Man skulle till exempel kunna ha en Topplista över Nyheter värda för yours truly att behandla. I stigande led och omnämnt i den mån det finns saker att säga om det.

Veckans ETTA skulle förstås vara Grisskandalen och alla dessa läskiga bilder på levande halvdöda grisar tillika nya faktan om grisarnas omständigheter, som ger exempel på den sanning som bara den mest godtrogna måste ha missat nämligen att grisar inte har det särskilt bra. Inte i Sverige heller, kan man undra? Grisar göds och slaktas. Jag tycker inte det låter särskilt “bra”.

Jag märker att jag har lite svårt att förstå vad det är människor blir upprörda över. Missförstå mig inte, bilder av vanvårdade djur väcker förstås känslor hos vem som helst, och för den som är politiskt insatt i djurrättsfrågor är det ju inte ens en fråga man behöver ställa sig. Men jag undrar onekligen vad konventionellt köttätande människor blåser upp “folkstorm” över. Vad är det man är upprörd över, och vem är det man är arg på?

Svaret brukar vanligtvis bli att det finns ett allmänintresse för att djur behandlas bra innan dom slaktas. Jag tror aldrig att jag riktigt har kunna ta den logiken på allvar. Det känns snarare som en ganska uppenbar kompromiss på en riktigt knivig ekvation – väldigt många människor äter kött, men alla vet att det är moraliskt oförsvarbart. Jag vill poängtera här att jag själv inte är någon vegetarian, så den lättstötte kan lugnt försäkra sig om att jag inte försöker sprida någon slags rutten propaganda. Men ärligt talat, en industri som har ihjäl en massa djur som sedan vi har mage (bokstavligt talat) att sitta och käka upp? Det vimlar förstås av argument som kan tillfredsställa samvetet – det är naturligt att jaga sin mat kanske Jan Guillou säger, traditionerna är viktiga kanske Göran Hägglund skulle säga. Skjut allt som rör sig, kanske Jan Björklund skulle utropa, och lägga till att alla slags moraliska funderingar över köttätande är flum som inte leder någonstans. Ät kött och håll käften. Och sanningen är det är ungefär vad folk gör. Vilken människa som helst känner förstås empati för djur som behandlas uselt men i slutändan är det egentligen ingen som bryr sig. “Om alla skulle sluta äta kött så skulle det ju bli så jobbigt” kan jag tänka mig är tanken som simmar under vattenytan på den där folkstormen. Jag tror dock att vegetarianism har en ljus framtid, genom världshistorien har människan alltid utvecklas framåt. Köttätande kommer förr eller senare gå samma öde till mötes som dödsstraff utan rättegång, Apartheid, icke-existerande rösträtt för kvinnor eller varför inte kejsardöme. En dag, det är jag säker på, kommer Sverige vara känt i världen som det där landet “med isbjörnar på gatorna och där alla är deprimerade, blonda och kåta… och där ingen äter kött”.

Vissa länder har dock lite längre väg att gå. I ett tempel i Södra Neapel hålls till exempel Gadhimaifestivalen vart femte år – en hinduisk festival där uppskattningsvis fem miljoner indier deltar i en två dagars massiv offerritual; enligt Wikipedia rör det sig om bland annat vattenbufflar, grisar, getter, kycklingar och duvor. Allt som allt rör det sig om uppemot 500.000 döda djur på två dagar. Gadhimaifestivalen pågick mellan 24e och 25e november i år. Den tog alltså slut i förrgår och pågick ungefär samtidigt som den här grisskandalen blossade upp. Man kan ju hoppas att dom där 500.000 djuren hade det bra innan dom dog.

