Jag noterar att Elise Karlsson ska börja blogga om klassisker på SvD kultur. Gott så, det är alltid intressant med genomgångar och tips kring klassiker man kanske har glömt bort eller små stötar så att man tar sig tid att faktiskt läsa det där verket som det aldrig blivit av att man börjat med.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite över hur innehållet i hennes bloggning kommer se ut med den svarsartikel hon skrev i Expressen kultur till Johan Lundberg som beslysning. Den artikel då hon i starka ordalag ondgör sig över tanken på att det finns ett gemensamt kulturarv som i hög mån sammanstrålar med det som med andra termer kan kallas för klassiker. Jag skrev ett bloggsvar till den artikeln så jag tänker inte ge mig in djupare i vad hon argumenterade, den hugade läsaren kan känna sig fri att läsa mitt ursprungliga inlägg.

Det jag frågar mig är vilken av två tänkbara vägar som detta kan gå: att hon antingen faktiskt lyfter upp klassiker från vårt kulturarv och vår historia och därmed implicit ställer sig bakom detsamma som hon bestämt tog avstånd från när det rörde sig på teoretisk mark, eller om hon lever som hon lär och förkastar historiens bedömning och istället lyfter upp okända, mer korrekta, verk vilka inte med rimlighet ligger inom vad begreppet klassiker berör? Verk som inte är så sprungna ur sin tid utan passar bättre i “dagens moderna och demokratiska samhälle” som hon själv uttrycker det.

Dvs, är det kulturradikala hon svänger sig med något som hon har internaliserat, eller inser hon, såsom de flesta, att ett historiskt verk kan ha ett stort intresse och värde även i vår tid och därmed gör en bedömning vilken omvandlar hennes kulturradikalism till endast fernissa?

Vilket som så glädjer jag mig över hennes definition av klassiker:

Att det finns något som kan få ens sinne att expandera är väl det gemensamma för klassiker.

Tack för det, kan vi nu enas om att det västerländska kulturarvet faktiskt har ett värde och fyller en mening att bevara och bejaka även i vår “moderna” tid?

ANALYS | Jag läser Elise Karlssons svar till Johan Lundberg i Expressen och reflekterar över att det ibland kommer fram mer tydligt i en text vad en skribent menar än vad denna själv försöker lägga in i den. Lundberg presenterade en analys av kulturens situation och det kulturradikala problemet som jag i stora delar finner korrekt och som i breda drag identifierar kärnan i kulturens problem och orsaken till det synbara föraktet för högkultur som frodas.

Samtidigt känner jag att vissa aspekter lämnas ut i den uppställningen. En viktig aspekt som han inte lägger fokus på men som jag anser i viss mån kan belysa Karlssons svar är den under 1900-talet så överväldigande viljan att rationalisera estetiken. Att man inte ser det som acceptabelt att människors upplevelse av god kultur på många plan kan stå fri från någon tydlig koppling till vidare ideologiska och filosofiska tankesystem som är i ropet. Mycket av den moderna, tråkiga arkitekturen, där man låter det rationellt rimliga vara måttstock för vad som bör betraktas som estetiskt tilltalande, oavsett vad konsttraditionen eller människors känslosvar på den är, bildar ett talande exempel på denna tankelinjes påverkan i vår vardagliga upplevelse av konstnärlig produktion.

Tankelinjens gång grundas i en missuppfattning, den att kulturens form och dess innehåll i allt väsentligt måste följa varandra, samt att kultur som vill ha något relevant och kritiskt att säga i dagens samhälle samtidigt måste revoltera mot tidigare kulturyttringar och estetiska former, att förnyelse i innehåll alltid måste förenas med förkastande av såväl tidigare kulturs yttre form som denna kultur i sig. Kombineras den revolten med en dialektiskt baserad syn på samhällsförändringar så faller man lätt i den fälla av tro till behovet av avståndstagande från tidigare normer och hierarkier inom såväl estetik som konsten i stort, som jag anser att Karlsson har fallit i.

Framåt slutet av texten så reagerar jag på några stycken av texten, och fastnar vid slutsatsen att här ligger kärnan i varför hon ställer sig så skeptisk till Lundbergs kultursyn. Antydningar om att den kultur som bygger vårt kulturarv är något som “bara en klass har tillgång till” och att den endast är den kultur “som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle”.

Det framkommer alltså med stor tydlighet att det som ligger i botten och gör att Karlsson inte kan ställa sig bakom en klassisk kultursyn, eller acceptera värderandet av olika kulturyttringar som på ett grundläggande plan olika bra, eller sköna om man så vill, är att klassisk kultur är “borgerlig” i någon betydelse av ordet. På ett grundläggande plan är det alltså samma skäl som gjorde att de små vänstersekterna på slutet av 60-talet förkastade nästan allt i det nuvarande samhället, eller att socialistiska stater alltid producerar den mest anskrämliga arkitekturen: det tidigare existerande är inte samstämigt med nya filosofiska eller ideologiska ideal, eller om man så vill, allt gammalt måste brytas ner och ersättas med något annat i färden mot du sköna nya värld.

