Han tittade in i sin döende morfars ögon och lovade, svor att inte svika det löfte som skulle säkra Gläntans plats i släkten. Sedan dog morfarn, mannen slöt ögonen och grät. Han grät men sedan reste han sig upp, som en karaktär som suttit med ryggen mot kameran vände han sig och gick, med ett leende på läpparna. Han tänkte på sin fru och sina barn. Huset de skulle köpa för alla pengar som Gläntan skulle bli såld för.

Morfarn fanns inte längre och mannen skulle bryta släkten itu.

Text i repris..
Jag sa ju det.. kör sådana ibland  =)

__________________________________________

Sitter och håller hennes hand
Det finns ännu styrka i den gamla handen
Hon vill inte släppa

Vet hon?
Att det är dags snart
Att det är dags att skriva slutordet
i hennes livshistoria.

Tittar på Henne..
Denna gamla lilla gumma.
Så rynkig, så mager
Det finns ändå något
vackert och värdigt över henne.
Hennes blick fladdrar…

Mitt hjärta hoppar till…
Stannar för en stund.

Men ännu var det inte dags

Tittar på henne
Undrar hur hon har haft det i sitt liv.
Har hon haft ett bra liv?
Med en livslång kärlek
Har hon varit lycklig?
Med många vänner..en stor familj
Har hon fått vara frisk?

Hennes barn finns inte hos henne
Jag är så glad och tacksam
att jag är hos henne
så att hon inte behöver vara själv
när hon somnar in.

Tittar mig omkring i rummet..
En byrå, bord och stolar
några tavlor..lite foton
“sjukhussäng”

Är det här som är kvar av hennes långa liv?
Hade hon velat dö hemma?
Bland hennes egna saker…
Allt det där invanda och trygga
som ett hem ska representera.

Hade hon velat att många olika människor..
många som hon inte känner.
Byter blöja på henne
när funktionerna inte är som dom ska.

Som matar henne, med en ihopblandad sörja.
Kallt kaffe som var upphällt redan
när maten hamnade framför henne.
För att sedan få sitta kvar
tills nästa mat.

Hade hon velat sitta där och bara stirrat rakt fram?
Hon ser personalen gå omkring
Ibland bara vankandes fram och tillbaka
för att det inte fanns något att göra.
Personalen i grupper
Skrattar och stojar…

Hade hon velat att någon tog sig tid att
kanske hålla hennes hand en stund och prata.
Hon kanske ville få någonting uppläst för sig.
En dikt, lite nyheter..
eller hjälpt henne att titta i en bok
med vackra blomster i.

För det var väl så
att hennes stora passion i livet
var just blommor och trädgården hon haft.

Hade hon velat att det kommer fram
en pojke ur personalen
och säger till henne högt och tydligt.
-Nu fru Pettersson (påhittat namn)
ska vi ta och byta blöja på dig!

Har den gamla damen redan för länge sedan
blivit så avtrubbad, att hon inte bryr sig

Eller tänkte hon

Vilken skam!!
Var han tvungen att prata så högt!?
Det sitter ju folk runt omkring
och en manlig på köpet och så ung

Sen i säng, ibland före sex
Kanske tillsammans med ett sömnpiller
för att “hon har så svårt att somna och är orolig”

Hon kanske hade svårt att somna..
för det var så tidigt.
För hon gick ju upp på sena förmiddan
och hon har aldrig varit kvällstrött.
Att bara ligga och stirra i taket
gör henne orolig

Vad tänkte den här gamla lilla damen..
när förmågan att kommunicera med ord
hade försvunnit?
Men att hon har förmågan att tänka kvar
glömsk och virrig, men ändå.

Många minnen av ett snart 90 årigt liv
finns ju kvar…
Det som hon kommer mest ihåg är ju det som
hänt för länge sedan..

När hon var barn,
En kvinna i sina bästa år,
En ung kvinna, som stod där på kyrktrappan – Nygift
En ung kvinna med ett barn på sin arm..
Berusad av lycka och av livet självt.

Inte sjutton hade hon blöjor då
Inte matades hon
Inte läggdes hon klockan sex

Jag känner att det är dags nu…

Hennes blick är simmig nu
Det blir längre och längre mellan andetagen
för att till slut upphöra.

Ett liv har slocknat…
men i samma ögonblick
så föds det ett nytt liv någonstasns

En ny bok har fått sin början
En ny livshistoria.

Ta väl hand om varandra!

Mina tankar och funderingar när jag satt vak
hos en döende gammal kvinna.

Svenska döende i australiskt fängelse

Charlotte Lindström, född 1984-08-04, som avtjänar ett fängelsestraff i Australien är svårt sjuk i anorexia. Läkare fruktar för hennes liv och svenska myndigheter jobbar för att hon ska få avtjäna resten av sitt straff i Sverige.

