Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, Spetsprojektet, dramatik, missfall, abort, förlossning, Ingmar Bergman

Votre hôte est allé au lancement de Dramatik, membre en règle de Muzion. L’album La Boîte Noire est disponible dès maintenant

Heute und morgen im Literaturhaus Rostock:

Rayk Wieland ›Ich schlage vor, dass wir uns küssen‹

Lesung

Die Geschichte dieses Buches beruht auf einer wahren Begebenheit. Die DDR hat es wirklich gegeben. – so läutet der Klappentext diesen hinreißend komischen Roman ein, der von den Lesern mit Lachtränen verschlungen wird, die Literaturkritiker handeln ihn schon allein wegen seiner leichtfüßigen Art als einen der besten Romane über die DDR.

Herr W. hat eines Tages eine ominöse Einladung in der Post. Auf einer Podiumsdiskussion unbekannter Untergrunddichter soll er Auskunft geben über sein Werk, über die Unterdrückung in der DDR und über seine Erlebnisse als Staatsfeind. Zuerst glaubt er an einen schlechten Scherz. Ist er überhaupt gemeint? Mit der DDR hat er doch längst abgeschlossen, nachdem sie 1989 wie ein falsch montiertes Chemieklo zusammenklappte. War er je als Dichter auffällig geworden? Als unterdrückter gar?

W. stellt Nachforschungen an, unterzieht sich einer Rückführungstherapie in die DDR-Vergangenheit und nimmt schließlich Einsicht in seine Stasi-Akte. Was für ein Fund: Tatsächlich sind hier seine lyrischen Gehversuche unter dem Titel „Mögliche Exekution des Konjunktivs“ abgeheftet, dazu sämtliche Liebesbriefe an Liane in München – alles von einem Oberleutnant Schnatz über Jahre akribisch gegengelesen, verwegen gedeutet und als staatszersetzend-konterrevolutionäres Schrifttum eingestuft.

„Ich schlage vor, dass wir uns küssen“ ist ein Roman über die Absurditäten der Erinnerung, auch der eigenen, über rätselhafte Wirkungen unbeholfener Gedichte und über eine Liebe, wie sie nur in Zeiten der deutschen Teilung blühen konnte. Eine wahre Geschichte, die niemand für möglich gehalten hat. Nicht einmal ihr Verfasser.

Rayk Wieland, geb. 1965, lernte Elektriker, studierte Philosophie, war Zeitungs-, Funk- und Fernsehredakteur und lebt als Autor und TV-Journalist bei Hamburg. Einmal im Monat veranstaltet er zusammen mit Gerhard Henschel den „Toten Salon“ im Nachtasyl des Hamburger Thalia Theaters. Letzte Buchveröffentlichung: „Öde Orte“ (Bd. 1–3, zusammen mit Jürgen Roth, Leipzig 2005).

Pressestimmen:
Ganz Deutschland schnieft zum Mauerfall-Jubiläum mit Guido-Knopp-Ergriffenheitsmiene, nur ein einsamer, 1965 in Leipzig geborener Aufständischer leistet tapfer Widerstand: Rayk Wieland hat einen betont satirischen Roman über das Ost-Berlin der achtziger Jahre geschrieben, in dem von Lebenskünstlern und Lyrikern erzählt wird, von Saufgelagen und einer bittersüßen Liebesaffäre des Helden W. mit einer Westbürgerin. Die Vermischung von großer Politik und privater Gefühlsnot ist so etwas wie das poetische Programm des Ich-Erzählers. Das merkt man schon seinen Gedichten an, die seine Beschatter von der Stasi prompt in Aufregung versetzen. „Ringsumher sinkt das Niveau, / Sogar im Politbüro“, heißt es da, und weiter: „An muss ich dich flehen / Nicht von mir zu gehen.”
(Spiegel, 11.04.09)

Termin: Donnerstag, 5. November 2009, 19.30 Uhr
Ort: Literaturhaus Rostock, Kuhtor, Ernst-Barlach-Str. 5, 18055 Rostock
Eintritt: 6,00 € / 4,00 € ermäßigt (für Schüler, Studenten), freier Eintritt für Förderkreismitglieder

