Dopamin im Gehirn

Soll ich das Jobangebot annehmen? Kaufe ich die Aktie? Der Hirnbotenstoff Dopamin beeinflusst, welche Alternativen wir bevorzugen. In einem denkwürdigen Experiment gelang es Forschern, die Entscheidung von Probanden durch künstliche Zugabe von Dopamin zu beeinflussen.

Es gibt viele Gründe, warum wir uns für oder gegen etwas entscheiden. Auch wenn man manche Dinge aus dem “Bauch heraus” entscheidet, so spielt doch der Kopf immer eine zentrale Rolle. Seit vielen Jahrzehnten versucht die Wissenschaft dem Prozess der Entscheidungsfindung auf die Spur zu kommen. Was im Gehirn beim Treffen einer Entscheidung genau passiert, dem sind britische Forscher nun ein wenig näher gekommen: Sie haben herausgefunden, dass der Botenstoff Dopamin eine Rolle beim Abwägen von Entscheidungen spielt.

Das menschliche Gehirn simuliert die möglichen Ergebnisse jeder Entscheidungsoption. Vor allem spielt das Hirn dabei durch, welche Emotionen nach einer Entscheidung aufkommen könnten und wie das persönliche Wohlbefinden dabei ist. Der attraktivsten Alternative verpasst es eine Art Etikett mit dem Prädikat “besonders wertvoll”. Das schreiben Tali Sharot vom Londoner University College und ihre Kollegen in der aktuellen Ausgabe von ” Current Biology“.

Dieses Prädikat wird durch den Gehirnbotenstoff Dopamin zugewiesen: Je mehr Dopamin, desto mehr Prädikate werden verteilt und so auch mehr Entscheidungsalternativen bevorzugt. Der Schlüsselrolle von Dopamin sind die Forscher dabei mit Hilfe eines Tricks auf die Spur gekommen: Sie erhöhten bei einigen Freiwilligen künstlich den Dopaminspiegel im Gehirn, während diese sich mit einer bestimmten Alternative beschäftigten. Das hatte zur Folge, dass diese Alternative messbar an Reiz gewann, so die Ergebnisse der Wissenschaftler.

weiterlesen im Originalartikel

… ich hab vergessen wer ich bin, wie ich war u wie ich sein wollte. man sollte darauf achten was man sich wünscht.. denn was wird man tun, wenn dies wahr werden?

im moment denke ich das richtige getan zu haben, aber ich bin nur zwei gedankensprünge davon entfernt  in den wald zu ziehen und mich mit der natur zu vereinen..

geht man davon aus, dass der mensch pathologisch lügt, wird er sich wohl ab und an auch gern mal selbst was vor machen. dass ist zwar einzusehen, vorallem mit dem tollen dopamin-belohnungssystem, welches unser körper besitzt. aber es doch traurig wie wenig meisterlich wir damit umgehen, wenn gefühle im spiel sind.

gute nacht und viel glück

Kan emiciler için oldukça çekiciyiz—zaman kadar eski bir evrimsel hikaye. Rutgers Üniversitesi’nden Helen Fisher’a göre “vampiler temelde kadınlar için herşeyi yapıyor.” Stephenie Meyer’in 42 milyonun üzerinde satan kitabı ve yakında ikincisinin beklendiği filmiyle Twilight serisi, sivri dişlere olan kültürel saplantıyla bir döngüyü daha başlattı.

Kitapevleri; Vampire Academy gibi başlıklarla dolu kitaplarla dolup taşarken, beyaz ekranda The Sopranos’dan sonra en yüksek reytingi HBO kanalında yayınlanan True Blood dizisi yapıyor. İster televizyon ekranında, ister kitap sayfalarında olsun konu başlığı aynı: Vampirler, yani romantizm!

Sıradan romantik starların pek çok çekiciliği vardır.  Louisville Üniversitesi’nden psikolog Michael Cunningham şöyle diyor: “Erkekler için müstehcenlik neyse kadınlar için de romantizm odur.”

