Dagens groggluder är ganska dåliga på äffärer, visst de dricker gratis.

Men när jag gick ut tjänade jag pengar!

Inatt har jag lyckats skrapa ihop 2 ynka timmar av sömn, resten har jag legat och tänkt på Thailand, och de 2 timmar jag faktist sov drömde jag om Thailand.

Jag ska prata med min kära mor idag, hon måste fixa mig starka sömntabletter. Utan droger kommer jag aldrig kunna sova dagen innan vi åker, och jag behöver vara pigg på resedagen.

/martin

100 spänn imot, nån?

Tidigare i veckan så blev det jävligt mycket, pengarna sinade, räkningarna tappade jag bort och  jag var tvungen att jobba samtidigt som jag var tvungen att fixa pass, visum, spruta, internet och tala med vice värden. Vems axel valde jag att gråta ut på? Jag ringde Mamma. Denna lilla dam har jämt råd om livet när jag står handfallen.

Jag tror det är skitsmma hur gammal man blir, Mammas axel kommer jämt vara min fasta punkt att hålla i när det stormar i livet.

Det är ruskigt härligt att det är gjort och det hela firar vi med kyckling, ris och sås. Denna lunch kan komma gå till historien som Martins sista måltid. klockan 4 skall jag infinna mig på vårdcentralen i Habo.

RESAN ÄR HOTAD!

När människor från andra sidan jorden kommer hit kan de ju bli döds sjuka i löjliga sjukdomar som vattkopper eller bara någon influensa. För bara några 100 år sedan var det ju faktist verklighet för oss också, vi dog med i dessa till synes oskyldiga sjukdomar.

Jag börjar genast fantisera om framtiden. Tänk när vi reser till Afrika om ett par 100år och drar på oss Aids och dör, då kommer afrikarnarna förundra sig över hur veka vi är. “Va?! Dog han av Aids? tss, du skämtar!“

/martin

Torsdags kvällen blev en trevlig tillställning med en sallad och en hamburgertallrik från jönköpings kommuns fräschaste pizzeria, detta blandat med ett uselt spel av unga svenska handbolls spelare gjorde kvällen till en utomordentligt bra kväll för att va en torsdag. Efter handbollen spelade vi lite poker, och mina förluster var så pass omfattande att det tog 14 superba avsnitt av Carlifonication för att muntra upp mig. Under detta cheer up maraton han klockan slå 9.00, vi sörjde kort vår uteblivna nattsömn men tog snart tag i våra resplaner och ringde ambassaden.

Så nu ligger vi här i min säng, sebbe med en bok och jag med en laptop, båda trötta och sega med tunga ögonlock, men med ytligare ett steg närmare Eldorado.

Självklart känner vi båda en stor glädje blandat med nervositet och förväntan, men jag känner även en tung och påstridigt dödsångest. jag läste nämligen igenom vad som stod på biljetten för en kort stund sedan. Vi ska byta flyg 2 gånger innan vi landar i varma och gästvänliga Thailand. Detta betyder alltså att jag kommer lyfta och landa 12 gånger fram och tillbaka till Thailand. Jag är där med körd. Om inte en eventuell krasch tar kål på mig så kommer rädslan för att krascha göra det.

Men min molande ångest är först och främst framkallad av sprutorna jag måste ta innan vi åker. Jag dör hellre i en leversjukdom än tar de där sprutorna.

Jag har föresten hört att det är billigt att skräddarsy kläder i Thailand, så jag ska nog sy upp mig en skita snygg klänning.

/Martin

Själv finner jag mina födelsedagar mest som ännu en källa till depressionens bränsle, något att frukta snarare än att ta tillvara på. Detta på grund av vad som närmast kan anses vara dödsångest: en fobi för att åldras.

Folk undrar vad jag önskar mig, men svaret är entydigt: ett långt och lyckligt liv och fred till alla människor på Jorden. Men egentligen mest av allt: min son Vincents hälsa, samt att han ska få ett långt och lyckligt liv.

Vet inte hur dagen blir, men vaknade i morse i Skövde, och åker snart hem till Mariestad för att åtminstone försöka festa lite med familj samt nära och kära, försöka göra det bästa av den overkligt hemska situationen. Min depression vet inga gränser. Dödsångesten håller mig i sitt fasta grepp, och det faktum att jag inte längre är 28 gnager innanför mina revben, gnager som råttorna i James Herberts böcker, river och sliter sönder mig. Ändå känns det lugnare än när jag fyllde 28 förra året, för jag nu har viktigare saker att tänka på. Först och främst min son.

Hur som helst: ett STORT tack till alla er som redan gratulerat mig eller kommer gratulera mig under dagen. Det känns åtminstone bra att ha så många som bryr sig om mig och min familj!

Annars trodde jag att Bipolariteten vara var en tes vi provade, eller en tes jag provade (då psykvården i mitt landsting inte verkar vidare intresserad av hur det går för mig, eller om jag lever eller dör). Men nu är tesen antagen och accepterad, för om Han som lever med mig 24/7 ser att jag är sådan, då är jag det. Och Han ser hypomanin som jag inte ser. Han ser att jag inte längre är jag då aktiviteten inuti min hjärna stiger frekvent, medan jag tror att jag är Precis Som Vanligt, förutom lite smartare, lite snyggare, lite roligare…

Eller som Han sa; “Sådana som du, ni mår antingen lite (eller mycket) sämre än alla andra när ni mår dåligt, men också lite (eller mycket) bättre när ni mår bra…” Likcom, Han menar på att det finns något värdefullt med att vara “sjuk” inuti också, på det bipolära sättet, då man, när man mår bra, mår Så Jävla Bra. Och Han försöker förklara för mig att jag ska se sjukdomen som en Tillgång, inte bara en black om foten, annars orkar man inte kämpa. Och jag tror Han har rätt… 

Annars så verkar (peppar, peppar, ta i vad fan som helst bara det håller i sig!) medicinen göra sitt till för att hålla kvar mig på jorden, varken ovanför eller under marknivå. Annalkande katastrofer har legat på lur under vecka och helg men inte brutit ut, utan planat ut och dött bort. Men jag ropar knappast hej ännu, men ett litet, litet hopp har väckts i min magen. Kanske, kanske kan jag slippa den värsta dödsångesten nu…?!

Jag blir riktigt depp av att tänka på det, får en rejäl dödsångest. Känns som om livet hänger på en skör liten tråd ibland. Faktum är att jag tänker på döden varje dag.. I första hand är det min mor jag tänker på, jag ber för att inte hennes sjukdom leder till döden och att hon har många år kvar att leva.. vågar inte riktigt tänka på hur jag skulle klara mig utan henne. Jag grubblar också på hur gammal jag själv blir.. kommer mitt blodtryck vara något som hindrar mig från att leva länge? Är det kanske blodtrycket som sätter en käpp i hjulet och ger mig en hjärtattack redan vid 35års ålder ?

Det kanske låter fjantigt.. men det är sånt här jag tänker på nästan varje dag, jag kommer inte undan den här dödsångesten, försöker acceptera att alla går samma öde till mötes. Det vill inte gå, hur jag än försöker. Det här inlägget gjorde ingen nytta.. allt blev bara jobbigare.

hon kanske bara ville vara snäll, hehe

Idag blir det gården med grilla och fika, som vanligt då.
Jessica och Sebastian kommer också så det blir väl en del nya kort.
Jessica är den som har digitalkamera så jag lånar den av henne.

Nu är det så här kära Läsare..
Jag har påbörjat en 9 veckor lång (Kort) medicinkur
mot dumheter jag gjorde för ca 30 år sedan..
Jag börjar må lite mysko nu och det kommer att bli värre
Det innebär ju att jag säkerligen inte orkar blogga så värst..
Säkert blir det korta inlägg kanske varje dag, vartredje, eller så
Men det kommer, det kommer… veckorna går fort
Sen när jag är färdigbehandlad
så hoppas jag ju att jag har ökat på år till mitt liv.
jag vill ju leva… länge.
Jag vill ju se mina barn få barn..
Jag vill ju försäkra mig om att dom har fått bärande vingar…
så att jag kan släppa dom.. till livet utan mig
Sen kan jag luta mig tillbaka, andas ut och bara vara.

Läste detta just nyss..
Det räckte inte med att grabben blev misshandlad till döds
Nu har hans grav skändats två gånger.. T V Å!!
Herregud, han var ju bara ett barn, 16 år..
Fruktansvärt att respekten för dom döda inte är större än så..
Så fruktansvärt för föräldrar och vänner att uppleva detta vansinne
Det är sorgligt!!

Måste nog börja att sätta fart nu..
Jessica och Sebbe är nog snart här å jag som inte har gjort ett skvatt.
Måste ju Koka kaffe, packa ner korv, bröd.. ja det som behövs
Klä ungar..å mig *ler*

Ha en underbar Lördag!!

Love you all!!

Funderar på ett problem jag visserligen blivit kvitt, men som jag kan sitta o skratta åt idag. Jag ska inte säga för mycket för imorrn kan jag ÅTER vara inne i “Hej, det e något fel på mig, har ni någon tid idag?”
-fasen. Det e inte lätt att bli gammal..

Att mina vänner bara orkade med mig är ju inte klokt?
För att lite lättare förstå ska jag ge några exempel på vad de fick utstå i ca 2 veckors tid:
“Har du oxå ont i lungorna när du andas”?
- Nja, nä.. Det har jag nog inte..?
“Jo, men alltså, du vet, när man rökt mycket..? Då får väl du oxå ont?”
-Nja, ont och ont, men oki, visst ibland kan jag nog känna att jag rökt för mycket.
“Hm.. Oki.. Jag har ont i lungorna när jag andas i alla fall.”

(O efter ett en sömnlös natt var jag tvungen att intala mig själv att bara för att farfar fått lungcancer betyder inte det att jag helt plötsligt oxå fått det.)

~~~~

“Har du oxå en bula i käken?”
-Vad?
“Ja, här nere på insidan..? Känn om du har det!!”
-Eh, va, oki.. Men nää, jag har nog ingen bula..
“Men snälla säg att du har en bula där nere, känn ordentligt!”
- Men alltså, jag har ingen bula..?
“Amen hjälp!!”
“Jag har en tumör i käken!”

(Var totally övertygad tills doktorn bekräftat motsatsen)

~~~~

“Vad är detta?”
- Vad?
“Ja, ser du inte att det e en mörkprick på tatueringen?”
- Eh, nää?
“Men glo då för fan! Jag såg den nyss!
- Men lilla vän, det e ju bara ett litet sår!
“Ett litet sår? Det e en svart prick!”
- Nej, det kan va ett litet sår och i och med den sitter på tatueringen så ser det ut så.
“Menar du att jag skulle vara svart i mitt kött?”
- Nej, men färgen sitter en bit ner i skinnet.
“Nej jag tror dig inte”. Det är Malignt Melanom!!
- Men sluta, det är det garanterat inte.
“Jo, nu fick jag för att jag solat solarium i hela mitt liv, jag blir inte 25 år!”

(Efter att ha skickat mess till 25 personer om min dödsångest kunde jag dock släppa tanken på den dödliga hudcancern. När de alla sa att det ser annorlunda ut kunde jag tillsist sova)

~~~~

“Du, mamma..”
- Ja..
“E jag mörk under ögonen?”
- Nej, inte mer än någon annan”
” Ljuger du nu? Erkänn att jag är mörk under ögonen.”
- Nej!!! Sluta nu för fan, du ser hur normal ut som helst..
” Men jag e bara rädd för att jag e sjuk o fattas något viktigt”
- Sluta.
” Mamma, kan du ärligt säga att jag ser normal ut?
- Alex, du är normal.
” Så du tror inte jag är sjuk o fattas något livsviktigt?
- Nej, du e inte sjukare än någon annan.
” Oki..”

(Tog mig en sista blick i speglen och tänkte “jag e visst mörk”. Jag måste sova mer!)

~~~~~

“Du, du, du!! Snabba dig hit!”
- Vad är det?
“Ser din tunga ut såhär??”
- Eh, va? Det vet jag inte?
“Men kom igen, visa mig den!!”
- Men urh! Nä!
“Nu visar du mig den!!!!!!”
- Oki!
“Amen gud, vilken tur. Det ser likadant ut”..

~~~~

“Du..”
- Ja..?
“Varför har jag röda ögon?”
- Du stressar för mycket, sover för lite, äter dåligt och dricker inget”
“Men du, så har mitt liv alltid sett ut. Varför har jag inte haft rödsprängda ögon innan då?”
- Jag vet inte, men du måste lugna ner dig, äta dina vitaminpiller och sova människa.
“Men du, får jag se i dina ögon?”
- Oki..
“Du ser ungefär likadan ut, har du sovit dåligt i natt?
- Ja, det har jag säkert. Sov nu.
“Oki..”

20 minuter passerade…

” E du säker på att du har sovit dåligt i natt?”
- JA! JAG HAR SOVIT DÅLIGT I NATT!

~~~~~

Efter att ha inbillat mig själv hur länge som helst att jag drabbades av alla möjliga sjukdomar bestämde jag mig för att sluta tänka så. Jag låg på jobbet rensade mina tankar och tänkte: “Nu!! Imorrn ska bli första dan på mitt nya liv! Jag är inte sjuk! Jag e ju frisk som en nötkärna! Skärpning!”
Jag la mig till rätta och förträngde allt jag inbillat mig. Såg fram emot att vakna med nya krafter.
Plötsligt kände jag hur huvudet ryckte till! Spände upp ögonen i mörkret, kände paniken krypa längs benen och hjärtat höll på att bulta ut ur bröstkorgen. Det som slog mig allra först var:
INTE PARKINSONS MED!

