nice story… Enjoy.  (it’s worth the read)

Something For Stevie
By Dan Anderson

I try not to be biased, but I had my doubts about hiring Stevie. His placement counselor assured me that he would be a good, reliable busboy. But I had never had a mentally handicapped employee and wasn’t sure I wanted one. I wasn’t sure how my customers would react to Stevie. He was short, a little dumpy, with the smooth facial features and thick-tongued speech of Down syndrome. I wasn’t worried about most of my trucker customers, because truckers don’t generally care who buses tables as long as the meatloaf platter is good and the pies are homemade.

The four-wheeler drivers were the ones who concerned me; the mouthy college kids traveling to school; the yuppie snobs who secretly polish their silverware with their napkins for fear of catching some dreaded “truck stop germ;” the pairs of white shirted business men on expense accounts who think every truck stop waitress wants to be flirted with. I knew those people would be uncomfortable around Stevie, so I closely watched him for the first few weeks.

I shouldn’t have worried. After the first week, Stevie had my staff wrapped around his stubby little finger, and within a month my truck regulars had adopted him as their official truck stop mascot. After that I really didn’t care what the rest of the customers thought of him. He was like a 21-year-old in blue jeans and Nikes, eager to laugh and eager to please, but fierce in his attention to his duties. Every salt and pepper shaker was exactly in its place, not a bread crumb or coffee spill was visible, when Stevie got done with the table. Our only problem was convincing him to wait to clean a table until after the customers were finished. He would hover in the background, shifting his weight from one foot to the other, scanning the dining room until a table was empty. Then he would scurry to the empty table and carefully bus the dishes and glasses onto cart and meticulously wipe the table up with a practiced flourish of his rag. If he thought a customer was watching, his brow would pucker with added concentration. He took pride in doing his job exactly right, and you had to love how hard he tried to please each and every person he met.

Over time, we learned that he lived with his mother, a widow who was disabled after repeated surgeries for cancer. They lived on their Social Security benefits in public housing two miles from the truck stop. Their social worker, which stopped to check on him every so often, admitted they had fallen between the cracks. Money was tight, and what I paid him was the probably the difference between them being able to live together and Stevie being sent to a group home.

That’s why the restaurant was a gloomy place that morning last August, the first morning in three years that Stevie missed work. He was at the Mayo Clinic in Rochester getting a new valve or something put in his heart. His social worker said that people with Down syndrome often had heart problems at a early age, so this wasn’t unexpected, and there was a good chance he would come through the surgery in good shape and be back at work in a few months.

A ripple of excitement ran through the staff later that morning when word came that he was out of surgery, in recovery and doing fine. Frannie, my head waitress, let out a war hoop and did a little dance the aisle when she heard the good news. Belle Ringer, one of our regular trucker customers, stared at the sight of the 50 year old Grandmother of four doing a victory shimmy beside his table. Frannie blushed, smoothed her apron and shot Belle Ringer a withering look.

He grinned. “OK, Frannie, what was that all about?” he asked.

“We just got word that Stevie is out of surgery and going to be okay.”

“I was wondering where he was. I had a new joke to tell him. What was the surgery about?”

Frannie quickly told Belle Ringer and the other two drivers sitting at his booth about Stevie’s surgery, then sighed. “Yeah, I m glad he is going to be ok,“ she said, “but I don’t know how he and his mom are going to handle all the bills. From what I hear, they’re barely getting by as it is.”

Belle Ringer nodded thoughtfully, and Frannie hurried off to wait on the rest of her tables.

Since I hadn’t had time to round up a busboy to replace Stevie, and really didn’t want to replace him, the girls were busing their own tables that day until we decided what to do.

After the morning rush, Frannie walked into my office. She had a couple of paper napkins in her hand a funny look on her face.

“What’s up?” I asked.

“I didn’t get that table where Belle Ringer and his friends were sitting cleared off after they left, and Pony Pete and Tony Tipper were sitting there when I got back to clean it off,“ she said, “ This was folded and tucked under a coffee cup.”

She handed the napkin to me, and three $20 fell onto my desk when I opened it. On the outside, in big, bold letters, was printed “Something For Stevie”

“Pony Pete asked me what that was all about,” she said, “so I told him about Stevie and his mom and everything, and Pete looked at Tony and Tony looked at Pete, and they ended up giving me this.”

She handed me another paper napkin that had “Something For Stevie” scrawled on it’s outside. Two $50 bills were tucked within its folds.

Frannie looked at me with wet, shiny eyes, shook her head and said simply, “truckers.”

That was three months ago. Today is Thanksgiving, the first day Stevie is supposed to be back to work. His placement worker said he’s been counting the days until the doctor said he could work, and it didn’t matter at all that it was a holiday. He called 10 times in the past week, making sure we knew he was coming, fearful that we had forgotten him or that his job was in jeopardy. I arranged to have his mother bring him to work, met them in the parking lot and invited them both to celebrate his day back.

Stevie was thinner and paler, but couldn’t stop grinning as he pushed through the doors and headed for the back room where his apron and busing cart were waiting.

“Hold up there, Stevie, not so fast,“ I said. I took him and his mother by their arms. “Work can wait for a minute. To celebrate you coming back, breakfast for you and your mother is on me.”

I led them toward a large corner booth at the rear of the room. I could feel and hear the rest of the staff following behind as we marched through the dining room. Glancing over my shoulder, I saw booth after booth of grinning truckers empty and join the possession.

We stopped in front of the big table. Its surface was covered with coffee cups, saucers and dinner plates, all sitting slightly crooked on dozens of folded paper napkins.

“First thing you have to do, Stevie, is clean up this mess,” I said. I tried to sound stern.

Stevie looked at me, and then at his mother, then pulled out one of the napkins. It had “Something for Stevie” printed on the outside. As he picked it up, two $10 bills fell onto the table. Stevie stared at the money, then at all the napkins peeking from beneath the tableware, each with his name printed or scrawled on it.