Patoloji ve etik toplantısının yapılacağı bu günlerde gündemde olan bir mevzu performans uygulaması.
Malum bir tür teşvik olarak başlayıp şirazesinden çıkan bu uygulama ile hemşirelerin ve hekimlerin bir kısmı hasta hizmetini bırakıp muhasebe işlerine daldılar ve hayatlarının nirengi noktası performans oldu. İşin cılkı çıktıktan sonra düzeltmeler, takipler ve tedbirler uygulandı. Şimdilerde işi kitabına uygun yapmak için yeni yöntemler çıktı. Mesela hasta yahut vaka üstlenmek. Üst limit için yeterli sayıyı dolduramayanlar bu sefer diğerlerinin işlerini tamamen “duygusal” nedenlerle üstlenmeye başladılar.
Hastaya hizmet için yapılan konsültasyon mekanizması tıkandı. Madem tanıyı ben koyuyorum o zaman parasını da ben alırım mantığı yerleşti. Bilenler bilmeyenlere anlatmaz oldu. Usta çırak ilişkisine para bulaştı. Üstelik dedikodu, iftira kol gezer oldu. Paraperestlik hükümferma oldu.
Böylece nedense öykündüğümüz kapitalist sağlık sistemine bir adım daha yaklaştık. “Vicdan ile cüzdan arasında sıkışma”nın en geçerli bahane olduğu bu zamanda “etik kişi” sayısı hızla azalırken “meslek adabı” ortadan kalktı.

Halbuki patoloji, ancak saf bir merak ve preperata bakınca duyulan heyecandan başka beklenti sunmayan, ilginçliklerin paylaşılmasından lezzet alınan, tevazunun ön planda, kişilerin geri planda olduğu ve maddi beklentilerin öncelikler listesinde yer almadığı bir branştı bir zamanlar.

Abartıyor muyum acaba?

Abartsam da uzman-asistan-klinisyen-teknik personel-idari personel-sağlık bakanlığı-sosyal güvenlik sistemi-hasta ilişkilerinde paraya bağlı değerlendirmeler ne kadar etik olabilir ki?

Bakalım piyasaların işler karışınca müdahil olan şu meşhur “görünmez eli” sağlık “sektörü”ne ne zaman el atacak?

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för “homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att “de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa “som han nämnde…” ropade publiken unisont “hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: “Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att “vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var “vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

091126

Så var vi där igen,

väl tajmat inför den grisigaste högtiden av alla, då vi ska frossa i julskinka, julkorv, pressylta, gristunga, rullsylta, grisfötter, aladåb, stekt fläsk, bacon, kokt lägg, revbenspjäll, pastej och om inte annat så se grishuvudet på alla julborden – precis som om vi firar grisen till Jul. Vi glömmer nu vardagsmaten, kotlett, karre, fläskfile (egentligen grisfilé), steken med svål, blodpudding och allt annat. Men visst är det något speciellt med grisen just till Jul.

Så var det ju förr när vi alla var bönder och hade egen hushållsgris, som fick gå fritt och böka och äta upp skulorna, det vi ratade eller det som blev över. Lagom till tiden före Jul blev det mycket potatis, så grisen skulle bli rund och god, det som på människor kallas fetma.

Så var det nu också dags att media skulle få något att vältra sig i också, väl planerat tidsmässigt av ett gäng skickliga och insatta, mediala veganer att också uppmärksamma grisen i våra moderna liv. Grisen som har blivit storindustri och tuff business och som inte behöver ursprungsmärkas som nötköttet efter BSE-katastrofen. Frågan är om inte argumenten nu är tillräckliga för att EU ska utsträcka kravet på ursprungsmärkning även till kompisen med knorren.

Så var det nu de svenska grisuppfödarnas tur, när de länge gottat sig i hur illa det var i Danmark och vi konsumenter matats med branschpropagandan om hur bra djurskyddslagar vi har i Sverige, bäst i världen. Men nu togs de grisiga förhållandena upp och vissa grisbönder fick se hur det såg ut i sina stallar, som de mest har anställda som sköter. Så de visste ju inget!

Så var det dags att efter första chocken, börja hitta syndabockar och vems fel det var att det var som det var och som ingen visste – inte ens vår fryndlige jordbruksminister, som nu fick anledning att resa lite till, ner till Jönköping och sätta sig in i vad myndigheten har för sig.

Det första vi fick uppleva var hur lite koll man har inom ”piggeriet” (branschen), men en av höjdarna sitter ju som övervakare i organisationerna som inte ska veta hur det går till. Handeln fick sin beskärda del, de hade ju inte tillräckliga krav i sina specifikationer, som att kontrollerna skulle fungera.

