Diskussionen om politiska sympatier bland popmusiker dyker upp då och då. För några år sedan lanserade Timbro och PR-killen Erik Zsiga en version i ett desperat försök att framstå som relevanta inför sina bidragsgivare.

Zsigas metod var att dels med hjälp av diverse hiphop- och punktexter behäfta “popvänstern” med våldsglorifiering, dels skuldbelägga alla som uttryckt den mest försiktiga vänsteråsikt och samtidigt tjänat pengar på sin musik. Borgerliga ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wennblad har å andra sidan försökt klämma in så skilda saker som den svenska DIY-scenen, 90-talsindien och Manchestervågen i en högerkontext, med lite olika argument.

Grundfrågan kvarstår dock – olika tricks åsido, varför är så få popband öppet höger? Till och med de glättiga engelska syntpopbanden på 80-talet visade sig vara vänster när man skrapade lite på ytan – Depeche Mode flirtade med socialismen i intervjuer och i naiva texter, Wham! stödde de strejkande gruvarbetarna (men dissade fackbossen Arthur Scargill) och Martin Ware från Human League gjorde socialistisk konceptpop med Heaven 17.

Gary Numan, en outsider redan i småskolan, väckte uppståndelse när han deklarerade att han röstade på Thatcher. Här i Sverige blev Lustans Lakejer utskällda för sin utstuderat borgerliga image, men den känns i efterhand mer som ett sätt att reta upp proggare och punkare i stickade tröjor än som ett äkta politiskt statement. Därtill var det alldeles för mycket verklighetsflykt.

Naturligtvis finns det drösvis med band i diverse subkulturer som integrerat extremhögersymbolik och ibland också -åsikter i sin image – inom black metal, neofolk och vit maktmusik. Men det är ändå något fjärran från den ideologiska liberalism som Zsiga och ledarskribenterna bekänner sig till. I Sverige framstår fortfarande Alexander Bard som en särling i det att han kombinerar en genomtänkt liberal politisk ståndpunkt (och på sistone en politisk karriär i folkpartiet) med en framgångsrik artistkarriär. Men Bard skiljer å andra sidan nuförtiden oftast noga på de två rollerna.

Tanken på ett band som imagemässigt går in för att hylla arvet efter thatcherismen och önska hårdare tag mot fackligt organiserade, arbetslösa och sjukskrivna känns mest som något lika utstuderat som norska black metalbandet Mayhems hyllningar till diktaturerna i Albanien och Nordkorea.

Frågan om popvänstern och avsaknaden av en pophöger diskuterades i P1 senast i dag. Per Gudmundsson, som enligt egen utsago driver en kampanj för att “skriva om pophistorien ur ett högerperspektiv” pratade med Martin Aagård, vänsterintellektuell kulturskribent och medlem i Doktor Kosmos, ett band som i sin studentikost “lustiga” proggighet kan få vem som helst att drömma om att starta det där högersvaret på Mayhem.

Aagard har adopterat popvänsteretiketten på samma vis som homosexuella gjort med sina nedsättande epitet och säger sig vara stolt över att vara popvänster. Gudmundsson efterlyste tydligare politiska etiketter på låtar som i största allmänhet handlar om “frihet” – trots att de bästa brukar ha udden riktad mot sådana som honom. Programledaren lyfte fram en gammal spaning utbyggd till en lång artikel i Bon härom året om att det blivit hippt med borgerlighet bland annat eftersom vissa band anammat en ironisk tennis- och seglarstil och eftersom en ny generation vänsterengagerade ungdomar har bättre klädsmak än man hade på 90-talet.

Inte så värst intressant alltså, och mest småmysigt när det egentligen var upplagt för en ordentlig fight. Är det något som genomsyrat popmusiken de senaste 50 åren så är det passion.

