Häromdagen tog solskensdagarna slut för undertecknad….Ja alltså nu pratar vi inte om vädret vilket jag vet också hade sina turer förra veckan….Och att det känns som om hösten nu anländer med stormsteg….

Men…..Nä, vi pratar om dagarna i förra veckan när Deercaten tagit sig ett litet återfall till stugan och sedan återvände hem, och fann att Zion inte mådde så bra….

Glen hängde också med huvudet när han såg vännen bli alltmer inåtvänd, och på torsdagskvällen insåg vi att…. nääää….något är fel.

Han sprang oavbrutet på kattlådan….

Mina misstankar hejade på att vi hade med en urinvägsinfektion att göra och jag bestämde mig för att så fort vi vaknade dagen efter skulle en veterinär kontaktas.

Det blev en orolig kväll…..Men natten blev lugn. På morgonen verkade det hela ha dämpat sig…I alla fall en timme eller två….Men så drog spektaktlet för Zion igång igen….

Näää nu går det ju inte längre, resonerade sonen, Glen och jag….Han mår ju tjuvtjockt….

Så ringde jag stans djurklinik…..

Jaaajooo..han kissar, men det kommer bara en droppe i taget….och nu spydde han också på golvet…och hänger med huvudet…Jo….det kom en liten större droppe i kattlådan tidigare i morse men mest springer han runt och letar ställen för att placera de små dropparna…och ser allmänt olycklig ut..

Nääääää! Vi har inga tider, får jag till besked….Du får kontakta djursjukhuset i Jönköping eller Växjö….Öhh…jaha!!!….Sju mil bort registrerade hjärnan….SJU MIL! 14 fram och tillbaka med en stressad katt…forsatte hjärnan….

What?! Jag ska för bövelen bara ha lite penicillin till katten….Kan det ta mer än tio minuter att skriva ut, sa jag inte…. men blev faktiskt jädrans förgrymmad…Akuttider borde man väl kunna klämma fram med….

Här stod jag med en katt som mådde tjuvtjockt….Jag hade då också fått mig veta att urinvägar kan verkligen spöka för våra katter… och krångel med sådant ska ses med största allvar…

Tusen tack för hjälpen, sa jag och avslutade samtalet snabbt….Det var inte min ilska över att inte kunna få hjälp hos min stads djurklinik, som jag tidigare respekterat och uppskattat väldigt mycket, som skulle ha plats nu…

Zion satt på golvet och bad om hjälp….!

Kontakt med djurkliniken i Jönköping togs….

Det där kan vara allvarligt, kom in direkt! blev rådet….

Transportkorgarna var på vift….Yngsta sonen for genom staden för att hämta….

Och Zion lades in i korgen…och sen bar det  iväg….lite fortare än jag vanligtvis skulle kört…Men jag blev ju riktigt orolig nu….

När vi kom fram visade det sig att det visst inte var så bråttom i alla fall…En kvinna ur personalen kom och kollade till Zion i hans korg, och konstaterade att han satt upp och inte var så slagen…

Så vi väntade snällt i drygt en timme på vår tur…

Och vilken tur det blev då…

Några timmar senare steg vi ut från kliniken….Mer mörbultade än nödvändigt….

Man fann inget stop i “rören”. Blåsan var tom. Alltså indikerade det att det inte var någon fara år färde….Att Zion i alla fall hade tömt blåsan…

Jag hade då berättat ungefär samma story som i telefonen…Jodå, han gick på lådan i morse. Det blev en liten pöl men svår att bedömma eftersom kattgruset suger upp så bra. Sen blev det bara droppar här och var och kattlådespring minst en gång var femte minut.

Att jag läst på kring problemet via nätet kvällen innan fick mig att snabbt förstå att det handlade om en urinvägsinfektion. Ett dilemma jag faktiskt inte varit med om någon gång under alla år jag haft katt. Mycket annat, som dramatiska kattförlossningar med kejsarsnitt, ormbett hade jag erfarenhet av. Men inte urinvägar som krånglade. Däremot känner jag till dilemmat så klart…

Döm om min förvåning när veterinären som tagit emot oss spände ögonen i mig och undrade….Varför har du inte kommit tidigare….?

