Sommaren 2008 gick den kommunala städenheten i Alingsås över i privat regi. Målet var att det skulle bli billigare än vad det var att driva i kommunal regi. Resultatet hittills är försämrad kvalitet och arbetsmiljö.

- Antalet klagomål på kvaliteten har ökat lavinartat. Det innebär ökat administrativt arbete samtidigt äventyrar vi standarden i våra lokaler. Golv som inte underhålls ordentligt måste bytas ut i förtid.

Det konstaterade Henrik Wallin, Kommunal i Alingsås, när han berättade om erfarenheter efter att kommunen valt att sälja ut sin städenhet i Folkets hus i Ulricehamn idag.

I samband med utförsäljningen gick 55 personer över från att ha en kommunal anställning till ett privat. De flesta tillhörde Kommunal. Företaget som vann upphandlingen var imponerade av personalens utbildningsnivå.

Företaget lovade att kvaliteten inte skulle försämras. Men verkligheten är en annan. Det två personer innan hade 17 timmar på sig att städa ska idag en person göra på 7 timmar.

- Yrkesstoltheten försvinner. Man känner att man inte kan göra ett bra jobb.

Idag har Kommunal i Alingsås daglig kontakt med ett 15-tal personer som mår dåligt för att de inte klarar av sitt arbete, berättar Henrik Wallin.

- Vad som har hänt med sjuktalen är ännu för tidigt att säga. Vi väntar på underlag från arbetsgivaren.

Långsamma förändringar är medicinen, konstaterade stressforskaren Töres Theorell som föreläste vid Folkets hus.

- Forskning visar att sjuktalen till och med minskar om förändringar sker över en längre tid.

I debatten hörs emellanåt argumenten att vi ska göra effektiviseringar och besparingar genom att lägga ut verksamhet på entreprenad.

- Det är ett otroligt ihåliga argument. Jag har diskuterat med flera ekonomiprofessorer på Handels. De har inte kunna presentera några övertygande argument om att det skulle vara billigare.

Arbetsplatser med mycket omställningar ökar långtidssjukskrivningar, visar forskningen.

Som anställd är viktigt att känna kontroll över arbetssituationen, ur ett arbetsmiljöperspektiv.

Henriks tips om kommunen ska lägga ut verksamhet på entreprenad:

• Informera, informera och informera
• Försöka samverka så långt som möjligt
• Låt kommunala verksamheten få vara med i upphandlingen
• Lägg krut på beställarkompetensen

Ytterligare ett par dagar har gått. Gårdagen ägnade jag mig åt att hälsa på syrrans hundar, äta lunch med en av mina närmaste vänner i Linköping och lite arbete på expeditionen på eftermiddagen. En ganska skön dag med andra ord.

Det blir en nästan lika lugn dag idag, jag är hos min syster nu och har varit ute med hundarna. Efter lunchen ska jag in en sväng på NBV-kontoret här i Norrköping för att träffa verksamhetschefen förhoppningsvis. Ikväll är det valupptakt inför Kyrkovalet som är den 20 september.

Det lunkar på med andra ord. Men jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen imorse när SR Östergötland gjorde ett inslag om Tre O Vård och Omsorg i Söderköping, där det rapporterades att kommunen ska göra en ny entreprenadupphandling av äldreomsorgen på Storängen.

Jag borde först påpeka att jag inte är emot entreprenader, eller privat driven skattefinansierad verksamhet generellt av några ideologiska skäl, det finns verksamheter där det funkar bra, till exempel renhållning/sophämtning där Allren gör ett bra jobb i Söderköping. Däremot är jag väldigt skeptisk till sjukvård och äldreomsorg driven privat, där kvalitén är så nära förknippad med personaltäthet och personalkostnader = kvalitén nära förknippad med ekonomin…

Det finns enstaka företag och kommuner som har lyckats bryta det mönstret och håller en hög kvalité till ett lågt pris, men de är inte många. Effektivitet/låga kostnader innebär i en sådan verksamhet färre personal, som antingen leder till att personalen blir utsliten eller att kvalitén minskar.

I Söderköping är det dessutom, likt många andra kommuner, en oerhört ansträngd ekonomisk situation där Socialnämnden ska spara miljonbelopp på verksamheter som redan går på knäna.
En ny upphandling skulle potentiellt kunna leda till högre kostnader som måste tas i någon av de andra verksamheter även dessa.

Det är dessutom tveksamt om en ny upphandling skulle ge personalen på Storängen den arbetsro de förtjänar efter den senaste tidens turbulens, för min del skulle jag tycka det vore schysstare att kommunen tar över verksamheten och sköter den själv åtminstone ett par år framöver innan nästa upphandling.

