I dagarna pågår arbetsmarknadsdagarna Gadden på Handelshögskolan i Göteborg. Mässan, som jag själv var med och arrangerade år 2006, innebär framförallt nätverkande och möten mellan studenter och näringsliv, men faktiskt även en del som kan vara av politiskt eller PR-mässigt  intresse. Under onsdagen hade jag exempelvis möjlighet att lyssna till hela tre intressanta talare: Jan Carlzon, Ebba von Sydow och Leif Johansson.

Företagsledarlegendaren Jan Carlzon höll ett lysande invigningstal som innehöll ett flertal mycket intressanta passager. Dels talade han om den så kallade amerikanska drömmen och beklagade sig över att det saknas en motsvarande svensk dröm. Svenska ungdomar har visserligen förhoppningar om att vara med i dokusåpor och vinna på Lotto, men som Carlzon uttryckte det: “Sådana drömmar är inte värdiga det svenska samhället”.

Vidare talade Carlzon om Sveriges ras i välståndsligan. Enligt hans tes hängde Sverige med bra i efterdyningarna av andra världskriget så länge de krigsdrabbade länderna tvingades fokusera på återuppbyggnad. Sedan läget i dessa länder normaliserades har Sverige däremot enbart halkat efter, vilket enligt Carlzon i mångt och mycket beror på att vi saknar visioner och affärsmannaskap. Liknelser drogs även till dagens personvagnstillverkare. Det spelar ingen roll hur bra man är på kostnadsstyrning och finansiell infrastruktur om man inte tillverkar bilar som kunderna är beredda att betala för.

Journalisten Ebba von Sydow talade om sociala medier samt om hur dessa kan användas i marknadsföring av såväl personer som organisationer. Föreläsningen var mycket uppskattad och visade åter att von Sydow, trots den kritik hon ofta får ta emot, verkligen är en duktig och hårt arbetande person.

Det senare passet med Volvos koncernchef Leif Johansson handlade framförallt om dennes karriär samt syn på Volvo och den ekonomiska utvecklingen. Generellt menar Johansson att vi sett lågkonjunkturens botten men att återhämtningen riskerar att bli seg. Angående Fords försäljning av Volvo Cars framförde Johansson att han naturligtvis är intresserad av processen men att han inte är orolig över att personvagnstillverkaren får en kinesisk ägare. Han tror helt enkelt inte att någon aktör är beredd att lägga ut flera tiotals miljarder kronor på ett företag för att sedan förstöra dess varumärke.

Under morgondagen talar Odd Mollys VD Christina Tillman, Aktiespararnas VD Günther Mårder, Handelsbankens VD Pär Boman, Nova 100-grundaren Fredrik Andersson samt Blondinbella. I övrigt ställer Börsgruppen ut. Kom gärna förbi vår monter.

Det sägs att författarna är de nya rockstjärnorna och det är förstås intressant att debutera i en sådan tid. Jag ser hur debutanten som fenomen möter ett växande intresse på internetsajter – och det mottagande vi fick på bokmässan visar tydligt trenden.

Senast författare var av allmänt intresse var väl på 20-talet. Sedan dess har det varit piloter, vetenskapsmän (som det kallades då), rockstjärnor, filmstjärnor, popstjärnor, idrottsstjärnor, TV-stjärnor, såpastjärnor, dokusåpastjärnor och ståuppstjärnor.

Alex Schulman, Sofie Fahrman och Ebba Von Sydow är planetens härskare – de har med sina mediekarriärer parkerat sig i samhällets gräddfil. Och vad väljer de att göra då? Köpa sig en resa till rymdstationen? Gifta sig med en fotomodell? Flytta till Malibu?

De väljer att debutera som författare.

Förr hade det varit tvärtom. Då hade de gett ut böcker och sedan, liksom Guillou eller GW, fått en egen TV-serie. För på den tiden, när det knappt fanns några TV-kanaler och en filmkamera kostade som en bostadsrätt och youtubes skapare bara var en glimt i sin mammas öga, på den tiden var det TV som var hett.

