The Cove, 2009 av Louie Psihoyos med Ric O’Barry mfl.

En grupp aktivister ledd av den ökända delfintränaren Ric O’Barry använder toppmodern utrustning för att infiltrera en vik nära Taijii i Japan för att exponera ett fruktansvärt djurplågeri och ett allvarligt hot emot den mänskliga hälsan.

De senaste dagarna har jag snubblat in på dylika aktivist sidor om både änder och grisar och nu den här filmen rörande delfiner. Jag börjar mer och mer öppna ögonen för hur illa djur behandlas för att människan ska tjäna pengar och jag blir mer och mer manipulerad till att bli vegetarian.

Den här filmen öppnade verkligen mina ögon för hur illa delfiner behandlas och jag kommer nog avstå från att besöka delfinariumet på Kolmården i många år framöver. Jävla japaner. Man önskar verkligen att man kunde göra nåt.

Oerhört skrämmande scener är väl vad som behövs för att man ska fatta och häri är det rätt många. Mycket bra dokumentär för ett väldigt bra syfte. Vem kunde anat att delfiner har det såhär? Dom ler ju jämt?

SATANIS – the Devil´s Mass

Anton LaVey grunnla på slutten av sekstitallet et lite kirkesamfunn i San Fransisco, byen der alt går an og jeg gjerne skulle ha bodd en gang før jeg dør, men neppe kommer til å besøke en gang. Han så kristendommen som hyklersk, undertrykkende og begrensende. Alt handler om hva man ikke får lov til å gjøre og hvordan man må te seg for å komme til et mulig etterliv. LaVey tenkte det måtte være greit å ha en religion som var åpen, fri og dyrket individets lyster, og siden dette var det motsatte av kristendom slik han så det kalte han sin lille kirke for Church of Satan. Alt dette er i for seg greit nok, og i denne dokumentaren framstår LaVey som en smart, reflektert fyr som ikke tar seg selv eller kirken sin så enormt alvorlig. En slags hippieversjon av Marilyn Mansen, sånn omtrent.

Problemet er at Satankirken hans har en hel haug med ritualer løselig basert på gamle djevledyrkelsesriter, med Lavey som yppersteprest i et skikkelig teit djevlekostyme. Og disse ritualene, som utgjør mesteparten av filmen, har såpass mye blasfemig og halvhjertet nakenhet i seg at filmen fikk kultstatus og kinovisning i USAs mer snuskete kinoer. Som i mange andre tilfeller var dette helt uten grunn, for ritualene er minst like kjedelige (og en god del teitere) enn de tilsvarende ritualene i alle andre religioner, og det hjelper ikke at alle de medvirkende er så fullstendig utavhuetsteine at de knapt kan bevege seg (nevnte jeg at dette er San Fransisco på slutten av sekstitallet?). Det hele er så dørgende kjedelig at de i utgangspunktet interessante elementene i filmen drukner.

Intervjuene med LaVey og menigheten hans er underholdende, naboenes reaksjoner på det merkelige de finner på er også morsomme. På et tidspunkt ble f.eks LaVey arrestert fordi han ikke gjorde noe med løven sin, som brølte om natten og holdt naboene våkne. Litt Kasper, Jesper og Satan der, altså.

Men som med London in the Raw er dette en film som holder langt mindre enn den lover, og at noen kan ta dette på alvor rart for meg. LaVey knabbet mesteparten av ideer og skriverier fra Nietzsche, Aleister Crowley og Ayn Rand. Kirkebrennere og tilhengere av bråkete band med sementblandere på vokal og stort forbruk av billig svart hårfarge vil muligens kose seg.

Julenatt i Blåfjell

En blandet opplevelse, dette, men alt i alt likte jeg den litt. Dette universet har stort potensiale i filmversjon, og jeg likte hvordan den koselige tonen fra barne-tv forandres til noe litt mer fantastisk og litt mørkere her. Jeg likte historien, måten kosmologien utvides på. Det er mye fin visuell design her, jeg liker innsiden av fjellet godt. Hele filmen forsøker å se ut som en internasjonal fantasyfilm, det kan jeg respektere.

