Imi aduc aminte de o discutie cu o biserica romana din diaspora spaniola (si nu este unica). Imi spuneau cu naduf cat de persecutati erau de Uniunea Spaniola si de celelalte biserici spaniole locale. Nu li se aproba un pastor, desi numeric erau mult mai multi decat spaniolii, si erau tinuti la nivel de grupa sau companie. Programul bisericii era facut de spanioli, si chiar in acea dupa amiaza li se “impusese” un program despre familie si despre emanciparea femeii. Revolta ajunsese la cote inalte, iar dupa plecarea spaniolilor s-au simtit in sfarsit in largul lor sa cante in limba romana, sa predice si sa se roage pe limba lor.

Biserica isi facuse din existenta ei scop in sine. Se luptau pentru “supravietuire” si toate energiile erau canalizate in aceasta directie. Biserica romana devenise “cetatea de scapare” care le oferea sansa pastrarii identitatii romanesti. Pentru orice problema erau de vina spaniolii. Orice nereusita li se datora acestora. Li se spunea de fiecare data ca trebuie sa se integreze in societatea spaniola si ca nativii inteleg mai bine cultura locala si stiu mai bine ce trebuie facut. Si asta ii facea sa vada negru in fata ochilor. Se considerau jigniti, umiliti, injositi. Cu ce le erau superiori spaniolii, intrucat le gaseau atatea lacune si peste toate o lipsa crasa de civilizatie? Romanii incepusera evanghelizarea prin literatura iar rezultatele erau impresionante. Spaniolii ii descurajasera in permanenta ca acest mod evanghelistic nu mai dadea de mult rezultate in Spania, motiv pentru care disparuse orice initiativa prin intermediul literaturii. Romanii au organizat evanghelizari publice, din nou descurajate de spanioli sau privite cu reticenta deoarece societatea spaniola nu raspunde la astfel de initiative. Rezultatele au depasit insa orice asteptari.

Am incercat sa ii ajut sa vada lucrurile si din alta perspectiva. Cati romani din afara bisericii au invitat la serviciile de inchinare? Dar spanioli? Si, daca vor ca predica, imnul si rugaciunea sa fie rostite in limba romana, au asigurat un serviciu de traducere in asa fel incat spaniolii sa poata participa? Ce ar fi daca orientarea bisericii si a misiunii lor ar fi catre spaniolii in mijlocul carora traiesc? Nu cumva bisericile locale si Uniunea Spaniola si-ar schimba atitudinea? Daca vor da dovada de disponibilitate pentru slujire, nu va atrage aceasta atitudine mai mult decat izolarea etnica? Spiritele au inceput sa se destinda, dar tensiunea inca domina. Nu este usor sa convingi pe cineva, cu atat mai mult un grup, ca superioritatea etnica sau rasiala duce la conflicte. Onoarea si mandria lor au fost ranite, si cer compensare.

Recent Presedintele Diviziunii Euro-Africa, Bruno Vertallier, recunostea ca singurele tari unde exista crestere semnificativa de membri sunt Spania si Italia, si ca in aceste tari mai mult de jumatate din membri sunt imigranti romani. A uitat sa spuna ca romanii sunt, totusi, cei ce aduc un suflu evanghelistic si viata in bisericile din cele doua tari, si ca dezvoltarea numerica li se datoreaza in mare masura acestora. Probabil ca un echilibru intre cele doua pozitii ar fi de dorit. Flexibilitatea demonstrata de ambele parti va duce la o atmosfera mult mai productiva si la rezultate decisiv superioare. In fond, romanii nu se afla doar pentru motive economice in diaspora. Asa cum nici evreii nu au fost dusi in exil doar pentru aroganta etnica. Dumnezeu are un plan de a utiliza diversitatea in scopul unitatii.

