(c) Anne Kananen 2009 – “Sista efterrätten” – olja

Idén till denna bilden kom till mig när jag var full

Jag är förtjust i opera, även om det i regel inte är själva handlingen utan sången som fascinerar mig mest. Handlingen innefattar i vilket fall regelmässigt olycka och död. Kan detta påverka operapubliken? Studien “Opera Subculture and Suicide for Honor”, publicerad i Death Studies, hittar ett samband mellan operakonsumtion och suicidacceptans:

A multivariate logistic regression analysis finds that opera fans are 2.37 times more accepting of suicide because of dishonor than nonfans. Only two variables, religiosity and education, are more closely related to suicide acceptability than opera fanship.

Kausalitetsfrågan infinner sig förstås som vanligt: Orsakar opera denna acceptans, eller söker sig personer med sådan acceptans till opera? Jag anser i vilket fall att det kan finnas rationella skäl till suicid, men jag undrar om heder kan anses vara ett av dem. Ett märkligt begrepp, vars vikt i andra människors tänkande jag inte riktigt förstår mig på.

Tips: Mind Hacks. För en dokumentation av förekomsten av temat död i operans värld, se boken Opera: död, dårar och doktorer.

I natt drömde jag det mest konstiga och ansträngande jag drömt på evigheter. Jag var mig själv, med den livssituation jag befinner mig i just nu, men samtidigt yngre och gick fortfarande i skolan. Jag hade typ 100 mil dit och det var uppförsbacke heeela vägen och spårvagnarna spårade ur, så det var bara till att traska och försöka hinna i tid. Givetvis kom jag för sent, hittade inte salen och hamnade i en annan stad och annan skola och kände mig hur vilsekommen som helst. Plötsligt skulle jag få ett rum för jag hade visst hamnat på ett internat.=) Tur nog träffade jag Staffan där som lagade maten i restaurangen? Hmm…sedan kom min mormor mitt i alltihopa och frågade om jag inte skulle ta hand om mina barn istället för att gå i skolan? Jag valde att då åka hem….sedan hände det skummaste…min pappa ringde mig! Jag trodde att någon skojade…Jag hörde ju att det var han, valde att tro på det  otroliga/fantastiska att han faktiskt fortfarande levde! Han förklarade i telefonen  att mamma var den enda som kände till att han levde. Att det var hon som trotsade alla läkarna, gav aldrig upp och till slut lyckades övertala min pappa att fortsätta leva. Jag fick inte riktigt ihop det, men självklart ville jag träffa honom och tro honom…..

När jag väl träffade honom kändes det underligt, skrämmande, kusligt…och härligt på en och samma gång. Jag vågade knappt krama om honom, för jag var rädd att han skulle försvinna likt en dimma. Han var kvar….han berättade om mammas sluga plan…att hon flög honom till ett annat land, fixade med läkarvård och att han nu var frisk från sin cancer, men att han var dödförklarad och kunde inte “visa” sig för alla… jag frågade då om kroppen…då han dödförklarades….var det ingen som märkte då att han höll andan? Jag försökte minnas, men jag kunde inte det. Kom inte ihåg hur/när han dog…jag visste inte längre vad som var sant! Sedan vaknade jag…..

För en kort sekund eller kanske till och med en bråkdel utav den, trodde jag på min dröm. På att min pappa levde. Att han aldrig varit död. Att DET bara varit en dröm….. Sedan insåg jag hur det verkligen ligger till. Jag blev ledsen, förvirrad och därefter lättad när jag insåg att jag faktiskt sett honom ligga där, då när allt vad över. Att jag den 18:e maj 2009 tagit på honom, kramat, klappat och pussat. NU fattar jag verkligen vad som menas med att man SKALL ta farväl på riktigt. Varför det är viktigt att se och röra vid den som lämnat oss för att kunna gå vidare. Önskar att jag kunde bättre förstå min dröm. Hur som helst är jag glad över att få ha  kramat om min pappa inatt.

