Här har det varit semesterstängt. Inte för att jag haft semester. Inte i vanlig bemärkelse iallafall. Men jag har tagit semester från dårhuset jag hyr lägenhet i. Bott i min gamla fina husvagn i elva veckor på raken. Nu är själen i hyfsad balans igen. Innan jag planterade mitt beniga arsle i skogen i vagnen var min själ min själ uppe ur kroppen och smiskade mina grå tinningar i protest över alltings jävlighet.

Förra torsdagen insåg jag att det endast återstod ungefär sex veckor till flytt. Jorå. Jag har fått tummen ur och anser mig mer än färdig med detta boende. Fast jag får handskas med två flyttar istället för en. Jag ser det som ett äventyr, inte som en besvärlig omständighet. Även om det hade legat närmare till hands. Vaffö jö hann på dé viset?

Jo, jag ska köpa mig en kvart där det är lugnt. Men den finns inte riktigt än. Den är inte byggd. Men här i dårhuset stannar jag inte så jag baxar iväg mitt junk till en annan kvart i väntan på att slutdestinationen blir byggd. Och under tiden kan jag ju alltid dyka under radarn och bo i vagnen. Det var riktigt mysigt det. Men om det bloggar jag under samma nick som här men där – PEKAR-> )

Det är nåt rent för märkvärdigt vad med skit jag samlat på mig under de sju år jag tillbringat i dårhuset. Men jag är duktig. Slänger minst en säck onödigheter om dagen. Ett släp med bortglömt bra att ha från källareförrådet är även bortforslat. Känns lite lättare att andas. Fast det är långt kvar tills jag är nöjd med detta flyttröj. Intentionen är ju att flytta så lätt som möjligt och när jag väl hamnat i min egen bostad skapa en plats att trivas i tills träfracken åker på och jag bärs ut med fötterna först.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Oh! Vad jag tycker internet är tråkigt just nu. Var tar man vägen då? Jo visst. Jag kan ju alltid stänga av och läsa en bok. Dra en tralla. Zappa runt i burkvärlden. Men va fan! Att uppleva nätet som tråkigt, säger det något om mig eller internet?

Jorå serru. Så att … och annars, jorå. Strålande tider. Vänder på femtioöringar med fjorton dar kvar till nästa pension. Jävlar vad det svider att t.ex betala tv-licens. Jag ser aldrig på SVT. Lyssnar aldrig på radio. Nä, det är ett rån det där. Radiotjänst i Kiruna förkortar jag RIK. Själv är jag fattig och känner mig rånad.

Pyssel i både den närmsta framtiden och i den lite mer fjärran framtiden. Men det är kära besvär. Nå, när allt fallit på plats vill säga. Om det vet man ju ingenting. Jag kan ju bli alldeles död imorrn. Nja, jag har ju iallafall haft en hyfsad dag idag. Och fick mig ett gott skratt när jag såg den … na fil fick jag inte ladda upp här. Skit! Nä, nu får det räcka för idag.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Lördag kväll. Det är lugnt i grandebardas kabyss. Tv´n står på. Jag har nyss gått en sväng med mitt ludd. Nåt geni vimsade runt med pannlampa i kolonilottområdet här intill. Ja jag slutar aldrig förvånas över människans märkliga mångfald i egendomliga beteenden.

Jag har inte skrivit så mycket här. Men jag skriver. Jag fotar. Och jag försöker tänka positivt. Blandad framgång. Det går ju mot sommar och det är ju alltid trevligt. Kabyssen är nystädad och luddets ludd är nyborstat. Jag har tagit en lång dusch ikväll och kommer att krypa ned i en nybäddad snarkofag. Alltid något.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

“Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

08:15 – Spika spika borra borra … Suck. Jag som hade tänkt ta sovmorgon. Klockradion står ställd på 11:00. Nå, jag vacklar upp och misshandlar en asiat (slår en gul – pissar helt enkelt, ha ha ha) varefter jag vinglar ut och öppnar balkongdörren. Där nere utanför nästa port står en firmabil. Då är det väl nåt jobb som ska göras i kåken. Stapplar tillbaks till bingen och får tio minuter där, tjugo minuter där fram till just elva. Kliver upp tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig.

Ägnar dagen åt diverse övningar som att låna böcker. Som att leta reda på förtält till husvagnen. Och bland annat skriva kontrakt på ny campingtomt för det kommande året. Inga konstigheter,  som nån semikänd båtbartender ofta tycks säga.

Efter dessa äventyr kopplar jag min gamle trotjänare för eftermiddagspromenaden. Han är ju trots allt åtta år, börjar bli vit om nosen och linkar lite då och då. Om man räknar om människoår till hundår har han gått i ålderspension nyligen. Men han är söt, det lilla luddet. Min kompis. Ossebossepillifjonken bobben! *barnslig röst*

När vi nästan kommit tillbaka går vi ikapp en kvinna med barn och hund. Jag stannar upp så de får lite försprång, mitt ludd är ju trots allt en alfahanne som pissat in dessa rundor i snart sju år. Från linkande vitnos till borstig styvsvans på två sekunder, jag kan det allt för väl. Och med sina 43 kilo och 72 cm i mankhöjd är han en ganska övertygande tupp.

Människorna med hund rundar en krök och vi knallar vidare efter. Kommer runt krök och kvinnan har vänt och går emot oss. Så fort hon ser det tar hon ett stadigt tag i kopplet på sin hund – en “köttkäft” som jag brukar kalla dem och drar in hunden mellan en huskropp och ett cykelhus samtidigt som hon bannar hunden och hunden ylar av smärta eller rädsla.

