Jag läser med Witt uppspärrade ögon Ebba Witt-Brattströms essä “Kvinnoföraktande självhat” publicerad  i DN d 11/2, nickar instämmande flera gånger, känner igen mig och i mit inre gratulerar jag henne till att ideologiskt lyckats frigöra sig från det feministiska bråte som varit stapel föda inom svensk feminism de senaste 30 åren – bråten som säger att kvinnan är ett offer för patriarkatets (läs mäns) hat. Samtidigt konstaterar jag att Ebba Witt Brattström lyckats hålla fast vid det inom den svenska feminismen som inte är bråte – bilden av Marias potential som europeisk modergudinna, kvinnan som inte låter sig definieras av män utan som enbart definierar sig i förhållande till det gudomliga. Mot slutet suckar jag djupt flera gånger. “Har de verkligen inte kommit längre…?” tänker jag om de som arbetat med den utställning Witt-Brattströms essä är en reaktion på.

Ett citat från Jessica Kempes recension: “Tysta, rakryggade och stereotypa grupperar de sig efter funktion, som hade de till slut stämt möte för att överväga sina uppdrag alla definierade av mannens behov. Hjälperskan och beskyddaren, trösterskan och sörjerskan och den sittande omsorgsmodern som med mantelns röda sida vänd utåt både hejdar och samtycker till våld genom att utan motstånd ta hand om dess offer.”

Fortfarande efter ett antal decennier definierar svenska feminister sig utifrån mannen, mannens jag och mannens identitet.

De hade kunnat undersöka Maria utifrån den kultur hon skapades i – den judiska – de hade kunnat fråga sig vilka förbilder hon hade. Påståendet, som tillskrivs Maria Sveland, att Marias graviditet är “världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt” är så befängd att jag efter några minuters tänkande undrar vad M. Sveland egentligen vet om historien utanför det sammanhang som kristendomen och kristna teologer skapat. Det försvävar henne tydligen inte att den gängse protestantiska tolkningen av Miriam (som Maria egentligen hette) inte har mycket med verkligheten att göra och att den Miriam som utbrister “Se jag är Herrens Tjänarinna…” faktiskt står mycket fast förankrad in en tradition av starka kvinnor som kunde ta vara på sig själva och också gjorde det – till och med inför G-d den Allsmäktige. Sarah, Rebecka, Rakel, Leah, Dinah, Tziporah, Miriam, Deborah, Ruth, Hanna, Judit, Ester, Abigail, Bat-Seba, Rahab, Hulda… Miriam hade ett val, hon kunde säga nej, hon valde att inte säga nej, med det självförtroende som bara en tonåring besitter, övertygelsen att hon vet och kan allt, väljer hon att ta plats i historien, helt i enlighet med de förebilder hennes kultur och religion givit henne, det finns inget sorgligt, tragiskt eller kuvat över Miriam.

Jag går över till Maria Svelands  “svar” till Ebba Witt-Brattströms essä i Dagens Nyheter och inser efter några rader att Maria inte fattat ett skvatt av vad Ebba talar om. Och just för att hon inte fattar vad Ebba Witt-Brattström talar om går hon i personlig polemik med Brattström. Hon har inga sakargument, det blir bara en lång tirad om hur obegripligt allting Witt-Brattström skriver är. Om Sveland hade sansat sig och tänkt efter skulle hon KANSKE ha insett att Ebba Witt-Brattström genom sin essä inbjuder henne att ta steget bortom feminismens negativa tolkning av kvinnan och ut i den friare och friskare luft som andas egalism, där kvinnor är kvinnor på sina egna villkor och män är män på sina egna villkor och patriarkatets och feminismens könspolarisering kan kastas bort som en gammal trasig säck.

Jag har en bekant som är ekonom, vi kan kalla honom Martin. Under sin utbildning läste Martin ett år på ett amerikanskt universitet som utbytesstudent, och praktiserade då även på ett aktiemäklarföretag i New York. Martin berättar att man på detta företag ofta anställde personal med högre utbildning inom helt andra områden än ekonomi.