Kartenreservierung: (0381) 492 55 81, info ( at ) literaturhaus-rostock.de

____________________________________________________________

Präsentation der Zeitschrift RISSE

Nr. 23 / Herbst 2009/ Lesungen & Eröffnung der Fotoausstellung „Kontraste – Neptun-Werft in Schwarz-Weiß“

Die Literaturzeitschrift gibt einen vielgestaltigen Eindruck von neuer Literatur aus Mecklenburg und Vorpommern. In jeder Ausgabe erscheinen bereits bekannte und auch neu entdeckte Talente aus unserem Bundesland mit Kurzgeschichten, Lyrik, Dramatik oder Essay – gebunden durch eine Grafikstrecke eines Künstlers aus Mecklenburg-Vorpommern. Zum Erscheinen der neuen Ausgabe der Literaturzeitschrift RISSE lesen drei Autorinnen und Autoren eine Auswahl ihrer Texte im Literaturhaus Rostock:

Daniela Boltres (Rostock)

Sonja Voß-Scharfenberg (Schwerin)

Ingo Giertz (Rostock)

In der druckfrischen Herbstausgabe ist eine Auswahl der Fotografien von Reiner Mnich zu sehen. Mit Autorinnen und Autoren, Förderern und Lesern wird das Erscheinen der neuen Ausgabe gefeiert und die Foto-Ausstellung „Kontraste – Neptun-Werft in Schwarz-Weiß“ von Reiner Mnich im Literaturhaus Rostock eröffnet.

Eine gemeinsame Veranstaltung von: Risse e.V. und Literaturhaus Rostock

Termin: Freitag, 6. November 2009
Zeit: 19.30 Uhr
Ort: Literaturhaus Rostock, Kuhtor, Ernst-Barlach-Str. 5, 18055 Rostock
Eintritt frei

Weitere Informationen:

Risse e.V.
c/o Kuhtor
Ernst-Barlach-Str. 5
18055 Rostock
Tel.: (0381) 492 55 81
redaktion ( at ) risse-mv.de
www.risse-mv.de

En av de olyckligaste författare jag någonsin stött på är den engelska dramatikern Sarah Kane. Hon skrev pjäser om sinnesjukdomar, krigsskador, kannibalism, våldtäkt. Hon led av psykoser och hängde sig på en psykavdelning när hon var 28 år.
Här får man veta mer om henne:

Och här är ett utdrag ur pjäsen 4.48 Phycosis. Klippet är på polska, men man får ju en känsla. Jag såg den för några år sen med Riksteatern och Annika Hallin. Jag har för mig att hon var helt ensam på scenen då? Hon var bra i alla fall, och då hette pjäsen Psykos klockan 4.48. (Vid detta klockslag skulle hon ta sitt liv.)

UPPDATERING: Jag kanske ska meddela att jag inte är deprimerad själv. Då skulle jag verkligen inte vilja bry mig om Sarah Kane! Borde satt ut en varningsskylt, kanske…
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sarah Kane, 4.48 Psycosis, dramatik, sinnesjukdomar, deprimerade författare, Riksteatern, Annika Hallin

I morse vaknade jag och KUNDE TÄNKA. Det var helt fantastiskt. Jag hade nästan glömt bort att jag var smart. Så jag har ägnat hela dagen åt att plugga. Skrivit analys, haft studegrupp, kollat på föreläsning, haft seminarium och skrivit ännu mer analys. Vid tio lade jag ner, nu ska jag bädda ner mig och kolla på teve, sen ska jag gå upp exakt klockan åtta och sätta igång igen. I morgon eftermiddag är alltså redovisningen och sedan är första delkursen avklarad. Det ska firas med lite fredagsöl, som vanligt.

Men jag måste få säga att Top Girls ju är en helt underbar pjäs. När jag analyserar den nu måste jag verkligen koncentrera mig på några få saker trots att det där finns hur mycket som helst som är så sjukt intressant, speciellt med tanke på att pjäsen är skriven av en feminist 1982, mitt under Margret Thatchers tid, i London. Ååååh, det bara kliar i fingrarna. Det kanske blir Litteraturvetenskap II i framtiden så man får skriva en B-uppsats om dramat. Nu väljer jag att koncentrera mig på språket och pjäsens disposition, samt en djupdykning i huvudkaraktären Marlene, men det är inte utan att jag får lite ont i magen därför att jag vill analysera ALLT.