Jag tror dessvärre att utgångspunkterna för diskussionen hamnat helt snett. Per Gudmundsson har tidigare velat se högerdrag i Joy Divisions musik med huvudsaklig hänvisning till att Ian Curtis röstade på tories i det enda val han hann med, vilket naturligtvis är en otroligt banal iakttagelse. Och övriga medlemmar var vänster. I dagens radiodiskussion talades om bristen på plakattexter om skattesänkning och privatiseringar, också det ett banalt sätt att resonera.

Om vi istället betraktar popmusiken på samma vis som Fredrik Edin gjorde med film nyligen finner vi att det självfallet finns mängder av högerinriktad populärmusik: All denna musik som genom att inte på något vis gå emot den rådande ordningen i själva verket blir ett stöd till den. Och då menar jag självfallet inte att det som krävs är vare sig gammal och ny progg eller förutsägbart “arg” musik som Rage Against the Machine eller Atari Teenage Riot – en ljudbild kan också vara politisk, som Tobbe i The Embassy en gång så klokt uttryckte det.

“Popvänstern” skapades genom att Erik Zsiga lyfte fram vartenda förment vänstervridet citat han kunde hitta hos svenska kändisar, inklusive Cardigans-Ninas försiktiga avståndstagande från höga chefsbonusar och till och med högertjejen Linda Skugges krönikor. I själva verket lider Sverige av att popartister talar alldeles för lite om sina politiska åsikter, alternativt är genuint ointresserade. Och det fåtal som öppnar käften tenderar tyvärr att vara olika sorters proggare.

“I’m working class. Give me a gun and I’ll shoot all the Young Conservatives” sade Primal Screams Bobby Gillespie när bandet var som allra störst. Den sortens tydliga ställningstagande för något radikalare än ett regeringsskifte väntar vi fortfarande på att höra från någon svensk artist i hans position.

Mer om Per Gudmundsson, Martin Aagård, P1, proggare, popvänster, pophöger, Wham!, Primal Scream, Bobby Gillespie, Cardigans, Linda Skugge, Erik Zsiga, Peter Wennblad, Doktor Kosmos, The Embassy, Fredrik Edin, Rage Against the Machine, Atari Teenage Riot, Joy Division, Ian Curtis, Mayhem, Alexander Bard, Gary Numan, Lustans Lakejer, Depeche Mode, Thatcher, Human League, Heaven 17

Nu har Markus Krunegårds två nya album släppts på Spotify:) Love it.

Favoriter:

Hollywood Hills
Du har vart ihop med Leonardo DiCaprio 
Du har vart med Joaquin Phoenix i Hollywood 
Du har bott med Jaggers dotter i Mexiko 
Ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos nån som mig

New York
“It’s straight ahead, across the bridge, that’s Brooklyn, man” //
Brooklyn är lika stort som Stockholm, låtsas som jag är en av dom 
Brownstonehus och jättebil 
Men det syns tydligt att jag är en vit turist

Hela livet var ett disco
På det fyra-stjärniga hotellbadrummet. 
Vätternsstrand i bibelbältet. 
I det skoningslösa lysrörsljuset, 
kom beslutet om slutet för dig och mig.

Prinssesan av Peking – bara för att han låter precis som han som sjunger i Doktor Kosmos

Jag deltog, som många andra, i blockerna vid Berns i Stockholm, och vad som skedde där var både trevligt, hemskt och jävligt illa. Här kommer en något försenad analys av allting:

Det som var trevligt

Det var trevligt att se hur pass förstående människor egentligen är. Jag underskattar människor alldeles för mycket egentligen, många som var inställda på fest och fylla vände i dörren och promenerade till andra klubbar och barer, istället för att ge sina pengar till Berns. Jättetrevligt att det var så.

Det som var hemskt

Det är hemskt att polisen står och tittar på när en gäst, som inte släpps in, tar strypgrepp på en blockaddeltagare. Polisen ingriper inte utan står som en bunt idioter och tittar på. Men när blockadvakaterna vägrar flytta på sig, då drar man fram och kör iväg folk till häktet. Att polisen valt sida i konflikten var aldrig tydligare än nu. Vi kan aldrig lita på lagen som Gustav från SUF Stockholm skrev, en väldigt talande och bra text tycker jag.