Den svenska begäran har mötts av visst motstånd pga den kommande rättegången mot kvinnans fd pojkvän.

NSW silent on Lindstrom transfer

The Swedish Government has called on NSW authorities to urgently repatriate jailed waitress Charlotte Lindstrom, saying she is dangerously ill and has not been given the medical treatment she needs in NSW.

Sweden’s ambassador to Australia, Sven-Olof Petersson, said the Federal Government supported the prison transfer but he was still waiting on a decision from state authorities, which must give final approval.

Lindstrom – who suffers from anorexia – is the key witness against her former fiance in two trials, the first of which starts this week. The cases could take months and Lindstrom’s evidence alone could last for 15 days.

Her parents and the Swedish Government fear the stress of giving evidence in person will be too much for her. Sweden has offered to set up a video link, but the NSW prosecutor argues such evidence may be inadequate.

The 24-year-old from Stockholm is serving a minimum of three years in jail for conspiring to murder witnesses in her former fiance’s drug trial. She has spent that time in isolation.

Lindstrom has been anorexic for 10 years but her body mass has fallen to 13.6, well below the 20 to 25 that is normal for her height. Experts say anyone with a BMI lower than 16 needs hospitalisation and refeeding.

“We have a serious risk we might lose her,” Mr Petersson told the Herald.

Mr Petersson said he was grateful for the Federal Government’s support for a transfer to a prison in Sweden, where Lindstrom could finish her sentence close to her family and with access to specialist medical treatment.

“We still haven’t heard from the NSW Government on this,” he said. “I had hoped to hear from them before the trial. But I hope that they will come to a decision as soon as possible, before it’s too late.”

He said Lindstrom had not been given the medical attention she needed in jail. “This is not according to what we would have expected from a modern and well-equipped government in NSW.”

A spokeswoman for the NSW Corrective Services Minister, John Robertson, said no decision had been made.

Sydney Morning Herald 2009-06-01

Lindstrom told she must testify before going home

THE NSW Government has refused to consider an application by Charlotte Lindstrom to be repatriated to serve the remainder of her jail term in her home country of Sweden until she has testified in two coming trials.

The Corrective Services Minister, John Robertson, said yesterday allowing her to leave could compromise other prosecutions.

Lindstrom, who has been convicted of conspiring to murder witnesses in her fiance’s drug trial, is suffering from anorexia. She is due to give evidence against her fiance in two trials, one of which is set to start next week.

“Lindstrom, who was convicted of hiring a hitman to murder two witnesses, received a discounted sentence on the basis that she would co-operate with NSW police and the DPP in related prosecutions,” Mr Robertson said.

“Her obligations to testify against individuals facing charges of conspiracy to murder and drug charges have not been met, and it is my view that Lindstrom’s application for a transfer to Sweden should not be considered until such time as that occurs.”

It would be difficult to compel her to give evidence after she has left Australia, he said. The Federal Government has supported Lindstrom’s bid to be repatriated to Sweden for health reasons.

Sydney Morning Herald 2009-06-01

Bakgrund

Den nu 24-åriga modellen Charlotte Lindström levde ett jetsetliv i Sydney – tills hennes pojkvän greps för grova narkotikabrott. Då lejde hon två torpeder för att mörda vittnena i knarkhärvan. Men planen misslyckades och i maj 2007 dömdes svenskan till tre år och tio månaders fängelse. Domen överklagades – och blev hårdare: fyra år och nio månader.

Mordbeställning

Charlotte Lindström överlämnade ett kuvert med en mordbeställning på två personer som skulle vittna mot hennes pojkvän. Mannen misstänktes nämligen för att ha drivit en knarkfabrik. För mordet skulle den lejda mördaren få 200 000 dollar.

Men torpeden var en polis som arbetade under täckmantel och exmodellen dömdes till fyra år och nio månader i fängelse, för förberedelse till mord alternativt anstiftan till försök till mord.

