När jag bläddrar i vissa böcker kliar det i mitt klippafinger. Jag vill klippa ut och placera om motiven lite. Inte för att förbättra utan för att leka med de redan existerande färgerna och formerna. Edvard Hopper är en av förra seklets skickligaste målare, han bygger upp stämmningar och får luften att vibrera.

Jag tänkte låta er ge mig några ord som jag kan associera och hämta som inspiration från när jag gör ett collage med bilderna ur denna bok. Ge mig ett ord och jag ska på söndag presentera mitt collage för er. Utmana mig! *snipp snipp*

Det eneste formildende ved dette foredraget er at mannen kaller roboter for robåt. Det holder meg våken å vente på de skrudde setningene: «I den første filmen spiller Arnold en slem robåt, men i den nesten er han snill og kjemper mot en enda verre robåt.» (Terminator) «Alle mennene i byen dreper konene sine og erstatter dem med robåter, men i remaken fra 2004 blir ikke konene drept, de får bare en chip i hodet for å oppføre seg som robåter, og dermed kan det bli happy end.» (The Stepford Wives)

Jeg er på Cinemateket for å lære om science fiction-film, i foredragsrekken «Filmhistoriens ABC». Det er vanligvis et av mine favorittkonsepter. Dyktige filmvitere snakker om en sjanger de liker, og bryter monotonien med korte filmklipp. Men i dag har vi ikke noen filmviter her, derimot Gunnar Bakke fra science fiction-festivalen. Han er et glimrende eksempel på at undervisning sjelden bør overlates til autodidakte. Såvidt jeg kan skjønne er han en typisk potetgullnerd, som entusiastisk har sett altfor mye film, men uten å tenke noe særlig over den. Bakke tror det er inspirerende å høre at «jeg gleder meg som en guttunge til dette klippet» eller «jeg skal ikke si noe mer om denne filmen enn at dere MÅ se den». Vel og bra – men jeg vil vite hvorfor. Jeg vil lære noe uten å se filmen selv. Hva gjør jeg ellers på dette foredraget?

Men la meg legge godviljen til. Historikk: Verdens første science fiction-film var En reise til månen fra 1902, regi: Georges Méliès. Videoen til Tonight Tonight med Smashing Pumpkins er svært influert av denne filmen (ovenfor). Neste høydepunkt kommer ikke før i 1927, Metropolis av den tyske ekspresjonisten Fritz Lang. På 1930-tallet dominerte superhelter som Lyn-Gordon. Etter krigen kom «gullalderen», preget av Den kalde krigens angst for atombomber og kommunistisk invasjon. På 1950-tallet fikk vi angrep fra flygende tallerkner, og monsterfilmer som Them! med muterte kjempemaur. 1960-tallet var mer filosofisk, med François Truffauts Fahrenheit 451 og Stanley Kubricks episk storslåtte, men langtekkelige 2001: A Space Odyssey. Det kom også mindre alvorlige filmer, som Roger Vadims Barbarella, hvor Jane Fonda slo igjennom, med de berømte scenene hvor hun stripper vektløs ut av en romdrakt (Kylie Minogue har laget en tribute i videoen Put Yourself In My Place, se den her), og sprenger orgasmemaskinen med sin erotiske kapasitet (nedenfor).

På 1970-tallet kom en rekke mørke dystopier, før George Lukas endret verden med Star Wars i 1977. Samme år kom Nærkontakt av tredje grad av Steven Spielberg. På 1980-tallet fulgte helteseriefilmer som Terminator, Alien og Mad Max. Mest epokegjørende var Ridley Scotts Blade Runner fra 1982, en science fiction film noir hvor stemninga ifølge regissøren var inspirert av Edvard Hoppers maleri Nighthawks fra 1942 (nedenfor).

Gunnar Bakke slutter her. Ifølge ham har det ikke blitt laget interessant science fiction-film siden midten av åttitallet. En annen potetgullnerd i salen (de tre første radene er opptatt av folk med samme kroppsfasong) kritiserer ham for å ensidig vekt på «vestlig» science fiction. Bakke gir ham rett, han skulle gjerne ha rukket noe russisk. Men hva med europeiske filmer? Hva sier du til en mann som synes Will Smith var fantastisk i fjorårets frelserfilm I Am Legend (etter Richard Mathesons roman), men ikke nevner den mye bedre britiske filmen med liknende plott, som finner sted i et folketomt London istedenfor New York, 28 Days Later fra 2003? (regi: Danny Boyle, manus: Alex Garland) Skal jeg ta alvorlig en mann som foreleser om film, men ikke husker navnet på Woody Allen? (Relevant fordi Sigourney Weaver sa nei takk til hovedrollen i Annie Hall for å spille i den første Alien-filmen fra 1979, regi: Ridley Scott.)