Men det er svært mye som halter her, særlig når vi beveger oss utenfor blåfjell. Det er så mange ting som føles klønete, kunstig, tilgjort, tomt og rett og slett dårlig her at det er fristende å gi regissørene mesteparten skylden. Jeg har ikke sett Roar Uthaugs Fritt Vilt-filmer, men medregissør Katarina Lauring har gjort en del Hotel Cæsar, og regien her er omtrent like spenstig; hvor uspennende kan man egentlig iscenesette en sledejakt eller to nisser som gjemmer seg under et bord og faktisk dør hvis noen ser dem?

Det som truer med å senke hele filmen er cg-effekter som er så svake at Jakten på Nyresteinen framstår som Fellowship of the Ring i forhold. Og den er fra 1996. Det er greenscreenjobbing her som noen burde fått sparken for, og det var et fatalt feilgrep å ikke filme flere eksteriører. Se på skisekvensene i Død Snø, for eksempel, sammenlign med sledejakten i Blåfjell. Dette er krise. Enkelte elementer fungerer bedre enn andre (de gamle inne i fjellet er akseptable, effekten når fjellet åpner og lukker seg er vel grei), men snøfonnene utenfor blåfjell hadde såvidt klart seg i en Roger Corman-film fra femtitallet. Skrot.

Dialogen kan jeg leve med (bortsett fra at lyden på visningen jeg var på var så polvott at jeg lengtet etter norske undertekster), men skuespillerprestasjonene er svært ujevne. Og når seks- og syvåringene må få handlingen forklart hele veien er ikke sammenhengen god nok.

De skal ha for ambisjonsnivået sitt, universet sitt og en helt grei handling. Men ikke alle bak denne filmen kan være like godt fornøyd med håndverket sitt.

Zack & Miri make a Porno

er rett og slett den siste Kevin Smith-filmen. Og egentlig er det ikke så mye mer å si enn det. Synes denne vippet over i Smiths patenterte sentimentalitet litt for fort og at pornohumoren godt kunne… eh… melkes enda mer. Fine skuespillerprestasjoner over hele linja, særlig likte jeg Justin Long (Macen fra I´m a Mac / I´m a PC – reklamene) i en liten rolle. Og hobbyskuespillerne fra Clerks viser enda en gang at de kan dele scene med hvem som helst og slippe unna med det. Helt grei Kevin Smith som neppe vil skaffe ham nye fans eller skrelle av de gamle. Magakjørsekvensen er en klassiker.

SqueezeBox!, 2008, USA

Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer

Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.

Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!

/Bobbi

Noen ganger stemmer alt. 

Det klaffer bare. Som hånd i hanske, fot i hose, snø på julaften. 

Torsdag var en sånn dag for meg. Eller, ikke egentlig. Dagen var bare helt ok, etter skolen var jeg ganske sliten, jeg ville bare hjem, spise middag, slappe av utover kvelden. 

Men. Jeg hadde en avtale.

Med den fineste, med Anne fra skolen, med puben Raindogs, og med en film om Gil Scott-Heron, en fyr jeg ikke visste hvem var, men som så kul ut på filmplakaten arrangørene hadde postet på facebook.

Så jeg dro, da. Til Raindogs, for første gang. Det blir i hvert fall ikke den siste. 

Hvorfor ikke, spør du. Jo, det skal jeg si deg. Nummer én: lokalet. Lite og intimt, men likevel romslig, ettersom ingen lukkede dører skilte inne fra ute. Mørkt, med lamper som så vidt lyser opp området rundt med lune stråler. Nummer to: interiøret. Utdaterte radioer og fjernsynsapparater kombinert med fargerik kunst. Bordplater som forestiller gamle klokker. Nummer tre: Billig øl, i hvert fall før ni. 

I tillegg til alle disse suverene faktorene, viser de dokumentarfilmer hver eneste torsdag. Er ikke det suverent, så vet ikke jeg. 

Denne torsdagen handlet det altså om poeten og musikeren Gill Scott-Heron, i form av filmen Black Wax. 

Og jeg forelsket meg. Selvfølgelig i håret hans, og i skjegget, men først og fremst i poesien, i musikken, i ordene hans.

Her er en smakebit, så kan du dømme selv. 

