Äntligen fredag… Dessvärre är man ensam, om man bortser från lilla Zacharias som ligger och leker med babygymmet och försöker stoppa in allt han hittar i munnen! Han har ännu inte förstått att han inte får plats med napp, båda händerna och en leksak i munnen. Och sen vill han ju gärna prata samtidigt… Skam den som ger sig! Om en vecka kommer han att se ut som Jokern i Batman.

Nu har jag spenderat två dagar med att handla mat, hela tiden med Anette och Zacharias som sällskap. Igår var det storhandling och idag inhandlades allting som jag glömde köpa igår. Plus att jag gjorde en tripp till systemet.

Med lillen får man aldrig en lugn stund och jag fick lägga ner mitt påbörjade skrivande och fortsätta nu, först fyra timmar senare… =) Och inte speciellt mycket har förändrats, jag är fortfarande ensam. Både Zacharias och Johan har lämnat mig för John Blund och jag är inte riktigt redo att ta det steget än. Första gången idag med lite lugn och då tänker jag passa på att njuta. Med ett glas vitt i högsta hugg!

Funderar lite på om jag ska utnyttja läget och poppa lite popcorn och kolla på nån härlig film med den enda ingrediens som Johan så gärna undviker; Romantik! Då har jag fått min dos och kan kolla igenom ett par skräckisar med honom sen. Jag vet att nån “Drag me to hell” (eller nåt liknande) ligger och lurar bakom hörnet nämligen…

Japp, så får det bli. Jag behöver nåt som muntrar upp mig. Att sitta ensam en fredagkväll, trots lugnet, är inget jag föredrar. Dom säger att ensam är stark, men jag känner mig mest uttråkad!

Blev tvingad att kolla på Watchmen igår. Den var kass. Hur som helst, under tiden som jag satt där i soffan och led kom jag att tänka på Hulken…

När Hulken blir arg blir han stor och grön. Hans tröja går sönder, men inte hans byxor… Hur kommer det sig? Stretch? Tveksamt… Och varje människa vet att om man går upp eller ned i vikt för fort så får man bristningar. Hulken växer och krymper ruskigt fort hela tiden… Har Hulken några bristningar? Jag har då inte sett några!

Sammanfattning; Jag tror att Hulken är fejk.

Det är tisdag, det är sen kväll och jag är sjukt uttråkad. Har surfat och kollat serier och nu finns det ingenting kvar som jag har lust att göra… Hade kunnat vara redig och gå och lägga mig, men saken är den att Johan sitter och jobbar. Vilket han har gjort sen han kom hem och jag vill gärna växla några fler ord med honom under kvällen innan jag säger godnatt. Så jag hamnade här, i väntan på att arbetet ska ta slut för dagen.

Lilla Zacharias ligger och sover sen ett gäng timmar tillbaka och har bara gnytt till ett par gånger när han kommit på att nappen ligger på kudden istället för i munnen… Så han kan inte heller sysselsätta mig. Vilket han i vanliga fall är ruskigt bra på!

Nu är det bara en och en halv månad kvar till jul och idag började jag fila lite på en önskelista, Zacharias önskelista. Jag önskar, han får. Lyckades komma på 5 saker och det känns nästan tillräckligt för en grabb som inte ens är medveten om att han själv kontrollerar sina egna händer! Så det får bli nyttogrejer som en “lära-gå” vagn och en gå-stol. Ja, vi bor ju på fjärde våningen och saknar hiss, så det är på tiden att han börjar knata!

Spenderade någon timma tidigare ikväll med att kolla runt på bilar. Det börjar bli dags att fundera på att köpa en ny, då fläkten har gått sönder i vår lilla ford. Och när man ska köpa en ny, barnfamilj som man är och allt nu, är det olika kombibilar jag har kikat på. Men så kan jag inte ett skvatt om bilar utan fokuserade mest på år- och miltal samt pris. Skulle jag hitta nåt intressant får jag lämna över de jobbiga bitarna på min far!

Jag tror minsann jag ska ta och frossa i en stor skål med glass och sedan lägga mig på soffan och gnälla om att jag fryser. Bättre än såhär verkar det inte bli idag…

Så var det torsdag igen och klockan har precis passerat 16. Om en stund ska jag stoppa ner Zacharias i barnvagnen och ta en promenad mot staden för att träffa Fanny. Fast just nu ligger lilleman och sussar lite, så jag passar på att andas ut och samla ny energi.

Känner mig helt slut i kroppen och är överdrivet trött. Dessutom tycker jag att lägenheten är överdrivet varm (fryser alltid annars…) och har t.o.m. öppnat fönstren! Varje år, på sensommaren, blir jag ruggigt sjuk men hitills i år har jag klarat mig undan med småsaker som snuva och så… Det får inte ändras nu!

På söndag kliver vi in i November och då är det snart jul… Det går alldeles för fort! Dessutom lär jag inte få en enda julklapp i år… Zacharias lär ju sno all uppmärksamhet och ALLA julklappar! Jag får helt enkelt skriva en önskelista åt honom som bara innefattar saker som jag kan ha lite nytta av! Så som nya skor och några flaskor vin. Det blir nåt att skriva om under “Min första jul” i babyboken…

Igår hade jag en extremt jobbig och tråkig dag, och känslorna efter den sitter till viss del kvar. Vilket gör att jag känner mig lite lätt nedstämd och omotiverad. Ska bli skönt att komma iväg och träffa Fanny en stund, få nåt annat att tänka på.

Zacharias: Mitt ljus i mörkret!

Det är en mörk och trist dag i Oktober och jag behöver en uppryckning. Helgen har varit bra, men även en aning kaotisk. Fast å andra sidan verkar kaos ha blivit en naturlig del av min vardag, så det är väl bara att gilla läget…

Har funderat ännu mer på att styra upp nån fest… Kom på att jelloshots dricks alltför sällan (läs: aldrig) här i Sverige och därför ska dessa naturligtvis finnas med på mit fantasikalas. Fast innan det är aktuellt med en fest ska det vara några vita, torra helger för mig. Efter nio månader är alkohol väldigt roligt… Ända tills man snubblar på lite sladdar och slår sönder ett knä, krossar ett vinglas, slår sig själv med en gitarr på käken och använder sedan samma gitarr för att svepa ner allting som finns på bordet. Jag har med andra ord haft den där överdrivna praktfyllan (som man faktiskt har rätt till, men som är ruggigt pinsam) som mer eller mindre alla stöter på efter nio månaders alkoholförbud. Så, med ett gigantiskt blåmärke på knät och ett litet märke på käken, bestämde jag mig för att alkoholen inte ska få vara med och leka på några veckor. November ska bli en nykter månad, och i början på December kanske det är dags för en vinterfest?! Någon som vill följas åt under “Nyktra November” för att sedan avsluta och fira nykterhetens slut med jelloshots?!

