This poem by Ekelöf (Swedish original: Ensam i natten) has followed me since I first read it. For me it is a description of the perfect solitude, stillness and writing. Magic.

The translation comes from http://www.ekelut.dk/seven/7en5.html

Alone at night

Alone at night I do best

alone with the secretive lamp

freed from the intrusive day

bent to a never-finished work

combinations of solitaire. Later

if ever this game is finished

I have the night ahead. Somewhere

change is drowsing over the cards. Somewhere

a truth has already been spoken

So why be uneasy? Can it ever

be repeated? Absent-minded

I want to listen to the wind at night

to the flutes of the Corybants

and to the talk of the eternal wanderers

Today it is my Aurora Talentum – loaded with Diamine Majestic Blue – that is accompanying  the Lamy Vista at work.  The subject for today is legal history which is interesting – as long as I forget that the reading and learning is compulsory…which I try hard to do. A review of the Talentum – a gorgeous pen in fire engine red – can be found here.  Sleek italian design that combines classic and modern features. Chrome and this lustrous red. Perfect for cheering up a bleak November day where the sun has been hidden (still is) behind a very thick duvet of clouds. November + Sun= Not True. Aurora with vibrant blue Majestic and fire engine red and Lamy Vista with Sunshine Yellow must be one of the most effective ink-and-pen-based counter curses against darkness that there is.  Below is the Talentum on an excursion earlier this autumn when the sun was a more regular visitor here.

Yesterdays work was partially performed in a very nice café with an atmosphere perfect for accompanying studies.

It is also equipped with very old fashioned  (non-lit) tile stove which contributes a lot to the cosy and peaceful atmosphere.  During one of the big restoration eras in the 60’s and 70’s an awful lot of landlords and condominiums chose to remove these old fashioned tile stoves, lower the height of the ceilings in old buildings (often with quite toxic plastic materials) in the name of modernizing. So thoughtless and short sighted. Today flats and houses with tile stoves are sought after. They are not only cosy interior details – they are, as a matter of fact, very good at keeping the heat and rather efficient. Not as solely heater, but as a very good and pleasant complement.  Again something that seemed irrational to keep, but in the long run turned out to be both rational and pleasant – more so than doing what was seemingly rational at the time. Ekelöf is – once again – right. The irrational is the only rational thing in end. Read more about him here.

When I got smitten by the fountain pen fever, via FPN over a year ago – before that I was just someone who preferred fountain pens – I got an urge to try as many pens and inks I could (afford) and had almost a year of wild buying, trying, selling, buying, trying, selling – which I am happy for – it was wonderful trying boatloads of different fountain pens from different brands – Aurora, Cleo Skribent, Conway Stewart, Delta, Lamy, Montblanc, Montegrappa, Pelikan, Pilot, Reform, Rotring, Sailor, Sheaffer, Visconti, Waterman – and different ink brands and colours. One real good thing about it is to learn what you really really like and want and let go of the things that don’t click with you to 100%. If I had kept all pens I buyed and tried I had become completely broke . The second hand market for fountain pens – both at FPN and eBay – is large which is a good thing both for buying-for-trying and for selling off the pens that one doesn’t like. And – the depreciation of most quality fountain pens is much less compared to any other electronic device.

I actually bought a computer (used) and a Montblanc fountain pen for about the same amount of money at about the same time – just when I moved from home to begin at the University. My mum thought I was out of my mind – which I guess I was…at least a bit. I had worked quite hard for the money during the summer, so it was my money to spend and I badly wanted that Montblanc fountain pen. I guess the computer is fragmented into atoms now – but when I sold the pen a year ago I almost got the same amount of money as I paid for it. That being years later for a pen in used condition. The inflation hasn’t been so bad, so I guess I got about 75% of its original worth. After 10< years of use! That is not bad. So, even if it seemed weird at the time – the pen was the better buy in the long run. OK – I used the computer for writing papers and essays, so it got pretty much use, but anyway. I think it is a rather good story – a true one.

It is more to things than what meets the eye and sometimes the things that seem most irrational are the most rational – in the long end. I am very happy for that, actually. The Swedish poet Gunnar Ekelöf has written a great poem about the irrational being the most rational in the long run.I find that very hopeful.