Barnet är en liten fet tjej på sex sju år. Hon tittar på oss och säger:   ”Du får vara rädd om din hund för våran Pitbull dödar hundar.”

Jag säger: “Det kan du ju drömma om”. För nu är det såhär nämligen – jag går hellre mellan och avstyr slagsmål om jag så får uppsöka vård akut efteråt, hellre än att åka till veterinären. Jag har slagits med hundar förr och är beredd att göra det igen. Men det säger jag ju naturligtvis inte till den där feta lilla tjejen.

Vad jag däremot gör är att koka av ilska. Var får ett barn något sådant ifrån? Jo äldre syskon och eller föräldrar. Vilket visar vilken/vilka olämpliga hundägare de är. Jag har inget emot pitbulls eller amstaffs eller pudlar. Fostra en hund rätt så är sannolikheten astronomiskt liten att den går till dödlig attack. Det gäller både mot människor och alla de andra  slags djur som finns i vår herres hage.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Så har jag fått höra att ytterligare en av alla gamla banditer jag tidigare umgåtts med ligger för döden. Endast dryga femtio år ung.  Men sondmatning och syrgas. Det handlar om månader.

För tio år sedan eller mer satt vi i stadens parker och krökade och rökte brass. Han var alltid välklädd, klippt och rakad och på ett gott humör. Klipsk kille. Vaken och på banan men ändå alltid lätt dosad på kröken och eller med brass. Trevlig, välverserad och lugn. Och snygg, om en heterokille kan säga så.

Nu ligger han med sondmatning och syrgas och väntar på den sista dagen i sitt liv vilken bör inträffa inom kort. Ett slöseri med mänsklig intelligens. Men så är det så ofta har jag märkt. Sveper man ihop alla missbrukare och udda existencer och gör ett genomslag på IQ är summan av snillen påfallande hög.

De fick inte plats i den grå klossmodellen Sveriges gamla socialdemokratiska styre stenhårt drev. Ett utanförskap som kostat Sverige mer än vad som kan räknas i kronor och ören. Från min horisont och med de erfarenheter jag har är Sverige snart fattigare av ytterligare en resurs i samhällskunskap.

Han är inte död än. Men prognosen är tydligen entydig. Månader, max. Han är dryga femtio. Jag är dryga fyrtio. Det pratas idag om förlorade generationer. Men de är fortfarande vid liv. Och ingen tycks vill kännas vid de generationer av fritänkare och rebeller vi haft såvida de inte gjorde sig kända. Alla de okända dör ifrån och få tycks kännas vid dessa individer.

Tack för all visdom och sköna stunder, Stins. Trots du ännu inte lämnat denna jord. Kan jag kommer jag att lägga en kvarting i din kista den dagen det blir aktuellt.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

“Där ändrade jag mig. Den första meningen i detta blogginlägg. Eftersom jag har en förmåga att rapa ur mig samma skit gång efter gång. Låt se, något positivt. Man vill ju liksom bara vara glad.”

¤ Jag har städat min kabyss idag. Det var ju bra att jag lyckades mobilisera den ork det krävde. Dessutom är det ju trevligt när det är nystädat.

¤ Ja just det, hundens päls är ordentligt genomborstad. Det uppskattar han säkert. Och fästinghalsband har han fått, min lilla loppsäck.

¤ Så är det smygpremiär imorrn för speedwaysäsongen. Det ser jag fram emot. Gäller bara att pälsa på sig, men det är ju inget märkvärdigt med det.

¤ Visst ja! Maj månad för min campingplats är betald. Det var det första jag la ut pensionen på när den kom denna månad. Då vet jag att jag har min lilla rullande kabyss att smyga in i när samhället känns mindre trevligt.

¤ Imorrn börjar Hells Kitchen, ny säsong. Jag ser inte på matlagningsprogram men det anser jag väl att Chef Ramsey gör i andra program. Hells Kitchen är något annat. Något jag verkligen lärt mig att uppskatta. Det ska bli kul.

¤ Det ska visst bli varmare framåt helgen. Man tackar!

Ja det var väl det hela för nu.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

En förtvivlad och förrvirrad man försökte förklara sitt predikament. Dessvärre talade han för döva öron. Världen snurrade på för fort. De han räckte ut en hand till hann inte. Såg inte. Kunde inte. Ville inte. Orkade inte. Pressen var för stor. Det fanns inte utrymme för förtvivlade förvirrade män i medelåldern.

Mannen ville inte ligga någon till last. Han ville inte ta plats. Allt han ville var att någon, vem som helst, skulle kunna offra några minuter av sin tid. Lyssna på mannens frågor och i bästa fall peka åt rätt håll. Men det blev inget med det. Världen och dess människor var som en karusell i hyperfart och mannen stod vid sidan av, på fast mark.

Iallafall var det så han upplevde det, där han stod och svajade på ett gungfly i ett träsk fyllt av kall gyttja. En hungrig gyttja villig att svälja en förtvivlad och förvirrad man på ett ögonblick, utan att rapa efteråt. Mannen stod där, svajandes, såg karusellen, såg det liv han aldrig lyckades platsa i snurra allt fortare. Mannen var tom på ord. Tom på handling.

Känslor. Själsliv. Behov. Önskan. Mod. Hat. Tomt.

Förtvivlad och förvirrad.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

-Där är ju idioten! Ska jag dunka han. Ska jag sprätta han. (Jag hade just gått ut med hunden igår kväll vid 22-tiden. Ett par i 30-45-årsåldern vacklar trettio meter framför mig, karln träter på kvinnan innan han vrålar det jag skrev nyss.)