Deputy Secretary Defense William Lynn Comments On Cyber Defense – Bruce Carleton, USCYBERCOM Watch

Cyber Warfare: The Academic Community – Sam Liles, Selil Blog

India Faces Serious Threats From Cyber Terrorists: Fadia – Express India

A-Space Past and Future – Lewis Shepherd, Shepherd’s Pi

NIST Drafts Cybersecurity Guidance – J. Nicholas Hoover, Information Week

Mitigating Threats to Critical Infrastructure via Mobile Computing and Geo Social Media – Doug Crescenzi, Secure Metaverse

Wikileaks Says It Has Half-a-Million 9/11 Pager Messages – Kevin Poulsen, Threat Level

Cyber Breaches Are a Closely Kept Secret – Diane Bartz & Jim Finkle, Reuters

There was a peculiar piece in the American Spectator online last week, a “Special Report” by Mark Hyman. The author lists a number of unfortunate circumstances by which harmless passengers, many times military personnel, have been delayed or hassled by TSA and airport security protocols. He blames these anecdotal mishaps on “government bureaucrats armed with ‘rules, policies and procedures’ and employing no commonsense.”

He goes on to question a number of security and procedural policies in government and military institutions, which he thinks are unnecessary and demeaning to the personnel at these institutions. As a primary example, Hyman makes the case that the rules for issuing and renewing CACs (Common Access Cards) are unneeded and absurd.

He is miffed because he did not renew his CAC before it expired and he had to go though a bureaucratic process to straighten this out:

“My CAC had expired days earlier so I contacted an issuing office to get a replacement. A clerk in the ID card office informed me that all appointments had to be made online using the intranet. Yet, my expired CAC prevented me from using the intranet system. In spite of my predicament the clerk told me, “Our policy requires all appointments to be scheduled online. If you are unable to use the intranet, then there is nothing more I can do.” It sounded like the beginning of an Abbott and Costello routine.”

“Rather than fight this particular battle, I decided to renew my CAC at another issuing office. While there, I was asked to produce a picture ID. I showed my state driver’s license. I was then asked for a second form of ID and was told the CAC was not acceptable since it expired five days earlier. A week earlier it would have been valid, but on this day it was deemed worthless. So I showed the clerk my company-issued ID card that looked as though it was made on an office computer and laminated at the local Kinko’s. As a matter of fact, that was exactly how that ID was manufactured. But it was good enough. The clerk accepted the flimsy company ID over the just-expired military CAC.”

Hyman concludes,

“What makes this episode even sadder is that the military CAC is generally not accepted as a valid form of identification for use by visitors to the Pentagon. Visitors must also have a Pentagon-issued ID or another form of identification such as a state driver’s license. The reason, according to a security officer, is that at least one machine that manufactures CACs and several hundred blank CACs are missing and presumed to have been stolen. Security officials do not know which CAC is valid and which is a forgery.”

The latter claim is nonsensical and shows that the security officials Hyman chats with are miss informing him about how his CAC works. This too, expresses a common misconception— that possession of the card is the only thing that verifies identity.

To his point about the pains of standing in line to renew something only to find that you don’t have the right materials: I can empathize with this, but I cannot gather what rules Hyman thinks are silly, and which are reasonable. Is he arguing that he shouldn’t have to have a CAC, or that he should be able to use his expired CAC, by itself, for renewal? And what does this have to do with policy created by top-level military and government officials?

What is clear from reading the piece is that he doesn’t like the rules much because he doesn’t understand why they are in place. He wanted an exception so he could use his expired CAC. Similarly, in another of his examples, he complains that his wife couldn’t renew her own CAC using an expired passport.

There are two fundamental questions that would help Hyman better appreciate these rules: Why are identification badges, such as CAC cards, used? And, how is the true identity of a badge-holder verified? In other words, what is a CAC good for anyways?

The military provides several resources for answering these questions. In fact, had Hyman consulted these, or unofficial resources, anytime before his CAC expired he would have had less of a hassle renewing it.

