Mit der Globalisierung der Wirtschaft haben sich auch die Verwaltungsstrukturen der Unternehmen über die Welt verbreitet. Management ist zu einem weltumspannenden Schlagwort geworden und bestimmt die Handlungsweise von Amerika bis Asien.

Organisieren, koordinieren, kommandieren, kontrollieren – die hölzerne, inzwischen weit verbreitete Sprache der Wirtschaftstechnokraten kündet von unfehlbarer Verwaltungseffizienz. Allerorten macht sich der neue Glaubenssatz von Industrialisierung und Verwestlichung breit. Von Stanford bis Tokio, von Madrid bis Dakar, von Athen bis zu den Pariser Vorstädten – überall befindet man sich im “Reich, in dem die Sonne nie untergeht”, im allmächtigen Managementimperium.

„Management“ heißt der kommunikationswirksame Verkaufsschlager der westlichen Industrieländer. Hinter dem Zeitgeist-Konzept verbirgt sich ein uralter, der westlichen Tradition entsprungener Begriff, der sich ursprünglich auf Haus, Familie, Gerätschaften und Haushaltsführung bezog.
Von Ökonomen aufbereitet und mit einer wissenschaftlich-technischen Aura versehen, wurde „Management“ zur Wirtschaftsdoktrin, zu einem Propagandainstrument der neuen Globalisierung eines Marktes ohne Grenzen.

Genau wie die großen religiösen und politischen Imperien ist auch das weltweite Management ein Teil der Geschichte. Wer den Versuch wagt, die Entwicklung der Gesellschaft über einen sehr langen Zeitraum nach dem Muster der Erdgeschichte zu analysieren, wird auf die „geologischen“ Schichten einer Zeitarchitektur stoßen, die den Ist-Zustand der Zivilisationen in sich tragen. Traditionen überlagern sich wie Sedimente, auf deren Oberfläche jeweils eine neue Epoche entsteht, die dessen harrt, was unausweichlich auf den Menschen zukommt.

Jede Form von Modernität ruht daher gewissermaßen auf einer verschütteten Vergangenheit, die sich der Mensch in Mythen oder wissenschaftlichen Deutungen zu erklären versucht. Doch um sich mit der Endlichkeit abzufinden, sie gewissermaßen zu bezähmen, bedarf eine menschliche Gesellschaft der Fähigkeit, die Schattenlinie zu erkennen, die jene Momente markiert, an denen Unumkehrbares geschieht. So gesehen, ist die lange Geschichte einer Zivilisation ein einziges, aus Schriftsedimenten bestehendes Textkompositum, durchzogen von eben dieser Schattenlinie, die eine nie endende Inszenierung der Zeit gestattet, eine Untiefe der Erinnerung, die ihr Spiel mit der Wirklichkeit treibt und dem Unsagbaren huldigt.

Der Film versteht sich als eine Reflexion über den globalisierenden Westen. Er will an der Oberfläche der Sedimentschicht unserer Epoche den Moment entschlüsseln, der eine neue Qualität gegenüber den Brüchen und Übergängen der Vergangenheit darstellt: Wir leben heute in einer Ideenwüste leben, die aus dem Irrglauben geboren wurde, dass die Menschheit – unter der Wirkung der wissenschaftlich-technischen Wirtschaftsallmacht – zu einer dem Glück geweihten und von allen Zwängen befreiten „Post-Menschheit“ mutiert.

Laut diesem neuen Glauben befinden sich die desaktivierten, zu bloßer Folklore verkommenden Zivilisationen auf dem Wege der Selbstvernichtung. Damit erübrigen sich die Analyse des Textkompositums der Gesellschaft und die Suche nach der Schattenlinie, auch ist es nicht mehr nötig, eine Gesellschaft mit ihren unfassbaren Geheimnissen, ihrer Verletzlichkeit begreifen und ihr schöpferisches Potenzial und ihren Umgang mit den ihr eigenen Todestrieben erkennen zu wollen.

Die Arbeitsthese dieses filmischen Essays ist ein Satz, den Jean Paulhan in einer Abhandlung über die kubistische Malerei verwendete: „Entfernt die Bäume, die mir den Blick auf den Wald verstellen.“ Diese Metapher aus dem Pflanzenreich habe ich mir zum Grundsatz gemacht, denn unserer Zeit fehlt es an Erklärungen; ein Defizit, das durch die Fragmentierung und Abschottung des Wissens weiter akzentuiert wird. Doch genau diese Erstarrung hindert uns daran, eine Welt zu begreifen, die aus den Fugen gerät, aber nach wie vor in tief wurzelnden, noch immer wirksamen Traditionen verankert ist. Manche dieser Traditionen sind im Untergang begriffen, andere aber trotzen der Gleichschaltung durch die westlichen Systeme.
In dieser Partie mit unsicherem Ausgang ist das weltweite Management – vom Westen als reines Instrument der Vereinheitlichung mittels wissenschaftlich begründeten Verwaltens konzipiert – ein neuer Einsatz/Trumpf.

Wie bereits frühere Filme des Autors stellt auch „Dominium Mundi – Die Weltherrschaft des Managements“ von Wirtschafts- und Gesellschaftswissenschaftlern, Biologen und anderen zementierte Gewissheiten infrage. Die Methode des Films besteht nicht darin, sein Sujet – die Funktionsweise einer Zivilisation – zu zerpflücken und zu zerstückeln. Vielmehr seziert er es in der Manier des Kubismus: aus allen Perspektiven, von innen und von außen.

Grundansatz und Anliegen des Films ist es, die Fähigkeit zum Widerstand und die Fortdauer des „Materials Mensch“ sowie die immer währenden Widersprüche, die gewaltigen industriellen Umbrüche und die poetischen Rückzugsmöglichkeiten aufzuzeigen, die ein Film greifbar machen kann, wenn er mit der Gründlichkeit einer literarischen Erzählung vorgeht. Formal handelt es sich bei dem Film also nicht um ein Lehrstück, sondern um die Enthüllung miteinander verquickter Fragestellungen, die aus einem ganz einfachen Grunde undurchsichtig und schwer zu umreißen sind: Denn was der Westen vom Westen nicht wahrnimmt, kann auch in unsere Analysen nicht einfließen.

Jag fascineras över detta med avsked vid tågresor och samlar på mig lite bilder med olika typer av avsked.

De vanligaste är unga tätt omslingrade par som inte vill sära på sig som om dom aldrig skulle träffas mer.

Idag när jag väntade på X2:an på Norrköping C och spanade efter intressanta objekt så jag någonting som gjorde att jag tog upp kameran.

Jag vet egentligen inte varför man jag började att ta bilder och detta är den första bilden.

När jag tagit den kom jag på vad det var som fick mig att intressera mig för det lite äldre paret – nämligen näsduken i mannens hand.

Och ja, så är det – ett riktigt avsked skall ske med att man vinkar farväl med en näsduk – och det gjorde han.

Äntligen någon som vet hur man uppför sig på en tågperrong!

WTF!

Jag vet inte om jag blir surast över den här personens fråga eller över Magdalena Ribbings svar.
Om man säger såhär: finns det någon som helst anledning för en individ av visst kön (i detta fall, en man) att släppa förbi en eller flera individer av annat kön (i detta fall, en eller flera kvinnor) om denna/dessa inte uppvisar något akut behov av att komma på en bussjävel före den förstnämnda individen? Nej!

“Men följer du vedertagen sed för just köer till bussen behöver du inte släppa fram andra kvinnor än de som är avsevärt äldre än du, eller gravida eller funktionshindrade – övriga räknas som jämställda med dig och andra män och köar på lika villkor.”

Eh, ah, va? Så äldre, gravida eller funktionshindrade kvinnor räknas inte som jämställda män? Nej, tydligen inte.
Visst, jag fattar att om vi snackar äldre, gravida eller funktionshindrade som har ett akut behov av att komma på bussen först så är det inte mer än common sense att släppa förbi dem, men gäller inte samma sak för äldre eller funktionshindrade män? Det är ju folkvett! Varför göra det till en tumregel som berör endast kvinnor? Vafan? Seriöst, är vi fortfarande kvar i det där? Det är ju sorgligt. Esch.

Skulle kunna utveckla mig ytterligare, men eftersom jag skriver för mig själv och just nu inte pallar så tänker jag skita i det.

Nu var det länge sedan jag kommenterade Ribbing, men idag så såg jag ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det handlar om en sambo som har börjat dricka Coca-Cola till maten. Han dricker direkt ur burken och tydligen i sådana mängder att han rapar konstant. What to say, what to say?!!!

Förutom att kör ut honom/ byt ut honom….. Vi lever på 2000-talet och jag tror faktiskt att de flesta hem idag är rustade med både glas och muggar. Det är det första. Det där med rapandet – det går ju bara bort. Ingen skall behöva lyssna på en vuxen människas ohyfs och fasoner. Nej, skärpning. Det handlar om respekt och trivsel.

DN

I morgon ska lilla Pussgurkan (äldsta flickbarnbarnet) ha kalas. Hon fyller ju mitt i sommaren, men nu ska det bli av. Och där kommer det att bli fiskdamm. Den korta tid dom bodde i Basel skulle hon på kalas till en jämnårig liten gosse. Fäderna hade varit arbetskamrater redan i Frankfurt och sen båda hamnat i Basel, hade umgåtts mycket med familjerna redan i F. Mamman var finska så allt samtal var på engelska (hon hade läst svenska i skolan, men trodde inte att hon kunde för hennes man var skåning – när hon hörde Äldsta och svärsonen prata med varann en gång sa hon förvirrat ‘men er förstår jag’) – men när partyt närmar sig slutet säger Pussgurkan uppfordrande (på svenska)  – ‘och var är fiskdammen’, hon hade ju varit på kalas hos sin kompetenta moster och visste hur det skulle vara. Värdinnan sa förvirrat ‘what did she say?’ och Äldsta försökte glida ur det hela men dom närvarande skånska svärföräldrarna upplyste om vad det betydde.

1. Kan svenskar också få vaccin mot svininfluensan i form av nässpray? NYT: “The nasal spray contains a weakened live virus, while injections contain killed and fragmented virus. The spray gives a stronger immune reaction but carries a small risk that the virus will multiply too quickly in people with compromised immunity.”
2. Är det bara jag som revolterar mot att anhöriga män vid en begravning ska ha vit slips? Något så fult vägrar jag att ta på mig. Det får bli svart slips. Magdalena Ribbing: “Enligt vedertagen svensk sed har de närmast anhöriga männen till den som begravs vit slips.”
3. Är schackspel att betrakta som kulturarbete? SvD: “Idag finns 157 kulturarbetare i Sverige som ansetts så skickliga och viktiga att de oavsett vad de skapar alltid får cirka 18000 kronor i ‘månadslön’ så länge de lever. Till dem hör … schackspelaren Ulf Andersson.”

Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker

Gissa citatet! Här är facit.

A webpillangón nézelődtem, amikor a régebbi bejegyzések között rátaláltam a netikettre. Aztán kicsi keresgélés után megkaptam egy rövid ismertetőt a wikipédián, azaz itt.
Aki kicsit akarna művelődni, az akár el is olvashatja a magyar fordítást.

Beschriftungsgerät

Etikettieren wie ein Weltmeister. Dafür braucht man ein Beschriftungsgerät von guter Qualität. Haben Sie viel zu etikettieren und suchen ein zuverlässiges Gerät von Markenherstellern. Dann schauen sie doch mal vorbei. Das richtige Beschriftungsgerät wird für Sie sicherlich dabei sein.

Beschriftungsgerät

Skull. Oder: Absolut gigantisch süßes Flaschen-Etikett mit unsüßem Inhalt.

—

Diese Flasche musste ich einfach haben. Und nachdem sie nun Wochen im Kühlschrank stand und ich es einfach nicht übers Herz gebracht habe, ihr die schöne rote Farbe zu entnehmen und damit das Design zu verunstalten, habe ich mir genau das für  heute vorgenommen. Ich hoffe, das Apfel-Holunder-Guarana Gemisch von Skull wird diese Opfergabe entlohnen. Denn dann wird nachgekauft.

–

Filigran und clean zugleich, das Etikett in der Nahaufnahme.

–

Diese  “süße” Illustration dürfte von Marc Boutavant stammen…

–

…dem wir neben zahlreichen tollen Charakteren und Illustrationen auch das grandiose Buch vom kleinen Mouk zu verdanken haben.

Är du kvinna, eller klär dig som en sådan, och undrar du hur du klär dig oklanderligt stilfullt i alla lägen? Står du i begrepp att köpa en hatt, och vill veta vilka hattmåsten du saknar i din garderob? Eller är du helt enkelt osäker på i vilka sammanhang du bör använda korta handskar? I så fall hör jag att du ännu inte har läst Geneviève Antoine Dariaux lilla handbok Elegans – en fashionabel guide till stil och grace.

Det går att åtgärda. Du kan till exempel låna den på biblioteket. Det gjorde jag, och nu vet jag att jag kan komma undan med att äga fyra handväskor (en resväska, en medelstor handväska i svart kalvskinn, en aftonväska i siden och en stråväska). Det är minimum för den eleganta damen. Jag vet också att en tvådelad dräkt är det ideala plagget för en resa från staden till landet, och att den båtringade halslinningen klär i princip varje kvinna – om du inte till äventyrs har väldigt utstående skulderblad (då bör ditt plagg istället vara V-ringat i ryggen).