Det som var jävligt illa

Det som man inte tänkt på innan, men som faktiskt är en kall verklighet – är folks slapphänta inställning till fackliga stridsåtgärder. Många som fick beskedet om att Berns var satt i blockad valde ändå att gå in. Det är att ta ställning, och förr i tiden kallades såna här människor för svartfötter och så fick dom glåpord efter sig. Men den här inställningen är som bortblåst hos både facket och vanliga människor idag. Förr var en svartfot en arbetare som ändå arbetade trots att man utlyst strejk, det händer inte så ofta nuförtiden, tack och lov för det. Förr så undvek människor ställen som var satta i blockad, man kände omedvetet som medvetet en viss solidaritet och förståelse, medan man idag totalskiter i det här och hellre har kul på ett ställe som är satt i blockad, än går till ett annat. För Stockholm innerstad kryllar av ställen man kan festa på, Berns är inte det enda och verkligen inte det bästa. En del fackliga aktivister godtog folks dåliga ursäkter “jag kommer inte in på andra ställen..” “men vi ska möta några kompisar där inne” utan att kompromissa, det är inte kul att inte få sin lön och få sparken, och det är ännu mindre kul när folk skiter i det och ändå stödjer företaget, för det ju precis det man gör när man hellre går in på ett ställe satt i blockad, än går till ett annat.

En annan jävligt illa sak är att en av de som gick igenom den tydliga blockaden, tog sig förbi blockadvakterna var ingen mindre än Uje Brandelius, sångare i vänsterpopbandet Doktor Kosmos. Att många artister lever extremt borgerliga och dekadenta överklassliv är ingen nyhet, men att band som lever på grejen att vara ett radikalt vänsterband, med politiska texter (invävade i trams, flabberi och trallande, såklart) är en helt annan sak. Doktor Kosmos texter om att “Kapitalist! Nu ska du dö!”, “Det behövs inget dollargrin för att va ett äkta borgarsvin” med mera tappar helt plötsligt all innebörd och trovärdighet när Uje fogar sig i samma led som de man säger sig avsky och ogilla.

…sen är ju Uje pressekreterare i Vänsterpartiet, vilket i sig är ännu värre. Att (v) har en svartfot som pressektreterare, ser verkligen inte bra ut. Ännu värre vore det om någon filmade Uje när han gick in på Berns och sålde klippet till media. Då hade väljarraset inte varit långt ifrån. (v) borde reda upp det här internt och sparka ut Uje på gatan tillsammans med de andra “mysprogressiva” medlemmarna i Doktor Kosmos.

Synd att ett så bra politiskt popband ska ha en så uselt rutten inställning till arbetsrätt. Jävla hyckleri säger jag bara.

Slutsats

SAC borde nypa tag i sina aktivister och informera mer ingående om vad som är okej och inte. Det är inte okej att acceptera att folk kommer in på det ställe man är i konflikt med, “bara man har en ursäkt”. Vid ett ställe som är satt i blockad (och då även en öppen blockad) ska man göra allt man kan för att eventuella besökare inte besöker resturangen/krogen/etc. Då bryter man blockaden och är per automatik en svartfot, det fulaste man kan vara i hela världen – nästan.