Så var det ändå någon som blev utpekad, kontrollanterna som nästan aldrig besöker gårdarna, för dom har för lite resurser, eller är dåligt organiserade, eller går pengarna som är avsedda för ändamålet till andra hål att täppa till i den stora administrationen. Helt klart har nu grava brister upptäckts i kontrollsystemet. Regelverket är ju tandlöst och meningslöst om det inte finns kontroller värda namnet. Alla blev chockade, bedrövade och t o m – som Marit Paulsen, förbannad, nere ifrån Strasbourg. Även EUs jordbruksminister blev allvarligt upprörd. Ja så måste man ju uppträda, för att avleda uppmärksamheten på att vare sig EU eller våra svenska lagstiftare och myndigheter har klarat av att hålla koll på vad som sker i praktiken. Och branschen kör med ”går det så går det” och konsumenterna glömmer snart.

Så var det snart dags för konsumenterna att ”glömma det hela, minnet är kort och sånt här brukar gå över”, enligt vd på Svensk Köttinformation, den trevliga, rara och uppriktiga Ella Nilsson. Läs hur bra grisarna har det på deras hemsida.

Nej nu var det inte dags att glömma, detta var mycket för mycket. Men säkert kommer något att hända för att återställa ordningen i ledet. Hoppas verkligen att ”rötäggen” får den behandling de meriterar för att de behandlat grisarna så svinaktigt och lära sin läxa så det aldrig gör om just detta. Någon måste lämna sina platser som förtroendevald, mannen som jag en gång hade en tuff debatt med om GMO-fodret! Han var den som fick igenom att grisuppfödarna inte skulle ha kravet att vara ”GMO-fria” och så fick vi några mindre nogräknade grisbönder som köpte in GMO-foder, av rent ekonomiska och själviska skäl. Han sitter (satt) i Swedish Meats styrelse. Hur ska vi kunna lita på en bransch som har sådana företrädare? Nej nu är det dags att vi får gårdsmärkning av grisköttet, så har vi i alla fall möjlighet att kolla om de kontrolleras.

I december 2005 skrev vi: BOJKOTTA Swedish Meats som från årsskiftet (2005)
tillåter GMO i foder i grisproduktionen

I maj i år skrev jag på vår hemsida om bojkotten av det danska grisköttet!

Men då puffade handeln svinfilén till rekordlåga priser, så flertalet konsumenter orkade inte stå emot utan föll för det billiga danska grisköttet.

Så var det dags att skriva igen i ärendet om den svinaktiga hanteringen av grisarna, som snart skulle bli vår älskade traditionella julmat. Det kan inte bli annat än

”Vi kräver nu igen ursprungsmärkning av allt griskött, både uppgift om land och gård.”

Några duktiga grisbönder vågar redan och är stolta att få synas på paketen. Bra gjort!

Nu är det verkligen dags att granska handelsblockens agerande med lockpriserna varje helg på fläskkotlett eller grisfilé. Ofta är det med gris man slåss om oss för helghandeln. Man styr oss med priserna för att nå sina mål, merförsäljning och marknadsandelar, med oss som gisslan och grisen som offret. Det är inte vi konsumenter som kräver lägre priser, vi kräver valuta för pengarna. Men inte mat från så vidriga produktionsförhållanden. Handeln har kommit för lindrigt undan, dags att granska vad handelns agerande ger oss för matproduktion. Maten är viktigare än tillsatserna. Kolla ingredienserna också!

Dags alltså för vår jordbruksminister att öppna ögonen för vad som behöver göras för att Sverige ska bli matlandet nr 1 – så här grisigt vill vi inte ha det!

Så var det dags igen att ställa frågan, hur länge ska vi leva med alla köttskandaler och all snuskig hantering av det vi ska äta? Det är inte roligt att vara konsument. Vi ska glatt betala vad det kostar, svälja och hålla humöret uppe. Jag förstår många konsumenter som inte orkar bry sig längre utan slår dövörat till och bara tutar på som vanligt utan att bry sig. Men vi är några stycken som ändå bryr oss. Stöd i alla fall oss så vi kan hålla farten och göra det jobbet som många inte vill göra!