/Augustin

Vill du bo som Ebba von Sydow? Den kända modeskribenten säljer nu sin inte helt anspråkslösa lya på Östermalm i Stockholm. Och skulle priset vara i saftigaste laget kan man ju alltid få lite inredningsinspiration helt gratis, för visst är lägenheten tjusig?

Läste på Ebbas blogg att Jimmy Choo blir nästa gästdesigner hos HM. Vilken grej. Då kan man ju vänta sig ett rejält uppsving på skofronten. Jag kan bara applådera HM:s taktik och vänta med spänning. Kan bli hur bra som helst och sälja hur mycket som helst. Jag menar, vilken kvinna (viss generalisering där) har inte drömt om ett par Jimmy Choo i sin skogarderob.

Bild: jimmychoo.com

Pitkä, väljähkö jakku on tämän kesän MUST- vaate!! Alla olevan upean kuvan jakku on Zarasta. Valitettavasti värit vähän valehtelevat ja takki on oikeasti paljon kirkkaamman sininen kuin mitä kuva antaa ymmärtää.. Hinta on noin 100 €. Todella magee outfit!

Foto: www.sturegallerian.se

Myös vaaleita jakkuja näkyy paljon siellä sun täällä tyyli- ja trenditietoisten ihmisten päällä! Alla olevassa kuvassa Kirstin Dunst sekä ruotsalaiset bloggaajat Ebba von Sydow ja Karolina Skande (+malli). Tämän mallisia jakkuja vilisi tosin myös mustassa värissä Tukholman kaduilla!

som vanligt med fötter mot teven
jag ser Tv8 där pratar Von Sydow
Ebba och tvärsöver sitter herr Flinck
hon kråmar sig plutar och munnen den rör sig
han ser ganska pigg ut ändå
lite mjäll eller nånting som blänker på skjortan
de pratar om power-par om snyggunioner
så säger han ordet som bryter av smeten
Rövsmör och lugn sänker sig ner i mitt bröst
sån intervention
så bra att han lever
han ställer sig upp
Thorsten Flinck kan knappt gå
programmet är slut
jag hoppas på tillfälligt
sendrag
inget kroniskt
jag tänker på
Rövsmör
på det som förgör
tiden som pratas
och tisslas och tasslas
och att säga för mycket
på mängden av Rövsmör
som väller och luktar
ur mängden av munnar

CMM på Karolinska betyder Centrum för Molekylär Medicin, och de hade inviterat mig som gästtalare till en ledarskapsgrupp med ett 30-tal personer. Jag berättade lite om när jag drev företag. Och om att vara entreprenör men fokus låg ändå på min nuvarande verksamhet.
De visade stort intresse för vår förening och efter en timme var de entusiastiska och glada över att jag kommit dit!
Två av deltagarna, en överläkare och en docent, båda kvinnor, anmälde sitt intresse för att hjälpa till och gärna ingå i någon expert grupp. Det var mycket stimulerande att få sådant gehör.

Ann Söderlund, Christina Schollin, Ebba von Sydow och Joanna Sundström deltog i 2.6 klubbens stresseminarium

2.6 hade sitt andra seminarium på tisdagskvällen och det blev en stor framgång, tycker jag. Mycket intressanta talare, med inriktning på stressforskning. Christin Mellner och Victoria Blom från psykologiska institutionen vid Stockholms universitet talade och i den panel vi bjudit in hade experterna Britt Brageé och Giorgio Grossi, från Stressmottagningen, mycket av intresse att dela med sig av. Sluta tala och tänk på måsten, tänk vad du vill göra eller tycker om att göra. Då mår du mycket bättre. Eller, om det är tufft, ryck på axlarna och tänk ”shit happens”!

