Our hopelessly compromised scientific establishment cannot be allowed to get away with the Climategate whitewash, says Christopher Booker.
…
A week after my colleague James Delingpole, on his Telegraph blog, coined the term “Climategate” to describe the scandal revealed by the leaked emails from the University of East Anglia’s Climatic Research Unit, Google was showing that the word now appears across the internet more than nine million times. But in all these acres of electronic coverage, one hugely relevant point about these thousands of documents has largely been missed.

Læs hele Bookers artikel her

Ser på kvällen här att regeringen äntligen tagit det enda vettiga beslutet rörande transporter till och från Arlanda, nämligen att tillåta även pendeltågen att trafikera (SvD).

Avtalet med Arlanda Express fortsätter att vara en black om foten vad gäller flygtrafikens utveckling – men detta kanske kan få även dem att sänka sina priser till något som börjar likna en normal nivå.

Konkurrens brukar vara bättre än monopol på att skapa bra service; något att tänka på innan man skriver nya galna exklusivitetsavtal med privata aktörer inom området infrastruktur…

Visby 26 november, 2009
Mikael Olsson

Medialänk: Pendeltåg till Arlanda | Resenyheter | SvD.

Nåja, riktigt så långt har inte den internationella miljörörelsen kommit. Vare sig vad gäller probleminsikt eller handlingskraft i riktning mot minskade koldioxidutsläpp. Icke förty är det fantastiskt glädjande att man människor kan ändra sig och komma till nya insikter.

I Washington Post säger t.ex. Greenpeaceaktivisten Stephen Tindale att:

“It really is a question about the greater evil — nuclear waste or climate change,” “But there is no contest anymore. Climate change is the bigger threat, and nuclear is part of the answer.”
Stephen Tindale i Washington Post

Utifrån en sådan insiktsfull analys är Tindale nu en av många brittiska miljöaktivister som stödjer planerna på en utbyggd kärnkraft. Så, så väldigt långt ifrån verkligheten var inte min rubriksättning.

Länken till Washington Post hittar du här. Läs den!

Visby 25 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS1: Läs gärna mer om min personliga syn på det här med kärnkraft (Olssons Blogg, Olssons Blogg, Olssons Blogg) och traditionella mediers  bevakning av energifrågan idag (SvD; DN; DN). Tidigare mediebevakning hittar du här (SvD; SvD; SvD; SvD).

PS2: Apropå gårdagens “stora” händelse, dvs vanvården av grisar så var det faktiskt och oförklarligt fler människor än någonsin som besökte denna lilla blogg. Kanske var det även då rubriken (Bye bye Lars Hultström…) som lockade, eller möjligen det faktum att jag nämnde att man i hans CV kunde läsa att att han såg som en styrka hos sig själv att han inte hade några “problem med media”. Idag onsdag har uppmärksamheten också spritt sig till ledarsidorna (DN, SvD); kom dock ihåg vad jag skrev igår om Djurrättsalliansen som rörelse.

Lyssnade på ett bra och skrattframkallande inslag på Brunchrapporten i P3 igår, där de tog upp problematiken med att hur man ska utforma varningssymbolerna som ska finnas vid slutförvaret för kärnkraftsavfallet.

Det var också ett inslag som var i klang med helgens tonläge där landsmöten och ledarskribenter har missionerat om ” Alliansens realistiska kärnkraftsförnyelse” som det enda alternativet till de fossila energikällorna.

Jo, det är det enda alternativet om man vill satsa på en icke förnybar energi som är en teknologisk återvändsgränd när det gäller miljövänlig energiproduktion.

Dessutom innebär en utbyggnad av kärnkraft att man troligtvis startar en storskalig uranbrytning i Sverige för att ”hålla ner kostnaderna”, en mineralutvinning som är enormt miljöfarlig. Man måste komma ihåg att uran i sig är giftigt och man har haft stora problem med miljöförstöring pga. uranbrytningen t.ex. i Kanada, om man ska jämföra med ett land med jämbördig teknologisk utveckling. Även om man inte skulle påbörja uranbrytning i Sverige är det inte försvarbart att låta andra länder ta den smällen för att Sverige behöver mer uran efter en utbyggnad.

Sedan återkommer man till den eviga frågan om slutförvaringen av det radioaktiva avfallet som fortfarande inte har fått ett tillfredställande svar.  SKB har beslutat om slutförvaring i Östhammar men ansökan har fortfarande inte lämnats in och processen kan fortfarande avstanna eller avbrytas.

Är det då rätt att anta en energipolitik som ökar omfattningen av det radioaktiva avfallet?

Nej, utbyggnad av kärnkraften är inte det mest realistiska alternativet till energipolitik, det mest realistiska och långsiktiga är att konsekvent satsa på förnyelsebara energikällor. Det kommer inte att vara det mest enkla alternativet tvärtom det kommer att vara svårt att ställa om från beroendet av de fossila bränslena och kärnkraften. Men det är just svårigheterna som gör det rätt att satsa på det, genom att vi tillsammans i samhället satsar på att övervinna dessa hinder kommer vi att utveckla ett samhälle som är rättvist mot människan och miljön.

Den energipolitik som Folkpartiet propagerar för är en konservativ politik som andas 60-talet, det är energipolitikens motsvarighet att återta en redan tagen höjd. En progressiv socialdemokratisk politik handlar om att driva grönare politik, grön politik är också röd politik för att investeringar i energiomställningen kommer att skapa fler jobb och detta är jobbpolitik!

För någon vecka sedan skrev jag lite om hur historiens dom mot vindkraftsförespråkarna skulle kunna komma att bli hård (Olssons Blogg). Jag citerade då också Stockholmsinitiativets Jonny Fagerström (även Föreningen Svenskt Landskapsskydd) – men har sedan missat en läsvärd replik från honom. Också den på Brännpunkt.

Vindkraft i verkligheten. Foto: Roland Ylvén. Det var svårt att finna ett foto av vindkraftverk där bilden var tagen från normal ögonhöjd och visar hur "fel" det kan bli i ett övrigt vackert landskap - det är troligen ingen slump att flertalet officiella bilder av vindkraftsparker är flygfoton som får dessa installationer att se små ut...

En annan läsvärd drapa av samma författare hittar man på Newsmill. Ytterligare läsvärda drapor på samma tema (Naturskyddsföreningen och vindkraften) finns också dessa på Newsmill – bl.a. denna av Christoffer Fjellner och Gunnar Hökmark samt denna av Lars Wohlin.

Och, för de som vill läsa en faktaspäckad redogörelse gällande förutsättningarna för olika energislag att ersätta koldioxidgenerande energiproduktion kan jag bara åter rekommendera Sustainable Energy: without the hot air.

Visby 23 november, 2009
Mikael Olsson, FD

I dagens klimatartikel i DN (vänj er, det kommer att komma minst en om dagen fram till efter att cirkusen i Köpenhamn är avklarad) avhandlar kolkraft. Närmare bestämt polsk kolkraft från kraftverket Elektrownia.

Artikelförfattaren Jan Lewenhagen har kommit på en säljande jämförelse med Sverige; rubriken slår följaktligen fast att kraftverket släpper ut som halva Sverige. Artikeln kommer med all säkerhet att bli en av dagens mest lästa och refererade vid kaffeborden…

“Tänk, att ett kraftverk kan släppa ut…” “Tänk, om man bara kunde stänga…”

Det jag själv tänker på är dock följande. Tänk om bara artikelförfattaren kunde ha avhållit sig från den i mina ögon ganska insinuanta kommentaren om sin guide. Om honom skriver han nämligen:

“Thomas Lottko tycks veta det mesta om Elektrownia, mindre om koldioxid och klimathot…” “Han känner exempelvis inte till det stundande klimatmötet i Köpenhamn.”
Jan Lewenhagens karakterisering av sin ciceron

Om de istället för denna typ av nedlåtande kommentarer hade gjort en analys av vad som krävs för att ersätta koldioxidutsläppen vid Elektrownia så kanske även de hade kommit fram till att kärnkraftverk kanske var det enda realistiska? Vilken sorts skygglappar är det som hindrar författarna från att dra denna typ av slutsats?

Samma kommentar kan man rikta mot den analys som Jan Malmborg bifogar i spalten bredvid  - dvs att den verkar behäftad med skygglappar (än så länge endast papperstidningen, s. 17). Han låter Eons Englandschef stå för den avslutande analysen i form av ett gammalt citat där han säger: “Om vi inte kan lösa det här problemet med kol, kommer vi att förlora kampen mot klimatförändringarna”.

Trots detta uttalande nämner in Malmborg kärnkraft en enda gång… Konstigt sa räven…

Visby 23 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Mina egna blogginlägg om energipolitik hittar man genom att klicka för  motsvarande kategorier nedan. En annan blogg där framför allt diskussionen kom att bli ganska upplyst är följande – se framför allt diskussionen – inlägg #31 är intressant och välskrivet…

Berlusconis framträdande som politisk pajas har vid upprepade tillfällen lett till plumpa klavertramp och olustig pajkastning, som när han kallade Obama och hans hustru Michelle för “solbrända”. 

För att visa att “SD är clowner” klär man ut sig till clowner och det ungefär samtidigt som anlagd brand misstänks utanför flyktingförläggningen i Vellinge – brottet rubriceras av polisen som hets mot folkgrupp.

Under Ny Demokratis glansdagar på 90-talet var det på samma skojfriska sätt ”drag under galoscherna” samtidigt som lasermannen mördade invandrare.

Och nu vädrar Ian Wachtmeister återigen morgonluft och skriver därvid på ökända sajten Newsmill att svenskar “saknar humor” och att Sverige “behöver en Berlusconi“.

För att  visa vilken typ av humor som jag anser att dessa herrar företräder visar jag en bild från 1942 – “This is the Enemy”.

Poster, “This is the Enemy,” 1942. Karl Koehler-Victor Ancona.

Läs: Journalisten – Lisa Bjurwald och Jonathan Leman: “Ge inte  Newsmill Stora Journalistpriset”, Ny Tid – “Den järnhand som skulle forma Sverige”,

Se även tidigare bloggpost: Rasismen i vårt samhälle, 30-talet går igen – Rasismen i vårt villasamhälle, Högerns janusansikte, Del II – Den sovande regeringen ZZ, Vår Gud är oss en väldig Borg,  Hur man underblåser högerextremism

Läs även: SVD – Brand utanför flyktingboenden,   DN1,   Sydsvenskan – Anlagd brand vid flyktingförläggning – Vellinge,  AB – Anlagd brand vid flyktingboendet,   Maria Ferm – Vem försöker bränna ner ett hem för traumatiserade barn? , Sveriges Radio,   AB – Kan vi bli ett land av hat?,   DN2,   DN3,   Expressen – Leif GW Persson: “SD: s tjyvknep med statistiken”,   SVD – Uppskrämd stämning efter branden, SVD3,  Kent Persson (m) blogg,   Henrik Jan Danielsson.SE,   SVD4,

Söndagar är en fantastisk dag! Under många år förknippade jag den med en kombination av Godmorgon Världen, SvD (tjock) och DN (tjockare). Nu bor jag dock på Gotland – något som innebär att man får göra avkall på tidningarna (SvD distribueras överhuvudtaget inte trots presstöd som en rikstidning)

Alternativet är att man håller fast vid Godmorgon Världen men att man istället för tryckta alster sitter med datorn och försöker läsa sig till vad som hänt samt vad folk och fä tycker och tänker om saker och ting.

Det första som slog mig i denna process idag var en välskriven kolumn av Peter Wolodarski om Vattenfall och dess ägare (DN). Liksom jag tidigare har försökt påpeka (länk) så finns det något verkligt problematiskt i hur ägandet i detta bolag har utövats (eller inte utövats).

Vad gäller energipoltiken och miljön så påpekar Wolodarski bland annat att:

“Sverige behöver inga deprimerande lågenergilampor för att rädda jordens klimat.”
Peter Wolodarski

Detta är  förvisso sant! Men, samtidigt så pekar uttalandet på det som jag själv saknar i Wolodarskis artikel – nämligen en fördjupad problematisering av att Sverige inte har ett energisystem som är skiljt från våra grannar och att Vattenfall inte primärt är ett bolag som agerar på den svenska marknaden.

Sverige är redan idag knutet till kontinentaleuropa vad gäller elledningar och kommer snart att vara än mer knutet till våra ostliga grannar i Östersjöregionen. Denna ökade efterfrågan måste mötas med en ökad energiproduktion om inte situationen för de svenska konsumenterna ska bli helt ohållbar; något som jag skrivit om här.

Vidare så kan man då man läser om Vattenfall i svenska medier inte låta bli att slås av den brist på utblick som i många fall karakteriserar kommentarerna. Det har förekommit många rop om att Sverige skulle sälja ut hela eller delar av Vattenfall och att svenska statliga bolag inte ska vara engagerade i andra länder. Det man glömmer då är hur energimarknaden i Europa ser ut. I mångt och mycket är det en marknad som domineras av statligt ägda jättar – Electricité De France [engelskspråkig (sic!) hemsida här] är kanske det bästa exemplet.

Frågan som inställer sig då är varför Sverige ska avhända sig möjligheterna att påverka sin egen energipolitik genom att sälja ut det mest framgångsrika energibolag som man har och/eller bakbinda detta bolag?

***

Energifrågor är gudbevars inte det enda som uppmärksammas i morgonens tidningar. Claes Arvidsson har t.ex. i ett par blogginlägg kommenterat frågan om LAS (här och här) – något som jag själv kommenterade i förrgår kväll (här) och som har diskuterats ivrigt inför, under och efter folkpartiets möte (DN, DN Debatt, SvD Brännpunkt och SvD).

Naturligtvis är det bra att man diskuterar LAS. Bra är det också att man uppmärksammar det faktum att det i rådande tider gör att ungdomar har svårt att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

Tyvärr verkar det dock som om få uppmärksammar det som jag personligen ser som det huvudsakliga problemet med LAS – nämligen att LAS genom sin utformning gör att människor blir ofrivilligt inlåsta på arbetsplatser de inte gillar och med arbetsuppgifter som de kanske inte längre fullt ut klarar av!

Genom att ha valt en väg där den huvudsakliga “tryggheten” återfinns i att man garanteras fortsatt anställning (vare sig man vill det eller ej) så har man också omyndigförklarat många människor; man kan t.ex. inte säga upp sig själv och räkna med lagens eller samhällets stöd i form av A-kassa – enbart om någon annan bestämmer att du måste sluta så träder olika avtalslösningar in.

På motsvarande sätt så har LAS tyvärr tagit bort ansvaret från företagen; det finns inget land i Europa där det är tillnärmelsevis så billigt för ett företag att säga upp sina anställda! Detta är något som ofta glöms bort i debatten – och tyvärr hör man inte många röster höjas för högre avgångsvederlag som ett alternativ till LAS…

Sammantaget så ser jag personligen få möjligheter till “reformering” av LAS; den huvudsakliga inlåsningseffekten ligger i att det enda som i princip gör att man “sitter säkert” är att man har sett samma logotyp på lönebeskedet under ett stort antal år. Egen förtjänst spelar liten roll och att man försöker liva upp systemet genom att införa ett par jokrar (undantag från turordningsreglerna) ändrar inte på den grundläggande logiken i att man gör bäst i att sitta still i båten!

På motsvarande sätt kommer inte avgångsvederlag i sig att räcka långt för att reformera den svenska arbetsmarknaden så länge vi inte skapar en allmänt bättre mobilitet. Inte heller kommer liberalare regler och borttagna karensregler vad gäller A-kassa (om man säger upp sig själv) att göra nämnvärt mycket för att människor i gemen ska våga ta kontroll över sina egna arbetsmarknadskarriärer; inte så länge som majoriteten just “sitter säkert” i egenskap av många tjänsteår…

Därmed inte sagt att vi inte snarast bör initiera en diskussion om just avgångsvederlag och en mer människotillvänd A-kassa där de försäkrade tillerkänns rätten att själv bestämma när det är dags att gå vidare till en annan anställning; tvärtom så kommer detta att vara nödvändiga inslag om man ska kunna komma längre än till en verkningslös “reformering” av LAS.

Visby 22 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

***

Update 1. Även Fredrik Braconier tar upp Vattenfall här – själv tycker jag dock poängerna är lite för lätta – ska man analysera Vattenfalls energiproduktion så måste det ske i ett europeiskt perspektiv – inte i ett snävt svenskt perspektiv…

Update 2. Så här mot slutet av dagen noterade jag att även Svenskt Näringsliv ger sin syn på LAS (DN); det som är positivt är väl att man är en garant för att debatten hålls levande – negativt är att inte heller de verkar villiga att göra något åt hela “paketet” som jag skisserade ovan – de vill enbart “luckra upp anställningsskyddet”…

EU:s ledande politiker i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet fortsätter att tro på IPCC:s alarmistiska klimatmodeller, trots att de ifrågasätts av många framstående forskare. Varför? Jag har i flera inlägg berört den inskränkta tron på IPCC:s prognoser och slutsatser.  SvD lyfter på locket och låter även de som ifrågasätter de alarmistiska teorierna komma fram. Nu har även radion gjort det. I fredags morse sände P1 ett reportage om framstående forskare i USA som hävdar att IPCC vilseleder politikerna. Lyssna här.

Miljön kan endast räddas med en långsiktig politik, där målet är fastställt och kristallklart vad som gäller både lokalt i Sverige och globalt i EU.

Nedskräpningen i vår gemensamma natur har ökat lavinartat i takt med vår konsumtion. I dagens Sverige eldas det direkt på bergshällar. Plastpåsar, ölburkar och engångsmaterial i form av bestick, grillar mm slängs direkt i vår natur. Det starka informationsbruset överallt innebär ett informationsproblem som måste lösas med permanenta utbildningsinsatser i vårt samhälle från vaggan till graven.

Nya komplexa kemiska ämnen som “bromerade flamskyddsmedel” konsumeras, dessa ämnen måste minskas. Vi skall inte fastna i nya “kemiska substansfällor”.

En satsning på alternativa drivmedel som el, metanol, biogas samt vätgas till hela vår fordonspark är den enda hållbara lösningen på våra miljöproblem. Etanol kan ersättas med metanol, vi har skog så det räcker.

Genom att omvandla EU:s jordbruksstöd till effektiv rökgasrening i äldre förbrännings- och energianläggningar i Europa kan utsläppen minskas kraftigt, därefter kan jordbruksstödet avvecklas helt och hållet.

Vårt stora problem i vår värld är egentligen överkonsumtionen. Om man försöker minska denna så kommer detta leda till kraftigt ökad massarbetslöshet, politisk instabilitet och garanterat krig. Den sura sanningen innebär att vi måste fortsätta denna “galna väg”, annars leder detta till katastrof och ändå kommer vi att få uppleva denna katastrof, människan lär sig aldrig.

C-G Boström
Civilingenjör energi
Provvalskandidat nr: 0981
Kandidat till Riksdagen
Nya Moderaterna (M)
Tillhör: Stockholms stad

En tafatt politik under snart 30 års tid och helt utan politiskt intresse eller styrning har lett till att Vattenfall inte har fått ett ÄGARDIREKTIV som bygger på en långsiktig och uthållig energipolitik.

Flummiga influenser från Centerpartiets (C) och Miljöpartiets (Mp) s.k. “trädkramarintressenter” och danska “vindkraftsintressen” har lett in vårt land i en mycket svår återvändsgränd. Vart tog den politiska vilja vägen ? Även den flummiga folkomröstningen om kärnkraften, utan ja eller nej har gett ett s.k. “deadlock” inom det energipolitiska livet.

Jag kan förstå att INGENJÖRSMÄSSIGA företag inte faller vissa på läppen, såsom politiker, ekonomer, administratörer och hopplöst självcentrerade halvfigurer. Men dessa företag har faktiskt byggt upp grundförutsättningarna för vårt gemensamma samhälle !!!

Vattenfall skall sälja ALLA sina tillgångar utanför Sveriges gränser och investera detta i Sverige, i form av NY energi och infrastruktur. Allt annat är pajaspolitik på en alltför hög nivå för vissa figurer.

Hårt arbete byggde denna nation – hårt arbete krävs för att fortsätta vårt samhällsbygge och lösa de energi- och miljöproblem som vi står inför. Då gäller det att fylla Riksdagen med politiker som har en vilja av svenskt rostfritt stål.

C-G Boström
Civilingenjör energi
Provvalskandidat nr: 0981
Kandidat till Riksdagen
Nya Moderaterna (M)
Tillhör: Stockholms stad

Om försäljningen av Täbys flaggskepp Tibblegymnasiet var olaglig, hur olaglig är då inte pantsättningen av Sveriges flaggskepp Vattenfall? För att inte tala om de illasinnade funderingarna på att sälja ut hela det svenska elnätet? Maud-effekten kan bli långvarig – om man betänker halveringstiderna.

Den neoliberala chockdoktrin som Sverige utsatts för i decennier, genom den socialmoderata betongpolitik av förstenat märke som S/M-ledda regeringar konsekvent drivit, har på rekordtid förvandlat oss till ett U-land som är på god väg att bli beroende av utlandet till och med för den basalaste infrastruktur.

Snart bestämmer EU om vi ska frysa ihjäl eller få hålla oss varma här i mörka Norden. Vi tvingas köpa dyrt från utlandet och hindras från att vara självförsörjande,  i och med EU: s löjliga och miljömässigt direkt bakåtsträvande regler för den “inre marknaden”, som förbjuder oss att ge barnen näringsrik, närproducerad och på plats lagad mat i skolan, samma med all annan mat på vårdinstanser och i storkök. EU tycker istället att maten skall vara uppvärmd, lagad långt ifrån och med råvaror som man inte vet varifrån de kommer.  

Sedan vi gick med i EU har livets nödtorft blivit mycket dyrare. Maten har blivit dyrare, resor har blivit dyrare, frukt och grönsaker har blivit ofantligt mycket dyrare, kostnader för hushållsel har skjutit astronomiskt i höjden, likadant med många andra löpande utgifter. I konkurrensens heliga kartellbildningsnamn har priserna för det som vi inte kan undvara drivits konstant uppåt.

Människor i Sverige lever på ett gungfly och politikerna värnar varken om vår trygghet eller vår välfärd – sliter endast skattepengarna direkt ur händerna på oss,  för fortast möjliga vidare befordran ur landet eller direkt ner i egna fickor - till monstruösa löner, bonusar, pensionsförmåner åt politiker som sedan snabbt slussar vidare resten till än monstruösare ersättningar åt de övriga samhällstopparna i bankväsende och näringsliv. Det som händelsevis blir över används till riskspekulation i Baltikum.

Och privatiseringen har haft förödande negativa effekter. Vården har gjorts så otillgänglig att den till och med skickar hem folk med livshotande tillstånd på löpande band. De lämnas att dö och ingen ställs till svars. Valfriheten är en chimär, då man med samma call-center-metod som används i övriga både offentliga och privata verksamheter för att hålla “kunderna” på avstånd missbrukar språket och kallar avspisningen för “råd”, “upplysning” respektive ”service” och “kundtjänst”.

Skolresultaten är de sämsta på länge och friskolorna är frikostigast med att sminka upp bristande resultat med kosmetiska betyg. Miljöåtgärder har avstannat och vi är nu på väg med gasen i botten mot nästa naturkatastrof.

Vi betalar fem gånger så mycket i medlemsavgift till ett neokolonialistiskt aggressivt EU som Finland och får knappt något tillbaka. Vi ska ge bort både naturresurser och skattepengar utan att få något igen.

Nu har Alliansen snart fullbordat förstörelseverket, styckat upp och sålt ut precis allting – Apoteket, Posten, Skolan, Vården, Försvaret etc. För att inte tala om alla fastigheter och all mark som sålts till företrädesvis tyska och danska ägare. Danmark har givetvis förhandlat om undantag när det gäller sånt, men inte Sverige, nej. Här säljs allt, även skogs- och jordbruksfastigheter.

Kommunerna har i samma anda sålt ut fastigheter och mark. Vidare har de ansvarslösa ledningarna inom både stat, kommun och fackliga organisationer spekulerat hejdlöst med våra skattepengar och pensioner, facken och bankerna har till och med fortsatt högriskspekulera i Baltikum. 

Själva trygghetssystemets hjärta, Försäkringskassan, har helt cyniskt utelämnats till slakt på grund av de internationella konsultföretagens bidragsberoende av skattekronor. Priset för det har de långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa fått betala.

När det gäller SJ, så ska  ”de lönsammaste sträckorna”  i fortsättningen istället trafikeras av utländska statsbanor från Danmark och de större europeiska länderna vilket kommer att medföra att våra biljettpengar går rakt in i Tysklands, Frankrikes, Danmarks statskassor, eller andra större europeiska länders med hungriga neokoloniala ambitioner, varvid dessa kan fortsätta bygga sin inhemska välfärd med våra skattepengar, då deras politiska ledare synes utrustade med åtminstone någon form av självbevarelsedrift vilket alltså inte är fallet när det gäller Sverige, som inte krävt ett enda undantag i alla förhandlingar med betongpolitikkolossen EU.

Det enda lyssnandet inåt som bedrivits har varit på tordönsstämman från näringslivet som kräver “krafttag” i energipolitiken, därav kärnkraftsuppgörelsen. En ohemul uppgörelse som omfamnats särskilt varmt av det mest kärnkraftskritiska partiet – den s k Centern vars partibeteckning man först nu börjar inse innebörden av.

Att politiken i Sverige endast är staffage har man fattat för länge sen. Ingen av partierna värnar sina kärnvärderingar. Centerns decentralisering är borta, likaså kärnkraftsmotståndet. Socialliberalismen är putz weck från folkpartiet. Och när det gäller socialdemokraterna, så verkar det mesta av arbetarrörelsens käpphästar ha sålts ut till lägstbjudande, vilket man visade genom att ratificera Lissabonfördraget och se till så att varken mänskliga, medborgerliga eller fackliga rättigheter säkerställs, utan istället underställs även de reglerna för den “inre markaden” som dikterar att hänsynen till neoliberala marknadsreligiösa, verklighetsfrämmande doktriner går före alla mänskliga, ekonomiskt sunda och miljömässiga hänsyn.

Att det endast är staffagemänniskor som intagit partierna är allvarligt – de informella makthavarnas makt ökar ju naturligtvis då – det blir koncerner, bolag och allsköns skrupelfria intressen som tar över. Vem representerar väljarna i detta vacuum – Ingen.

Det är en mycket mörk tid för demokratin. Varken socialdemokraterna, centern eller folkpartiet skulle ha gått med på sån eftergiftspolitik gentemot EU om det hade funnits någon enda tongivande som hållit fast vid sådana värderingar som historiskt burit partiet, det som varit kärnan i folkrörelsepartierna. Det hade funnits stötestenar mot t ex Lissabonfördraget och akronymlagarna hos samtliga i så fall.

Nu hoppas allt sånt helt bekvämt över för det är ingen som bryr sig vilket varumärke som står på deras spelartröjor. De spelar politikens spel till den som betalar bäst – likgiltigt vem det är (se gärna bloggposten Nickedockor som pratar Newspeak).  Det värsta är att jag tror tomrummet kommer att fyllas av värsta sortens högerdominans. Så det blir inte bättre utan sämre.

De som nu ser ett utrymme skönjas för att ta makten tror jag knappast är mycket bättre. För att det skall kunna bli en demokratisering måste medborgarna själva aktivera sig, gå in och sätta stopp och avkräva personligt ansvar. Och det gäller särskilt utsatta grupper. Tyvärr orkar inte de göra sin röst hörd effektivt, för det har de inte resurser till. Det politiska klimatet är cyniskt och exploaterar istället situationen som uppstått.

Nu ökar också varslen inom industrin och överskottet i statskassan på 135 miljarder från januari 2009 är  förvandlat till ett underskott på över 200 miljarder, på grund av ett totalt passivt förhållningssätt gentemot massarbetslösheten samt upplåning för massiva statsbidrag till ett näringsliv som inte skapar några jobb, eventuellt också till ytterligare aviserade skattesänkningar.  Inte nog med att förlusterna socialiseras och vinsterna privatiseras – nu ska vi skattebetalare dessutom ansvara för kostnader ifall tyska kärnkraftverk havererar.  Det kan man kalla kolonialism som heter duga. Jag tycker den här regeringen ska avgå.

Se tidigare bloggpost: Vår Gud är oss en väldig Borg

Läs Counterpunch – Greg Grandin: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom”

Läs:  SVD Brännpunkt - Gustav Fridolin:  ”Olofsson gav Vattenfall fria tyglar”,  Peter Andersson – med rätt att tycka – Vattenfallaffären borde ha fällt näringsministern,   Peace, Love & Capitalism – Storm i ett Vattenfallsglas,   DN – Politisk skadegörelse,   Karlskoga-Kuriren – Skyll inte på Josefsson,  Energinyheter – Samarbete ger säkra lyft inom kärnkraften,  DN – Cecilia Malmström ny EU-kommissionär,   AB – “Vad har jag att erbjuda? Jag kan ju ingenting”, AB – Vad ska vi göra åt arbetslösheten?, DN – Sysselsättningen sjunker,   AB – EU-Kommissionären presenteras,   SVD,   AB,  DN – Ola Larsmo, Expressen,   Roger Jönsson,   AB,   Jonas Sjöstedt,   Ett hjärta RÖTT,   Alliansfritt Sverige,    s-buzz,   Magnus Andersson,   Kommunisternas blogg

Läs även ESV - Prognos Statsbudgeten och de offentliga finanserna September 2009

I ett antal inlägg har jag kritiserat dem som blint litar på FNs klimatpanels IPCC rekommendationer. IPCC har allt mer blivit försvarare av egna slutsatser i stället för sanningssökande.

I söndagens SvD publicerades ett mycket tänkvärt inlägg skrivet av professorn i fysik, Globala energisystem vid Uppsala universitet, Kjell Aleklett. Där beskriver han på ett mycket tydligt sätt att, och varför, de som vill tvinga världen att radikalt sluta använda fossila bränslen tänker fel. Han avslutar artikeln med följande:

Genom skicklig marknadsföring av orealistiska framtidsscenarier har IPCC förblindat världens politiker och framför allt politiker inom EU. Det tändes ett ljus då president Obama markerade energins betydelse i ett tal dagarna efter installationen: “Ingen enskild fråga är mer fundamental för vår framtid än energifrågan”, och många med mig började hoppas på en ljusare framtid då Steven Chu, Nobelpristagaren i fysik, utsågs till energiminister i USA.

Vad som skett är att USA nu satsar stort på energiforskning för att hitta positiva lösningar till den globala välfärdens ekvation. De som leder Köpenhamnsmötet vill få världen att dansa med hjälp av en koldioxidpiska, men alla vet att det är lättare att göra framsteg med en morot än med en piska.

President Obama har markerat att han inte tänker rätta sig efter EU:s koldioxidpiska och det är dags för statsminister Reinfeldt att lägga piskan på hyllan och istället gräva upp morötterna.

Ärligt talat, vad är den verkliga substansen i kritiken gentemot Vattenfall och Lars G Josefsson?

Han anklagas alltså för att inte sökt tillstånd hos regeringen för en avtalstyp mellan Vattenfall Sverige och Vattenfall tyskland, som är helt standard för företag i samma branch.

Han anklagas för att utvärdera olika affärsmöjligheter för Vattenfall utan att beakta olika politiska strömningar i näringsdepartementet, och han anklagas för att driva en linje där Vattenfall ska agera affärsmässigt på den internationella markanden.

Visst kan man ha synpunkter på både vattenfall som företag och Josefsson som person, men det förvånar mig att även Allians representanter stämmer in i en kritik som i huvudsak baseras på att Vattenfall agerar affärsmässigt snarare än som en politiskt styrd organisation.

Vad vill kritikerna, sätta en politruck i ledningen?

Bevare oss!

Mvh

M

Genom att analysera aktuella debattartiklar skrivna av personer som är oroliga för klimatförändringar och argumenterar för kraftfulla åtgärder har jag försökt göra tydligt varför allt fler protesterar mot deras resonemang eller helt enkelt slår dövörat till. Jag har använt några typiska artiklar på Newsmill och dagens inlägg på SvD Brännpunkt som underlag för detta inlägg.

Först några unga miljöpartister som skriver att 

“I normala fall vill ytterst få spela rysk roulette med sin framtid, men när det gäller klimatet är det precis vad vi gör just nu. Insatsen, de som riskerar att inte överleva, är större delen av mänskligheten, men vi äventyrar också framtiden för de flesta andra djur som bebor vår planet”. 

Vidare skriver de att

“En brittisk regeringsrapport varnar för matransonering i Storbritannien inom 20 år”.   

De menar alltså att Storbritanniens ivånare riskerar svält inom 20 år och att  större delen av mänskligheten och de flesta djuren senare riskerar att dö på grund av klimatförändringar.

En annan agitator skriver att

“Jorden är, som ledande forskare klargör, inne i en fas av farlig global uppvärmning. Men vi kan samla oss till att undvika en övergång till katastrofal upphettning”.

I artikeln påstås vidare att

“Läget är så prekärt, att vi bör förbereda oss för att loppet är kört för många människor och regioner”.  

Slutsatsen är enligt debattören att

“Återställandet av ekosystemens balanser måste faktiskt få kosta vad det kosta vill“. 

Dessutom att 

“Vi har inget val. Det positiva budskapet är att vi står inför historiens största samhällsombyggnadsprojekt: ny teknik, investeringar, nya konsumtions- och livsmönster”. 

Anders Wijkman argumenterar för mer pengar från oss i industriländerna. Han skriver:

“EU-kommissionens förslag innebär att det sammanlagda klimatstödet från industriländerna år 2020 skall uppgå till 100 miljarder euros årligen”.

Han menar att detta är långt under vad som behövs.

“Bara anpassningsåtgärderna uppskattas till minst 50 miljarder euros per år och i många analyser till det dubbla eller tredubbla. Dessa kostnader borde rimligen betalas av de rika länderna och därtill mobiliseras vid sidan av biståndet”.

Men detta räcker inte enl Wijkman.

“När det gäller investeringar i icke-fossil energi i utvecklingsländerna är behoven minst lika stora”.

Vidare menar han att

“För att investera i kolsnål teknik krävs avsevärda resurser. I Kina till exempel är det 3-4 gånger dyrare att ersätta kol med förnybar energi. Det är inte mer än rimligt att de rika länderna är med och betalar en stor del av mellanskillnaden”.

Hans förslag till anskaffande av dessa enorma bidragsbelopp är

“inrättandet av en global fond – på 50-100 miljarder dollar årligen”

som ska

“enkelt finansieras genom en global skatt på olja eller genom att ta delar av intäkterna från den auktionering av utsläppsrätter som är föreslagen både i EU och USA”.

Wijkman vill alltså införa nya skatter på mellan 350-700 miljarder kronor årligen. Hans slutkläm är att

“ett avtal i Köpenhamn står och faller med finansieringsfrågan”.  

Klimatalarmisterna menar således att vi står inför utrotning av en stor del av mänskligheten och djuren. Loppet är redan kört för många. Vi har inget val. Det krävs historisk omvälvning av samhället med ny teknik, nya investeringar samt nya konsumtions- och livsmönster.

Vad det innebär ekonomiskt för I-länderna vågar ingen skriva, men bara för att få med U-länderna i detta krävs nya skatter på 350-700 miljarder kr årligen.    

Jag menar att i stället för att tala om klimatpolitik borde vi tala om energipolitik. En kort och konkret artikel skriven av en debattör på Newsmill visar tydligt energipolitikens förutsättningar.

Cirka 66 procent av all el tillverkas med fossila bränslen. Kärnkraften ger 16 procent och lika mycket ger vattenkraften. Andra förnyelsebara energikällor (vind, biobränslen, geotermisk energi och solenergi) bidrar med mindre än två procent.

Alla självständigt tänkande människor inser att man inte kan ersätta 82 procent av världens elproduktion (fossil och kärnkraft) med förnyelsebara energikällor. Samtidigt kommer en industriell utveckling i utvecklingsländerna att medföra starkt ökad energikonsumtion. Bara i Indien och Kina finns över två miljarder invånare som förväntar sig ekonomisk tillväxt och ökad materiell standard.  

Klimatfobikernas problembeskrivning och förslag till åtgärder ger således en totalt orealistisk helhetsbild. De försöker skrämma oss. Men samtidigt vet de inte vad som kan göras, utan förespråkar bara orealistiska lösningar på energifrågan samtidigt som de ropar efter enorma pengabidrag.  

 I dagens inlägg på SvD Brännpunkt skriver Naturskyddsföreningens och Världsnaturfondens generalsekreterare att  

“mänskligheten har kanske fem år på sig att vända ökningen av växthusgaser till en minskning”.  

De är oroliga för att Köpenhamnsmötet ska leda till  

“ett moras som liknar en tebjudning där länder endast meddelar hur mycket de är beredda att åta sig – utan juridiskt bindande regler”.  

De menar att  

“Uppfattningen verkar vara att nu gäller det att se till att alla andra gör så mycket som möjligt så att det egna landet slipper agera kraftfullt och knappt behöver vara med och betala“  

Den uppfattningen kommer inga klimatfobiker att kunna ändra på, så länge ingen presenterar realistiska lösningar på världens energiproblem. Vi läser redan nu om slöseri med nuvarande U-hjälpspengar.

Begär inte att vi ska betala allt större belopp för att lösa diffusa problem med diffusa åtgärder. Vi europeer (och amerikaner) är inte beredda att ge klimatfobikerna fullmakt att spendera gigantiska belopp. Därför blir Köpenhamnsmötet på sin höjd en intet förpliktigande tebjudning.

Inom samhällsforskning så har frågor rörande ägandets betydelse upplevt en renässans från 1980-talet och framåt. Årets ekonomipris till Elinor Ostrom var ytterligare ett bevis på detta (även om kommentarerna kring hennes forskning visade på omfattande missförstånd kring hennes resultat, se SvD).

Icke förty, gårdagens besked om att Vattenfalls VD vill sälja det elnät man äger aktualiserar åter frågor kring ägandets betydelse – för det man först och främst frågar sig idag är naturligtvis vad ägarna har för planer för sitt bolag?

Naturligtvis behöver man inte hålla med om de brösttoner (se SvD, SvD, DN & DN) som kommer från den rödgröna sidan så fort man vädrar något som man kan slå alliansregeringen i huvudet med, för att ställa den i högsta grad berättigade frågan om vad man som ägare har för affärsplan. Näringsdepartementets tystnad i frågan är därför beklämmande!

I frånvaro av ägarens kommentarer så kan vi tyvärr bara spekulera. Kanske är det så att man från statens sida vill föra över även de mer lokala distributionsnäten till Svenska Kraftnät och dess GD Mikael Odenberg för att göra Vattenfall till ett renodlat produktionsbolag? Om så är fallet så kanske gårdagens besked är ett positivt sådant. Dessutom skulle det vara helt i linje med det jag själv tolkade som något positivt för svensk energiförsörjning och skrev om under rubriken En glädjens dag så sent som häromdagen…

Men, å andra sidan, om det handlar om en kortsiktig vinstmaximering från Vattenfalls sida (driven av dess anställde VD Josefsson snarare än dess ägare) – på bekostnad av mer strategiska frågor kring energiförsörjning och energidistribution – då kan inte beskedet tolkas som något annat än att vi har ett statligt företag på drift och i omedelbart behov av ägarens lotsning.

För, om det är något som de senaste årens debatt om Gazprom och deras gasledning genom Östersjön borde ha lärt oss så är det väl att kontroll över energinäten en strategisk fråga i dagens samhälle? Låt oss nu höra vad staten som ägare har att säga i denna strategiska fråga!

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Uppdatering: Om än något motvilligt verkar det nu som om en ägare har anmält sig i form av Maud Olofsson (SvD, DN)

Andra bloggar om detta: Knuff

Läsvärt om än snävt av Fredrik Braconier om Vattenfall här.

Morgonens radiolyssnande med en massa favoriter i repris lämnar tyvärr en bitter bismak. Varför går saker och ting inte framåt? Hur kommer det sig att debatten står och stampar? Varför är saker som man skrivit tidigare exakt lika relevanta eller icke-relevanta (berorende på ens egen ståndpunkt) nu som tidigare? Som bloggare borde man i och för sig vara tacksam för att återbruk är möjligt också vad gäller det skrivna ordet. Ändå, helt tillfylles är det naturligtvis inte att så lite händer…

Låt oss ta exemplet med kampanjfinansiering. Idag kunde vi t.ex. höra Schlingmann och Baylan debattera exakt samma fråga som var aktuell tidigare i år (och året för det, och året före det etc.) och som jag skrev om själv så sent som i maj under rubriken Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra. Diskussionen gäller då som nu (återupplivat via Institutet mot Mutor på DN Debatt häromdagen) dels huruvida man som politisk organisation bör tala om var pengarna kommer ifrån (något som i övriga delar av världen är legio, se t.ex. kollegan Karl Magnus Johansson på Brännpunkt i april 2009), dels om socialdemokraterna på ett rättvisande sätt också ska redovisa de bidrag i form av arbetskraft och politisk reklam som man får av fackföreningarna.

Just det sistnämnda, stödet från LO till (s) verkar vara extra känsligt eftersom Baylan i radion i morse så snabbt som möjligt försökte skynda förbi ämnet. Att hans försök underlättades av att reportern inte vare riktigt påläst gjorde ju inte saken bättre. Hade hon t.ex. läst den dokumentation som togs fram i samband med den motion om Bidrag till politiska partier och deras kandidater som skrevs av Carl B. Hamilton (fp) – hade det framgått att LO:s direkta bidrag till Partiet uppgick till mellan 75-100 miljoner till 2002 års valrörelse och att om man dessutom inluderade den arbetskraft som LO bidrar med så uppskattades stödet till dryga 500 miljoner kronor. I radion valde däremot åter att diskutera de ca 30 miljoner som moderaterna fått i privata bidrag…

Känslan som infinner sig av dylika repriser i debatten är nog närmast en av torftighet.

***

En annan reprisering – om än av ett mer sentida och välkommet slag – kom i form av den Replik på Brännpunkt som Andreas Carlgren sent omsider författat (som svar på Ahlins och Ygemans populistiska utspel) där han slår fast att Sverige inte hade något val vad gäller att godkänna gasledningen – åtminstone inte om man framgent ville uppfattas som en rättsstat. Om än helt korrekt i sak så kan man inte låta bli att undra om det inte hade varit bättre att redan långt långt tidigare slå fast denna självklarhet? Detta var något som jag skrev om förra veckan under rubriken Billiga poänger på bekostnad av substans i debatten… Tyvärr är det ju så att det är svårare att rätta till skador än att förebygga dem.

Men, förebyggandet brukar ju ibland kräva politisk ryggrad och kan därför uppfattas som lika obehagligt som att ta en vaccinspruta i förebyggande syfte…

Visby 11 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Apropå detta med politisk ryggrad så har vi fortfarande inte sett någon politiker som är villig att stå upp för de biståndssystem som de varit med om att skapa och som kom att utgöra gårdagens stora debatt på SvD och som jag skrev om under rubriken Bidragssvenskarnas äventyr… (och idag uppmärksammat även i Gotlands Allehanda) Intressant med denna debatt är att den lär fortsätta och upplägget som man från SvD har valt är intressant – även om de tyvärr ibland glömmer att problematiseringen och analysen till förmån för rapporteringen.

Intressant att även kritiska röster får komma till tals i energi- och/eller miljödebatten. SvD Brännpunkt har under några dagar tagit in ett antal intressanta inlägg. Först ut var Bjørn Lomborg (artikel; min kommentar) och idag fick vi äntligen en motbild till den allmänt vedertagna om vindkraften i form av en artikel av Jonny Fagerström (artikel).

Tyvärr måste jag konstatera att Fagerström faller i fällan då han låter vindkraftslobbyn behålla problemformuleringsinitiativet genom att tillstå att det skulle finnas något motsatsförhållande mellan koldioxidfri energiproduktion, värnad natur och energiexport (t.ex. inom Östersjöregionen) – det gör det naturligtvis inte om man bejakar en kapacitetsutbyggnad av kärnkraften (något som jag gladde mig åt i gårdagens betraktelse)!

Däremot kan jag inte annat än att hålla med Fagerström i att historiens dom riskerar att bli hård mot de som i dagsläget driver den absurda expansionen av vindkraften i Sverige; en expansion som tydligen gärna får ske i naturvårdsområden och med bästa strandläge.

Intressant att notera är att det inte sällan verkar vara samma människor som i andra sammanhang är starka försvarare av strandskyddet som förordar vindkraftsexpansionen som riskerar att förstöra våra kustområden!

Visby 10 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Läs gärna Sustainable energy – without the hot air om ni vill skapa er en egen faktabaserad uppfattning om det realistiska i att basera vårt energisystem på vindkraft; betänk också att vindkraft aldrig kan ersätta baskraft från t.ex. fossila bränslen, vattenkraft eller kärnkraft…

Update 23 november, 2009: Missade att Stockholmsinitiativets Jonny Fagerström kom med en replik på Brännpunkt för en vecka sedan; repliken hittar ni här.

På många sätt och vis känns det som om idag är en glädjens dag. Det handlar inte bara om firandet av 20-årsjubileet för murens fall – utan det handlar minst lika mycket om gårdagens besked om att Vattenfall planerar att öka kapaciteten i den svenska reaktorparken. Detta är glädjande på en lång rad sätt:

För det första är det naturligtvis glädjande för miljön – en 70-procentig ökning av mängden koldioxidfri energi är en seger för det rationella tänkandet. Denna typ av icke-väderberoende baskraft är helt och hållet nödvändig om man ska kunna planera för t.ex. solenergi som komplement.

För det andra så är beskedet glädjande utifrån ett östersjöregionalt perspektiv. Som kanske är allom bekant så pågår ett ambitiöst arbete inom EU för att knyta medlemsländerna kring Östersjön närmare till varandra. En del i detta är också en sammankoppling av energinäten via nya elkablar. Att vi inte bara bygger nya distributionsnät utan också planerar att fylla dessa ledningar med koldioxidfri elkraft är därför i allra högsta grad välkommet.

För det tredje så är beskedet glädjande ur en ekonomisk synvinkel; både svensk industri och svenska hushåll kan förhoppningsvis se fram emot en mer rimlig prisbild för elkraften. Fram till gårdagens besked har politikerna sedan länge talat både väl och gärna om behovet av en mer integrerad elmarknad. Dock, de som har tjänat mest på denna ökade integration av marknaden är de (länder) som nåtts av tidigare ej existerande ledningar (vinst i form av en ökad energisäkerhet) och, inte minst, elbolagen som i och med ökande efterfrågan har gått med enorma vinster utan att ha gjort särskilt mycket (windfall gains). De som har fått betala är i mångt och mycket de svenska elkonsumenterna; de har betalat för såväl export som energiomställning (sjunkande produktion) i form av höjda elpriser.

Höjda elpriser skulle i och för sig inte ha varit så farligt om det hade skett på en fungerande marknad där den ökande efterfrågan och därmed förknippade ökade vinsterna lockar nya aktörer som investerar i ny kapacitet (som i sin tur sänker priserna). Tyvärr så har vi inte en fungerande marknad för energi – tvärtom så har vi lagar och regleringar som effektivt stoppar marknadskrafterna från att fungera på ett normalt sätt.

Under en lång tid så har det också verkat finnas få krafter som skulle kunna verka för att den typ av tabun och regleringar som omöjliggör en fungerande energimarknad försvinner; den allmänna opinionen är emot alla förslag att radikalt öka tillgången på energi (något som skulle kunna ske genom en utbyggnad av antingen kärnkraft och/eller vattenkraft) – och energiindustrin har som det har verkat inte haft några direkt starka incitament att driva frågan så länge som vinstnivåerna ligger på historiskt höga nivåer.

Den enda kraft som man har kunnat räkna med är den energiintensiva industrin. Företrädare för denna har också länge försökt skapa opinion för ett ökat utbud och en därmed bättre fungerande marknad – dock verkade det från åskådarplats som om deras insatser och engagemang minskade över tiden. Den konspiratoriskt lagda skulle dessutom ha kunnat fundera på huruvida den som det verkade falnande lågan för frågan berodde på att man trots allt inte behöver betala samma höga pris som konsumenterna (de betalar inte energicertifikat)…

Dock, de senaste veckornas händelser har i mångt och mycket ändrat på denna tråkiga bild. Beskeden från industrin i oktober var ett första steg. Gårdagens besked om att även den statliga energijätten Vattenfall skulle ta sitt uppdrag på allvar och försöka öka tillgången på energi var ett viktigt andra steg. Tillsammans gör de att framtiden känns mer hoppfull än vad den gjorde tidigare under året!

Hotbilderna är dock många; s+v+mp verkar fast beslutna att försöka mota olle i grind. Detta är sorgligt med tanke på att vi just i denna stund står inför ett s.k. window of opportunity där vi genom en kraftfull satsning på kärnkraft skulle kunna dels möta den trippla utmaningen som handlar om att: (i) hantera den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för den inhemska industrin att verka långsiktigt, (ii) att snabbt och radikalt minska koldioxidutsläppen och (iii) att vara en drivande kraft för en integrerad Östersjöregion där vi inte utelämnar våra grannländer till ett beroende av import av fossilbaserad energi.

Dock, som historiker så hyser man alltid viss grad av skepsis – det kommer att krävas ett stort mått av politiskt mod om man ska kunna fånga denna möjlighet – och tyvärr har vi väl inte alltid sett prov på denna typ av mod som innefattar att tala i klartext och försöka förklara relativt komplicerade resonemang. Men, som sagt, hoppet är det sista som överger en – och en glädjens dag som denna då vi firar 20-årsjubileumet av murens fall så vore det direkt dumt att inte känna ett visst mått av hopp utifrån de signaler som kommit om en tillnyktring i energidiskussionerna.

Visby 9 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Medialänkar:
SvD, DN, AB, DN, Östran, SvD & SvD [Brännpunkt] [alla om energi]; DN, DN [ledare], SvD, SvD & SvD [ledare] [alla om murens fall]

Andra bloggar:
Danne Nordling (liberal); Jöran Fagerlund (vp); Lars Kamél (surgubbe)…

Riktigt läsvärt faktaunderlag:
Sustainable energy – without the hot air

Update:
Redan onsdagen den 11 november gjorde faktiskt folkpartiet slag i saken och gick ut med en propå om mer kärnkraft! Grattis! Se Ekot

Update 2:
För en helt annan syn på Vattenfalls utveckling, se Fredrik Braconiers artikel den 22 november (länk här).

Först bytte centern under Maud Olofsson helt fot, och är nu för kärnkraft. Nu öppnar regeringen genom statsminister Fredrik Reinfeldt dörren för uranbrytning i Sverige.

Jag tycker vi ska lämna historien bakom oss, och satsa på framtiden. Det innebär att utveckla förnybara energikällor och på energieffektiviseringar. Därför känns det skönt att socialdemokraterna så tydligt säger ifrån att det är ett vallöfte att någon uranbrytning inte blir av med en annan regering än den vi har idag.

Det är utmärkt. För det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Du kan läsa om Reinfeldt i DN och hos Ekot

Thomas Eneroth (S) reaktion hittar du här.

Andra som bloggar intressant om detta är Jonas Sjöstedt, Monica Green och Peter Swedenmark 

Politiken 22. sep 2009.

Et blogindlæg fra Bjørn Lomborg kritiserer et DR-indslag om DKs manglende efterslæb i investering (læs ’subsidiering’) i solceller i forhold til Tyskland.

Her kan der retfærdigvis ikke klart peges på et ‘vinder-synspunkt’: man kan både forfægte at massive subsidier til en pt. umoden teknologi og -industri (ligesom vindmølleindustrien herhjemme i Svend Aukens velmagtsdage), er penge ud af vinduet – penge som er bedre givet ud til målrettet forskning – og man kan hævde at subsidierne er med til at gøde jorden for privat forskning og produktudvikling til alles eventuelle bedste.

Når de positive miljøeffekter af f.eks. vindmøller og solceller pt. er så minimale som tilfældet er, hælder jeg mere til målrettet forskning i stedet for at holde liv i uøkonomiske virksomheder.

Mit indlæg:

Jesper Schultz, den 22. sep kl. 10:39:

Bjørn har altså en pointe med at Tysklands ufatteligt mange mia. i solcelle-subsidier kun helt marginalt vil være med til at reducere det globale CO2-udslip, og dermed den globale opvarmning. (Tysklands bidrag pba. solceller til det totale globale CO2-regnskab er jo negligibelt).

Solceller er en rasende dyr teknologi, og tilmed stadig ikke ret effektiv.

I stedet for at give 120 mia til subsidier til dyr og utilstrækkelig teknologi, for forhåbentlig at få sparket gang i et marked der så selv kan drive grundforskning og udvikling – ville det så ikke være en bedre ide at investere direkte i forskning og udvikling?

Jeg kender ikke den økonomiske model for de tyske universiteter; men med den mulighed for ‘mål-styring’ og offentlig finansiering vi har herhjemme, så synes jeg en saltvandsindsprøjtning på xx mia. kr og opgaven ‘få solceller gjort billige, robuste og effektive’, lyder anderles lovende og effektiv.

Med anledning av Bilfria Dagen och den senaste tidens diskussion om Förbifart Stockholm så har mitt senaste nyhetsbrev titeln “Massbilismen har ingen framtid”.

Läs här.

Jag har idag läst det mest tragiska inlägg som jag kan minnas av en ledande Centerpartist. Kanske också det mest konkreta beviset på den obehagliga tesen som många av oss fört fram under det senaste året, att Centerpartiets ledning och riksdagsgrupp helt enkelt inte lever i samma värld som resten av oss.

Nej, det är inte Qarlssons paralleller mellan Piratpartister och våldtäktsmän (som var mest komisk/tragisk), utan Stefan Tornbergs konstaterande att ” Vårens tuffaste diskussion, åtminstone i Centerpartiets riksdagsgrupp, var när det stod klart att regeringen i klimat- och energipropositionen förutskickade en kraftig höjning av dieselskatten.”
Detta under Ipred debatten, Datalagring, Telekompaket, FRA 2.0, krackelerande av medborgerliga rättigheter och en påtaglig erodering av demokratin och rättsäkerheten i Sverige?

Dieselskatt, detta är alltså den svåraste avvägningen, den som visar sig mest kontroversiell bland centerpartistiska riksdagsledamöter, man känner spontant för att lägga sig ner och gråta.

Visst reflekterade man över det faktum att partilojalisten Staffan Danielsson i ett inlägg för första gången mig veterligen officiellt kritiserade sin egen ledning, detta i sakfrågan dieselskatt, för att därför snabbt återgå till att slåss med näbbar och klor för Centerpartiets självdestruktiva ställningstagande mot medborgarna i FRA debatten. Jag drog slutsatsen att det var Staffans bakgrund som bonde och LRF-man som låg bakom det lite oväntade brytningen med partilinjen, men tydligen var det mer än så.

Er politiska prioritet är uppenbarligen inte min.

Uppdatering; till min förvåning märker jag att jag återigen publiseras på centerbloggar.se, själv trode jag att jag var permanent utkastad? Fast man kan väl vara obunden Centerpartist antar jag, eller varför inte någon sorts Charta2006 Centerpartist? Vi som, till skillnad ifrån ledningen, stödjer, tror på och argumenterar för det Centerparti och Öppenhetsmanifest som vi gick till val med 2006?

Mvh

M

Läser på diverse socialistiska bloggar (Haninge-Posten, Andreas Sjölander, M-partistaten) att de borgerliga partierna är för lönedumpning eftersom de inte vill skrota eller reformera utstationeringsdirektivet. (Läs mer om gårdagens slutdebatt på SvD.se och DN.se)

Andreas Sjölander skriver bland annat:

Den passivitet som genomsyrar högerregeringarna i EU leder till massarbetslöshet. Inom kort kommer 27 miljoner människor att vara arbetslösa i EU. Samtidigt så vill högern att företag skall kunna konkurrera genom dumpade löner, och att ge rätten till dessa företag att diskriminera arbetstagare från andra länder. Principen om lika lön för lika arbete är inte alls önskvärd i högerns EU. Men det är kanske inte så konstigt att moderaterna menar att detta är ok, moderater ligger bakom några av de företag som har lönedumpning som affärsidé.

Ett av de enklaste sätten att skapa fler jobb är att se till att det är lätt och billigt att anställa men också att skära ner när så krävs. Det betyder att det vore väldigt bra för jobben om man kunde sänka ingångslönerna och istället ha en bra löneutveckling när man är på jobbet. Att ta bort turordningsreglerna i LAS vore också ett bra sätt att i Sverige se till att fler kommer i arbete istället för att kastas ut i långtidsarbetslöshet. Vad vi inte ska göra är att gå in med skattepengar för att finansiera osunda företag för det betyder att det är vi själva som med våra surt förvärvade pengar ska betala våra egna löner, plus administrationen i staten för att detta ska funka. Det betackar jag mig för faktiskt.

Dessutom fortsätter han att sprida lögner om att moderaterna skulle ligga bakom en massa företag och att dessa företag skulle ha lönedumpning som affärsidé. Moderaterna äger inga företag och står inte bakom några på andra sätt. Det finns heller inga seriösa företag som vill dumpa lönerna, däremot är lönekostnader en möjlig konkurrensfördel och det ska det kunna vara inom rimliga gränser. Genom att betala höga löner kan man konkurrera om den bästa arbetskraften, genom att betala lägre kan man konkurrera om uppdrag som inte kräver lika hög kompetens. Jag anser inte att alla människor ska ha exakt lika lön eftersom de presterar olika bra och har olika erfarenheter och utbildning. Löner ska ha individuell prägel. Det är en av förutsättningarna för att man ska få en fungerande arbetsmarknad.

M-partistaten skriver:

I övrigt var debatten tydlig på en rad områden. När det gäller jobben vill S bekämpa arbetslösheten medan Hökmark säger luddigt “ordning på finanserna” (där kontrade Ulvskog genom att säga att jobben och ekonomin hänger ihop). När det gäller klimatet ekade högerns tal tomt, medan de rödgröna har skarpare förslag. Och när det gäller den svenska modellen så finns det de som talar om att de vill bevara den, medan andra vill göra något för att rädda den.

Ulvskog har rätt i att ekonomi och jobb hänger ihop. Statligt finansierade jobb förstör ekonomin på sikt och högre skatter förstör skapande av jobb. Alltså är det viktigt att ha en effektiv stat och ordning på finanserna om man långsiktigt vill ge folk jobb. Jag räknar inte “arbetsmarknadsåtgärd” som ett jobb, helt enkelt för att det inte är det.

Beträffande klimatet är Folkpartiets alternativ med bevarad kärnkraft tills vi lyckats att helt fasa ut de fossila bränslena den enda hållbara. Dessutom är det bra för det globala klimatet om vi kan lägga investeringar i andra länder än de europeiska för att få bort utsläpp av koldioxid, om det innebär en större minskning av koldioxiden per spenderad krona. Klimatkrisen måste ses i det globala perspektivet och inte bli en tävling om vem som kan minska mest inom det egna landets gränser. Självklart ska kärnkraften fasas ut efter de fossila bränslena, men vi kan inte göra som i Tyskland och ersätta kärnkraften med gas, oavsett om den är rysk eller kommer från Nordsjön.

Den svenska modellen är heller inte hotad av Lavaldomen. Det enda domen säger är att det måste vara klart redan när avtalen skrivs på vad som är en skälig minimilön. Inget annat. Men om den svenska modellen betyder att facket ska kunna sätta upp krav lite pö om pö och arbetsgivaren måste finna sig i det utan att kunna förutse vad som kommer, ja då är det något fel på den svenska modellen och den måste göras om. Frågan är om det är vad socialisterna vill?

Helt enkelt kan vi konstatera att om vi vill utveckla Europa under kommande mandatperiod så är det de liberala partierna som man ska rösta på (kan någon förresten förklara för mig varför moderaterna fortfarande är kvar i den konservativa partigruppen istället för att gå över till den liberala?). Vänsterns företrädare kommer försöka att trycka oss baklänges in i framtiden och backa de framgångsrika reformer som Europa åstadkommit istället för att utveckla samarbetet.

Jag väljer framtiden och liberalismen över socialistisk konservatism och bakåtsträvande den 7 juni. Vad väljer du?

Intressant?