Så var det till slut dags att avge ett jullöfte: Det blir kalkon i år i stället för svinskinka!

Bengt Ingerstam

fortfarande ordförande i Sveriges Konsumenter i Samverkan

Grisuppfödaren, Lars Hultström en av höjdarna inom Scan, där han sitter i styrelsen får nu inte längre leverera sitt kött. Scan överväger nu om han skall stängas av.

Min gissning är att trycket från konsumenterna är stort den här gången. Scan kan inte slingra sig med att det är en enskild som har syndat. Djurrättsalliansen säger sig ha hittat upp mot ett hundratal fall av vanvård.

Det finns idag inget krav på ursprungsmärkning av griskött. Det kan man läsa i en av Svenska Dagbladets artiklar. Konsumenterna kan således inte välja om de skall köpa hel eller halv plågad gris. Friska och oplågade grisar kostar mer att föda upp. Det är något konsumenterna får betala. DN skriver i sin krönika om detta dilemma. Gissningsvis är de flesta köttätare villiga att betala mer.

Det var väldigt väntat att ordföranden för Swedish Meat, Lars Hultström tar en time out. Han verkar mest lida av en black out. Svensk grisuppfödning har haft en hög svansföring den senaste tiden, innan bilder och filmer läckte ut till media. Deras kollegor i Danmark har inte skött sig fick vi veta för ett tag sedan. Nu kommer det fram att det är ännu värre i Sverige.

Det intressanta är att det är högsta hönset, eller skall man säga grisen, som själv har åkt fast. Han har inte rent mjöl i påsen.

Mina kunskaper om grisar och hur man föder upp dem är icke existerande. Bloggaren Cornucopia har skrivit en lång och intensiv artikel i ämnet. Min reflektion är hans jämförelse mellan gris och pensionär. Pensionärer vanvårdas dagligen, då och då med dödlig utgång. Det skrivs inte så mycket om det längre.

Folk har ett givet val, sluta äta kött och stöd inte denna verksamhet. Jag tänker själv fortsätta äta kött. Däremot vill jag veta om det är svensk plågad gris innan jag köper.

… medvetet eller omedvetet. Orkar inte gräva djupare i det utan konstaterar helt enkelt att “veckans tanke” är någonting som inte blivit av den här veckan. Nya tag och ny inspiration, veckan som kommer ska speglas av:

Räck ut din hand och hjälp eller stötta någon som behöver det.

Låter lätt och självklart men granskar man det noga så ser man hur många är “snåla” med stöttning eller en hjälpande hand. I jobbet, i kön på mataffären, på bussen eller på restaurangen. Mitt fokus denna vecka ligger på att uppmärksamma situationer där jag kan handla annorlunda och på så sätt underlätta för någon annan. Men givetvis inte på bekostnad av min egen person, men det tror jag ni redan greppat!

– Men ateister har ju ingen som säger åt dem vad som är rätt och fel!

Det är märkligt att kristna apologeter verkar tro att etik är något som är förbundet med deras religiositet. Som om de, om de till äventyrs miste sin tro, skulle förvandlas till mordbrännande, våldtagande, tjuvande svin. – Det funkar inte så. De kristna får sin etik dikterad genom Bibeln, en etik som rådde över en liten del av mänskligheten för flera tusen år sedan: bronsåldersetik.

Ateisten är fri att forma sin etik efter de förhållanden som är nu. Eftersom ateister inte är en sammanslutning av personer med samma åsikter, utöver den ensamma uppfattningen att det rimligen inte finns någon Gud, återfinner man hos ateister en mångfald av olika etiska uppfattningar.

Själv följer jag en nyttomoral: det som är bra för mig är gott. Det innebär att jag rent etiskt inte kan slå ihjäl någon, eftersom det skulle få sådana negativa konsekvenser för mig, att det skulle få mig att känna lidande. Konsekvenserna skulle kunna vara sådant som fängelsestraff, skuldkänslor, alienering från personer som står mig nära, förlust av jobb och så vidare. Alltså är gärningen ond. Det som är dåligt för mig är ont. De personer jag håller av behandlar jag särdeles väl. De är känslomässigt betydelsefulla för mig och jag vill inget hellre än att de ska må bra. Mår de bra, mår jag bra. Alltså är det gott att behandla dem väl.