Ann Söderlund, författare, krönikör, programledare med mera är oerhört avväpnande och när hon berättar att hon uppfostrades som en kille förstår man hennes sköna stil.
Ja, det är genusskillnader även inom stress, instämde Giorgio och Britt. Redan de riktigt små flickorna lär sig att vara söta och snälla, det är viktigt. Medan pojkarna får vara utagerande. Flickor behåller sin stress inom sig. Pojkar kan få rasa och vara aggressiva.
Ebba von Sydow, konstaterade med sin charm och sitt sakliga lugn att alla, även de riktigt unga tjejerna, har stressproblem idag. Att detta kan bero på alla sociala medier, alla krav på att man måste vara framgångsrik, bäst, vackrast etcetera backades upp av Britt Bragé och Giorgio Grossi.
Samhället av idag gör förstås att det är tufft att vara ung kvinna. Eller Prestationsprinsessa som man kallar det. I synnerhet när måste leva minst tre parallella liv; som kvinna, yrkesarbetande och mor. Moderator, med stuns, var Joanna Sundström, från Greatness PR, kärntruppsmedlem och 2.6 bloggare. Konklusionen var att ingen äger frågan om vem som får vara stressad. Alla har vi olika yttre och inre krav på oss själva. Den inre, eller yttre, självkänslan spelar in. Behöver man ständigt bekräftas genom arbete eller är man beroende av relationer (att vara behövd) för att må väl, då är inte självkänslan stabil. Men detta problem kan man få hjälp med, förmedlade Christin och Victoria.
Mycket, mycket mer kom fram som är viktigt men vi återkommer till detta i vår klubbtidning i juni.
Avslutningen i Wallenbergsalen, blev kvällens klo.

Lise och Gertrud underhöll med bravur!

Lise och Gertrud, vilka musikaliska, härliga artister! Två röster och en cello. Och vilka röster sen. De gav oss tre av sina fina, ljuvliga sånger, med underbar text som passade väl in på kvällens tema. Sedan minglade vi i den vackra festsalen och det var många, många av våra 175 gäster som tackade för ett enastående bra program.
Och jag vill tacka alla som ställde upp och gjorde denna kväll möjlig!
På scenen, bakom och med alla förberedelser.

Alexandra och My Blomqvist, kärntruppsmedlem i 2.6

Christin Mellner, doktor psykologi och forskare vid Psykologiska institutionen, SU som pratade om "att duga eller inte duga - det är frågan"

Det började igår.. ett lätt tryck över höger sida av thorax.. och just i tumörområdet.. det kändes som om någon la en hand på stället och började trycka… trycket ökade sakta men säkert…

Vid läggdags var det faktiskt skönt att trycka i sig lite värktabletter och smörjdes med tigerbalsam.. som just nu är det som hjälper mot smärtan i ryggen…

Så under natten vaknade jag vid ett tillfälle då jag inte fick luft och jag trodde att nu sitter ångesten på mig.. och jag lär aldrig komma upp från sängen igen… men det var bara sonen som hade lagt sina långa skånkor över min bröstkorg…

Lyckades somna om och drömmer att jag var med i en dokusåpa.. det var jag och 6 andra tjejer och tre killar… och alla var så mycket yngre än mig… så jag satt där med solglasögon och bara pöste.. för jag visste ju så mycket mer om livet än vad de gjorde.. och jag fixade utmaningarna kanon… Fast en av de där andra deltagarna var Blondinbella och hon var bara för mycket…

Så nu drömmer jag om Blondinbella och maken om Ebba von Sydow…

Så det är inte så konstigt att maken mår som han gör och jag har en stor ångest klump som sitter på bröstet på mig…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, ebba von sydow, blondinbella, värktabletter, ångest, tigerbalsam

För att få en indikation på hur populärt Twitter är i Sverige, utanför bubblan av mediamänniskor, brukar jag titta på hur många followers Ebba von Sydow har. Det är förstås högst ovetenskapligt, men jag inbillar mig att när (eller snarare om) Twitter når kritisk massa i Sverige kommer det att återspeglas i en exponentiell ökning av EvS-followers.

Just nu ligger Ebba på… 698 followers. Tyvärr har jag inte fört statistik på EvS-index, men jag har för mig att det låg runt 2-300 för bara några veckor sedan.

