Läser i Dagen att Missionsprovinsen (MP) har valt Roland Gustafsson till ny biskop efter Arne Olsson, som slutar sin tjänst till våren. Inte var det helt oväntat, men likfullt dyker frågorna upp om vad nu detta innebär för relationerna mellan ELM-BV och MP, mellan ELM-BV och Svenska kyrkan och förstås mellan ELM-BV och EFS. Medan EFS i stort betonar sin inomkyrklighet anar jag att ELM-BV nu i nån mån går i annan riktning. Och vad innebär detta för ELM-BV internt? Ja, det är fler frågor än svar. Helt klart är ändå att det rör på sig i och bland de inomkyrkliga grupperna och mycket kommer att hända de närmaste åren. Viktigare än någonsin därför att inte döma varandra för snabbt, utan hålla samtalets dörrar öppna åt olika håll och att låta bönen om den Helige Andes vägledning bli än mer ihärdig. Vi behöver inte fler splittringar i Kristi kropp, vi behöver komma samman, så att kroppen kan bli helare.

Livets Ord, Uppsala

Ulf Ekman, ledare för församlingen Livets Ord, är kanske den mest kontroversiella personen i svensk kristenhet idag. Och det har han varit de senaste 20 åren. Det är förståeligt. Mycket har sagts om Livets Ord och dess ledare, och man undrar ju vad man ska tro om dem.

Ulf Ekman tar ton någon gång under 80-talet

Livets Ord startade i Uppsala 1983, och fick snart stor uppmärksamhet i massmedia. Förutom att de karismatiska mötena naturligtvis framstod som underliga, så utmålades även församlingen som på många vis sekteristisk. Det är svårt att skilja på vad i media som är fakta och vad som är fiktion. Men mycket av kritiken handlade om att Ulf Ekman framställdes som en auktoritär ledare som inte fick ifrågasättas. Man menade också att församlingen såg ekonomisk och fysisk svaghet som tecken på bristande tro. Kritik riktades mot det som kallades ”framgångsteologi”. Avhoppare rapporterade om sektbeteende och maktmissbruk.

Ett exempel på den hets mot Livets Ord som förekom i media på 80-talet. Pressens Opinionsnämnd fällde DN för att ha åsidosatt god publicistisk sed. DN dömdes också till böter.

Men är Livets Ord en sekt? Är Ulf Ekman en sektledare? Jag skulle bestämt vilja svara nej på båda frågorna. Det är en förlegad bild, som varken resten av svensk kristenhet eller ens media använder idag. Om jag skulle delta i t.ex. en gudstjänst hos församlingen, utan att känna till Livets Ords brokiga historia, så skulle jag aldrig ens tänka åt det hållet. Jag håller naturligtvis inte med i allt som Livets Ord står för, vi står långt ifrån varandra i vissa frågor, men församlingen skiljer sig faktiskt idag inte markant från resten av svensk kristenhet.

Ekman predikar inför en fullsatt gudstjänstlokal på Livets Ord i Uppsala

Idag har Livets Ord accepterats som vanlig frikyrka av så gott som alla kristna samfund i vårt land. Jag har sett flera gudstjänster från Livets Ord via internet, och faktiskt varit där en gång. Det enda jag då reagerade på var att lokalen var så stor, att bönen var lite högljud och att man i foajén gång på gång möttes av Ulf Ekmans leende från omslagen på ungefär 300 av hans böcker som såldes där!

Det är uppenbart att saker och ting inte gick rätt till i början av Livets Ords verksamhet. Brister i teologin, brister i bemötandet av människor och brister i ledarskapet. Ett antal människor tog uppenbarligen skada. Men Ekman har faktiskt tagit avstånd från sekteristiska tendenser som förekommit, från framgångsteologi och han har erkänt att man i vissa fall agerat fel.

Ekman (mitten) med representanter från bl.a. Svenska Kyrkan, Frälsningsarmén, Syriska (?) Ortodoxa Kyrkan, OAS-rörelsen mfl. Göran Skytte är också med, näst längst till höger.

Är man helt fördomsfri och lyssnar på en predikan av Ekman idag, tror jag man som kyrkvan inte skulle reagera särskilt negativt på något han sade. Och framför allt vittnar Ekmans och Livets Ords ekumeniska arbete om en ny öppenhet. Samarbeten och utbyten har de senaste åren ägt rum med, självklart andra frikyrkor, men även med Svenska Kyrkan och Katolska Kyrkan.

För något år sedan bjöds t.o.m. Förbundet Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, in till Livets Ord för en TV-sänd debatt. Kanske var det en markering mot påståendena om att man inte tillät ifrågasättande?

Humanisternas Christer Sturmark med Ulf Ekman efter debatten.

Livets Ord har än idag dåligt rykte i det sekulära Sverige. Naturligtvis har de till stor del sin egen historia att skylla för detta. Och Carola gör ju inte saken bättre (”Det är underbaaart…”)! Men bilden av Livets Ord som sluten, fundamentalistisk sekt är idag missvisande. Jag skulle nog själv aldrig känna mig hemma i församlingen, men bl.a. uppskattar jag Ulf Ekmans samtalsprogram UlfEkman.nu, där han samtalar med människor från hela Sveriges kristenhet.

Ekman avslutar ett samtal med Anders Arborelius, Katolska Kyrkans biskop i Sverige

Nu drar det ihop sig till nytt rabalder i Svenska kyrkan och äktenskapsfrågorna.

På söndag 8 nov är det nämligen biskopsvigning här i Uppsala, både för Härnösands och Stockholms stift. Vid sådana högtider brukar det alltid komma ett antal internationella gäster, framför allt från de kyrkor som står Svenska kyrkan närmast. Men nu tackar den ena efter den andra nej till att delta och det förstås utifrån att en av de två som ska vigas lever i en homosexuell relation. De stora afrikanska lutherska kyrkorna (förutom den sydafrikanska) kommer inte, de baltiska lutherska kyrkorna kommer inte, de anglikanska kyrkorna i England och Irland kommer inte (Church of England dock skickar en vänstiftsrepresentant från Portsmouth).