– Nu är det svårt för någon uppvuxen i en judeokristen kontext att frigöra sig från altruistiska ideal; ja, godhet för godhetens skull, där godheten på något vis verkar ha en självständig existens… Så är det naturligtvis inte. “Gott” och “ont” är givetvis bara etiketter som vi applicerar på fenomenen, som Nietzsche uttrycker det någonstans. Det är upp till oss att göra etiketteringen utifrån våra egna uppfattningar.

Åtminstone för mig är det en absurd tanke att göra etiketteringen utifrån vad ett nomadfolk i östra medelhavsområdet för tretusen år sedan menade att deras Gud krävde. Och stryker man dessa uppfattningar får man inte en mänsklighet som börjar leva rövare… Snarare: stryker med begreppet Gud ur etiken slipper man också ifrån det fåfänga hoppet om ett liv efter döden. Förhoppningvis borde det ge incitament till att ta vara på livet här och nu i än större grad.

Det slår mig gång på gång – att när jag fokuserar på tacksamhet känns livet mycket rikt.

Det kan vara så enkelt som att jag vaknar på morgonen och inom mig tackar för; att jag har en säng att sova i, ett täcke att ha om mig och en mjuk kudde att luta huvudet på.

Sådana saker som vi kanske tar för givet, är inte givet.

Det är inte en självklarhet att ha en säng, ett täcke, en kudde, värme och mat. Och det här med mat… En insikt kan ta flera år på sig att fördjupas. Oftare och oftare slår det mig att alla människor faktiskt inte har tillgång till att bli mätta, flera miljoner människor lever dagligen i svält, och här har vi mat i överflöd.

Jag behöver ta reda på hur jag kan engagera mig aktivt (om än så lite), för att på något sätt bidra till att fler människor har tillgång till mat. Jordens och naturens resurser tillhör alla. Tänk att det någon gång i historien uppstod att en eller flera sa att de ägde marken, och att männiksor skulle betala till dem för att få mark. Egentligen kan ingen äga mark eller naturresurser. Naturen äger sig själv och vi kan få ta del av dess gåvor, men egentligen kan vi inte äga marker eller natur…

/Camilla

 www.hallbarlivsstil-webbmagasin.com

Jag drömde att jag var i en stad och gick runt för att fotografera, men jag hade glömt kameran hemma. Då såg jag något som verkade vara ett mord. En kille i rullstol verkade hota två gående personer högt uppe på ett tak, för att så helt enkelt köra in i dem och knuffa dem över kanten. Det hela visade sig sedan vara arrangerat och de landade mjukt i en stor uppblåst luftmadrass; en sådan där som brandmän brukar ha när folk ska hoppa från hus. Det råkade nämligen vara deras bröllopsdag, och de hade båda som sexuell fetisch att bli låtsasmördade av personer i rullstol. Självklart stod det en mobb av människor nedanför med plakat som skrek ut hur otroligt onaturliga och perversa de var. Alla attackerade paret, men märkligt nog var det ingen som brydde sig om “mördaren”.

Jag skakade på huvudet och gick hem för att leta efter min kamera. Det var lättare sagt än gjort, för jag mindes inte riktigt vart jag bodde. Vi hade precis flyttat in i en affärslokal, och jag måste ta mig genom ett köpcenter fullt med folk för att komma fram. Jag råkade gå fel, och hamnade hos en granne, som bad mig ta med mjöl till mina föräldrar, för det visste han att de behövde. Så jag grävde med händerna i mjölsäcken och bar sedan runt med en hög vitt mjöl i mina kupade händer, genom hela köpcentret igen. Det var fullt med folk, alla knuffades och dessutom hade alla jättefina indiska saris som absolut inte skulle fläckas med mjöl.

Till slut blev jag tvungen att välja mellan att ta mig fram och att fortsätta bära på mjölet, för jag insåg att det inte gick att göra båda. Så jag valde att hälla ut mjölet i en papperskorg, och sedan sprang jag hem till min älskade kamera.