Tänk, inte visste jag att det var såhär kul att läsa dramatik. Dagens seminarium (eller snarare studiegruppen, det är ju den som är kul) var väldigt intressant också. Vi diskuterade I väntan på Godot, Idlaflickorna och Roy Anderssons Du Levande. Absurdism är roligt också. Allt är så roligt NÄR MAN ÅTERFÅTT FÖRMÅGAN ATT TÄNKA. Känner mig fri, fri som en fågel, lätt som en fjäder.<

Villråd, natt. Jag vaknar vrålhungrig, tom i hela kroppen. Genom den tunna sömnen: hennes återkommande uppenbarelse. Hennes ekande röst i en lång ljus korridor. Isabelle. Ett ord på tungan: september. Jag vrider mig i oro. Jag önskar att morgonen ska komma, frukost, nyfödsel, verklighet. Drömvävnad genom K:s säng. Min oro väcker henne, igen och igen. Magen. Jag vill att du håller en hand på min mage. Jag måste stiga upp. Jag kan inte vara kvar i den onda cirkeln. K och jag i hennes nittiosäng. Min kropp matt men jag tvingar mig ändå att resa mig, upp, på med kläder, ut i köket. En smörgås, ett glas havremjölk. Skrivandet maler i mig, även genom natten. Det är ett gott tecken. Det är ett levnadstecken av vikt. Jag tänker: om du vaknar av att skrivandet ljuder genom dig, ska du tacksamt ta emot det. Vårda det. Det är livet som ropar på dig.

Den första meningen i K:s monolog spelas upp i mig, först i sömnen, sedan det halvvakna. När jag stigit upp, fortsätter den.

“Jag vaknar om kvällarna med den obetvingliga tanken du ska dö. Jag säger obetvinglig därför att den är stark. Den ljuder mäktigt i min hjärna, som om den vore ett rop från någon på henne inne i hjärnans vindlingar [...]“
En snabb kyss, Maria Lainá

Det handlar om död, åtrå, en resa i bil genom natten, jag älskar den. Det finns en filmisk visualitet i den monologen, på samma gång attraktiv och skrämmande, som förför. Isabelle förför mig i sin frånvaro, imorgon är det en vecka sedan jag sist träffade henne men hon lever vidare i min fiktion. Och jag känner igen mig så väl; hur jag åtrår, skapar besatthet för nöjes skull, en fantastisk fiktion, tills jag vaknar upp mitt i natten och upptäcker att den fiktionen äter mig, den fiktionen lever på mitt kött och den kommer att förgöra mig. Den är utom min kontroll och det är jag som har skapat den.

Så undrar jag, förstås, om jag på detta sätt stör Isabelles sömn, om jag dyker upp i hennes drömkorridor och kliar i hennes kropp som en längtan efter ro, som en dröm att få somna om och tillfredställas, utan hunger, utan avtunningen. Eller brinner jag i henne, kan hon tänka på mig i lunchrummet på jobbet och röras av ett leende på läpparna, en längtan? Någonstans i mig finns känslan, nej låt mig säga vissheten om att det är så. Någonstans tror jag, att jag kommit in i hennes tankar och nu rör mig där som ett omen, ett sjungande löfte om framtiden och jag vill bajaka den intuitionen. Men är det överhuvudtaget möjligt?

När jag gick på folkhögskolan på ön fanns en kvinna som kom in i mina tankar, in i min sömn, utan att vi ens pratade med varandra. Hon var mycket speciell, jag lade alltid märke till henne, sexualiteten spelade genom hennes kropp. Jag är ålderslös, jag är i en annan dimension, tycktes hon säga. Inte på något enkelt sätt, inte i form av en utmanande klädsel, inte i en vilja att framhäva kroppen. Nej. Den bara fanns där. Sexualiteten, stark som en dag. Jag drömde om henne. Jag tänkte på henne ofta. Jag drömde att vi hade sex och jag vaknade med en stark kroppslig förnimmelse av att vi varit mycket nära varandra. I den förnimmelsen fanns också den omöjliga tanken: “Hon har drömt samma dröm. Vi möttes i sömnen. Hon tänker på mig, på samma sätt som jag tänker på henne.” Jag ville tro på det men slog det ifrån mig. Det är inte möjligt. Det är fantasi.