Nationalismul sau rasismul este o alta tara care macina biserica. Africa de Sud este unul din exemplele notorii. Se recunoaste astazi faptul ca adventistii au mers mult mai departe decat guvernul sud-african in ce priveste segregarea rasiala in biserica, si au fost mult mai lenti in a se debarasa de aceasta. Se estimeaza ca Biserica Adventista practica apartheidul cu 20 de ani inainte de a fi legiferat de guvern. Doar dupa trei ani de la abolirea apartheidului a reusit si Biserica Adventista sa inainteze un comunicat impreuna cu scuze Comitetului National al Reconcilierii si Adevarului, incluzand insa si scuza ca “Biserica Adventista a fost o victima a sistemului guvernamental.”

Exista insa si exemple opuse: in Malawi (Nyasaland), atunci cand guvernul a introdus taxa de vot si taxa de coliba pentru negrii ce munceau la fermele albilor, Biserica Adventista a fost prima care a initiat miscari de protest.

In Statele Unite ale Americii rasismul si nationalismul isi fac inca simtite efectele. Desi rasismul a fost oficial abolit, Biserica are inca structuri separate pentru afro-americani. S-a dezvoltat si o sensibilitate a celor de culoare fata de orice ar putea constitui o ofensa sau un abuz (chiar si doar la nivel potential) asa incat astazi vorbim de discriminare inversa. In acelasi timp, albii refuza sa reactioneze, desi ar avea dreptul si obligatia, cand negrii abuzeaza de sensibilitatile create. Nicaieri nu este mai vizibil acest lucru ca in cadrul adunarilor elective la nivel de Uniuni, Diviziune, sau Conferinta Generala. Desi vorbitorii de limba spaniola reprezinta minoritatea cea mai numeroasa, nu s-a creat nici o structura organizatorica similara pentru acestia. Acum nu mai vorbim despre rasism? Iar afro-americanii sunt ultimii care sa se implice in sustinerea drepturilor vorbitorilor de limba spaniola.

Situatia aceasta imi aduce aminte de bisericile adventiste din Romania, fie ele de limba maghiara, rroma, ucrainiana, sau germana. In conditiile de dinainte de 1989, adventistii de orice nationalitate se inchinau impreuna, chiar daca imnurile se cantau poliglot iar vorbirile se traduceau. Dupa 1990 tendinta aproape generala a fost de separare, motivata de posibilitatea castigarii mai facile a celor de aceeasi nationalitate sau limba. In realitate nu s-a intamplat asa. Separarea adventistilor pe nationalitate in aceeasi localitate a transmis un puternic mesaj negativ, iar preconizatele rezultate evanghelistice se lasa inca asteptate. Probabil nu vor veni niciodata. Tot ce se vede astazi este o concurenta intre diferitele biserici adventiste locale, si o hipersensibilitate a celor minoritari care se folosesc de acest argument pentru “dreptul” de a accede in pozitii administrative ca principiu.

Istoria bisericii apostolice ne invata foarte clar ca atata timp cat au stat impreuna puterea lor de convingerea fost enorma. Era o raritate intr-o societate divizata sa vezi o comunitate eterogena dar unita. Cand etnicitatea si-a impus punctul de vedere, biserica s-a dezbinat iar preocuparea principala a devenit lupta interna pentru suprematie. Duhul lui Dumnezeu uneste, nu dezbina. Si acest aspect ar trebui sa se vada in cadrul unei biserici care pretinde ca se afla sub influenta si inspiratia Duhului Sfant. Are Biserica Adventista din Romania curajul sa discute aceasta problema spinoasa? Sau preferam ca bomba cu ceas sa explodeze in generatiile viitoare, pentru ca noi nu am avut chef sa o dezamorsam?