- Det hände att man anställde folk som hade en universitetsexamen i till exempel konstvetenskap, lingvistik eller idéhistoria; ämnen som har väldigt liten anknytning till affärsvärlden eller till aktiehandel. Men man utgick från att dessa människor var tillräckligt begåvade och vana att inhämta information för att snabbt kunna lära sig jobbet. Och om det inte funkade kunde man ju alltid sparka dem igen.

Jag vet inte om Martins berättelse är representativ för amerikansk arbetsmarknad i stort, men låt oss anta att den är det. I så fall kan man säga att en universitetsexamen har två olika värden på den amerikanska arbetsmarknaden; man skulle kunna tala om ett specifikt och ett allmänt/generellt värde. Dels har en examen ett specifikt värde i form av de ämneskunskaper man inhämtat. Men – och det är det här som är poängen – en examen har också ett generellt värde. Den som skaffat sej en universitetsexamen anses förmodligen ha bevisat följande:

1. Att han/hon kan utföra kvalificerat intellektuellt arbete på ett självständigt, målmedvetet, disciplinerat och strukturerat sätt.

2. Att han/hon kan söka och tillgodogöra sej information på relativt hög intellektuell nivå.

3. Att han/hon kan resonera kritiskt och analytiskt.

4. Att han/hon kan sammanställa och presentera kvalificerad information på ett vettigt och strukturerat sätt.

Dessa förmågor har förstås ett stort värde oavsett inom vilken bransch man arbetar, och förmågorna kan givetvis appliceras på olika områden oavsett vilka ämnen man tagit sin examen i. Alltså kan t. ex. en litteraturvetare visa sej bli en utmärkt projektledare på en pr-byrå, medan en idéhistoriker kan göra sej oersättlig som inköpare på ett byggvaruföretag. Och om det skulle visa sig att det inte funkar; om den som tagit en examen i teoretisk filosofi inte fungerar i rollen som börsanalytiker eller om arkeologen inte klarar av arbetet som personalansvarig på fastighetsbolaget, ja, då får väl arbetsgivaren helt enkelt ge honom/henne kicken. Svårare än så ska det egentligen inte behöva vara.

Jag kommer att tänka på Martins berättelse när jag följer den aktuella debatten kring huruvida universiteten i högre grad ska utforma kurser utifrån vad arbetsmarknaden efterfrågar; att man i högre grad ska fokusera på den färdigutbildades “anställningsbarhet”. Denna tankegång är tydligen central i det europeiska utbildningssamarbete som går under namnet “Bolognaprocessen”.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2008-04-21 (“Universitet ska inte förmedla jobb”) riktar en grupp kända namn inom den akademiska världen (bl. a. Ebba Witt-Brattström, Gunnar Broberg och Karin Johannisson) skarp kritik mot denna idé. De vill värna den europeiska idén om fria lärosäten, kritiskt tänkande och kunskapssökande och de ställer – om än mellan raderna – den i sammanhanget uppenbara frågan: Vad händer med humaniora om näringslivets och arbetsmarknadens önskemål i mycket högre grad ska styra universitetsutbildningarna?

Resonemanget bygger förstås på premissen att humanister antas ha svårt att få jobb. Näringslivet (och arbetsmarknaden överhuvudtaget) förmodas inte ha någon nytta av humanistisk bildning, eller som det formuleras i artikeln: Det är lätt att se vad en ”anställbar” läkare är. Men vad är en ­anställbar konstvetare, egyptolog eller ekonomhistoriker?

Det är här jag kommer att tänka på Martins beskrivning av hur akademiker med examina i ”smala” humanistiska ämnen kunde få jobb på aktiemäklarföretaget i New York. Tänk om vi hade haft ett liknande klimat på svensk arbetsmarknad. Tänk om det fanns svenska arbetsgivare som satte värde på olika slags kompetens och t. ex. vågade ge konstvetaren en chans att använda sin bildning och sin analytiska förmåga i en annan kontext. Om arbetsmarknaden sett ut så hade sannolikt en stor del av akademikerarbetslösheten försvunnit.

Men som alla arbetssökande vet är attityden hos svenska arbetsgivare den rakt motsatta. När svenska arbetsgivare söker personal innehåller platsannonserna i allmänhet högst specificerade krav på vilken utbildnings- och erfarenhetsbakgrund man vill se hos de sökande, och den som inte uppfyller kraven behöver inte bemöda sej att söka.