Att det blir bättre kvalité till en lägre kostnad om enheten läggs ut på entreprenad, det tror jag är en myt. Det handlar om politiskt ledarskap i Socialnämnden och ledarskap bland cheferna inom Socialförvaltningen och äldreomsorgen. Politikerna i Socialnämnden och tjänstemännen skulle mycket väl kunna bestämma sig för att anamma de idéer som 3 O drevs, och införa dess på övriga enheter inom äldreomsorgen i Söderköping – kommunen behöver blir bättre på “förebyggande äldreomsorg”, dvs rehabilitering och aktivering av de äldre. Jag är av den fasta övertygelsen att en person behöver stimuleras för att hålla sig frisk. Friskare äldre i våra äldreboenden leder till friskare personal och till lägre kostnader för kommunen i längden.

Åter igen så kommer man med ett förslag till sjukvården som mest liknar något en grottmänniska kommit på. Detta skriver DN om idag.

Risken för att doktorerna kompromissar med etiken för att tjäna mer pengar är väldigt liten. - “Finansdirektören Christer Lindgren”

Har man så skrämmande dålig mänskokännedom så borde man bara knipa igen när det kommer till sjukvården. Att människor i första hand tillgodoser sina egna intressen är väl ingen hemlighet, varför skulle det vara någon som helst skillnad i detta fall?

Samma slags system som nämns i artikeln används redan idag i flera delar av landet när det gäller vård av psykiskt sjuka. Med detta system så tjänar läkare och annan vårdpersonal mer ju kortare tid en patient får. Medicinsk vård ger dessutom mer pengar. Detta har i sin tur lett till att det nu mer på dessa ställen i princip blivit omöjligt att få psykisk hjälp (utan att bli skickad på remiss till specialenheter som har flera månader över garantitiden som väntetid). Så herr Lindgren ska nog ta svansen mellan benen och gå och gömma sig i lyxvillan.

Det är knallröda varningssignaler som blinkar när man ser allt fler sådana här förslag ploppa upp, och att olika vårdenheter/läkarmottagningar dessutom sväljer det är än mer alarmerande. Det börjar snart likna en amerikansk modell av sjukvård där allt fler människor är på gränsen till behov av direkt akutvård. Visar man inte den feta plånboken så knuffas man bara undan till förmån för den som kan visa pengarna.

Samtidigt har vi makthavare som sitter på sina feta arslen och är förvånade över varför fallen med vansinnesdåd och självmord ökar. Dags att vakna kanske!

Idag ska jag och oppositionen försöka förmå majoriteten att ändra sig och inte lägga ut all personlig assistans på entreprenad. Nu vill nämligen högerkoalitionen “utreda” om Örebro ska följa Staffanstorp och lägga ut den kommunala assistansen på entreprenad. Vilket i så fall skulle innebära att den assistansberättigade örebroaren i högerkoalitionens värld enbart får att välja mellan privata och privata assistansutförare. Och alla kommunalt anställda assistenter får en privat arbetsgivare som de själva inte valt.

Ordföranden i nämnden, Maria Magnusson, låter göra gällande att beslutet redan är fattat, vilket är konstigt – nämnden börjar inte förrän klockan 14 i eftermiddag och i skrivande stund är klockan lite drygt halv nio på morgonen.

Min förhoppning är som sagt att majoriteten lyssnar på oss i oppositionen (eller för den delen, lyssnar på de anställda ty även kommunal säger nej), såsom de till sist gjorde när de drog tillbaka förslaget att slopa, eller minska, den lilla ersättning på 37 kronor per dag som personer inom den dagliga verksamheten får.

Men, säger kanske någon, dagens beslut handlar ju inte om att lägga ut assistansen utan enbart att låta utreda det hela! Och visst, så är det. Samtidigt är frågan om vi ens behöver utreda något så urbota korkat och uppta kommunens resurser nu när nedskärningarna duggar tätt.

“Urbota korkat”? säger kanske någon annan! Varför är det det?

Jo, jag ska ge ett antal skäl.

Primo: En tredjedel av alla som har personlig assistans i Örebro har kommunen som utförare. Det är en relativt låg siffra, men inte lägre än i flera andra kommuner. Och även om siffran är lägre i jämförelse med antalet barn i kommunal skola eller äldre i kommunal äldreomsorg är det det likafullt en tredjedel. Denna tredjedel är extremt nöjda med sin assistans! I vår förvaltning har den personliga assistansen nästan det högsta “nöjdhetstalet” och jämför man med andra jämförbara kommuner står sig Örebros assistans oerhört väl! Med andra ord, det är ingen “kris” i den kommunala assistansen!

Secundo: I majoritetens NYSS antagna budget står att nämnden ska arbeta för att göra den kommunala assistansen till ett attraktivt alternativ. Jag kan garantera alla läsare att så gott som inget har gjorts för att säkerställa detta. Nu retirerar majoriteten och går en extrem högerväg.