I turned to his mother. “There’s more than $10, 000 in cash and checks on that table, all from truckers and trucking companies that heard about your problems. Happy Thanksgiving.”

Well, it got real noisy about that time, with everybody hollering and shouting, and there were a few tears, as well. . But you know what’s funny? While everybody else was busy shaking hands and hugging each other, Stevie, with a big, big smile on his face, was busy clearing all the cups and dishes from the table. . . Best worker I ever hired!

Meine Güte, der Song ist auch schon wieder 10 Jahre alt. Ich hab ihn aber ausgewählt, weil er perfekt zum momentanen Wetter und zu meiner Stimmung passt. Wer Sigur Rós noch nicht kennt, dem möchte ich sie wärmstens ans Herz legen. Vor allem die Alben “Ágætis byrjun” (von dem dieser Song ist) und das 2002 unbetitelte Album.

Ja, ich weiß 10 Minuten Song sind heutzutage schon heftig, aber es lohnt sich wirklich, die Kopfhörer aufzusetzen und sich zehn Minuten Zeit zu nehmen. Versprochen.

We always empathize, whenever we cross the person, who is mentally challenged. of course, instant reaction is to help them but our wish bubble burst soon, as the complex web of our chores drag us to its core, with the unapproved delegation to somebody we avoid “Why me?”

3% of the people of the age below 18, overall 2% of the people suffer from mental challenges which are due to the insufficient development of cerebrum, which in turn deprive the joy of the other world. It’s not something which is impossible to overcome provided assisted help they can regain the speech apart from semi-skilled work for life sustenance. It’s hard to spot the onset of insufficient development of cerebrum, especially during childhood days, but you can spot them to sponsor, so to bring a smile on their faces, more importantly they need to aware that they are smiling. For that trained personal diagnosis is required.

Diagnosis of the acuteness of the challenges faced by the kid like autism, Down syndrome or ADHD has to be done, to every special child and then based on the results trained personal need to tailor the course for them to overcome these. It costs Rs1500 – 2500(i.e. $30-$50) per month for quality education to these children. As education expenses are high it’s beyond the reach of poor.

“Adopt a Star” program gives chance to poor kids to get education in some of special need schools. This program is to raise funds so that some of the special kids with “special need” can continue or start their education and build basic competency to take care of them.

You don’t have to travel a mile to bring the smile for them. It’s just a click (adoptastarorg@gmail.com) away to reach me for your highly invaluable support for those special kids.
Are you waiting for a reason to be kind???

Minimum Contribution amount is Rs1800. You can sponsor a child for as many months based on your contribution. i.e. Rs1800×2 for 2 months, Rs1800×3 for 3 months.
All the contribution will be exempted from Tax(Sec 80G) in India.

Additional Information
National Trust for the Welfare of Persons with Autism, Cerebral palsy, Mental retardation and Multiple disabilities
http://www.nationaltrust.org.in
Mental Retardation : from knowledge to action
http://www.searo.who.int/en/Section1174/Section1199/Section1567/Section1825.htm
TV Program on Autism
AAP KI ANTRA on Zee 8:30-9:00(Mon-Fri)

Ich hatte im Internet gelesen, dass ca. jeder 700. Mensch ein Down-Syndrom hat.

Ich fragte Herrn Dr. Schatz danach, da es mir sehr viel vorkam, darauf antwortete er, dass seiner Meinung nach in der Natur das Down-Syndrom noch weit öfter vertreten sein dürfte.

Seine Antwort auf die Frage, was er denn damit meint “in der Natur”, antwortete er:

“Wir leben nicht in einer natürlichen Umgebung. Es gibt Eltern, die bringen Ihre Kinder um!”

Ich habe mir mal vorgenommen, einen etwas tiefgründigeren Blogeintrag zu verfassen, zu dem Thema Integration. Hierbei möchte ich mich auf die Integration “behinderter” Menschen konzentrieren, diese wird im öffentlichen Leben meist vergessen.
Pädagogische Integration bezeichnet das Einbinden von Menschen mit Behinderung in den Unterricht “nichtbehinderter” Menschen. Das ist ja eigentlich eine wirklich tolle Idee. Dabei wird jedoch zwischen zielgleicher und zieldifferenzierter Integration unterschieden.

zielgleiche Integration

Das Erreichen ein und desselben Ziels von “behinderten” und “nichtbehinderten” Menschen wird vorrausgesetzt. Dies soll erreicht werden, indem alle Schüler unter den selben Rahmenbedingungen unterrichtet werden.

zieldifferenzierte Integration

Diese Integrationsform geht sehr viel individueller auf die Möglichkeiten und Bedürfnisse der einzelnen Schüler ein. Im Gegensatz zur zielgleichen Integration werden den einzelnen Schülern jeweils unterschiedliche Ziele in Aussicht gestellt, auch die Rahmenbedingungen des Unterrichts variieren von Schüler zu Schüler.
Eine zieldifferenzierte Integration kann jedoch nur in Zusammenhang mit Sozial- oder Sonderpädagogen angeboten werden.