Därför är det så intressant att läsa ärkebiskop Anders Wejryds kommentar i Kyrkans tidning. Ärkebiskopen verkar inte vilja tillstå att det finns ens något uns av protest i att flera stora kyrkor tackat nej till att närvara på söndag. Allt är precis som vanligt, verkar han vilja kommunicera. Och detta trots att ärkebiskopen i Irland, Alan Harper klart och tydligt hänvisar det den anglikanska gemenskapens moratorium att inte viga till biskop den som lever i en homosexuell relation.

Det finns en klar risk att Svenska kyrkan ny ytterligare isolerar sig själv i relation till våra kristna systrar och bröder runt omkring i världen, både de på nära håll och de långt borta.

Dölj din fromhet och visa din kärlek, sa en katolsk vän för länge sedan. Det är en god och biblisk sentens. Härmed ger jag den vidare till dem som organiserar Jesusmanifestationen i Stockholm. Dölj er fromhet och visa er kärlek. Att manifestera Jesus handlar inte om att be i gathörnen och säga “Herre, herre”. Jesus kan bara manifesteras genom att man förkroppsligar hans kärlek till alla människor. Säkert kan man göra ett bra evenemang på det temat. Men kärleken måste vara självändamål, inte ett sätt att få rubriker.

Det är med stor glädje jag ser att lutheraner och mennoniter gjort ekumeniska framsteg. Samtal har förts mellan kyrkofamiljerna, och Lutherska Världsförbundet har formulerat en formell bön om förlåtelse till mennoniter och andra anabaptister för den förföljelse som lutherska kyrkor genom historien varit medskyldiga till.

Anabaptisterna är den tredje grenen i reformationen, jämte lutheraner och reformerta. Anabaptisterna förespråkade troendedop, pacifism och nytestamentlig församlingsordning. Ofta blev de hårt förföljda av de världsliga myndigheterna, med teologisk uppbackning från de mer etablerade kyrkorna. De lutherska bekännelse-skrifterna från reformationen tar starkt avstånd från vederdöparna, som anabaptisterna kallas där.

Men nu är alltså stridsyxan nedgrävd, efter fem hundra år. Det var på tiden. Nu hoppas jag att de lutherska kyrkorna också ska ta intryck av mennoniternas konsekventa hållning för ickevåld och fredsarbete.

Läs mer i Kyrkans Tidning och på Lutherska Världsförbundets hemsida. Mennoniternas hemsida tycks dock inte vara uppdaterad om detta än.

Särskilt förvånande var det väl egentligen inte. Trots det är det nog ett och annat ögonbryn som höjts med anledning av Engelska kyrkans brev till Svenska kyrkan. Det har iaf debatterats flitigt under den gångna veckan inte minst i tidningen Dagen. Det som är märkligaste är väl kanske all denna upprördhet över de engelska biskoparnas kritik. Nog avslöjar det en hel del om hur lite man känner till om vad det är att leva i gemenskap (i det här fallet kyrkogemenskap). När förutsättningarna för gemenskapen omvärderas är det väl snarast helt naturligt att också gemenskapen själv behöver omprövas?

Svenska kyrkan har undertecknat Borgå-överenskommelsen. Därmed har vi bl a förbundit oss
“- att åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst. “ (kap 5:A/b/viii)
Inte ens den mest välvilliga tolkning kan väl få detta till att handla om att skicka ett informationsbrev, så som ärkebiskop Wejryd gjort? Det engelska brevet antyder iaf en viss besvikelse över den sparsamma dialogen, för att uttrycka det milt.

Hur som helst, breven är skickade och debatten är igång. Om nu Svenska kyrkan vore en kyrka med en sund ledarskaps- och besluts-struktur då vore det väl naturligt att man sätter sig ner och för ett samtal med sina bröder och systrar i de andra kyrkorna där man på konciliärt sätt gemensamt söker den Helige Andes vilja och låter sig ledas av Guds Ord, vilket också de engelska biskoparna efterlyser. Nu är det dessvärre så att de politiska partierna är alltför väl medvetna om att ett sådan tillvägagångssätt skulle sabotera deras strävan att oskadliggöra Svenska kyrkan. Därför kommer de förstås att skyndsamt klubba igenom också dessa reformer i höstens kyrkomöte. Såvida inte den allmänna opinionen skulle få de på andra tankar. Även om inte höstens kyrkoval direkt påverkar höstens kyrkomötesbeslut kommer ändå valresultatet att ha viss betydelse redan i höst. Dessutom går det förstås att riva upp beslut redan nästa år, om nu det nuvarande kyrkomötet inte tar varning.

Att de svenska biskoparna ändå börjat vakna tycker jag är glädjande, även om det är sent och spretigt.  Thidevall i Växjö uttrycker sig klädsamt självrannsakande om själva förfarandet inom Borgå-gemenskapen. De pensionerade ärkebiskoparna Werkström och Weman är betydligt mer rättframma i sin kritik emot utvecklingen. Sorgligt att det bara är pensionärerna som vågar säga som det är. Visby-biskopen Koskinen blir ju direkt pinsam och borde naturligtvis ompröva sin roll som biskop öht, med den inställningen att vi skulle be om ursäkt så mycket vi kan och samtidigt obekymrat fortsätta på den inslagna vägen. Hyckleri på hög nivå. Vad övriga biskopar tänker kan vi bara gissa oss till än så länge, men att de tänker kan vi nog vara helt på det klara med. Viktigt i det sammanhanget är påminnelsen om förbön för våra biskopar, som ju lätt blir oerhört hårt ansatta av den partipolitiska ångvälten och den partipolitiskt tillsatta kyrkoadministrationen.

