Igår evakuerades min gamla gymnasieskola, St:Eskil i Eskilstuna, efter ett hot om skolskjutning. Det var med chock jag tog emot samtalet från min sambo som blivit varse händelsen via internet. Just som vi talades vid i telefon satt elever och lärare instängda i skolan och väntade på besked från polis och rektor. Tårarna kom utan att jag hann reagera. Närmare kunde det inte komma.

Det är lätt att måla fan på väggen när man inte har hela bilden framför sig. Detta gjorde jag också mycket riktigt. Som väl var skedde ingen skjutning. Mannen som utfärdat hotet via nätet greps av polis i sin lägenhet i Strängnäs. Han erkände direkt och vid förhör senare sa han att det hela varit på skämt. Skolan evakuerades. Faran var avvärjd.

Jag, och jag tror många med mig, blev lugnade. Men idag är en ny dag och elever ska bege sig till skolan. Ingen undervisning sker dock utan dagen ägnas åt samtal kring det inträffade. Men redan imorgon återgår eleverna till den vanliga undervisningen. De ska hädanefter hantera att 40 timmar i veckan befinna sig i lokaler där de tidigare känt sig hotade. Där ska de koncentrera sig på algebra, andra världskriget och satslösning. I lokaler som dag ut och dag in står vidöppna. I lokaler där hundratals människor ideligen cirkulerar och där det är omöjligt att hålla reda på vem som hör dit och vem som inte gör det. Tillsammans med minnen om skolskjutningar i USA och Finland ska de nu minnas dagen då deras skola plötsligt blev en utsatt plats.

Idag går mina tankar till dessa elever, deras lärare och övrig skolpersonal. Även om många av oss som igår följde händelsen utifrån idag har andats ut och suckat ”tur att inget hände” så har något hänt. För de som igår följde händelsen inifrån, så har något hänt. Därför hoppas jag att politiker, polis, skolledare, personal och föräldrar kommer att agera utifrån att något faktiskt har hänt och tillsammans arbeta för att något ytterligare inte ska hända. Som blivande lärare snurrar tankarna i mitt huvud. Är det en försmak av framtiden vi fått? Väntar en tid med låsta skolportar och lärare i skottsäkra västar? Eller har vi fortfarande chansen att reparera skadan? Att omfamna de som känner sig försmådda, kränkta och osedda? Har samhället stake nog att erkänna att det någonstans, kanske på flera ställen, begåtts en orätt mot dessa människor? Törs politiker erkänna att nedskärningar i skolan kommer att kosta, kanske till och med människoliv? Törs de erkänna att de prioriterat fel? Att de trodde att de kunde skära ner på social omsorg utan att det skulle komma konsekvenser? Att de valde de hårda värdena före de mjuka? Men att de nu erkänner att de måste prioritera om eftersom de mjuka värdena plötsligt blivit stenhårda konsekvenser.

Läs mer:  http://www.folket.se/link.php?id=236944&from=article&t=1332102804

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, samhälle, utanförskap, demokrati, internet, barn

Lördagsmorgon. Strålande sol. En cigg på balkongen. Och så plötsligt – ett vidrigt åttabenat avskum på min nyinköpta mjuka balkongmatta. Mina ögon smalnar och från det innersta djupet av mitt hjärta tänker jag: ”jag hatar dig, spindeljävel”.

Jag undersöker resterande balkongområde för att säkra territoriet från ytterligare inkräktare och slår mig sedan, ytterst försiktigt, ner på en stol och intar högsta beredskap att fly fältet om ännu en krissituation skulle uppstå. Medan jag röker cigaretten studerar jag objektet för min avsky, dels av rädsla, dels av fascination, och plötsligt slår mig den självklaraste tanke. Jag betraktar ett av den mångfacetterade jordens alla underverk. Och detta gör jag med ett hjärta fyllt av hat. Jag hatar att spindeln är en spindel och inte en nyckelpiga eller en fjäril. Jag ser mig själv som den överlägsna rasen med självklar rätt att eliminera.