Den gamle satt posterad på sin nötta tron vid husets gavelsida vettande mot havet och blickade milsvida; mot tider som varit och aldrig kommer åter för oss som inte kan se annat än fragment av ord. Ostyrigt hår av vågor – skummande vithet i grånaden, ansiktet fårat av saltstänk, och händer vilandes i knä talandes om hårt arbete utan tillstymmelse till tidigare rörelse.

Mötet ägde rum i september i fjol och Charlie Barr berättar då om en tillvaro som kopplades samman av havet – Aberdeen, Newcastle, Valencia, Santa Cruz, Antwerpen – små uppehåll i det annars så tunga och smutsiga jobbet som kolskyfflare. Tillsammans med en brokig skara av allt från britter till portugiser, från tyskar till amerikanare levdes ett liv i aska och svett, med glödande kol som närmsta allierade och ständiga källa till sönderbrända sulor. Arbetet skedde koordinerat med fyra eller sex man skyfflande i en strid ström från de olika kolhögarna – en förutsättning för att motverka obalans i fartyget.

Med blicken någonstans vid horisonten skrockar Charlie plötsligt till. En minnesbild har drivit in på hans näthinna vid brytningen mellan himmel och hav, och han återger en händelse som var nära att kosta honom livet: ”Det var i Bordeaux. När vi gjort rent ångpannorna somnade jag därnere och vaknade först när vattnet blev påsläppt. Kolmörkt var det, och eld hade de fyrat på under pannan. Manluckan var påskruvad. Paniken steg i takt med vattnet som forsade in och allt som fanns kvar att göra var att läsa Fader vår och invänta kokpunkten.” Han skrockar än högre och plirar med ögonen, håller i spänningen en stund, ”Då hör jag knackningar uppifrån och luckan öppnas. ’Herre Gud, här är Charlie ju kvar med min hacka!’ – det var donkeyman* som saknat sin hacka och samtidigt gav mig en chans.”

Han tystnar med orden och drar på munnen åt bilderna som finns där. Historierna är många – chiefen som bjöd på whisky var fjortonde dag, maten som aldrig hört talas om tallriksmodellen, perioder utan hyra och bråk med polisen i Antwerpen, den växande aversionen mot matroser utan styrbegåvning … och så kärleken. Till havet, till vågorna, till flyktigheten. Flickor i hamnarna fanns det gott om. En var god nog att ta sig an Charlie då han tunn och tröttkörd smitit med sjösäck och mandolin från en skuta han ogillade i Valencia. Men ingen av dem kunde hålla honom borta från hemmet på vågorna. Önskan om blått.

Dagen vid husgaveln med Charlie Barr och hans historier utspelade sig för fyra månader sedan. För en vecka sedan framfördes bud om hans bortgång. Så många upplevelser, bilder och minnen som aldrig kommer tillbaka. Så mycket liv som upphör i en och samma stund. Jag ser synen för mitt inre av honom sittandes på sin gamla stol vid husväggen, med ögonen riktade mot det stora blå. Och det jag hör är inte vågornas rytmiska rullande, utan Gunnar Ekelöfs ord från dikten Böljeslag. Om önskningar som uppfylls – Den gamle och havet.

*En donkeyman var ansvarig för ångpannorna.

En upphovsrätts-kunnig tumme har påpekat att det måste ligga lite text, före och efter det här Ekelöf-citatet, annars blir det nämligen ett brott mot upphovsrättslagen att citera Ekelöf på detta viset, vilket ju vore ironiskt, räcker det nu tror ni? Eller som Ekelöf skriver:

“(…)Men ni kommer tillbaka, krymplingar!

Och när ni stulit färdigt, smädar ni,

och när ni smädat färdigt korsfäster ni,

och när ni korsfäst färdigt håller ni måltid,

sätter i er kraften, dricker styrkan

och går er väg i tron på vad ni fått.

ur Färjesång (1941), Gunnar Ekelöf

Och sen måste det som sagt ligga lite text efter citatet också. Vad menar vi med att citera Ekelöf, så här? Menar vi att det är lagstiftarna som är Krymplingarna? Eller menar vi att det är fildelarna som är det? Eller kan både fildelare och antipirater kanske vara krymplingar i förhållande till den här dikten? Eller är det något helt annat det rör sig om? Jösses. Varför kan inte poeter uttrycka sig lite mer rakt på?