Personligen uppfattar jag hela hennes artikel och resonemang som djupt elitistisk. Elitism ligger inte i att man erkänner vissa hierarkier inom kulturen utan i att man hävdar sig ha en så mycket mer substantiell förståelse för vad som är av vikt att man förkastar den kultur som har skapats och förädlats av alla de generationer som har kommit före oss, samtidigt som man, som Karlsson, antyder att den fattige eller arbetaren inte kan ta till sig och njuta av klassisk högkultur.

Jag är övertygad om att vårt kulturarv är en på många sätt unik källa att ösa ur för njutning och fördjupning av såväl den bemedlade som den fattige, att vi bör glädja oss över att vårt moderna samhälle möjliggör för så många fler att njuta av generationers skapade konstverk och kultur istället för att i missriktad välvilja förkasta denna och därmed effektivt förpassa den till att endast vara tillgänglig för en mindre del av samhällets innevånare.

David Högberg

Ibland kommer det mer tydligt fram vad en skribent menar i en text än vad den själv försöker med. Elise Karlssons svar på Johan Lundbergs artikel i Expressen om en ny kulturkonservatism i framskridande. Lundberg presenterade en analys av kulturens situation och det kulturradikala problemet som jag i stora delar finner korrekt. Han identifierar följande tre faktorer i kulturföreträdarnas behandling av kulturen som tydligt har bidragit till dagens situation:

1. Bejakandet av en med tiden alltmer banal modernistisk tankefigur enligt vilken nya estetiska uttrycksformer alltid överträffar de gamla, och där överskridandena av och utmaningarna mot äldre tiders formspråk uppfattats som kvalitetskriterier.
2. Nedvärderingen av den egna kulturtraditionen, vilken har ansetts förtryckande på grund av att den härbärgerat ålderdomliga föreställningar om till exempel kön och ras.
3. Dominansen av postmodernistisk teoribildning, där alla konstnärliga uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T.S. Eliot.

Och här tycker jag att han i stora delar har funnit kärnan i kulturens problem och orsaken till det synbara föraktet för högkultur som frodas. Samtidigt känner jag att vissa aspekter lämnas ut i den uppställningen, men jag är väl medveten om att det retoriskt rätta är att hålla sig till tre huvudpunkter.  Som jag tidigare har skrivit så indentifierar jag två ytterligare problem i viljan att rationalisera estetiken och en överbetoning på skapandeprocessens betydelse. Jag ser dock att de två aspekterna till del sammanfaller med punkt ett och tre i Lundbergs uppställning, så de har beröring till varandra.

Lundbergs slutpoäng är ju också väl värd att reflektera över, kanske särskilt för mer vänsterinriktade personer. När kulturen behandlas så framträder en syn på klassisk kultursyn (den kulturkonservativa synen) som elitistisk och gammalmodig då den framhäver vissa verks högre kvaliteter över andra och vissa kulturformer som av djupare intresse än andra, vilket då skulle vara förtryck i någon form. Lundberg gör jämförelsen med matbranschen. Vem skulle få för sig att motverka “förtryck” där genom att kräva att McDonalds värderas lika högt som en trestjärnig lyxkrog? Nej, där har även vänstern av idag (dock inte alltid historiskt) oftast insett att målet ju måste vara att tillgängligöra det som är bättre för större grupper.

Elise Karlsson skriver sedan en upprörd replik på Lundbergs text där hon tyvärr i stort inte bemöter de konkreta punkter av kritik som han framförde, men något värt att uppmärksamma kommer dock framåt slutet av artikeln:

De bor i stället i ett land där den västerländska civilisationen alltid varit mer av en framtidsvision än något vi nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Där alla människor och inte bara en klass har tillgång till kulturen, och rätten att definiera vad kultur innebär.

samt

Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle, har jag fortfarande inte hört Johan Lundberg och hans kollegor framföra något övertygande argument för.

Det framkommer alltså med stor tydlighet att det som på ett grundläggande plan gör att Karlsson inte kan ställa sig bakom en klassisk kultursyn, eller acceptera värderandet av kulturyttringar som faktiskt olika bra, eller sköna om man så vill, är att klassisk kultur är “borgerlig”. På ett grundläggande plan är det alltså samma skäl som gjorde att de små vänstersekterna på slutet av 60-talet förkastade nästan allt i det nuvarande samhället, eller att socialistiska stater alltid producerar den mest anskrämliga arkitekturen: det är inte proletärt nog, eller om man så vill, allt gammalt måste brytas ner och ersättas med något annat i färden mot du sköna nya värld.

Personligen uppfattar jag hela hennes artikel och resonemang som djupt elitistiskt. Elitism ligger inte i att man erkänner vissa hierarkier inom kulturen utan i att man hävdar sig ha en så mycket mer substantiell förståelse för vad som är av vikt att man förkastar den kultur som har producerats och förädlats av alla de generationer som har kommit före oss, samtidigt som man, som Karlsson, antyder att den fattige eller arbetaren inte kan ta till sig och njuta av klassisk högkultur.

Lundberg sammanfattar en del av kommentarerna på hans artikel på Axess MAO-blogg.