Tidigare post

Ex-modell Charlotte Lindström i australienskt fängelse

På onsdag kl 21:00 till 22:00 sänder TV4 en dokumentär som heter “En Skräddarsydd Lillasyster”. En skildring av familjen Richardson som består av pappa Fredrik, mamma Helena och sönerna Mathias (13) och Felix (5). Både Mathias och Felix bär påen dödlig sjukdom; Mathias är (som tex denna artikel beskriver som) “bortom all räddning”. Personligen tycker jag att detta är ett fruktansvärt sätt att se på ett barn; ett fruktansvärt ordval kring en människa, ett barn. Visst kan en person vara obotligt sjuk, men att ens tänka orden (allra värre SÄGA orden) “bortom all räddning” skär i hjärtat på mig. Jag är ingen vidare religiös människa, men jag ser ändå definitivt människan som betydligt mer än en frisk, eller en sjuk klump av celler. En religiös person kanske skulle säga att en människa är inte bortom räddning för att hans/hennes kropp dör – människans själ lever vidare. Trots att jag inte är religiös så känner jag mera åt det tankesättet. När min mamma var döende i cancer så skulle jag ALDRIG tänka eller säga att hon var bortom all räddning. Det är så negativt laddat, som att man ger upp. Visst, chanserna att leva ett långt liv och dö av hög ålder – den chansen kanske är borta. Men fortfarande kan man rädda varje ögonblick fram till sista andetaget. Säger man ‘bortom all räddning’ så har man gett upp om den personen – men personen är inte redan död! Han/hon lever fortfarande och varje ögonblick ska göras till det bästa!

Men det är jag ord den lilla ord-polisen inom mig det…

Tillbaka till nämnda dokumentär (där bara titeln får mina nackhår att resa sig…) …att skräddarsy en människa för att rädda en annan….?! Jag är inte emot den medicinska forskningens utveckling som sådan, men om man nu får skräddarsy en mänsklig medicinlåda så är vi inte långt ifrån kloning.

Ett uttalande från, den förvisso kontroversielle, Dr Phil dök upp i mitt minne när jag hörde om denna dokumentär i morse: “Ett barn ska inte födas med ett jobb”. ((Ett uttalande han har gett när unga flickor säger att de vill ha ett barn för att de vill ha någon som älskar dem, och som de kan ta hand om.))

Dessutom for tankarna till ett avsnitt av House då ett barn i en familj hade just detta jobbet – att sättas till livet för att donera bl.a. benmärg till sitt äldre syskon. …och inte minst handlade detta avsnitt om hur detta barn mådde! Hur detta barn kände sig mindre älskat än syskonet, hur detta barn mådde fysiskt och psykiskt av att ha tillbringat oerhört stor del av sina första år på sjukhus (som är obehagligt för de flesta..) där barnet sövts, fått sprutor och nnat som oroat och smärtat barnet – barnet som var helt frisk, och bara tvingades genomföra alla dessa ingrepp för ett annat syskon. Barnet hade inget val, och mådde oerhört dåligt psykiskt.

Jag vet förstås inte alla detaljer kring familjen Richardson, och vad deras nu väntade lilla skräddarsydda dotter ska behöva genomgå. Enligt en faktaruta på Hemmets Journals hemsida så går det hela till på följande vis:

• När den ”skräddarsydda” babyn sedan föds tar man tillvara blod från navelsträngen och moderkakan och fryser in för att använda för transplantation av stamceller omedelbart om/när det äldre syskonet insjuknar.

Det låter ju inte så farligt… det låter inte som att denna flicka kommer behöva tillbringa sina första år på sjukhus  Men vad händer OM blodet från moderkakan och navelsträngen inte tycks vara brukligt, och ingrepp måste göras på flickan vid senare tillfälle? Och vad händer med flickans fundamentala självkänsla när hon i tonåren (i vår internet-värld) googlar sitt namn och ser varför hon sattes till världen? Att hon sattes till världen för att hennes föräldrar inte i huvudsak ville ha ett barn som slipper denna hemska diagnos, utan för att föräldrarna ville ha ett skräddarsytt syskon för att rädda hennes storebror.

Bland det värsta som kan hända en förälder måste vara att ens barn dör. Om sedan föräldern måste se sitt barn plågas in i det sista måste det vara outhärdligt. Jag skrev för en tid sedan om lille Victor som hade cancer och vars föräldrar ville att han skulle få vara hemma de sista dagarna i sitt liv. Dom ville att han (och dom) skulle få lugn och ro, att han skulle få vara i en mjukare miljö sin sista tid. Det fanns dock ingen hemsjukvård för barn, och de fick inte sin sista önskan för Victor uppfylld utan han avled på sjukhuset.

Nu läser jag om Ursula Beldings 14-årige son Florian som som avled i sviterna av sin Leukemi. Hans sista dagar innebar enorma smärtor och han fick plågas svårt, åtminstone tills Ursula tog kontakt med en läkare hon kände som såg till att Florian fick somna in lungt och stilla efter att ha fått smärtstillande och lugnande. Ursula klagar inte på den vård Florian fick, men menar att när det stod klart att han skulle dö så försvann läkaren och den övriga personalen visste inte riktigt hur de skulle närma sig.Den palliativa vården tycks ha varit obefintlig.