I dag inser jag dock att ett kompletterande Alex Schulman-index kanske är nödvändigt. Schulman twittrar (med nästan psykotisk frekvens) sedan slutet på januari. Han har i skrivande stund 955 followers. Flest i Sverige?

Mer om journalister (och Ebba von Sydow…) på Twitter här.

Det pågår ett bloggkrig mellan Linda skugge och Ebba von sydow som i korthet går ut på att definiera vem av dessa som är mest stressad.

Jag tar det från början. Ebba von sydow har blivit rekryterad av Alexandra Charles att vara företrädare för unga kvinnors hälsa. Alexandra Charles har startat 1,6 miljonersklubben som är en förening som skapar kunskap om kvinnor över 40:s hälsa. Nu ska man ha en liknande förening för yngre kvinnor och dess talesperson ska vara Ebba von Sydow.

Ebba von Sydow har på sin blogg skrivit att hon ibland är så stressad och pressad att hon inte kan sova på nätterna . Detta har fått Linda Skugge att reagera. Linda Skugge har tre barn och jobbar heltid. Hon kritiserar Ebba von sydow och menar att hon ska komma tillbaka när hon också har tre ungar som alla är magsjuka och dealinen på jobbet kryper allt närmare. Sammanfattningsvis: har man inte barn ska man inte klaga på att man är stressad

Jag tycker Linda Skugges attityd är trist. Varför skulle man inte kunna vara stressad bara för at man inte har barn? Innan jag fick barn sprang jag runt på möten och aktivieter nästan varje dag. Jag har både träffat psykolog och ätit betablockerare för att jag upplevde mig själv som stressad. Och det var före jag fick barn. Nu har jag två ungar och stressen finns självklart men på ett annat sätt.  Nu måste jag prioritera. Jag har lärt mig att säga nej och jag vet att inget är mer viktigt än barnen. Förr kunde jag slå knut på mig själv för att vara tillags och ställa upp andras önskningar. Nu måste jag säga nej eftersom man faktiskt inte kan lämna en magsjuk unge ensam även om chefen flåsar en i nacken och kräver resultat.

Belinda Olsson är klok och har skrivit om detta bloggkrig i en krönika på Aftonbladet.se . LÄs hennes text!!

okej jag är helt efter nu men hela den här linda skugge/ebba von sydow-debatten gör mig så jävla matt. jag kan inte FÖRSTÅ hur linda skugge, som en gång i tiden skrev världens bästa krönikor, har kunnat utvecklas åt det hållet. hon som en gång i tiden uttrykte sig såhär. jag har visserligen inte haft någon respekt kvar för henne sedan hon “avsade sig” som feminist. herregud! som om det är något man kan AVSÄGA SIG från!? som om det inte vore en förbannad självklarhet?! jag utgår från att människor är feminister, precis som jag utgår från att människor inte är rasister eller homofober. alla andra kan dra åt helvete.

SÅ, med det lilla pk-förtydligandet kan jag fortsätta prata om skugge/von sydow. jag tycker det är så jävla omoget och ointelligent att köra med skugges retorik, dvs “du har inte fött tre ungar och ammat dem samtidigt som du drivit två företag så du har ingen rätt att klaga eller känna dig utbränd”-retoriken. man är ute på så jävla djupt vatten om man ska hålla på sådär. okej, så egentligen får INGEN människa klaga, för det finns alltid någon som har det lite värre? hallå linda, jag hörde att i fattiga byar i tja… låt oss säga etiopien så föder kvinnorna ÄNNU fler barn, och de har inte alla dina pengar och en fet villa att luta sig tillbaka på så egentligen borde du inte heller klaga, egentligen är inte din ångest heller viktig för DÄR kan man snacka riktig misär. endast DE kvinnorna får lov att klaga. eller egentligen inte de heller, för det finns ALLTID någon stackare som har det ännu värre…