Gece sönen ışıklar ve kana susamış bir yaratık, evrimsel görüşe göre dayanılmaz hale gelir. Kadınlar, başarılı bir şekilde babalık yapıp çocuk yetiştirebilecek erkeklerden etkilenme davranışıyla programlıdır. Vampirler genellikle uzun boylu, yakışıklı (yani iyi genleri ve yüksek testesteron kombinasyonunu sinyalleyen) ve dolayısıyla analitik beceriye sahip, dürüst ve kararlı kişilerle tasvir ediliyor. Ayrıca çoğunlukla sağlıklı ve güçlü (kadının ve çocuğunun hayattını sürdürmesine yardımcı olacak kaynaklara erişimini işaret ettiği için daha çekici) resmediliyor.

Bir küçük detay daha: bazı vampirler arabaları zar gibi atarlar ve sonsuza dek yaşarlar.

Ne! Yoksa onlar insan değil mi? Onların tuhaf ve tehlikeli olması gerçeği sadece çekiciliklerini artırıyor. Yeni ve tahmin edilemeyen şeyler beynin ödül sistemini etkinleştiriyor,  dopamini yükseltiyor ve zindeliğe sebep oluyor.

Evrimsel açıdan mükemmel olan bu modeller ve onların keskin kenarları tüm gösteriyi anlatamaz; en büyük cazibe kaynağı olan romantik gerilimi unutmamak lazım. Sıradan bir ölümlü; Shakespeare ve Grimm Kardeşler’in oluşturmada büyük etkisinin olduğu, klasik aşk romanı temasıyla hazırlanmış sahneye adımını atar:  ve yasak aşk.

Ebeveynlerin isteklerine ya da engellerine rağmen—prens ve hancının kızı—yasak aşkı en yoğun haliyle yaşar. Dopamin burada tekrar rol oynar. Hazzın ötesinde bu hormon; odaklanma, motivasyon ve hedefe yönelik davranışlarla ilgilidir. Fisher buna “engellenme çekimi” (frustration attraction) diyor. “Birini elde edemediğinizde, dopamin sistemi aktivasyonu devam ediyor ve denemeye devam etmeniz için size odaklanma ve motivasyon sağlıyor. “

Bütün kültürel fenomenlerde olduğu gibi, fanlar olmadan (çoğunlukla kadınlar) hiçbirşey var olamaz. Fisher bu kadınların yüksek östrojene sahip kişilik tipine ait olabileceğini söylüyor. Bu tip kadınlar, yüksek testesterona sahip alfa erkeklerini (vampirler gibi) çekici bulurlar.

Ayrıca vampir romantizmi vasıtasıyla bu kadınlar, bulundukları köşeden erkeklerin zihnindeki labirentlerin iç yüzünü öğrenebilirler. Cunninghamın kuramına göre kadınlar, vampirlerin karanlık fantezi dünyalarının erkeklerin gerçek dünyasını yansıttığını düşünürler. Bu dünyada: zarar verme ve koruma dürtüsüyle kendi davalarında savaşan kompleks, kederli mahlukların; büyük acılarını görmek, onları önemsemek ve onlara güvenmek için kadınlara ihtiyaçları vardır.

Cunningham şöyle bitiriyor: “Her kahramanın arkasında; çarpık, savunmasız bir erkek vardır. “

Çeviri: ruhdoktoru.com

Kaynak: Psychology Today

(x) Riesenrad

(x) Kräuter-Steak im Brötchen

(x) Sahneeis

(x) Feuerzangenbowle

(x) gebrannte Macadamia-Nüsse

(  ) Heeeeeeeelium-Ballon

… und ein Lächeln im Gesicht

Jag var hos min arbetskonsulent på socialtjänten här om dagen och vi pratade om min arbetsoförmåga. Jag förklarade för henne att om arbetsuppgiften för mig anses irrelevant så förlorar jag fokus och börjar tänka på intressanta företeelser. Hon introducerade mig för begreppet “svagt belöningssystem” ett ord som jag inte hört förut. Jag har skrivit en uppsats om dopamin och belöningssystemet hur det fungerar i biokemin men inte hört talas om på detta sätt. Efter lite sökande så fann jag det även på engelska “reward-seeking”.

Det har verkligen öppnat till en ny förståelse om mig själv. Jag har så länge jag kan minnas haft riktigt intensiva intressen som jag tänker på hela dagarna och som är omöjliga att släppa taget om. Om jag inte får utföra uppgifter på mitt sätt eller om uppgifterna inte är intressanta nog så får jag starka känslor av obehag och jag till sist sätter mig i ett hörn och gråter och flyr in i fantasin med mina intressen. Jag förstår att detta är biokemiska händelser som äger rum i min hjärna och de är helt deterministiska.