Nu är klockan halv tio, maten står serverad och är kall. Johan är inte hemma och jag tycker inte om att äta ensam… Sena middagar är mer regel än undantag och snart hade jag passat bättre som vampyr än som människa.

Äntligen ringde Johan, han är på hemväg vilket betyder att det är dags för mig att duka upp maten framför teven och slänga på ett “How I met your mother” -avsnitt. It´s gonna be legen… wait for it… dary!!

En ensam kväll idag. Johan jobbar och det är sovdags för Zacharias. Fast han har inte bestämt sig för att somna än… Så fort han har gjort det dock, ska jag göra allt det där som inte hinns med; laga mat, plocka undan tvätten, diska och sen, om det finns nån tid kvar, ska jag slappa ett par minuter i soffan.

Har spenderat två kvällar i rad med Rock Band. Det var faktiskt riktigt roligt när man börjar lära sig grejerna. Har iofs bara gett mig på att prova spela bas och gitarr, trummorna får bli ett senare projekt och sången struntar jag helst i helt och hållet.

Idag har jag, efter ett besök på bvc, spenderat hela eftermiddagen hos Anette. Hon håller för fullt på att planera ett litet kalas ihop med en kompis och jag blev genast sugen på att ställa till en riktig fest snart. En sån där fest som verkar lite vuxen, men skenet bedrar. En fest med lite plockmat, bål, snacks, övrig alkohol och nån sysselsättning; t.ex. Rock Band. Vet dock inte vad man skulle kalasa för. Johan har fyllt och är redan firad, jag fyller inte år förrän om sju månader, julen är för långt borta… Jag får helt enkelt hitta på en anledning! Fast just nu är det mycket man vill göra… En tripp till Tyskland har diskuterats, fast jag vet inte riktigt hur vi ligger till där än. Det ger sig!

Ahhh… Lilla älsklingen har somnat och hungern är olidlig. Dags att ta tag i alla göromål och hoppas att man kommer i säng innan midnatt!

Jag yrade runt lite i det stora cyberspace och sprang på nedanstående lilla historia (och stal den såklart!)… Ta er tid att läsa den för den är riktigt bra!

Her Side of the Story

He was in an odd mood when I got to the bar, I thought it might have been my fault because I was a bit late but he didn’t say anything much about it.

I don’t remember doing anything to make him upset, but I could tell there was something wrong. The conversation was quite slow going so I thought we should go off somewhere more intimate so we could talk more privately.

We went to this restaurant and he was STILL acting a bit funny. I was getting really worried, what did I do? What was bothering him? Was he mad at me?

I tried to cheer him up, but started to wonder what was bothering him. Was it me or something else? I asked him if he was upset with me, and he said “No”.

But I wasn’t really sure.

So anyway, in the cab on the way back to his house, I said that I love him, and he just put his arm around me! I didn’t know what the hell that meant because, you know, he doesn’t say it back or anything.

We finally got back to his place and I was wondering if he was going to break up with me! Why didn’t he want to talk about this? So I tried to ask him about it, but he just switched on the TV. Why would he rather watch TV than talk to me?

Reluctantly, I said I was going to go to sleep, hoping he would get the hint that I was upset and wanted to talk. I was so hurt that he was out there watching TV while I was in here going through emotional turmoil.

Then after about 10 minutes, he joined me and we had sex.

I thought that maybe he would open up after we shared an intimate experience like that, but he still seemed really distracted. So afterward, I just wanted to leave because I was so upset, but I just cried myself to sleep.

He didn’t even notice how upset I was! I don’t know, I just don’t know what he thinks anymore. I don’t know what to feel anymore. I’m on emotional overload. I’m so confused. I don’t think he loves me anymore.

Why does he have to play mind games with me? I mean, do you! think he’s met someone else???

His Side of the Story

Leafs lost. Felt kinda tired. Got laid though.

[stolen from; jdsmanstories.net]

Kolla även in;

Då var helgen över igen och jag är ensam med pipen. Helgen har varit blandad. Fredagen var lugn och fin och inget roligt hände då. På lördagen fick jag en akut klipptid och det var så ruskigt skönt att bli av med kaluffsen!! (Bild kommer längre ner.) Passade på att köpa med lite hårfärg på vägen hem igen. Kan ju inte vara nyklippt med en utväxt i hårbotten… Kvällen skulle ha spenderats med middag och bowling för att lite i efterhand fira Johan tillsammans med hans pappa. Dock blev Johans pappa sjuk så middagen fick vi ställa in. Men eftersom vi redan hade ordnat barnvakt och var sugna på att komma ut från lägenheten så drog vi ihop lite pack och patrask och bowlade ändå. Det blev en helkväll och det var riktigt roligt! Dessutom skötte sig lillen bra och sov i ett sträck mellan 23.30-06.30 på natten! Men eftersom han var så snäll mot oss under natten var han ju tvungen att straffa oss dagtid under hela söndagen… Man tackar! Så söndagen var inte den bästa dagen under helgen och idag är det väldigt skönt att den är över!

Ny frisyr med piffig rosett...

Mina kära föräldrar har lämnat landet för två veckor och jag ska ha koll på hus och katt under tiden. Vilket betydde att jag idag har varit där och tvättat! Skönt att slippa tvättstugan och bokade tider för ett litet tag… När jag skulle lämna huset var jag ju tvungen att leta upp katten för att ta med henne ut igen. Hittade henne  i en papperskorg(!) i datarummet… Hon sov där, sittandes!! Såg väldigt lustigt ut, men innan jag hann hämta kameran hade jag lyckats väcka henne och hon hoppade ur…

Nu har pipen vaknat igen och det är matdags… Bäst att göra honom till viljes innan illtjutandet börjar… =S

Läksin Hajameelse juurde oma käomuna munema (et valida kedagi ei ole ja kärss on ka kärnas), aga sain hoopis suurepärase valimisloosungi, pärast seda, kui olin halanud, et hüüdlaused, mis sisaldavad korda ja puhast platsi (heh, freudi vääratusena kirjutasin kõigepealt “puhta platsi” asemel “puhas plast”) ja tööd, mis teeb vabaks, on palju õudsemad hüüdlaused kui “we need change” ja bla bla bla.