Pädagogische Integration findet man in Deutschland nur in Grundschulen (bis auf wenige, zu wenige Ausnahmen!).
Angefangen habe ich mein Post ja mit dem Satz “Das ist ja eigentlich eine wirklich tolle Idee.”. Auf diese von mir beabsichtigte Einschränkung möchte ich jetzt Bezug nehmen. Denn in der allgeimenen Gesellschaft wird Integration fast ausschließlich auf zielgleiche Integration reduziert. Und genau da liegt der Fehler. Denn um es mal etwas zugespitzt zu sagen: Was soll denn diese ganze übermäßige Förderung? Montags Logopädie, Dienstags Bewegungstherapie, Mittwochs Sprachförderung, Donnerstags Ergotherapie und Freitags irgendeine zusätzliche Therapie oder ein Arztbesuch. Alles nur damit die “behinderten” Kinder möglichst “normal”, wie es die Gesellschaft so schön zu benennen pflegt, wirken. Woher das durch die Behinderung meist sowieso schon geschwächte Kind die Kraft für all diese Therapien und “besonderen” Fördermethoden nehmen soll, wo das Kind Freunde findet und lernt, sich in einer Gesellschaft zu positionieren, das interessiert in diesem Zirkus leider niemanden. Die Frage, ob ein “behindertes” Kind durch diverse Therapien glücklicher wird, wage ich garnicht erst zu stellen.
Und das soll also eine gute Integration sein, die “behinderte” Kinder in ihr Unglück treibt, und sie unter dem Gesellschaftsdruck, “makellos” sein (scheinen) zu müssen, zerbrechen?
Dem schließt sich eine weitere Frage an: Warum kann eine Gesellschaft nicht die “Behinderung” ihrer Mitglieder akzeptieren und damit dementsprechend umgehen?
Denn eigentlich heißt Integration nicht, jeder Mensch, egal ob “behindert” oder “nicht-behindert” muss das gleiche Ziel erreichen, denn die Leistungsanforderung an den “behinderten” Menschen wäre immens höher. Eine erfolgreiche gesellschatliche Integration heißt für mich, die “Behinderung” anderer Mitmenschen zu akzeptieren, ihnen alle Möglichkeiten zur Förderung bereitzustellen, sie aber zu nichts zu zwingen!! Ziel für eine optimales Miteinander “behinderter” und “nichtbehinderter” Menschen muss eine Gesellschaft sein, in der jeder Mensch nach seinen Möglichkeiten leben kann und sicht für nichts schämen muss, in der sich ein Mensch mit “Down-Syndrom” (die Bezeichnung “Mongoluismus” ist eine eindeutige Beleidigung, das sei an dieser Stelle einmal bemerkt!!) nicht schallendem Gelächter ausgesetzt sehen muss, nur weil er sich nicht so klar artikulieren klann wie der “gesunde” Mensch, und seine Eltern sich nicht mit der vorverurteilenden Frage “Ja, habt ihr den Jungen denn nicht genug gefördert?” konfrontiert fürchten müssen. Weil, wie sollen sich die Eltern bei dieser frage verteidigen/rechtfertigen? Und viel schlimmer: Warum müssen sie sich überhaupt dafür rechtfertigen, ihren Sohn sein Leben leben gelassen und ihn nicht von einem Arzt zum nächsten gezerrt zu haben. Kritiker mögen hier das bedeutungsschwangere Argument Verantwortung einbringen. Aber was heißt *Verantwortung* eigentlich? Wikipedia die allwissende Müllhalde sagt dazu:

“Verantwortung bedeutet die Möglichkeit, dass eine Person für die Folgen eigener oder fremder Handlungen Rechenschaft ablegen muss. Sie drückt sich darin aus, bereit und fähig zu sein, später Antwort auf mögliche Fragen zu deren Folgen zu geben. Eine Grundvoraussetzung hierfür ist die Fähigkeit zur bewussten Entscheidung.”

Diese Definition deckt sich mit meiner Auffassung, denn auch hier wird nicht von “Schaden wettmachen” oder ähnlichem Quatsch geredet.
Natürlich stimmt es, dass Eltern ihren Kindern gegenüber eine gewisse Verantwortung tragen, aber das heißt (nur), dass Eltern Entscheidungen treffen, deren Folgen sie später vor ihren Kindern verantworten müssen. Unter diesem Gesichtspunkt ist der Förderwahn von Eltern für mich in einigen, begrenzten Punkten in der heutigen Gesellschaftshaltung nachvollziehbar: Kein Elternteil kann seinem Kind rational begründen, warum man sich damals gegen auf Assimilierung abzielende Förderungsmöglichkeiten verzichtet hat, und dem Kind somit die Teilname an einem gesellschaftlichen, unbeschwerten Leben versagt hat (weil die Gesellschaft “Behinderung” immer noch ablehnt!).
Das Verhalten der Gesellschaft, Fremdes und Ungewohntes abzustoßen, gilt es jedoch nicht einfach so hinzunehmen. Dieses Gesellschaftsbild müssen wir verändern! Wir brauchen in unserer Gesellschaft eine starke zieldifferenzierte Integration, anstatt einer “Auswahl” zwischen Assimilierung und Exklusion “behinderter” Menschen. Diese Veränderung, das möchte ich gar nicht bestreiten, ist jedoch nicht ohne äußere Hilfe zu schaffen!
Ich wünsche mir eine Gesellschaft, in der ein Mensch mit “Down-Syndrom”, ohne abfällige Blicke zu ernten, in einem Lebensmittelmarkt arbeiten kann, und nicht in der hintersten Ecke einer “Behinderten”-Werkstatt versteckt werden muss (wie es heutzutage leider passiert), um nicht als “lebensunwert” “fehlerhaft” enttarnt zu werden.

Zum Abschluss dieses Artikels möchte ich Folgendes klartstellen: Mit diesem Post möchte ich in KEINSTER WEISE die Argumentation der NPD oder ähnlicher rassistischer Parteien / Gruppierungen unterstützen, “behinderten” Menschen entsprechende Förderung zu verbieten und sie abzuschieben! Diese Argumentation ist für mich besonders widerlich, da ich auf einer integrativen Grundschule aufgewachsen bin und daher die Vorzüge des Einbeziehens “behinderter” Menschen in den Lebensalltag zu schätzen weiß!

Auch noch mit 10 Jahren kannte ich Langeweile. Keine Ahnung, ob Kinder von heute wissen, was das ist.

Spätestens seitdem ich Christ bin, weiß ich nur noch, wie man das Wort schreibt.