Vad jag vet har jag varken sagt eller gjort något för att göra någon annan medmänniska så upprörd. Jag håller masken och avståndet. Jag har ju trots allt min hund med mig. Samtidigt som jag är proppmätt och lagom trött. Dessutom är jag i princip nykter vilket dämpar mitt aggressiva sinnelag. Hade jag varit ensam och lite full hade jag gapat tillbaks. Något i stil med: ” Gapstararna häckar tidigt i år!” … eller något liknande.

Karlen förtsätter, vilt hejdad av kvinnan i sällskapet. Hon vrålar – “Fel snubbe, håll käften!” -”Nu går vi …!” O.s.v. Han vrålar vidare. “-Jag kan dunka honom, jag sprättar honom, jag dränker han. Jag tar en planka och slår han … ” Jag stryper han, jag … Håll käften!!! vrålar kvinnan. Jag bara knallar vidare. Bakom dem, på en trettio meters avstånd.

Jag vet att med min kroppstyngd, min judobakgrund och mitt nyktra sinne samt min inneboende vrede inte kommer att ha svårt att sätta denna fulla gapstare ur stridbart skick inom tio sekunder. Men jag har hunden med mig. Vill inte riskera att han ska hamna i kläm, och det har varit en lugn och skön kväll så långt. Så jag avvaktar.

Till min förvåning kliver de bägge in i en bil efter ett tag och kör iväg. Kvinnan kör. Men hon kan fan inte vara nykter. Ja, livet på landet i ett “white trash”-område. Underbart!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

-Där är ju idioten! Ska jag dunka han. Ska jag sprätta han. (Jag hade just gått ut med hunden igår kväll vid 22-tiden. Ett par i 30-45-årsåldern vacklar trettio meter framför mig, karln träter på kvinnan innan han vrålar det jag skrev nyss.)

Vad jag vet har jag varken sagt eller gjort något för att göra någon annan medmänniska så upprörd. Jag håller masken och avståndet. Jag har ju trots allt min hund med mig. Samtidigt som jag är proppmätt och lagom trött. Dessutom är jag i princip nykter vilket dämpar mitt aggressiva sinnelag. Hade jag varit ensam och lite full hade jag gapat tillbaks. Något i stil med: ” Gapstararna häckar tidigt i år!” … eller något liknande.

Karlen förtsätter, vilt hejdad av kvinnan i sällskapet. Hon vrålar – “Fel snubbe, håll käften!” -”Nu går vi …!” O.s.v. Han vrålar vidare. “-Jag kan dunka honom, jag sprättar honom, jag dränker han. Jag tar en planka och slår han … ” Jag stryper han, jag … Håll käften!!! vrålar kvinnan. Jag bara knallar vidare. Bakom dem, på en trettio meters avstånd.

Jag vet att med min kroppstyngd, min judobakgrund och mitt nyktra sinne samt min inneboende vrede inte kommer att ha svårt att sätta denna fulla gapstare ur stridbart skick inom tio sekunder. Men jag har hunden med mig. Vill inte riskera att han ska hamna i kläm, och det har varit en lugn och skön kväll så långt. Så jag avvaktar.

Till min förvåning kliver de bägge in i en bil efter ett tag och kör iväg. Kvinnan kör. Men hon kan fan inte vara nykter. Ja, livet på landet i ett “white trash”-område. Underbart!

Hasta luego you low ridin´  punks!

/grandebarda

Årets första fästing. Har jag plockat ur pälsen på min hund. Den hade inte bitit sig fast. Fast pälsen är tät och om det finns fler ser jag inte. Tidigare idag såg jag tussilago i ett dike. Också ett vårtecken så gott som något. Fast trevligare. Förra veckan när det var så varmt (iallafall i Ö-Östergötland såg jag en man byta till sommadäck på sin bil. Sedan kom det snö. Ja än kan man inte säga att våren helt är här, betrakta påståendet som en väl ditspikad krok man kan hänga en regnvåt jacka på och räkna med att kroken sitter kvar.

Snart första april. Buggvarning i stil med Y2K. Vad ska man tro på? Dagen för dåliga skämt i stor stil. Om nån frågar hur jag mår kanske jag svarar att allt är toppen. Idag har jag varit fruktansvärt bakfull. Det var skönt. När man till och med uppskattar en sur bakis är man väl i sanning en riktig optimist. Fast jag fick ju iallafall sova mer än fem timmar oavbrutet. Något jag aldrig annars lyckas med.

Mina flyttplaner hänger på en ytterst skör tråd. Flytta kan jag göra imorrn men flytta in dit jag tror jag kan trivas gör jag inte då. Då bara flyttar jag. Hur snabbt kan kan tre lägenheter byggas? Inte från tomma backen men i ett skal som tidigare varit ett dagis på drygt 200m2? Ja det beror ju på vilka och hur många som gör jobbet. Och när de startar. Alltså något utom min kontroll eller kunskap. Att vänta på något gott kan ta bra jävla lång tid. I värsta fall spräcker jag ett bra avtal och bara väntar. Eller så följer jag avtalet, får hyra lagerlokal och bo i min husvagn i väntan på att nya kvarten blir klar och får betala för två flyttar. Det är väl själva fan …

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

En älskvärd äldre man stiger in på ett café. Han hänger av sig sin beigefärgade ytterrock och sin skotksrutiga keps i entreén. Med ett försynt leende banar han sig fram till sitt stambord. Leila skrider fram med ett varmt leende, med menyen i sin omformsgivna barms slutna omfamning. Hon vet redan att Eugene Ericson kommer att beställa dagens samt en gammeldansk till. Men gamla vanor sitter i.