Jag kan inte på egen hand ha en arbetsuppgift som är irrelevant (för mig ointressant). Obehagskänslorna blir så starka att de blir outhärdliga. Jag kommer ihåg när jag gjorde arbetsutredning på arbetsrehab hur jag skulle stå en hel dag och kapa metallstänger och efter 15 minuter av denna tortyr så sprang jag ut gråtande i omklädningsrummet och satte mig mot ett hörn.

Det råder inga tvivel om att jag har Aspergers syndrom med dessa starka intensiva intressen. Intressena för en Aspergare är som heroin för en narkoman. Och det finns ännu ingen medicin att ta bort de starka känslorna av tillfredställelse när jag pysslar med dem och ingen medicin att ta bort de starka obehagskänslorna att utföra monotona och ointressanta uppgifter.

De senaste dagarna sedan jag besökte arbetskonsulenten har ökat min förståelse för mitt handikapp. Om jag skall bli “produktiv” för samhället så skulle jag behöva en personlig assistent som är med mig och motiverar mig att genomföra ointressanta uppgifter och föra mig tillbaka till verkligheten när jag tappar kontakten och fastnar i min bubbla. Har mycket svårt att tänka mig att FK skulle ställa upp på det.

Mina intressen i kronologisk ordning

• lego
• ninja turtles
• bumbibjörnarna
• UFO och arkiv X
• häxor och druider (ämne för mitt specialarbete på gymnasiet), läste även kurs i växtmedicin
• sagan om ringen
• religion
• evolutionen
• mossor
• statistik
• myror i synnerhet (i nuläget) och djur och växter i allmänhet

Med blandade känslor sjöng jag mig ned för trapporna på Gamla Ullevi. Det här är sjunde raka matchen utan poängtapp och den här gången är det den klaraste av segrar mot vanligtvis så svårspelade Örebro SK. Man kan tycka att jag ska vara världens lyckligaste och le hela vägen hem, men jag klarar inte riktigt av det. Jag vet inte hur man gör för att hantera segerns sötma, hur man får den att stanna kvar i kroppen under en längre tid. Ofta spänner jag mig för att det blir för komplicerat och huvudet tänker framåt till nästa match, i vilken vi naturligtvis kommer att förlora. Jag viftar undan segern med en axelryckning och säger “aah, men det var väl gott men nästa match vete sjutton alltså om ni inte tar”, tittar ned i marken och lirkar mig undan samtalsämnet snart.

Ett glädjeämne försvinner på mindre än en tiondel av tiden det byggdes upp under, det vill säga den glada känslan är över ungefär tio minuter efter att domaren har blåst i pipan. Det är också ungefär då jag kommer ut från arenan. Dopaminet slukas av kroppen och plötsligt sitter jag på bussen hem, stirrandes rakt fram med normala hormonvärden igen. Vid en riktigt stor vinst, så som derbyvinsten mot IFK Göteborg förra året, premiären i år – uppvisningen i effektivitet mot Öis – eller kvalet i Landskrona så kan det hålla i sig i ett par dagar, men då är segern så stor att det nästan är omöjligt att förstå det, och bara den delen tar ett tag att ta sig igenom. Nu tillhör jag ett konstant vinnande gäng (ta i trä och sånt där dravel) och det är den märkligaste känsla jag känt på mycket länge. Jag kan ju inte gå och stirra ned i marken hela tiden som om jag skämdes. För det gör jag inte.

Att vara gaisare är det bästa jag vet. Och det är helt sant, men jag pratar inte gärna om det.

Webbsiten Netdoktor, som specialiserat sig på hälsoupplysning och medicinsk information på nätet, har precis lanserat sina nya sidor om ADHD. Korta fakta varvas med lättsammare artiklar och nyheter i ämnet. Har inte hunnit läsa igenom materialet, så ni får inget betyg av mig. Netdoktorn verkar ha har satsat på ett övergripande informationsmaterial, liksom att försöka förkroppsliga vårt neuropsykiatriska funktionshinder genom att presentera levande exempel från verkligheten.