Eks see “sodi, segadus ja mõnus äraolemine” ole muidugi sama sisutühi nagu teisedki (milline on mu tegevuskava, et see kõik oma valijatele ka anda? ja mis poliitilist programmi see üldse tähendama peaks?), aga kui ma hakkaks lisama poliitilisi detaile, kukuks asi loosungina hulka kehvem välja. “Sodi, segadus, mõnus äraolemine, palju tasuta haridust, sotsiaaltagatised kõigile, suur sõnavabadus ja süütuse presumptsioon nagu raudpolt” – no ei tea, mida veel, äkki ka “ja üks kõvaks keedetud muna”?

Tegelikult ei saa minust muidugi kunagi poliitikut. Mul on väga vähe seisukohti või õigemini iga asja kohta liiga palju. Kui kunagi oli kuum teema vaidlus, kas lapsi kontserdile viia või mitte, ja keegi seletas ilusti ära, miks lapsi on kasulik kaasa vedada, tabasin ennast kaasa noogutamas. Jah, ma olen ise ka ühte sellist last näinud, kes pidas ennast hästi ülal ja arenes selle kõige taustal nii mis kolises. Kui siis tuli järgmine, kes räägis, et see on teiste pealtvaatajate narrimine ja lapsepiinamine, siis noogutan jälle kaasa. Ma olen ka ise selliseid piinatud lapsi näinud. Ja selline udu juba nii koduse probleemi peale. Lastekasvatamisega olen ma vähemalt isiklikult kokku puutunud, olgugi põgusalt. Mis siis veel energeetikast, põllumajandusest ja riigieelarvest rääkida.

Teate ju küll seda mulla Nasreddini lugu, kus ta kohtuvaidluses ühe poole ära kuulanuna ütles sellele “Sul on õigus”, teise poole ära kuulanud, ka teisele “Sul on õigus” ja kui naine pahandas, et kuda sa siis niiviisi kohut mõistad, jäi mõttesse ja ütles naisele “Sul on õigus”. Vot mina olengi see mulla Nasreddin.

Kuna meile kõigile meeldib oma tundeid teistele projitseerida, siis kaldun ka mina arvama, et ega need poliitikud kah enamasti tea, mida nad mõtlevad. Paar erandit tuleb küll pähe, keda ma vahetevahel või sagedaminigi kahtlustan poliitilistes vaadetes, aga paljukest siis neid on.

Otsapidi eelneva tõttu suhtun ma suure reservatsiooniga igasugustesse seadustesse või nende muudatustesse, mis mingile institutsioonile suure kontsentreeritud võimu kätte annavad. Suurima tõenäosusega saavad selle võimu juurde inimesed, kelle peamine vaade on see, et võimu tahaks. Või ka see, et vaenlased tuleks hävitada ja muidusööjad tööle panna. Mul on kõva kahtlus, et ma satuks sel puhul vaenlaste ja muidusööjate kilda, olenemata sellest, mis programm kõval käel väidetavalt on. Nii et parem juba sodi ja segadus – st ma võiksin peaaegu olla anarhist, kui liigne pessimism inimloomuse suhtes ei segaks.

Ja kuna ma seega anarhist olla ei saa, siis on mu arust parem, kui mingi võim on küll olemas, aga hästi laiali määritud. Võimude lahusus ja mitmeparteisüsteem ruulib.
Näis, keda ma tegelikult valima lähen… sellest seisukohast oleks loogiline, et võtan kõige väiksema, kellel on siiski mingit šanssi volikokku sisse saada.

Kuna tegelikult on mõnus äraolemine mu isiklikus edetabelis sodist ja segadusest ikkagi eespool, siis käib selline nuputamine mulle närvidele. Aga parem ikka see, kui kõva käsi ja kahjurite hävitamine, või selline kord, et “reeturi palk on surm”, nagu üks blogija üles kutsus.

——————————————————————-
PS – ega mul puhtuse vastu midagi otseselt ei olegi, aga poliitikute suust puhastamise juttu kuuldes ei tule mulle millegipärast silme ette mitte neitsilik rabamaastik, vaid Domestose ja DDTga relvastatud Ken-Marti Vaher.

Sai alles Punase Hanrahani pool suud pruugitud, kuidas ma tunnen ennast Pärnus ja Tallinnas (kohati häirivalt) silmatorkavana ja Viljandi folgil jälle mõnikord lausa nähtamatuna, ja et kuidas see näitab, et olen Tartu riietumiskoodiga nii ära kohanenud, et doseerin oma silmatorkavust ja nähtamatust adekvaatsemalt.

Üleeile võttis mul nööbist kinni keegi naaber (aga seda ei suuda ma ikka koju ajada, mis majast ja kui kaugelt) ja uuris, kuidas mu hoovinaabrid oma koera peavad, et see nii palju haugub ja ulub.
Koerajutt räägitud, küsib reipalt: “Te töötate Vanemuises, eks ole?”
Mina: “Mömm… mömm…. ei tööta, kodus töötan.”
Tema: “Ma olen ikka vaadanud, et te lähete õhtul välja, ja teatrisse minnakse ju õhtul tööle.”
Mina: “Ei, ma annan vahel tantsutunde ja pealegi, kui ma olen päev otsa kodus tööd teinud, siis juhtub, et on õhtul vaja hoopis poodi minna.”
Tema: “Ei, muidugi, muidugi. Aga ma mõtlesin, et näitlejad on sellised julged ja teie olete ka selline julge. Riietumise mõttes, tähendab.”

Vat nii. Enda teadmata olen inimestele põnevust pakkunud. Meeldiv üllatus on see, et võõralt inimeselt võib tulla sellist tähelepanu, mis on täitsa positiivne – mind positsioneeriti nähtavasti Teisena, aga mitte halvana ja nähtavasti ka mitte hirmuäratavana, kui juttu julgetakse teha.