Jag tycker det borde vara självklart att barnen ska ha samma möjligheter till god palliativ vård som de vuxna, och jag kan inte förstå varför de inte redan har det. Nästa år öppnar nordens första hospice för döende barn och det kommer att ha 8 platser. Det låter väldigt lite för tyvärr så ser verkligheten inte ut så, verkligheten är att behovet uppskattas vara ca 500. Varför finns inte samma möjligheter för barnen som för de vuxna? Varför kan man inte vara lite flexibel? Varför finns det inte personal som är specialiserade på detta, som har utbildning i att ta hand om just döende barn och deras föräldrar? Att vaka över sitt döende barn är nog ett betydligt större trauma än att vaka över sin döende far/mor som är 80 år gamla.

Det finns ingenting värre än att sitta vid en svårt sjuk människas säng, se hur dom plågas, kanske är dom oroliga för den oundvikliga döden. Man kan inte göra något för att hjälpa, mer än att finnas där. Jag förstår att Ursula fick tanken att hjälpa honom att dö, det är nästan övermäktigt att bara stå och titta på. Nu kämpar Ursula istället för att även barn ska kunna få en god palliativ vård vilket jag tycker är otroligt bra. Att använda sin erfarenhet till att förbättra för andra. Alla barn (liksom vuxna) ska kunna få tillbringa sin sista tid i livet utan smärtor och utan allt för mycket oro. Av erfarenhet så vet jag att det är fruktansvärt att se en nära plågas den sista tiden i livet. Det gör att det ibland är svårt att komma ihåg personen när den var glad och leende, då minnena från den jobbiga tiden blir så mycket tydligare. Man försöker frammana en bild av personen som frisk, men att se dom plågas sätter så djupa spår så den bilden dyker upp hela tiden…..

Smärtföreningen Jernsaxens blogg

I fredags var jag på BVC med lille Carl, som nu plötsligt väger hela 7,9 kg! Jupp, en hel del att bära på stundvis, då han är otröstlig. Väl där, kom farmor och tog med sig Olivia som skulle tillbringa hela helgen hos henne. På så sätt behövde jag endast ha Carl med mig till frissan. Det blev såååå bra! Blond & kort snaggad. Stormtrivs! Önskar att jag hade gjort det tidigare. Ja ja……..

I lördags var vi hos pappa. Han var okontaktbar och det var hemskt att se honom…..Christopher blev förskräckt och började gråta och sedan vägrade att vara där, utan lade sig på soffan i rummet intill och så småningom somnade han. Carl somnade också. Sedan kom mamma, pappas bror med fru och efter en stund, ringde jag efter bror och mormor. Kändes liksom bättre att ha dem där, nu när han var så frånvarande. Ärligt så var jag rädd…..rädd att han skulle dö..utan att de hunnit vara där….I alla fall jag hade tagit det väldigt hårt om jag inte hunnit komma till honom en sista gång.

Söndagen spenderade Stoffe på Gamla Ullevi (det nybyggda) och kollade på matchen IFK- Kalmar och under tiden åkte vi till farmor för att dels hämta Lollo, dels för att äta middag där. Efteråt körde Staffan mig till sjukhuset. Han och resterande barn väntade i bilen medans jag gick upp till pappa. Han såg ännu magrare ut….. Nålen satt inte bra så de skulle sätta en ny. Lättare sagt än gjort….skötaren stack honom flera gånger utan att lyckas och jag tyckte så synd om dem båda. Väldigt sorgligt…pappa kramade om min hand…verkade frånvarande samtidigt som jag kände att han visste, kände, hörde osv utan att själv kunna komunicera mer än genom blinkningarna. Väl ensamna, satt jag med hans hand i mina och pratade med honom….lite trevande först men sedan så brast det för mig och jag storgrät och talade om att jag inte ville att han skulle dö. Att jag var sååå  ledsen att jag vet att jag sagt och gjort dumma saker i mitt liv och jag bad om ursäkt för dem…..pussade hans panna och sade att jag skulle gå. Han lät och jag visste att han förstod vad jag sagt och säkert ville själv säga något men det kom bara läten som jag inte kunde förstå. Kramade om honom och sade att han skulle vila för mamma var på väg och hon skulle minsann hålla igång honom….då kramade han min hand och lät högt. Grät i hissen och vid pakeringen mötte jag mamma, mormor och Waldemar med fru. De tittade på mig och mamma vågade knappt  fråga om det hänt något, då jag var så söndergråten. Ja….tror folk att jag är okänslig eller? Jag minns inte när jag sade till min pappa att jag älskar honom…men jag gjorde det i alla fall i söndags.