ADHD-krönikör hos netdoktorn är Sofia Mirjamsdotter som är journalist och också bloggar under namnet The Real Mymlan. Hon fick sin ADHD-diagnos för två år sedan. I sin senaste netdoktorkrönika skriver hon om rätten att vara avvikande.

Under nyhetssidan hittade jag en intervju med en annan bloggande damptant, nämligen Lene Rasch alias Tant Rasch. Hon berättar om hur det är att ha ADHD: om att ha stora problem med att klara av enkla vardagssysslor, bristfällig motorik, perception och koll på tid och rum. Man får också veta hur vägen fram till diagnos såg ut: från stress och utbrändhet till utredning, diagnos och behandling i fyrtioårsåldern.

När jag läser om Lene, inser jag hur mycket mindre hindrad än henne jag egentligen är av min ADHD (åtminstone på ytan). Jag har inte problem med att ha hålla reda på min ekonomi eller att betala räkningar. Mitt hem är inte kaosartat stökigt. Det saknar det berg av disk, som Lene berättar om. Snarare är det så att jag inte kan koppla bort stök och disk, utan måste ta itu med det omdelbart eftersom det stressar mig omåttligt. Vårt gemensamma problem är bl.a den låga stresströskeln, att vara otroligt lätta att både sätta igång och distrahera liksom att vi ständigt är på språng (vilket ofelbart leder till trötthet). Resultatet av ADHD:n blir liksom olika.

Det här tycker jag är både intressant och viktigt. Det kan yttra sig lite olika även om de gemensamma nämnare finns i ADHD:ns grundbultar: uppmärksamhetsproblematiken, svårigheten att vara lagom aktiv och att styra impulser. Det hänger antagligen ihop med både vår bakgrund, erfarenheter, personliga svagheter och styrkor liksom vilka strategier vi byggt upp eller lärt oss för att klara av sådant som är besvärligt. Inte minst är det väl så att vi påverkas av hur stor den biologiska störningen i hjärnan är – dvs hur defekt överföringssystemet av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin faktiskt är. Så måste det vara. 

Det som gör mig glad är att både Sofia och Lene absolut inte skäms för sig själva. Snarare upplever jag att de känns starka som individer, har en avslappnad inställning till sitt neuropsykiatriska funktionshinder och accepterar att det blir fel ibland, “men vad gör det”. Stärkande läsning! Och som Sofia är inne på: vad är egentligen att vara normal? Det kan man fråga sig.

Vari ligger genombrottet, undrar jag bara... Att våra hjärnor (vi som har diagnosen) har ett snabbt reagerande belöningssystem..?

Hjärnans belöningssystem reagerar snabbare på nya intryck hos personer med adhd. Det visar en amerikansk studie som för första gången kan visa hur hjärnan fungerar hos personer med adhd, skriver Dagens Nyheter på nätet. –Vi kunde se att dopaminaktiviteten var lägre hos dem med ADHD. Det förklarar deras symtom som koncentrationssvårigheter och låg impulskontroll, säger Nora D Volkow, som är chef för National institute on drug abuse i USA.

Studien visar att personer med adhd har ett lägre flöde av signalämnet dopamin i två områden i mitten av hjärnan. Områdena är centrum för hjärnans belöningssystem och dopamin förmedlar signaler mellan cellerna i belöningssystemet. (Ett lägre flöde av signalsubstansen dopamin. Och ändå ett belöningssystem som fungerar snabbare..Hmm…)

När en person utan ADHD får ett nytt intryck från omgivningen stiger flödet av dopamin till en toppnivå, som varar en stund. Hos den som har ADHD stiger också nivån av dopamin, men minskar snabbt när han eller hon nås av ett nytt intryck.

– Belöningssystemet reagerar alltså snabbare på nya intryck hos den som har ADHD. Våra fynd ger också en biologisk förklaring till varför personer med ADHD oftare än andra blir missbrukare. Droger ger snabb tillfredsställelse, säger Nora D Volkow.

Upptäckten kan enligt Volkow leda till nya skräddarsydda behandlingar, både nya läkemedel och beteendeterapier. Studien publiceras i veckans nummer av medicintidskriften Jama.