Sen kan man ju fundera över vad biskopsvigningen i Stockholm den 8 november kommer att väcka för reaktioner. Om denna första brevväxling var mild och resonerande, så är det troligt att tonen kommer att skärpas avsevärt framåt hösten. Vi får väl se…

(Intressant också att se den lilla handskrivna notisen längst ner i ärkebiskop Wejryds brev. Kopia skulle alltså skicka till den svenska biskoparna, LVF:s generalsekreterare Ishmael Noko och till presiding bishop Katharine J Schori i Episkopalkyrkan, USA. Däremot inte till våra lutherska systerkyrkor, annat än via LVF. Konstigt att det är så svårt att betrakta också afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kyrkor som kyrkor och inte enbart som biståndsprojekt, eller ännu värre, som mindre vetande, lägre stående, primitiva.)

Imorgon, måndag, ska jag alltså delta i den anglikanska konferensen “Be Faithful” som arrangeras som upptakt för “Fellowship of Confessing Anglicans” i Storbritannien och Irland. Drygt 1000 deltagare förväntas delta i Westminister Central Hall där ett antal biskopar från olika håll i världen kommer att medverka. Flera av dem talade också idag i olika kyrkor runt omkring i London med omnejd. Tyvärr missade jag den enda jag hade haft praktisk möjlighet att åhöra, nämligen Rt Rev Gregory Venables från Sydamerika. Han predikade i morse i St Michael’s Chester Sq, men det annonserades så sent att jag inte upptäckte det förrän i eftermiddags.

Nåja, imorn ser jag fram emot att för höra dem allesammans, inte minst den ryktbare biskopen av Rochester Rt Rev Michael Nazir-Ali. Senast i samband med gårdagens Pride-parad här i London stack han ut hakan med att uppmana till omvändelse och en förändrad livsinriktning. Han har tidigare varnat för de alltmer tongivande muslimska grupperingarna i England. Nazir-Ali uppfattas av många som en av de få biskoparna inom Church of England som vågar säga det många andra tänker men inte törs ge luft åt.

Frågan många kommer att ställa imorgon är om denna nya gemenskap verkligen kommer att bli ett alternativ, eller om det kommer att bli ytterligare ett exempel på missnöjesyttringar som bara rinner ut i sanden. Min bön är att det kommer att bli något mycket mer bestående och en strimma av hopp för fromma kristna, inte bara inom den anglikanska kyrkogemenskapen, utan även för oss inom Svenska kyrkan och de andra Borgå-kyrkorna.

Varit på en vanlig morgonmässa i St Pauls, Onslow Sq. Alltså inte katedralen, utan en liten kyrka i Kensington, tydligen ett slags utpost till den, i Alpha-kretsar berömda HTB (Holy Trinity Brompton). Morgonmässan i St Paul’s skulle enligt uppgifterna på hemsidan vara av det mer ordnade traditionella slaget, med orgelmusik och psalmsång. Och ordnat och traditionellt blev det. Åtminstone om man jämför med riktigt karismatiska gudstjänster. I svenskkyrkliga termer hade den ändå betraktats som ytterligt lågkyrklig, vilket jag ju inte har något emot. Ingen liturgiskt lull-lull här inte. Enkelt och stilla. Några mustiga reformatoriska psalmer på typiskt engelskt manér, en jordnära och enkel predikan om livets svårigheter och glädjeämnen här och nu och om löftet om en bättre framtid i himeln, utifrån Rom 8:18-23. Sen fick vi ta emot Frälsaren själv i brödet och vinet. Tänk att vi får göra det, så olika vi nu är, men ändå förenade i detta enkla och ogripbara! Gång på gång slås jag av vilken fantastisk gemenskap den kristna tron är. Var man än kommer finns det syskon att dela det allra största tillsammans med.

Idag skriver ett antal framstående kristna intellektuella på DN debatt ett alldeles utmärkt svar på Humanisternas sekulära manifest för en vecka sedan i samma tidning. Enkelt och klart visar de hur det faktiskt är kristna värderingar som format vårt samhället till att bli ett humant, öppet, demokratiskt och vetenskapsbefrämjande samhälle.

För en reflekterande och tänkande människa är det tämligen uppenbart att den kristna tron har spelat en stor och positiv roll i det samhälle som är vårt idag. Precis som artikelförfattarna också skriver finns det naturligtvis gott om exempel på när kristna och andra i kristendomens namn även haft en negativ och ibland destruktiv inverkan på samhället. Det är ändå oemotsägligt så att utan den kristna tron hade inte västerlandet varit det öppna och demokratiska samhälle det trots alla brister ändå är.

Därför är det också viktigt att inte låta Humanisternas historierevisionism få stå oemotsagd. Det behövs fler kristna som både stolt och ödmjukt vågar peka på de goda samhällskvaliteter som kommer ur en kristen människo- och världbild.

Nu är det alltså definitivt faktum: det finns två anglikanska kyrkosamfund i Nordamerika. Ärkebiskop är vald och vigd till tjänst för Anglican Church in North America (ACNA) vid det stora konventet i Texas, som avslutades igår.

Alldeles oavsett vad som nu händer är detta djupt tragiskt och en plågsam splittring inom Kristi kropp. Och mycket av ansvaret ligger på ledningen för Episkopalkyrkan (TEC) i USA, som alltmer har fjärmat sig från sund och god kristendom. Trots starka protester har man drivit kyrkan i en alltmer liberal och även starkt repressiv riktning, där högkyrkliga och konservativa känt sig alltmer utträngda. Men det måste också sägas att de å sin sida inte heller agerat enbart gudfruktigt, utan periodvis nedlåtit sig åt ett slags självpåtaget martyrskap och självömkan som försvårat samtal och försoning. Det är som bekant aldrig ens fel att två träter.