Jetzt die überleitende Zäsur:
Diese Woche war ich für zwei Tage im Schwarzwald am BibelSeminar Königsfeld. Das erste Beweisfoto:

Seit nun fast sechs Jahren bin ich dabei, berufsbegleitend theologische und z.T. pädagogische Qualifikationen zu erlangen. Parallel war ich ehrenamtlich im Gemeindeleben tätig, dann zwei Jahre als zweiter Prediger der LKG Radelandstraße, seit 2005 bete und arbeite ich für das Wachsen einer weiteren Gemeinde in Staaken (ja, das Foto auf der ersten Seite muss noch unserer Realität angeglichen werden) und seit fast einem Jahr bin ich Prediger für die LKG’en Potsdam und Werder, mit Außenstellen in der Stadt Brandenburg und dem Ort Alt-Töplitz (diese Anstellung wird nur bis Ende September gehen). Ach ja, Familie und Freunde habe ich auch.
Seit ein paar Monaten bin ich in der Examensphase. Deswegen auch meine Reise zum BibelSeminar Königsfeld. Dort konnte ich meine mündliche Prüfung absolvieren.
Es ist zur Zeit sehr viel. Ich gebe zu: Manchmal “ächze” ich, weil die Vielbeschäftigung nach Wichtigkeit klingen kann. Aber es gibt Phasen im Leben, da kann Vielbeschäftigung auch für Blödheit stehen. Deshalb freue ich mich auf die kleine Sommerpause. Ich meine, es ist das erste Mal, dass ich mich auf einen Urlaub wirklich freue. Ich überlege sogar, unserer Kiezgemeinde eine kleine Sommerpause zu geben, zumindest in Form einer “Programm-Reduzierung” … um dann mit frischem Schwung weiterzumachen.

Was mich im Süden unseres Landes erstaunt hat, war die Geschichte einer christlichen Familie. Bei denen konnte ich unterkommen. Das zweite Beweisfoto:

Sie haben vor kurzem ein Mehrgenerationen-Haus aufgebaut, haben Kinder mit einem Down-Syndrom aufgenommen, haben das Nachbarhaus erstanden und betreiben dort einen Second-Hand-Shop,der auch Transfair-Produkte anbietet und wollen demnächst eine leicht beeinträchtigte Frau als Verkäuferin anstellen. Zudem bieten sie eine WG für Frauen mit psychischen, seelischen oder körperlichen Beeinträchtigungen an. Nebenher arbeitet mein “Gastvater” als Studienleiter und Ältester. Parallel müssen die Häuser z.T. umgebaut oder renoviert werden und die Gärten gepflegt werden.
Beeindruckend. Geht nur, wenn man
a) ein initiativer Typ ist (solche gigantischen Projekte muss nicht jede Familie in Angriff nehmen!) )
b) und von Gott grünes Licht bekommt, wobei es nicht immer um den Zettel vom Himmel geht.

Christen kennen keine Langeweile.
Aber brauchen manchmal Ruhe.

So – jetzt an die Predigt für Sonntag und an der Abschlussarbeit zum Thema “Diakonie und Gemeindebau” arbeiten.

Conny Wenk ist eine Fotographin, die ganz wundervolle Portraits von Menschen macht. Wie sie selbst sagt: am liebsten von Kindern. Wobei auch Kinder sind, die mit dem sogenannten Down-Syndrom geboren wurden. Auch ihre eigene Tochter, Juliana, hat Down. Die Fotos unten zeigen Jolina, 2 Jahre, beim posieren für eine Weihnachtskarte des Arbeitskreis Down-Syndrom e.V..

Webseite: Conny Wenk – Lifestyle Photography
Blog (Portraits v.Kindern und Jugendlichen m.Down): A little extra by Conny Wenk

Das größte Manko der Gesellschaft ist, das Anderssein nicht verstehen zu können. Aus dem Nichtverstehen heraus etikettiert man. Die “Homosexuellen”, die “Immigranten”, bis hin zu “den Frauen”. Man teilt in Kollektive. Das “andere”, da wissen viele nicht, wie man es behandeln soll. Sie isolieren es, verkindlichen den Umgang mit ihm, oder sie meiden es schlichtweg. Es entstehen Stereotype, Vorurteile, bis hin zu Wörtern wie “Discapacidad” (“nicht fähig sein”), dem spanischen Wort für Behinderungen.

Pablo Pineda, Europas erster Akademiker mit Downsyndrom, im Interview mit der Welt

Was denken Sie über Abtreibungen von Embryonen mit einer pränatal diagnostizierten Behinderung, wie sie auch aktuell in Deutschland debattiert werden?

Ich bin gegen die Abtreibung. Aber nicht aus moralischen Gründen, sondern aus Gründen der Erfahrung. Es sind harte Erfahrungen, aber extrem bereichernde, die man durch eine Abtreibung eines behinderten Kindes niemals erleben würde. Eltern mit Kindern, die “anders” sind, verbessern sich auch als Eltern. Sie werden toleranter und solidarischer. Das ist doch eine Chance, die man nützen sollte. Die Auswahl des Kindes à la carte ist nicht gut. Denn schlussendlich wählen wir das Perfekte. Und wenn dann alle gleich sind, sind wir um vieles ärmer. Auch Blumen sind verschieden, und alle sind schön. Der Drang zur sozialen Homogenisierung ist ein Übel der Gesellschaft. Wenn alle gleich denken, gleich aussehen, alle “uniform” sind, dann ist das Faschismus.

This is the type of attitude and media that tears our country apart. It’s ugly. Andrew Sullivan has been focused on Palin’s birth of trig since the campaign — trying to get her to talk about it and complaining about the lack of press conference. Here’s his response to when she actually did:

“I tend to assume that everything Palin says is untrue until proven otherwise, and in this case, have no basis to confirm or deny anything.”

Now that’s journalistic integrity. Video embedded of her speech at the Kansas Right to Life conference — and her comments on what it’s like to be pregnant at 44, as governor, to a child who will have “challenges” — at the link.