Även om jag själv inte har någon fetisch för låtsasmord så borde jag ha haft kameran med mig. För mig är kameror nämligen en symbol för att vara medvetet närvarande och fånga dagen – i bilder. Jag tror därför att drömmen handlar om att jag måste sluta gå runt med min förbannade moral hela tiden, och börja leva istället.

Ingen människa har helt rent mjöl i påsen som möter precis varenda regel och standard som finns vad gäller renlighet och innehåll, och framförallt kan man per definition inte leva upp till hygienkraven om man bär mjölet i händerna. Att ens försöka ställer faktiskt mest till med besvär hos andra. Det är nog dags att släppa det där mjölet snart, innan jag får ont i handlederna.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, mindfulness, medveten närvaro, tvångstankar, moral, principer, filosofi, njutning, lust, sex, fetischer, drömtydning, kameror, mjöl, renlighet, funktionshinder, mord, rullstolar, sexualitet, etik

Vi gillar Hungerprojektet - så mycket att vi löpande skänker 1% av våra intäkter till dem. De arbetar för en fantastiskt god sak, och dessutom arbetar de coachande! Som de själva beskriver det:

“Får vi föreslå ett nytt sätt att få slut på fattigdom och hunger? Det nya är att du slutar skänka pengar till välgörenhet. Istället investerar du i människors driftighet och idérikedom och ger dem chansen att se sin egen potential. Då kan de med egna krafter förändra sina samhällen – en gång för alla.”

Caroline på Hungerprojektet bloggar direkt från Indien på http://hungerprojektet.wordpress.com/.

Heja hungerprojektet!

Stop explosive investments heter en nyligen lanserad internationell kampanj som fokuserar på investeringar i klustervapenföretag. Det svenska nätverket mot klustervapen arrangerade idag ett frukostseminarium på detta tema.

I panelen fanns Sofia Hagman, CSR-ansvarig på KPA Pension, Dr Lars G. Hassel – programchef, Mistra samt Öhrlings PWC, Professor of Accounting, Umeå Business, Allan Emanuelsson – ansvarig Etik- och miljöanalys, DnB NOR Asset Management och jag själv.
Moderator var Maja Åberg, Amnesty International.

Både KPA och DNB NOR är exempel på investerare som inte lägger sina pengar i klustervapenindustrin. Generellt sett har mycket hänt i Sverige sedan Svenska Freds och 7:e AP-fondens debattartikel förra året. Det är många som följt efter och sålt sitt innehav i klustervapenföretag.

Varför är då det här så viktigt, kan man undra? Jo, för genom att färre och färre investeringar görs i företag som tillverkar klustervapen, desto mindre resurser får dessa att fortsätta med sin verksamhet. Det innebär en kraftig förstärkning av förbudet som sådant. Och vad ännu viktigare är, det får effekter även för de länder som inte skrivit på förbudet!

Se även debattartikeln som vi har i Sydsvenskan idag på samma tema.  Sverige drar skandalöst nog ut på ratificeringsprocessen av förbudet (man har tidigare lovat våren 2010, men nu har det stannat av…) och borde även införa en lag som förbjuder investeringar i klustervapenföretag, precis som Irland, Belgien och Luxemburg har gjort!

Tidigare inlägg om klustervapen, se här

Om du är nyfiken på hur just din bank eller pensionsförvaltare ligger till: kolla den här rapporten från Svenska FN-förbundet och Ethix

»Fiende är inte den som råkar begå en oförrätt utan den som verkligen vill handla orätt.»
(Göran Ogén fritt efter Demokritos fragment nr. 89 ἐχθρὸς οὐχ ὁ ἀδικέων, ἀλλὰ ὁ βουλόμενος.)

Min sambo sedan 12 år har medvetet ljugit för mig. Inte bara 1 gång. 2 gånger inom loppet av några dagar om exakt samma sak… Vi är redan ute på ett stormigt hav i vårt förhållande och jag har talat om att jag har svårt just nu att lita på honom. Att då medvetet ljuga om något som handlar om våran relation och helt uppenbart kommer att påverka den?

Magkänslan har tidigare sagt att något inte stämmer. Jag har försök prata med honom om detta. Responsen på det – ilska... Jag har då struntat i magkänslan och tänkt att det är för att jag inte mått bra/haft en svacka/sovit kasst etc.

