Det är 7 år och 7 månader sedan jag började mitt nya liv. Nytt liv, på vilket sätt? På alla sätt som finns.

Den 22 augusti 2001 var senast som jag tog droger och alkohol. Senast och förhoppningsvis sista gången, men man vet aldrig. Men jag kommer göra allt som står i min makt för att inte ta några droger eller alkohol igen.

Vad har hänt under dessa 7 år och 7 månader då? Lite skit och en massa bra. En massa bra som inte skulle ha skett om jag att fortsatt missbruka. Jag hade nog inte ens levt idag om jag hade fortsatt missbruka.

Under tiden jag har varit drogfri har flera vänner till mig dött pga. droger och alkohol. Att inte jag lagt av så hade jag varit en av alla de som har dött i det här.

Så klart finns det positiva saker med droger och alkohol, för annars skulle man inte fortsätta. Men till slut skulle det leda till döden, i alla fall för mig.

Det all skit jag har varit med och gjort som har format mig till den jag är idag och som gör att jag uppskattar saker på ett annat sätt än tidigare. Eller tidigare uppskattade jag ingenting om det inte var droger eller alkohol.

Det är de, i mångas ögon, “små sakerna” som gör livet härligt. Att känna att det luktar havsvatten när man går förbi hamnen, att uppleva att det är olika årstider, att ha någonstans att bo osv. Saker som för många är en självklarhet som man inte tänker på eller uppskattar.

Att gå och lägga sig innan man somnar, och inte bara brinna av någonstans, att veta vilken dag, månad eller år det är. Att kunna planera inför lite inför framtid.

Det är så mycket som jag får uppleva nu som är alldeles underbart, och så mycket som jag slipper som är så skönt att slippa. T.ex. att slippa vara beväpnad oavsett vad man ska göra, att inte ha vapen under kudden när jag sover osv.

Att kunna känna att man bryr sig om andra är också helt fantastiskt, att förstå att folk kan bli ledsna när någon dör. Tidigare i mitt liv var det inte “ok” att ha känslor som sorg osv.

Jag kan fortfarande inte gråta, inte på utsidan men mina tårar finns inom mig.

Utan min bakgrund hade jag inte uppskattade det jag har idag, eller som jag skrev i en dikt i början av min nya “karriär” som nykter och drogrfri:

EN ROS

Utan ogräs
Är en ros
Bara en ros
Och inget mer

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

Vad har du för tankar om 2009? Ska du gå ner i vikt, gå upp vikt, börja träna eller vad har du för tankar om 2009.

Vad har jag för tankar om 2009? Ja, det är en hel del.

Jag ska fortsätta vara nykter, drogfri och låta bli att vara kriminell. Det är det viktigaste för mig. Är jag inte nykter och drogfri så kommer jag garanterat bli kriminell igen.

Kliver jag på alkoholen och drogerna igen så är jag helt övertygad om att jag inte kommer sluta förrens min familj får gå på min begravning.

Sedan har jag lite andra mål också, fortsätta vara en bra far, få bilen att fungera, få ett jobb osv.

Men hur jag än funderar och tänker så är det viktigaste för mig att vara nykter och drogfri annars så skiter sig allt annat också.

För alkoholen och drogerna gör att jag skulle förlora allt, och jag skulle ändå inte bry mig speciellt mycket om det i det tillståndet.

Jag har kämpat som en dåre för att få det jag har idag, och det tänker jag inte släppa i första taget. Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer göra allt som står i min makt för att behålla det liv jag har nu. Tidigare hade jag inget liv.

Så 2009 här kommer jag och det här ska bli ett bra år, det kommer jag göra allt för att det ska bli.

Så lev som ni vill och kolla på världen med kritiska ögon…

Att få en människa med rätt hjälp drogfri och skötsam måste ju vara billigare i det stora hela än att stå vid sidan och begrunda faktumet att människorna går mot en för tidig död. Missbruket och hela dess innehåll måste i mitt tycke vara den dyrare vägen.
Apropå ekonomi och missbruksvård.

Har varit på lite olika föreläsningar inom nerupsykiatrins värld. Det som slår mej är att alla verkar väl medvetna om problematikens olika svårigheter eller hur jag nu skall kalla det. Måste erkänna att jag blir lite snurrig av all information som det ges via en föreläsning, men på ett bra sätt för eftersom jag själv har ADHD så är ju varje tillfälle av igenkännande en form av självbekräftelse.

Många lärda inom området säger ofta samma sak i mitt tycke, dom pratar om olika utredningar som används för att diagnostisera NPF problematiken. Det är ju bra att det pratas om det, men för mej skulle det ha på nåt vis ett större värde om dom lärda satte sig tillsamman och jobbade för att förändra utredningarna till det bättre.

En sak som måste gå att förändra är tidsperspektivet som gäller under en utredning. Det måste på något sätt gå att påskynda utredningstiden tycker jag. Som i Karlstad är det väntetid på ett till två år innan utredningen ens kan börja sen tar utredningen säkert ett halv år och det är ju på tok för lång tid.