Symbols of democracy, pinned up against the coast Outhouse of bureaucracy, surrounded by a moat Citizens of poverty are barely out of sight Overlords escape in the evening with people of the night Morning brings the tourists, peering eyes and rubber necks To catch a glimpse of the cowboy making the world a nervous wreck It’s a mass of irony for all the world to see It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C. It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C. (mmmm-hmmm) 
May not have the glitter or the glamour of L.A. May not have the history or the intrigue of Pompeii But when it comes to making music, and sure enough making news People who just don’t make sense and people making do Seems a ball of contradictions, pulling different ways Between the folks who come and go, and one’s who’ve got to stay It’s a mass of irony for all the world to see It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C. It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C. Seems to me, it’s still in light time people knifed up on 14th street Makes me feel it’s always the right time for them people showing up and coming clean Did make the one seem kind of numb It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C.(mmmm-hmmm)
Symbols of democracy, pinned up against the coast Outhouse of bureaucracy, surrounded by a moat Citizens of poverty are barely out of sight Overlords escape in the evening with people of the night Morning come and bring the tourists, craning rubber necks Catch a glimpse of the cowboy making the world a nervous wreck It’s a mass of irony for all the world to see It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C. It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital It’s the nation’s capital, it’s Washington D.C. It’s the nation’s capital Got you feeling capital Punishment is capital in Washington D.C.

———————————————–

Some days, everything seems just to be right, and thursday was such a day. Or, it wasn’t, really. The day on school was just alright, i was tired, wanted to go home, just eat, relax, sleep. 

But i had an appointment. With my boyfriend, with Anne from school, with the pub Raindogs and with a movie about Gil Scott-Heron.

So i went, and i fall in love.

With the place. With Scott-Heron. Of course with his hair, but also with his poetry, music and words. It just seemed right.

Capitalism: A Love Story

Måndag den 7:e december, 18.00
Andra långgatan 20

Fritt inträde

Måndag den 7:e december visar VSF Göteborg den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moores nya film: Capitalism: A Love Story. Den ständigt kepsbärande Michael som blev känd genom Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 granskar i detta nya verk den amerikanska kapitalismen, med särskilt fokus på händelserna som ledde fram till den nuvarande finanskrisen.

Välkommen!

Jag såg sent om sider dokumentären Beer Wars häromdagen. Intressant men inget direkt nytt. Man vet ju redan att mikrobryggerier får kämpa och ge sitt yttersta för att ha en chans att slå sig in på marknaden där de stora multinationella jättarna bestämmer. Hur som var filmen kul att se och kan nog funka som en aha-upplevelse för någon. Så om du har ett visst ölintresse samt inte har sett filmen är den nästan ett 89 minuter långt måste. Även roligt att se lite entusiastiska bryggare. Det enda jag störde mig lite på och tyckte var lite synd var att filmens hela upplägg kändes väldigt vinklat och att den ville vara Michael Moore-amerikansk på något vis.

LONDON IN THE RAW

En tidlig mondofilm av det snillere slaget i blu-rayutgave velsignet av det Britiske FilmInstituttet hørtes skikkelig fristende ut på en sliten småbarnspappa klar for litt sleaze. Etter den rett og slett traumatiserende Africa Addio som jeg så for noen år siden har jeg lurt litt på hva mondosjangeren hadde å by på i når det ikke var drap og lemlestelser inne i bildet. Ikke mye, viste det seg. London in the Raw er for stueren, ingenting skjer. Det som en gang muligens var vovet (mavedans, aktmodeller, litt stripping) er mest kjedelig, og den eneste gangen filmen vekker noen følelser overhodet er perverst nok den ene typiske mondoscenen, en veldig detaljert forklaring av hvordan man setter inn hårplugger. Ææsj.

Ellers dras vi med fra pub til pub og fra restaurant til restaurant med bare noen junkier og beatniker som avveksling. Man forsøker å framstille dette som Englands mørke side, men riktig mørkt blir det aldri. En og annen lett bisarr sekvens er nok til å holde deg våken, men heller ikke mer. Alt ser veldig iscenesatt ut. På Blu-ray er sekstitallsbildene likevel litt spennende, det var altså slik det så ut der på den tiden liksom. Alt i alt: Ingenting det er verdt å bruke tid på, dette.