Nu blev allt kolsvart. Illamående, ilska, obehag och förtvivlan. Och ännu värre är tankarna…

… tänk om detta bara är toppen på isberget…

]]> http://coachadventure.wordpress.com/2009/11/12/jobbcoachningen-under-lupp/ Thu, 12 Nov 2009 08:59:47 +0000 coachadventure http://coachadventure.wordpress.com/2009/11/12/jobbcoachningen-under-lupp/

Aftonbladet publicerade i lördags en kritisk artikel där de går hårt åt jobbcoachningssatsningen och målar med skarpa färger upp den som en formlig Kiviks marknad för allehanda lycksökare inom personlig utveckling.

Med den här texten vill vi på CoachAdventure därför klargöra vad coaching faktiskt är och hur vi arbetar när vi jobbcoachar.

Arbetsförmedlingen i Sverige har sedan augusti i år avtal med närmare ettusen externa jobbcoachföretag som ska ge arbetssökande möjlighet att coachas i sitt jobbsökande. Ett femtiotal av företagen har inte arbetat i enlighet med avtalet och därför beslutar arbetsförmedlingen att låta alla avtal löpa ut i slutet av juni 2010. Sedan ska en ny upphandling göras med inriktning på kvalitet snarare än kvantitet. Dagens industri skriver om detta här.

Vad coaching är

Coaching är en samtalsmetod som gör utvecklingsprocesser snabbare och effektivare för såväl individer som organisationer, så att man snabbare når sina mål, och ofta till och med överträffar målen! Det är så vi jobbar. Och vi på CoachAdventure är glada att diskussionen lyfts, så att det faller ljus på just vad coaching är och inte är, och inte minst hur man som klient kan försäkra sig om kvalitet.

Kvalitetssäkring

Vi anser att de som kan göra ett bra jobb är utbildade professionella coacher med erfarenhet. Aftonbladets artikel påpekar att det kan vara svårt för de arbetssökande att hitta en seriös coach och att ”certifikaten är lika många som coacherna själva”. Det ser visserligen ut så att det inte finns någon svensk central certifiering, men däremot finns tre internationella branschorganisationer för coacher:

ICF –  International Coach Federation

IAC – The International Association of Coaching

ICC –  International Coaching Community

Dessa branschorganisationer är den enda kvalitetssäkring som i dagsläget finns tillgänglig för coachingklienterna.

Vi på CoachAdventure är medlemmar i ICF, och arbetar i enlighet med deras etiska kod och deras kärnkompetenser. Mer info om vad det innebär finns på vår hemsida.

Självklart välkomnar vi en svensk central kvalitetssäkring som myndigheter och företag i Sverige är nöjda med. För oss som professionella coacher är det jätteviktigt att det blir enkelt och tydligt vad som är kvalitet och inte.

Uppdraget från arbetsförmedlingen

Direktiven vi fått från Arbetsförmedlingen kring detta uppdrag är mycket tydliga. Vi ska coacha klienterna till arbete, använda våra nätverk och stärka klienterna i det de behöver för att ordna jobb.

Arbetsförmedlingen påbörjar i dagarna en egen undersökning kring de upphandlade företagens kvalitet, vilket vi såklart välkomnar.

Vi har inte fått in kritik från någon av våra klienter, snarare tvärtom – många blir mycket glada åt vår hjälp!

Jobbcoachningen i praktiken

I Skellefteå finns Mirjam Lukola, jobbcoach och underleverantör åt bland annat oss på CoachAdventure. Hon beskriver kort jobbet med att man först träffas och att klienten får göra en beskrivning av nuläget. Klienten har också med sig en handlingsplan från Arbetsförmedlingen. Sen fyller man i ett gemensamt kontrakt där målet med coachningen beskrivs och vad klienten vill nå.

–       Coachen kan hjälpa klienten att strukturera; vad är nuläget, vad är nästa steg och stötta klienten i processen att få ett jobb, säger Mirjam Lukola.

Genom att lyssna, finnas där och höja klienten kan coachen också hjälpa klienten att se och utnyttja sina resurser och möjligheter ännu bättre. 