Utgången är given. Den äldre älskvärde äldre mannen gör som han brukar. Som varje dag. Och som varje dag ger han den som serverar 25% i dricks på slutsumman, fast han inte behöver. Suset, bullret och slammret i cafeét är konstant. Dofterna är densamme. Klientelet varierar trots vissa stammisar, som Eugene. Efter en dryg timme vid sitt stambord reser sig den äldre mannen med vissa besvär och lämnar etablissemanget. Innan han öppnar den tunga dörren med en vidhäftad plingande klocka lyfter han på sin keps. Som vanligt. Den personal som ser detta vinkar vänligt till avsked.

Eugene Ericson går med styva prövande steg. Sedan stroke nummer två och efter rehabilitering har det varit allt mer prövande att ens gå de få steg till färdtjänstbussen. Men han anser sig ändå lyckligt lottad då andra strokepatienter helt har förlorat förmågan att både gå och tala. Ingen vet det men Eugene Ericson är endast förtiofyra år gammal, eller ung, om man vill. Han ser ut som en pigg åttioåring. Det är en illusion han gärna låter bibehållas. Han har nämligen en hemlig agenda.

Fortsättning följer …

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Det beror inte på brist på ämnen eller lust. Det beror mest på att jag hade skrivit samma gråa skit jag skrivit så många gånger den senaste tiden, eller, sedan jag började blogga. Min blogg har varit min spyhink och oj vad jag har spytt och ulkat. Inte så attraktivt, oavsett vad man som bloggsurfare letar efter. Det är vad jag tror.

Nåväl, här är jag igen. Full av skit att spruta övr alla eventuella läsare. Galla och spyor i alla dess kulörer. Jag ä’r allt annat än nöjd över det samhälle jag lever i och de människor jag delar det med. Fy fan! Är ni lika dumma i huvudet som ni framstår som? Samma IQ som eran sammanlagda skostorlek? 2X 45 blir 90. Nätt och jämnt nog att gå och tugga tuggummi samtidigt utan att ramla omkull och hamna i självsvängning. Jävla höns!

Bitter?Jag? Nä! Förvånad? Inte särskilt. Ju mer befolkniningen ökar, ju fler stolpskott. Säker matematik, även för en som inte var särskilt bra på matematik. Använd kondom! Gummikolastång må vara osexigt men resultatet skulle gynna så många så fundera på det. Mer än en gång. Snälla!?

Det finns människor jag uppriktigt tycker om. Ni vet vilka ni är. Jag bryr mig om er och det bör ni märka. Ärligt. Er jag föraktar bör märka detsamma. Trots att ni tycks vara tröga, som om ni har kylskåpskall sirap i skallen istälet för hjärna,  men jag är inte övertygad. Tyvärr. Dessbättre är jag i allafall övertygade i mitt ogillande då vi möts. Även om det inte går fram. Stackars satar. Jag vill inte skrämmas. Jag är bara tydlig.

Min tid i detta bostadsområde är tidsbegränsad. Var jag tar vägen äru ännu höljt i dunkel. Blir det inte som jag tänkt mig hamnar mitt bohag i förråd och jag flyttar in i husvagn, så mycket tycker illa om att dela boplats med er. Nu tror jag inte att ni som skiter i min brevlåda läser detta. Men om någon i er bekantskapskrets gör det kan jag bara uppmana dem att sluta stryka er medhårs för era svårigheter i livet och de besvär ni finner i det “vanliga” livet. Ni hör inte hemma här. Höns!

Nä nu skiter jag i det här. Vältra er i eran skit och rapa era besvär. Spy ut er misär och beklaga er över eran omvärlds misstroende. Den äro berättigad. Slaska runt i er strävan att bli “allmänt erkända”. Ni har redan skitigt det blå skåpet fullt. Bara saftskallar och plattnackar förlåter er och låter sig bli rånade och bedragna igen. Sedan flyttar ni vidare och kör samma skit igen. Jag har varit med tillräcklickt länge för att se mönsret. Och de sociala gullar vidare. Det är för djävla patetiskt!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Detta eviga manglande … Vill viljan kan inte kroppen. Kan kroppen vill inte viljan för orken är slut. Vill kroppen vill inte viljan för det behöver dammsugas. Eller annat. En bra vecka städas kabyssen, kroppen får sin motion och sinnet drabbas inte av härdsmälta. Så sällan det sammanfaller.

Ja ja. Så är det väl för fler än mig, kan jag tänka. Men inte mycket till tröst. Man står sig själv närmast, så är det.

Hur tänker folk? Fick en lapp i lådan förra veckan. Arbeten skall ske i kåken vecka 8/9. Ok. Bra, tack! Men … Den åttonde veckan år -09 torde inträffa fr.om imorrn, den 21/2. Men så är det inte. Den åttonde veckan inträffar efter sju veckor in i det nya året. Som igår. Kan folk inte grundläggande matematik?