Om du klickar på översta bilden (AC/DC-varianten.. ), så kommer du till DN:s artikel. Klicka på den under och du kommer till Svenskans variant. Den understa tar dig till SR och P1.

Hjärnan till vänster ser ju klart roligare ut! *suck!* Tur det finns botemedel!

Fullt klart mindre aktivitet i ADHD-hjärnan...

Fast det här med dopamin… Det lär ju finnas i andra droger än amfetamin, om än i indirekt avseende, eller hur…? När man intar en drog av ena eller andra slaget, sätter det fart på en veritabel karusell i hjärnan av signalsubstanser och diverse andra ämnen, har jag förstått.
De legala och populära ADHD-drogerna Concerta och Ritalin är ju bägge amfetaminpreparat. Och enligt vad jag inhämtat här, så ökar dopaminhalten även vid konsumtion av cannabis!
I likhet med bloggkamraten kol14, tror jag att en cannabisterapi skulle medföra mycket färre biverkningar (magbesvär, insomnia, aptitförlust etc..) än de amfetamin-preparat som i skrivande stund distribueras till oss med ADHD-diagnos! Cannabis är ju, till skillnad från de övriga, en naturprodukt!

Intressant…?
Läs även andramedicinintresserade (?)  bloggares åsikter om ADHD, Concerta, Cannabis, kol14, SvD, DN, SR, P1, Ritalin, Dopamin, Genombrott, USA, Medicinering

Igår publicerade en rad dagstidningar, bl.a DN, resultatet av den senaste ADHD-forskningen. Det är den amerikanska forskaren Nora D Volkow som studierat hur dopaminflödet fungerar hos ADHD-personer. (Studien har publicerats i medicintidskriften Jama.) Där konstateras att vårt belöningssystem i hjärnan fungerar på ett annat sätt pga att dopaminaktiviteten är lägre. Inga nyheter för oss, men bra att teorierna om detta scenario befästs ytterligare så att vi förhoppningsvis kan få bättre och mer skräddarsydda mediciner. Än så länge känns det som om vi är lite av försökskaniner och utsätts för s.k trial and error, rent behandlingsmässigt. Långtidsstudier saknas.

Så här kommenterar vår svenske ADHD-forskare Christopher Gillberg resultatet på Susanne Lindes blogg.

PARKINSON

Idag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

Tänkte försöka närma mig ämnesområdet ADHD-medicinering – ett mycket brännbart ämne. Debattvågorna brukar gå höga. Folk verkar antingen vara för eller väldigt mycket emot. Vissa har t.o.m vigt sina liv till att propagera emot medicinering, framför allt när det gäller barn med ADHD. En del ifrågasätter också diagnosen ADHD.

Själv är jag nybörjare på området och kan bara tala utifrån egna erfarenheter som högfungerande ADHD-person. Kan inget om kemi och molekyler. Till en viss del kan jag förstå den oro som föräldrar har inför att ge ett amfetaminliknande preparat till sitt barn, om än i mycket låg dos.  Man kan fundera över hur det påverkar barnets utveckling och personlighet. (Men visst påverkar även att vara obehandlad ens utveckling.) Samma funderingar har jag när det gäller p-piller och unga tjejer som är i en utvecklingsfas – inte riktigt färdiga. De påverkade mitt humör och sätt att vara väldeliga i sena tonåren. Jag la av ganska omgående.

Nu till mig och mina erfarenheter av ADHD-medicin. Under senvåren förstod jag att jag, som fick min diagnos för cirka tio månader sedan, att jag helt enkelt inte kan fungera utan någon form av medicinskt stöd. Gröt i huvudet, ingen röd tråd alls, fruktansvärt lättstressad och glömsk, trött, spänd, frustrerad, ångestfylld. Jag hade hamnat i en återvändsgränd. Fungerade inte hemma eller på jobbet. Har försökt med KBT och avslappningsövningar.

Min doktor har från första stund föreslagit metylfendiatmediciner som t.ex Concerta, Ritalin m.fl. Men jag har förhållit mig avvaktande, velat ta reda på mer om min funktionsstörning och behandlingsmöjligheter. Som de flesta andra vill jag inte ta medicin i onödan, dvs om jag absolut inte behöver. Biverkningslistan för metylfendiatpreparat är lång och ingen rolig läsning. Samma är det vad gäller andrahandspreparatet Strattera. Inga långtidsstudier finns att tillgå – men man har sett att speciellt metylfendiat har effekt och också ger oss drägligare liv. (Strattera ger sämre resultat på vuxna med ADHD.)