Identity, and the privileges we associate with it, is an abstract thing that is difficult to verify. The best way for a large institutions to verify a person’s identity is to gather the various artifacts of identity, such as a state driver’s license, for this person and grade the validity of these items and the authority of the institution who gave the item.  The bureaucratic pronouncements on this process (i.e. presidential directives and policies) say that the best way to verify the identity and authorization of millions of people is to create a system of rules that make the procedures repeatable, reliable, and safe. (One such rule may reason that an expired identity artifact should not be considered valid, even if it was valid yesterday.)

Now, the process of using a CAC card is not as simple as it could be. Systems that use badges for the identification of people and the verification of people’s permissions and authority are complex and imperfect, but this is not a problem of bureaucracy. It’s more a matter of improving these systems for most users and reminding users, like Hyman, why they were given a badge to begin with.

Idag så vaknade vi ganska precist så vi hann göra oss iordning för att komma till sjukhuset i tid vi hade tid där kl 7.30, så vi hann en snabb frukost och sedan var det bara att åka iväg. Mardrömmen har blivit ganska verklig nu och nu så känns allt så verkligt på en gång tidigare har det kännts som att det inte hände men nu hände det allt på engång. Vi kom in ganska snart gick fel från början men senare kom vi rätt till rätt avdelning och fick komma in på en gång och där fick vi vårt rum – Boris hade ändrat sig och jag med för han skulle vara med hela tiden och det tycker jag är rätt! han med förmodligen efter att ha tänkt lite. Så där var vi nu i vårt sjukhusrum det stod 3 sängar där en extra till honom för han fick sova över där om det skulle behövas det berodde ju helt och hållet på hur det skulle gå för mig och själva proceduren hur kroppen skulle reagera och sköta det hela. Jag fick min vita rock och sedan så hade vi vår egen toalett där det fanns trosor och bindor för att använda men det var ingen som sa något om det så jag hittade trosorna där då jag började att misstänka att jag skulle börja blöda. Så där satt jag nu i min vita rock och med ett par engångstrosor på mig, med en filt uppdragen över benen och det kom en sjuksköterka in och presenterade sig och frågade om det var okej med en student barnmorske och jag sa ja det är det väl, sedan så fick jag 4 tabletter som jag skulle skjuta upp i slidan så långt som det gick och hon frågade om jag skulle göra det själv eller om hon skulle göra det och jag sa ju förståss att jag kan göra det själv och så gjorde jag det – gick in på toaletten och förde upp de där 4 tabletterna  och sedan var det bara att vänta in det hela. Efter en kort stund kom hon in med 4 tabletter till det var mina värktabletter det var 2 alvedon och 2 andra tabletter som skulle enligt dem hjälpa gott men de sa det finns annat som du kan få för hjälpen med när det börjar sätta igång, jag sa okej..Hon gjorde även iorndning mig med en infart för ev morfinbehandlingar medans det hände, och sedan tog hon blodprov som hon skulle behöva. Sprutorna var jobbiga att ta jag hatar det och spänner mig för mycket, hon tog fel någon gång med så hon fick börja om, men det gick till slut och så hade jag plåster på 3 ställen och 1 bandage där infarten satt på min hand. Jag kände inget alls där nere, men i mitt huvud snurrade det av tankar, det käntes så kosntigt alltihopa och tänkte hela tiden på hur det skulle se ut det som kom, det hade ju inte gått så lång tid men ändå ganska lång tid så jag var osäker själv om jag ville se eller inte, Boris ville det iallefall … de sa fundera på det medans du kanske ändrar dig på slutet, det är ett fint avslut på det hela… Boris tog och åkte iväg och hämtade lite saker som jag hade glömt han skulle vara tillbaka till kl 12 för då skulle det bli lunch. det började att pirra lite därnere typ det kändes att nått var på gång men det gjorde inte alls ont. Sedan när 4 timmar