Jag blev stum…..Vad var det hon sa mig egentligen…? Att jag varit försumlig kattmamma som låtit katten lida i onödan?….Eller vad sa hon egentligen…?

Själv har jag den uppfattningen när det gäller sjukdomar att OM jag haft samma bekymmer så ringer jag inte läkaren vid minst signal…..Det kan gå över av sig själv….eller med huskurer….Dessutom hade vi ju upptäckt Zions dilemma knappt två dagar tidigare….Att vi sedan kunde lägga pussel om att vi nog tyckt hans kiss luktat lite illa en tid….är en annan sak…Vi hade defintivt inte uppfattat Zion som sjuk förrän just som jag sa….två dagar tidigare…Och jag hade haft en tanke om att jag också skulle kunnat hitta en vettig huskur via nätet kvällen innan. Det gjorde jag alltså inte och Zions tillstånd blev sämre….

Tjaaaa…berättar jag, det var först under gårdagen och kvällen vi fullt ut förstod att något var galet….och så kom ju alldeles tydliga signaler i morse….

Men det här är ju ett allvarligt bekymmer, fortsätter veterinären och spänner ögonen i mig som om jag är en dummerjöns!!! Som om jag borde halshuggas som straff för att jag överhuvudtaget låtit katten få en urinvägsinfektion….

Och…han kissar ju inte, manar hon på…….

Så ställer hon sig vid sin dator och började räkna ut vad en röntgen skulle kosta så man rikigt kan skrämma skiten ur oss fattiglappar, som trots att det svider i plånboken mer än vad man har råd med, väljer att fixa de djur som vi räddat från missär….

Ärligt, jag går igång…..Å Zions vägnar och mina egna…..

Du hör ju inte vad jag säger till dig….!

Jag berättade ju att han kissade i sin låda i morse…

Hur mycket då? fortsätter nu den attackerande veterinären…som på något sätt verkar bestämt sig för att jag bör vara en försumlig kattägare….

Ja du…det är svårt att mäta i en kattlåda med superbra sand, det blir en liten boll och en ring i sanden…

Så är han fet också, säger hennes assistent…och veterinären passar då på att ge mig en lektion om feta katter och att de här besvären kan härledas till katter som är feta…

Nu börjar adrenalinet snurra runt i kroppen…Jag vill slåss för kränkningen av Zion. De väger katten…Han väger 4,8 kilo…..!

Fet…jahaaa…det kanske han är, säger jag lamt…men känner mig mest taskigt bemött….Tittar på Zion som nu krupit in i sin transportkorg och signalerar…Vi kan väl lämna det här stället för gott….

Ändå låtsas jag och “leker” med i påståendet, och säger lite slaget att vi får väl titta på den saken då….när han piggnat till…Och så tänker jag på hur det praktiskt ska gå till när Glen Moray, som väntar på oss hemma, alltid haft sin mat framme…Och Zion mest i sin utsvultenhet inte haft förmågan att balansera just det faktum att det finns mat…alltid…De senaste månaderna har han faktiskt inte ätit oavbrutet…

Jag får också en lång lektion om att jag måste ha flera kattlådor….jag måste bevaka Zion mera, hur mycket han kissar….jag borde köpa någon jädrans glasgrej som mäter Zions kiss osv….

Till slut tar jag i med bestämd ton….ALLT tyder faktiskt på att Zion har en urinvägsinfektion. Kan vi få ett recept på penicillin och testa den varianten innan vi drar igång hela batteriet…

Inom mig kände jag mig arg och elak och funderade på vart tog hänsyn, respekt och varsamhet tog vägen mot både djuret och matte….? Och framför allt lyhördheten om att matte eller husse kanske känner sitt djur bäst….

Här hade vi kastat oss i bilen….efter att blivit snörpligt avvisade från den klinik jag hoppats Zion skulle få hjälp av…Avvisade från en klinik som en gång i tiden var en liten behändig praktik, beryktad för sin hjälpsamhet och välvilja, men som nu växt till något opersonligt …..Och så blev vi tvungna att uppsöka något ännu värre…

Och jag hade varit ganska förvissad om att Zions bekymmer troligen inte var ett livhotande tillstånd…men visst, det borde göras något….