I första hand bestämde jag mig för att prova KBT, ändra livsföring och minimera alla måsten (t.ex har jag skaffat städhjälp), börjat med yoga, testat Omega 3-tabletter, dra ner på kaffe och socker osv. Men jag har sprungit på alldeles för fort i livet och nu blev det faktiskt tvärstopp.

Nu tar jag ADHD-medicin. Jag har accepterat att det måste bli så. Det blev något av en waov-känsla redan efter första tabletten. Plötsligt började signalsubstanserna i hjärnan flöda på ett mer normalt sätt. Jag blev mer skärpt, hade ork att lyssna utan en massa plottriga tankar som störde och tog mig med någon annanstans, kunde själv hålla en röd tråd i det egna pratet, blev märkbart gladare och positivare (jag som annars lätt blir grinig, är kritisk och ofta har negativa förväntningar – faktiskt en del av ADHD-problematiken pga av låga dopaminnivåer). Baksidan just nu är att jag blir lite uppvarvad och babblig som tusan.

Har fått byta sort på vägen eftersom jag fick biverkningar av den första i form av högt blodtryck, hjärtklappning, blev för pigg för sova ordentligt och därför dödstrött. Nu testar jag en ny mer snabbverkande sort och lägre dos, som antagligen kommer att höjas successivt (hjärnan måste vänja sig) tills önskad effekt uppnås: ett inre lugn, en jämnare aktivitetsnivå, större fokus, få lättare att sortera alla intryck, dämpa impulsiviteten osv. För att få en effekt som håller hela dagen, måste jag förutom morgontablett också ta en vid lunch.  Vi får se hur det går.

För dig som inte vet vad som ligger bakom biologiska störningar som ADHD och hur medicinen påverkar hjärnan, har jag lagt in en länk till ett läkemedelsbolag som förklarar detta med dopaminet och noradrenalinet . (Klicka på filmlänken på sidan.) Säkert kan detta irritera någon. Du kan också läsa mer hos Nyfiken Vital. Annars blir det här inlägget hur långt som helst. Dessutom får du en länk till en sida, där Ulph Wahlbom översatt den amerikanske ADHD-coachen Bob Seays berättelse om när han till slut insåg att medicin också var något för honom. Jag känner igen mig.

Professor Henning Scheich: Erkenntnisse über das Superlernen

Anders sehe es mit der instrumentellen Konditionierung aus. Hier würde man Verhaltensweisen und Erfahrungen auf nachhaltige Vorteile überprüfen. Es handele sich um Rückkopplungs-Lernprozesse. „Man kann mit einem Bestrafungsparadigma sehr schnell einen Lernprozess in Gang bringen und auch zu einem asymptotischen Niveau bringen, also einem hohen Niveau, wo diese Aufgabe gelöst wird. Das ist jedem geläufig: Gebranntes Kind scheut das Feuer. Das geht wahnsinnig schnell. Nur will man mit dieser Erkenntnis nichts mehr zu tun haben, weil man unangenehme Erfahrung damit verbindet. Macht man das Ganze aber mit Belohnungslernen, geht die Sache zwar viel langsamer und führt aber auch zu demselben Niveau“, führt Scheich aus.

Mit einseitiger Belohnung oder Bestrafung könnten die Ergebnisse nie hundertprozentig werden. „Das heißt also, Sie können noch so sehr belohnen, es bleibt immer eine Differenz zu einer optimalen Performanz übrig. Eine Restdifferenz von Nichtvertrauen, die das Ganze immer gefährdet. Sie können diese Belohnungen weglassen, und das Hirn merkt sich wahnsinnig schnell, dass kein Vorteil mehr bei der Sache besteht, das könnte beispielsweise passieren, wenn irgendwas mit mehr Vorteilen kommt oder wenn Zweifel daran aufkommen lässt, dass die Belohnung überhaupt eine Belohnung war. Dann gibt es eine Extinktion, das heißt also das Verhalten fällt sofort wieder in kurzer Zeit auf Null zurück. Interessant ist bei der ganzen Betrachtungsweise, dass die Mischung von Belohnung und Bestrafung, das heißt Vorteile und Nachteile nicht etwa dazu führt, dass die Sache auf Null fällt, sondern zu einem Superlernen führt. Wenn Sie jeden positiven Umgang belohnen und jeden negativen Umgang bestrafen, dann gibt es hundert Prozent Performanz in ganz kurzer Zeit. Man vergisst das praktisch nie mehr. Das ist das perfekte System, um irgendetwas anzutrainieren“, empfiehlt der Neurobiologe. Allerdings müsse es eine positive Bilanz von Belohnungen geben. Wenn diese Art von Dynamik auftritt, dann könne man das Superlernen erreichen.