så de gånger då jag drabbats av mina små låtsasproblem, legat sömnlös veckor i sträck, slutat äta och fungera – då borde jag ha tänkt på linda skugge eller de stackars fattiga kvinnorna i etiopien eller döende barn eller varför inte alla krigsoffer? jag blir så jävla förbannad. man KAN inte jämföra problem! vem fan är så jävla arrogant att hon eller han tar sig rätten att bestämma vad som är legitimt att ha ångest över? det kan vara jävligt jobbigt att leva ibland, det har väl de flesta upplevt någon gång. alla är olika, alla hanterar saker olika. jag vet att man kan få psykbryt av småbarn och allt vad det innebär, men det innebär inte att man inte lika gärna kan få det av ett jobb, en relation, påtryckningar från samhället eller varför inte av ett ideal man inte kan leva upp till? all ångest är verklig och all ångest är vidrig och det är viktigt att inte trivialisera någons icke välmående.

*spiken i kistan för skugge*

Telegrafen råkade av en slump förbi argt grälande Ebba och Linda i konsumkön idag. Ivrigt tjuvlyssnade vi till grälet.

- Du fattar ju ingenting Ebba. Du bara dricker champagne och gnider dig på Stureplan.

- Du då, du är ju bara avundsjuk för att ingen vill ha dig längre Linda!

- Ingen vill ha mig? Du då med din jävla melonskalle och panna som en jordglob!

- …nu Linda, gick du för långt. Bara för att du ligger som en slak sugga i sängen och diar dina ungar, så klankar du ner på mig!

- Melon…huvud!

- Jävla kärring

- Meeeeeloooon…

- Bajskorv

- Kisskorv

- Åååh, jag börjar bli stressad…var inte så elak mig mig. Jag har ont i huvudet.

- Spränger det i melonen?

- Sluta.

Sen tog det slut för Ebba svimmade av prestationsångest.

Linda klampade över och förbi henne med sitt koppel av 17 barn efter sig. Tre kräktes på Ebba på vägen över henne och en dreglade glatt.

Plötsligt och ur ingenstans kom med ett häxvrål Katarina Janouch flygande med en yxspark som hon satte mitt emellan skulderbladen på den liggande Ebba.

Jag blir lite förundrad över hur dessa två damer hinner skriva och fajtas om vems liv som är mest stressigt?

Jag menar, en riktigt stressad kvinna hade nog varken hunnit skriva om det och ännu mindre bråka om vem som har mest rätt till att vara stressad.

Sen kan man undra över hur de ens orkar lägga energi på att bråka om detta, den energin borde de väl behöva lägga på allt de känner sig stressade över?

Det finns grader i helvetet. Stress för övrigt är enligt min mening en reaktion på att man tar på sig för mycket eller för lite mot vad man klarar av. Mitt liv skulle nog vid en yttre anblick av de flesta förefalla vara troligen öerstressande, men själv känner jag mig ganska lugn och till freds då jag klarar av det jag tagit på mig. Men å andra sidan behöver jag inte välja vilken aftonklänning jag ska ha eller leta fel på andra kvinnors tillvaro – så jag spar en hel del tid också samtidigt.

Ja, naturligtvis kan inte jag heller hålla mig. Naturligtvis måste jag som bloggare och som numera en del av “bloggvärlden” också vara med och kommentera bloggvärldens angelägnaste (o)väsentligheter.. som “BRÅKET” mellan Linda Skugge & Ebba von Sydow. =D Varför skriva om viktiga saker liksom, när man kan skriva om annat kul?! (och catfights är kul; speciellt iscensatta försök till prestige-catfights!)

Det fanns en tid då jag superdiggade Linda Skugge. Men inte för att hon var “feminist och cool brud” eller så, utan för att hon själv rackade ner på människor som rackade ned på andra (kvinnor som män). För att hon var cool på riktigt. Men sen kom hennes “Nu slutar jag kalla mig feminist!”-utspel (ty som maka och mor var hon ju tvungen att ändra sig!) och där i mina ögon förlorade hon precis all sin credd. Mest för att hon i och med detta låtit andra definiera vad som är feminism – och att det var uppenbart att hon själv som kvinna trots allt hade försökt passa in i en mall. Det var väl ändå inte det, det hela handlade om, Linda? Men visst, vad och hur vi kallar oss saker och ting här i livet - och vad vi väljer att inkludera i definitionerna – är ju till syvende och sist inte väsentligt; det är hur vi sen beter oss härefter. Ett av mina favoritcitat är av en snubbe vid namn Georg Christoph Lichtenberg och lyder:

“Man ska inte döma människor efter deras åsikter, utan efter vad dessa åsikter gör dom till.”