Du milde tid.

 Tacka min gud (om det nu existerar en sådan filur) att detta gick över..

Planen för dagen var att ge sig ut o segla. Molnen ser lite arga ut tycker ja. Det smäller lite oroväckande i markisen och jag funderar på om det skall tolkas som ett lovande tecken eller som en varning. Ska jag fortsätta skriva mina fixarlistor som växer bra mycket snabbare än jag hinner stryka avklarade punkter. I total avsaknad av lediga vänner (va e grejen med att jobba på sommarn egentligen?) har jag antagit utmaningen att segla själv. Ett nytt projekt med osäker utgång. Seglingen i sig är nog ingen större fara. Det är de oväntade katastroferna jag bävar en smula inför. Sådana som har en tendens att inträffa så fort man lämnar koman och bestämmer sig för att agera.

Jag har varit med om det mesta i den vägen. Mins till exempel gången då båtens elhelvete plötsligt började brinna. Solen sken och seglingen gick fint och som en käftsmäll på nära håll, slogs jag av den tjocka rök som plötsligt bolmade ur båtens garderob. Vår vän juristen skyndade ner och ställde sig i eländet och hostade. Hans viftningar och hostattacker gjorde inte mycket till för de lågor som nu började synas inifrån den trånga ruffen. I dessa lägen kan jag ibland uppvisa ett lugn som förvånar mig själv. Med rusande puls bad jag vänligt juristen att ta min plats vid rodret. När han funnit sin väg ut ur dimmorna kastade jag mig på batteriet. Slet och drog i de rostiga fästena. I ett kick var de sladdar som tidigare under sommaren varit helt sammansvetsade med batteriets poler i en romans av rost och smuts, plötsligt medgörliga. (Man ska inte underskatta panikens inverkan på omgivningens samarbetsvilja.) En snabb blick in i ruffen och jag kunde konstatera att utkastaren gjort sitt. Med sant dödsförakt hade han trotsat alla naturliga flyktinstinkter och tagit sig an lågor och rök som den hjälte jag känner. Alla kontakter, sladdar och fästen var utryckta och bara de sladdar som i en konstnärligt komponerad härva tidigare fattat eld, rök stillsamt.

Den medtagne juristens hosta började avta och vi var på kurs igen. Med ett ofattbart lugn tänkte jag att det var förbannat nära att den lilla båten från -62 hade kunnat sluta sina dagar där, i en härlig brasa mitt ute på fjärden.

En annan segling som tagen ur Dantes Inferno, var den jag och mitt ex gjorde över Björkfjärden i hård kuling. Båten – en klenod gjord för lättvindssegling, med ofantligt segel och oansenlig köl, var nyss ilagd och läckte som ett såll. Jag mins hur jag låg på durken, med fötterna i spjärn mot de bräckliga borden och slet i länspumpen. Jag såg den svarta himlen i gliporna mellan brädorna som skulle kallas båtskrov och vattnet forsade in över mej. Vindens högljudda fest i seglen kvävde mina panikslagna kvidanden och vi hörde inte varandras uppgivna tillrop om att pumpa snabbare och segla bättre, där vi båda kämpade över fjärden med mindre än en meter från varandra. När vi några timmar senare totalt utmattade och med drunkningsdöden som enda tanke i huvudet nådde klipporna vid land, lovade jag mig själv att aldrig segla mer. Jag var färdig med båtar. Jag ville inte dö.

Nu har jag ändrat mig. Med berått mod, en flytväst nogsamt fastspänd med rem över magen och hunden lika glatt ovetande om livets förgänglighet, gör jag därför slag i saken. Jag behöver lite action.

Bara en titt på listorna igen. Och en cigg kanske. Sen jävlar ska vi se vem som e tuffast – ovädret eller jag.

(Bortsett från känslostormen som håller på att spränga mig inifrån; visst är det underbart att boken äntligen är här, och helt slut är det ju inte. JKR påstår själv att det kommer finnas spekulationsmöjligheter även efter sista ordet, kanske kommer det en HP-encyklopedi och fler Comic Relief-böcker. Och i värsta fall får jag väl börja samla på HP-merchandise.)

01.00 den 21 juli kommer mitt liv förändras för alltid. Jag ska ta mig igenom det här och det ska jag fan göra med stil.