I det hele tatt er kunnskap utover rene handlingsreferat mangelvare i dette foredraget. Bakke nevner sjelden regissør og årstall, han trekker få linjer mellom ulike filmer, begrenser seg til såkalt teknologisk science fiction, og velger bort all fantasy. Han viser klipp fra Earth vs. the Flying Saucers fra 1956 (trailer ovenfor), og forteller at Mars Attacks fra 1996 var en parodi på denne, men nevner ikke at regissør for sistnevnte er den hyperaktuelle Tim Burton (Sweeney Todd, Corpse Bride, Edvard Saksehånd). Derimot henger han seg opp i at Tom Jones spilte i filmen, dessuten overlevde til slutt, og attpåtil sang! Bakke skjærer en grimase, «men det var på nittitallet, så jeg skjønte etterhvert at det var ironi,» og jammen gjør han ikke hermetegn i lufta.

Nå har det seg slik at Mars Attacks er min yndlingsfilm av Tim Burton. Den er laget før han ble veldig gotisk, og gir en god innføring i den absurde, lekne siden ved science fiction. Filmen er en satire over alt amerikansk, fra dumme presidenter til tåpelige talkshows, krigerske generaler og naive new agere. Jorda blir invadert av marsboere som kommer ut av romskipet og babler noe som (via en maskin) oversettes til «we come in peace». Publikum jubler og fredsduer slippes ut – men så trekker skapningene våpen og forkuller alle som er tilstede. Dette er likevel ikke nok, presidenten blir overbevist om at det sikkert var en «misforståelse», og det hele kan fortsette i utrolige vendinger, fram til den hysteriske slutten. Jeg runder av denne posten med en trailer for Mars Attacks, en film som anbefales på det varmeste.

Ns läppstift lyste argt i förmiddagssolen, hon spände ögonen i mig pa sitt karakteristiskt uppfordrande och samtidigt franvarande sätt. Atergav frankt hur hon verbalt sagat benen av nagon, en man i hennes omgivning, och därefter lämnat sin terapeut med pannan lutandes mot handflatorna. Jag kisade med ögonen och sag en Edvard Hopper liknande gestalt framför mig. Den där ensamheten som är lika tät som en persisk matta, klibbig som nyutstruken akrylfärg. N skelade menande. Bakom oss satt fyra smapojkar i skräddarsydda kostymer. Svart, blankkarerat tyg, „det är Bayramı idag“, sa N, „jag borde ocksa ha tagit pa mig en kostym“ fortsatte hon. Jag fnissade till. Smapojkarna sag ut som korpar pa en telefonledning. Med en kostymklädd N i mitten hade de plötsligt förvandlats till maffia. „N bey“ kluckade jag och vände ryggen at hörnet medan hon själv la sig i samtalet pa turkiska med korparna. Det langa svarta haret snärtade i vinden, som för att understryka hennes satsbyggnad.

Fem minuter senare star hon i dörröppningen, jag höjer pa ögonbrynen och hon förkunnar snabbt hur samtalet avlöpt (N upprepar gärna det redan sagda, hon är en levande sammanfattning av de senaste fem minuterna). De hade provocerat varandra. Den minsta (han skelar ocksa) som saknar framtänder hade sagt: „da bajsar jag i din mun, jag svär“, varpa N blixtsnabbt intervenerat med pastaendet „men det är Bayramı idag, da bajsar man inte i nagons mun“. Vilket är logiskt och atergäldades med gillande och erbjudande om godis fran korparna.

Bayramı (turkiska Şeker Bayramı = sockerfesten) infaller i samband med slutet av Ramadan (رمضان), fastemanaden, och är en av de tva viktigaste högtiderna inom Islam.

N är butiksinnehavare och en av de människor som varje dag pa nytt bestämmer sig för vem hon har lust att vara och i enlighet med detta beslut klär sig. Hennes systerson insisterar pa tilltalet „bey“ som betyder ungefär „Herr“ och är avsett för äldre män, även inom den egna familjen.

]]>