Ebba von Sydow störde jag mig enormt på i början – men egentligen inte Ebba själv, utan tidningarnas plötsliga sätt att lansera henne som den nya “tjejen med modekoll”. Det var plötsligt “käcka Ebba” hit och “Ebba med modetipset” dit på varenda jävla framsida i kvällspressen (kändes det som) – och som från ingenstans. Som kvällspressens nya, magiska lilla modefé var hon bara där, redo att trolla fram lite bättre kläder på folk!

Rosenkindad och sockersöt var hon på varenda uppslag i perfekt make och hår, men jag har aldrig för MITT LIV för den skull trott eller inbillat mig att Ebba på någon nivå skulle vara lyckligare, mer perfekt eller “höjd över all vardagsgrå smuts” och hårt slit; som ren människa. Varför skulle man vilja tro eller anta nåt sånt? Att Ebba var en superwoman som enbart var profit- och karriärhungrig, med noll koll på övrigt lidande och förståelse för en annan vardag utanför sin modesida..?

Alltså, bloggvärlden: – tada! – jag står HELT på Ebbas sida här!

Jag förstår verkligen inte Skugges utspel här…Visst, jag har heller inga barn men om jag hade barn så INTE FAAAN skulle jag börja klaga på andra människor (och kvinnor) som inte hade barn för det (eller människor som enligt min mening hade vad som synes “lättsammare” liv än mig). Så jävla lågt! Som sagt, våra liv ser alla olika ut, vi gör alla våra val utifrån våra förutsättningar för stunden och vi kan alla ha våra personliga helveten, utan att det behöver synas utåt (hög som låg, ensamstående som förälder, gammal som ung). Sen finns det faktiskt jävligt många kvinnor som inte KAN få barn också (tänkt på det Skugge?), samt kvinnor som gärna vill ha barn men som tyvärr – trots idoga försök – bara lyckas träffa på rena puckomän (som troligtvis inte är något pappamaterial att hänga i julgranen) eller kvinnor som gifter sig och får barn men som verkar leva med idiotmän som inte för fem öre delar ansvaret över barnen (för mig tycks det f.ö. som att DET är Skugges problem; hon kanske ska ta sig ett snack med ungarnas pappa.. var var han vid alla dessa tillfällen??). Eller trivs hon med att vara the “ensam supermama mot världen”?! Men varför klagar hon då.. (?). Fan, hade jag tre söta, underbara barn att gosa med på en “sketen madrass från Jysk” (btw, Lindas egen värdering!) på golvet så skulle jag bara ligga där och njuta och gosa away och sen totalt SKITA I vad alla andra kvinnor eventuellt pysslar med därute i sina “karriärer”, och om de nu hade egna barn eller inte……… Hallå?! (men det är ju rätt uppenbart här att vi alla värdesätter lycka i livet – och vad som är väsentligt att bry sig om och uppskatta i vardagen - aningen olika…!).

Även om jag fortfarande inte bryr mig ett skvatt om vad Ebba skriver och anser om mode i sina texter (som jag aldrig läst) runt om i olika blaskor kan jag i alla fall konstatera att Ebba verkar vara en far more sympatisk människa än Skugge, och den tjej som jag skulle vilja bjuda hem till mig på en middag (med eller utan eventuella ungar i släptåg!).

(ps. troligtvis den första & sista bild jag någonsin kommer att ha i min blogg på Ebba von Sydow. ds.)