hade gått så fick jag 2 tabletter då var klockan 11.00 till att äta upp och det var efter dessa som jag började känna mer och mer och mer.. det började göra ihärdligt ont typ 10 ggr mer än mensvärk och jag sa till om detta och då frågade hon om jag ville ha ett värme bälte och jag sa ja jag kan prova det men det gjorde så fruktansvärt ont hon gav mig en spruta morfin medans. Och sedan gick hon och hämtade detta och det gjorde ondare och ondare jag andades försökte att tänka på annat men det gick ju inte det gjorde sååå ont, hela tiden fruktansvärt ont och där låg jag helt ensam och det hela hade satt igång snabbt! Jag ringde på klockan igen och sa att det gjorde så ont när hon kom in med värmebältet och la över min mage det käntes ingen skillnad alls det blev varmt och skönt på magen men det onda försvann inte det kom i impulser, sedan hela tiden men sedan gick det tillbaka till impulser igen nån minut fick jag vila emellan åt och sedan så satte de igång igen värkarna som kom var jättehårda och onda man visste de skulle komma men det gjorde lika ont varje gång – morfinet jag fick hjälpte inte alls. Hon gav mig en till spruta morfin sedan sa hon att jag skulle gå upp och försöka röra på mig, gå det var svårt att  resa sig docktorn kom in och tittade och hon sa att det hade liksom åkt ner så det var där nere men vattnet hade ju inte gått. De hjälpte mig så att jag fick resa mig upp och luta mig mot en annan säng så att jag kom upp och sedan så fick jag ha mina värkar där.. när jag höll på med detta så kom Boris in i rummet helt förbluffande och säkert lite chock så såg han mig där där jag stod och flämtade, pustade, och skrek ut min ondska, vattnet ville inte gå men det började att kännas därnere att det började trycka på och jag fick fortsätta där vicka på rumpan fram och tillbaka och sedan så helt plötsligt så stannade det hela av och det var så skönt att bara stå där det onda försvann och jag kunde pusta ut, härlig känsla och nu så kollade doktorn igen och sa det låg i slidan typ och att jag skulle gå och sätta mig på min toalett där jag hade ett bäcken och bara sitta där och vänta, lugna ner mig och slappna av sa hon.. och jag frågade om jag skulle krysta något och hon sa nja du kan ju göra lite granna men mest slappna av en stund. Och jag gick och satte mig på bäckenet för att bara lite senare känna att de var tungt neråt och jag pressade bara lite lätt och det kom massor med blod blandat med vatten som de sa det jag vet ej vad det var som kom men jag satte mig igen och pressade lite mer och senare lite hårdare och plupps det var som en propp som lossnade sen sa så åkte det ner i bäckenet en stor klump med en duns, det käntes som men det gick så snabbt så jag sa till Boris att hmmm det kom nått! och han kom in och tittade därbakom och sa ja det kom nått, jag frågade vad han sa umm vet inte men det ser ut som fostret bland annat så han gick efter doktorn och systern och sa att det kom nått i bäckenet och de sa ja… det gjorde det och de blev förskräckta att det hade gjort det. Sedan tog de bäckenet och gick med det och kollade upp vad som kom om det bara var fostret, eller med moderkaka och allt. De kom tillbaka jag hade då kommit därifrån fått jättestor binda och en till inuti den stora för att lägga mig ner i sängen och vila. Låg där och allt känntes så tomt. Kände hur det blödde men ändå inte så farligt. Låg där och pratade med Boris lite om allt och inget, käntes som om morfinet ej hade tagit alls på mig fast jag fått 3,5 sprutor under det hela förloppet som gick ganaks snabbt när det satte igång, jag hann knappt med att krysta det gjorde bara satans ont. Jag gick, jag pratade som jag skulle och jag tänkte mycket klart om allt! Så jag var medveten om allt som hänt och hur jag kände när jag tänker tillbaka så undrar jag hur ont det skulle ha gjort helt utan bedövning och morfin och tabletter det skulle ju ha varit helt ohärdligt säkert ändå så väljer många att göra en sån förlossning. Nu har jag själv varit med om en mini förlossning som de kallar det och vet hur det känns litegranna, får se när nästa gång blir om det blir någon.