–       Det är en uppmuntran hela tiden att göra lite till samtidigt som det är lustfyllt, säger Mirjam Lukola.

Sådan är grundfilosofin när vi jobbcoachar våra klienter, och vi kände inte alls igen oss i Aftonbladets braskande kritik. Istället ser vi fram emot reportagen som berättar om de lyckade fallen. Det blir så mycket fokus på den lilla minoritet som inte jobbar i enighet med riktlinjerna, men det finns ju så många som gör ett bra jobb! Det vore roligt och inspirerande att få läsa mer om de framgångsrika coachningarna.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Så ser du om coachen är kvalitetssäkrad

Titta efter ’ICF’, ’IAC’ eller ’ICC’ på den aktuella coachens hemsida eller avtal. På ICF och IAC’s hemsidor kan man också skriva in coachens namn och sedan få veta om han eller hon är certifierad. Hos ICC kommer den funktionen inom kort.

ICF –  International Coach Federation

IAC – The International Association of Coaching

ICC –  International Coaching Community

Nu stänger jag ner datorn för inatt. Öppnar litteraturen som jag har till seminariet imorgon. Sömnpiller? Vi får se…

Beskrivning, saxad från adlibris hemsida:

Ibland kan en liten preposition vara så ryslig. Så här beskriver en 67-årig man sitt sexköp: “Jag betalade 1 500 kronor för henne men uppfattade aldrig att hon var minderårig.” Han betalade 1 500 kronor för henne. Inte till henne. Han köpte henne som man köper en vara eller ett djur. Och han uppfattade inte att flickan han köpte var ett barn, som hade kunnat vara hans barnbarn. Då uppfattade han nog inte heller att hon var en människa.

Nåväl, även sexköpare är människor. Så poängen här är inte att kasta sten på andra syndare. Som bibelnörd vill jag hellre ta tillfället i akt att fundera över vad Paulus säger om saken:

“Ingen får kränka och utnyttja sin broder i det som det här gäller” (1 Thess 4:6).

Otukt är det Paulus talar om här, liksom på en del andra ställen. Men för en gångs skull markerar han inte bara avstånd utan ger något som liknar en definition av vad han menar med otukt — att kränka och utnyttja sin medmänniska. I den grekisk-romerska världen var det socialt accepterat att köpa prostituerade och att fritt förfoga över sina slavar. Om man var man, vill säga. Kvinnor skulle vara trogna sina män. Paulus sällar sig till en liten minoritet av stränga moralister som menar att män ska vara lika kyska och trogna som kvinnor.

Maningarna att undvika otukt riktar sig alltså till männen. Men varför skriver då Paulus att man inte ska kränka och utnyttja sin broder? Den vanliga tolkningen är att man inte ska kränka sin broder genom att göra något otillbörligt med hans hustru eller dotter. Så kan tankegången gå i en patriarkal hederskultur, att det är mannens heder som kränks när kvinnliga familjemedlemmar har sex med fel män. Men jag vill gärna tro att Paulus även bryr sig om de mest utsatta. Slavarna och de prostituerade, av båda könen. Att inte kränka sin broder kan då handla om att en kristen man inte ska utnyttja sina manliga slavar, som också är troende.

Jag tror alltså att 1 Thess 4:6 kan vara den vers i Nya testamentet som ligger närmast att faktiskt handla om homosexuella relationer mellan kristna. Inte jämlika och trogna homosexuella relationer, för några sådana hittar vi inte i antiken. Men kanske har vi i alla fall några ord om exploaterande homosexuella relationer mellan kristna. De verser som ofta åberopas från Rom 1 och 1 Kor 6 skildrar Paulus stereotyp av de dekadenta hedningarna som bara drivs av sina begär och har sex till höger och vänster (jfr 1 Thess 4:5). Dem kan man ta kategoriskt avstånd från. Men här i 1 Thess 4 handlar det om pastorala råd till de kristna männen. De ska avstå från otukt, det vill säga att utnyttja slavar och prostituerade, vare sig dessa är kvinnor eller män. Ingen får kränka och utnyttja sin broder eller syster. För även slavar och prostituerade är människor.