Mis ma nüüd öelda tahtsingi – seda, et tuleb välja, et ma olen ka suht tuttavas kontekstis nähtavam, kui ise arvasin. Teisest küljest ei pea vist doosi ka vähendama, sest tuleb välja, et õnnetusi see kaasa ei too.

Mis meenutab omakorda seda argipsühholoogilist nõksu, et ebakindlas tujus on kõige turvalisem ennast hästi silmatorkavalt riide panna – muidu hakkaks mõtlema, et nad nagunii kõik vahivad ja misasja nad vahivad, eks ma ole endale vist muna kõhu peale ajanud ja püksilukk on lahti, aga kui ikka tõsiselt imelikult riides olla, siis on kohe teada, misasja nad vahivad.

Då var det äntligen fredagskväll igen och Pipen intar sin sista måltid innan det är sängdags för honom. Han har haft en så sjukt bra dag idag! Lugn, glad och tillfreds… Väldigt skönt som omväxling! När han väl har somnat blir det ett glas vin och lite mys i soffan, innan det är dags för mig också att sova.

Fick ett litet paket på posten idag. Innehållet var till Pipen och såg ut såhär;

T-shirt till Pipen!

Tack Nielsen för den snygga t-shirten! Pipen kommer lugnt bli tuffast grabben i kvarteret!

Han har sen innan fått en annan tuff t-shirt av Hallberg… Måste ju passa på att skryta lite med den också!

T-Shirt från Hallberg

Nu är Pipen färdigmatad (och tydligen färdigkräkt…) och det är dags att försöka få honom att somna. Vilket kommer ta lite tid och energi… Får väl låta Johan byta sina nedkräkta kläder medans jag försöker vagga gossen till sömns! Natti!

Det börjar bli ganska uppenbart; vi har fått en gaphals! Grabben skriker i stort sett varje vaken minut och har egentligen max 1-2 timmar/dag som han bara är tyst och nöjd på. Aningen påfrestande. Det enda som gör det uthärdligt är att man vet att det går över, förr eller senare. Ska inte tillbaka till bvc förän i nästa vecka, men om han har varit lika besvärlig fram tills dess ska jag fråga om eventuella lösningar för kolik. Vet att det finns en medicinsk lösning, men den har också en del bieffekter… Vid förra besöket på bvc fick vi tips om en nappflaska för kolikbarn. Den förhindrar att barnet får i sig så mycket luft och minskar därmed rapandet och pruttandet. Åkte och köpte denna och visst har den hjälpt, grabben får i sig mycket mindre luft så nappflaskan är helt suverän! Dessvärre var det inte bara luften som ställde till problem för grabben. Vi har även testat att byta ut maten för att se om detta gjorde någon skillnad, men icke. Så nu är det bara att gilla läget och försöka komma ihåg att skrikandet är minst lika jobbigt för gossen som för oss. Har hört att vissa barn har en skrikperiod som håller i sig ett par veckor, för att sedan lugna ner sig igen. Man kan ju hoppas… Hellre ett par veckor än tre månader! Under tiden får jag/vi hålla på med allt sånt som håller honom lite lugnare, så som att bära på honom, ta ut honom en sväng i bilen eller barnvagnen. Igår när han kom hem efter sin övernattning hos mormor och morfar var han så mysig, i ungefär en timma innan han återgick till sitt normala skrikiga jag…

Pipen i sitt esse!

Nu har grabben precis käkat och börjar bli lite för trött för sitt eget bästa. Så vi får nog passa på att söva honom medans han fortfarande är i lite matkoma… Tack och lov för att han faktiskt är lugn under nätterna och sover ordentligt och sparar skrikandet tills dag- och kvällstid. Speciellt skönt för Johan, som jobbar och behöver sova på nätterna… Godnatt!

Efter 23 timmar i fångenskap hos mormor och morfar har pipen äntligen återvänt hem! Go, glad och tyst är han också. Jag nästan rusade ner för trapporna när dom kom för att lämna honom. Helt otroligt vad mycket man har saknat den lilla krabaten!

Igår var det iaf en väldigt bra och barnfri kväll. Jag fick min första fylla på ett gäng månader och jag var i toppform hela kvällen! Jag är ganska övertygad om att jag vann tävlingen; “Fullast vinner!”… Hade jätte roligt helt enkelt. Det var däremot inte lika roligt att stiga upp imorses och mötas av två ton med flaskor och burkar över hela lägenheten. Och alla glas som skulle diskas! Det var vinglas, martiniglas, whiskeyglas, shotglas, drinkglas och allting annat man kan tänka sig… Som sagt; en mycket bra kväll! Och efter gårdagen har det även skett en uppdatering på citatboken, vilket verkligen var på tiden!

Nu ska jag mysa och gosa och pussas och kramas med lilla pipen, jag har ju 23 timmar att ta igen…

Idag är det dags; första gången som Pipen ska lämnas bort och han ska vara borta över natten. Mommy´s gonna get good and drunk! Johan fyllde år igår och idag ska detta firas med vänner, pack och patrask! Så vid 15-tiden lämnas Pipen till mormor och morfar och sen ska det städas lite här hemma innan jag korkar upp och sveper en vinare… 9 månader har gått alldeles för långsamt!

Igår fyllde, som sagt, Johan år. Han började dagen med ett litet paket och sedan skjutsade jag och lillen honom till en inbokad massagetid. Under tiden Johan fick sin massage åkte jag och Pipen och fixade lunch. Sen bar det iväg hemåt igen för lite lugn och ro innan Zacharias överlämnade sin födelsedagspresent i form av en väldigt smutsig blöja… På kvällen åkte vi ut till mina föräldrar för att äta och dricka gott samt testa deras badtunna! Så mellan 20-22 satt vi utomhus och badade i 38 graders vatten med en varsin jäger… Så fruktansvärt skönt! Och mysigt.

Nu ska jag ta och förbereda båda gossarna för en promenad. Det blir en kort sväng till stan och sedan hem igen för att packa ihop ett övernattnings- och överlevnadskit till Zacharias inför kvällen och natten!