Wichtig sei auch das interne Belohnungssystem des Gehirns. Es werde der Neurotransmitter Dopamin ausgeschüttet. „Das Dopamin hat eine zweifache Wirkung: Es gibt ein gutes Gefühl, wenn Sie Erfolge haben. Der zweite Effekt ist noch viel wichtiger: die Erinnerung. Wir erleben enorm viele Dinge, die wir in unseren Kopf schnüren und nicht alles bleibt im Langzeitgedächtnis haften. Die Umsetzung vom Kurzzeitgedächtnis ins Langzeitgedächtnis wird über das Dopamin gesteuert“, so Scheich. Erfolg mache Spaß, da unterscheiden sich Menschen und Mäuse nicht. Dabei könne sich ein Überflieger, der beim ersten Versuch auf die Lösung kommt, genauso freuen wie ein minder Begabter, der mehr Anläufe benötigt. Es komme darauf an, sich die richtigen Ziele zu setzen. „Die Stimmungsaufheller wirken direkt auf die Gedächtnisbildung. Das hilft uns, eine Erfolgsstrategie automatisch abzuspeichern. Der Zusammenhang gilt auch umgekehrt: Wir behalten emotional gefärbte Erlebnisse besser als neutrale. Der erste Schultag, die große Liebe oder der Tod eines Freundes prägen sich uns tiefer ein als jede Mathe-Formel. Wem es auf der anderen Seite gelingt, trockenen Lernstoff mit Emotionen oder Sinn zu verknüpfen, wird ihn besser memorieren. Die Telefonnummer 14921960 etwa setzt sich aus dem Jahr der Entdeckung Amerikas und der Olympischen Spiele in Rom zusammen“, berichtet die Zeitschrift Focus.

Auch ausreichende Ruhepausen zwischen den Lektionen seien für das Funktionieren des Langzeitgedächtnisses unerlässlich. „Inhalte, die dauerhaft in unserem Gehirn verankert werden sollen, erfordern einen grundlegenden Umbauprozess an den Nervenzellen, der mindestens 24 Stunden in Anspruch nimmt. Kommen neue Informationen zu schnell hintereinander, konkurrieren ihre Inhalte und löschen sich aus“, so Focus. „Ohne Pausen“, erklärt Scheich, „wissen die Neuronen nicht mehr, was sie speichern sollen.“ Visueller Müll aus Fernseher und Computerspiel oder aufwühlende Erlebnisse würden das Langzeitgedächtnis blockieren. Was als Ablenkung gedacht sei, kommt im Speicher als Störsignal an.

Warnungen spricht Professor Scheich beim Modethema Neuroökonomie aus: „Man sollte sehr misstrauisch sein gegenüber den Weisheiten, die aus diesem Bereich kommen und zwar insbesondere wenn sie über die Macht der Bilder erzielt werden. Fast alle Medien würden zur Zeit Bilder der Kernspintomographie veröffentlichen. Da taucht ein Fleck im Gehirn auf, also muss das irgendwas bedeuten“, so Scheich. Da gebe es sehr viel Rattenfängerei. Es sei einfach nicht richtig zu glauben, wenn die Birne aufleuchtet und die Aktivierung im Gehirn größer wird, ein besserer Zustand des Gehirns erreicht werde. Im Gegenteil: „Große Aktivierung im Gehirn bedeutet Unsicherheit des Gehirns. Wenn Sie Aufgaben untersuchen, wie sie gelöst werden, von unsicherem Status bis zum Profi, dann finden Sie eine negative Korrelation mit der Größe der Hirnaktivierung. Der Profi setzt eigentlich nur noch seine spezifischen Mechanismen für etwas ein“, so der Hinweis von Scheich. Gehirnjogging mit riesiger Hinaktivierung nachzuweisen, sei Unfug. Die kleine Aktivierung, die beim scharfen Nachdenken von einem Profi produziert werde, das ist die eigentliche Aktivierung, die richtig ist.