När dammet så småningom lägger sig får det bli min bön att de två kyrkorna ska kunna hitta tillbaka till en relation där de kan mötas med den uppståndne Frälsaren i centrum. Det måste f ö vara min hållning i alla mänskliga konflikter, där somt faktiskt inte går att göra något åt, annat än frustrerat betrakta hur relationer slits sönder med sår och bitterhet som följd.

Den etiopisk-ortodoxe patriarken Abba Paulos är på besök i Vatikanen och lär ha utlovat att Förbundsarken kommer att visas upp för allmänheten inom en snar framtid. Läser man olika referat av uttalandet verkar det dock som om det råder viss förvirring om vad patriarken verkligen har sagt. Det utlovade uttalande som skulle kommit idag kl 14 verkar ha uteblivit helt och hållet (jag har iaf inte kunnat finna något om det på nätet).

Men det är ingen tvekan om att bara tanken på att visa upp den etiopiska kyrkans heligaste föremål väcker djupa känslor hos många etiopier. På den regimkritiska siten Ethiopian Review skräds inte orden, där många inlägg menar att patriarken är alltför nära kopplad till den sittande regeringen (det är regeringen som har tillsatt nuvarande patriark) och därmed enbart en marionett. Att så fullständigt vanhelga arken och därmed den etiopiska kyrkan uppfattas som en kränkning långt kraftigare än angreppen  på demokrati och mänskliga rättigheter. Kanske är det t o m så att det finns oppositionella grupper som ‘droppat’ nyheten för att vända folket mot patriarken och därmed mot regeringen?

Bloggaren New Wineskins skriver tänkvärt om helighet i relation till detta.

Sen tycker jag att det är intressant att nyhetsbyrån Adnkronos lyckats få till såpass grova faktafel i rapporteringen. T ex hävdas det att man för att skydda arken placerat ut kopior av den i en massa kyrkor i Etiopien. Detta är säkerligen en förväxling av den ark-replik ‘Tabot’ som finns i varje etiopisk-ortodox kyrka. ‘Taboten’ är det som konstituerar en etiopisk-ortodox kyrka och den förs i högtidlig procession bl a i samband med dophögtiden Timket. Ingen etiopier skulle däremot få för sig att det är den verkliga arken som finns där; den är i säkert förvar i Axum.

Diakon Henrik von Achen presenterar i Signum 3/2009 en tes om vigningens sakrament som han själv medger är kontroversiell och inte helt i linje med Kyrkans rättsuppfattning i dagsläget. Det han i sin artikel vill hävda, så som jag har förstått det, är att en olaglig biskopsvigning skulle eo ipso vara ogiltig pga. biskopens funktion att lära och leda och behovet av bibehållet trosinnehåll för att sakramentet skulle vara giltigt. Jag menar att detta argument vid en första påsyn kan tyckas attraktivt, själv fann jag det retoriskt väl uppbyggt och även innehållsmässigt fyllt av en teologisk rikedom. Trots detta anser jag mig nödd att besvara argumentet i all ödmjukhet inför det faktum att jag själv är lekman och neofyt. Detta eftersom min tes är att argumentet skapar just den återvändsgränd som författaren försöker ta oss ut ur.

Om jag har förstått det rätt så menar författaren att biskopsvigningens giltighet skulle vara avhängig ordinandens tro och att garanten för att ordinanden står i Kyrkans ständiga Tradition är att påven ger sitt godkännande till vigningen. Ett antal problem dyker redan här upp i resonemanget, även om det kan tyckas övertygande. Det främsta problemet är det faktum att tron inte är en del av det externa forumet, dvs. vår påtagliga, materiella, konkreta verklighet (där sådana saker som ord, handling, beteende också ingår), utan en del av det interna forumet. Hur skulle ett sakrament kunna vara så beroende av det interna forumet, som ingen människa kan se, som ingen kyrklig auktoritet i världen kan bedöma?

Författaren menar att en separation av laglighet och giltighet tenderar mot magi, men endast med en starkt vidgad förståelse av magibegreppet. Magi har traditionellt alltid uppfattats som sådan andlig verksamhet som har sin upprinnelse i någonting som är mindre än Gud. Sakramenten är instiftade av Gud och de förvaltas av Gud genom Jesus Kristus i den Helige Andes verk: Kyrkan. Han har givit oss yttre tecken för att vi ska kunna vara säkra på Hans egen närvaro. Givetvis är inte Gud begränsad av sina sakrament, men Han har ju i sin godhet ordnat det så att Han faktiskt själv bundit sig att närvara vid sakramentens giltiga utförande. Det är inte människan som binder Gud i sakramenten genom ex opere operato, det är Gud som binder Gud genom att han är trogen sina löften och för att vi ska kunna vara säkra i den tid som nu är på att Han inte har övergivit sin Brud.

Konsekvenserna av att börja resonera om det interna forumet som grund för giltighet i biskopsvigningar är en fundamental kris för hela den sakramentala frälsningsordningen. För hur skulle vi kunna lita på att de biskopsvigningar som har lett fram till dagens biskopskollegium är giltiga om enskilda ordinanders trosuppfattningar skulle påverka giltigheten? Hypotetiskt skulle alltså ett tiotal biskopar på 1200-talet med heretiska uppfattningar kunnat multiplicera en våg av ogiltiga biskopsvigningar, som ökar exponentiellt för varje biskopsgeneration. Är inte detta ett oändligt mycket större problem än att fyra biskopar i ett problematiskt prästsällskap med schismtendenser faktiskt skulle kunna ha giltiga vigningar?