Även borde man göra någonting, vad vet jag inte rent konkret, för att bryta den här liberala inställningen om att “du får väl gå in där, det är ditt val liksom polarn..” och istället vara hård. För varje besökare Berns får, så får dom en liten vinst, och vi en liten förlust. Sen att SAC vann konflikten kan man ju bara hurar för. Varje vinst är bra, oavsett hur stor eller liten den är. Det är en tydlig markering om att facket inte viker sig och inte ger upp eller förhandlar bort konflikten med företaget. Men den vägen kan vara väldigt påfrestande och jobbig att vandra, och då ska vi inte bidra till den genom att ha en så slapp syn på svartfötter. Vid Lilla Karachi så kallades folk som trots blockaden valde att äta, för svart-ätare. Det tycker jag är ett perfekt exempel på vad man bör göra. Det är inte ful stil, vad folk än tror, att kalla folk för svart-ätare, dom har ju tagit fiendens sida, företagets sida, genom att gå in och betala för att stoppa i sig deras mat/dricka deras alkohol/dansa på deras golv etc. Det är en inställning vi måste bevara. Att har man valt sida, så ska man behandlas så därefter. Lätt som en plätt.

/wot

Uppdatering: Uje har bett om ursäkt på Facebook;

“Hej!

Ja, jag var på Berns den aktuella kvällen. Jag uppfattade att det pågick nån form av aktion utanför entrén men brydde mig inte om att kolla vad det handlade om. Följde med strömmen av gäster in. Det var dumt. Till Berns arbetare: Förlåt.

(antar att jag inte slipper syndikalistbajs i brevlådan i alla fall)

/Uje Brandelius”

….syndikalistbajs?

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver Stöd hamnarbetarna, zwitterjon skriver att blogga på jobbet – back in black, H Palm skriver Dagens Nyheter: Röd terrorism och Kulturkritik., Björn Nilsson skriver Att putsa fönster med en käpp, jesper skriver Kapitalet på en dag i Lund, salkavalka skriver UTFLYKT I KANON 3

Ibland känns det som att tiden bara rullar på. Man står och tittar ut, bussar rullar förbi. Bussar kommer, snön faller. Snön smälter igen och faller igen, ingen större skillnad efteråt. Allt bara rullar förbi, som en långsam road-movie. Nya människor, gamla människor, fina människor, fula människor, långsamma människor, snabba människor. Alla samlas dem där i en ändlös röra. Springer runt och vet ingenting och förstår allting, det är som att tiden står still.

Jag minns den dagen, ja jag hade väntat på den dagen. Doktor kosmos skiva skulle ha kommit till butik. Jag klev in med stolta steg, den skulle jag ha. Det var till och med min födelse dag och den skivan skulle jag ha. Det här känns bra, men vart är min skiva. Var är den nya skivan? kollar bland pop, hårdrock, jazz och all annan musik, men inte där. Går fram och frågar vart den är? – Jo men den borde vi ha, ska kolla. Nej tyvärr den har vi inte. Jag tänkte, förlåt jag glömde jag bor i en små stad. Bara att ta bussen hem igen.

Jag läser i min bok att jag borde tycka att jag har det bra. Jag ska åka iväg och plåstra om världens stora kött sår. Jag skulle ibland vilja vara delen utav något bra. Bomber faller troligen idag här sitter jag och dricker choklad. Känslan att inte vara där när det händer blir påtaglig. Regnet faller ned, barnen springer förbi. Inte idag, inte imorgon och gärna om det inte bli spontant kommer jag kanske här ifrån. Känslan av att se på att när man själv går förbi. Kanske sitter jag kvar här om nio år med fru och barn. Kanske gör jag det inte, utan sitter någon annanstans och drömmer mig tillbaks.

157. Doktor Kosmos – Cocktail

158. Doktor Kosmos – Socialmedicin

Blåvita flingor

159. Doktor Kosmos – Stjärnjerry

Tjejerna

Mördarn

160. Doktor Kosmos – Evas story

Högstadiepersonerna

På låstas och på riktigt

161. Doktor Kosmos – Reportage

Jag låg med henne i Tjeckoslovakien

Jimi Tenor och Kennet Johnsson

Det går nästan att kalla min relation till Doktor Kosmos för en sommarförälskelse. Det må vara en sommar som varade några år i och för sig, men känslorna var svallade och var väldigt starka, för att sedan avta betydligt. Mina känslor är inte helt döda – det var visst en kass liknelse vid närmare eftertanke – men de är inte vad de har varit.