Vor fünf Wochen sprachen im ZEITmagazin Männer über ihre ABtreibungen.

http://www.zeit.de/2009/08/Abgetrieben-Paar-08

Nunmehr läßt die ZEITmagazin-Redaktion auch noch die Sibylle Weischenberg der aktuellen Frauenbewegung zum Thema zu Geschwätz kommen: http://www.zeit.de/2009/12/Alice-Schwarzer-12.

Wozu und warum eigentlich?

Schließlich hat doch die Geschwätzführerin der EMMA doch selbst ihre eigene platte Plattform, um ihre Meinung, die niefraud bzw. nicht einmal mehr Frauen lesen wollen (Erscheinungsweise: all 2 Monate!!!!), um die Dauerentschuldigungen, die natürlich keine sind, für die fastmütterlichen Tötungen abzusondern. Es ging doch genau darum, nach 30 Jahren einmal die andere Seite zu Wort kommen zu lassen.

Dass die Trockengebieterin, die längst von Girlies wie der Roche in ihre Grenzen verwiesen wurde und dies offensichtlich narzisstisch gekränkt nicht verwinden kann; dass also die Chef-Schwadroneuse Alice Schwarzer, die damals behauptete, selbst abgetrieben zu haben (wozu sie ja erstmal hätte geschwängert worden sein müssen) diese Tötungen als Privatsache ansieht, wissen wir ja nun  zur Genüge – und wussten es schon vorher.

Viel interessanter wäre natürlich einmal zu erfahren, wie es kömmt, dass bei all den spätgebärenden Promis weit über 40 die Quote von monogoiden Kindern (Down-Syndrom) gegen Null zu gehen scheint, ganz gegen die normale biologische und statistische Wahrscheinlichkeit… .

Na, wenn sich da nicht die ein oder andere nicht mal zur lieben Göttin (“natürlich” innerhalb der gesetzlich-widernatürlichen Fristen, als Herrin über wertes Leben) aufgeschwungen hat… .

Dass sie den Rückgang des blutigen Abschlachtens im Mutterleib  (ÜberschallgeschwndSinkflug(sic!)” auch noch als Erfolg der Frauenbewegung begreift und bezeichnet (“davon bin ich zutiefst überzeugt”), anstatt mal darüber nachzudenken (wenn’s überhaupt geht), dass es nach dem Pillenknick (1964) eine Halbierung der Jahrgänge (und damit der Zahl der fertilen Frauen und Mädchen UND gesteigerte Qualität und Quantität der Verhütungsmittel gab und gibt), erklärt, warum die Hauptverantwortliche (wie sie sich ja selbst sieht!) für immer noch 114.000 legale Tötungen im Mutterleib immer häufiger in Unterhatungshows auftaucht. Für mehr reicht’s halt nicht mehr.

Uns reicht allerdings selbst das. Denn jedemal, wenn ich sie auf dem unvermutet auf dem Bildschirm sehe, rauschen bis wir die Fernbedienung zum Wegzappen finden kann, traumatisch Tausende zerschnippelter Föten und Hektoliter an Blut an meinem geistigen Auge vorbei. Wir sind daher jeder Programmzeitschrift dankbar, die uns vor der göttlichen Erscheinung der Frau, die ohne Vater aufwachsen musste und ohne Mann leben muss und der der Männerhass wie keiner ins hübsche Gesicht geschrieben zu sein scheint, vorwarnt.

Wir sind umgezogen!

Diesen Artikel finden Sie jetzt HIER!

Welcome to Creative Learning Center

We are a  Learning Center located in the Sultanate of Oman, specializing on helping children with special needs.
We invite you to navigate our website and learn why students and their families will cherish their involvement with Creative Learning Center.

Co-educational, educational services to accommodate approximately 150students -

• Accepts children and young teens with complex language, learning and cognitive disabilities
  
• Thematic, integrated, language-based curriculum
  
  OUR CONTACT:
  PO BOX 1364
  AL-ATHABIA, PC 130
  95307344
  EMAIL:Information@clc-oman.com
  

Please visit our website

Ord berör och upprör.
Det kan vi i alla fall konstatera efter helgens långa och bitvis hätska bloggdebatt om att önska sig barn med Down syndrom. Ett ämne som jag för övrigt hoppas att slippa diskutera ett tag framöver, men som i sig lagt en god grund för ett inlägg om nätetikett – netikett.

Och bara för att på en gång slå bort kommentarer om att jag skulle tro mig veta bäst i det här ämnet så vill jag poängtera att de “regler” jag skriver helt är baserade på vad jag tycker är rätt och fel i det här ämnet. Ni andra är fria att tycka annat. Om nu någon skulle tycka att detta inte är självklart.

Den första regeln i bloggande, eller att på övrigt sätt publicera åsikter på nätet, tycker jag skall vara:

* Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Samma sekund som du väljer att uttrycka din åsikt i ett offentligt forum så blir du automatiskt öppen för kommentarer, analyser och granskning. Detta innebär att du inte kan slå ifrån sig och säga att du inte vill delta i debatten när den blir för hård eller jobbig. Du har själv valt att delta.

En annan regel jag tycker är viktig, men som jag måste medge inte alltid kan vara ett måste i ett demokratiskt samhälle, är regeln om anonymitet. Men den bör i alla fall vara en ledstjärna i alla fall och endast vid absolut nödvändighet brytas. Till exempel där din egen säkerhet hotas, där du bär på en oerhört viktig information som endast kan delas om du får förbli anonym eller där din anonymitet faktiskt efterfrågats.

* Våga stå för vem du är och vad du tycker.
 Om du vill delta i debatter och diskussioner bör du inte gömma dig bakom anonymiteten som en datorskärm lätt erbjuder dig. Då är det svårt att ta dig på allvar och din synpunkt kan lika gärna vara oskriven för den tappar hela sitt värde.

Den tredje regeln handlar om integritet.