Jag förfasas plötsligt av min nyupptäckta självinsikt. Hur kan jag, som i andra fall är så tolerant, i denna specifika situation resonera så stelbent? Inte rår spindeln för att den är född till spindel och mitt hat beror så ju uppenbart på min inneboende rädsla.

Med tankar som dessa inser jag plötsligt likheten i mitt resonerande och vanlig gammal hederlig rasism. Jag ryser i solskenet.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, fobier, rädsla, humor

Det är värst vad alla unga grabbars hår har växt mycket på senaste tiden. Som en kod för nonchalans och med ett modifierat bratideal har den unga generationens män i månader undvikit frisören. Ni vet vad jag menar -glidargrabbarna med stort G. När man minst anar det glider de fram bakom hyllorna på ICA, hänger i stora klasar på stan och blockerar vägen för oss ordinära frisyrbärare eller sick-sackar sig förbi dig på cykelbanan med stekarfrillan, av allt vax, stelt fladdrandes i vinden. 

Och handen på hjärtat: det är någonting med dessa ‘men to be’ som gör mig nervös. Kanske är det deras överklassattribut som så uppenbart är en efterkonstruktion, men som ändå signalerar ett materialistiskt ideal som hur man än vrider på det alltid går stick i stäv med solidaritet och medkänsla? Eller så är det kanske deras grisiga rockstar-manér och förkärlek för krossat glas på kroggolvet? Eller, helt enkelt, bara den där medvetet ostyriga kalufsen som plötsligt blivit mainstream – frisyren där brat och uteliggare möts. För vad sjutton kan man vilja säga med en sådan frisyr? Vad vill man kommunicera till omvärlden med en frisyr som liknar backslik och samtidigt ett skatbo? Tacka vet jag postpunkarna eller blöjnassarna – där vet åtminstone omvärlden vad det är för ideologi deras stil refererar till, även om de inte alltid själva vet det.

Jag antar att jag är ensam om att ha det här problemet, men glidargrabbarna gör mig alltid en smula nervös. När kan frisyrtrenden tänkas ge sig i en småstad som min och göra det säkert för en nervös 25-åring att ge sig ut på stan igen?

 Läs även andra bloggares åsikter om brats, fördomar, trender, frisyr, humor, ungdomar, tonåringar

Tittade just på Beckman, Ohlsson och Can vilket är ännu ett debattprogram som sänds i Svt. Men detta debattprogram är inte som alla andra i högen av debattprogram. Beckman, Ohlsson och Can luktar nämligen lite lågbudget med sin enkla studio och sina ofta lite trevande moderatorer. Programmet har heller inte lagt halva sin budget på en stencool Alex Schulman som nonchalant bakåtlutat leker allvetare med speciell näsa för nya trender och ungdomars levnadssätt, eller en hetsande Aschberg som utan fintaktik ställer både makthavare och Nisse Karlsson mot väggen. Och visst saknas den annars ditsatta publik som utan mikrofoner och med stenansikten fyller ut studion i något outgrundligt syfte. Som pricken över i:t är de debatterande gästerna enbart fyra till sitt antal och får alla prata till punkt.

Så hur kan ett sådant uppenbarligen icke tv-mässigt anpassat program hävda sig i konkurrensen? Förstås på grund av de faktorer jag nyss nämnt. Att kombinera kunskap med underhållning tycktes till en början vara en utomordentlig idé. Visst. Men idag, när infotainment-trenden totalt dominerar den samhällsengagerande sfären och var och varannan tv-Svensson får små krypningar i kroppen och nervöst börjar leta efter dosan så fort det inte är MTV-snabba klipp mellan kamerorna eller när moderatorn låter en och samma debattör utveckla sitt resonemang i mer än sju sekunder, inser jag att vi på vägen har gått miste om något värdefullt. Beckman, Ohlsson och Can plockar upp det igen.