Nästa vecka kommer hund och jag att bo i husvagnen. Det går fan inte att bo i en kåk där det borras från 08:00-16:00. Jycken får psykbryt. Själv blir jag väckt efter fem timmars sömn, det går inte. Så jag hoppas på milda dagar en och en halv vecka från söndag kväll och framåt. Men det är väl bäst att inte hålla tummarna.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

I gränslandet mellan min syn och mitt sinne ser jag en skugga av min själ. Den är grå. Undanglidande och i upplösning. Varje försök att fånga den misslyckas innan försöket ens inletts. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I denna vinters kalla andedräkt och snöfattiga skrud skrapar jag mina knän blodiga i bön om ett anständigt liv. Men utan tro tappar jag endast blod jag ej har råd att spilla. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I denna tid i mitt liv då de bästa åren är upplevda. Då jag börjar bli grå och trött. Då ligger jag på frusen mark utan hopp och tro. Ensam och sargad av ett liv på försök efter försök att hitta rätt. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I detta nu skulle jag sökt vägledning men glömde hur. Eller om vad. Så sliten och så slut. Det kanske finns något bättre en bit fram. Men jag har inte visuell kontakt. Mental anknytning. Hopp. Och jag orkar inte ens bli upprörd.

I våra liv, när vi nått detta vägskäl, vilken väg väljer vi till slut? Eller stannar man bara upp och ser varåt man blir puttad och nöjer sig med det? Tänk om inget puttar en? Orkar man bli upprörd ens då?

En sak vet jag. Det var inte så här jag hade tänkt mig. I min tid. Med mitt liv. Min själ! Jag har gått vilsen länge nog nu. Tilltufsad av många försök och tillplattad av alla misslyckanden. Och det är så vanligt att ingen ens orkar bli upprörd.

I denna tid ska man lägga energi på att gäss blir levandeplockade samtidigt som människan i din närmaste omgivning blir avryckt sin själ och sitt väsen. Att de överhuvudtaget orkar bli upprörda!?

Rädda människan – Rädda Moder Jord. Trasiga människor orkar inte bry sig om de sover i levandeplockade sovsäckar eller täckjackor. För de är dem inga orkar bry sig om. Och vi orkar inte ens bli upprörda.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Från torsdag till lördag vilade jag ut mig i husvagnen. Sedan fick jag slut på läsning, mat och hundmat. Jag hade egentligen tänkt ligga på campingen tills söndag, den dag som idag är. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. I synnerhet när man räknar så kapitalt fel på dagar. Nåja, det är inte hela världen.

Imorrn ny vecka. Inget planerat mer än det vanliga. Lagom upphetsande. Jaja, man gör så gott man kan med det förstånd man besitter. Eller som nån klok människa en gång sade: Man får vara lite om sig och kring sig så man inte kommer av sig.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Så nära hjärtattack har jag nog aldrig varit.

07:45 Krrrrrrrrrrrrrrr

Arrrgh! Från sömn till panik och hjärtklappning på under sekunden. Jycken flög så högt så han slog i taket innan han rusade ut i hallen. Jag lägger mitt “bra” öra mot kudden och stoppar ett finger i det dåliga samtigt som jag drar täcket över huvudet. Efter ungefär trettio sekunder är det över men det tar mig en och en halv timme att somna om.

Sist hantverkare använde bilmaskin i kåken satte de upp lapp dagen innan. Jag antar att de inte måste men det tackade jag dem för. Idag hade jag lätt kunnat dräpa fanskapet. Jävla sätt! Om imorgon vet jag inget men jag drar fan upp till husvagnen över veckoslutet för att vila upp mig.

Det fanns en tid då jag inte trodde på sådant som t.ex elallergi. Nu när jag själv lider av bullerallergi lider jag med alla andra som på ett eller annat sätt lider. Var tar sådana som jag vägen? När … ja jag vet inte … jag orkar inte … det slirar i huvudet … zombie … dräpa … sova … FAN!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Igår kväll tänkte jag att det skulle vara skönt med ett par lugna vilodagar i husvagnen till helgen.
Idag vaknade jag med halsont och hosta. Fast ingen feber. Hoppas det släpper av så jag kommer iväg. Min bullerallergi blir inte mildare med tiden.

Nu är det slask ute igen, det är så tråkigt. Jycken blir skitig, inne blir det skitigt och blött mildväder är elakt väder för mina reumatiska leder. Dessutom blir det mörkt fortare än när snö tillåts ligga. Jaja, över vädret rår man inte. Sedan kan man svära käken ur led helt utan nytta och gagn.

När hund och jag stolpade ut i det mörka slasket hörs sporadiska knallar, häxvisslor. Det är ju själva fan. Hundkraken stelnar till av skräck, nyper år ringmuskeln och nöjer sig med att pinka ur sig det nödvändigaste. All övrig energi går åt till att dra i kopplet så han nästan stryps för att komma tillbaka till kabyssen. Den som inte heller skänker hund eller husse frid och ro. Då den där jävla MT aldrig kan avlida utan fortsätter skaka och rysta med hammare och borrmaskin.

Är inte världen en väldigt bullrig plats? Jag menar, luften tillhör oss alla men vissa tar mer än nödvändig andel att sprida oljud i, helt i onödan. Nä, det är inte sunt. Men människan kommer i alla modeller. Min modell passar inte riktigt in i denna bullriga stökiga värld jag har omkring mig och jycken instämmer.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Tänk att man kan bli så fullständigt utmattad av att just tänka. Det har tänkts en hel del i grandebardas kabyss den senaste veckan. Mer än vanligt och då är det ändå inte ovanligt med tankeverksamhet för mig. Det finns tillfällen då jag önskar att jag inte tänkte så mycket. Det tänker jag på ibland.

Tänk så praktiskt det vore om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Enkelt i den meningen att man nöjer sig med att till exempel heja på ett fotbollslag och att lösa korsord i sällskap med en pelargon. Grogg på fredag och lördag kväll och sedan vardagslunk.