* Ogilla inte individen, ogilla åsikten, handlingen eller sakfrågan.
Gå aldrig så långt att du gör personliga påhopp. Håll dig till sakfrågan, annars döljs det viktiga budskapet bakom onödigt tjafs. Innan du ger dig in i en offentlig debatt bör du vara tillräckligt öppen för att inse att alla har rätt till sin egen åsikt utan att bli personligen förolämpad. Kalla åsikten för idiotisk men inte personen bakom den för idiot.

Min fjärde regel handlar om anonymitet för andra.

* Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Häng inte ut människor. Det finns tillfällen för att namnge och tillfällen då du absolut inte skall namnge. Fråga dig själv om det finns någon vinst för samhället att du namnger personer och hänger ut dem utan deras godkännande. Har du en endaste god anledning till att göra detta? Begrunda detta väl. Har du minsta tvivel för att offentliggöra en person så skippa det. Det handlar om din integritet så väl som andras. Håll högt på din etik och moral för att behålla din trovärdighet!

Det var de reglerna jag kom på för tillfället. Finns säkert många fler att lägga till så det här inlägget får jag säkert anledning att uppdatera många gånger till. Skulle vara kul om ni vill dela med er av saker ni tycker passar in!

Ord berör och upprör.
Det kan vi i alla fall konstatera efter helgens långa och bitvis hätska bloggdebatt om att önska sig barn med Down syndrom. Ett ämne som jag för övrigt hoppas att slippa diskutera ett tag framöver, men som i sig lagt en god grund för ett inlägg om nätetikett – netikett.

Och bara för att på en gång slå bort kommentarer om att jag skulle tro mig veta bäst i det här ämnet så vill jag poängtera att de “regler” jag skriver helt är baserade på vad jag tycker är rätt och fel i det här ämnet. Ni andra är fria att tycka annat. Om nu någon skulle tycka att detta inte är självklart.

Den första regeln i bloggande, eller att på övrigt sätt publicera åsikter på nätet, tycker jag skall vara:

* Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Samma sekund som du väljer att uttrycka din åsikt i ett offentligt forum så blir du automatiskt öppen för kommentarer, analyser och granskning. Detta innebär att du inte kan slå ifrån sig och säga att du inte vill delta i debatten när den blir för hård eller jobbig. Du har själv valt att delta.

En annan regel jag tycker är viktig, men som jag måste medge inte alltid kan vara ett måste i ett demokratiskt samhälle, är regeln om anonymitet. Men den bör i alla fall vara en ledstjärna i alla fall och endast vid absolut nödvändighet brytas. Till exempel där din egen säkerhet hotas, där du bär på en oerhört viktig information som endast kan delas om du får förbli anonym eller där din anonymitet faktiskt efterfrågats.

* Våga stå för vem du är och vad du tycker.
 Om du vill delta i debatter och diskussioner bör du inte gömma dig bakom anonymiteten som en datorskärm lätt erbjuder dig. Då är det svårt att ta dig på allvar och din synpunkt kan lika gärna vara oskriven för den tappar hela sitt värde.

Den tredje regeln handlar om integritet.

* Ogilla inte individen, ogilla åsikten, handlingen eller sakfrågan.
Gå aldrig så långt att du gör personliga påhopp. Håll dig till sakfrågan, annars döljs det viktiga budskapet bakom onödigt tjafs. Innan du ger dig in i en offentlig debatt bör du vara tillräckligt öppen för att inse att alla har rätt till sin egen åsikt utan att bli personligen förolämpad. Kalla åsikten för idiotisk men inte personen bakom den för idiot.

Min fjärde regel handlar om anonymitet för andra.

* Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Häng inte ut människor. Det finns tillfällen för att namnge och tillfällen då du absolut inte skall namnge. Fråga dig själv om det finns någon vinst för samhället att du namnger personer och hänger ut dem utan deras godkännande. Har du en endaste god anledning till att göra detta? Begrunda detta väl. Har du minsta tvivel för att offentliggöra en person så skippa det. Det handlar om din integritet så väl som andras. Håll högt på din etik och moral för att behålla din trovärdighet!

Det var de reglerna jag kom på för tillfället. Finns säkert många fler att lägga till så det här inlägget får jag säkert anledning att uppdatera många gånger till. Skulle vara kul om ni vill dela med er av saker ni tycker passar in!

I kommentarerna till mina två tidigare inlägg om Anna Ekelunds krönika om barn med Downs Syndrom har det diskuterats huruvida Anna Ekelund är naiv, egoistisk eller kort och gott en idiot.

En person som skriver om detta och ställer några relevanta frågor är Rumptroll:

Kanske Anna Ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en “downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!

Framförallt är det intressant att Rumptroll ställer frågan om det inte är egoistiskt att tycka synd om, och just detta med att tycka synd om är ett intressant fenomen, som ibland kan tangera elitism och ett “viochdomtänkande” och ett sätt att känna sig själv lite bättre. Inte nödvändigtvis, men ofta tror jag att det är så.

Monika har skrivit en kommentar som också är tänkvärd och intressant:

Något mer som provocerar mig ohyggligt är att föräldrar förutsätts klara av sina barn och anses vara sämre om de inte ensamma klarar av sina barn. Jag tycker det är fantastiskt av föräldrar att be om hjälp när de har barn som behöver mer stöd och hjälp än vad de själva klarar av. Fantastiskt att lämna bort sina barn till andra som kan.
Jag blir även provocerad av att människor anser sig ha sanningen om vad lycka och ett bra liv är. Vad är det som säger att ett barn med Down Syndrom blir olyckligt. Och i så fall vad är det som gör barnet olyckligt?
Och jag blir provocerad av dödshjälpsänglarna som tutar i människor som är handikappade att de inte har något bra liv.