Är man runt trettio-fyrtio år så borde det ju räcka med att dom sammanställde svarena på alla frågor som man skall svara på. Det känns lite långsökt att det skall ta i vissa fall upp till ett år innan eventuell diagnos kan ställas, lägg sen till väntan på att få till en utredning. Vi pratar då om drygt tre år !!!! Det är ju orimligt att behöva vänta så länge. Det mänskliga lidandet blir ju enormt, för att inte prata om det ekonomiska perspektivet som i dag är prioritet numer ett tyvärr. Mänskligt lidande kommer i andra hand är min spontana känsla.

Vilket för mej in på detta med ekonomi relaterat till NPF problematik. Om det är så att man har en NPF problematik och har självmedecinerat sig själv så är tre år en ganska lång tid. Många tappar fotfästet under väntan och återfaller i kriminalitet och missbruk och den biten är ju ur ekonomisk synvinkel oändligt mycket dyrare än att få tillgång på att svara på utredningspapper om eventuell NPF problematik. Beroendeproblematiken kostar ju kommunerna enorma summor varje år då dom skall försöka efter bästa förmåga att behandla dessa människor. Sen är ju det faktumet att kommunen inte kan utreda om det föreligger NPF problematik utan är låsta till att psykiatrin skall kunna utreda klienten. Ibland kan det gå så bra att det går att komma in på ett behandlingshem där dom gör utredningar, den turen hade jag. Men att lägga dom pengarna på ett behandlingshem när den vården finns i stan så att säga känns lite onödigt. Dock skall jag tillägga att jag personligen känner mej lyckligt lottat som fick åka på ett behandlingshem och göra en utredning, där tog den bara 4 månader.

Men här kommer ju nästa område av problem då kommunen skall köpa utredningar av psykiatrin och det som sagt var är köer på åratal och alla klienter kan ju tyvärr inte skickas till behandlingshem så vem tar ansvar för dom som blir lidande ?
Människor hamnar ofta mitt i mellan kommuner och landsting och blir bollade fram och tillbaka utan att så mycket händer. Men under den tiden hinner mycket att ske med en människa och återfall i missbruk och kriminalitet ligger ständigt och lurar i vassen.

Vad är mest ekonomiskt att få till en utredning om det föreligger NPF problematik så rätt medicin och rätt vård kan ges, eller att låta människor bollas runt mellan dom olika myndigheterna och riskera ett återfall och en eventuellt för tidig död i slutändan.

Min upplevelse är att någonstans på vägen så har det mänskliga värdet tappats bort och allt handlar om ekonomi. Men min filosofi är att det måste vara billigare för alla parter att lyckas få en människa drogfri.
Hur skall man då kunna komma åt detta problem som orsakar en massa lidande och sen är riktigt dyrt för samhället ?

En tanke som slagit mej är att slå ihop allt som rör beroendeproblematiken i Landet och sammanställ det under en och samma enhet som går direkt under socialstyrelsen.

Slå ihop kommuner och landsting samt försäkringskassan och ge dom en gemensam budget att hålla sig till. Kunskapen finns ju redan inom dom olika kolosserna, slå ihop allt till en enda organisation och låt dom samverka på hela planet. I dag sker det samverkan det säger jag inget om, men det har en tendens att spricka i slutändan, då det så gott som alltid slutar med att någon är tvungen att köpa en tjänst av någon annan, och då kommer ju ekonomin in i bilden och förändrar allt vad samverkan heter Och jag tror säkert att dom flesta inblandade önskar att det inte var så men dom som handskas med denna verklighet har ju tyvärr inte så mycket att komma med då det rör sig om olika tjänster som skall köpas. Dom beslutena fattas ju på annan nivå så att säga. Misstänker att man som socialsekreterare står sig rätt sig rätt så slätt så att säga då det klubbas om budgeten.

Rent praktiskt så finns ju hela organisationen klar som jag ser det. Kommuner är dom som tar hand om inslussen till beroendevården sen utreder landstinget och försäkringskassan är med och återinför, rehabiliterar individen in i samhället igen. Nu köps alla tjänster dom ovan nämnda i mellan. Min tanke är, gör en organisation av allt. Kompetensen finns ju redan i verkligheten.
Men det är mina egna tankar och jag är varken skolad eller utbildad i ordens betydelse. Är dock utbildad vårdnadstagare och jag har på mitt sätt begrundat för mej själv det jag upplevt och sett. Så mina tankar kommer av åratals observerande.

Text: Thomas Andersson

Även om januari och februari känns som långa jobbiga månader, så blir dagarna sju minuter längre varje dag.

Har varit på IKEA idag, för jobbets räkning. Det är alltid lika kul att gå och strosa där. Jag skulle vilja förändra hela mitt hem. Min man är en riktig samlare, dessutom är han envis som synden och får sin vilja igenom, för det mesta. vilket gör att vårat hem inte ser ut som jag vill ha det. men det är ju bagateller för vi har ju ett hem i alla fall.

Jag har varit hemlös och sovit i trappuppgångar vid ett flertal gånger. Det var under en period av mitt liv, när jag missbrukade droger. Både jag och min man missbrukade amfetamin när vi träffades.

Men efter många års missbruk, kunde vi lägga av tilllsammans och nu har vi varit drogfria i femton år.