Efter det hela så vart vi kvar ganska länge på sjukhuset för att jag blödde ganska mycket och behövde vila upp mig och vi hade ju inte bråttom direkt så vi stannade och tog det lugnt de tog fostret och sedan kom de tillbaka och undrade om vi ville titta på det och sa att det var mycket fint fast med fel och hon berättade att det var en liten pojke. Först ville jag inte se men sedan efter en bra tag när de hade gjort rent det och sedan kom in med det till oss så blev det så att båda tittade och vi höll det i våra händer och famnar och gröt massor, det kändes så fel, det skulle ju inte bli så det var ju inte vad vi hade planerat och förväntat oss och nu så har allt hänt så snabbt igen så man hängde ju inte med förrens det var ute och sedan nu när man ser det framför sig så blir man ju väldigt ledsen och sorgsen i hela kroppen och själen, men de berättade att det var ett fint avslut på det hela och att man skulle ändra sig senare och då är det ju försent och såhär efteråt så är jag glad att vi gjorde som vi gjorde vi tog bilder med, men med en urusel kamera så det blev inget bra men ett minne av Kevins lille bror som inte kom till världen) utan som blev ett änglabarn ush jag gråter fortfarande när jag tänker på det hela. Kommer nog att sätta sina spår i själen men vi får se varför det blev som det blev när de har kollat upp det hela.

Nya Martyren Fr Daniils hustru uttalar sig efter mordet. Texten är översatt av Fr Andrew Phillips, och är hämtat från pravoslavie.ru

On the Death of my Husband: The matushka of the martyred priest Daniel speaks and reveals that a prophecy has been fulfilled

Dear brothers and sisters, thank you for your support and prayers. This is the pain which cannot be expressed in words. This is the pain experienced by those who stood at the Cross of the Saviour. This is the joy which cannot be expressed in words, this is the joy experienced by those who came to the empty Tomb.

O death, where is thy sting?

Fr Daniel had already foreseen his death several years before it happened. He had always wanted to be worthy of a martyr’s crown. Those who shot him wanted, as usual, to spit in the face of the Church, as once before they spat in the face of Christ. They have not achieved their goal, because it is impossible to spit in the face of the Church. Fr Daniel went up to his Golgotha in the very church which he had built, the church to which he gave up all his time and all his strength. They killed him like the prophet of old – between the temple and the altar and he was indeed found worthy of a martyr’s calling. He died for Christ, Whom he served with all his strength.

Very often he would say to me that he was frightened of not having enough time, time to do everything. He was in a hurry. Sometimes, as a human-being he exaggerated, he got things wrong, he tripped up and made mistakes, but he made no mistake about the main thing, his life was entirely dedicated to HIM.

I did not understand why he was in a hurry. The last three years he was busy serving, never taking days off or taking holidays. I moaned, just now and again I wanted simple happiness, that my husband and my children’s father would be with my children and me. But another path had been prepared for him.

He used to say that they would kill him. I would ask him who would look after us. Me and the three children. He would answer that he would put us in safe hands. ‘I‘ll give you to the Mother of God. She’ll take care of you’.

These words were forgotten too soon. He told us which vestments to bury him in. Then I joked that there was no need to speak about that, we still did not know who would bury who. He said that I would bury him. Once our conversation turned to funerals, I don’t remember the details but I did say that I had never been to a priest’s funeral. And he answered that it did not matter because I would be at his funeral.

Now I remember many words which have gained a meaning. Now my doubts have dissolved, the misunderstandings have gone.

We did not say goodbye in this life, we did not ask each other forgiveness, we did not embrace one another. It was just another day: in the morning he went to the liturgy and I did not see him again. Why didn’t I go to the church that day to meet him? I had thought of it, but I decided I had better get the evening meal ready and put the children to bed. It was because of the children that I did not go there. There was a hand that did not let me go. But the evening before I had gone to the church and met him. I had felt as if dark clouds were gathering over us. And in the last few days I had tried to spend more time with him. Over the last week I had thought only about death and about life after death. I couldn’t get my head around either the first or the second. That day my head was spinning with the words: ‘Death is standing right behind you’. The last week everything was so hard, as if a huge load had been emptied out on top of me. I am not broken. He is supporting me, I feel as if he is standing by me. Then we said so many affectionate words, which we had never said to each other in our whole life before. Only now do I understand how much we loved each other.

The memorial service for the forty days of Fr Daniel takes place on the eve of his namesday and the patronal feast of the future church, 29 December, and 30 December is the feast of the holy prophet Daniel. According to the prophecy of an elder, the church would be built but Fr Daniel would not serve in it. The second part of the prophecy has already been fulfilled.

Matushka Julia Sysoieva

Translated by Fr. Andrew Phillips

Funding Source: Dept. of the Army
Funding Type: Discretionary, Grant/Cooperative Agreement
Total Available: $60 Million
Award Ceiling: N/A
Deadline: 02.17.10
Eligibility: Unrestricted

Description:
This Program Announcement/Funding Opportunity is focused on basic research, defined as research directed towards attaining greater knowledge and understanding of fundamental principles of science and medicine. The DMRDP Basic Research Award is designed to promote new ideas that are still in the early stages of development and have the potential to yield highly impactful data and new avenues of investigation. This mechanism supports conceptually innovative, high-risk/high-reward research that could ultimately lead to critical discoveries or major advancements that will accelerate the delivery of new medical countermeasures and information to protect military personnel from a variety of health threats inherent in the military operational environment, and to effectively diagnose and treat these personnel when they are ill or injured. These awards will also support basic research to enhance the training and education of military personnel and health care providers. Presentation of preliminary data is not required. However, investigators must demonstrate logical reasoning and a sound scientific rationale established through a critical review and analysis of the literature for the proposal to be competitive. Research projects should include a well-formulated, testable hypothesis based on strong scientific rationale. Awards under this announcement will consist solely of assistance agreements. This announcement is intended only for extramural investigators. Other announcements will be released for intramural investigators. An intramural investigator is defined as a Department of Defense (DOD) employee working within a DOD laboratory or medical treatment facility (MTF), or a DOD activity embedded within a civilian medical center. An extramural investigator is defined as all those not included in the definition of intramural investigator.

När jag ställde frågan om vad som är det värsta som kan hända var det många som svarade något som hade med döden att göra. Att ens nära och kära dör. Att förlora sina barn.

Jag tror inte att döden behöver vara det värsta. Framförallt är det ju oundvikligen så att vi alla ska dö. Vi kommer att förlora nära och kära. Det är det enda vi vet.
Om man inte blir den som faller ifrån först vill säga.

Jag tycker att ett liv i misär verkar så oändligt mycket mer fruktansvärt än döden.
Som skärselden, eller helvetet.
Ett liv i smärta, ångest och plågor.
Ett liv i oro och rädsla, ett liv utan hopp eller liv utan glädje.

Döden är definitiv. Självklart är det vidrigt att förlora någon man älskar. Men är döden det värsta sättet att förlora någon på?
Jag tror att det finns värre sätt.

Och faktiskt – döden kan vara en befrielse. För den som plågas svårt. Och för en omgivning som lider med någon annan, en omgivning som står maktlös.
Döden är dessutom definitiv och lämnar inget hopp kvar. Inget hopp som skapar besvikelser, inget kastande mellan hopp och förtvivlan.

Det brukar sägas att ovisshet är det värsta. Att inte veta. När någon dör, då vet man. Aldrig mer.

Frktjatlund har skrivit en tänkvärd text i ämnet.
Läs den.