Astro-Zombies

Men London in the Raw er et mesterverk sammenlignes med Astro-Zombies. Hvor mange z-filmer av denne typen jeg har sett vet jeg ikke lenger. De har bestandig omtrent samme handling, sjarmen ligger i detaljene. Denne er laget så sent som i 1969 og har vår alles Tura Satana i en ledende rolle, da er det nesten straffbart å prestere noe så kjedelig som dette. Handlingen er et forsøk på å kombinere en slags spionthriller, en galvitenskapsmannfilm og femtitallets billigste sf. Det var absolutt potensiale her, men det pisses bort av regi så nitreig at hele filmen lett kunne vært kuttet ned til et drøyt kvarter uten at seeren hadde gått glipp av annet enn gjentakelser og John Carradine som vaser rundt på labben sin uten mål og mening.

Det første drapet, tittelsekvensen med fjernstyrte roboter og Satana (som tross alt ikke helt klarer å være uengasjerende selv om hun tydeligvis ble bedt om å være det her) er tålelig. Men hvem gidder vel å se filmer som er så kjipe at høydepunktet er de sekvensene man orker å se uten å spole og/eller sovne? Altså, bortsett fra meg?

Donnie Brasco

Er vel et stykke utenfor topp-ti lista over fine gangsterfilmer, men er en solid film med en opplagt Al Pacino (i en av sine siste roller der hoohaaingen begrenses noe) og Johnny Depp (som ikke er helt på sitt beste men likevel bunnsolid) gjør fine prestasjoner som undercoverpolitimannen og hans mentor. Det lukter litt Infernal Affairs / Departed av scenene der Depp sliter med sin doble identitet, og Sopranos av livet til de litt avdankede gangsterne, men helt på samme nivå befinner vi oss ikke. Liker du gangsterfilmer generelt vil du som meg like denne godt, men har du ingenting til overs for italoamerikanere fra New York og omegn med stygge dresser, rare aksenter og pengene sine i en rull på innerlomma kan du like gjerne se noe annet.

En miljard människor hungrar, miljötoppmötet i Köpenhamn om mindre än en månad är på väg att bli ett misslyckande, Barnsoldater rekryteras så tidigt som vid 8 års ålders för att bli framtidens krigsförare och marinsoldater och därmed försvara imperialismen. Dessa är händelser som alla räknas som stötande, upprörande, misslyckande och orättvisa.

Många påstår att det handlar om sociala orättvisor och det är utan tvekan så det är. Men det är inte just sociala orättvisor som är grunden till problemen utan sociala orättvisor är en effekt av ett visst system. Sociala orättvisor är inget system i sig och de har inga fullbordade funktioner utan de är ett resultat eller en konsekvens av ett visst systems funktioner och det systemet i detta fall är kapitalism. Kapitalismens natur är just att kapitalet är viktigast och i och med att kapitalet och arbetet ofta är antagonister till varandra minskar arbetets värde när kapitalets ökar samt vice versa. Arbetet utgörs av människors slit medan kapitalet i sig är inget konkret som har med människans kroppsliga verksamheter att göra. Det ändrar form från tid till tid men dess roll är alltid detsamma: att få människor att skaffa sig högre levnadsstandard på bekostnad av andra så att de inte lyckas göra på bekostnad av “oss”. Det är ett system baserat på konkurrens, precis som vilda djur som jagar varandra för att skaffa sig högre position i hierarkin. Kapitalismens älskade kamrat är den fria marknaden där inga hinder och regleringar finns så att det blir en styrkeuppvisning och de som har störst ekonomisk styrka tar hem segern.

Det är just det som är grunden till problemet att länder med hög levnadsstandard idag väljer att tala om utsläppsminskning i fattiga länder mot betalning från de rika så att produktionen i de fattigare länderna lamslås och deras beroendeförhållande till de rika länderna växer. Det är just det som gör att miljarder människor lever i svältsituationer medan man i rika delar av världen försöker ordna “fjärrkontrollerat” liv genom användning av världens resurs många gånger större än sina proportionella andelar. Man exporterar vapen till de fattigare länderna i en fri marknadskapitalism och på det sättet försäkrar sig om att arbetslösheten ska vara så låg som möjligt, oavsett vad vissa jobb har för konsekvenser. Genom IMF(Internationella valutafonden) och WB(världsbanken) där makten ligger hos de rika länderna tvingar man fattigare länder till privatiseringar och nedskärningar så att multinationella företag från rikare länder upprätthåller imperialismen. IMF och WB har som villkor att man ska privatisera och skära ned i sina offentliga sektorer för att kunna få lån, lån som gör de fattiga till fångar då lånens räntor blir så höga att fattiga länder måste betala av mångdubbelt till de rika för att göra sig fri samtidigt som den fria marknaden med privata aktörer gör att deras tillgångar och resurser ligger på världsmarknaden utan att de kan göra något anspråk på dem. Detta kallar dem senare i sina medier för “demokratisering av ekonomin” som om demokrati är anarki där den som har den ekonomiska styrkan ska få allt, berättad i Michael Moores nya dokumentär: Capitalism: A love story.