Pessal ontem na lista do Debian surgiu uma pequena duvida, retirar determinada extensão de arquivos encontrados num determinado diretório, enfim apareceram diversas soluções usando find, sed mas pensei numa solução um pouco mais amigavel usando python e dialog onde vc pode escolher as extensões e o diretorio a ser procurado, fiz o código ontem a noite quero melhorar ele e posto aqui tbm espero que possa ser util a alguem

#! /usr/bin/python
# -*- coding: iso-8859-1 -*-

# Criado em: "26/11/2009"
# Autor: MRSantos mrsantos@viaconnect.com.br
#
# A espera não é uma esperaça vazia,
# possui a certeza interior de alcançar seu objetivo...

import os
import os.path
import sys
import dialog

d = dialog.Dialog()
path_init = '/home/mrsantos/projetos/Script_python/src/txt/'

ext = [
	('exe', 'Executavel', 0),
	('jpg', 'Image JPG', 0),
	('gif', 'Imagem GIF', 0),
	('doc', 'Documento Word', 0),
	('xls', 'Documento excel', 0),
	('pdf', 'Documento PDF', 0),
	('txt', 'Arquivo Texto', 0),
	('bmp', 'Arquivo imagem', 0),
	('mp3', 'Arquivo audio', 0),
	('tar', 'Arquivo compactado audio', 0),
	('php', 'Arquivo PHP ', 0),
	]

def checklist(l):
	return d.checklist("Escolha as extencoes", height=30, width=54, list_height=len(l), choices=l)

def get_dir():
	code, value = d.fselect(path_init, height=10, width=40)
	if code:
		d.infobox('Abortado  ')
		print
		sys.exit(1)
	else:
		if value: # escolhi um diretorio?
			return value
		else: # se eu nao passar diretorio ele pega corrente...
			return os.getcwd()

def rename_file(ext):
	path = get_dir()

	msg = ''
	for i in os.listdir(path):
		f, e = os.path.splitext(i)
		print e, f
		if e.lower().strip('.') in ext:
			os.rename(path+i, path+f)
			msg += "renomeando de %s --> %s\n" % (i, f)

	if msg != '':
		d.scrollbox(msg)
	else:
		s = ''
		for i in ext:
			s += '%s ' % i
		d.infobox("Extensoes nao encontradas: [ %s ]" % s)

def main():
	code, value = checklist(ext)
	print
	if not code:
		if value:
			rename_file(value)
			print

main()

abraços,

Marc

Die menschliche Wirklichkeit wird durch den inneren Dialog aufrecht erhalten. Durch das Gewahrwerden dieses Dialogs erkennen wir die Wirklichkeit, in der jeder von uns lebt. Das Anerkennen unserer liebenden Güte bzw. Freundlichkeit als natürlicher Ausdruck des ursprünglichen Geistes bildet das Fundament zur Transformation des Herzens. Durch das Erkennen und Annehmen der vorhandenen Wirklichkeit werden die Wirkkräfte des Geistes erfahren.

In jedem negativen, hemmenden Gefühl steckt gleichzeitig auch sein heilsames Potential. Wenn Zorn nicht Befreiung beinhalten würde, könnte man ihn nicht transformieren. Diese heilsamen Qualitäten in den Gefühlen zu entdecken und durch Verständnis zu verwandeln, ist Ziel einer spirituellen Heilung.

Achtsamkeit und Gewahrsein bilden die methodischen Grundlagen für eine Wandlung der Herzensqualitäten. Übungen zur Reinigung der groben, subtilen und sehr subtilen Verschleierungen führen zu einem natürlichen Anwachsen der Herzensqualitäten. Dabei kann der ursprüngliche Geist erfahren werden. Kommt das diskursive Denken zur Ruhe, dann kann Friede im Herzen entstehen. Dies führt zur Befreiung zum Wohle aller Wesen.

I søndags var der et stort indlæg i Berlingske Tidende om virksomheder, der siger undskyld, til deres kunder, når de har vakt forbrugernes vrede eller forargelse – undskyld som PR-strategi er ved at blive hot i dansk erhvervsliv!

Forskellige kommunikationseksperter kommenterede for og imod denne “nye” stil i dansk erhvervsliv i Berlingske-artiklen.
Ét af kritikpunkterne gik på, at man som virksomhed bare plæderer, for at bundlinjen skal løfte sig igen og skifte farve fra rød til sort – hvilket kommentatoren jo har helt ret i … men er det nu også så negativt?
Det syntes jeg egentlig ikke, for det handler jo både om omsætning, og om relationen til kunderne; derfor et undskyld. Og bundlinjen er netop ét af de første steder, hvor man som virksomhed kan måle, om undskyldningen også er blevet accepteret.