Sommarens ankomst gör att bloggandet blir lidande, om man nu kan säga så. Jag lider inte så hemskt mycket av att inte sitta vid datorn just nu. Trädgårdsarbetet drar min uppmärksamhet till sig och där blir jag fast. Och nu har det ju visat sig att trädgård och natur är välgörande inte minst för utbrända typer som får trädgårdsterapi, rapporterar medierna.

När det blir dags att somna, dyker många intressanta funderingar upp. Jag säger till mig själv, att detta måste jag komma ihåg att blogga om. Men på morgonen är allt detta kloka puts väck. Måste skaffa anteckningsbok att ha på nattuksbordet. Och så här är det att ha ADHD för det mesta. Tankarna svischar förbi snabbt och om varandra, nya matas på i snabb takt om man inte tvärt stannar upp och fångar in dem. Nu tar jag medicin för att om möjligt få flödet att stilla sig och höja min omåttligt låga stresströskel.

Att jag nu fått allt större insikt om hur ADHD:n fungerar i mitt fall, och hur den påverkar folk omkring mig, bedrövar mig mycket. Ger ett ständigt dåligt samvete. T.ex svårigheterna att vänta på sin tur i samtal, avbrytandet, att lägga orden i mun på den man pratar med/lyssnar på för att man inte har “tid” att vänta/vill effektivisera. Fruktansvärt irriterande. Och det är så svårt att kontrollera emmellanåt. Märker inte ens att jag gör det, förrän jag får tillsägelse, och då blir jag fruktansvärt ledsen och ångetsfylld. Känner mig som en belastning för mina närmaste (fast jag egentligen vet att jag inte är så pjåkig utan ganska klok, förstående, generös och vettig och dessutom kan vara en nog så god kamrat). Men ADHD-dragen kan verkligen dominera familjelivet stundtals. Det blir en balansgång mellan att få förståelse för att man inte rår för och ibland inte kan stoppa “symptomen” och att verkligen hårdanstränga sig på att vara uppmärksam på sig själv och dra hårt i handbromsen när det rullar iväg. Ibland lyckas man. Att hela tiden försöka ha stenkoll på sig själv är mycket tröttande. Då är det skönt att stänga av med att rensa ogräs.

Det är både fördelar och nackdelar med att ha ett dolt funktionshinder. Om man vore enarmad eller enbent, hade hörapparat eller vit käpp, då skulle omgivningen lättare förstå att där är en person som inte klarar av det vi andra gör. Här får vi anpassa oss. Den personen kanske vi inte kan ha med på vissa saker eller kräva vissa saker av i vissa situationer. Med ADHD:n är det annorlunda. Det syns inte, men det märks efter ett tag när det inte funkar. När man går upp i högvarv, forcerat babblar ihjäl folk, har svårt att lyssna för att det pågår så mycket inne i huvudet eller blir trött eller stressad och då adrenalinstinn och tvär. Man vill, men kan inte vara som andra: normal (om det nu finns något som heter normal). 

Det här är saker jag funderar mycket på. Har förstått att det bara är jag som kan berätta hur jag vill och bör ha det. Att just nu måste jag få koncentrera mig på en sak, att just nu är det inte läge att diskutera det eller detta, att spontana besök inte passar alla gånger – jag vill gärna förbereda mig, att nej: jag är inte arg på dig fast än det låter så – jag är bara trött och det är mitt adrenalin som försöker hjälpa mig att hålla mig vaken, för noradrenalinet och dopaminet har tagit slut. Och jag kan inte rå för det. Det är i min hjärna felet sitter. Överföringen av signalsubstanser fungerar inte. 

Som sagt: det är en balansgång. Man är ingen ö utan lever med och bland människor. Det gäller bara att komma på hur man kan få det att fungera.

Läs gärna Bob Seays tankar om de stadier som vi ADHD-diagnosticerade tar oss igenom.