Efter att lillen har skrikit i stort sett konstant i två dagar börjar jag på riktigt att oroa mig för kolik. Har precis läst ett gäng olika artiklar om ämnet och tydligen finns det tre vanliga orsaker till kolik och jag hoppas på den där barnet har komjölksallergi. Den känns “lättast” att åtgärda… Eller iaf att man kan minska besvären.

Just nu känns det fruktansvärt jobbigt. Dels för att det är ruggigt påfrestande med det eviga skrikandet, men även för att man tycker så synd om honom. Han har uppenbart ont och ingenting man gör hjälper. Man känner sig helt hjälplös! Idag var jag inne på apoteket och köpte magdroppar. Detta ihop med en ny ersättning hoppas jag kunna lindra hans besvär något. Hur står man annars ut i tre månaders ständigt skrikande? Hur klarar en relation av tre månaders skrikande? Jag är uppriktigt rädd och hoppas innerligt att det bara är ett par dagar som är extra jobbiga och att det lugnar sig sen. Eller att magdroppar och ändrad kost kan göra nytta. Dock tar det 3-5 dagar innan man märker nån skillnad med kost och magdroppar. Så håller skrikandet i sig, måste vi hålla oss samman ett litet tag till.

Jag hoppas att jag oroar mig i onödan och vaknar imorgon med en pigg och glad Zacharias. Inget skrikande, inget krampande, inget magont. Hoppas, hoppas, hoppas…

Livet som småbarnsförälder är minst sagt turbulent. I fredags vid middagstid fick lillen frispel och skrek konstant fram tills 23-tiden då han somnade för natten. Med ett undantag på en timma på eftermiddagen då han somnade och vilade rösten, för att sen återkomma med skrikandet i ny styrka. Eftersom Johan dessutom jobbade fick jag ensam försöka lugna och tysta gaphalsen. Helt lönlöst och jag höll på att förlora förståndet totalt. Sen blev det en tvärvändning under lördagen och lillen var en ängel hela dagen. Gav knappt ifrån sig ett pip utan var lugn och tillfreds hela dagen. Då passade jag på att pimpla i mig 3 glas vin, en cider och en martini… Efter fredagen hade jag behövt det dubbla!

Idag har det varit en blandad dag. Zacharias har fått spendera eftermiddagen hos mormor och morfar och jag har inte gjort någonting alls. Johan jobbade såklart… När jag sen hade hämtat lillen och kommit hem fick han magknip och spenderade nån timma med att skrika lite till… Fast då är det inte lika illa, då skriker han iaf av en anledning och inte bara för att driva mig till vansinne! Nu har magknipet släppt för den här gången och han sussar för fullt. Förstår inte hur ensamstående föräldrar överlever… Jag hade aldrig klarat av att hantera allt vad ett spädbarn innebär helt ensam. Då hade jag legat fastspänd på psyk efter en vecka. Max.

Igår fyllde Zacharias en månad och snart är det dags för Johans födelsedag också. Vilket jag inte ser fram emot sådär jättemycket, mest p.g.a total idétorka. Har inte en aning om vad jag ska hitta på för nåt. Ideér och förslag mottages tacksamt!

Kommande vecka ska jag försöka hitta ett passande fotoalbum och framkalla massa kort. Zacharias måste ju få ett babyalbum och jag har massvis med planer. Vill inte ha något vanligt tråkigt album, det måste vara lite personligt. Vilket kommer att resultera i nån mild variant av ett scrapbook album. När jag nu ska finna tid att pyssla med det… Sen ska det även jagas efter en födelsedagspresent till Johan. Två veckor kvar och jag börjar få panik! På fredag ska jag och lillen tillbaka till näl för viktkontroll. Ska bli spännande att se hur tjockis han har blivit. I onsdags var han nästan uppe i 4200 g! Växer så det knakar. Inte undra på att han får ont i magen…

Har den senaste veckan lyckats plöja igenom båda säsongerna av True Blood och nu ångrar jag detta djupt. Har ju inget kvar att kolla på och är dessutom ruggigt nyfiken på fortsättningen… Lär ju dröja alldeles för länge innan man får se den!

Nu är det nog dags att passa på att sova, så att man hinner få några timmars sömn innan det är dags för mat och blöjbyte. Tur att han är så lätt på nätterna, det gör det lite mer uthärdligt om och när han är besvärlig dagtid… Han brukar vakna ungefär vid 2-3, sen vid 6-7 och sen går vi upp nångång mellan 9-11. Helt suveränt!

Då har torsdagen passerat och vi har haft besök. Eller rättare sagt; Zacharias har haft besök. Presenter har han fått också… Inte ens en månad gammal och redan bortskämd! Fast man får väl ändå passa på att skämma bort honom nu, innan han börjar minnas saker. Tusen tack för besök och presenter, även om pipen är för liten för att förstå vad som händer.

Eftersom jag törstar efter feedback på det jag skriver och får alltför lite sånt, har jag nu lagt till en liten funktion på varje blogginlägg. “Gilla” eller “Ogilla”. Eftersom folk verkar dra sig för att skriva kommentarer, så tryck gärna tummen upp eller tummen ner och visa vad ni tycker. Feedback på det man skriver är alltid kul!

Nu är kvällen här och lillen har sovit i stort sett hela dagen, vilket betyder att han säkert kommer att vara vaken halva natten. Jippie! Tur att man inte ska upp och jobba imorgon, lite mindre tur för Johan dock…

Nu är det dags att stoppa i sig kakor (läs; socker) så att jag klarar av att hålla mig vaken tillsammans med pipen! Det kommer säkerligen att behövas… =S

Man har tagit ett rejält kliv in i ett helt nytt liv där spontanitet är borta och vardagen behöver planering. Men det gör ingenting alls, jag får äntligen lära mig innebörden av ordet framförhållning och det är nog på tiden… Idag har jag tänkt ta en promenad, men den får planeras in till lite senare. Knodden måste hinna vila färdigt först, så att han kan äta och få en ny blöja innan jag ger mig ut. Plus att jag behöver förbereda mig själv också… Planering. Men när jag tittar på honom är det värt precis allting! Spontanitet är överskattat.