Det er nyt i Dansk erhvervsliv at sige undskyld, når man træder ved siden af, men det er ikke nyt, hvis man ser på Asien eller USA.
Her har man længe benyttet sig af denne retoriske og PR-mæssige strategi – en strategi, som jeg finder meget sympatisk, og som selvfølgelig også handler om kroner og ører.

Ser man på den måde, som SuperBest de sidste 6-8 uger har håndteret deres meget negative fremstilling i medierne på, så må jeg sige, at det er fantastisk at se en virksomhed, der netop har forstået, hvad ægte dialog handler om – en dialog, som beror på mange af de principper, man arbejder ud fra, når man bruger en social medie-tanke/strategi.

Fra min kontorstol hér hos Zornig, må jeg sige, at dét er det første danske dialog-tiltag, der afspejler en høj og ægte troværdighed. En troværdighed, som jeg er sikker på, nok skal give pote for SuperBest. Det virkede ikke for Danske Bank, men i det her tilfælde skal det nok give den forventede effekt; SuperBest skal nok få vendt markedet til deres fordel.
Jeg er sikker på, at de nok skal få en masse tilkendegivelser fra folk, som har brug for at fortælle dem råt for usødet, hvad de mener om kødskandalen m.m. På den nyoprettede blog: “Giv din mening til kende- Direkte tale og åben dialog”, som blev lanceret i søndags er dette muligt; og jeg må sige, at den bliver flittigt brugt.

Virksomheden, har netop hér en kanon mulighed for at bruge input fra deres kunder i en aktiv kampagne/PR strategi, når de senere skal i medierne med konklusionen på deres kampagne og fortælle, at de nu er tilbage på sporet, og at de har lyttet og skammet sig.

Jeg skriver dette fordi, vi i dag ikke kan styre kommunikationen og dialogen mere, men kun præge den.
Den understrøm af mennesker, som man appellerer til, når man går ud i medierne med annoncer, hvor man skriver undskyld og forklarer, at man nu vil lytte og lærer, er mennesker, som tager en gennemsigtig sociale medie-dialog meget alvorligt.
Og det er netop termen gennemsigtighed, der er vigtig for SuperBest; jo mere engageret dit kundesegment er, jo mere kan du som virksomhed få ud af dem.

En af blogskribenterne skriver bla. dette:
“For det første vil jeg gerne lige rose jeres initiativ med jeres kampagner og ønske om dialog med os forbrugere. Der skal nok en vis potion mod til ligefrem at opfordre os til at komme med vores meninger og holdninger – men respekt for det!”

En anden skrive:
“[…] For et stykke tid siden fandt min kone ENDNU en gang, en vare der var for gammel hos Superbest […] Da hun konfronterede bestyreren, var svaret bare “nå, ja – du kan jo finde gamle varer i alle supermarkeder”.

SuperBest står her med en kritiskmasse, som kan guide dem ud af deres aktuelle krise, og cementere, at de er virksomheden, der kan træde forkert, men at de også er virksomheden, som tør at tage dialogen, og sammen med de forurettede knokle sig ud af krisen og tilbage i folks indkøbskurve og -vogne. Der skal da heller ikke herske tvivl om, at bloggen dog mangler involvering fra SuperBedst´s side af – en fejl, som de burde gøre noget ved. For dialogen skal komme fra deres side af også. Så mit råd vil være: Kom igang med at skrive indlæg, og svar på de indlæg, som kommer fra jeres kunder af.

Det er selvfølgelig klart, at den undskyldnings-strategi som man her er ude i, ikke må tage overhånd, for så bliver det ligegyldigt og utroværdigt! Men ønsket om gennemsigtighed er de da på vej til at føre ud i livet.

Google Wave – die neue Art der Kommunikation?!?