Så träffande! Jag tror att många skulle uppleva att deras handikapp inte vore så handikappande, att många människor generellt i jobbiga situationer eller i sorg inte skulle uppleva saker lika svåra om de inte fick höra att de ska vara handikappade, att de ska ha det svårt och sörja. Det ges inte ordentligt med utrymme för dem att själva komma fram till hur de egentligen bör eller ska uppleva sin situation. Jag säger alltså inte att de här människorna inte upplever saker som jobbiga, deras känslor inför sin situation ska absolut tas på allvar, men jag tror att vi tar ifrån dem lite av möjligheten att tänka annorlunda, för att de förväntas känna sorg och tycka att det har jobbigt. Om omgivningens förväntningar påverkar mer än man tror tror jag.

Under eftermiddagen har jag dessutom haft en liten mailväxling med Anna och är om möjligt ännu säkrare på vad jag tidigare sagt – hon är inte en idiot. Dessutom hade jag fel när jag utgick ifrån att hon kanske inte visste så mycket om de fysiska sjukdomar som ofta följer med DS.

Däremot är det ju så att en krönika får vara ett visst antal tecken. Inte för lång. Och en krönika i Aftonbladet ska också gärna vara lite provokativ. Det är bra när folk reagerar. Men självklart är det inte så enkelt som att Anna vill ha en bebis med Downs för att de är gulliga och snälla. Hon har tänkt längre än så.

Så här skriver hon till mig för att förklara en del av bakgrunden till sin krönika:

“Jag tror att du förstod att den var menad som en samhällskritik. En tankenöt, helt enkelt. Jag har tänkt många varv angående det här. Kan man säga att man önskar ett barn med Downs? Nja. Klart att man vill göra det lätt för sig och sina barn, och klart att jag är glad att mina två är friska, vackra och kloka. Det ökar chanserna för lycka men det är ingen garanti. Skulle jag få barn igen (jag har fyllt 35) så tar jag emot vad jag får, för jag tror att precis som att “perfekt” inte är en grundförutsättning för lycka, så gör ett handikapp (vilket det än månde vara) inte att man är oförmögen att uppleva lycka.”

“Visst är vi egoister mestadelen av våra liv, och det är egentligen inget fel i det. Jag tänkte när jag skrev att jag önskar mig barn med DS, att jag ju vill att det även i framtiden ska få finnas människor med DS – särskilt idag då vi faktiskt har kommit väldigt långt i möjligheten att även låta dem leva ett närapå friskt liv. Hjärtoperationerna är överlägsna idag och medelåldern för folk med DS ökar hela tiden.
Så: om jag kan tänka mig en värld där det finns folk med DS, så kan jag ju inte önska att ANDRA ska föda dem, men inte jag. Det om något skulle vara egoistiskt och omoraliskt.”

“Sett till responsen på kolumnen inser jag att jag lyckades trampa på en mycket öm tå. Jag tror att folk har ett dolt dåligt samvete för hur de ser på dem som är annorlunda. Jag vet inte hur många mejl jag har fått från folk som skäller ut mig för att de tror att jag har kränkt föräldrar till barn med DS. Och samtidigt har jag fått många mejl från just de föräldrarna (och även föräldrar till barn med andra funktionshinder) som jublar och fattar att jag varken är dum eller illvillig.”

Jag uppfattar inte detta som vare sig särskilt naivt eller idiotiskt. Snarare klarsynt.

Slutligen helt kort om den hätska stämning som stundvis präglat diskussionen. Luckypunk skriver så här:

Det jag berörs illa av är tonen i denna diskussion.
Lalanda och andra här har sina egna erfarenheter om ämnet och deras åsikter har säkert mer fakta i grunden än en TV serie eller vardagligt och sporadiskt kontakt med DS människor.MEN ÄNDÅ!
Jag skulle acceptera ett DS barn utan att bli ångestdrabbad. Andra önskar sig en.
Kanske för att man väljer att se möjligheterna och förtränger allt det andra?
Kanske för att när man fått barn som är friska fattar man att det ändå inte är nån jävla dans på rosor och undrar ibland hur man tänkte innan ( som Mymlan säger).
När jag valde att ha barn tänkte bara på det gulliga positiva.. INTE på hur de skulle förändra mitt liv, mina drömmar, förändra mig som människa…det förträngde jag.
Låt henne göra samma sak. Är det inte bra att hon ser möjligheterna istället för bördorna?

Jag håller med Luckypunk om att tonen i den här diskussionen stundvis är lite obehaglig. Det är inte dödskul när folk ber varandra dra åt helvete. När det hela hamnar i att handla om person istället för sak och det som skrivs. Särskilt inte när de inblandade är mina vänner. Kanske därför backar jag lite och låter er andra diskutera vidare, jag vill inte hamna i en situation där jag känner att jag tvingas ta parti eller välja sida. Jag står för det jag skriver, för mina åsikter. Jag respekterar er andras åsikter och uppskattar att ni framför dem här i min blogg. Fortsätt med det.
(och ja lalanda. tre gånger har jag raderat kommentarer här i bloggen. med tanke på att jag fått nära elvatusen kommentarer på mindre än ett år kan det knappast kallas för att tysta ner. vid ett tillfälle var det för att en kommentar tangerade gränsen för vad om faktiskt skulle kunna anses vara förtal/kränkning mot annan person än mig, vid två tillfällen har det varit på grund av privata skäl där det inte handlat om åsikter eller att jag velat tysta. det vet du också.)

Deeped har berört det hela och tar även upp en ny bekantskap, som onekligen har en fascinerande syn på bloggetikett. Och när det gäller just henne känner jag litegrann som Anders skriver här… Det är mycket möjligt att den här personen som kallar sig “whatthefuckdotcom” inte alls är ett pucko, men hon verkar inte särskilt intresserad av att försöka visa motsatsen. Hon har uttryckligen förklarat att hon inte är intresserad av att diskutera med mig och inte heller tänker besöka min blogg mer. Fine with me.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ekelund, Downs Syndrom, Idioter, Kommentarer

Jag läser Mymlan varje dag, flera gånger per dag. Det är faktiskt den enda blogg jag läser dagligen. Och i förrgår skrev hon ett inlägg, en kommentar, till Aftonbladets Anna Ekelunds krönika “Jag vill ha ett barn med Downs syndrom”. 