I Doktor Kosmos fall kan jag redogöra för den exakta tidpunkten då jag föll för dem. Det var 2001 och jag befann mig i Stockholm för att se Neil Young på Globen. Jag skulle gå med min kompis Calle, på den tiden bosatt i Stockholm, och min broder Erik. Vi satt tillsammans hos Calle och grundade på bästa sätt – alkohol och musik. Calle satte på Doktor Kosmos, som jag dittills bara hade hört talas om, och jag gillade det. Min brorsa stack till konserten, men jag och Calle tänkte att vi skulle ha is i magen och skita i förbandet (Black Crowes)  och glida dit när vi trodde det var dags för Neil Young. Vi ville dricka mer och lyssna på mer musik. Det slutade med att Erik ringde på mobilen och sa att förbandet hade slutat spela. Betydligt tidigare än vad vi räknat med. Vi satt då fortfarande hemma hos Calle. Panik iväg. När vi var framme hade Neil Young redan spelat tre låtar.

Det var en jäkligt bra konsert, men jag har kommit ifrån ämnet. Dagen efter gick jag och köpte Stjärnjerry och satt sen och lyssnade på den på båten tillbaka till Gotland där jag då var bosatt. Jag var helt såld. I Visby köpte jag Evas story och jag blev ännu mer såld. Sen var jag ganska insöad på Doktor Kosmos i några år. De blir ofta avfärdade som studentikosa och det kan man kanske kalla dem om man bara ser till texterna, i vissa låtar. Men jag gillar texterna. Dels åsikterna i dem, i de flesta fall, men framför allt den lite naiva tonen och uppriktigheten. Dessutom svänger ju musiken så man ramlar omkull.

162. The Doors

Break on Through (To the Other Side)

163. The Doors – Strange Days

People Are Strange

164. The Doors – L.A. Woman

165. The Doors (soundtrack)

Love Street

Antalet skivor jag har med The Doors står inte alls i proportion till hur bra jag tycker de är. Jag tycker de är helt ok, men inte så mycket mer. Jag tyckte filmen var väldigt bra när jag såg den när den kom på video. Den inspirerade mig till att börja skriva dikter. Jag ville väl vara en svår, plågad konstnärssjäl som Jim Morrison. Det blev inte riktigt så. Jag överlev min 27-årsdag.

Flera personer i mitt närmaste umgänge har varit väldigt nere med The Doors och det är under påverkan från dem som de här skivorna finns i min samling. Innan jag träffade dem hade jag bara soundtracket.

Idag på bussen kommer det en, ja hur definierar man en person runt fyrtio? gubbe. Ifall han säger är det när bus hörnet och slår sig ner bland en grupp ungdomar längst bak.  Bör tilläggas att det var en buss full med folk som jobbar. Det som slog mig var, hans behov utav att känna sig ung. Förnekelsen att han inte tillhörde den yngre generationen längre. Jag kanske överdriver, men jag fick upp i huvudet var doktor kosmos. Dk har nog lyckas sammanfatta samhället bra. Dem har skrivit det som man kan se på stan idag.

Lite som att kolla på sin msn lista och se att man känner alla men inte har intresse att skriva till någon. Utan man har dem bara där för att känna sig bra. Man vill inte skriva till dem, för man har inget att skriva. Man har inget vettigt att säga, utan det blir bara hej, goddag allt bra idag, ha det bra. Lite som att skaffa en bilddagbok bara för att alla i skolan har en..

Behovhoven finns där för evigt, behovet att känna sig ung. Behovet att känna sig bra. Eller som min kamrat Joni´s behov utav en gammal vän. Vi har alla våra behov, som sedan speglar vem vi är. Utan våra eviga olika behov skulle vi alla bli lika. Går det att bryta ett behov, Klarar du dig utav tv´n? Klart det går, Jag har inget tv behov. Klarar du dig utan el, aldrig i livet..! Lustigt hur vissa behov går att klara sig utan men andra är omöjliga för mig så som jag lever mitt liv.

Jag är glad att jag har behov, annars hade det varigt svårt att, se ifall man var vid liv..

Så synd att fördomarna besannades…

Tänk om alla demonstrationer var som            den här, riktade mot ett vettigt mål (vapentillverkare) och utförda på ett fredligt sätt!

Stackars alla tusentals seriösa aktivister, debattörer och fredliga demonstranter som i går fick se allt sitt arbete omintetgjort av huliganer! (Sydsvenskan, DN, AB, SvD)

För andra gången på några dagar får jag anledning att citera Doktor Kosmos:

“Du är en sann rebell och en hårdför anarkist
Stat och byråkrater tycker du är jävligt trist
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen
Men du är nyttig idiot åt nyliberalismen”

Länkar till andra bloggar om: Reclaim the Streets, ESF, politik, samhälle, demonstration, kravaller, Malmö,

I dagens tidning skriver jag om sossarnas husideolog, Anne-Marie Lindgren, & hennes pamflett “Ta tillbaka demokratin!”. Med demokrati avses här att, som Doktor Kosmos en gång skaldat, “stoppa valfriheten, stoppa den!”.

Läs min krönika här.

puss.

Inte mindre än tre läger utifrån idén om Popkollo för unga tjejer äger rum i sommar: Camp Hultsfred 16–17 juni, 21–28 juli Popskejtkollo i Umeå och 30 juli–6 augusti Popkollo i Göteborg.
Anmälningstiden till Hultsfred har gått ut, men de två andra har fortfarande utrymme för fler.

Initiativet till Popkollo för unga tjejer kommer från Marit Bergman, som under sitt turnerande reagerat på hur få kvinnliga artister det fanns på scenerna.
Det första lägret arrangerades 2003 i Hultsfred, med totalt 19 deltagare varav elva sedan fortsatte att spela i olika band efteråt. Handledare under första året var bland annat Marit Bergman, The Sorayas Satirnine och Twiggy Pop från Doktor Kosmos. 2005 föddes Camp Hultsfred.

Camp Hultsfred består i år av fem kollon: Popkollo, Metalkollo, med bland annat rescensenten Bella Stenberg, Beats- & Electrokollo, där rapparen och hip-hoparen Peshi gästar, Studio- & Liveteknikskollo, där artisten och producenten Irya Gmeiner är klar som handledare, och Camp Spinn i samarbete med SVT där deltagarna kommer att vara en del av en riktig mediaredaktion.

På lägret i Umeå har en skejtramp tillkommit och de som väljer det får lära sig grundtekniker på bräda och allehanda tricks i ramper, rails och curbs. För popdeltagarna blir det flera musikpass varje dag, med möjlighet att prova på en massa olika instrument, med backning av kunniga handledare.
Kollot är knutet till She´s Got the Beat, som välkomnar kvinnliga musiker och band med enbart eller fokus på tjejer. Föreningen ordnar varje år en musikfestival med lokala och tillresta artister. Bland annat har Cecilia Nordlund och dj:s från den populära stockholmsklubben Combustion trampat scenerna. Eurodiscokollektivet, Bellyard, de queera syntharna The Koo-Koos och Peshi är andra storheter som har uppträtt.

För Göteborg är det första året och det kollot har inriktning populärmusik inom alla genrer. Tjejerna får support till att bilda band, utbildning i låtskrivande, dj:ing, ljudteknik och soundcheck och veckan avslutas med en stor konsert.

Och nog behövs de här lägren mer än någonsin, för att musiker av honkön ska ha bättre chanser till fler liveakter. För tänk efter: Hur många riktigt bra kvinnliga artister finns det inte i det här landet? Och hur ser fördelningen på scenerna egentligen ut, till exempel på årets festivalscener i Sverige?

]]>