Författaren anger att lösningen skulle vara att påven står som garant för innehållet i tron hos den enskilde ordinanden. Detta tenderar i mina ögon en än mer magisk uppfattning av Kyrkans sakramentala ordning. För endast Gud kan se hjärtat och en bedömning kan endast Han göra, eventuellt genom en profet som Han själv utser att föra ut budskapet. Men påven har inte blivit lovad profetians gåva eller den gudomliga inspirationens gåva och kan då inte heller, i regel, göra en sådan bedömning av det interna forumet och kan ju alltså inte stå som garant för något han inte kan bedöma. Alltså är vi åter på ruta ett: vi har byggt en återvändsgränd som inte fanns där från början. Quod erat demonstrandum.

Låt oss alltså inte rusa med huvudet före, utan istället påminna oss att lösningen på problemen som S:t Pius X:s prästbrödraskap har orsakat och fortsätter att orsaka Kyrkan inte är att till varje pris två våra egna händer. Är det inte så att vi med viss ödmjukhet borde kunna se att det finns ett mea culpa för Kyrkans eget kleresi, i de åtskilliga fall där heterodoxa och ibland även heretiska biskopar – till och med kardinaler (se Signum 2/2009, s. 47-9) – tillåtits fortsätta verka som biskopar och på så sätt skapat en grogrund för FSSPX och liknande grupperingar? Finns det inte här ett element av delaktighet i den synd som det innebär att ställa sig utanför Kyrkans fulla gemenskap? Är det inte så att varje gång vi ger vika för världen istället för att predika Jesu Kristi budskap och evangelium, såsom Kyrkan alltid har gjort i dess otvetydiga fullhet, så är vi delaktiga och medskyldiga i det faktum att människor söker sig till sekter och samfund som ställt sig utanför Kyrkans gemenskap? Är det inte så att bristen på sann evangelisation inom Kyrkan och till omvärlden leder människor att söka sig till något som verkar vara bättre, genuinare, trofastare och stabilare (jmf. de lockelser som vi avsvär oss i påskvigilian)? Eller som påven uttryckte det i sitt brev angående hävandet av exkommunikationerna: “Några av dem som framhäver sig som försvarare av Konciliet behöver påminnas om att Andra Vatikankonciliet omfamnar Kyrkans hela doktrinära historia. Var och en som önskar lyda Konciliet måste acceptera den tro som har förkunnats genom århundradena och kan inte skära av trädet från de rötter som ger det dess liv.” (Min övers. och red.)

Den enda lösningen på den kris Kyrkan befinner sig i är att vi återigen tar Kristi kall till ett entydigt, rättframt och frimodigt förkunnande av Honom som är “Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6) och den enda vägen till Fadern. För att tala med helige Paulus så måste vi då vara “allt för alla” (jfr 1 Kor 9:22): vi måste visa att vi katoliker kan missionera bättre än evangelikalerna, att vi är mer Andeledda än pentekostalerna, att vi är mer hängivna Guds skönhet i den gudomliga liturgin än de separerade östkyrkorna, att vi underordnar vår vilja under Guds vilja mer än muslimerna, att vi är mer fridfulla än buddhisterna och att vi är lyckligare än de som söker lyckan i världsliga nöjen och vi måste också visa FSSPX anhängare att vi är trogna Kyrkans beständiga Tradition, inklusive Trientkonciliet, det Första Vatikankonciliet och för den delen Andra Vatikankonciliets faktiska läroämbete och inte dess förmenta. Det är ett tungt kall att vara allt för alla, men ett måste om vi ska ta Kristi bön om att uppfylla den Andens enhet på allvar, en enhet som ingen människa eller kommitté kan uppfylla.

Så, för att sammanfatta: är det inte ett större problem om sakrament skulle vara beroende av den individuelle ordinandens tro än om vi är tvungna att ta ett visst, om än inte fullt, ansvar för människor som ställt sig själva utanför Kyrkans fulla gemenskap och därmed också orsakar oss en hel del huvudbry och bekymmer?

Det är sorgligt att Marcus Birro ha fått ta emot så mycket fula påhopp att han känner sig tvingad att sluta blogga. Sorgligt är det och lite skrämmande, men egentligen helt naturligt i en värld som faktiskt inte styrs enbart av godhet. Aningen ödesmättat konstaterar han i Dagen att det är ett demokratiskt problem att olika röster tystas av hat. Och visst är det så.

Men det är också ett tydligt exempel på att inte ens demokrati förmår att göra människan god. Ändå måste vi göra allt vi kan för att kämpa för demokratin, men utan Gud är det i alla fall kört. För det är bara Gud som kan göra människan god, eller åtminstone befria oss från vår egen ondskas konsekvenser. Det är bara i Jesus Kristus som förlåtelse och försoning är möjliga.

Med den vetskapen ska vi alltså kämpa för demokratin och stå upp för dem som saknar röst och inflytande. Marcus Birro klarar sig förstås, men alla de som han har gett en röst genom sin blogg behöver nu andra tillskyndande röster.

Och Marcus, välkommen åter i bloggosfären när du hämtat nytt mod. Låt inte mörkret skymma ljuset!

Ne manyak bir ülkede yaşıyoruz arkadaş. Bir kadın düşünün, adı Sevgi Erenerol olsun, Türk Ortodoks Patrikhanesi denen uyduruk yapının basın sözcüsü olmakla kalmasın, Ergenekon davasından da tutuklu olsun. Bunlar yetmiyormuş gibi Türk Silahlı Kuvvetleri’ne “misyonerlik”le ilgili brifing versin ve bu brifingde misyonerliğin “gerçek amacı”nın Anadolu’yu ele geçirmek olduğunu tane tane anlatsın. Türk Silahlı Kuvvetleri mensupları da bu tip şarlatanlıkları “paşa paşa” dinlesin. Ne manyak bir ülkede yaşıyoruz arkadaş.