Nu är ju inte alla skapta på det viset. Det tycks som om en hel del människor inte alls nöjer sig med det lilla, med det enkla, med det de har. Några stjäl och bedrar för att berika sig. Andra lever ut sina fantasier men betalar ofta ett högt pris. Ett pris de själva sällan kan betala när räkningen kommer. Några lyckas slå mynt av sina intressen och liv de ville leva.

Man ska inte titta bakåt och älta det som har varit. Man ska inte klaga, det kunde ju ha varit värre. Och det finns ju alltid de som definitivt har det värre. Då är det fult eller iallafall patetiskt att själv uttrycka missnöje med det som är, med det som man har. Nä, ryck upp dig, kamma luggen och rätta till dig. Så här kan vi ju inte ha det.

Och så rullar det på. Dag efter dag. Vecka efter vecka och naturligtvis år efter år. Jag slutar aldrig försöka men jag kan inte heller sluta att tycka att det vore skönt att få må bra. På det där viset när det inte är tillkämpat. Utan när själen faktsikt känner sig nöjd och meddelar detta till hjärnan.

Det är nu en vecka sedan jag tror jag drabbades av ett nervöst sammanbrott. Eller psykbryt som vi säger på firman. Sedan dess har jag vandrat fram i tillvaron som en beskedlig zombie. Äta sova duscha skita vandra hund glo på tv läsa äta sova trött, så trött. Men jag har inget gjort. Har fått väldigt lite uträttat. Visst. Karusellen flytt har så sakta börjat rulla. Men det går ännu sakta, ack så sakta. Ingen vet om karusellen kommer upp i nöjaktig fart.

Inte än. Inget är klart. Allt återstår att göra. Och det är inte lite det. Det är en väldans massa saker som ska falla på plats. Och allt det där tänker jag på så jag känner mig alldeles matt. Fullständigt utschasad. Tänk om jag inte tänkte så mycket. Det vore ju också ovanligt praktiskt om jag vore frisk och entusiastisk, fylld av livslust och energi. Men så är det alltså inte.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Jomenvisst!

Söndag före veckan som innehåller Julafton. Tänkt mig att repa av alla julklappsinköp imorrn. På ungefär två timmar. Sedan tankar och tvättar jag bilen och åker hem igen. När julaftonsnödvändigheterna är överstökade packar jag för ett par dagars boende i husvagnen. För mig och min raketrädde hund.

Tänk, jag längtar redan. Lugnet. Det tempo själen saktar in till. Ett tempo som tillåter mig att som varelse faktiskt excistera i någon form av tillfredställelse. Vilket är unikt för mig då jag ständigt mår pytonorm annars. Jävla stöksamhälle. Allt är tillåtet. Eller ses bort ifrån.

Jag tänker bl.a annat att barn skjuter pyrotekniska projektiler på poliser och Räddningstjänsten i Rosengård, Malmö. Eller huliganer som ödelägger idrottsanläggningar i STHLM. Eller svartsjuka narkomaner som knivar andra män på min hemort. Det tycks som om samhället som de flesta vill se det sakta upplöses. Det blir inte människan som genom miljöförstöring förgör sin egen ras. Nej, det blir människan som förgör människan långt innan vi blir blöta upp till knäna av stigande havsvatten.

När de som är satta att se till att dumskallarna håller sig på mattan tittar bort eller gömmer sig och gör det till en vana ligger alla vi övriga illa till. Jag skulle vilja se den maktmänniska som vågar att leva en Svenssons liv i förorten. Eller en likadan leva ett Achmedliv. Inte som ett studiebesök med livvakter och tight schema, fika på ett seniorboeende, äta skollunch på en högstadieskola för att avsluta det hela med ett besök hos en förhållandevis framgångsrik nysvensk entreprenör.

Nej, av med slips och kavaj. In i en betongkvart utan skyddsnät. Ensam med några tjugor i lädret och tokiga grannar. Fyllon och knarkare. Psykbryt som lullar runt och bär sig åt. Människor som sabbar och förstör, bryter sig in och stjäl. Slagsmål, gräl och BLOOD ALCOHOL! Lev i detta. Lev som en god medborgare i detta. Lev på t.ex en sjukpension. Jag tror inte du klarar en vecka. Än mindre ett helt liv.

Men glöm aldrig bort att så här lever väldigt många fina och goda människor. För att de har inget annat alternativ. Och bland alla dessa trasiga excistenser av psykbryt, alkisar och knarkare, finns det också fina och och goda människor. Människor som aldrig riktigt fick chansen att visa det eller som föll mellan era förgyllda stolar, silvriga samhällsnät med stora maskor i. De ville och försökte men fick aldrig riktigt chansen.

Och nu när det är helgen då vi ska tänka på varandra. Vara givmilda och lyckliga. Ja då sitter det ensamma människor i skitkvartar och gråter i sin ensamhet. Som super och slår i ren panik. BLOOD ALCOHOL! Ni vet inte vad utanförskap är. Och viljan att ta reda på det är obefintlig. Så vi som ser, ser samhället sakta gå under vare sig det finns stadsjeepar eller inte. Men ni tittar bort. Och mellan betonghusen hörs ropen BLOOD ALCOHOL!!!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Lyssnar på senaste Diablo – Icarus. Mums i örat.  Behövs lite arga pojkars urladdning efter ännu en stressig dag. För att inte tala om hur struligt det blev igår. Göta Petter! Men det är historia. Framåt march. Milda medwurstar! 6 dagar kvar till Julafton. Det bästa med det är att sen är den skithelgen över och jag tar jycken, förnödenheter och drar till husvagnen och lugnet i skogen. Asocial jag? Jupp!