Strax efter att Staffan kommit hem och vi just skulle sätta oss vid matbordet, ringde det. Det var min bror som sade att sjuksköterskan hade ringt om pappas tillstånd. Det hade nu blivit sämre och att det var bäst att komma. I samma sekund ringde mamma på den andra telefonen och grät och sade samma sak….. Som förstummade satte jag och Staffan oss ner och kände plötsligt ingen matlust. Tankarna i mitt huvud snurrade och jag kände mig svimfärdig. Alldeles kall och svettig och fruktansvärt törstig. Vi satt i tysthet och åt och jag tänkte hur vi skulle göra. Jag ville ju också åka till min pappa…..samtidigt var jag rädd. Rädd då jag insåg att det kanske var sista gången jag fick se honom. Vi resonerade om att barn nr 1 och 2 inte skulle följa med. De hade träffat morfar i tisdags och det var bättre att minnas honom när han mådde “bra”. Bara Carl var tvungen att följa med. Jag ringde min underbara vän Linda, som sade att det bara var att komma med ungarna.

Väl på avdelningen mötte jag mamma, mormor och bror i korridoren. Hade väntat mig massa tårar, men det var mest mormor som var tagen. Pappa hade enligt mamma inte alls blivit sämre. Hon hade varit hos honom hela dagen och inte mer än hunnit sätta på kaffe förens sjukhuset hade ringt. Hur som helst…jag var glad över att jag kommit. Kramade om pappa och höll hans hand. Han vaknade till sedan slumrade till igen. Han hade svullnat upp igen. Och jag tyckte att han blivit lite gulare, men jag vågade inte nämna det för mamma. Vi satt och pratade lite utanför rummet så han fick sova ostört. Mamma skulle hem och hämta saker som hon behövde inför övernattningen hos pappa. Skönt att hon skall vara där. Hade det varit min man, hade jag nog flyttat in permanent, fast jag avskyr sjukhus mer än något annat.

På kvällen satt jag och funderade på livet. Blev väldigt ledsen och oerhört rädd att bli lämnad. Inte bara genom döden utan även om jag återigen skulle bli ensamstående. Nu vet jag att man inte skall tänka så, men jag kan ändå inte låta bli…..

I fredags natt har ambulansen hämtat min pappa och sedan dess är han inlagd på avdelning 70 på Sahlgrenska. Vi hälsade på honom med alla barnen i lördags. Vi dök upp med glass, kaffe på termos och små presenter som barnen fått slå in själva. Det blev det vi hittade hemma = ett litet kort i ram från -78 eller -79 som föreställer mig, min mamma & min bror som pappa alltid gillat, en kortlek som Lolla stoppat ner i en fin ask och en reflex i form av ett spöke. =) Pappa satte fast spöket i knapphålet på sjukhusskjortan…..=) Skötaren Lars lade märke till den och flinade han med. Ja, min pappa skojade trots sitt tillstånd.

Igår var jag med mamma och bror hos pappa igen. Läget hade försämrats. Det hade nu spridit sig till njurarna. Han hade mycket vätska i kroppen och såg alldeles gul ut. Till och med i ögonvitorna. Ja, riktigt sorgligt och det svåraste var ändå när han inte kände igen mig…utan trodde jag var hans sköterska och bad om mer smärtstillande. Vi åkte iväg en stund och kom sedan tillbaka för samtal med hans läkare. Då hade Staffan också hunnit komma efter att ha slutat en timme tidigare. Jag ville gärna ha honom där…inte så mycket för egen skull, som för min mamma. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara för henne saker och ting samtidigt som jag skall trösta. Hur som helst så fick vi träffa Ann-Marie, som på ett otroligt bra sätt förklarat för oss hela bilden. Om hur han fick diagnosen prostatacancer och att det redan då var för sent att operera. Hur de strålningsbehandlade ändå….hur han fick bromsmedicin, hormon-behandlingar… Hur han förra sommaren blev förlamad och vi trodde att det var Boleria….att det då hade spridit sig och att han hade skelett-cancer. Hur man då strålningsbehandlade punktvis, men att det bara blev bättre en liten stund, för att i nästa stund inse att det nu inte gav resultat. Att han fick för 2 veckor sedan veta att han nu även har levercancer som attackerat hela levern och att det inte finns något att göra. Hela den processen har inte sett tidigare, då min pappa valt att inte berätta för oss om sin sjukdom. Han har valt att bära på vetskapen om den själv  och därför har vi inte förstått vidden av det hela förrens för ett tag sedan då jag mejlade hans tidigare läkare och vädjade om hjälp. Hjälp med smärtstillande till pappa, men främst om hjälp för mammas del. Att hantera situationen. Han vägrade nämligen att söka hjälp mot smärtan med förklaringen att det kan bli sämre först, innan det blir bättre. Hmm…Nu har han i alla fall inte alls lika ont och det känns bra för mig. Och det som grämt mig den senaste tiden var att min mamma vägrade inse att han inte skulle bli “botad”.  Klart att man skall hoppas, men man får samtidigt inte blunda för det oundvikliga.