Det är därför inte sociala orättvisor i sig som är problemet som ska åtgärdas, det är just det kapitalistiska systemet där sociala orättvisor är en naturlig del, som ska bekämpas. Det krävs hårda regleringar och samhälleligt ägande för att hindra samhället och världen att bli en vildmark där människor agerar som rovdjur och sliter sönder varandra såsom det är nu. Detta tycker även en stor majoritet av världens medborgare.

En dokumentär baserad kring ett barns upptäckt av kost, hur den odlas, gifter i vår miljö i form av kvicksilver i tänderna, upptäckten av alternativa behandlingsmetoden mot cancer: Gerson Therapy.

TheBeautifulTruthMovie.com

Del 1 av 6 i första avsnittet. Adam Curtis granskar politikernas kacklande om frihet men i själva verket skapar fria val men inom ett smalt område och skapar mycket byråkrati.

Wikipedia

En Adam Curtis-skapelse igen.

Wikipedia

En av Adam Curtis dokumentärserier.

Wikipedia

CrudeTheMovie.com

Sex stycken människor i USA äter råkost under 30 dagar. Vad blir effekterna på deras insulinnivå? Minskar deras läkemedelsberoende med ändrad kost?

RawFor30Days.com

Vad har kosten för effekt på vår hälsa och gynnar dagens mat läkemedelsindustrin?

FoodMatters.tv

Rabbit a la Berlin (les mer her) er en kort dokumentarfilm om kaninene som ble fanget mellom den doble Berlinmuren. Der levde de til å begynne med et beskyttet liv, de ble til og med matet hvis det var dårlig med gress. Reven var blitt igjen på utsiden og var ikke lenger noen trussel. Soldatene fikk ikke lov å løsne skudd unødig. Siden ble de forgiftet og skutt på, men likevel, da muren falt, strømmet de ut og inn i byen. En liten dokumentarfilm, nydelig laget, og nominert til Oskar i sin sjanger.

((klikk her for å komme til forsiden av “t e r s k l e r”))

Public Enemies, 2009 av Michael Mann med Johnny Depp

Utspelar sig under den legendariska förbudstiden i USA och handlar om den karismatiske John Dillinger, vars uppseendeväckande rånarraider gör honom till FBIs mest efterspanade brottsling. Edgar J Hoovers polisorganisation sätter toppagenten Melvin Purvis på fallet, samtidigt som Dillingers populäritet växer hos den amerikanska allmänheten.

Fattar inte varför den här var så himla hajpad. Visst, den är fruktansvärt bra gjord med allt 30-tal i filmen. Vapnen, bilarna, städerna, kläderna – allt. Men utöver allt det så är det väl som vilken film som helst. Anser jag. Johnny Depp är sällan dålig så det kan bara bli bra. Tanken var att Leo DiCaprio skulle spela Dillinger från början och vi får väl tacka Michael Mann för att det inte blev så. För då hade filmen verkligen blivit som en uppföljare till Catch Me If You Can.

Bra film om man gillar gangsterfilmer och historiska återskapelser.
Men i det stora hela känns allt som en enda stor katt-och-råtta-lek.

Dokuentär
Eng. tal

Privata filmer från repetitionerna inför den stora och sista tunrnén med Michael Jackson.
Då och då skymtar man den 50-årige Michael Jackson som levt ett tufft liv i Showbiz sen barnsben, vilket för mig är nytt som betraktat hans utseende som tidlöst. Ändå när jag funderar efter filmen så har inte MJ blivit mänskligare, han är fortfarande ett fenomen inom popvärlden som producerat succéalbum efter succéalbum.

Under filmen kommer jag på den surrealistiska tanken att fråga kvinnan som sitter bredvid mig om att få smaka ett popcorn, för jag blev så sugen när de smaskade medans jag satt tomhänt. Jag menar, folk frågar ju främlingar om cigg, eller hur?