Då ska vi se. Tog ett långt snack med brorsan om julklappar. Tur att man har både begåvade och sympatiska syskon, här inkluderar jag min lillsyrra också. Det var bara mig det inget blev av med,  men två av tre är ju rent procentuellt ändå ganska lyckat, försöker jag påpeka till mina arma föräldrar.  

Jaha, jag är så slutkörd till både kropp och själ så det står ganska still i knopfen. Jag anser mig färdigbloggad för nu. Adjö!

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Ja det är ju ett jävla besvär. En relativt ny bil med en en massa elektronik i. Och något slags elektronikspöke i systemet. Idag skulle jag iväg på lite nödvändigheter. Men bilen ville inte starta. Det har hänt förut och då lämnade jag in bilen på märkesverkstad. De fann inget fel. Och så blev det fel igen.

Det brukar heta att en gång är ingen gång, två gånger är en gonggong. Nå. Gonggongen har ljudit. Är ansluten till Motormännen. Har man två tillfällen då man behöver hjälp kostar det i princip gratis. Detta var tredje gången. Ingen av mina få kamratater/polare hade tid att hjälpa mig idag/kväll med starthjälp.

Så jag fick ringa Assistansekåren. Det kostar 1500:-. Kul!  Not. Med starthjälp hoppade den Finska Raggarbilen igång på första försöket. Gnistan kostade 1500:- . Öhmmmm … !!! Körde in till närmsta mack och köpte ett batteri, nytt. 1.151:- Gnulp! Lägg därtill Kårens uttryckning á 1500:- = 2751:-. Detta för fel jag redan sökt hjälp hos min lokale Fordhandlare.

Dessutom hörde jag det missljud jag ursprungligen sökte hjälp för. Som ej är avhjälpt. Det de gjorde var att kolla eventuella tvåor och åtgärda dessa samt ovanstående. Summa ca: 13,000:-.  Så missljud ej avhjälpt och ej heller startstrul. Va fan ska man med märkesverskstäder till. Dags att kalla in Robban A & co. TV3-Insider.

Det är ju för jävla hopplöst. Jag är så enormt behövande av fungerande bil och så ömkligt svag av s.k.  hjälpande “polare”. Jag har helt enkelt distanserat mig från s.k.   ”polare”   då de tycks kosta mer än vad de smakar. Ånyo ett slags Moment 22. Grattis eremiten!

Jaha, vad gör man nu då, en vecka före Julhelvetet!? Inte en klapp inhandlad. Panik  runt knuten. Jag skulle helst slippa det här, men hur förklarar man det för syskonbarn? Hur förklarar man psykisk ohälsa för en sjuåring? Jag vet vad jag tror din mor (min syster) tror du önskar dig i Julklapp. Men jag vet inte var jag köper den eller om du gillar den och så ska ytterligare tre syskonbarn, och kanske fyra vuxna samt ytterligare två vuxna ha något, åtminstonde reprensativt, i Julklapp. Kaos! Vi skulle ju skita i klappar till varandra? Fast tydligen inte.

Jag får ut 9800:- / mån. Det räcker knappt till för det allra nödvändigaste. Det räcker inte, kort sagt. Och nu har hyran gått upp. Detta är inte förenligt med min dystra verklighet, en verklighet NI inte tycks ha i åminne. Och det är sorgeligt. Varenda år.

Fan! Jag hatar Jul!

Hasta luego you low ridin´  punks!

/grandebarda

Jag har tydligen bloggat här så tidigt som 1970. Enligt statistiksidan. Skum bugg. En annan skum bugg  jag råkat ut för är vid promenad med hund.

Vi gick vårt vanliga varv. Plötslig uppfattar jag något slags hastigt ljussken och sedan slockar gatubelysningen. Kort därpå hoppar lyset igång igen för att lika plötsligt åter slockna efter ett hastigt ljussken. Jag var inte ensam ute och jag såg andra reagera på det hela så det hände inte i mitt arma huvud.

Idag slocknade en gatlampa när hund och jag passerade igen. Fast bara en. Sedan tyckte någon det var läge att fira nyår och avfyrade ett par smällare. Hunden blev skitstressad och husse förbannad. I veckan nu ska jag fixa ihop resten av det jag behöver till min husvagn. Sedan tar hund och husse ledigt från samhället som vi känner till det för lugn och ro i skogen.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Och så har jag fått en tankeslinga i huvudet. Något jag måste få ur mig för att få ur den ur huvudet. För där gör den ingen nytta. Mer än att den spelas upp igen och igen.

Jag gick djupt in i en mörk vildvuxen skog. Det var på dagen, det var ljust. Efter ett par timmars vandrande kommer jag fram till en grind på ett par gistna stolpar. Vid stolparna är en mur byggd men den är raserad och i spillror endast några meter åt vardera sida.

På andra sidan grinden sitter en mycket gammal kvinna med ryggen mot mig. Hon är klädd en någon slags särk, det ser gammalt ut. Utan att vända sig om säger den gamla kvinnan att jag måste betala tull för att passera. Jag ser ju att det går att gå runt med några kliv och kvinnan känns inte som om hon är på riktigt så jag går helt sonika runt den nedfallna muren på högra sidan och fortsätter min vandring.

Efter ytterligare någon timme kommer jag fram till samma grind, mur och kvinna. Fast från ett annat håll. Samma sak upprepas. Kvinnan väser fram att jag måste betala tull för att passera. Denna gång väljer jag att ånyo ignorera kvinnan och går till vänster om den nedfallna muren.