Idag känner jag mig superledsen. Vetskapen om vad som väntar, gör mig gråtfärdig och jag  känner stundvis paniken stiga inom mig. Nu skall jag fixa det sista inför dagens visning, (har knappt reflekterat över att det varit visningar nu 3 dagar i rad…….) sedan skall jag hämta Lolla och fördriva tiden antagligen på Allum i väntan på att Stoffe skall sluta skolan. Det är även tänkt att vi skall hälsa på hos pappa och kanske åka till mamma. Jag har nästan kortslutning i hjärnan nu……bäst att sätta fart…

I natt 04.15 kunde utstämpling ske efter det att det i torsdags konstaterades att personen var döende. Morphin per 5-6 timme. Vid värk kunde extra Morphin erhållas mot ett smärtgenombrott.Men det normala var att Morphin givet 16.00 skulle räcka till dagen efter. Måndag 00.30 kunde en extrados utverkas. Det skulle noggrant förklaras hur läget var och hur patientens tillstånd var.  Inget tvivel fick råda. Men patienten har kommit till ro och befinner sig i goda händer.

Göran “civilkurage” Hägglund har ju sagt att man ska utreda hur det hela ska gå till med anledning av polishämtning av en läkare på sjukhus.

Jag är sjuk!

Jättesjuk!

Nästan döende-sjuk!

Men ingen hör mina rop, ingen märker om jag dör av kvävning i mitt eget slem och snor inatt.

Det är så synd om mig, men ingen finns här att se mig, stryka mig över pannan, ge mig socker, te, kaffe, honungsvatten eller vad jag nu kan tänkas behöva… Ingen pussar mig på pannan och säger uppmuntrande saker  eller lugnande saker… Jag är alldeles ensam och övergiven. Det enda som vägrar lämna mig är yrsel, huvudvärk, snor, slem och hosta!  STACKARS MIG!!!

Kvinnor ska inte bli ynkliga när de blir sjuka, det är något som är förunnat männen. Men jag är ynklig. Ynkligast av de ynkliga. Döende. Förkyld.

Patrick Swayze  har cancer i bukspottskörteln och är tydligen inte pigg nu. Men jag måste säga att det är osmakligt att man fläker ut honom i så väl Amerikansk som Svensk press. Jag har svårt att tänka mig att Patrick vill att världen ska se honom som han ser ut nu. Jag tänker på kämpen Sabina, som skrev att hon inte ville lägga ut foton på sig själv längre eftersom hon svullnat så väldigt av medicinerna. Det måste vara en skräck varje gång man tittar sig i spegeln och ser att det är en helt annan person som visar sig, och att då visa det för hela världen måste ju vara än värre. Som om inte det var nog så tycks alla veta hur länge till han ska leva också, det måste ju också vara roligt att läsa att man har 1 månad eller 5 veckor kvar, eller att experter sagt att det är bara dagar kvar.

Det var som när OK ! Magazine hade som förstasida en bild på  den cancersjuke Jade Goody och texten ”In loving memory. 1981-2009”, att hon var döende stod klart, men dom hade inte ens den goda smaken att vänta tills hon dött innan dom drog till med en dödsruna.

Det är viktigt att vara först med nyheterna! Tidningarna skulle givetvis inte sälja om det inte fanns folk som ville läsa, men det är fan skrämmande att dom inte ens tar hänsyn till folk som har dödliga sjukdomar eller är döende. Vad gäller Jade Goody så valde hon själv uppmärksamheten. Men vad gäller Patric så är det är inte nog med att han ska kämpa med cancern, utan han får kämpa  mot skvaller och försöka gömma sig för paparazzis också. Nu vet jag förstår inte om han är emot att visa sig som han ser ut nu, men det syns ju att bilderna är tagna i smyg i alla fall. Nej det är tragiskt nog ändå utan att man ska försöka göra pengar på det.

Nyheter24, Metro, Expressen, AB

 

Misunderstood?, originally uploaded by artambience.

Missförstådd?

Det här är en målning som jag gjort inspirerad av myter som berättar om ormen som en ursprunglig symbol som hör ihop med det kvinnliga, vishet, växande och livet. I exempelvis bibeln är berättelsen den motsatta?

I min målning är ormen missförstådd och nästan döende av törst på samma gång som den ger liv åt växtlighet och träd.

OCH HÄR ÄR TEXTEN jag läste som gjorde att målningen fick sitt innehåll!