Sevgicim şöyle buyuruyor:

“Misyonerlik her ne kadar bir din değiştirme olarak biliniyorsa da siyaset satrancının bir piyonudur. Tek amaç din adına bu toprakların ele geçirilmesidir. İstanbul’un 2010 Kültür Başkenti ilan edilmesi de bu ekümeniklik meselesinin bir parçasıdır.

Bu yüzden son yıllarda Bizans görünümlü bir tarihi yapılanma başlatıldı. Restorasyonlar hızla sürdürülmektedir. Bu şekilde devletin parçalanma süreci de başlatılacaktır. İstanbul’u ayrı, özel bir İstanbul devleti olarak yapılandırmaya gitmektedirler.”

[Kaynak: http://www.ntvmsnbc.com/id/24969483/]

Bu sözlerin neresinden tutacağımı hakikaten bilemiyorum. Şu topraklarda hiçbir inancı rahat bırakmamaya kararlısınız. Bir yandan askerler, ulusalcılar, kemalistler vs. laiklik ilkesine tamamen aykırı bir biçimde Müslümanların dini yaşayışlarına, kültürel pratiklerine karışırlar. Günlük yaşantıları içerisinde inançlarını uygulamalarına engel olurlar. Diğer yandan yine askerler, ulusalcılar, kemalistler vesairenin yanına Türk-İslam sentezcileri, Müslümanlar eklenir; bununla da yetinilmez Türk Ortodoksları (oha oha) eklenir ve bu sefer de insanların inanç değiştirme özgürlüklerine karışırlar. Misyonerlik “tu kaka” ilan edilir. Hep dış mihraklar vardır, her zaman ülkenin altı oyulmak istenmektedir. Hadi diyelim dış mihraklar var ve hakikaten insanları Hıristiyan yapmaya çalışıyorlar. Ee sonra? Ne olmuş? Üç beş kişi Hristiyanlığı seçince Türkiye Cumhuriyeti mi yıkılacak, bu mudur? Bununla yıkılacaksa zaten iki dakika daha yaşamasın yahu, bu kadar mı zayıf hissediyorsunuz, bu ülke bu kadar mı temelsiz, bu kadar mı acizsiniz? İşin ironik yanı, Hristiyanlara kendi dinlerini yaymalarını engellediğiniz gibi, Müslümanlara da dinlerini yaşamalarını engelliyorsunuz. Size ne abi, size ne?

Yeniden Sevgi Erenerol’un sözlerine dönelim. İstanbul’un 2010 kültür başkenti ilan edilmesini bile “ekümeniklik meselesi”nin parçası ilan ediyor, hey maşallah. Nasıl bir paranoya, nasıl bir histeri acaba bu? Ayrıca “ekümeniklik” meselesinin “normal koşullar altında” (asla deneyimleyemediğimiz koşullardır bunlar) Türkiye Cumhuriyeti’ni hiç ırgalamaması gerekiyor. Tamamen Ortodoksların iç işi bu. Bir kısım Ortodoks Hristiyan, Fener Rum Patriğini ekümenik olarak görürken, başka bir kısmı da mesela Rusya’daki bir patrikhaneyi ekümenik olarak görüyor. Her halta karıştığın yetmiyormuş gibi, Ortodoks Hristiyanların işine karışma bari be güzel devletim.

Hadi bunu da geçtik. Şimdi yeniden alıntılayacağım cümlelere kahkahayla gülüp, bu sözlerin sahibini bir akıl hastanesine yatırmak dışında akılcı bir çözümünüz varsa, buyrun söyleyin: “…[S]on yıllarda Bizans görünümlü bir tarihi yapılanma başlatıldı. Restorasyonlar hızla sürdürülmektedir. Bu şekilde devletin parçalanma süreci de başlatılacaktır. İstanbul’u ayrı, özel bir İstanbul devleti olarak yapılandırmaya gitmektedirler.”

Ahahahaha, ben sana ne diyeyim ki Sevgi. Bütün sözcüklerimi elimden aldın yahu! Bu yaptığına mind trick derler. Nefis bir paranoya örneği, bunun yanında da iğrenç bir kültür düşmanlığı. Biz vatanseverler olarak Bizans eserlerinin restorasyonuna karşı çıkmalıyız! Kültür mirası denilen şey bir kandırmacadır! “Çünkü bu ülke bize emanet edildi”,  “baban kimdi bilemezdin şerefsiz!” and all that stuff.

(Bu da haberin videosu)

Ek okumalar:

Konuya dair Sevgi Erenerol’la ilgili iki haber daha: [1] http://www.ntvmsnbc.com/id/24969760/ [2] http://www.ntvmsnbc.com/id/24958682

Baskın Oran’ın Fener Rum Patrikhanesi ve ekümeniklik meselesiyle (doğrudan ya da dolaylı) ilgili birkaç harika yazısı: [3] Yargıtay, Quo Vadis?, [4] Korku spreyi, [5] Patriğe madalya verilmeli, [6] Şu Sevr paranoyası yok mu!

Bloggaren Clara Lidström skriver i Expressen klokt och ödmjukt om sex. Ändå översköljs hon av anklagelser om att vara moralist, fastän hon bara pekar på att det är riskabelt med sex. Och att varken p-piller eller kondomer är lösningen på HIV-Aids-epidemin. Det hon efterlyser är en annan ingång:

“Att vara ung är svårt. Påven sätter fingret på en viktig, men känslig punkt. Fokus måste ligga på att skapa mogna, trygga individer, med förmågan att fatta kloka beslut. Att strunta i det är att svika en hel generation, både här i västvärlden och i Afrika.”

Tänk att det är så svårt att ta till sig.