Många spekulerar runt att Michael lever ut sin barndom i vuxen ålder eftersom han aldrig fick lov till det när han var ung, och ibland tycker jag mig se det i hans kroppspråk.
Hans budskap är mycket tydligt: Kärlek, såväl till medmänniskor som till Tellus. ”I say it with love” säger han flera gånger under filmens gång.
Filmen är skickligt gjord och mestadels varierad, även om den någon gång blev lite enformig när de spelade samma låt två gånger. Inte för att jag vill vara petig, men det var faktiskt lite tråkigt…

Sammanfattningsvis en mycket bra, ganska stark film. Jag tror att jag hade satt en femma om jag var MJ-fan. Missförstå mig inte, jag tycker absolut om Michaels låtar och han kommer nog påverka musikindustrin mycket, men jag lyssnar helt enkelt inte på sådan musik.

Det første innlegget i en helt ny blogg bør vel kanskje dreie seg om eieren av bloggen (meg), og trekke opp de store linjene for hvor man har tenkt seg med nettsiden. Men jeg nøyer meg med et lite VELKOMMEN, og kjører i gang med noe helt annet.

Jeg er glad i dokumentarer, og gjerne av den litt sære og forunderlige sorten. For en liten stund tilbake ramlet jeg tilfeldig over den korte men sjarmerende og ganske interessante dokumentaren “Täcken på hjärnan” fra Sveriges Television. Den er tilgjengelig på web-TV fram til midten av november 2009, varer bare i 23 minutter og kan sees her.

Den handler kort fortalt om hvordan ulike mennesker (her representert ved noen ganske få) behandler og visualiserer tall, siffer, bokstaver, år etc. Det blir tidlig klart at ulike mennesker har vidt forskjellige måter å se for seg disse tingene oppi hodene sine på, og at for noen er tallene og bokstavene nærmest fiender, mens andre koser seg med dem og kan ramse opp en rekke favorittall.

For noen mennesker er tall og bokstaver knyttet opp til helt bestemte farger. Det vil si, disse menneskene opplever en sterk relasjon mellom et bestemt tall eller en bestemt bokstav og en tilhørende farge. Dette fenomenet er en form for synestesi, som er et nevrologisk basert fenomen der stimulering av én del av hjernens sanseapparat leder til automatiske ufrivillige opplevelser i et eller flere andre sanseapparat. Ifølge Wikipedia er dette en tilstand som cirka 1 av 23 opplever i større eller mindre grad, og kombinasjonen tall/bokstaver/ukedager mot farger er den mest vanlige.

Jeg for min del har ikke slike fargeopplevelser knyttet til hverken tall, bokstaver eller ukedager, men jeg kan av og til få lette fargeassosiasjoner når jeg lytter til musikk, noe som heller ikke er uvanlig.

Det som kanskje ER litt uvanlig (man vil jo gjerne være litt spesiell!) når det gjelder mine egen mentale bilder, er at jeg har et kalenderår som beveger seg i retning MOT sola. Det klart vanligste ser ut til å være at året beveger seg medsols, eller at man ikke har noen klar visualisering av året i romlig forstand i det hele tatt, kun en oppfatning av årstider/måneder som noe som kommer etter hverandre. Den ene personen i den svenske dokumentaren nevnte at han ser for seg året motsols, men at han aldri hadde møtt noen som hadde det på denne måten. Jeg sendte ham derfor en mail og fortalte at jeg deler opplevelsen hans. Svaret fra ham kom etter noen dager, og han takket for henvendelsen min, og kunne fortelle at det var flere som hadde tatt kontakt med ham om det samme. Så kanskje er vi ikke så spesielle likevel!?

Til slutt et lite bilde på hvor store utslag farge-synestesi kan få. Bildet er hentet fra Wikipedia.

Missa inte K Specials dokumentär om Juliette Binoche. Det är hennes syster som filmat och den handlar om att utvecklas som skådespelare och konstnär på sina egna villkor. Men mest handlar den om en kvinna som går sina egna vägar trots sin framgång. En förebild.

Tack för tipset Newyn!

GYCKLARNAS AFTON

Når sirkus Bergman ruller inn i byen kan du banne på at festlige hendelser er i vente. Klovner og akrobater og futt og fart og festligheter. Sukkerspinn og ompatakt og glade barn og fiffige opptredener.