Och sedan, när jag mötte henne i matsalen, hennes mun runt orden: jag drömde om dig i natt. På en av vårens sista fester, våra kyssar och bekännelser. Jag: Du vet den där natten när du hade drömt om mig, och jag hade drömt om dig med -jag drömde att vi hade sex. Hon: Jag med.

Det är en fantastisk historia. Det är berättelsen om åtrå genom väggar. Men den är sann. I tell you guys, vartenda ord är sant. Det finns en kommunikation med energier, det finns en visshet i luften som är värd att lyssna på, bejaka, tro på. Så. Om det känns som att Isabelle tänker på mig så tänker hon på mig. Eller? Och Ivana, hur kontrollerar man sin besatthet?

“Helt plötsligt lyses himlen upp av något nytt, en person som syresätter sin omgivning bara genom sin närvaro.”

Så säger Mats Flink, initiativtagare till ett nytt stipendium för unga konstnärer som vågar något extra. Det kan vara inom teater, film, konst, dramatik.

VÅGA STIPENDIET kommer att delas ut vartannat år med start hösten 2010. Juryn består av Hanna Lekander, Anna Takanen, Livia Millhagen, Johan Holmberg, Stefan Larsson och Mats Flink.

Vill du bidra ekonomiskt går det alldeles utmärkt! Sätt in valfritt belopp på bankgironummer i SEB 303-2299. Mottagare Flink Produktion.

Du kan också gå med i Facebook-gruppen VÅGA STIPENDIET och hålla dig uppdaterad.

Alltså, saker börjar bli riktigt otrevliga här i trakten. Under en av mina kvällsvandringar stod jag plötsligt öga mot öga med en stor svajande skepnad, säkert 12 meter hög. Jag tyckte att det kom en rökpust från nosen, men säker är jag inte. Jag hade redan lagt benen på ryggen…

Jag har ju inte den blekaste aning om vad Mona tänkte när hon tog sin bild, men jag har kanske varit i närheten? Detta är ju inte alls samma bild, det är inte det jag försöker påskina. Men jag kom direkt att tänka på denna min bild när jag såg hennes, just för att jag tycker att så mycket av känslan i bilderna ligger nära varandra. Spännande hur det kan bli.

Talleben. Gnisvärd, Gotland, den 1 augusti 2005.

– Jag vet inte om du verkligen förstår. Klockmästarna var inga vanliga urmakare. De tillverkade klockan i sådan storlek att den inte kan finnas ovan gjord, den skulle helt enkelt ha hittats vid det här laget. De få vita fläckarna vi har kvar på kartan är var och en mindre än själva uret. Det måste helt enkelt vara gömt under jorden, i en grotta eller fastkedjat nere på havsbotten.

– Men hur har de lyckats konstruera en sådan enorm klocka?

Mustasch man med medel i kroppen: här sitter du, ska bara sätta mig ner en stund, du läser. Se, hon läser också där borta. Boktjej, bokkille, bokpar, vad är det? Ni kanske kan bli det? Vad läser du, ryskt? Majakovskij,Vysotskij, Tolstoj, Dostojevskij, Solzjenitsyn. Det är ju helt annat än vanlig litteratur, de kunde verkligen sitt ryssarna. Den första kretsen.  Sett, inte sett? Måste se, ryssar och film, svartvitt, fint, inte som annat, åhååå, Solaris, mycket bättre än 2001, och den är ju också bra, du måste se den, jag bodde ju i ryssland en kort tid, bara några månader, men jag kan ju lite ändå, mongolerna hade ju hästar, det hade ju inte ryssarna, det var omöjligt, så ryssarna litar inte på mongoler och jag förstår dem, du vet, jag fattar varför de är lite sådär, du vet, men annars är det ju fint, men du vet vodkan där är inte som här, len som vatten men lika stark, går rakt upp i huvudet, och jag säger att jag inte ska gå på det där som alla de andra, men sen sitter man ju där, och det smakar nästan bara vatten men man blir helt, ojojoj, du vet, jag satt på tunnelbanan, och den är tio gånger så lång som den här i stockholm, det här är bara, du vet, ingenting, men då satt jag där med några ryssar och de skulle hoppa av, men jag hade ju druckit av den där vodkan och var helt väck och missade helt och åkte vidare flera mil fel, jag gick av sen och blev inbjuden hos folk, de var trevliga, ryssar är ju ett väldigt trevligt folk, jag sa bara svedeci, svedeci? Da, dada, det är trevligt. Du borde åka dit, det är ett kulturellt folk som gillar oss svenskar. God vodka, du vet, bra film bra böcker. Oj här ska jag av. Hare fint grabben.