(Också Dagen skriver om Claras debattinlägg)

Nu kommer tjuvnypen på Svenska kyrkan också från kristet håll, nämligen i tidningen Dagen. Häromdagen bloggade jag om en Svårdefinierad kyrka. Men Thomas Österberg har tydligen inte förstått att Svenska kyrkan inte är en bekännare-kyrka utan en bekännelse-kyrka. Och att jämföra medlemskap i kyrkan med medlemskap i de politiska partierna fungerar inte. Vad kyrkan står för kan man (åtminstone i idealfallet) läsa i våra bekännelseskrifter. Vad enskilda medlemmar tror det kan man inte veta, och det är inte kyrkan särskilt intresserad av att spekulera i eller sätta upp gränser för. Därför är det inte aktuellt att utesluta medlemmar, ens om de aktivt motarbetar kyrkan. De gör varken mer eller mindre skada som uteslutna. Men så länge de vill vara med kan de i princip tycka och tänka vad de vill i övrigt.

Läser i Dagen om några ungdomar från Sandviken som varit med om något obehagligt, nämligen mött människor som talar i tungor. Det var på ett ungdomsläger i pingstkyrkans regi och det var under en gudstjänst.

Och visst kan man väl förstå att det som är ovant och främmande kan upplevas obehagligt, men vad hade det egentligen tänkt sig? funderar jag. Och nog är det märkligt att det ska uppfattas som något man ska behöva varna för. Kanske fanns det andra omständigheter som gjorde upplevelsen obehaglig, t ex om det var en obligatorisk del av lägret på ett sånt sätt att det uppfattades som ett tvång att själv tala i tungor eller delta aktivt i gudstjänsten. Vad vet jag? Det står inget om det i artikeln.

Men i huvudsak verkar detta vara ett uttryck för den kristendomsfobi som verkar breda ut sig i Sverige och västvärlden, även inom kyrkorna dessvärre. För hur kommer det sig att om dessa ungdomar deltagit i pingstkyrkans verksamhet på hemmaplan inte mött företeelsen tidigare, dvs att den Helige Ande fyller människor med ett bönespråk? Har det att göra med att man kanske inte vågar låta Anden verka i vardagssituationen, utan behöver komma undan till ett lägersammanhang för att våga “släppa på kontrollen”?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag tänker, men när jag läser om händelsen får det mig att känna att här är något galet, både i reaktionerna från de illa berörda ungdomarna och deras föräldrar, men också från lägerledarna och församlingsledningen. Det borde väl i all sin dar vara naturligt att det talas i tungor på ett pingstläger, eller?

Få saker kan kännas så självklara för mig som att associera mitt politiska engagemang och ideologi med den livsåskådning och personliga tro som jag har. Så har det inte alltid varit. Men så är det nu. Det tillhör dock inte vanligheten bland gemene man att man kopplar samman en sosse med en kristen övertygelse. Men det finns en rörelse för detta. Och den rörelsen har funnits länge och den har bidragit med mycket gott. Sveriges kristna socialdemokrater - ibland kallat broderskapsrörelsen efter sin tidning. 

Broderskapsrörelsen (som jag gärna skulle byta namn på till gemenskapsrörelsen för övrigt – feminist och poststrukturalist som jag är) har också en ekumeniskt sammansättning. Här finns plats för alla trossamfund. Men också för alla religionen. Ett mycket viktigt arbete är startat för att visa på detta. För visst ska det finnas socialdemokratisk politik som fördjupar en förståelse och kamp för vår mångfald i Sverige och vad andra religioner och kulturer än det kristna/sekulära/svenska ger ramen till? 

Klimatkamp, välfärdskamp, integration och asylfrågor, kamp mot diskriminering och inte minst kamp för ett rättvist samhälle är några av de saker som broderskap brinner för. För mig känns det viktigt att vara en del av broderskap. Idag vill jag också skriva om detta för att peka på bloggen: kristen vänster för alla som är intresserade. Jag tänker i alla fall länka till dom! Gör det du också och gå med i broderskap! Det är en oförvitlig gemenskap!

Du kan ladda ner Centerpartiets valplattform inför kyrkovalet 2009 genom att klicka här.

Mina fem favorit punkter är:

• Låt även homosexuella få gifta sig i kyrkan.

• Vi verkar för ekumenik och religionsdialog med ömsesidig hänsyn och respekt.

• Alla människor har lika rätt och samma värde. Vi ska se och höra människor som är utsatta, ensamma eller på flykt. Kyrkan måste med skärpa bekämpa alla främlingsfientliga och odemokratiska krafter.

• Kyrkan ska vara ett föredöme för en jämställd arbetsmiljö som präglas av delaktighet, motivation och ansvar.

• Svenska kyrkan ska ta ett aktivt ledarskap i miljö- och klimatarbetet. Långsiktigt ansvar för vår jord förutsätter att mänskligheten brukar – men inte förbrukar – naturens tillgångar. Den biologiska mångfalden ska värnas för att rädda och skydda unika och utrotningshotade arter.

Att leva i celibat är kanske inte så lätt. Ändå verkar det vara ett livsval som provocerar på ett sätt som gör att jag tänker att det kanske inte är så lätt att leva i tvåsamhet heller. Att celibatet alltsomoftast ska framställas som ett problem antyder ju att det är lite besvärande att det faktiskt finns de som lever så.

Läser i Dagen om polska katolska präster. De vill tydligen inte leva i celibat, åtminstone inte enligt den undersökning som det hänvisas till, publicerad av Radio Netherlands Worldwide. Och visst kan man ha synpunkter på katolska kyrkans celibattvång för präster. Men varför hör man så sällan om dem som faktiskt lever ett gott liv i celibat? Är det för att de är så få? Nej, det kan i alla fall inte vara hela orsaken.