Neida.

Bergman kaller filmen en skillingsvise i fortekstene, og det er lett å se hva han mener med dette. Sirkusfolkets plagede liv er nær parodisk i sin håpløshet, vi er nesten i Von Trier-territorium. Sirkus Alberti har den obligatoriske triste klovnen, den forfyllede direktøren (m. ung elskerinne og kone hjemme selvfølgelig) og en veldig sliten “livsfarlig” bjørn.

Likevel er ikke Bergman ute etter å få sitt publikum til å gråte, det ville vært en alt for enkel øvelse for ham. Det er menneskelighet i våre fortapte hovedpersoner. Det øvrige sirkusfolket er en skabbete, loppebefengt og sulten gjeng, men i det minste ser de ut til å være i stand til å nyte friheten vagabondtilværelsen bringer med seg.

De eneste som demoniseres i Gycklarnas Afton er en omreisende skuespillertrupp (som ser ut til å representere teaterskuespillere generelt), de framstilles som (og i en minneverdig scene innrømmer de at de er) sirkusfolkets mer pretensiøse kollegaer og erkefiender; en langt mer respektert gruppe lurendreiere og horebukker. I scenene der vi ser dem spille gjør Bergman et poeng av hvor dårlige de er, forskjellen på sirkusklovn og dramatisk skuespiller er kun et spørsmål om sosial status.

Alt dette og Sven Nyquists foto, noen uforglemmelige enkeltscener (sjekk sekvensen om kona til klovnen og Kompaniet helt i åpingen av filmen, sjekk bruken av stumfilmens dramaturgi). Beundringen min for Bergman nærmer seg det religiøse etterhvert. Disse klovnene ikke noe muntrere enn dem i Brownings Freaks eller Jodorowskys Santa Sangre, men filmen er minst like god.

ANVIL – THE STORY OF ANVIL

Et stykke unna Bergman finner vi disse gutta. De var i ferd med å bli verdens største metalband på åttitallet, men i dag er det ikke så mange som husker dem. Dette er en perfekt film å se sammen med Metallicafilmen Some Kind of Monster, for dette er i et nøtteskall samme film; forskjellen på Metallica og Anvil er først og fremst bankkontoen.

Begge filmene handler om pubertale middelklassegutter som sverger evig troskap til rocknroll og til hverandre. I begge filmene kommer det tydelig fram at smartere og mer sympatiske mennesker nok har eksistert. I begge filmene presenteres rockens evige problem; hvordan beholde ungdommelig galskap når magen vokser og håret detter av.

Begge filmene har sterke elementer av Spinal Tap, filmen om Anvil føles til tider som en hårfint mer realistisk remake. Men her er altså alt sant. Utrolig nok. Dramaturgien er upåklagelig: Vil Anvil bli berømte igjen, vil de overleve? Vil de klare å spille inn sin trettende plate?

Det hører også med til historien at Anvil låter tøft som rakkeren hvis du liker sånt, spesielt hvis du klarer å se bort fra tekstene (som ville fått Spinal Tap til å rødme).
Dette er årets King of Kong.

Let’s be together, 2008, Danmark

Regi: Nanna Frank Möller

Hairon bor i ett litet Jylländskt samhälle med sin mamma, styvpappa och fyra syskon. Hans femtonårsdag ska firas storslaget med temafest, och Hairon ska klä ut sig till Kleopatra. Han älskar att gå i högklackat, shoppa och dränka sig i parfym. Men när han och mamman åker till Brasilien för att för första gången på tre år träffa Hairons biologiska pappa resulterar det i upprörda känslor.

En tänkvärd dokumentär som följer ett skeende utan att komma med så mycket förklaringar, och ett fint porträtt av en ovanligt modig och vanligt upprorisk tonåring. Filmen fokuserar på relationerna mellan personerna, och det är så dramatiskt i det lilla att man sitter klistrad för att se vad som ska hända. Den innehåller också några överraskande vändningar som jag inte tänker avslöja. Finast är när Hairon och hans pappa, efter att de försonats, arbetar med klänningen Hairon ska ha på sig på festen. Slutet var ganska öppet och förbryllade mig lite.

Filmens hemsida

/Bobbi