Jerzy Sarnecki är professor i kriminologi, han har även en sjuk moder. Denna moder blev för en tid sedan utsatt för det han upplever som passiv dödshjälp. Med andra ord att man lät bli att ge henne den vård hon behövde för att “hon ju ändå är så dålig”. Han skriver om detta på Newsmill, och ställer sig frågan om hur vanligt detta egentligen är.

Min insyn i äldreomsorgen består av det jag jobbat själv, hört av klasskompisar och kollegor och av folk som har anhöriga på diverse olika vårdboenden, sjukhus eller av de som har hemtjänst. Samtidigt som dessa instanser ger en enorm hjälp för de som är beroende av den, så lider vården av en stor brist när det gäller de gamla. Generellt sett har personalen väldigt dåliga kunskaper om Gerontologi och Geriatrik. Det vill säga om det naturliga åldrandet och sjukdomar förknippade med åldrandet. Detta innebär också dåliga kunskaper om döendet.

I många fall har jag upplevt samma problem som Sarnecki gör med vården av sin mamma i detta fall. Att man undviker att ge behandling för att det ju nästan är slut ändå, man ifrågasätter meningen med dropp, näringsdrycker och liknande. I många fall menar man att det bara är ett sätt att förlänga lidandet.
Döendet är på många sätt, och för de allra flesta förenat med en stor ångest. Det är en kris som ska bearbetas även det. Som vårdpersonal kan man lindra denna kris på flera sätt. Ofta sätter man in vak till personer som är döende, för att de inte ska behöva vara ensamma. Detta för att lindra det själsliga. Ofta ger man starka smärtstillande till de döende, vanligtvis morfin. Detta för att lindra de fysiska smärtorna. Enligt FN’s förklaring så har den döende vissa rättigheter, ganska många rättigheter faktiskt, närmare bestämt 16 stycken. Bland annat uttrycker man den döendes rätt att bli behandlad som levande fram till sin död, rätt till vård och omsorg även målet inte är tillfrisknande utan välbefinnande och rätt att dö lugnt och med värdighet. I det fall som Sarnecki beskriver upplever jag att man missar samtliga av dessa exempel. Om man ändå är döende, varför ska man behöva dö av vätskebrist eller näringsbrist? Välbefinnande i döendet måste väl handla om att trivas i sin kropp, eller? Gör man det om man törstar ihjäl? Om man nekar en gammal och sjuk människa vätska och näring, kan man då hävda att man behandlat denna som levande fram till sin död?

Sarnecki ställer sig även frågan om det krävs att man som anhörig kräver vård för sina nära och kära med mer eller mindre aggressiva metoder, för att de ska få den vård de behöver. Jag skulle säga att det som krävs för att få den vård man behöver är att man kan föra sin talan om vad man tycker att man behöver hjälp med själv, eller med hjälp av anhöriga eller engagerad vårdpersonal. Utan en möjlighet att berätta hur man vill bli behandlad blir man överkörd av vårdapparaten.  

Den palliativa vården, vård som inte har tillfrisknande som mål, beskriver man även de anhörigas situation. Den palliativa vården ska tillhandahålla ett stödsystem för de närstående som hjälper dem att förstå och även de finna välbefinnande i situationen med den döende. Det kan låta som en stor uppgift, vilket det också är. I många fall omöjligt. Men att som vårdpersonal ignorera de anhörigas önskemål, frågor och funderingar är steg i helt fel riktning. Kanske är inte alla önskningar relevanta, men de ska ändå besvaras professionellt och med empati.

Så för att besvara dessa frågor, hur vanligt det är med passiv dödshjälp och vad som krävs för att få adekvat vård, skulle jag säga att det är vanligare än vad som borde vara tillåtet och den största faktorn i att få adekvat vård/hjälp är att kunna uttrycka sitt behov på ett tydligt, realistiskt och neutralt sätt. Inte krävande, men inte heller passivt. Det är antagligen lättare att skrika…

EKG   

Det är sista dagen innan Thailand, och jag mår skit, trött och hungrig. Men tydligen är jag så trög så att jag inte fattar att jag ska åka imorgon, så har inte hunnit bli nervös än, vilket är perfekt, för då kanske jag kan sova en stund inatt.

Sen ikväll så blir det middag med familjen, känns lite som “den sista måltiden” för jag är övertygad om att döden spelar tärning om mitt liv när jag flyger.

Detta är jag och min lillasyster Moa. Moa och hennes pojkvän ska bo i min lägenhet medans jag är borta i Thailand.

Moa gör allt för att irritera mig, kanske inte med mening, men med hennes mamma stil mot mig kan hon inte mer än att driva mig till vansinne.