I den polska undersökningen hänvisas till att det är orimligt att kräva något sådant som celibat i vår moderna tid. Vad är det i tidsandan som gör det så orimligt, frågar jag mig. Helt klart har sex fått en alltmer framskjuten plats och ses idag av många som en absolut förutsättning för ett gott och tillfredsställande liv. Och det är ju inget konstigt i det, eftersom sexdriften är en stark kraft i det mänskliga livet. Men hur ska jag som kristen förhålla mig till det?

Personligen tänker jag att alla kristna är kallade till kyskhet, vare sig det är inom äktenskapet eller i celibat. Därför vore det så befriande om man någon gång fick höra om den välsignelse och den glädje som finns också i celibatet. Men det kanske är alltför påfrestande för alla olyckligt tvåsamma att plågas av. Istället svartmålas celibatet så intensivt att man i alla fall kan trösta sig med att finns något som är värre än att vara gift. Och att utmåla den katolska kyrkan som inskränkt och människofientlig är alltid tacksamt.

Alltför sällan talar vi om de möjligheter som vi har fått oss givna, av olika slag. Någon har fått gåvan att leva i äktenskap, med dess särskilda för- och nackdelar, medan andra fått gåvan att slippa gifta sig, också det med för- och nackdelar. Bägge alternativen innebär nämligen stora uppoffringar och ingen kan få allt. Men som kristna är vi kallade att följa Jesus och tjäna honom med hela vårt jag, oavsett vi är gifta eller ensamstående. Därför bör inte fokus ligga på de stackars ensamståendes frustration över att inte vara gifta, utan på hur vi, var och en, kan ta vara på de unika möjligheter som just vi har fått, till att tjäna Gud.

Sedan kanske också katolska kyrkan skulle behöva arbeta med att hjälpa sina präster att se de särskilda fördelarna det innebär att vara ogift, men också de särskilda problem detta innebär i en sexfixerad och tvåsamhetsneurotisk tid. För tveklöst är det så att just de katolska prästernas celibat har fått betyda oerhört mycket som förebilder, för många av oss som lever ogifta, av vilken orsak det än må vara.

Den anglikanska gemenskapen ser ut att upplösas, om än inte i all hast, så i allafall på sikt. Det är slutsatsen när man läser intervjun med ärkebiskoparna Greg Venables (Latinamerika) och Henry Orombi (Uganda). De beskriver primasernas möte i Alexandria i förra veckan som ett möte präglat av klarhet och rakhet. Det finns två religioner som bägge ingår i den anglikanska gemenskapen, den ena är kristen, den andra är det inte, är deras omdöme. Nu vet alla att vi förstår evangeliet på två diametralt olika sätt. Det finns inget som kan överbrygga den klyftan, annat än ett Guds mirakel.

De bägge ärkebiskoparna verkar utstråla lugn och sans i det de beskriver. Stormen verkar vara över. Frågan är väl vad som väntar nu, och det verkar de inte ha något egentligt svar på. Det är något sorgligt över det hela, och samtidigt hoppfullt. Gemenskapen är delad, men nu finns kanske möjlighet att treva sig framåt, istället för att kivas inbördes.

Som ett slags profetia kan man också läsa de två ärkebiskoparnas utsagor, en profetia om vad som kommer att ske i Svenska kyrkan framöver. Också här lever två religioner (minst) sida vid sida inom samma kyrka. Frågan är väl om vi kan lyckas att komma till samma värdiga skilsmässa som anglikanerna verkar ha gjort. Men för att det ska bli verklighet behövs kloka och ödmjuka ledare, som ärkebiskoparna Venables och Orombi. Personligen befarar jag snarare ett utnötningskrig där alla kommer att vara förlorare. Kyrie eleison.

Ändå kan jag inte riktigt nöja mig med detta. I evangeliets anda går det inte att förlika sig med permanent skilsmässa. Försoningens (dvs korsets) kraft är trots allt verklig och den Helige Ande lever och verkar idag. Undrens tid är inte förbi och Jesus kallar oss att vara ett. Måtte den dårskapen ännu en gång få visa sig vara den väg som leder framåt.

Det verkar inte som om Stanley Sjöbergs vädjan hörsammades av särskilt många röstande i provvalet till biskopsstolen i Stockholms stift. Nu är det i sig inte direkt förvånande och liberala kandidater torde ju få flest röster i det övervägande liberala stiftet.

Ändå var det väl något förvånande att Hans Ulfvebrand fick flest röster; han fanns ju inte ens med i beredningsgruppens förslag. Nu har det hänt förr och precis som han själv säger kan det svänga rejält efter den allt viktigare hearingen, så vi får väl se.

Att de ekumeniska hänsynen som Sjöberg efterlyser skulle få något som helst genomslag verkar däremot föga troligt när man ser vilka som fick det starkaste stödet i provvalet. Rätt så förutsägbart alltså.

För mig är Ulfvebrand ett okänt namn sedan tidigare, men det faktum att han, när man googlar på hans namn, på flera ställen återfinns i kombination med den amerikanske kristendomsförnekande biskopen John Shelby Spong, är inte direkt meriterade ur ekumeniskt perspektiv. Återstår att se hur ekumeniken reagerar…

Nu ger sig också pastor Stanley Sjöberg in i samtalet kring vem som bör bli ny biskop i Stockholms stift efter Caroline Krook. På Brännpunkt i dagens SvD påpekar Sjöberg, helt riktigt, hur viktigt det är för de ekumeniska relationerna att en biskop har en klar ståndpunkt för och inte emot Bibeln och den kristna trons grunder. Sjöbergs inlägg är förstås välkommet och vittnar dels om hur viktig Svenska kyrkan är i vårt land, dels om hur oförmögen hon är att i egen kraft söka sig fram på den smala vägen “som till himla bär”. Tack, Stanley, för hjälpen! Måtte nu bara de som röstar våga lyssna.