Efter ytterligare någon timmes vandring kommer jag återigen fram till samma mur, grind och kvinna. Det här börjar bli lika löjligt som skrämmande. Proceduren upprepas. Fast i sidled då jag har grind, mur och kvinna rakt framför mig, från den högra sidan sett.

Man kan tycka att det var tredje gången gillt och att jag borde betala något i någon slags tull och få lov att passera genom grinden. Men envis som man kan vara väljer jag ett fjärde försök. Varför jag går i skogen och var jag ska någonstans är oklart.

Skymmningen börjar falla och för fjärde gången kommer jag efter en lång tids vandrande fram till grinden, muren och kvinnan. Från vänstra sidan sett denna gång. Jag måste ha gått i cirklar men alltid återvänt till platsen som om den var magnetisk och jag vore av metall.

Skillnaden denna gång är att jag ser den gamla kvinnan framifrån. Hon upprepar att jag måste betala tull för att passera. Nu är jag så trött och törstig och förvirrad så enkom för att komma vidare trevar jag i mina fickor för att finna något som kan duga till en tullavgift. Ansiktet på kvinnan är skrynkligt och fläckigt av ålder men hennes ögon lyser som rådjursögon i strålkastarsken.

Det visar sig att jag inte har en tråd på kroppen, inget att betala tull med. Hur detta har gått till är för mig helt obekant och högst genant. Vem går till skogs nakna? Jo, de som vill dö. Tullavgiften är själen, det sista man har att förhandla om och med.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda

Det är för sent … tror jag. Jag kan ha fel. Men men jag chansar inte. Det vore dumt, jag är för snäll.  Eller inte. Svårt att veta. Det lackar mor Jul och di smau ska ju ha klapperier. Hua mig. Färäldrahjälp erfodras. Föräldrar jobbar, klockan är sent, för vissa, jag är topplocksvaken. Känner för att väsnas, andra i huset gör det, vad gör det om jag väsnas?

Hänsyn. Ett fjärran, sällan använt begrepp. Vad betyder det? Meningarna är delade. I det samhälle vi nu lever i betyder det inte samma sak som det gjorde för 15 år sedan. Eller 20. Eller 25. Hyrevärldarna glider med. Sålänge nån betalar hyran och blånekar samt inte tas på bar gärning är det bara att blåsa på, oavsett störning. Sanslöst.Men tydligen acceptabelt.

Jag har varit inne på detta förut, inte av en slump direkt. Men det fortsätter. Om det nu är så att man kan säga att framgång föder framgång så föder även dumhet dumhet. Dessvärre! Och de som drabbas är ju knappast dumskallarna utan de som i tysthet knyter näven i byxfickan. Det är så dumt! Som vanligt.

Medborgargarden. Låter kraftfullt och till en viss del löjsamt. Äldre medelålders män med taxar och pudlar vid namn Majvor och Sickan med ficklampor och gamla mobiltelefoner. Patrullerande gångstråk inga tjyvar är intresserade av ändå. En gemenkaps i gemyt i anda av beslutsamhet som ingenstans leder. Mer än möjligen mopedtrakasserande ynglingar med för mycket fritid och för lite att göra. Inte de riktiga bovarna.

Får man skjuta på bovar med paintballgevär? Otvättbart bläck. Det vore en markering. Men det får man naturligtvis inte. Det vore en inskränkning på den personliga interigrerigeringen. Även om den som fick färg på sin jacka inte direkt var skyldig till brott  mot de allmänna bestämmelserna mot brott mot de allmänna bestämmelserna mot allmän skadegörelse alternativt brott mot störande av allmän ordning. Brott bestrides p.g.a brist på bevis.

Medborgargarden. Medborgare som går i gard mot brott. Är det brottsligt? När det går till sin yttersta spets naturligtvis. Men jag, som har en raketrädd hund, och som har tagit ett ekonomisk och medborgeligt steg för att slippa detta elände, begår jag då ett brott om jag skyddar min hund (i detta fallet) mot människor som bryter mot detta av kommunlagern förbjudna aktivitet?

Om du, kommer till den plats där jag och hund har sökt skydd mot just sådana som dig, avlossar fyrverkerier, var medveten om att jag inte skyr medel att ge dig, just dig, en sista viloplats bland ödeskogens vilda granar, sönderslagen av raseri, bara för du var så dum och ignorant så du tyckte du hade rätt att jävlas med oss som sökte skydd. Du är varnad!

Hasta luego you low ridin punks!

Grandebarda

Ja här går man och hänger med huvudet. Trampar vatten. Men så fick jag som av en slump syn på nåt som är nåt att se fram emot iallafall. Detta. Trevligt!

Det lackar mot julhelvetet. Tindra med ögonen och var romantiskt komisk, annars jävlar! Jag kommer, efter att ha deltagit familjens julfirande, att genast åka till min husvagn och supa mig bortom …

Ensamhetens helger. Iallafall för knepiga ungkarlar med stora hundar som inte får komma in i stugvärmen. Nä, jag har inte straffat ut mig. Det har utvecklats på detta vis av omständigheter varken jag eller andra kan rå för. Det bara är så. Men va fan! Man börjar bli van.

Usch, nu börjar jag negga igen. Tänk positivt man. Fly mig en positivhalare. Skomakare, bliv vid din läst. Nej jag är inte full. Mer än möjligen full i fan. Och så svär jag också, hemska människa. Nå, det är av underordnad betydelse. Man vill ju liksom bara vara glad. Kan man inte få vara det?

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda