Het was weer een tijdje geleden, maar vandaag gaan we ons nog eens richten op liefhebbers van mooie volzinnen op papier. De ene keer kunnen die leiden tot een mooi verteld verhaal, de andere keer kunnen we ze gewoon afdoen als elitair geneuzel. Omdat het leven gewoon té kort is om ons met nietszeggende literatuur bezig te houden, geven we liever een tip waar jullie wél iets mee kunnen doen.

Ik heb het ongelofelijke geluk om één van de radertjes te vormen in onze collectievorming voor wat het departement ‘boeken’ betreft. Nu zag ik eergisteren eerder toevallig dat auteur Erlend Loe een nieuw boek uit had, ‘Muleum’. Ik las de korte inhoud ervan en ik had meteen iets van: ‘Ja, dat boek zou ik graag eens lezen’. Zijn nieuwste aanwinst heb ik natuurlijk besteld. Nu wist ik dat we een hele reeks andere boeken van dezelfde auteur hadden, dus was mijn nieuwsgierigheid onmiddellijk geprikkeld. Ik nam ‘Tang’, ‘Naïef. Super’, ‘Volvo vrachtwagens’ en ‘Doppler’ meteen mee naar huis. Ik ben gewoon begonnen in ‘Doppler’. Een korte inhoud.

Doppler is een geslaagde man die midden in de wereld staat. Op een dag valt hij van zijn fiets als hij een tochtje door de velden maakt. Nog duizelig voelt hij een rust over zich komen die hij al lang niet meer gevoeld heeft. Hij besluit op het platteland te gaan wonen en doodt een eland die een kalfje blijkt te zogen. Doppler adopteert het dier als een zoon en doopt het Bongo.
Met Bongo trekt Doppler zich terug in het bos, weg van de beschaving. In die volstrekte eenzaamheid ontwikkelt de rebelse Doppler zich tot een profeet die de wereld de waarheid gaat vertellen in de hoop dat de wereld daarna verandert.

Erlend Loe (1969) begon zijn carrière met het maken van korte films en videoclips. Logisch, want hij studeerde eerst aan de kunstacademie van zijn geboortestad Trondheim, later aan de filmacademie van Kopenhagen. Hij was tevens werkzaam als recensent, maar werkte ook nog in een psychiatrisch ziekenhuis en als leraar. Het één heeft niet noodzakelijk met het ander te maken.

In 1993 verscheen zijn debuutroman ‘Tang’, een jaar later verscheen zijn eerste kinderboek. In Noorwegen verwierf hij al snel een cultstatus, in ons taalgebied verloopt zijn doorbraak vooralsnog moeizaam. Voor zijn werk ontving hij diverse prijzen, in 2004 werd hij bekroond tot beste schrijver onder de veertig jaar. Wie ooit iets van deze auteur leest, wil gewoon alles van hem lezen, zo wordt algemeen beweerd. Benieuwd of die vlieger ook voor mij opgaat.

Buyaka!

Tänään ajattelin tehdä täysin uuden aluevaltauksen ja kirjoittaa KIRJOISTA! Lukeminen on keskimäärin tosi kivaa ja sivistävää. Jos lukisin esimerkiksi kaiken sen ajan, jonka käytän bloggaamiseen ja feisbuukkaamiseen olisin varmaan tosi fiksu. Kirjoista kirjoittaminen sen sijaan on vähän riskialtista. Keskimäärin niitä tyyppejä, jotka lukee kirjoja, pidetään fiksuina tyyppeinä. Mutta jos kirjoittaa lukemastaan kirjasta jotain tosi tyhmää, vähän niinkuin menettää ne kuvitteelliset fiksuuspisteet, jotka kirjan lukemalla saa.

Luin eilen loppuun NORJALAISEN Erlend Loen Supernaiivin. Veikkaan, että aika monet blogin lukijoistakin on lukeneet sen. Aika monet on varmaan lukeneet sen jo lukiossa tai jotain, mutta oon yleensäkin trendeissä vähän jäljessä. Anyway, Supernaiivi kertoo sellasesta norjalaisesta tyypistä, jota ei huvita oikein mikään. Se ei käy koulussa eikä töissä vaan heittelee PALLOA talon seinään ja hengailee sen yläkerrassa asuvan kahdeksanvuotiaan Borre-nimisen skidin kanssa.

Supernaiivi-kirjasta ei ole vielä tehty leffaa. Jos sellainen tehtäisiin, ehdottaisin pääosaan Ben Affleckia.

Mä oon jotenkin viime aikoina ajautuntut lukemaan useita vähän samantyylisiä kirjoja. Tällaisista “uuden vuosituhannen sieppareista ruispellossa” on muodostunut melkein oma skene. Niissä on päähenkilönä yleensä 20-30-vuotias janari, jota kiinnostaa musa, MIMMIT, pilvenpoltto ja kaverit enemmän kuin duuni tai opiskelut. Sellaisia tyyppejä, joihin NÖRTIT voi samaistua ja joille siistit tyypit voi nauraa. Yleensä tällaiset kirjat on kirjoitettu tosi nokkelasti, koska ei niitä muuten kukaan jaksaisi lukea. Supernaiivin lisäksi vastaavanhenkisiä kirjoja on esimerkiksi Benjamin Kunkelin Jumissa (ARVOSTAN!) ja Halgrimmur Helgasonin 101 Reykjavik. Myös jossain Juha Itkosen Anna minun rakastaa enemmän -kirjassa on ehkä vähän samaa vibaa.

J. D. Salingerin romaani Sieppari ruispellossa kertoo Holden-nimisestä jannusta, jota kiinnostaa BRENKKU ja mimmit enemmän kuin opiskelu. Kuvassa sieppari ruispellossa.

Supernaiivi oli tosi kiva kirja. Jos osaisin arvostella sitä jotenkin ironisen nokkelasti, tekisin sen, mutten osaa. Mua kuitenkin ärsyttää tollasissa kirjoissa se, että niiden päähenkilöt on aina jotenkin epätodellisen nokkelia tyyppejä. Ei kukaan voi oikeasti tavata jotain tosi ihanaa tyttöä ja sanoa sille sitä Alanis Morisette -juttua, jonka Supernaiivin tyyppi sanoo Liselle siinä kirjassa. (EN NYT SPOILAA, JOS JOKU LUKIJA HALUAA LUKEA KIRJAN ITSE) Jos joku oikea ihminen sanois samalla tavalla jollekin oikealle tytölle, se tyttö varmaankin kysyisi jotain tyyliin “mistä uusiseelantilaisesta indie-leffasta sä luulet olevasi” tai sitten vain nauraisi. Mun mielestä olis siistiä, että joku kirjoittais sukupolviromaaniin niistä janareista, jotka katsoo himassa YOUTUBE-VIDEOITA ja jäätää treffinsä puhumalla siitä myös treffeillä.

Nojoo, jottei menisi liian syvälliseksi, kerron myös vähän omasta päivästäni. Nukuin aamulla aika pitkään. Mun toinen kämppis muuttaa pois ja meidän kämpillä oli isoo MUUTTOMEININKII. Saas nähdä minkälainen jannu siihen tulee tilalle. Olin luennolla, jossa käsiteltiin Yhdysvaltain mustan väestön POLIITTISTA HISTORIAA. Luennoitsija vastasi ihan asialliseen kysymykseeni akateemisesti toteamalla “eihän taloustieteilijöitä kannata kuunnella”. Toivottavasti mustakin tulee valmistuttuani yhtä fiksu. Unicafessa söin tänään kreikkalaista possupataa.

Loppukevennykseksi yksi viime aikojen kovimmista youtube-pätkistä. ENJOY!

Jomar est un peu le genre de personnage qui aurait pu sortir de la tête de Paasilinna, mais c’est Erlend Loe qui a écrit le scénario et finalement Doppler n’est pas très loin. Sauf que Doppler n’aime pas les gens et Jomar a presque l’air de les craindre, de ne pas trop savoir quoi dire ou faire quand il est forcé d’en croiser, ce qui se termine en crise de panique ou grognement d’ours mal réveillé. Et Jomar ressemble presque à un ours, un ours bourru divorcé avec un fils de quatre ans qu’il n’a jamais vu parce que les choses le dépassent, capable d’incendier involontairement deux maisons en moins d’une heure dix huit, mais Jomar est attendrissant, en un sens. Le genre de loser résigné un peu bêta empêtré dans sa maladresse, qui rate tout du début à la fin (enfin non, pas la fin), mais qui peut traverser la moitié du pays (la Norvège, ça peut être utile de préciser) pour aller voir son fils, avec juste un bidon de gnôle et quelques paquets de clopes dans le coffre de son scooter des neiges qui ne tardera pas à tomber en rade.

Même s’il est très loin des autoroutes, Jomar croisera plusieurs phénomènes sur son chemin, Lotte qui veut en faire son meilleur ami au bout d’à peine dix minutes, Ulrik, persuadé que l’ananas est un fruit pour homos et qui lui apprend comment se bourrer la gueule avec un rasoir, deux tampax et un fond de gnôle, Ailo qui vit dans un tipi sur un lac gelé et lui offre une carte de fidélité de supermarché. Et qui lui enseigne aussi, à sa manière, qu’attacher un scooter des neiges à sa cheville avec une chaine n’est peut-être pas une très bonne idée si le lac est en train de fondre…

Ils peuvent tous avoir l’air un peu cinglés mais finalement c’est ce qui les rend si attachants, si on s’approche un peu. Il vaut mieux avoir un grain qu’être ennuyeux, en tous cas moi je partagerais bien ma crème au chocolat avec eux.

Pour 5 tout petits pots, plus on est de fous… 150g de chocolat au lait (ou noir c’est comme vous préférez), 30cl de crème fleurette, le jus et le zeste d’une orange, 2 jaunes d’œufs, 3 c.s. rases de sucre en poudre, 2 c.c. de maizena, 1 c.c. d’extrait naturel d’orange, 1 c.c d’écorce d’orange en poudre.

A feu très très doux, faites fondre le chocolat avec la crème. Mélangez séparément le reste des ingrédients (sauf le zeste rapé de l’orange qui servira pour la déco) et versez dans la casserole. Augmentez le feu légèrement et faites épaissir, une dizaine de minutes, sans cesser de mélanger. Versez dans les petits pots, faites refroidir à température ambiante et réservez au frigo quelques heures avant de servir.

Yksi vanhemmuuden eduista on se, että tulee luettua myös lasten- ja nuortenkirjallisuutta, joka muuten saattaisi helposti jäädä paitsioon.

Johan & Päivi Ungene:
Bestikset Johanna ja ulla
Bestikset Johanna ja Ulla riidoissa
Maailman kilteimmät Johanna ja Ulla
Bestikset Johanna ja Ulla salaisuuksien jäljillä

Kun tyttäreni tarttui übersöpön näköiseen kirjaan Maailman kilteimmät Johanna ja Ulla, yritin ehdotella kaikenlaisia vaihtoehtoja, mutta hän oli jo päätöksensä tehnyt. Olemme nyt lukeneet sarjan kolme ensimmäistä osaa ja olemme pääosin pitäneet lukemastamme.

Johan ja Päivi Ungenen Johanna ja Ulla -kirjojen vahvuus on eläytyvän realistisessa lapsikuvauksessa. Tai maailman kuvaamisessa lapsen silmin. Tyttöjen touhuissa yhdistyvät absurdi, mielikuvitus ja sosiaalisten pelien pelaaminen. Sarja näyttää kylmäävän aidolla tavalla myös tyttöyden pimeät puolet: kateuden, kilpailun ja juonittelun, joista – minun mielestäni – kirjoihin tulee juuri se särmä, joka tekee niistä lukemisen arvoisia.

Talo-Ulla sanoi, että oli olemassa niin sanottu rauhanpalkinto. Se myönnettiinn joka vuosi niille jotka olivat olleet kilteimpiä maan päällä. Hänestä tuntui että hän saisi sen.
”Me”, minä sanoin.
”Jos on kiltti, on myös antelias”, Ulla vastasi silloin.
Että minun pitäisi suoda palkinto hänelle eikä olla niin kateellinen.
(Maailman kilteimmät Johanna ja Ulla)

Taustalla häilähtelee myös yhteiskunnallisia teemoja, ja suorastaan särmättömyyttä vastaan tuntuu suunnatun Maailman kilteimpien Johannan ja Ullan kohtaus, jossa nämä esittävät pienelle Elisabetille kilttiä lastenohjelmaa. Kaiken ruman ja mahdollisesti pelottavan sensuroiminen esityksestä tekee siitä mitäänsanomatonta kitschiä, ja Elisabet nukahtaa kesken shown.

Vielä huomattavasti enemmän minun makuuni istuvat Supernaiivista tutun Erlend Loen Kurt-kirjat.

Erlend Loe:
Kala
Kurtin käytöshäiriö
Kurt on tärkeä
Kurtilla keittää
Kurttila

Kurt on trukkikuski, jolla on taipumuksena jättää työpaikkansa ja yrittää jotain muuta. Ja erinäisten sekoilujen jälkeen palata taas arkeen. Hän on naimisissa Anne-Lise -nimisen arkkitehdin kanssa, ja heillä on kolme lasta.

Kurt-kirjojen ihmiset ovat lapsellisia. Trukkikuski käyttäytyy kuin uhmaikäinen pikkukakara, ja myös muita aikuisia ohjaavat varsin alhaiset vietit. Tilanne taitaa olla tosielämässä kovin valitettavan samantapainen vain sillä erolla, että tosielämän aikuiset peittelevät alhaisia motiivejaan ja hillitsevät käytöstään paljon taitavammin kuin Kurt-kirjojen aikuiset lapset.
Loe ikään kuin riisuu ihmiset kaikesta sumutuksesta, näyttää heidän sisäiset lapsensa paljaina ja tekee sen terävästi ja aivan hillittömän hauskasti.

Tämä tekee kirjojen aikuisista ja koko maailmasta ja sen tilanteista myös helposti lapsen ymmärrettäviä.

Mitä sinä tarkoitat? Kurt kysyy.
Tarkoitan ettei trukin ajaminen voi mitenkään olla yhtä tärkeää kuin jotkut muut ammatit, tohtori selittää.
Millaiset muut ammatit? Kurt kysyy.
Minun työni esimerkiksi, tohtori sanoo. Tai minun vaimoni työ. Me olemme molemmat lääkäreitä. Huolehdimme siitä, että ihmiset ovat terveitä ja pirteitä. Se on hyvin tärkeää. Miten luulisit käyvän, jos kaikki vain pyörisivät ympäriinsä sairaina koko ajan?
Ei kai siinä kovin hyvin kävisi, Kurt arvelee.
Siinäs näet, tohtori sanoo.
Mutta minusta on tärkeää ajaa trukkiakin, Kurt sanoo.
Onko sinulla esimerkiksi hakulaitetta? tohtori kysyy.
Mikä se on? Kurt ihmettelee.
Kurt ei tiedä, mikä hakulaite on! tohtori huutaa Tohtori Ninalle ja muutamalle muulle tohtorille, jotka seisovat vähän kauempana. Kaikki tohtorit nauravat aika äänekkäästi.
(Kurt on tärkeä)

Kurt on tärkeä on ollut tähänastisen elämäni kivuliain lukukokemus: juuri katkenneen kylkiluun kanssa on paha hytkyä naurusta. Fanitan. Sarjan uusimpaan osaan on tarkoitus tarttua aivan lähipäivinä. Maltan tuskin odottaa, kun se näyttääkin niin hurjalta:

Magnus Marsdal (foto: Oktober Forlag)

- Dette er tiåret da vi oppdaget at hus må bygges, og gamlinger må vaskes, selv om vi har internett. Magnus Marsdal til Adresseavisen.

- Jeg er en ape som folk tror de kjenner. Men apen kjenner ingen. Ari Behn til Massiv.

- Vi har vokst i fra hverandre, menneskene og jeg. Kristopher Schau til Dagbladet.

- Den ubehagelige sannheten er at vi ikke har noen folkekirke. Vi har en kirke uten folk. John Olav Egeland i Dagbladet

- For den nye generasjonen er det flerkulturelle samfunnet like selvsagt som internett og trekantsex. Aslak Nore til Massiv.

- Etter en periode med vondt i ei tann blir det veldig klart at lykke er fravær av smerte. Mer komplisert er det ikke. Erlend Loe på Twitter.

Jag har tidigare läst Erlend Loes böcker om Doppler. Underbara böcker, jag fann dem annorlunda och helt klart roande. Den handlar om Doppler, en man som är trött på duktighetsfällan. Han har fru och barn men ger sig ut i skogen. Handlingen är helt klart speciell, när han sen också träffar på älgkalven Bongo ler jag för mig själv.

Sen har vi också Maria & José som också är en underbar liten bok med illustrationer. Den handlar om José som bor i Marias öra… skumt.. helt klart! Men vilken vacker liten berättelse. Och tanken är underbar, jag vill också ha en José i mitt öra! En av mina favoritböcker helt klart.

Idag har jag iallafall beställt ytterliggare två böcker av just Erlend Loe. Det blir säkert trevlig läsning. Känner att jag behöver lite Loe nu. Jag har liksom irrat omkring bland mina böcker, men inget verkar falla mig riktigt i smaken just nu.

Önskar jag hade nåt exemplar av Loes böcker här nu så kunde jag ge nåt citat så ni får någon känsla för sättat han skriver på. Det är udda och roande! Men jag hittade lite på internet, även om det inte är det bästa. Det är ur boken Doppler.

Efter ett fall med cykeln får Andreas Doppler nog. Han är trött på all duktighet, all trivsamhet och konsumtionshysteri, och han lämnar sitt välordnade liv med villa, ekonomjobb, familj, barnprogram och flyttar ut i skogen. Han inrättar ett liv som jägare och samlare. Men livet i skogen blir inte så fridfullt som han hoppats på.

Utdrag ur boken:

Norge kommer inte till EM i Portugal. Okej då. Vi hade väl ingenting där att göra, eller vad tycker du Bongo, säger jag, och det är inte gott att veta vad Bongo tycker, det är inte verkligen inte gott att veta, han håller korten rätt intill bringan och röjer inte med ett ord vad han egentligen anser om förbundskaptenen Semb. Du kan väl säga om du gillar honom? säger jag. Men han är stum. Du kan väl säga om du tycker att han är ett karismatisk charmtroll eller om du tycker att han bör dra åt helvete? säger jag. Noll respons. Då väljer jag att tro att du tycker att han bör dra åt helvete, säger jag. Rätta mig om jag har fel. Det är lite chockerande, säger jag. Du verkar så trevlig och mjuk och god, men inom dig bär du en massa aggressioner. Det måste du jobba med, säger jag. Alla har vi vårt. Själv jobbar jag både med det ena och det andra. Men att du går omkring och önskar förbundskaptenen Semb så mycket ont överraskar mig lite. Att du inte gillar honom så mycket är lätt att förstå, men åt helvete?

“Jag har gjort så mycket.
Jag har varit så duktig.
Jag har varit så satans duktig.
Jag var duktig på dagis. Jag var duktig i lågstadiet. Jag var duktig i mellanstadiet och högstadiet. I gymnasiet var jag avskyvärt duktig, inte bara i ämnena utan också socialt. Jag var duktig utan att vara fackidiot, utan att bara läsa det man skulle, jag var delvis upprorisk och fräck och behandlade mina lärare på gränsen till vad som var tillåtet och ändå tyckte de bättre om mig än om de andra och för att lyckas med det måste man vara duktig på ett liksom gränslöst motbjudande sätt, slår det mig i dag. Jag studerade duktigt och fick en superduktig flickvän som jag gifte mig med på ett duktigt sätt bland duktiga vänner efter att man erbjudit mig ett jobb som var så duktigt att det visade finger åt alla andra duktiga jobb. Senare har vi fått barn som vi uppfostrat duktigt och vi har skaffat hus som vi renoverar duktigt. Mitt i all denna duktighet har jag vandrat i åratal. Jag har vaknat i den, somnat i den. Jag har andats duktighet och stegvis tappat bort livet. Så ligger det till, ser jag nu. Gud förbjude att mina barn blir lika duktiga som jag.”

“kalven ska heta Bongo efter min far. Egentligen heter min far inte Bongo. Ibland måste man vara öppen för den sortens kopplingar”

Det finns en fortsättning på Doppler som också är en varm och roande bok i mitt tycke. Volvo lastvagnar, det låter ju hur tråkigt som helst i mina öron iallafall. Men det är det inte!

Kopierade följande från Bokus:

Volvo lastvagnar tar vid där förra årets Loe-roman Doppler slutade. Andreas Doppler har tillsammans med sonen Gregus och älgkalven Bongo gått genom de värmländska skogarna och hamnat hos den haschrökande Maj-Britt. Hon ligger i fejd med godsägaren von Boring som hon bussar Andreas på, vilket inte bär sig bättre än att Doppler även blir vän med godsägaren. Under tiden har både Gregus och Bongo, som upplever att Doppler övergivit sitt korståg mot duktigheten, dragit sin väg.

Volvo lastvagnar visar en Erlend Loe på bästa skrivhumör. Infallen är många och läsaren är helt i händerna på den galna berättaren. Det vimlar av roliga fotnoter, referenser och sidospår.

Jag fann ett utdrag ur denna bok:

Maj-Britt är otålig. Hon minns själv att det ibland tog fruktansvärt

lång tid att lägga ett barn, men nu tycker hon att

det är något som inte stämmer. Hon lägger ifrån sig den

tämligen tjocka jullen, alltså haschcigaretten, eller vad man

nu ska kalla det, som hon just har rullat till sin gästs ära, sveper

om sig sjalen ordentligt och går över till logen för att

undersöka vad de främmande norrmännen håller på med.

Det visar sig att de sover, som de flesta norrmän så dags,

men det accepterar inte Maj-Britt utan ruskar liv i Doppler

och påminner honom om att de skulle prata. Han sätter sig

förvirrad upp. Kom, säger hon och går före för att visa väg

med en lagårdslykta. Doppler anstränger sig för att vakna

och traskar på bakom henne, förbi vårdträdet och stjärnhimlen

och in i huset, där musiken har oförtruten styrka och

intensitet.

Är det något särskilt du vill prata om? frågar Doppler när

de har satt sig vid köksbordet och suttit där ett bra tag.

Hon svarar med att ge honom jullen och en tändare. Han

skakar på huvudet, men hon nickar och säger jojo.

Tack, men jag röker inte, säger Doppler.

Hur skulle det vara med våfflor då? frågar Maj-Britt.

Tycker du om våfflor?

Våfflor låter höra sig, säger Doppler trött.

En timme senare är Doppler med på noterna. Han har ätit

en åtta tio våfflor och känner humöret stiga. Han la inte

märke till att Maj-Britt blandade ner en god del av det illegala

ämnet i smeten och arbetade in det ordentligt, men han

känner att det är något.

Han skrattar och han gråter.

Han öppnar sig på ett sätt han inte gjort sedan tonåren.

Han pratar om hur duktig han varit och om hur lite duktig

han har bestämt sig för att bli.

Då är vi två, säger Maj-Britt och ger honom något slags

kram.

Han berättar om faderns död och om familjen och om

tiden i skogen i Oslo. Och Maj-Britt lyssnar tyst och ställer

följdfrågor. Det är lätt att öppna sig för Maj-Britt. Trots att

hon på mer än ett sätt är ganska skruvad upplever han henne

som en god lyssnare.

Då och då dansar de lite. Lyssna nu, säger hon när refrängen

närmar sig i en gammal Bob Marleylåt. Och Doppler

lyssnar. If you are a big, big tree, sjungs det, we are a

small axe, ready to cut you down, to cut you down. Maj-

Britt gestikulerar rytmiskt under tiden. If YOU are a big, big

tree, sjunger hon och pekar på Doppler med ena bambustaven

på ”you”, WE are a small axe, fortsätter hon och pe56

kar in mot sig själv med båda händerna på ”we”, ready to

CUT you DOWN, sjunger hon, och upprepar: to CUT you

DOWN, och båda gångerna som denna sista rad sjungs mimar

hon huggrörelser på ”cut” och ”down”.

När låten är slut haltar Maj-Britt bort till stereon och får

igång den igen. Och Doppler dras med. De sjunger och

mimar båda två. Under första refrängen pekar de på varandra

på ”you”, men senare ställer de sig bredvid varandra och

pekar mot en osynlig tredje part. Mot alla svinen där ute

som tror att de har allting så klart för sig. Det är Maj-Britt

och Doppler mot resten av världen. Om du så djävla mycket

tror att du är kung och kan köra med andra människor

eller med naturen, då kommer Maj-Britt och Doppler och

hugger dig ner.

Och hugger dig ner.

Inte det bästa utdraget ur boken men ändock. Den där gumman är det krut i. Jag kan verkligen rekomendera dessa böcker!

]]> http://bypnho.wordpress.com/2009/09/20/review-3-naive-super/ Sun, 20 Sep 2009 17:40:02 +0000 Francis http://bypnho.wordpress.com/2009/09/20/review-3-naive-super/

Title: Naive. Super

Author: Erlend Loe

Where bought: Amazon.co.uk

Why bought: Found via ‘people who bought this bought…’ roulette, wanted to read book of Scandinavian origin

Review:

Reasons why I love this novel:

• A charming innocence pervades through every page.
• This innocence never becomes sickly-sweet.
• It is constantly undercut by a dark humour.
• The pared-down style.
• A Unique turn of phrase.
• Everyone has used search engines to find people with swear words for names.
• You want to be best friends with the protagonist.
• The lists, that never seem to get boring.
• Nothing really happens, but it doesn’t seem to matter.
• Its brevity, you’ll wish it didn’t end so soon, but its length feels just right.

Reasons I dislike this novel:

• There are many reasons why I love it that just cannot be explained – which isn’t very useful for a reviewer.

QuickLink to SearchToBuy

Så vet jag ju inte riktigt vilket namn jag skulle ta liksom, eftersom jag inte vet vem jag ska gifta mig med, men ändå, man kan ju planera lite för framtiden liksom.

Emerentia Svensson tycker jag låter ganska häftigt, det låter ju sjukt roligt för att vara ärlig, sätter sig lite på sniskan så att säga.

Emerentia Karlsson låter lite sämre.

För att inte prata om Emerentia Ibrahimovich, då kommer jag aldrig att få ett jobb.

Emerentia Berg, nja det funkar nog inte helt heller.

Emerentia Öye (ja om jag haha, skulle gifta mig mer Erlend)

Eller Emerentia Loe (om jag skulle gifta mig med den andra Erlend)

Och så till det passerade, det hade inte funkat med Emerentia Oinas eller Emerentia Linzatti, inte heller med Emerentia Hermansson det hade ju helt enkelt låtit lite knäppt. Nej, träffar jag någon får han nog ta mitt namn. Emerentia och Carl-Philip Bernadotte, ja, det funkar ju lite i alla fall.

Jag har två vänner, Klara och Erik, om de gifter sig blir det Klara och Erik Mau-Sidung. Säg det snabbt en gång. Mao-Zedong.

Film promujący książkę Pettera Amundsena i Erlenda Loe

• Elvis Peeters – Wij. Er zit zo’n parental advisory-stickertje op het boek. Terecht, want de gemiddelde lezer wordt in Wij getrakteerd op enkele memorabele scènes die ongetwijfeld behoren tot de hardste uit de Nederlandstalige literatuur. Peeters zorgt er gelukkig voor dat het niet uitmondt in een goedkope grand guignol van gewelddadige pulp of scatologische waanzin, noch in een al te duidelijke satire à la American Psycho. Wat hij er precies mee wil zeggen – een doemscenario, een waarschuwing, een lichte uitvergroting van maatschappelijke onverschilligheid – is me niet steeds heel duidelijk, al is het een feit dat de combinatie van afstandelijkheid, droge rapportering en de excessen en gevoelloosheid van de personages onder de huid kruipt. Een groepje jongeren geeft zich over aan steeds extremere spelletjes waarbij de grens steeds wordt verlegd en uiteindelijk nergens te bekennen is. En het gaat verder dan kinky toestanden en klassieke puberongein: exhibitionisme met dodelijke gevolgen, groepsseks, sadisme, prostitutie, geweld voor de kick, het passeert allemaal en lijkt geen ander doel te dienen dan ontsnappen aan een realiteit die nog weinig te bieden heeft. Het thema van zinloos geweld en opgroeiende jongeren die er een totaal andere waardenschaal en belevingswereld op nahouden dan de generaties voor hen is al zo vaak beschreven geweest, maar zelden met zo’n meedogenloze ongeremdheid, waardoor je het gevoel krijgt deel te nemen aan een dissectie tot op het bot. Wij kent z’n kleine inzinkingen en enkele jongeren zijn nu en dan net iets te mondig en zelfbewust aan het leuteren om geloofwaardig over te komen, maar je jaagt de pagina’s erdoor, gefascineerd door de tastbaar gemaakte gruwel en leegheid. Nu nog de film. (****)
• Elvis Peeters – Spa. Mijlenver verwijderd van Wij. Spa is een kort, raadselachtig verhaal, dat begint als een combinatie van een kafkaiaanse parabel en het scenario van een minimalistische, experimentele film. Vrij intrigerend, overduidelijk zorgvuldig geconstrueerd als schimmige vertelling. Onderkoeld en onheilszwanger, al voelt het ook wat onderontwikkeld aan. (***)
• Erlend Loe – Tang / Maria & José / Naïef. Super. / Doppler / Volvo Vrachtwagens. Vier romans en een geïllustreerd verhaal van een Noorse schrijver met een hoogst aaibare, charmante, grappige en soms wat onnozele stijl. De boeken zijn ondanks hun weemoedige bekommernissen en terugkerende eenzaamheid nergens zwaarmoedig. Loe schrijft eenvoudig en met veel ironie, wat z’n boeken tijdens hun beste momenten een onschuldige kinderlijkheid geeft, al wil die soms wel te veel flirten met absurde oppervlakkigheid en halzachte beschouwingen over eenzaamheid en radeloosheid die vooral herkenbaar zullen zijn voor jongeren die nood hebben aan een spiegel die hen gegarandeerd een hart onder de riem zal bezorgen. Stuk voor stuk degelijke, maar vluchtige werken, ‘tof’ zolang ze duren, maar daar houdt het bij op. Ofwel ben ik intussen gewoonweg te cynisch geworden. Uitzondering: Maria & José, een wondermooie variant op het scheppingsverhaal met excentrieke illustraties van Kim Hiorthoy. (***/****/***/***/***)
• Ethan Hawke – The Hottest State. Inderdaad, de acteur. Dit moet zowat het meest klassieke debuut denkbaar zijn. Intelligente adolescenten die zich overgeven aan een tumultueuze verhouding die bij voorbaat gedoemd was om te mislukken. Je hebt het allemaal al eerder gelezen en gezien, het spelletje dat jonge geliefden met elkaar spelen, de verwarring, emotionele rollercoaster en ontnuchtering die erbij komt kijken, maar Hawke gaat nergens op z’n bek. The Hottest State is een bescheiden roman, met een franjeloze stijl, waardoor het nooit gekunsteld of onwaarachtig wordt. (***)
• Ethan Hawke – Ash Wednesday. Al even klassiek, deze variant op het desastreuze liefdesverhaal, maar dan in onvervalste road movie-stijl, en een pak beter dan z’n voorganger. De hoofdpersonages zijn beter uitgewerkt en genuanceerder, de dialogen zijn sterker en het gebruik van steeds wisselende perspectieven werkt uitstekend. De droge, realistische stijl doet wat denken aan die van Willy Vlautin, al zit in Ash Wednesday niet zo’n forse dosis ontgoocheling. Een uitstekende, melancholische tweede. (****)
• Charlotte Roche – Vochtige Streken. Onderwerp van een mediacirkus, dit Duitse schandaalboek over een jonge vrouw die het onverbloemd heeft over haar seksuele escapades, haar obsessie met hygiëne (of het gebrek eraan, getuige de eindeloze lofzangen over ongewassen kutjes, besmeurde slipjes, lijfgeuren en achtergebleven voorvocht- en spermavlekken) en haar van uitpuilende aambeien voorziene aars. Ik kan best geloven dat het voor somige vrouwen een bevrijdend werkje is, je leest immers zelden zo’n openhartige verhalen over de aspecten van lichaam en seks die altijd worden weggelaten in romans en films, al gaat het hier om een aaneenschakeling van pseudo-aanstootgevende beschouwingen zonder enige literaire waarde. Hier en daar bevat het een aantal hilarische momenten en gortdroge opmerkingen, al is het uiteindelijk, net als bij heel wat andere mediaspektakels, niet meer dan een storm in een glas water. (**)

… stay tuned for more.

NP: Richmond Fontaine – Post To Wire

(foto E. Peeters © Libelia De Splenter)

Genre: Black Comedy. Lonely man gets less lonely by turning back towards humanity

Writer: Erlend Loe

Director: Rune Denstad Langlo

North opens with us staring face to face with the films hero, Jomar (Anders Baasmo Christiansen).

Our first impression? A vacant brutish man; the lonely operator of a ski lift.

Jomar seams to be suffering from a series of psychological problems including a paralyzing anxiety disorder that causes him to fear leaving his life in the ski park; once a professional skier, now addicted to pills and booze.

When a former friend comes to visit we discover the heart of Jomar’s problems. Jomar’s ex girlfriend left him for his best friend, they now live in a small village in the far north with his four year old son. His friend urges him to come with him to see his son but Jomar’s anxiety disorder prevents him from making the journey.

Though combined act of stupidity and laziness Jomar finds himself homeless, releasing him from the bird-cage of security; he begins his journey north on a snow mobile.

His journey brings him in contact with a range of absurd characters, who, while they could not be more varied, all share the deep loneliness of isolation. Though mostly at first they seem to be insane, in there own particular ways the humanity that comes through their connection with Jomar is genuinely touching, and some unlikely frienships are forged. With the help of these new friends, our protaganist manages to maintain his alcoholism which gets him into a hilarious situation involving a young homophobic man who introduces Jomar to a novel way of getting drunk with limited resources. It includes an electric razor, sandpaper and a couple of tampons, but i’ll stop there lest you try it at home.

Filmed in some desperately horrendous conditions, North is a beautiful story of a journey of love and longing. The films conclusion is both understated and magnificent.

I left the film smiling and wondering if I could get up to the snow this year.

Score: ****

Trailer. Here.

Jemila MacEwan

Other MIFF reviews:

Moon

10 conditions of love

The Girlfriend Experience

Anna

Regi: Rasmus Sivertsen
Genre: Familj, Animerat
Längd: 90 min
Skådespelare: Atle Antonsen, Aksel Hennie, Jon Øigarden mfl.
Aktuell: På Blueray 1/4

Recension: Kurt blir grusom

Filmen är baserad på den underbara norska författaren Erlend Loes bok med samma namn. Dock har jag inte läst den än, men kommer inom kort bege mig till biblioteket för att låna mig ett exemplar (eller läsa den på plats för den verkar inte vara så tjock). Men har man läst något av Loe innan så tror jag inte man blir besviken. Dock var det filmen vi skulle prata om – inte boken.
Kurt är en glad, lagom tjock truckförare i sina bästa år. Han har varit truckförare i nästan hela sitt liv och älskar det. Hans truck är t.o.m familjens ena personbil och varje söndag tvättar Kurt den kärleksfullt. Hans familj består, förutom av han själv då,av hans fru Anne-Lise som är arkitekt. Tillsammans har de tre barn: Den tjocka hårdrockande dottern Helena, braten Bruse-Kurt och den yngsta sonen Bud. Bud är den som är mest lik Kurt. Trots att han går på dagis, så vet han att han en dag kommer att bli truckförare – som sin far.

En dag får familjen en ny granne, Doktor Petter. Denne är en rik rackare som anser att han själv är otroligt viktig. Alla älskar Dr. Petter och ju längre tiden går, ju mindre viktig känner Kurt sig. En dag säger Dr. Petter till Kurt att doktorer är viktigare än truckförare – mycket viktigare. Kurts ego får sig en ordentlig törn och bestämmer sig för att själv bli en viktig person – en doktor! Efter att ha nästlat sig in på ett sjukhus och kallat sig läkare så går snart allt åt helvete…

Karaktärerna är helt underbara och jag sitter konstant och fnissar åt deras härliga utseende. De flesta har något som är överdrivet. Det kan vara mustascher, näsor eller bara munnar. Radarparet Kurt och hans son Bud är bara för sköna. De kompletterar varandra på samma sätt som Helan och Halvan gjorde – bara att de båda är helt komplett galna. Jag älskar också att varje gång “doktor” Kurt träffar en patient så ställer han frågan “har du ätit dåliga räkor?”. Ett genomgående skämt.

Ganska kul att se hur Kurt gradvis blir elak. Det börjar lite smått när han är doktor. Men när Kurt får storhetsvansinne och siktar på att bli statsminister, då går det verkligen utför. En lite annorlunda film, men som har hjärtat på det rätta stället! Det är dock inget mästerverk, men ändock en bra och underhållande film.

Doppler

Loe, Erlend

Taschenbuch: 149 Seiten
Verlag: KiWi
ISBN-13: 978-3462039429

Andreas Doppler ist ein tüchtiger norwegischer Familienvater und ein tüchtiger Angestellter im öffentlichen Dienst. Er hat eine tüchtige Frau, tüchtige Kinder, eigentlich sind alle um ihn herum irgendwie tüchtig. Das ist auch ganz normal für ihn – bis zu dem Tag, an dem er auf dem Weg zur Arbeit mit dem Rad im Wald stürzt. Da liegt er leicht benommen, den Blick in den Himmel gerichtet und kommt ins Grübeln. Was bringt diese Tüchtigkeit? Am Abend geht er heim, packt ein paar Sachen und zieht in den Wald. Abgeschieden von den Menschen genießt Doppler die Einsamkeit. Aber er braucht auch Lebensmittel. Die beschafft er sich zunächst aus Düsseldorfs Keller, nachdem dieser aber seine Kellertür verschließt, muss er eine Elchkuh töten. Deren Kalb, von Doppler liebevoll Bongo genannt, wird von nun an sein ständiger Begleiter, Freund und weiches Kopfkissen. Mit dem Supermarktleiter fädelt er geschickt einen Tauschhandel (Elchfleisch gegen Magermilch) ein, so ist er seine größte Sorge los. Als er wieder versucht bei Düsseldorf an Nahrungsmittel zu kommen, erwischt dieser ihn. Aus dieser Begegnung entwickelt sich langsam eine Freundschaft. Dann kommt seine Frau, die ihn hin und wieder besucht und erzählt ihm von ihrer neuen Schwangerschaft. Bis zum Geburtstermin lässt sie ihm die Freiheit im Wald zu leben, aber im Mai soll er heimkehren. Es bleiben 6 Monate …

Wer kauzige, schrullige, eigenbrötlerische Protagonisten mag, wird Andreas Doppler lieben. Ohne Vorwarnung wird er zum Aussteiger und nimmt den Kampf gegen die Tüchtigkeit auf. Er erfreut sich an den kleinen Dingen im Leben, ein hübscher Käfer, eine schöne Abendstimmung, die Zweisamkeit mit dem verwaisten Elchkalb. Auf den ersten Blick ist dies vielleicht eine einfache, oberflächliche Geschichte. Aber beim Lesen wird einem unwillkürlich ein Spiegel vorgehalten und man, zumindest mir ging es so, erkennt eigene Lebenssituationen wieder. Doppler philosophiert über das Leben, die Suche nach Perfektion, die Politik und die eingefahren Gleise, die keiner gern verlässt. Das alles beschreibt Erlend Loe auf eine witzig-ironische Art, die einfach nur Lesespaß bereitet. Das Buch ist einfach und zeitlos geschrieben und entwickelt eine nicht vorher geahnte Gedankentiefe. Die knapp 150 Seiten sind recht schnell gelesen, aber ein kleiner Stachel ist steckengeblieben. Der Gedanke, wie man selbst mit der Zeit umgeht, oder ob Perfektion wirklich alles ist, ist nicht zu verdrängen. „Doppler“ ist ein nachwirkendes Buch.

Sehr gut gefallen haben mir die langsame Entwicklung der Freundschaft zwischen dem Hobbybastler Düsseldorf und Doppler sowie die liebenswerte Vater-Sohn-Geschichte. Einzig das Ende des Buches fand ich persönlich ein wenig zu aufgesetzt, es wirkte nicht realistisch, sondern eher etwas konstruiert.

Mein Fazit: Wer eine kurze, witzig-charmante Geschichte über den Sinn des Lebens lesen möchte, wird mit Erlend Loe’s „Doppler“ eine gute Wahl treffen. In diesem Sinne „Carpe Diem!“ und im Leben geht es um mehr als nur um die Tüchtigkeit.

Über den Autor

Erlend Loe, geboren 1969 in Trondheim, Studium der Literaturwissenschaften in Oslo, später an der Dänischen Filmschule in Kopenhagen und an der Kunstakademie in Trondheim. Lebt als Schriftsteller, Drehbuchautor und Übersetzer in Oslo.

Hittade en liten sån utmaning eller uppmaning som jag väljer att kalla det, hos Anders Gustafsson:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Bibeln. Jag levde och andades den.
Alla böcker om Narnia. Läste om dom så många gånger att jag tappade räkningen. Däremot fixade jag inte Tolkien, som jag istället läst högt för sonen…
Hans och Greta. Antagligen för att det var den som lärde mig läsa. En bok med kassettband till som jag lyssnade på tills jag kunde texten. Sedan följde jag med i texten och så kunde jag plötsligt läsa vilken text som helst, utan att nånsin ha tragglat alfabet eller ljudat.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Kalle Anka, läste hos en kusin som hade massor av årgångar samlade i pärmar. Regniga dagar på sommarlovet.
Bamse. Jo.
Pellefant.
Sen hur viktiga ovanstående egentligen var vet jag inte, jag har aldrig riktigt gillat serier, inte bilderböcker heller. Jag gillar text.

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Den var väldigt svår. Men jag var om inte överrumplad så i varje fall tokkär och lyrisk efter att ha läst Jan Kjaerstad första gången. Förföraren.
Sen gillar jag Loe, Naiv, super. Kanske inte heller överrumplande men jag tokgillar verkligen just naiviteten, så totalt motsatt mot föregående norske författare…

4. Musik eller inte när du läser?
Absolut inte.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Hmm. Alla möjliga deckare. Jag är verkligen totalt såld på deckare, kanske för att jag blir sämre och sämre på att byta fokus och därför gillar såna böcker man kan läsa i ett sträck…

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Njae. Inte direkt. Brukar normalt sett inte gilla filmerna. Fast Män som hatar kvinnor var en positiv upplevelse.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Små citroner gula av Kajsa Ingmarsson kanske. Jag förstår verkligen hur nån kan tycka att den är bra, och den har definitivt avskräckt mig från att ens försöka läsa någon av hennes andra böcker.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Hahahaha. Jonas Gardell är en av dem jag velat krama. Och det har jag också gjort.
Jag är inte den som brukar vilja ge folk stryk. Men kanske det skulle kännas skönt att ge Ulf Lundell en örfil?
En bok som gjort mig förbannad eller i varje fall irriterad är Gömda. Men inte fasen vill jag slå Liza Marklund för det.

Om nån tycker att det är ofantligt intressant att ha koll på vad jag gillar att läsa så kan ni följa mig på Boktipset.se.

Berätta om tre norska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.

1. Erlend Loe är en stor favorit. Jag tycker att han skriver väldigt roligt. Hans historier är ofta väldigt absurda och jag gillar hans underfundiga humor. Har sett en del intervjuer med honom och han verkar inte alls inse hur rolig han är. Första boken jag läste var Naiv. Super där huvudpersonen försöker bota sin 25-årskris med hjälp av en bultbräda. En annan favorit är Doppler om en man som flyttar från sin familj, bosätter sig i skogen och blir vän med en älgkalv. Jag kan tänka mig att man älskar eller hatar Loe och jag älskar honom tveklöst!

2. Anne B. Ragde vars trilogi om människorna kring släktgården Neshov utanför Trondheim är mycket bra läsning. Jag tittade dock fem minuter på tv-serien idag och stängde sedan av. De personer jag målat upp i mitt inre stämde inte alls med personerna på tv. Speciellt Krumme var riktigt fel. Han ska inte vara en mes utan en stabil och lättsam man. Nej, ingen mer tv-serie för mig. Jag vill ha kvar mina inre bilder.

3. Unni Lindell får avsluta min trio. Ibsen var nära att kvala in, men jag valde det lite lättsammare. Lindells deckare om Cato Isaksson är riktigt bra och läsvärda. Han är lite hopplös, men väldigt mänsklig.

Jag har intervjuat Erlend Loe för Göteborgsposten, artikeln publicerades i dag.

Loe går över gränsen

Hot om helvetet, stenhårda slag på barnsnoppar och prästfruar som dör i badkar. Erlend Loe bryter många tabun när han i sin nya barnbok låter sig inspireras av Knutbymordet. Själv kallar den norske författaren ”Kurt i Kurtby” för en religiös satir om maktmissbruk.

Den femte boken om truckföraren Kurt är den av Erlend Loes barnböcker som hittills har fått bäst recensioner och haft störst försäljningsframgångar. I alla fall i Norge. Erlend Loe är spänd över hur boken kommer att tas emot i Sverige.

– I Sverige är det mer spänt.

Och när han pratar om ”spänt” syftar han på att Knutby ligger i Sverige och inte i Norge. Det handlar trots allt om en tragedi, vilket författaren är noga med att påpeka, det är därför boken har dröjt. Redan när förhållandena i den uppländska pingstförsamlingen kom ut i media bestämde Erlend Loe att han skulle skriva en Kurt-bok, men historien var tvungen att mogna fram.

– Jag tyckte det naturligtvis var tragiskt men också helt fantastiskt att ett samfund som var stängt var tvunget att öppna sig.

 Barnbokskaraktären Kurt har många egenskaper som är identiska med verklighetens morddömde Helge Fossmo. Nyckelordet är maktlystenhet, ett personlighetsdrag som Kurt har visat tecken på i de tidigare böckerna, men som i ”Kurt i Kurtby” blommar ut fullständigt. Historien är inledningsvis väldigt oskyldig. Kurt och hans familj ska åka på semester till Mumindalen, men kör vilse. Efter att ha virrat runt i Sverige i några veckor hamnar de i Kurtby. Det är här boken tar skruv. I Kurtby finns nämligen en kyrka – pingiskyrkan – men ingen som leder församlingen eftersom pastorn sitter i fängelse. Den manipulativa Kirsti Brud, som på teckningarna illustrerade av Kim Hiorthøy är väldigt lik en viss Åsa Waldau, bestämmer att Kurt ska bli Kurtbys nya pastor. Först är Kurt mycket skeptiskt, men han lockas av makt och smicker. Efter att i samband med sitt dop fått ett hårt slag i huvudet går han helt och hållet upp i sin nya roll, så till den milda grad att han är beredd att offra både fru och barn. Barnen hotas med slag på snoppen eller snippan och Kurts får höra att ”de andra pastorernas fruar har haft en tråkig tendens att halka i badkaret och slå huvudet dödligt hårt i vattenblandaren”. Hela familjen hotas dessutom med helvetet och tvingas liksom de andra byborna att äta gammal köttfärs.

 Boken är till för både barn och vuxna, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte tycker att den är särskilt passande för barn…

– Det har du nog helt rätt i, skrattar Erlend Loe. Det här är Kurt-bok nummer fem och varje gång har jag tvivlat om det för barn. Förstår de humorn, kan vi ge ut det här som barnbok? Ja ja, säger förlaget!

Men egentligen tycker Erlend Loe att det är oväsentligt vem boken riktar sig till. Dden som vill läser den, menar han.

– Man kan inte vara för liten för att förstå humorn, men man måste kunna förstå den abstrakta humorn på ett eller annat sätt. Det gör barn mer än man tror.

Men de där hoten om helvetet och tusen slag på snoppen eller snippan?

– Det tror jag barn tycker är kul, det tycker till exempel min fyraåring är kul. Det handlar bara om träning.

Kombinationen mord och religion är ett känsligt ämne. Du kände aldrig att det var lite över gränsen?

– Vi har alldeles för stor respekt för religion. Jag håller med om att du ska få tro var du vill, men du kan inte förvänta dig respekt om du går runt och tror på absurda ting. Det finns en massa ställen som Knutby både i Sverige och Norge och att barn växter upp i sådana samfund tycker jag är skrämmande.

 Erlend Loe är som sagt spänd på hur det svenska mottagandet kommer att bli, men han tror att de flesta svenskar liksom han anser att Knutbyfallet är ett tydligt exempel på maktmissbruk i religionens namn. Förhoppningen är att folk ska bli upprörda, särskilt de i pingstförsamlingen i Knutby.

– Det vore ju bara bra om de blev det. De tog Fossmo som säkert är en bandit, men det finns säkert flera där som borde ha fått stå till svars för sina handlingar. Jag tycker att Knutbyborna har kommit väldigt billigt undan.

Erlend Loe är en av Norges mest lästa författare och har många böcker på sin meritlista, men det här är första gången han känner att han har skrivit något av politiskt karaktär. ”Kurt i Kurtby” är förutom en barnbok ett debattinlägg, en motvikt till något som han beskriver som extrem irrationellitet.

–  Jag hoppas att biblioteket i Knutby tar in riktigt många böcker.

NANA HÅKANSSON

På grunn av mangel på anmeldelser får jeg legge ut min bokanmeldelse av “Doppler”, skrevet av Erlend Loe.

Last ned her!

Dette er den uendrede utgaven som jeg leverte, og heller ikke ble korrekturlest av undertegnede.
Kommentarer er påkrevd!:)