Trots att hon är så jävla jobbig ibland kommer jag antagligen sakna henne efter 3 månader. Kanske i alla fall.

/martin

Nu är vi färdiga med 99,2% av alla förberedelser inför resan, bara få tillbaka visum och pass samt min kamera kan vara kul att få med sig för tjuvfiske. Så nu fördriver vi tiden med diverse battles, här får ni den senaste headstand tävlingen.

Nu är vi hemma efter vårt uppdrag i Gbg, Visum ansökan är färdig, och på måndag får vi (förhoppningsvis) vårt visum på posten.

Det är ruskigt härligt att det är gjort och det hela firar vi med kyckling, ris och sås. Denna lunch kan komma gå till historien som Martins sista måltid. klockan 4 skall jag infinna mig på vårdcentralen i Habo.

God morgon alla vackra medmänniskor. Idag mår jag som en döende prins, jag tror jag har smärtor i min lever eller så har jag bara slagit mig i sidan under gårdags kvällen. Att beställa in en 70s vid halv 1 var inte genomtänkt. Men tack vare storartade insatser av Sebbe var flaskan slut vid 2. Duktigt?

Dagens kur är mycket cola, en mustig pizza och minst 6 timmars zombie slakt med Magnus, Sebbe och Hampus.

Glädje ämnen   nu,efter så lång tid med flunsan!

Mmmmm lär nog  drömma gott & vått i natt

Måste ju dela med mig,tycker den var hyfsad&fick mig att små le

Förr och Nu

70 talet: Längre hår

Se & Njut själva!!Candy!

Hoje e o dia das Bruxas. Na Irlanda nao e feriado mas e dia de festa. Pelas ruas as lojas que vendem fantasias estao lotadas e algumas pessoas ja estao vestidas a carater. O Halloween nao e apenas o Dia das Bruxas mas tambem uma festa a fantasia, ja que muitas pessoas nao se vestem de monstros e bruxas, mas tambem de pirata, fadas, etc… Eu ja comprei a minha mascara de bixo papao.

Muitos costumes antigos dos barbaros puderam ser conservados na Irlanda porque os Romanos nao chegaram ate essa regiao. Por isso a Irlanda hoje e a terra dos duendes.

O Halloween era uma comemoracao do ano novo celta. Os celtas acreditavam que na noite da virada do ano os mortos voltavam ao mundo dos vivos. Aqueles que saiam a noite com medo de encontrar algum fantasma, se fantasiava de fantasma tambem para nao ser reconhecido pelos fantasmas que acreditavam vagar pela noite. Tambem por isso colocavam bonecos de fantasmas na frente de suas casas para espantar os fantamas “verdadeiros”.

Na verdade, esse dia era conhecido pelos celtas como o Festival de Samhain. O festival levava o nome de um deus que eles prestavam a homenagem. Tudo leva a crer que essa comemoracao era para marcar o fim da colheita e a cregada dos dias mais frios e escuros. No inverno, amanhece as 8h da manha e escurece as 4h30 da tarde.

Quando a Igreja Catolica dominou toda a Europa, como de costume, tentou cristianizar todas as crencas e costumes pagaos que nao conseguiam tirar da memoria popular, assim criou o Dia de Todos os Santos para prestar homenagem principalmente aos antepassados dos familiares. Por isso esse e o dia em que os catolicos vao visitar os tumulo de seus parentes ja mostos.

Voltando para os Celtas, eles tambem faziam fogueiras e se vestuam com cabecas e pele de animais. Hoje em dia o costume de se fazer grandes fogueiras ainda continua. Hoje mesmo eu ja vi em muitos pontos a galera empilhando madeira para a queimar a noite. E os bebados conservam o costume antigo sacrificando gatos com pedradas e pauladas, as vezes jogando os pobres felinos na fogueira tambem.

Feliz dia das Bruxas!

Fick veta idag att min farbror som låg döende i cancer har somnat in. Han hade gett sig tusan på att han skulle bli 50 år vilket han skulle fyllt om en månad, men hans kropp orkade inte mer. Det som var skönt var att han dog i sömnen, det måste vara det bästa sättet att dö på. Min farbror har haft ett helvete de sista åren med sin f.d fru, mamman till hans yngsta son. 6 år efter att de skiljts blev han anklagad för misshandel och våldtäkter på henne då de var tillsammans. Han dömdes till fängelse men under tiden han väntade på att få sitta inne för brott som han anses oskyldig till så anklagade f.d frun honom till att ha kommit till hennes boende och hotat henne. Men då hon säger att han har gjort detta låg han inne på sjukhuset för då hade han nyligen fått reda på  cancern och skulle opereras….

Jag hoppas att min farbror nu får frid där han är!