Anna Ekelunds krönika är provocerande. Som så mycket annat i kommersiell media, eller där man vill väcka debatt och öppna ögonen på läsare. Det är ett effektivt grepp men det ställer krav på läsaren att denne kan sålla och tolka ut vad författaren egentligen vill skriva. Man måste kunna se förbi det provocerande och läsa budskapet mellan raderna. De som blir arga mitt i texten tror jag många gånger missar tanken bakom författarskapet. Faktum är att Anna Ekelund säger precis samma sak som jag försökte säga i mitt inlägg “Det som inte dödar härdar”. Jag var supernervös när jag skulle skriva detta, jag var så rädd att någon inte skulle förstå och tycka att jag var nonchalant, så jag var mycket försiktig. Anna Ekelund var inte försiktig – jag tror att hennes krönika verkligen lyckades leverera budskapet. Jag tror inte att jag vann något på att vara försiktig.

Mymlan tolkade Anna Ekelunds inlägg i debatten på ett briljant sätt. Ändå hade en del läsare svårt att se förbi budskapet; de fastnade på det kontroversiella och fick tunnelseende. Jag skulle vilja hylla både Ekelund och Mymlan för att de vågar ta ställning och vara så pass öppna för kritik, för de framför en viktig poäng. Därför vill jag också stryka under deras ord och budskap genom att tillägna dem detta inlägg.

Jag har inte riktigt haft tid att läsa alla kommentarer som Mymlan fått på sina två inlägg i detta ämne. Dock har jag läst några och skulle vilja säga så här när det kommer till egoism:

Kanske Anna ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en “downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!

Uppdatering:

Fortsätt följa ämnet och se Mymlans sammanfattning av den massiva diskussion detta ämne startade. Läs också om bakgrunden och Ekelunds mejl till Mymlan, som utan att provocera visar på hur hon tänkt. Mycket läsvärt!

För att föra in en annan åsikt på det här tar jag in ett citat från bloggen “Anders har en åsikt om…” :

Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.

Och så här vill jag svara på detta:

Hur många tror vi önskar att de inte får ett barn med DS för att de ska slippa besvären med detta själva? Att göra abort för att man har ett barn med DS i magen, är det att se till barnet eller att se till sig själv? I grunden är det mesta vi gör egoistiskt, i det här fallet skulle jag tro att argumentet om barnets svårigheter med DS ligger underordnat argumentet om att det skulle vara en massa besvär för oss själva. Egoistiskt?

Ekelund drar kanske saken till sin spets, men det hon egentligen gör är att ställa föräldrars egoistiska val att inte orka med ett barn med DS mot föräldrars egoistiska val för att vilja ha ett barn med DS! Är det verkligen ågot som inte är egoistiskt, eller något som är värre än det andra, här?

Jag läser Mymlan varje dag, flera gånger per dag. Det är faktiskt den enda blogg jag läser dagligen. Och i förrgår skrev hon ett inlägg, en kommentar, till Aftonbladets Anna Ekelunds krönika “Jag vill ha ett barn med Downs syndrom”. 

Anna Ekelunds krönika är provocerande. Som så mycket annat i kommersiell media, eller där man vill väcka debatt och öppna ögonen på läsare. Det är ett effektivt grepp men det ställer krav på läsaren att denne kan sålla och tolka ut vad författaren egentligen vill skriva. Man måste kunna se förbi det provocerande och läsa budskapet mellan raderna. De som blir arga mitt i texten tror jag många gånger missar tanken bakom författarskapet. Faktum är att Anna Ekelund säger precis samma sak som jag försökte säga i mitt inlägg “Det som inte dödar härdar”. Jag var supernervös när jag skulle skriva detta, jag var så rädd att någon inte skulle förstå och tycka att jag var nonchalant, så jag var mycket försiktig. Anna Ekelund var inte försiktig – jag tror att hennes krönika verkligen lyckades leverera budskapet. Jag tror inte att jag vann något på att vara försiktig.

Mymlan tolkade Anna Ekelunds inlägg i debatten på ett briljant sätt. Ändå hade en del läsare svårt att se förbi budskapet; de fastnade på det kontroversiella och fick tunnelseende. Jag skulle vilja hylla både Ekelund och Mymlan för att de vågar ta ställning och vara så pass öppna för kritik, för de framför en viktig poäng. Därför vill jag också stryka under deras ord och budskap genom att tillägna dem detta inlägg.

Jag har inte riktigt haft tid att läsa alla kommentarer som Mymlan fått på sina två inlägg i detta ämne. Dock har jag läst några och skulle vilja säga så här när det kommer till egoism:

Kanske Anna ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en “downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!

Uppdatering:

Fortsätt följa ämnet och se Mymlans sammanfattning av den massiva diskussion detta ämne startade. Läs också om bakgrunden och Ekelunds mejl till Mymlan, som utan att provocera visar på hur hon tänkt. Mycket läsvärt!

För att föra in en annan åsikt på det här tar jag in ett citat från bloggen “Anders har en åsikt om…” :

Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.

Och så här vill jag svara på detta:

Hur många tror vi önskar att de inte får ett barn med DS för att de ska slippa besvären med detta själva? Att göra abort för att man har ett barn med DS i magen, är det att se till barnet eller att se till sig själv? I grunden är det mesta vi gör egoistiskt, i det här fallet skulle jag tro att argumentet om barnets svårigheter med DS ligger underordnat argumentet om att det skulle vara en massa besvär för oss själva. Egoistiskt?

Ekelund drar kanske saken till sin spets, men det hon egentligen gör är att ställa föräldrars egoistiska val att inte orka med ett barn med DS mot föräldrars egoistiska val för att vilja ha ett barn med DS! Är det verkligen ågot som inte är egoistiskt, eller något som är värre än det andra, här?