Imorgon kommer det lite folk hit och hälsar på lillen, så vi får hoppas att han visar upp sig från sin bästa sida (läs: förhoppningsvis sover han.). Det ska hur som helst bli kul att äntligen få visa upp sin lilla stolthet på riktigt…

Igår var vi på BVC med lillen för viktkontroll och från att ha gått upp totalt 30 g på 2 veckor, hade han nu tjockat på sig med nästan 400 g på 5 dagar! Plus att han hade blivit 4,5 cm längre… Så nu får han tillräckligt med mat iaf och det var en otrolig lättnad att han har börjat lägga på sig lite. Han är dock fortfarande lite för lätt viktmässigt för hans ålder och längd men det går åt rätt håll. Så nu vägde han 3682 g och var 55,5 cm lång. Lång och lätt!

Jag ska försöka ta mig tid till att färga håret alldeles strax. Det svarta ska börja arbetas bort och ersättas med något annat. Men att få bort den svarta färgen är inte helt lätt och det lär ta tid innan jag ser normal ut i huvudet… Varför ger jag mig in på detta?! Skulle behöva gå till frissan snart också. Får lämna grabbarna och ett par nappflaskor hemma och sen bege mig ut för lyxa till det för mig… Kanske skulle passa på att boka in massage, ansiktsbehandling och fixa naglarna när jag ändå håller på….

Nu ska jag ta och dela den här datorn i två delar, för den håller på att driva mig till vansinne. Är det för tidigt att skylla på lillen och säga att han “råkade” leka sönder den?!

Båda gossarna ligger och sussar och jag ska passa på att njuta av tystnaden den lilla stund som finns kvar. Så det får bli att stiga upp ur sängen, ordna lite frukost och sen äta den i lugn och ro. En lyx som inte inträffar alltför ofta. Den minsta lär snart vakna igen och då väcker han sömntuta nummer två…

Så; frukost, soffa, lugn och ro! Det kommer att bli en finfin söndagsmorgon!

Nu är lillgrabben 16 dagar gammal och fort går det. Jag har varit sjuk nästan konstant sen vi kom hem från bb, vilket har varit väldigt påfrestande och otroligt jobbigt. På åtta dagar låg jag i feber 4 gånger, och det har verkligen varit varannan dag. Hade som värst en febertopp på 41,4… Då var jag aningen mör!

Igår var jag och lillen hos doktorn, efter en misstanke från barnmorskan om att han kissade blod(!). Det var lugnt på den fronten, tack och lov! Däremot visade det sig att han inte går upp i vikt som han ska och inte får i sig tillräckligt med mat. Så från och med nu ammas det bara på natten och nån gång dagtid, i övrigt är det ersättning som gäller och snart har han förhoppningsvis tjockat på sig lite.

Nu när jag ändå är här och skriver tänkte jag passa på att skriva lite om förlossningen. Det är en lång och detaljrik beskrivning av hela händelseförloppet, för den som orkar läs och inte är alltför känslig.

Innan jag börjar vill jag berätta lite om vad jag hur jag hade tänkt mig förlossningen innan. Jag visste att jag aldrig skulle kunna planera min egen förlossning eftersom man inte har en aning om hur det kommer att vara eller vad man faktiskt klarar av. Däremot fanns det två saker som jag in i det längsta ville undvika, p.g.a. de risker som finns. Den första var ryggbedövningen. Jag hade läst om hur den saktar ner hela förossningsförloppet och jag ville inte dra ut på lidandet… Dessutom är jag väldigt spruträdd. Den andra var det värkstimulerande droppet. Om detta hade jag hört historier om hur det kunde direkt skada barnet, och det gjorde mig rädd. Dessutom gör det värkstimulerande droppet att värkarna blir mer intensiva (smärtmässigt) och mer smärta än nödvändigt ville jag inte behöva utstå!

Så, nu till min lilla förlossningsberättelse;

På tisdag morgon den 18/8 vid 7-tiden började jag känna av lite förvärkar. Johan gick till jobbet och jag försökte slappna av och somna om. Men även om värkarna inte var extrema så var de tillräckliga för att jag inte skulle kunna sova. Och det var inte mycket annat jag kunde göra heller, så jag låg i sängen och hoppades å ena sidan att det skulle lugna ner sig om en stund, å andra sidan att värkarna skulle bli värre så jag kunde få åka in till förlossningen. Vid 12-tiden hade värkarna trappats upp ganska ordentligt i styrka och de var ganska täta om än oregelbundna, så jag ringde upp till förlossningen på näl. Där fick jag rådet att ta ett par alvedon och en varm dusch och om det inte hjälpte skulle jag invänta mer regelbundna och kraftigare värkar. Jag var lagom munter efter det rådet, men sagt och gjort; jag tog ett par alvedon och duschade. Inget hjälpte såklart så jag kröp ner i sängen igen och tyckte synd om mig själv… Värkarna höll i sig hela tiden under resten av dagen och framåt midnatt kunde jag konstatera att värkarna var mer regelbundna och gjorde bara mer och mer ont. Det blev ytterligare ett samtal till förlossningen där de snällt meddelade att de hade fullt och inte kunde ta emot mig! De sa att de skulle ringa runt och sedan återkomma till mig. Efter en stund ringde dom tillbaka och meddelade att även förlossningen i Göteborg hade fullt och jag skulle snällt få åka till Skövde! Så det blev att ringa sjuktransporten och en bilfärd som skulle ha tagit ca 95 min tog 50! Jag var ruskigt nervös i baksätet. Mellan värkarna var det enda jag kunde tänka; “Tänk om det springer ut en älg framför bilen…”. Vi kom iaf fram i ett stycke…

Väl där (klockan 2 på natten den 19/8) fick jag lämna en massa papper och personuppgifter, och sedan gjorde dom en koll för att se “hur jag låg till”. Dom kunde bara konstatera att det inte var dags riktigt än eftersom jag hade 2 cm kvar på tappen och bara hade öppnat mig 1,5 cm. Vi var alltså tvungna att avvakta till morgonen. Nu var första gången som jag kände mig lättad över att ha fått åkt till Skövde, för hade vi varit på näl hade dom skickat hem oss över natten igen. Vi fick ett litet rum och sen fick jag två små piller och en morfinspruta i benet för att kunna slappna av under natten. Johan somnade ganska snabbt men jag sov inte en blund. Sprutan och tabletterna gjorde att värkarna mattades av och kom med glesare mellanrum, men de var fortfarande lika intensiva så det var omöjligt att sova.