Varför är det så på den svenska arbetsmarknaden? När det så ofta talas om det positiva med mångfald på arbetsplatser, varför är svenska arbetsgivare så ovilliga att anställa personal med olika utbildnings- och erfarenhetsbakgrund? Inser inte svenska arbetsgivare att en personalstyrka där människor har olika utbildningsbakgrund med stor sannolikhet kommer att generera kreativitet och nytänkande; värden som de flesta organisationer idag säger sej eftersträva?

Svaret är förstås LAS, den förhatliga Lagen om anställningsskydd; det som Liza Marklund i ett av sina mera skarpsynta ögonblick kallat vår mest exkluderande lagstiftning. Medan man i länder som t. ex. USA eller Danmark har en flexibel och rörlig arbetsmarknad enligt principen ”easy to hire, easy to fire” präglas svensk arbetsmarknad av en stelbent, betongsossig 1970-talsmentalitet, i vilken en fast anställning förväntas innebära livslång trygghet. Resultatet blir förstås att ytterst få arbetsgivare vågar chansa då de anställer, eftersom de vet att det är så gott som omöjligt att bli av med personal som visar sej vara olämplig.

Måhända skulle egyptologen visa sej bli en utmärkt utredare på försäkringsbolaget, måhända skulle etnologen kunna bidra med massor av nyttiga idéer som enhetschef inom äldreomsorgen och måhända skulle lingvisten fungera perfekt som ”account manager” på datakonsultföretaget. Detta lär vi aldrig få veta så länge svensk arbetsmarknad fortsätter styras av en föråldrad lagstiftning med rötter i ett sedan länge försvunnet 70-tals-Sverige.

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.

Har haft svårt för Ebba Witt Brattström efter att ha följt hur hon agerade gentemot sina medsystrar i Fi. Meningsskiljaktigheter i all ära, men att hänga ut människor i media på det sätt hon gjorde, det var inte ok. Och med tanke på hennes feministiska övertygelse borde hon kunnat räkna ut att allt hon sa skulle förstoras upp och användas av media mot feminismen och Fi. Jag må därför vara något partisk när jag tar del av Ebbas åsikter men men, jag kan inte låta bli att skriva om detta.

I SvD diskuteras idag chattfeminismen, ett fenomen som Mari Dahlén, redaktör på Lunarstorm, anser har blivit ett sätt för unga feminister att diskutera och formulera sina idéer kring feminism. Ebba Witt Brattström anser dock att detta inte alls främjar feminismen. Hon säger:

”Det krävs mod att vara feminist och mod är inget man övar upp som anonym på nätet, snarare tvärtom”

För mig representerar hon en liten klick ur den äldre generationen som totalt misslyckas i att ta till sig den yngre generationens sätt att kommunisera och föra samtal. Innan jag och Roya tog steget ut i bloggosfären som oss själva hade vi en anonym blogg där vi formulerade våra tankar och byggde upp ett mod och idag är vår grymma blogg ett faktum! Anonymiteten var en viktig del i utvecklandet av vår uppfattning om feminism. Bakom den kunde vi testa våra argument och sålla bort de icke-hållbara. Jag tycker därför att nätet och olika chattrum är perfekta forum för unga människor att lära sig argumentera och utveckla just det mod som Ebba så riktigt anser behövs i den feministiska kampen.

Ebba fortsätter:

“Det finns en generationskonflikt inom feminismen som oroar mig och som inte fanns på 70-talet när jag var som mest aktiv. Vi jobbade över generationsgränser och fick på så sätt med olika perspektiv som vi utvecklade tillsammans. I dag är det helt otänkbart.”

När Ebba var ung kanske de äldre släppte fram unga feminister och arbetade tillsammans med dem istället för att tala om för dem hur det minsann skulle vara. Idag känner jag ständigt att många äldre feminister tillskriver sig själva en roll av att veta lite bättre. De var ju trots allt med på 70-talet. Ebba kanske borde se till sig själv och huruvida hon kanske bidrar till denna generationskonflikt snarare än att beskylla dagens unga feminister för den.

Matilda

Nedan: En bild på Sofia Karlsson från Fi (en av de där unga feministerna som hängdes ut i media) och en bild på hennes himla snygga boots.