Hier ein acht-minütiges Video über das neue Google Produkt:

Für Interessierte:
Hier gehts zu den ausführlichen Informationen bei Google
Hier der Link zur Anmeldung der Preview

1o. bis 21. Dezember 2009

Im Dialog mit der Zeit leben.

Mit einer zweiten Aufmerksamkeit durch den Tag gehen.

Die eigene Lage erkennen.

In zwölf Tagen den Kreis der Lebensthemen durchschreiten.

Auf dem Weg zum Fest die Wirkweise der Planetenkräfte im Häuserkreis des eigenen Geburtshoroskops vergegenwärtigen.

HAT JEMAND LUST DAZU?

Die Zwölf Tage mitzumachen und sich über Email mit mir auszutauschen?

Es sind dafür keine astrologischen Kenntnisse notwendig.

Anleitende Impulse und auch die Abbildung des Geburtshoroskops stelle ich gern zur Verfügung!

› menschenwerkstatt@gmx.net

Tada! här är min första topplista. Eftersom jag är urgammal (nåja, 41) med Internet-mått mätt möter jag många jämnåriga som funderar på varför de ska bry sig om Facebook och sociala medier. Så här följer en lista med fem anledningar till att man kan strunta i det:

1. Du har inga kollegor, släktingar, vänner eller bekanta som du bryr dig om eller som bryr sig om dig, och du vill inte ha några nya heller.
2. Du känner i och för sig en handfull människor, men de är ointressanta och har inget att tillföra dig – men du vill ändå inte lära känna nya människor.
3. Du har inget att tillföra någon, dvs du har inga intressen och kan inget och tycker inget. Om nåt.
4. Du vet redan allt du behöver veta och kan redan allt du behöver kunna. Om allt.
5. Du har verkligen inte tid – som i “mer-att-göra-än-en-tvåbarnspappa-som-försöker-bli-vald-till-USAs-förste-svarte-president”-upptagen.

Watch this space – snart kommer företagsversionen av listan över anledningar för företag och organisationer att strunta i sociala medier

Die Situation? Ausgrenzung durch Unterlassung würde ich sagen. Denn zwar verbinden Handy und Internet Menschen in noch vor 15 Jahren unvorstellbarer Weise.  Aber wenn sie Ton- und Sprachausgabe nicht hören, Schrift und Bild nicht sehen oder die gängigen Eingabegeräte nicht bedienen können, dann können Behinderte Sprach- und Datendienste in festen und mobilen Netzen nicht nutzen. Und an der Gemeinschaft und Produktivität, die  die Anwendungen moderner Telekommunikation stiften, nicht teilhaben. Auch speziell auf bestimmte Einschränkungen zugeschnittene Tarife oder Möglichkeiten, Kundenbetreuung und Support zu erreichen, gibt es in Deutschland soweit ich sehe nicht. Was alles machbar wäre, habe ich an einem wirklich vorbildlichen Beispiel aus den USA beschrieben.

Darum will ich zuerst mal Telefónica o2 Germany loben — weil sich der viertgrößte Mobilfunknetzbetreiber Deutschlands des Themas annimmt!

O2 will den Dialog mit Behinderten (und dabei wie es scheint besonders mit Schwerhörigen und Gehörlosen) sowie an Behinderung Interessierten aufnehmen. Dafür haben O2 und UPJ, ein Verein, der Unternehmen bei gemeinnützigen Aktivitäten unterstützt, extra eine Online-Plattform eingerichtet. Dort kann jedermann Beiträge einstellen und die anderer kommentieren. So möchte O2 von Problemen erfahren, die Behinderte zu bewältigen haben damit Internet und Telefon nutzbar sind und diskutieren, welche Chancen sich für sie ergeben könnten. Ich finde das grundsätzlich gut und möchte meine Leser ermutigen: Schaut Euch das mal an! Ich habe mich dort vorgestern nach einigem Zögern auch beteiligt.