»Tyckte att en raket slog lös oppöver mig, som sprider en hop gnistor av vacker eld: kärlek till det höga, kanske.«

Drömboken: Journalanteckningar 1743–1744, Emanuel Swedenborg

»blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
(…)
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda
kölvatten där min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till
raketer och låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen«

”böljeslag”, Gunnar Ekelöf i Sent på jorden, 1932

»Den af Gud undervisade är idel öga;
Men en handfull menniskor, som intet äro, rusa åstad för att utställa och förevisa sin personlighet!
Dessa menniskor äro gnistorna från Allmaktens raket:
Man vet, hvad deras glitter går för och man vet, hur högt det går.«

Sehâbi Asterabâdi, Fjerde porten i Hussain Âzads antologi Persiska dikter, översatt av Eric Hermelin 1921

»The fireworks were by Gandalf: they were not only brought by him, but designed and made by him; and the special effects, set pieces, and flights of rockets were let off by him.
(…)
There were rockets like a flight of scintillating birds singing with sweet voices. There were green trees with trunks of dark smoke: their leaves opened like a whole spring unfolding in a moment, and their shining branches dropped glowing flowers down upon the astonished hobbits, disappearing with a sweet scent just before they touched their upturned faces. There were fountains of butterflies that flew glittering into the trees; there were pillars of coloured fires that rose and turned into eagles, or sailing ships, or a phalanx of flying swans; there was a red thunderstorm and a shower of yellow rain; there was a forest of silver spears that sprang suddenly into the air with a yell like an embattled army, and came down again into the Water with a hiss like a hundred hot snakes. And there was also one last surprise, in honour of Bilbo, and it startled the hobbits exceedingly, as Gandalf intended. The lights went out. A great smoke went up. It shaped itself like a mountain seen in the distance, and began to glow at the summit. It spouted green and scarlet flames. Out flew a red-golden dragon – not life-size, but terribly life-like: fire came from his jaws, his eyes glared down; there was a roar, and he whizzed three times over the heads of the crowd. They all ducked, and many fell flat on their faces. The dragon passed like an express train, turned a somersault, and burst over Bywater with a deafening explosion.«

The Fellowship of the Ring, J.R.R. Tolkien, 1954

»trädena klär av sig stjärnorna börjar falla
det är sent på jorden«

Det var sent på jorden redan när Gunnar Ekelöf skrev dessa rader och för 75 år sedan utkom med sin diktsamling med samma namn. I år skulle han ha fyllt 100 år.

Jubileumsåret uppmärksammas bland annat med ett temanummer av Lyrikvännen, som bytt ägare och i fortsättningen kommer att ges ut av ellerströms förlag.

(Det var för övrigt just på ellerströms som det sena 1900-talets retrogardister Clemens Altgård och Håkan Sandell instämde i Ekelöfs utlåtande om den sena timmen på jorden och med honom tände ett annat ljus i, genom och för poesin.)

Ekelöfs hundraårsdag den 15 september firas på Sigtunastiftelsen med ett heldagsprogram (se Ekelöf-sällskapets jubileumskalendarium).

I de litterära sällskapens gemensamma tidskrift Parnass nr 1/2007 finns också ett bidrag. Här återger Pia Zandelin smakprov ur ett samtal om Gunnar Ekelöf, Ibn ‘Arabi och Ivan Aguéli från ett ABF-seminarium i Stockholm tidigare i år. Medverkande var bland andra religionshistorikern Viveca Wessel, känd för att ha skrivit den ur esoterisk synvinkel mest inkännande och auktoritativa biografin om Aguélis konstnärskap. Aguéli – Porträtt av en rymd heter detta vackra verk och är sedan länge eftertraktat på antikvariaten. Både i format och utförande passar det perfekt i samlarens hylla intill Axel Gauffins och Sveriges Allmänna Konstförenings klassiska Aguéli-biografi i två band, liksom fjolårets rikt illustrerade praktutgåva från Waldemarsudde.