Vid 8-tiden på morgonen skedde ytterligare en liten kontroll och allting gick framåt. Tappen var utplånad och öppningsskedet låg nu på 3 cm. Vid 10 rådde dom mig att försöka röra på mig så jag och Johan tog en promenad runt på sjukhuset och hittade till Pressbyrån mitt i entrén! Shoppade godis och redbull för socker och energi skulle jag ju säkerligen behöva… På väg tillbaka höll vi på att gå vilse eftersom vi inte hade en aning om varifrån vi kom. Hittade dock tillbaka till slut och denna promenad som normalt säkert hade tagit ca 15 min, tog oss nog en timma. Det blev några stopp då och då för att kunna fokusera på att andas och inte svimma.

Tillbaka på rummet vankade jag fram och tillbaka och stod lutad över sängen så fort det kom en värk. Vid 13-tiden kom dom för att kolla hur allting gick för oss. Värkarna var fortfarande glesare efter morfinsprutan men lika kraftiga som innan. Fick veta att dom skulle göra en ny koll och eventuellt ta hål på vattnet. Så vid kvart i två tog dom hål på vattnet och jag hade då öppnat mig 4 cm. Efter vattenavgången kickades saker och ting verkligen igång. Värkarna kom tätare igen och blev mer och mer smärtsamma. Väldigt mycket mer smärtsamma!

Vid 16-tiden kunde jag knappt andas mellan värkarna och ville ha smärtlindring. Vi blev då förflyttade från vårt rum till förlossningsrummet där de drog igång lustgasen på 50% åt mig. Fick en snabb muntlig genomgång om hur den skulle användas och vid nästa värk började jag suga i mig lustgas med all kraft jag hade kvar. Och jag kände ingenting! Den gjorde ingen som helst skillnad. Dom höjde den i två omgångar till mig men det var lönlöst. Det var som att andas in dålig luft! Riktigt vidrigt…

Så, här kom mitt första “bakslag”. Lustgasen var värdelös och värkarna kändes som om dom skulle dela mig på mitten. Den smärtan går inte med ord att beskriva, det gör ruggigt jävla ont! Så jag fick snällt säga att jag behövde annan bedövning, och då var det ryggbedövningen som gällde. Dom skulle kalla på narkosläkaren och mellan värkarna grät jag. Jag ville verkligen inte ha bedövningen men kunde samtidigt inse att jag aldrig skulle klara förlossningen utan den. Jag var uppriktigt ledsen och uppgiven.

Strax efter 17 la dom ryggbedövning, och jäklar vad den gjorde nytta! Den var krånglig som tusan att få rätt, narkosläkaren fick bedöva mig i två omgångar (dom bedövar för att lägga bedövningen) och efter tre försök fick han den äntlige på plats! Vid det tredje försöket fick både Johan och en sköterska hålla fast mig för att jag var tvungen att vara still. Det är inte så lätt att vara stillsam med värkar från helvetet! Men, som sagt, den gjorde nytta och helt plötsligt kände jag ingenting! Ingen smärta alls… Jag kände hur det drog ihop sig i magen på mig men ingenting som smärtade. Hela kroppen kändes bedövad och jag var inte så stabil på benen, men annars hade jag lätt kunnat vara uppe och springa!

I och med att jag inte längre kände av några värkar, kom härmed mitt andra bakslag. Dom satte in värkstimulerande dropp! Och nu började bekymren, precis som jag varit rädd för. Med hjälp av droppet kom värkarna tätare (kände fortfarande inte av dom) vilket gjorde att bebisens hjärtslag inte hann att återhämta sig mellan värkarna. Dom blev såklart oroliga och meddelade oss att dom ville ta ett prov på barnets huvud för att se om han mådde bra. Här blev jag så nervös och hade sån fruktansvärd ångest att jag fullkomligt vibrerade i sängen. Jag skakade så hejdlöst och det enda jag kunde tänka var att jag borde ha härdat ut, jag skulle aldrig ha tagit ryggbedövningen! Provet dom tog visade iaf att barnet mådde fint, men de valde att stänga av droppet och sänka min bedövning.

Mitt i allt ståhej hinner klockan närma sig 22 och det visar sig att de papper jag hade med mig från barnmorskan inte är giltiga i Skövde (trots att det är samma län!!), vilket betyder att dom inte kan lita på min blodgruppslapp utan måste på nytt ta reda på vad jag har för blodgrupp. Detta betyder sänka… Som om man inte hade fått genomlida tillräckligt skulle dom nu tömma mig på blod! Sedan ville dom att jag skulle kissa. Fick snällt meddela att jag inte behövde kissa. Men sköterskorna var envisa och ville att jag skulle försöka. Så dom släpar in en potta som dom ställer på en pall och i den, mitt i rummet ska jag kissa! Satt nog på den där pallpottan i tio minuter utan att nåt hände. Ville vara spydig och säga; “Vad var det jag sa!” men det var tur att jag lät bli. Fick veta att ryggbedövningen kunde ta bort förmågan att, inte bara, känna om jag hade behov av att kissa utan även förmågan att kissa! Detta resulterar i en slang och en påse och mycket riktigt; jag behövde tydligen kissa!

Klockan 22.30 kommer världens mest okarismatiska förlossningsläkare in och förklarar bestämt att jag borde föda, NU… Hon var hemsk! Med ett stenansikte sa hon att mitt barn mår inte bra och behöver födas helst för nån timma sen. Antingen skulle dom ta ett nytt prov på lillens huvud eller så skulle dom ta ut honom med hjälp av en sugklocka. Valet var vårt och jag skakade av nervositet igen. Efter ett par snabba ordbyten valde vi att få ut honom så snabbt som möjligt och därmed började jag förberedas för att krysta. Det värkstimulerande droppet skruvades igång igen och höjdes rejält, jag fick order om att skulle ta i så mycket jag bara kunde så fort jag kände av en sammandragning (kände fortfarande ingen smärta av värkarna p.g.a. ryggbedövningen). Klockan sattes på plats på lillens huvud och det var nu min bild av en förlossning förändrades på riktigt. alla har ju sett förlossningar i filmer och liknande där det står lite barnmorskor och upprepar “krysta, krysta!” och “kom igen, ta i allt vad du kan!”. Verkligheten såg inte ut så… När det var dags att krysta sa dom; “Ta i som om du ska bajsa, och gör det om du kan!”… Inte riktigt vad jag hade tänkt att jag skulle få höra och inte riktigt vad man har lust att sysselsätta sig med i ett rum fullt av folk! Tack och lov slapp jag detta obehag och efter tre krystvärkar var lille Zacharias äntligen hos oss!

Från det att vi kom in till förlossningen tills dess att han var ute tog det 21 timmar, även om det egentliga förlossningsarbetet inte påbörjades förrän efter vattenavgången vid 14-tiden. Så en förlossning på ca 9 timmar blev det. Bättre än 16 timmar, som är genomsnittstiden för en förstföderska…

Wow, det här blev långt… Och under tiden jag satt och skrev la Zacharias en ordentlig spya över hela Johan och sig själv! Svårt att låta bli att skratta då…

Et flott design, eller hva? Ganske så enkelt… og tomt. Men uansett, back to business. Jeg har ikke vært innom på en stund. Kanskje dere merket det, kanskje ikke. Jeg vet ikke om jeg er cut out for blogging. I hvert fall ikke på en fast basis. Jeg klarer ikke å tenke på spennende og inspirerende ting å skrive om, uansett hvor hardt jeg ønsker at jeg kunne det. Det føles litt meningsløst å bare skrive blogg, for å skrive blogg, om dere skjønner hva jeg mener? Om jeg bare hadde hatt noe å skrive om, annet enn hva jeg spiste til frokost. Jeg er ikke like flink som Stine til å gjøre uinteressante emner interessante.

Jeg kommer garantert til å komme tilbake igjen (I always do), så ikke glem meg. Jeg trenger bare å friske opp tankene mine rundt blogging, som pleide å være så veldig gode tanker ^^

Will you miss me?

I mellomtiden kan du jo følge med på film-bloggen min FILM FOR FAEN

Falkvinge tror på fullt allvar, precis som ledare i andra småpartier att PP har en chans i riksdagsvalet och visst kan väl det stämma att de har en liten chans, med betoning på liten. Inse faktum! Chansen är minimal.

Visserligen kommer folk fram och klagar på FRA-lagen när jag tar upp diskussionen genom att ha ett Piratpartiet-plakat framme men de som protesterar utgör ändå en bråkdel av befolkningen och när det väl kommer till kritan kommer majoriteten av dem luras in i höger- eller vänsterfållan som vanligt.

Anledningen att det är svårt att som ett litet parti ta sig in heter 4%-spärr och en likriktad massmedia som gynnar de redan etablerade partierna. En extrem mängd vallokaler blir i princip omöjligt att vakta för ett litet parti. Detta har de etablerade partierna fixat. Som systemet ser ut idag kan våra valsedlar slängas eller täckas över av de redan etablerade partierna.

Jag vill inte tro att det beror på okunnighet att Falkvinge ignorerar de argument vi för fram i www.aktivdemokrati.se eftersom han verkar ha mer än normalintelligens så min slutsats är att det beror på något helt annat.

Mina teorier är följande:

1. Ett mycket stort ego hos Rick Falkvinge. – Inget ovanligt alls att ledare lider av extrem Narcissism. Att de som omger honom hjälper till att förstärka är ett helt vanligt mänskligt beteende. Rick blir i detta sammanhang frivilligt/ofrivilligt hjärntvättad in i ett behagligt tillstånd av ja-sägande undersåtar.

Folket har alltid någon påläggskalv som de sätter över sig och vårdar till storhet. …Detta och inget annat är roten från vilket tyrrani blommar; När han inledningsvis framträder är han en beskyddare
/ Platon

2. Girighet – Att i positionen som förhandlare och ledare åt ett vågmästarparti kunna tillskansa sig personliga fördelar.

3. Att han tycker att vi helt enkelt har fel i www.aktivdemokrati.se men inte orkar ta debatten. – Detta vore en aning olyckligt. Jag menar, om nu Falkvinge har rätt i att samarbete INTE är en bra sak eller att Falkvinge inte orkar komma till nya insikter…hur bra är det?

4. Oförmåga att kunna föreställa sig att andra saker är viktiga för människor. – Visst är FRA-lagen och fildelning viktiga saker, men folk har faktiskt åsikter i fler frågor generellt sett. Alla piratpartister är inte pedofiler eller fildelare som samtidigt badar i pengar och sitter på sin kammare hela dagen framför datorn. Skattepolitik, vård skola och omsorg är saker som folk har åsikter om.

www.aktivdemokrati.se’s standardfråga: – Vad tror du?

Då har man varit med om något alldeles speciellt. Det var det absolut värsta och bästa jag någonsin har gjort, alltihop på samma gång. Vår lilla Zacharias har äntligen bestämt sig för att dyka upp och finns nu här hemma hos oss. Han är precis så förutsägbar som alla säger; han äter, skriker och bajsar. Mest det senaste. Men det är så sjukt underbart och det är en känsla som inte med ord går att beskriva. Skulle kunna spendera dagar med att bara titta på honom! Det är helt otroligt…

Zacharias föddes den 19 augusti kl. 22.57, han var 51 cm lång och vägde 3275 gram. Det lilla livet föddes på sjukhuset i Skövde, eftersom vår egen förlossningsmottagning hade fullt… Även Sahlgrenska hade fullt och det blev en riktigt snabb sjuktransport till Skövde sjukhus. I efterhand är jag glad att det blev så, man kände sig mycket mer omhändertagen och ompysslad, alla tyckte ju lite synd om en som hade fått åka så långt… Från det att vi kom in till förlossningen tills dess att Zacharias faktiskt bestämde sig för att komma, tog 21 timmar… Kan meddela att man känner sig ganska trött och mör även fyra dagar senare… Kommer vid tillfälle att skriva en riktigt förlossningsberättelse här, men just nu har jag varken ork eller lust. Istället ska jag försöka få min älskade lilla son att sova och sen mysa ner mig i soffan med käraste pojkvännen för att kolla på film med alla tillbehör; godis, chips, dipp och cola!