Just nu pågår en sjukt barnslig pajkastningsfight i “bloggsfären”. Fast jag vet inte om det är en bloggdebatt egentligen.  Anyway, för er som inte fångat upp bråket började det hela med att Ebba von Sydow skrev en krönika om “stressade prestationsprinsessor”. Det retade upp Linda Skugge så till den grad att hon slängde iväg en känga om att livspusslet för småbarnsmammor var betydligt svårare än för unga barnlösa tjejer. Den senare gruppen hade således inte rätt att gnälla för de behöver inte anpassa hela sitt väsen efter någon annan. En kvart senare lade sig Katerina Janouch i debatten på Skugges sida och menade att man kommer närmare verkligheten om man gör karriär samtidigt som man har barn och att det är ett mer förnämt sätt att framleva sitt liv.

“Är Ebba sämre för att hon inte har barn?
- Nej, men alla kvinnor som har en massa barn och som sköter hem, hus, hem- arbete, en massa barn OCH jobbar är faktiskt lite bättre än de som inte har några barn och som kan sitta på kafé och slösa bort sin tid.” -Linda Skugge

Skugge har också retat upp sig för att  von Sydow är ansikte utåt för 2.6 miljonerklubben. Hon menar att hon inte kan identifiera sig med henne. Nähä? Men det finns ju flera människor som är ambassadörer. Måste alla vara personer som Linda Skugge kan identifiera sig med?

Jag kan inte identifiera mig med varken Skugge eller Janouch. Däremot kan jag relatera till von Sydow. Räknas inte jag då? Jag blir oerhört provocerad över att vi inte kommit längre än till att alla kvinnor måste ha barn för att räknas. Skugge skriver: “Kan inte alla unga brudar bara skaffa barn och börja leva ett liv som finns på riktigt“. Varför måste Skugges verklighet vara den som är normen? Måste man sitta uppe hela nätterna med kräksjuka barn som tar hem den ena bacillen efter den andra från dagis för att det är svennebananlivet man förväntas leva? Jag vill inte det. Det låter ju inte så lockande om man lägger fram det så. Skugge och Janouch är båda två riktigt dåliga ambassadörer för the mamahood. Om man vill att unga tjejer ska reproducera kan man inte locka med argument som att man måste ta hand om allt från födandet till barnet flyttar hemifrån själv plus att man måste ta hand om man, hus, hund och marsvin också.

“När jag ser tillbaka på mig själv som ung och barnlös och minns alla tankar som jag då så självupptaget hade så önskar jag att nån kunde ha slagit mig på käften.” Min sista punkt är den aggressiva tonen. Vad vill Skugge uppnå med den? I mina ögon skjuter hon sig själv i både fötter och knän. Kanske vinner hon poäng hos andra kvinnor som känner igen sig i vaknätter och kritstreck på tapeterna men inte hos mig. Fast det skiter hon väl högaktningsfullt i eftersom jag inte har barn.

Bloggkrig ! Stresskrig! Drama! Nja så farligt är det inte, det handlar om två kvinnor som var för sig är stressade, och frågan är vem som har störst rätt att “gnälla”. Kvinnorna är Linda Skugge och Ebba von Sydow. Linda är irriterad på att Ebba gnäller över stress eftersom hon faktiskt bara har sig själv att tänka på. Linda själv hade minsann 2 barn när hon var 30 år, och hon var då tvungen att lägga sig klockan 19 på kvällen för hon var så slut. Ebba svarar med att Linda faktiskt inte har ensamrätt på att gnälla bara för att hon är mamma.

Vad tycker jag då, jo att det spelar ingen roll om man sitter ensam på en stubbe i skogen så kan man känna sig stressad eftersom stress kommer inifrån. Jag var ensam med min son från första början. Han var jättesjuk det första året och jag fick aldrig sova. Jag fick släpa honom med mig 3 trappor med tvättkorg under ena armen och unge under andra varje gång jag skulle tvätta, och det var ofta eftersom kan var ett kräk-barn. När han blev lite äldre hade jag tre jobb för att försörja oss, och till det ena jobbet (städjobb) fick han alltid följa med eftersom det var på kvällstid.