Viveca Wessel framstår även i detta seminarium som den mest insatta i betydelsen av den islamiska esoterismens enhetstänkande för Aguélis måleri, liksom för Ekelöfs diktande.

Viveca Wessel: »Jag kom inte Aguéli nära utan att lära känna Ibn ‘Arabî. Mot det västerländska antingen–eller-tänkandet ställs hos honom det enhetstänkande som går genom kärlekens ögon och intuitiv förståelse. Aguéli skriver till sin väninna i Paris [madame Huot] om de tre personer som betytt mest för honom: Swedenborg, ”Du som har givit mig ett hjärta” och Ibn ‘Arabî. Vad han främst fastnat för hos ‘Arabî var hur han såg ljuset som en central symbol.«

Anders Olsson: »…För Ekelöf var ‘Arabî en unik poet eftersom han var inspirerad hela tiden. Såväl Ekelöf som ‘Arabî var sökare och gränsöverskridare. Religionen är den sanna konsten, skriver Ekelöf. Men konsten är den sanna religionen.«

Viveca Wessel: »Uppgåendet i ljuset är nyckelsymbolen inom mysticismen. Husfasader och palmlundar finns där bara som en förevändning för ljuset. Så väljer man en väg som är den allra djupaste.«

Magnus Jacobsson: »Reduceringens väg. Som Ekelöfs ikon så kysst och sönderkysst att bara ögat från olivkvisten finns kvar.«

Viveca Wessel: »Ekelöf säger om Aguéli att han är som mest intim i sina landskap. I porträtten finns något bortvänt. (…) Aldrig nog enkel. Aldrig nog djup. Och samtidigt en förening av monumentalitet och ödmjukhet. Där vishet blott blir att ställa var sak på sin plats och i rätt ljus. Gäller även skrivandet.«

Pia Zandelin avslutar sitt referat med att återge hur hon vandrar hemåt i natten med en strof av Ekelöf till sällskap:

»Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring.
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.«

Lagom till hänryckningens tid kom så ett nytt fullmatat nummer av Minaret.

Redaktör Mohamed Omar introducerar denna gång den minaretiska blicken. Det är den blick för tillvarons mysterium som förenar Ivan Aguélis fascination för det fornegyptiska med Bo Ibn al-Waqt Gustavssons initierade guidning om sufisk gnosis i Gunnar Ekelöfs diktning. Den minaretiska blicken är den som fångas av skatter både i litteraturen och vid horisonten, skatter som vill bli kända.

Den som har läst Ekelöfs kanske mest mystiska diktsamling, »Sagan om Fatumeh« – andra delen i hans förtrollande diwantrilogi – har säkert slagits av de kryptiska ormhuvudena. Med Gustavsson som vägvisare blåses nytt ljus över dessa och de poetiska verser som sinnrikt knyter dem samman. En överjordisk verklighet framträder med en sällsam lyster och det blir fullständigt klart varför Ekelöf ser dikterna som pärlor på ett radband.

Gustavsson förklarar varför Fatumeh/Visheten hos Ekelöf ikläder sig rollen som prostituerad med att hennes kärlek är till för alla. Denna tolkning blir också en nyckel till att förstå hur det är möjligt för sultanen att lösa knuten i Tawfiq al Hakims Dramatenföreställning Sultanens hemlighet – denna nutida furstespegel i Eva Bergmans regi. Den religiösa lagens verkliga innebörd och rätta tolkning är ingen annan än hjärtats väg, och det är endast då det kan bli tal om uppriktig underkastelse, īslam. För som Koranen slår fast så skall det inte, kan inte, förekomma något tvång i trosfrågor (2:256).

Detta måste ses som en i högsta grad nyttig motmedicin i tider då röster höjs i alla väderstreck som väljer att förneka den hänryckning, skönhet och sanning som kan upptäckas av den minaretiska blicken. Det enda som återstår då är vrede eller sorg, eller med andra ord vulgärtolkningen som betraktar Guds religion som ingenting annat än ett slagträ för småsinta och världsliga ambitioner. Något som endast låter sig göras genom att ensidigt försöka reducera den till dess exoteriska och signaletiska aspekter – vilket är liktydigt med att stänga sitt hjärta.