Zion fick en penicillinspruta i nacken. Dessutom pumpades han i en smärtstillande dito. Utan att jag en enda sekund hann med att fråga vilket konserveringsmedel man har i sprutorna eller på annat sätt försäkrar mig om att inte en djurklinik använder mina djur som experimentmaskiner för läkemedelsbolagen….Nåja…

Med ett recept och lite andra papper i ena handen och transportkorgen med Zion i den andra betalades 1000 kronor i kassan, och så gav vi oss hemåt. Zion lugn som en filbunke….jag lagom irriterad över bemötandet och att världen blivit så utarmad på mänsklighet och godhet…Det var inte de 1000 kronorna som sved mest…Det var just det att man i så liten utsträckning kunde se allt det goda i att vi faktiskt sökt vård för Zion…. 

Dagen efter läser jag pappret vi fick i handen när vi lämnade veterinären….

Hemgångsråd!

En lång lista om kattlådors ditt och datt….avskildhet…..luktfri sand…..vattenskålars placering….liksom mat och vattenskålarnas material bör vara av porslin eller glas….Alternativ kan man låta katten dricka direkt av vattenkranen….låta den rinna liksom….eller så har de så klart en vattenfontän till salu….Och så slutligen…råd för överviktiga katter….Något om att om katten är fet så motionerar den mindre…

Nu blir jag sur…Jag behöver faktiskt inget av de där råden…Zion är den av våra katter som sätter sprätt på hela hemmet med sitt “motionerande”. Glen i synnerhet….High life i synnerhet när vi tycker det är dags att ta natta…Då ska det motioneras, enligt Zions privata kalender….

Jag blir också sur över att man ger mig alla dessa råd UTAN att man förhört sig om HUR vi har det i vårt katthem….

Nu är det undertecknad som kommer att leta alternativ vård för sina katter….Om det är så här det ska fungera på våra större djurkliniker då ska vi inte besvära….

Eller så hittar vi oss en nice och hygglig mindre veternärpraktik med någon som fortfarande har kvar det respektfulla och omsorgsfulla bemötandet av både djur och matte. Hellre gynnar jag en sådan människa än en superfancy amerikaniserad djurklinik  där man får misstanken om att endast pengarna styr….

Under senare delen av kvällen lekte Zion med Glen en stund….Sedan somnade han för att vakna som sitt gamla vanliga själv igen….Han blev i stort sett bra efter två dagar….Vi ger honom hans penicillin varje dag….och just nu kan vi se biverkningarna av det…Samma som vi andra får vid penicillinkureer…..Magen slås ut…

Och jag måste hitta alternativa metoder för urinvägsinfektioner om detta skulle inträffa igen….

Tänker inte utsätta vare sig Zion eller mig själv för behandlingar för 1000 kronor som går ut på att bli taskigt bemött….

*Nyutnämnd till Zions katträttsliga ombud är*

Deercat©

Igår efter att jag skrev klart förra inlägget, gick jag och kollade till maten. Dörren ringde och det var svärmor som kommit över med äpplekvistar till djuren. När hon skulle ge dem så skulle jag ropa på Puffy, hon har alltid en plats på balkongen hon älskar. När jag ropade kom hon inte och när hon väl försökte kunde hon knappt gå Hennes pupiller var jättestora och det var precis som när en människa blivit påverkad av nakotika eller alkohol.

Jag fick total panik. Jag ringde djursjukhuset med det samma som sa att jag skulle komma in med henne. Sket totalt i att vi skulle behöva betala både jouravgift på 700:- samt behandlingsavgift på det. Puffy är vårt allt. Vår första kanin och hon är helt fantastsik. Hon skänker så många skratt varje dag och varken jag eller sambon var redo för att hon skulle vara sjuk.

Vi kom in till djursjukhuset 19.40 och satte oss för att vänta. 20.10 fick vi bli inskriva och veta att vi skulle sitta ner tills vi blev kallade. Vi grät och grät för vi var så oroliga för vårt lilla djur. Hela kroppen gjorde ont…

Klockan gick och blev 21…. blev 22…. blev 22.30 och till sist blev vi inklallade. Under de tre(!) timmar vi satt och väntade där blev Puffy piggare och piggare i sina ögon, hon verkade kunna röra sig bättre, hon åt det lilla hö som fanns i transportburen och drack vatten ur en pappmugg. Väl inne hos doktorn så berättade vi vad som hänt och hon tog ut Puffy så hon fick springa på golvet. Inga problem där inte! Rörde sig hur fint som, var nyfiken och pigg och förmodligen riktigt glad för att slippa transportburen. Hon klämde på magen, kollade hennes ögon och öron och konstaterade att hon verkade vara en riktigt frisk och fin kanin. Vi sa att vi har Tagetes på balkongen och om hon kunde blivit påverkad av sådan men det hade aldrig läkaren hört talas om.

Puffy var tillbaka igen och var sig själv. Läkaren sa att det fanns en ytterst liten chans att det skulle kunna vara något inom henne som inte gick att se men att hon betvivlade det starkt eftersom Puffy både skuttade, höll ögonkontakt, åt och drack, putsade sig och pussade på oss och uppförde sig precis som en frisk kanin ska göra. Hon undrade om vi ville ge Puffy inflamationsnedsättande i förebyggande syfte men vi tackade nej. Vill inte medicinera vår lilla Puffy  på måfå när vi inte vet vad som orsakade detta.

När vi gick ut frågade jag: “Ska vi sitta ner och vänta på att betala eller kan vi få betala med det samma och gå hem?”… Veterinären svarade “Åk ni hem bara. Jag kunde inte hitta något fel på henne så låtsas som om ni inte var här, ni behöver inte betala”

Vilken överraskning för oss båda! Även om vi gärna hade betalt för det hela, så tror jag att de kände att de kompenserade för att vi fick vänta i tre timmar tills vi kunde komma in.

Så nu funderar vi…
Kan det vara värmen?
Kan det vara Tagetes (som är den enda blomma jag har där på balkongen) som hon ätit?

Som sagt, det känns verkligen som om Puffy var kraftigt berusad. Det var inte så att bara bakbenen fumlade på henne utan hela kroppen var helt ving. Hoppas nu att det var en engångsföreteelse och att Puffy ätit något olämpligt, istället för att vara sjuk på riktigt

På väg till midsommarfirandet stannade vi till vid rondellhunden. Den som står glad och stolt vid rondellen intill Djurkliniken. Den har stått där och fått stå kvar i någon vecka. Midsommarafton till ära har den fått midsommarkransar både på huvudet och svansen. En kombinderad midsommar- och rondellhund som gör mig glad!

Jag fastnar gärna för vissa saker och om jag då flyttar så fortsätter jag (om möjligt) att gå i samma spår, även om det betyder att man åker tvärs genom stan för att komma dit man vill

Jag har letat veterinärer på Södra sidan om stan men inte funnit nått som jag känner mig trygg med. Jag var på ett djursjukhus som är rätt så nystartat söder om Sthlm med min ena hund… Dit går jag inte igen! tyckte inte om deras attityd (veterinärens) och den anklagande tonen som h*n hade när man ställde frågor.. Jag anser att jag som hundägare måste kunna ställa frågor till en veterinär och att denne skall kunna svara så pass proffisionellt att h*n ger mig den information jag efterstävar. Istället fick jag näst intill ett bemötande som jag tyckte var obehagligt, och i andra stunden så försökte h*n sälja på mig en det ena och en det andra specialist besök för min hund, det var gynspecialister och dentalspecialister, och andra specialister.. Eftersom min hund inte har problemen så tyckte hon att jag i förbyggande syfte skulle göra allt detta om jag skulle anses som en bra hundägare. Jag missunnar inte min hund någonting, och är det så att det behövs så betalar jag – det är inte det som är problemet, utan jag fick känslan av att de som relativt nytt djursjukhus MÅSTE sälja på hundägarna och andra djurägare dessa besök för att få in pengar…. hm jag kan ju ha misstolkat henne.. men jag tänker inte gå tillbaka. Jag kommer fortsätta att åka till de veterinärer Norr om stan som jag vet är bra och har proffesionellt bemötande.

Lustigt också att priserna skiljer sig så otroligt mycket om man ringer ett djursjukhus Vs en veterinär klinik.. Det skiljer flera hundra kronor för vaccineringar, besiktningar, blodprov etc.. Som om den sköterska/veterinär som drar blod på djursjukhuset skulle vara mer kvalificerad på det än en välkänd veterinär som har egen klinik!? Jo jag vet de har fler maskiner och mer personal, dyrare lokaler etc.. Men det svider endå med tanke på att Veterinärkostnader och djurförsäkringar är så dyra, att man vill ju finna bästa pris! (till bästa vård naturligtvis)

Så jag gör som jag alltid gjort – back to the roots och åker till Norra stockholm nu när jag ska vaccinera mina katter och kolla blodgrupp etc på min lilla kattös inte ens bensinen det går åt att åka dit uppväger de dyrare priserna på mitt närdjursjukhus.

Ska bli spännande och se hur Kyra beter sig hos veterinären. Denna klinik har otroligt god hand om sina patienter coh min ena tik som är otroligt rädd för veterinärer och sjukhus miljön är totalt avslappnad på denna klinik – Det är underbart att se tycker jag

Nu ska jag leta fram remisspapprerna man ska ha för att skicka iväg blodprovet. Jag skickar allt mitt till en klinik i Finland. De är otroligt nogranna och duktiga och kosta bara hälften av vad SLU ska ha för samma tester… Samma där, man måste alltså skicka det utomlands för att få ett bättre pris.. lite konstigt tycker jag

Hoppas alla har en bra dag nu i det soliga vårvädret, Jag ska öppna spargrisen och räkna kronorna till mitt veterinärbesök!

Fluffet är berömd för sin bedrövliga mage. Inte nog med att han fiser så färgen flagnar, när han varit på lådan går brandlarmet.
Sent igår var det dags igen. Jag tillbringade halva natten med att torka bajs. Han sprutlackerade hela lägenheten. Tur vi bor litet.

Nu är han inlämnad för renovering på djursjukhuset. Stackars lilla liv. Kanyl i benet, blodprover och en pinne i rumpan. Allt ska han stå ut med. Och gör. Bara vi står panna mot panna och jag stryker hans ansikte.

Han ska sova där i natt. Veterinären klappade mig på armen och sa att han kommer att bli veckans favvis bland personalen. Tror fan det.

Nu ska jag städa och tvätta golv. Och duscha. Allt för att få bort bajslukten.

Det känns väldigt konstigt här hemma med bara halva kattbeståndet.

Update:

Golven är skurade.
Mattorna rengnuggade.

Nu ska jag snorta Ajax för att få bort lukten i näsan.

Har bokat tiden för Fia nu, imorgon klockan tre. Jenny och Anna-Karin följer med mig, det känns skönt att inte behöva vara ensam. Det känns så underligt, just nu ligger hon bara här på sängen och ser ut precis som vanligt och hon kurrar när jag klappar på henne. Sen vet jag ju att hon inte klarar av att äta, att hon inte vill röra sig för att det känns jobbigt och att hon inte har det sådär jättebra egentligen. Jag hade egentligen tänkt att vänta tills på onsdag, men det kändes inte rättvist, varken mot henne eller mig. Det blir bara att dra ut på något som ändå är oundvikligt, och jag vill ju att hon ska må så bra som det går när det väl händer. Sen ska hon få komma hem till huset och begravas i trädgården. Det kändes bäst så. Innan har jag tyckt att kremering skulle vara det bästa, men nu när jag befinner mig i situationen så kan jag bara inte tänka mig att Fia skulle ligga i en ugn och brinna. Känns inte rätt för mig. Det är verkligen tur att jag har dom tre andra kvar, då blir tomheten lite mindre. Men det kommer att kännas så konstigt att hon inte är här, hon har ju varit hos mig varje dag i 13 1/2 år. Min lilla Fia. Usch vad ledsen jag är, och då är hon fortfarande här. Jag vill inte veta hur jag kommer att må imorgon. Så jag tänker inte på det. Här är en fin bild på katterna från i förrgår:

Vår lilla kisse fick åka akut in till djursjukhuset i eftermiddags! Mamma kom och hämtade Tiger och körde in honom. Jag var på jobbet, slutade klockan 18 idag.

Där var ingen kisse som kom och hälsade på mej när jag kom hem. Han fick stanna på sjukhuset över natten! Jag pratade med veterinären och han sa att Tiger hade fått kristaller i urinet. Dom hade spolat rent i urinröret.

Stackars Tiger! Men det var ju tur att mamma kunde köra in honom, hade vi väntat tills imorgon så hade vi inte haft någon levande katt! Så illa var det! Han blev opererad direkt och fick antibiotika och nu ligger han med dropp.

Jag skulle ringa imorgon och få reda på när jag kan hämta hem honom. Förmodligen på torsdag!

Min lilla Tiger, så orolig jag har varit för honom idag!

Och TUSEN TACK mamma för att du körde in med honom!!

Här hasar vi oss fram i mattludden, snoriga, hostiga, taskiga termostater och allmänt gnälliga.

Nu har dessutom Fluffet drabbats av någon sorts magsjuka. Han skiter överallt. Hinner inte på lådan och all fluffig päls på benen är alldeles grisig trots mina försök att torka av honom. Han ser bedrövad och generad ut, jag tror han tycker det är pinsamt när han inte hinner på toan. Stackarn.

Nu är jag bara olycklig och har värsta ångesten. Mitt gosefluff. Det blir Djursjukhuset i morgon.

Håll en tumme eller två.

“En anställd vid Willys i Älvsjö i Stockholm hittade på söndagsförmiddagen en brännskadad igelkott i en kundvagn.

Det var när personalen skulle ställa kundvagnar i ordning, som man upptäckte att någon hade eldat i en av vagnarna.

I resterna av branden fanns en brännskadad, ännu levande, igelkott. En polispatrull körde igelkotten till Bagarmossens djursjukhus och upprättade sedan en polisanmälan om djurplågeri.”

Dagensps.se

Tack för tipset, DL!

Och ETT STORT TACK till poliserna, som med sitt fina uppförande visade oss att det finns hopp – genom att köra den skadade igelkotten till djursjukshuset! Det får oss att påminnas om att vi inte ÄR barbarer och heller inte tänker bli det!

Mer om det nya djurplågeriet hittar ni här på Exilen

Och på Mitt Sverige

/Fröken Sverige

“En anställd vid Willys i Älvsjö i Stockholm hittade på söndagsförmiddagen en brännskadad igelkott i en kundvagn.

Det var när personalen skulle ställa kundvagnar i ordning, som man upptäckte att någon hade eldat i en av vagnarna.

I resterna av branden fanns en brännskadad, ännu levande, igelkott. En polispatrull körde igelkotten till Bagarmossens djursjukhus och upprättade sedan en polisanmälan om djurplågeri.”

Dagensps.se

Tack för tipset, DL!

Och ETT STORT TACK till poliserna, som med sitt fina uppförande visade oss att det finns hopp – genom att köra den skadade igelkotten till djursjukshuset! Det får oss att påminnas om att vi inte ÄR barbarer och heller inte tänker bli det!

Mer om det nya djurplågeriet hittar ni här på Exilen

Och på Mitt Sverige

/Fröken Sverige

För att göra en lång (och tråkig) historia kort så håller jag på att vänja mig vid tanken att det antagligen blir ännu en vinter i stan. Torpet jag suktat efter är antagligen sålt till utgångspris i dagarna, dvs dyrare än jag tycker att det var värt.

Men det är väl en mening med allt! En dag kommer Torpet som är ABSOLUT rätt på PRECIS ALLA VIS att dyka upp. Och ingen annan kommer att vilja ha det – så jag kommer att få köpa det nästan GRATIS! Bra va?

Eller så slutar det med att jag flyttar upp till mitt föräldrahem uppe i norrland. Det står tomt sedan snart tio år – och det ligger fantasktiskt vackert. Av naturliga skäl är det HEMMA – där har jag alla mina rötter. Jag är 6:e generationen Holmström som trampar samma stigar och ser samma vyer. En nästan svindlande tanke!

Men… jag känner mig ännu inte mogen för att flytta upp. Det är mest pga brist på bra hästfolk som gör att det skulle kännas jädrigt ’offside’ att bo där.

-Närmaste hovslagare (som jag skulle lita på) 22 mil.

-Till närmaste ridhus: 10 mil.

-Närmaste djursjukhus, 35 mil.

-Närmaste BRA smådjursklinik, 30 mil.

-Avstånd till instruktör jag litar på – JA DU VET VEM DU ÄR!! – ca 20 mil.

Så vill man förkovra sig inom hästeriet….  bör man nog välja annan – sydligare - ort att bosätta sig på.

Jaja, sånt är livet. Nu ska jag krypa till kojs och tycka synd om mig själv. Ni får också tycka synd om mig – så känns det lite bättre!!! *fniss*

När Wilmer kom hem från djursjukhuset för en vecka sen så kom han ju hem med dietråd och han fick bara käka lite, lite ganska många gånger om dagen. Det har inte varit lätt för Wilmer att ta sig igenom denna veckan, men nu börjar allt blir normalt igen. Han äter i princip fulla portioner igen och han ser inte längre utmärglad ut…

Pigg har han ju varit hela tiden sen han kom hem, men dessa dagar med enbart korta koppelpromenader har inte precis varit vad Wilmer tycker är livets roligaste tid hittills…

Nu har vi börjat släppa honom lite igen så han får leka lite och det uppskattas våldsamt av valphunden…

Igår hittade han och husse en tennisboll som visade sig vara det roligaste man kan springa efter och sedan bära omkring på. “Kan detta användas som belöning som omväxling till godisbelöning?” *mattefunderar*

Det är så skönt att ha en frisk och glad Wilmer här hemma igen och nu är det dags att ta tag i lite träning igen. Vi får antagligen börja om från början men vi har tid på oss så det är ok! Nåt har väl fastnat i det svarta huvudet antar jag!

Idag vid middagstid ringde veterinären och sa att vi kunde hämta hem Wilmer igen.

Gissa om vi blev glada?

Klockan 16.30 var vi på djursjukhuset och kl. 16.32 blev vi överfallna av en galet glad Wilmervovve. Han kunde knappt styra sig så lycklig han blev…..

När vi kom hem så kunde han inte komma ur bilen fort nog och han rusade mot dörren…Det kändes som han tyckte att det var lika bra att skynda sig innan vi ångrade oss.

Väl inne i lägenheten blev det ett “kärt” återseende med Benzo, som faktiskt tog överfallet med ganska stort jämnmod…*ler*

Nu återstår en antibiotikabehandling på en vecka och dietmat i successivt ökande mängder. Idag får han sammalagt 2,5 tsk 6 gånger….INTE MYCKET MAT tycker Wilmer….faktiskt ALLDELES för lite…….Fast imorgon ska han få 3,5 tsk åt gången….

Hmm…man borde faktiskt få vara hemma och passa sjuk hund också…Hur ska man bete sig för att ge hunden mat 6 gånger om dagen och jobba samtidigt…*hmm*. Det blir till att tidspussla…

Men det är kärt besvär…

Vill bara berätta att våran Wilmer är  inlagd på Djursjukhuset sen igår eftermiddag. Han har drabbats av någon sorts magsjuka som inte ville ge med sig och när man är en liten valpis så är det lätt att bli uttorkad. Igår åkte vi iväg med honom och vi hoppas få hämta honom i morgon…

Vet ni hur fort man vänjer sig vid dom små liven och hur fort man lär sig att älska dom?

Det är tomt därhemma och tillochmed Benzo som inte alltid är så glad i valphjärnan verkar undra var han tog vägen…..

Håll tummarna för att allt ska bli bra igen!

…har ju sin egen blogg, men nu kände jag att jag ville tala om att just nu är han inlagd på Djursjukhuset den lille plutten. Han har drabbats av någon sorts magsjuka som inte ville ge med sig och när man är en liten valpis så är det lätt att bli uttorkad. Igår åkte vi iväg med honom och vi hoppas få hämta honom i morgon…

Vet ni hur fort man vänjer sig vid dom små liven och hur fort man lär sig att älska dom?
Det är tomt därhemma och tillochmed Benzo som inte alltid är så glad i valphjärnan verkar undra var han tog vägen…..

Håll tummarna för att allt ska bli bra igen!

Usch vad tiden går fort, morgon blir till kväll som blir till morgon igen och det bara rinner på. Tycker inte jag hinner med hälften av allt jag menar att jag ska. Jag vet ju att det inte är så, sekunderna tickar ju på med förutbestämd hastighet liksom minuter och timmar, men ibland känns det i alla fall så. Det är säkert lika för många andra, ibland vill tiden liksom inte räcka till.

För min del har det varit lite hektiskt just nu. Svärmor har fyllt 70 så det krävde ju sitt. Sen uppvaktade vi mamma och min styvfar med Jill Johnson konsert i Cassels, de fyller så där halvjämt med 5:a på slutet, men det är bäst att passa på att fira och ha roligt när man kan. Brorsan och jag med respektive var också med på konserten. I tidningen stod sen att läsa att Jill har Sveriges bästa countryröst och det instämmer jag gärna i. Otrolig röst helt enkelt, verkar också vara en jordnära och trevlig tjej som både före och efter konserten gärna skakade hand och bytte ett ord med alla som ville. Synd bara att ljudet var så högt. Mamma lättade en halvmeter i stolen när musiken drog i gång. Min generation är väl mer härdad men när vi kom ut och det blev tyst kände jag att jag nästan hade ont i öronen.

Tyvärr har ännu en vän lämnat jordelivet och vårt lilla samhälle har mist en stor kulturpersonlighet. Jag vet ju att det är tidens gång och för honom var det säkert skönt att ”vandra vidare”, men vi är många som känner stor tomhet och saknad. Igår kväll var vi inbjudna till Norrbo på den årliga spelträffen och där höll vi en tyst minut och spelade sen Västerfalls Olles gånglåt med tillägnan till vår avlidne spelkompis. Det kändes fint att få hedra honom på det viset.

Under samma dag avled tre personer här och förra veckan ytterligare en, det är mycket när vi inte är så många innevånare. Tur som var så har ”byn” också fått lite tillskott på nya innevånare. Många ungdomar håller på att stadga sig, köpa hus och skaffa barn. Människor föds och människor dör – så har det ju alltid varit, men det känns annorlunda när det kommer så nära en själv.

I min boning hade vi också dramatiskt värre under gårdagens morgontimmar. Lilla fröken bushund lyckades med konststycket att äta upp nästan en hel chokladkaka med 70% mörk choklad, vilket inte alls är hälsosamt för hundar. Jag kan bara äta en liten bit i taget för det är så starkt, men hon smällde gladeligen i sig hela kakan. Via telefon till djursjukhuset fick vi beskedet att 70 g är dödligt för en 30 kg stor hund och hon väger 4,5 och hade ätit minst 80 g. Panik är bara förnamnet! Vi ordinerades att försöka få henne att kräkas med hjälp av salt eller stark senap. Men det måste lyckas på första försöket annars var även det riskfyllt för henne. Nu gick allt bra och chokladen kom ut, men usch vilken pärs! Se till att stoppa undan era chokladkakor om ni har hund säger jag bara. Vilken tur för oss som bor på vischan att det finns möjlighet att få telefonkontakt med djursjukhus. Det är långa mil annars och som regel är det ju bråttom värre när behovet uppstår.

Nu vidtar vardagens ordinarie sysslor och jag hoppas faktiskt på en lugn och ”seg” dag utan några större överraskningar så jag hinner återhämta mig från gårdagens prövningar!