Nej jag var faktiskt inte speciellt stressad ändå om sanningen ska fram. Jag är mer stressad i dag med ett arbete och en tonnårsson som faktiskt klarar sig ganska mycket själv. Det finns alltid någon som har det värre, men det innebär ju inte att ens egna problem känns mindre. Jag kom ihåg när jag beklagade mig för morsan en gång när sonen varit sjuk länge och jag var dötrött. ” Ja men tänk jag som hade 4 ungar då” svarade hon. Gud så irriterad jag blev. Jag blev väl inte piggare för att hon hade haft 4 ungar heller.

Man gör ett val. Linda har valt att skaffa barn och arbeta med det hon gör, Ebba har valt ett annat liv. Men hur det än är så utgår man från sig själv och sitt eget liv. Sabina har två barn varav ett har PWS samt är autistisk.  Sabina har dessutom obotlig cancer och obeskrivliga smärtor och vet inte hur länge hon har kvar att leva. Hon gnäller inte speciellt mycket i sin blogg. Då har Sabina det mycket värre än vad Linda någonsin haft, innebär det att Linda är en gnällspik som klagar över hur hon fick slita när barnen var små ?

Nä tjejer, det är bara att inse, vi har alla våra problem och bestyr och dom förminskas inte för att någon annan har det värre. Det handlar inte om vem som har det värst utan om hur vi själva känner oss för stunden. Det är ingen tävling i vem som är den största martyren, vem som offrat mest, vem som varit duktigast i livet. Det handlar om att vara lite ödmjuk, att inte sätta sig över andra, att inte förminska varandra. Mymlan har skrivit bra om detta.

Jag blir förbannad när jag läser att Linda Skugge tycker att Ebba von Sydows stress är löjlig eftersom hon inte barn. Utan barn finns, enligt Linda ingen verklig orsak till stress. Linda tycker Ebba ska komma hem till Linda, för där är det “på riktigt”.

Har du ensamrätt till verkligheten Linda? Är din verklighet mer verklig, bara för att den omfattar ett liv med barn? Bara för att du har mycket omkring dig?

I en värld av individer finns många olika sätt att leva. Vår uppfattning av vår egen situation är bara vår egen. Ingen annan kan bestämma att min stress är mindre verklig än någon annans. Mindre viktig att konfrontera. Bara jag kan själv veta hur det känns.

Visst är ett barns välmående viktigare än ha “rätt” jacka, det tycker säkert Ebba också, det är jag övertygad om. Att hon inte har egna barn gör däremot inte henne eller någon annan i hennes situation mindre viktig. Inte heller hennes känsla av stress.

Du är säkert en förebild för många kvinnor, Linda. Andra ser Ebba som sin förebild. Varför kan inte starka kvinnor bara stötta varandra?  Inse att vi alla är olika och identifierar oss med olika förebilder och lever olika liv? Liv som för oss själva är det viktigaste livet. Det liv som är verkligt för oss.

Andras åsikter om Linda Skugge, Ebba von Sydow, Karriär, Stress.

Linda svarar mig.

Jag håller fortfarande inte med. Antalet barn, i vilken ålder jag fött dem eller hur tätt de kommer har inget att göra med om jag är en bra person eller inte. Inte heller betyder det att jag är en bättre eller sämre mamma. Faktiskt. Och att jag är ensamstående är inget annat än ett kopiöst misslyckande.

Där sätter jag punkt, känns som om jag sagt vad jag har att säga i det här “kriget”.

Uppdaterat: Jag vet. Jag satte punkt. Men den här gången är det inte jag som talar, utan någon annan, som kommenterat mitt förra inlägg. Och jag blir nyfiken på vad Linda har att säga om följande:

Nu har jag inte läst alla inläggen.

Och känner inte till alla turer.

Men rent spontant undrar jag ju var vi hamnar.

Vi som inte kan få några barn.

Är vi dömda till att hålla käften då, och aldrig klaga, eftersom vi aldrig kan bli så bra. Som de som har barn?

Det finns ju något som heter ofrivillig barnlöshet.

Det var bara en spontan reaktion från någon som bara läst just det här inlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggkrig, Skugge vs von Sydow