Dilihat dari bentuknya, sastra terdiri atas 4 bentuk, yaitu :

• Prosa, bentuk sastra yang diuraikan menggunakan bahasa bebas dan panjang tidak terikat oleh aturan-aturan seperti dalam puisi.
• Puisi, bentuk sastra yang diuraikan dengan menggunakan bahasa yang singkat dan padat serta indah.
• Prosa liris, bentuk sastra yang disajikan seperti bentuk puisi namun menggunakan bahasa yang bebas terurai seperti pada prosa.
• Drama, yaitu bentuk sastra yang dilukiskan dengan menggunakan bahasa yang bebas dan panjang, serta disajikan menggunakan dialog atau monolog. Drama ada dua pengertian, yaitu drama dalam bentuk naskah dan drama yang dipentaskan.

Dilihat dari isinya, sastra terdiri atas 4 macam, yaitu :

• Epik, karangan yang melukiskan sesuatu secara obyektif tanpa mengikutkan pikiran dan perasaan pribadi pengarang.
• Lirik, karangan yang berisi curahan perasaan pengarang secara subyektif.
• Didaktif, karya sastra yang isinya mendidik penikmat/pembaca tentang masalah moral, tatakrama, masalah agama, dll.
• Dramatik, karya sastra yang isinya melukiskan sesuatu kejadian(baik atau buruk) denan pelukisan yang berlebih-lebihan.

Dilihat dari sejarahnya, sastra terdiri dari 3 bagian, yaitu :

a) Kesusastraan Lama, kesusastraan yang hidup dan berkembang dalam masyarakat lama dalam sejarah bangsa Indonesia. Kesusastraan Lama Indonesia dibagi menjadi :

• Kesusastraan zaman purba,
• Kesusastraan zaman Hindu Budha,
• Kesusastraan zaman Islam, dan
• Kesusastraan zaman Arab – Melayu.

b) Kesusastraan Peralihan, kesusastraan yang hidup di zaman Abdullah bin Abdulkadir Munsyi. Karya-karya Abdullah bin Abdulkadir Munsyi ialah :

• Hikayat Abdullah
• Syair Singapura Dimakan Api
• Kisah Pelayaran Abdullah ke Negeri Jeddah
• Syair Abdul Muluk, dll.

c) Kesusastraan Baru, kesusastraan yang hidup dan berkembang dalam masyarakat baru Indonesia. Kesusastraan Baru mencangkup kesusastraan pada Zaman :

• Balai Pustaka / Angkatan 20
• Pujangga Baru / Angkatan 30
• Jepang
• Angkatan 45
• Angkatan 66
• Mutakhir / Kesusastraan setelah tahun 1966 sampai sekarang

Karaktärerna skriker om att bli skrivna.

Miranda: Du måste åtminstone låta mig förstå vem jag är och var jag kommer ifrån.

Filly: Kanske att du ska förklara vad som egentligen händer i slutet. Ett färgglatt moln, duger det verkligen som clou?

E: Var lugna, er tid kommer.

Filip: Med mig är du så nära, borde du inte först avsluta min historia innan du ägnar de andra din tid?

Miranda: Han kommer glömma bort mig om jag inte får uppmärksamhet, nu!

fast betydligt mer dramatiskt blir det i mitt bidrag bland molnen i helgen i focus som också hade tema moln. Den här bilden är först och främst en panorama, på höjden. Sedan vinklade jag kameran lite för att det skulle bli lite mer dramatik. Jag lade på ett filter av hög struktur och konverterade till svartvitt. Jag har tidigare under veckan publicerat moln som var tema i ett annat fotouppdrag – Inte molnfritt …

Kategori|Helgen i focus|moln

Margareta G

– Bra bra, snygg hatt.

– Tack, men jag vet inte…

– Varför det?

– Den känns inte riktigt rätt. Jag skulle inte köpa den om jag kunde vrida tillbaka tiden.

– Jo

– Ursäkta

–Jag sa jo, det skulle du visst