Det första jag tänkte när jag läst denna artikel var vilken otroligt bra långfilm detta skulle kunna bli.  Dvärgar går in i sin sista kamp för att en gång för alla få den respekt och upprättelse de anser sig förtjänar, trots att det kan komma att kosta deras liv. Filmens huvudsakliga ingredienser och ledord är mod, stolthet, lejon, laganda och kortväxthet.

Artikeln i sin helhet

Det är i mitten av 90 talet. Min far har dött några veckor tidigare och allting känns ganska jobbigt. Kan inte samla mina tankar speciellt bra. Jag tar min cykel och jag drar ut på vägarna. Jag bara susar iväg. Backe upp och backe ner. Det speciella oranga ljuset som lyktorna ger dominerar mitt synfält. Ibland susar en bil förbi. Ute sent precis som jag.

Jag lyssnar på radion. Nattradion, ett blandat potpurri av sånger. Det känns bra att ha lite sorl i öronen. Det är inte särskilt kallt i nattmörkret. Det är fortfarande sommar. Jag är lättklädd, kanske bara t shirt och shorts på mig , när jag susar ner för backarna omfamnar den varma nattvinden min kropp och jag får för ett ögonblick glömma , lyfta oron av mina axlar – inte tänka på val av färg på kista , inte fundera på när släktingarna bestämmer att de kan komma -.

Jag väntar på besked och sitter fast i situationen. Jag kan inte fly och jag måste fixa detta sedan försöka ta saker med ro.

Plötsligt spelar radion låtar som på något sätt blir som en resonans för hur jag känner. Starkt vemod , tomhet och samtidigt omfamnad av den varma nattvinden med det oranga skenet från lyktorna. Tårarna torkar i vinden.

Seiring dengan bertambahnya laju pertumbuhan penduduk dan kebutuhan masyarakat makin bertambah terutama faktor kesadaran masyarakat akan pentingnya nilai gizi.

Konsumsi daging dinegara kita dari tahun ke tahun makin bertambah. Diantaranya daging yang dihasilkan dari jenis hewan, sapi, kambing, kerbau, unggas, dan daging hewan lainnya.

Itu semua belum bisa memenuhi kebutuhan rakyat negeri ini yg mana sebagian diantaranya dipenuhi dgn mengimpor untuk kebutuhan tersebut.

dari jenis unggas khususnya bebek, mengalami perubahan pola konsumi pada masyarakat kita khususnya masyarakat perkotaan.

Itu bisa dilihat dari tumbuh menjamurnya kedai-kedai makanan, retoran, bahkan hotel yg menyajikan menu makanan bebek.

Satu hal yg menggembirakan, ditengah situasi ekonomi yg tidak menentu ini, kita bisa lihat ini suatu peluang uaha yg mana pengelolaan budidaya bebek belum sesemarak budidaya ayam ras/negeri. Apalagi ditinjau dari kebutuhan saat ini pengadaan daging bebek masih banyak kekurangan kalau dibandingkan dgn kebutuhannya.

Untuk itu sebagai peternak bebek, kami ingin berusaha untuk memenuhi permintaan yg datang pada kami & turut serta dlm pembangunan bangsa dgn menciptakan lapangan kerjaa bagi khususnya masyarakat desa.

Itu tidak terlepas dari kerjasama semua pihak.

Salah satu kelemahan kami adalah masalah permodalan yg cukup.

Kami mempunyai lahan yg memadai untuk membudidayakan bebek secara intensif yg mana sebagian dari lahan tersebut telah kami pakai untuk beternak.

Sebagai langkah untuk mendorong kami memenuhi pesanan/permintaan yg datang, kami mengajak siapa saja yg mau bekerjasama dgn kami, berinvestasi disektor peternakan sekaligus turut andil menciptakan lapangan kerja/usaha.

Kami mempunyai misi. Terutama di daerah kami untuk bisa memanfaatkan setiap kesempatan dan peluang dan bersama-sama untuk meraihnya menjadi suatu hal yg berguna dan menguntungkan.