Terzo: Orsaken till att den privat utförda assistansen ofta klarar ekonomin bättre än den kommunala är att assistansersättningen som staten betalar ut är X kronor för varje person, OAVSETT om kostnaderna är höga eller låga. Privata assistansbolag brukar därför ofta bara ta de “enklare” personerna och därmed tjäna pengar, medan kommunen står med dem som kanske kostar lite mer. Detta är inte fel och ingen person är egentligen en “kostnad” för så går det inte att räkna, men det är ändå ett obestridligt faktum att privat assistansföretag ofta väljer personer med lite enklare behov. Dessutom har ju privata assistansföretag lockat personer med nästan mutliknande gåvor, något som nu förbjuds, så jag är inte så värst säker på att privat assistans kommer att vara lika lockande för så värst många framöver. Därför tycker jag att den kommunala assistansen ska finnas kvar som ett alternativ.

Utöver dessa tre huvudskäl finns en del andra. Staffanstorps kommun i Skåne har valt att lägga ut ALL LSS-verksamhet privat, inklusive den personliga assistansen! Staffanstorp är en av Sveriges extremaste högerkommuner, och det är alltså den lilla kommunen som Örebro väljer att titta på av just inget annat skäl än att man tror sig kunna hämta hem någon miljon per år. Detta tvivlar jag på är möjligt, och även om det vore det så menar jag att kommunen behöver finnas kvar som assistansutförare, även om det kostar lite.

Personalen säger som sagt också nej, och även oppositionen och i en sån här pass stor fråga borde vi väl ändå vara överens, och så är det ju faktiskt så att de personerna som har kommunen som assistansutförare har VALT kommunen istället för alla privata och deras åsikt för väl rimligtvis väga allra tyngst? Så även om majoriteten vägrar lyssna på oss i oppositionen, vägrar lyssna på personalen borde de väl ändå lyssna på dem detta angår allra mest! Låt oss hoppas att så också blir fallet idag på nämnden! Sammanträdet äger rum i Stadsbyggnadshus II, sessionssalen och börjar klockan 14.00. Välkommen du också!

Socialdemokraterna i Stockholm går till storms mot det faktum att antalet anställda i staden minskar. Det kommer att drabba stadens verksamheter, tror oppositionsborgarrådet Carin Jämtin.

Men faktum är Stockholm inte planerar några varsel eller uppsägningar. Däremot förändras hela tiden verkligheten. Just nu finns det väldigt många små stockholmare, medan de riktigt gamla minskat i antal. Om ett par år kommer vi att ha betydligt färre gymnasieelever än idag. Därmed förändras också behoven av arbetskraft.

Samtidigt förändras också verksamhetsformerna. Anställda väljer att knoppa av, verksamheter handlas upp och, inte minst, valfriheten i Stockholm gör att medborgarna ibland väljer andra alternativ än de kommunala.

Kanske menar socialdemokraterna att en förskollärare går upp i rök när hon eller han börjar arbeta för en fristående arbetsgivare. Eller att ett vårdbiträde gör ett sämre jobb inom den privata hemtjänsten. Eller också är det så enkelt att socialdemokraterna nu vill börja skräma väljarna genom att påstå att servicen i Stockholm försämras.

Inte vet jag vad deras bevekelsegrunder är. Men faktum är att en förskollärare gör ett precis lika bra jobb i en fristående förskola som i en kommunal. Att påstå något annat är att förakta yrkeskompetens och ger ett starkt intryck av socialdemokratisk misstro, både mot de anställda och mot medborgarna.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, entreprenad, privatisering, liberal, avknoppning, socialdemokraterna, alliansen, folkpartiet, folkpartiet liberalerna, kvalitet

Dianagården i Hjorthagen drivs nu av en privat entreprenör. Den 1 november tog Digni Care driften av Dianagårdens äldreboende, det bjöds på kaffe och tårta. 

Dianagården har 48 enrumslägenheter med balkong. De äldre erbjuds aktivering, träning, och stimulans samt samvaro och stöd för att kunna bibehålla fysisk, psykisk, social och andlig hälsa, självkänsla och öka livskvaliteten.

Dianagården arbetar med att skapa de bästa förutsättningarna för en harmonisk och bra matmiljö för att väcka lust att äta. Matintaget fördelas jämnt över dygnets vakna timmar, med frukost, lunch och middag. 

Länk: Dianagården

DEL 1

Vars ä karscharna

Varning för långt inlägg.
Du som inte ids läsa kan skumma igenom huvudrubriken så fattar du allt.

Jag hittade en länk bland statistiken idag, en rss-kanal av allt som knuff.se hittar som skrivs om Luleå, varifrån en massa folk hade hittat till min blogg. Ett förnyat Luleå heter sajten. Nån storsatsning som vi tydligen håller på med för att få folk att flytta hem igen. Mycket hemvändarsnack etc. De räknar in folk som bestämmer sig att flytta hem igen efter att ha fångats upp via denna storsatsning. I sommar har tex funktionärer i brandgula jackor (NÄR sa jag brandgul sist?) kutat omkring och jagat hemvändare med allsköns mosor. 17 stycken har de tydligen omvänt till nordbor nu igen. Om dessa hör till den mer impulsiva sorten som gick att övertala på en kvart, har jag ingen aning om.

Jag är ju också hemvändare, det var ett beslut som mognade fram efter 8 år söderut. Det fanns såklart många orsaker till att jag ville upp men idag när jag tänker på det så kan jag sammanfatta det mesta med en enda mening:
Jag ville hem till mitt folk som fattar vad fan
man menar när man frågar vars karscharna ä.

Jag hade svårt för det där med att det blev mörkt om nätterna under sommaren också. Att det är mörkt dygnet runt om vintrarna här uppe lider jag däremot inte av. Det tänkte jag inte så mycket på när jag bodde söderut, det var när jag flyttade hem igen som jag upptäckte hur viktigt det var för mig att ha sommarljus och vintermörker.

Jag flytt int´, det hade jag bestämt mig för.

Jag flyttade från Norrbotten i mars -86 Min ursprungliga impulsplan var att flytta till Göteborg men jag ville inte hamna i Bergsjön eller Kortedala så det fick bli Borås så länge, eftersom det ligger nästgårds.

Jag kom tillbaka till Norrbotten 8 år senare av många naturliga skäl, släkten här uppe till exempel. Och det kändes skönt att vara tillbaka, att slippa göra till sig så förbannat

Sörlänningar är ett konstigt folk ser ni, de är överkänsliga mot nästan allting. Särskilt överkänsliga är de troligen mot nordbor med adehåde. Inte för att jag visste det då, att jag faktiskt gick omkring och var fullproppad med adhd menar jag, men jag märkte ju vilken skillnad det var på fôlk och folk om jag blev förbannad och tvär-sa ifrån när det vart tjafs på jobbet. (Jag uppfattade tex manliga sörlänningar som knapsu om de bad om ursäkt för att de råkade svära)

Sörlänningar har f.ö stora problem med geografin också. Som tex det att de kallade mig för Norrlänning (norrländska) och stoppade in mig i samma fack som folk som kommer från Umeåkanten och nedåt. Dvs söderifrån. Där vars sörlänningarna själva bor. *skakar förbryllat på skallen* Men det konstigaste av allt var att man som norrlänning är det pålitligaste och rejälaste som finns så fast anställning var kutym i hela södra sverige för norrlänningar överlag.

****************************************************************

DEL 2

Jag blev fackligt engagerad pga mitt svartjobb

Nå så var jag då i Borås, Ellos huvudstad.

…Först blev jag vald till fackordförande på ASAB (städerska på Volvo Provbana i Hällered ) och sen när jag bytte till ett annat fast jobb jobb för att komma närmare till ett torp som jag flyttade till utanför Ulricehamn, blev jag ganska snart tillsatt som fackordförande på Borås Textil som var en slags lillasyster till Ellos. (lagerarbete)

Som städpersonal får man alltid förfrågningar om svartstäd. Det är bara så. Specialjobben där 15-30 pers blåser rent ett ställe får man via mun till mun av folk som finns med från början.

På mitt svartstäd som jag jobbade på emellanåt för att min lön skulle komma upp till normal nivå NÅN jävla gång, trots min fasta anställning hos ASAB, fanns det inget fack. Inga försäkringar och ingen chef att löneförhandla med.

De brukade hämta upp oss före midnatt på nån parkering, ett sammelsurium av lågavlönad städpersonal från alla möjliga län och länder och som alla arbetade på dåligt betalda arbetsplatser runt omkring Borås och Göteborgstrakten, körde ut oss med minsta möjliga städprylar eftersom vi skulle bära dem på oss, sen städade vi till 6-7 på morgnarna innan de hämtade oss och släppte av oss med varsitt kuvert kontanter.

Det var nästan alltid 30 meter höglager, såna där lagerarbetsplatser för pallar och jättelådor, och som ligger i stora hangarliknande byggnader. De blir så jävligt skitiga att det inte går att vistas där utan mask för näsa och mun till sist. Och det är då de tar in städfirmor akut. Jobbet ska bli gjort, basta.

Traverserna på såna ställen fick vi inte köra, trots att en del hade truckkort eller vad det nu var man skulle ha, så det var bara att klättra upp i lagerställningarna. Med vattenhinkar och trasor. Hahahahaha Det min själ, var både hur kul som helst men också livsfarligt, eftersom många av oss hade en tendens att klänga på ställen som höll oss vaknare där vid 4-tiden om morgnarna..  Ingen olycka hände de gånger jag var med, men det snackades om att det var en tjej som ramlat och brutit nacken nån gång men det var förmodligen bara en skröna. Det fanns som sagt var inga försäkringar så vi var fan inte kloka som alls for och jobbade på det där.

Det här att jag for och svartjobbade var inte nåt som jag gjorde jämt, man orkar inte jobba som cirkusartist en hel natt och sen trava iväg och utföra sitt normaltunga städjobb dagen efter särskilt ofta. Även om såna jobb är vanligast om helgerna, särskilt storhelger. (samma lön då, inga ob:n eller nåt sånt)

OBS!!!Måste förresten tillägga så här mitt i allt, att ASAB inte var inblandade i de där svartjobben. ASAB i Borås var på den tiden en av de i särklass bästa arbetgivarna i branchen. Men som sagt, entreprenör med  lönen därefter.

Men jag tyckte fan att det var förjävligt att jobba under de omständigheterna, utan något som helst skydd, bara för att oseriösa mindre städbolag tog på sig jobb under “falskt flagg” och hade som policy att anställa folk som inte vågade säga nåt om rättigheter pga att de är så beroende av att skaffa sig extrapengar. Så jag begjorde högre lön av min arbetgivare för att slippa ta de där jobben, och se på fan. Jag fick det. Mest för att jag blivit placerad på provbanan i Hällered som är en “hemlig” arbetsplats. De måste ha pålitlig personal och det skulle vara en person, inte nåt rullande schema.

På den tiden trodde man förmodligen  att Hans Lehmann skulle ta sig in och spionera på de nya volvomodellerna genom att förklä sig till lokalvårdare Och om inte jag for och städade på mitt jobb, var min högsta chef på ASAB tvungen att hoppa in för mig eftersom det fanns en massa hyschpysch som vi hade skrivit på. Det var tur att jag hade en frisk unge.

Nå, det var på grund av hur det funkade inom svartstädssidan jag började jobba fackligt och lobbade för att få upp lönerna på mina vita jobb. Jag var inte världens bästa fackordförande precis men jag ville förändra. På ASAB var det svårare, för där var vi ju fördelade på så många arbetsplatser.

Cheferna på Borås textil älskade mig och min norrskensflamma till energi och skulle plocka upp mig på Ellos som arbetsledare till att börja med sade de, bättre jobb, bättre betalt och en massa förmåner.  Och det hade väl vart okey men då hade jag inte kunna fortsätta som fackordförande om det blev mer chefigt tänkte jag mig. Det är jäkligt svårt att be sig själv dra åt helvete. Fast om jag hade tänkt mig för lite så hade jag nog kunnat lösa det med. Men det hade väl brunnit en extra säkring den gången så jag sa nej.

Fy fan vilka skitjävladåliga löner det var (är?) på entreprenad inom städ jämfört med att städa åt kommunen tex. De tunga industrierna som tex SSAB anställer tydligen sin egen städpersonal (här i Luleå) och har tydligen skäliga löner,  men Volvo och många andra företag, stora som små,  köpte tjänsten av tex ASAB och andra städbolag. (vet ej hur de gör idag) Och då är lönen en annan.

Det måste förresten vara mycket tufft att jobba inom städ på entreprenad när man har kommit upp i åldern, kom jag på att tänka på nu. Jag hade inte fixat min fart på den tiden idag. För samma lön på entreprenad som jag skulle svabba 300km2 golvyta på, och göra klart på en halvtimme drygt (nåt sånt..), skulle man utföra en halv dag på kommunlön. Märkte det när jag jobbade extra vitt ett par veckor en sommar. Snacka om CHOCK! Jag som bara hade jobbat för privata arbetsgivare, även på hotell och restaurang, var ju van att allting skulle gå så jävla FORT, pallade man inte så fick man sparken direkt. Jag minns att jag somnade stående mot disken en gång när jag var tvungen att vänta nån minut för länge i receptionen på ett fjällhotell som jag jobbade på. Det gick inte att stanna upp när man jobbade. Men kanske det mer hade att göra med adehådeskalleriet. Vem vet. Idag klarar jag inte den stressen längre, hyperaktivitet har den effekten när den aldrig får stängas av. Helt klart

Det blev aldrig av att söka få nåt kommununalt städjobb med vettiga tidsplaner och skäliga löner. Jag avskydde nämligen “att tömma papperskorgar” på kontor. Det behövs ju knappt städas där. Ofta skulle man städa på nätterna, för inte vara i vägen (man skulle inte synas kanske?). De hälsade aldrig ens på såna ställen. Näe, då var jag hellre mitt skiten, skrubbade och gick mil efter mil runt anläggningarna på PV (personvagnar) och underhåll, förutom de gångerna jag fick låna nån sprillans Volvo som jag ställde en vattenhink på golvet i (mm, jävlart om de hade vetat..) för att åka ut på banan och röja ur deras små bankontor eller vad det var. Livsfarligt, jag körde fel en gång och höll på att hamna på banan där de körde 230km/h varv på varv på varv. En bangubbe hittade mig på väg ut. Efter det skjutsade de mig dit.

Så, kontorsstäd var inte min grej, hellre tung verkstadsindustri. Om jag måste välja. Men helst inte städ alls. Ingen märker av att man har gjort sitt jobb förrän man inte kommer. Bara en sån grej. Snacka om deppigt. Man har inte den minsta status som lokalvårdare (det är bara städet, spotta på golvet du, de torkar upp) och lönen är skit, ryggen tar slut och man måste kunna ta skäll av hött och mött.

Jag trivdes som städerska när jag var ung och har jobbat i pool flera år med det på olika ställen. Det var alltid nåt nytt som hände, nya platser men ändå inte. Förmiddag på Landvetter och så vidare till nåt ställe 15 mil därifrån och så vidare. Att jag blev satt via ASAB på volvo, var perfekt för mig. Samma samma varje dag men ändå inte. Man lär känna alla som städerska på ett sånt ställe. Och eftersom jag var den enda i mitt slag på PV fick jag följa med på alla deras firmahappenings så fort det var nåt. När Hälleredsteamet hamnade i Guiness rekordbok tex.

Och visst var med om mindre kuligheter, sexuella trakasserier av en jävligt vidrig art (en heeeeelt annan historia, fråga mig – jag kanske berättar ) men då jävlart var det tur att jag var bästis med verkstadsgubbarna som jag alltid satt och spelade vändåtta med på rasterna. Trots att de surade för att jag resolut diskade deras äckliga jobbkaffekoppar var tredje månad. Det var bara Gyllenhammar med sitt anhang som brukade svepa förbi utan att hälsa. Trots att det var JAG som hade polerat bordskivorna tills de blänkte för att han skulle ha nåt fint att spilla kaffe på.

Kanske det låter på mig som att jag saknar mitt gamla städjobb? Men nej, det gör jag inte. Jag var ensamstående småbarnsmamma med ADHD (om än inte diagnostiserad då) med ett heltidsarbete och ett extrajobb för att klara räkningar och skulder.

Nostalgi är inte samma sak som att tro att jag skulle kunna utföra det arbete jag orkade med att utföra då och dessutom till en mindre bra lön, vilken jag inte klarade mig särskilt bra på.  Trots att jag tog chansen och blev kriminell, genom att ta livsfarliga städjobb utan något som helst skydd, för att öka oddsen till ett drägligare liv.

—————————————————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om luleå, förnyat luleå, hemvändare, volvo provbana, hällereds team, adhd, dampskalle, städjobb, höglager, svartstäd, lokalvårdare, verkstadsgubbar, skälig löner, kommunlön, tömma papperskorgar, tungt industristäd, jobba fackligt, asab, fastighets, handels, entreprenad, entreprenör, ssab, volvo, adehåde, norrbottning, sörlänning, borås, ulricehamn, göteborg, lagerarbete, fackordförande, knapsu, fast anställning, västergötland

Såg en insändare i vår lokala blaska igår, vilken klagade på länstrafikens respons på klagomål. Det har varit rätt eländigt häromkring ett tag, med många nya förare (medför ryckiga stopp och starter, dålig tidtabellshållning etc) och läckande bussar (seriöst, det regnar in!). Insändarskribenten hade tydligen gjort vad jag och många andra funderat på, och skrivit till länstrafiken och klagat på saken. Det svar hon fick gick enligt följande mall: “Tack för dina synpunkter. Vi kommer att ta upp dem med vår partner.” Skribenten tyckte att det hela var riktigt dåligt. Kan man inte få någon att ta ansvar för något, sedan busstrafiken las ut på entreprenad? Och vem är denna mystiska partner?

Jag undrar om det är så enkelt. Att politikerna skyller på tjänstemännen som skyller på utförarna som skyller på politikerna och så vidare ad infinitum, den karusellen har vi sett förut. Att skyffla över ansvaret någon annanstans och gömma sig i byråkratin, det funkar precis lika bra både med entreprenadmodellen och med offentliganställda-modellen.

Fast jag kan inte låta bli att undra hur moderaterna et al menar att saker ska bli bättre när de läggs ut på entreprenad, så länge det är samma bussförare som kör samma gamla bussar och arbetet leds av samma typer som tidigare var trafikledare hos landstinget…

På ett liten, liten byggarbetsplats arbetades det febrilt med att hinna färdigt till jul. Uppifrån den stora byggkranen kunde man se när betongbilarna dundrade över den skånska slätten, bakom varje rosa betongbil körde diamantborrarna. Nä, förresten det stämmer inte helt – en liten, liten vit japansk (eller var den tysk?) bil skymtade bakom betongbilen. Den vita lilla bilen försökte febrilt köra om men eftersom det hela var en prestigefyllt lopp lade sig alltid betongbilen på vägens mittlinje. Betongen vann alltid loppet!

Diamantborrarna som låg sist hade däremot ingen brådska – betongen skulle ju härda först.

På bygget gick allt sin gilla gång: i boden satt platschefen och skrek i sin telefonlur medan de andra tjänstemännen mumsade på någon försäljares medhavda tårta. Ja, det var tider det… innan laktosintoleransen uppfunnits och när man fortfarande kunde kräka upp mutorna.

Där ute hade man precis dubblat väggformen – utan att klämma fast elektrikern! Allt var frid och fröjd. Detta var ju långt innan arkiveringshysterins århundrade. På den tiden då man fortfarande definerade kvalitet genom uppnådda resultat och inte genom antal pärmar. Ja det var flera år före ISO 9000.

Medan de flesta på det lilla bygget koncentrerade sig på att vara snälla hade boatomten bråda dagar. Nya ritningar, nya galgar, väck med de gamla. Den lilla vita bilen närmade sig snabbt och från kranen hördes varningsropen: ”Arkitektkopia är på väg! Skynda, skynda – Bygg klart fort som f-n!”

Detta var i början av 90-talet när allt fortfarande skulle revideras – därefter avskaffades generalentreprenaden och med den gick den styrda och nedåtriktade kommunikationen också i graven.

Den nya, moderna totalentreprenaden var bättre. Inget tjafs – bara att bygga. Snabbt och billigt. Bygg först rita sen hette det nu. Då behövdes inga revideringar. Då kunde de snälla barnen hinna flytta in före jul!

För den stora, stygga fackföreningen som hittills haft kontroll över verksamheten blev det ett existentiellt dilemma när bygghandlingarna försvann. Svartfötter som plötsligt diskuterade med arbetsledningen blev ett hot. Så när någon ville kommunicera verbalt och uppåt var facket snabbt på plats och sa: ”Håll käften, du får ändå inte betalt för att snacka – du skall maska.”

Snart avskaffades även totalentreprenaden och med den gick all byggkommunikation i graven. För det stora fackförbundet som tappat både fattning och anhängare hade situationen blivit desperat. För det som vid 2000-talet början fanns kvar var s k splittrade entreprenader med en massa hantverkare med olika chefer som hade en massa gubbar – både egna och andras – utspridda på 100-tals olika byggen samtidigt. När språket har avskaffats och alla tjänar mer pengar än någonsin (trots att ingen betalar…?) – då är kommunikation överflödig!

Och jag säger som IKEA: Länge leve mångfaldet!
Men nu undrar du säkert vad det blev av boatomten?!
Han har det bra! Han rånar värdetransporter – och han har ett perfekt alibi. Fingrarna var ju redan blå-svarta!

Idag påbörjade jag en ny bok om entreprenadrätt. Den skall vara utläst klockan 16 idag då jag har gruppundervisning. Vi ska till undervisningen ha läst ut boken och svarat på massa juridiska frågor som har med entreprenad att göra. Jag ligger inte så bra till tidsmässigt just nu. SÅ jag gick upp rätt tidigt idag för att börja. Men sen slog det mig att man inom entreprenadrätt inte använder lagboken utan ett visst standardavtal. Standardavtalet som vi använder hade jag köpt i form av ett häfte för några veckor sedan. SÅ jag skulle gå och hämta häftet imorse men då var det borta. Det stod inte i bokhyllan, och inte heller i sideboarden.  Jag letade och letade, men det fanns inte någonstans. Men så slog det mig att jag kanske hade kastat det och eftersom jag är en bra människa som källsorterar papper har jag en papperspåse med kastat papper i. Gissa om den fanns där! Är det inte fantastiskt med källsortering? Nu kan jag ju använda häftet trots att jag redan har slängt det en gång. Det är inte kladdigt eller blött. Nej det är precis som förut. Varför jag slängde häftet från början? Jag trodde väl att det var ett reklamblad.

Mmmm Vilken rolig blogg jag har, och så intressant!

Ett företag som har hand om bemanning kallas ett bemanningsföretag, ett sådant har hand om entreprenad och outsourcing. Man kan vända sig till ett bemanningsföretag om man vill lämna över någon av sina avdelningar för att man inte har tillräckliga resurser att ta hand om det själv till exempel telefonpassning, eller helt enkelt känner att man inte har tiden att lägga ner på att göra det ordentligt själv.

I söndagens DN finns en artikel om biblioteken. Kanske ska man vara glad varje gång massmedia orkar engagera sig i en sådan “marginell” företeelse?

Man blir så trött bara på att kopplingen mellan privatisering av biblioteksverksamheten och framgångar i form av ökad utlåning och ökat antal besök ständigt lyfts fram. Finns det ens en sådan koppling?

Det är ju helt enkelt inte sant att det bara är bibliotek som drivs i icke-kommunal regi (läs Dieselverkstaden) som ökar utlåning och besök. Det finns flera exempel på “traditionellt” (kommunalt) styrda bibliotek som har liknande framgångar. Mitt förslag är att ett biblioteks “framgång” har med andra saker att göra.

Vilka faktorer som driver biblioteksframgång skulle jag gärna vilja se en studie av, gärna i Biblioteksföreningens regi. Man kan t ex jämföra en grupp bibliotek på “uppåtgående” med en kontrollgrupp på “nedåtgående” och se vad den ena gruppen gör, som den andra inte gör. Eller så har det kanske med yttre faktorer att göra, som demografi?

Jag är i alla fall helt övertygad om att en av framgångsfaktorerna för biblioteken är ledarskap. Ett bibliotek med bra ledarskap kan åstadkomma i stort sett vad somhelst! En annan viktig aspekt är maknadsföring i alla dess skepnader. Jag kan tänka mig en rad andra faktorer, som naturligtvis verksamhetens kvalitet etc. Men som sagt, en studie av detta skulle vara intressant att läsa. Med en sådan i ryggen skulle biblioteken få mer på fötterna när de utmanas av företag som Svenska boklån.

Läs också Christer Hermanssons debattartikel om privatisering i UNT.

Uppdatering: Jag kan förresten belägga mina påståenden om att många bibliotek är i en positiv trend med siffror som gäller biblioteken i Stockholms län: Rapport från Regionbibliotek Stockholm [pdf].

Blir glad av att se att företaget Svenska Boklåns anbud på att ta över biblioteksverksamheten i Linköping debatteras på Corren.se. Och det är inte bara biblioteksanställda som engagerar sig, utan också biblioteksanvändare. Bra att röster hörs om att bibliotek handlar om mer än att stå vid en disk och låna ut böcker. Att det handlar om högkvalitativ service och vägledning byggd på gedigen kunskap, OCKSÅ.

I den relativt nypublicerade skriften Biblioteket i samhället (som jag kanske recenserar lite senare) lyfts mötet mellan personal och besökare fram som en oerhört viktig del för bibliotekets möjligheter att minska klyftan mellan utanförskap och innanförskap i samhället. Kan Svenska Boklån bidra med den kvalitén? Känner de övehuvudtaget till den dimensionen och har de den demokratiska ambitionen? Inget jag hittills hört eller läst tyder på det.

Ung ett år (det kom ca 150 webbutiker emellan) efter att vi påbörjade arbetet med att uppdatera vår leverantörsportal www.entreprenor.net har vi nu kommit i mål och den nya entreprenor.net går skarpt!

Vi har byggt om från grunden så att systemet blivit så sökmotorvänligt som det bara är möjligt, detta innebär bla att varje enskild kategori samt sida på webbplatsen, totalt närmare 12000st är sökmotoroptimerade.

Vi passade även på att fräscha upp designen, Tack Lena på Norrwebb för ett utmärkt jobb som vanligt!

Är du kanske verksam inom entreprenad, skog, transport, energi eller bygg branschen?
Väl mött på NYA entreprenor.net

Midgårdsskolan är den enda kommunala skolan i Umeå som har ett privat företag som matleveranör, det vill säga att ett företag, Vildmannen, får skattepengar för att göra skolmaten och att de stoppar en del av dessa pengar i egen ficka istället för att använda överskottet till att göra bättre mat. Det är också den skolan där elever genom åren har klagat mest på maten.
SSU Umeå och SSUare på Midgårdsskolan kommer under torsdagen och fredagen vecka 11 genomföra en undersökning på skolan för att ta reda på vad eleverna tycker om skolmaten och hur det påverkar dem. Utifrån undersökningen kommer vi sen att jobba med opinionsbildning, mot kommunen och via de SSUare som sitter i kommunala nämnder för att förändra maten på Midgård i den riktning elever och våra medlemmar önskar och för att skapa en elev- och personalstyrd skolbespisning.

Först nu i veckan har vi skrivit på det kontrakt som kommer att gälla för byggentreprenaden med DHB. Inget konstigt, DHB verkar bra och proffesionella. Känns också bra att Vallsjöhus och DHB verkar ha fått bra kontakt.

Okej, så kontraktet är skrivet, vad händer nu? Ingenting för tillfället, från vår sida i alla fall. Första signaturen ger husföretaget – Vallsjöhus – ett ok att fortsätta med de ritningar som måste fram för att kunna ansöka om bygglov. Eftersom vi ritat planlösningen själv kommer det att bli riktigt intressant att få se fasadritningarna från alla väderstreck.

Vi har valt en delat entreprenad. Det innebär att vi skriver två kontrakt. Ett med husföretaget, som levererar husets alla delar och ett kontrakt med en byggfirma som gör allt byggarbete. Just nu har vi skrivit på för huset och väntar med att skriva kontrakt med byggfirman innan vi har fått ordentliga ritningar och bygglov.