Wer mich kennt, weiß aber, dass ich hellhörig werde, wenn sich Behörden oder Unternehmen Dialog auf die Fahnen schreiben. Denn was passiert hier? O2 lässt eine Frage ins Netz schreiben (“Brücke oder Graben: Welchen Einfluss hat die moderne Telekommunikation auf die gesellschaftliche Integration von Menschen mit Behinderung?”) und wartet ab, was kommt. Währenddessen wird die Aktion schonmal als corporate responsibility verkauft.

“Diskutieren Sie mit!” sagt O2. Aber von Diskussion ist zumindest nach einem Monat Laufzeit nicht viel zu sehen. Und das ist auch kein Wunder. Denn welchen Einfluss auf wen man sich durch die Beteiligung erhoffen darf, ist unklar. Da werden Erfahrungen und Überlegungen abgefragt, Betroffene und Interessierte setzen sich hin und schreiben. Sie antworten O2. O2 dagegen will es einfach nur wissen. Dialog und Diskussion meinen in diesem Fall Dialog und Diskussion ohne O2.

Am Ende des Diskussionszeitraums wird eine Zusammenfassung der Beiträge erstellt und zumeist auf Grundlage der Ergebnisse eine Veranstaltung mit weiteren Experten und Mulitiplikatoren zum jeweiligen Thema organisiert. Die Auswertung der Beiträge sowie der direkte Dialog im Rahmen der Veranstaltung eröffnen den Auftraggebern der Fragestellung die Möglichkeit, die Meinungen und Sichtweisen der Teilnehmer und Experten, in ihren internen Entscheidungsprozess zu entsprechenden Fragestellungen einzubeziehen. [...] Alle Teilnehmer erhalten nach dem Ende der Diskussion eine kurze Zusammenfassung der Ergebnisse sowie auch einen Hinweis darauf, wie der Fragesteller diese in seinen Entscheidungsprozess einbeziehen wird. [Quelle]

Das heißt: In den “Dialog”, den man anstoßen möchte, steigt man selbst nicht ein. Mehr noch, O2 fragt gar nicht, was O2 tun könnte, sondern was “Politik, Wissenschaft, Behindertenverbände und Unternehmen” tun könnten und sollten. Damit ist jeder und niemand direkt angesprochen. Indem man sich beteilige könne man, wie es hier heißt, “Einfluss auf gesellschaftlich relevante Themen nehmen.” Geht es vielleicht noch bißchen breiter und unbestimmter?  O2 macht sich systematisch frei von jeder direkten Antwortpflicht.

Ich finde es grundsätzlich gut, dass sich ein Unternehmen wie O2 offen, ja wißbegierig zeigt. So wie es bisher läuft, ist mir allerdings der Nutzen für das Unternehmen, sich wißbegierig und offen zu zeigen deutlicher als der für diejenigen, die dem Unternehmen ihre Zeit und Mühe schenken. Den Kunden und der Zielgruppe, um die es hier angeblich gehen soll.

Dialog mit Kunden sieht anders aus. Aber im Unterschied zum als Vodafail bekannt gewordenen Versuch eines Mitbewerbers sehe ich hier einigermaßen gute Möglichkeiten, das Ganze zum besseren zu wenden. Thema und Zielgruppe sind definierter, und vielleicht bietet gerade die Unklarheit dessen was dabei herauskommen soll, eine Chance.

Ein Konzern sucht — jedenfalls nach eigener Aussage — den Dialog. Tun wir was dafür! Geht mal rüber , bildet Euch Eure Meinung und beteiligt Euch. Kritisch. Ich würde mir nur wünschen, dass sich auch O2 an seinem eigenen Dialog beteiligt, damit dieser den Namen auch verdient. Und bin wie immer auch hier an Euren Meinungen und Kommentaren interessiert.

Mă canonesc de ceva vreme cu studiul Dreptului. Apar unele întrebări fireşti, privind definiţia unor termeni şi aş vrea să împărtăşesc unele dintre ele cu voi. Fireşte, m-aş bucura să comentaţi şi aşa ceva, mă ajută să gândesc, să înţeleg mai bine Ştiinţa Dreptului.

INTIMAT – parte din proces care se află în situaţia unui pârât în caz de recurs sau în altă cale de atac. Persoana împotriva căreia se declară recursul.

În materie civilă, în cadrul procesului civil şi în funcţie de fazele desfăşurării acestuia, deasemenea, părţile poartă denumiri diferite:

- apelant şi intimat în apel;

- recurent şi intimat în recurs;

- contestatar şi intimat în contestaţia în anulare;

- revizuient şi intimat în revizuire;

- creditor şi debitor în faza executării silite.

Sursa: Dicţionar Juridic Rubinian

]]> http://friedensgebet.wordpress.com/2009/11/25/eschatologie-scheideweg/ Wed, 25 Nov 2009 19:13:57 +0000 cooltourer http://friedensgebet.wordpress.com/2009/11/25/eschatologie-scheideweg/

Vom 29.-30.01.2010 findet in der Westfälische Wilhelms-Universität in Münster das christlich-islamische Symposium „LetzteDinge. Eschatologie als Scheideweg / am Scheideweg“ statt.

Details zu Programm und Anmeldung

xkcd Webcomics

De flesta är nog bekanta med Gartners hypekurva:

Först är det ingen utom early adopters som hört talas om det nya, sen stiger förväntningarna något oerhört och alla pratar om det, och sen kommer back lash:en när det går 13 på dussinet som dissar det nya. Och till sist blir tekniken okontroversiell och mainstream.

Just nu har vi en liten backlash för sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet.

Stämningarna kring Twitter liknar, precis som Deeped redan för ett tag sedan påpekade, de man hörde om Facebook under senhösten 2007. Där fanns de som gick med för att testa, snabbt tröttnade på alla spel, och dramatiskt tillkännagav att de skulle släcka ner sina konton, var det 1 november?

Facebook idag är lika coolt som telefonkatalogen

Redan då hävdade jag att Facebook skulle bli odramatiskt – ungefär lika coolt som att vara med i telefonkatalogen, men samtidigt lite konstigt om man inte var med. Vi är inte där än, men vi är på god väg mot tremiljonersstrecket. Det är ungefär en tredjedel av alla svenskar eller nästan 40 procent av alla online.

Twitter är bara en liten rännil i jämförelse, en tummelplats för social media-evangelister, media- kommunikations- och marknadsföringsfolk, journalister och en hel del wannabes. Och det diskuteras otroligt mycket om Twitter på Twitter, precis som det diskuteras mycket om bloggar på bloggar. Och om media i media.

Men jag tror att man gör sig själv en ernorm otjänst om man väljer att inte se till potentialen.

Historien visar att vi alltid undervärderar kommunikationstekniken

När Internet startades befolkades det av datanördar. Den som tittade på Internet i dess barndom och inte tänkte längre än näsan räckte hade ganska lätt kunnat avfärda det med ”det här är överflödigt, informationen är inte jätterelevant och inte så intressant heller”.

När webben uppfanns var det som ett verktyg för forskare. Under 90-talet avfärdades webben gång på gång som ”ointressant” eller ett ställe där det ”bara fanns porr” av samma kortsiktiga människor. Varför skulle de som campar utanför Gekås bry sig om det här?

En fantasilös person som spelade poker online i början på 90-talet (irc-baserat, dvs med textgränssnitt) skulle aldrig ha förutsett det tidiga 2000-talets explosion av pokersajter. ”Poker handlar om att spela motspelaren, och hur gör man det om man inte ser honom?” Fråga Isildur1 …

Historien är full av den här typen av missförstånd – i telefonens barndom trodde man att ett av de stora användningsområdena skulle bli att ringa in och lyssna på konserter på distans …

Men vi människor älskar att kommunicera och anammar snabbt ny teknik om den hjälper oss att göra just det.

Mikrobloggandet är inte ännu en kanal – det är en helt ny typ av kanal

Jag ser samma potential i mikrobloggandet, där Twitter i dag är störst. Till skillnad från nästan alla andra sociala nätverk fungerar mikrobloggar verkligen som ett cocktail-party. Du behöver inte sätta upp en komplicerad profil, utan det tar bokstavligt talat en minut att komma igång. Du behöver inte känna nån för att delta, utan kan komma i kontakt med nästan vem som helst. Har du nåt vettigt att tillföra välkomnas du, annars inte.

Att tro att mediaeliten kommer få behålla den här typen av infrastruktur för sig själva är förbluffande närsynt och historielöst. Speciellt när det framförs av folk som ska vara proffs på området.

Med det sagt – jo, det är mycket hallelujah nu. Jag känner det själv när jag läser vissa inlägg om sociala medier, och jag ser det på mina kollegor när jag berättar om ytterligare ett socialt nätverk. Sociala medier kan inte ersätta tradmedia, närvaro på Twitter räcker inte för att bättra på imagen, och det råder fortfarande stor förvirring om vilka mått som är relevanta och hur man faktiskt ska bära sig åt för att ta fram dessa mått. Och var i h-e finns pengarna egentligen?

Men istället för att hänga upp sig på allt Twitter inte är idag – titta på vad det redan är, och vad det kan bli. Det jag ser på Twitter är inte bara ännu en kanal bland många andra – det är en helt ny typ av kanal.

Eller vad tror du? Kommentera gärna här nedanför.

A to propozycja dla tych, którzy zajmują się przestrzenią publiczną:

Starsze panie po zmroku i inne wskaźniki

26 listopada 2009 r., godz. 18.00

„Trudno zaprojektować przestrzeń, która nie przyciągnie ludzi. Zadziwiające, jak często się to udaje.” – powiada William H. White, jeden z duchowych ojców Project for Public Spaces, amerykańskiego stowarzyszenia, którego misją jest tworzenie i zachowanie przestrzeni publicznych służących społecznościom.

Przez 30 lat swojej działalności stowarzyszenie wypracowało cały zestaw metod pomagających mieszkańcom i architektom tworzyć wizje dobrych, przyjaznych ludziom miejsc. Ponieważ bez dobrej wizji nie ma dobrego projektu, PPS zachęca architektów i inwestorów, by tworzyli raczej Miejsca niż projekty.

26 listopada 2009 r. w Bibliotece Sztuki dr Tomasz Jeleński – architekt, wykładowca i popularyzator metody – opowie o działaniach PPS. Jest on także tłumaczem polskiego wydania podręcznika kreowania udanych przestrzeni publicznych pod tytułem Jak przetworzyć Miejsce. Anna Miodyńska, realizująca program „Autoportret. Debaty”, opowie o swoich projektach zainspirowanych ideą PPS. Przedstawi również tytułowe starsze panie, występujące po zmroku w dość nietypowych rolach…

Biblioteka Sztuki. Spotkania
Cykl: Projekt miejski

För oss som arbetar med digital kommunikationsstrategi är social media ett väl använt grepp, även om det inom landstingsvärlden kanske sker mer i teorin är i praktiken. Förstås, med undantag av landstingets bloggar och twitter.

Den nya tekniken och användningen av social media har gjort att realtiden fått en ny betydelse. Nyttjandet av tekniken har gjort det möjligt att ställa krav. Tekniken har skämt bort oss, och vi är inte rädda för att ställa krav.

Twitter sker i realtid, statusfunktionen på facebok likaså. Kanske ser vi redan nu tecken på att twitter börjar gå om bloggen? Google har lanserat Google Wave, som enbart bygger på relatidskommunikation. Vi vill kommunicera i realtid och vi som webb- och informationsproducenter förväntas ha ständig närvaro. Vilka krav ställer det egentligen på oss? Eller är det bara så att realtiden spelar oss en spratt?

För att citera Ada Fredelius, praktiserande redaktör på IDG,

Realtidskommuniktation är ju inget nytt. Offline är vår kommunikation så uppdaterad att vi inte ens behöver tänka ut vad vi ska säga innan vi har sagt det. Kanske är utvecklingen mot en realtidswebb nästa steg i att smälta ihop den analoga och digitala verkligheten. Livet sker i realtid.

/Linda