Åh, hur har jag överlevt så länge utan Geneviève och hennes tvärsäkra och samtidigt milt humoristiska stiltips? Även om jag inte vill (eller ens kan, inte med den klädbudget jag har idag i varje fall) följa dem alla så njuter jag av att läsa hennes moderliga råd. Det bästa av allt är att hon gång på gång poängterar hur viktigt det är med personlighet och måttfullhet. En aldrig så elegant dam tappar trots allt något av sin stil om hon aldrig någonsin improviserar lite, eller släpper på etiketten här och där.

Vill du läsa fler böcker om stil, etikett och klädsel? Kolla här.

/Sara

Läste Medborgar X utmärkta inlägg angående det här med anonymitet där han sammanfattade det hela att det har med god Netikett att göra.

Det förde osökt över mina tankar på det här med etikett och hur man lär sig det. En av de få etikettregler som jag följer benhårt det är det här med besticken som ska läggas ihop på tallriken när man ätit färdigt. Jag har inget minne av när jag första gången lärde mig detta men det har suttit i. Min 4-åring hemma för också ihop besticken. Det kom ganska tidigt när han insåg att mamma och pappa gjorde det, så jag antar att det var något sådant för mig med.

Andra kanske mer oskrivna regler kanske inte hör till etikett egentligen, men kanske god ton mer lärde jag mig när jag var i Stockholm första gångerna. För en hälsinge-tjej utan varken tunnelbana eller rulltrappa så var det väldig stort. Ganska snabbt lärde jag mig det centrala. Håll till höger i rulltrappan och låt de som kommer ut från tågen komma av först innan du kliver på.

För en besökare så var man rätt roade över detta springande på tunnelbanan. Vi som var van vid en buss i timmen kändes det så löjligt att bråka för att komma förbi i rulltrappan. Jag menar hur bråttom kan man ha?!

I dag pendlar jag till Stockholm varje dag. Ett par reflektioner jag gjort då är att den yngre generationen verkar ha tappat bort åtminstone det här med att hålla åt sidan när folk ska kliva av tåget. Och att turister fortfarande har lika svårt att förstå det här med att stå till höger i rulltrappan…

Visserligen så går tågen oftare – men att missa ett tåg kan göra skillnad på 40 min när jag kommer hem på kvällen. Alltså har jag anammat Stockholms stressen som jag förut skakade roat på huvudet åt.

Jag har fått ett fotouppdrag; vallmo. En vän, keramiker Jini Hedblom ska använda dem. Det ska bli spännande att se vad det blir till slut. Inspirerande iaf. Tyvärr hade jag bara några få Sibirisk vallmo kvar, nästan utblommade, och Jini kan inte vänta in Kornvallmon tills den blommar. Men idag hittade jag Jättevallmo som blommade av bara den i en trädgård i Ljusdal; knackade på och frågade om jag fick plocka med mig några stycken -”Ta hur många du vill!” sa den snälle farbrorn. Och så fick jag några plantor också! De höll på att erövra hela hans trädgård, han hade inte ens planterat dem, de har självsått sig på nåt sätt. Själv har jag försökt fröså/förodla jättevallmo i tre år utan att det gått.

Helt oredigerade, det blev så jobbigt att titta på dem med helt vit bakgrund.Jättevallmo. Papaver….nånting.

Idag är det dagen B – B som i Bal. Min son Pingvinen har precis lämnat huset i full stridsmundering: frack med vit väst och fluga, reglementsenlig vikt näsduk i bröstfickan, hängslen, vita handskar och förstås lackskor. Flera av 19:s kompisar fuskar lite med den senare detaljen, men 19 är av någon outgrundlig anledning extremt noga med att alltid följa protokollet till punkt och pricka. Är det lackskor man har till frack så har man det och inget annat. Punkt

På tal om lackskor så fnissade jag lite lätt för mig själv förra helgen när jag skjutsade 19 och en av hans kompisar från en spelning. Kompisen dansar också bal idag och när vi släppte av honom hemmavid klev han ur bilen med orden “Tack för skjutsen. Vi ses på balträningen i morgon – du ska väl putsa skor hela kvällen, antar jag”. Den senare delen av uttalandet med en bestämd blick på 19. “”Nej, det behöver inte putsas något, det räcker ju att torka av med en lätt fuktad trasa”. Kompisen flinade lite och så kom det “Visst ja…tja är det någon som satsar på lackskor så är det ju du. Tänkte inte på det”.

Balen går av stapeln kl 16 i eftermiddag och innan dess ska paret fotograferas, det ska genrepas och ätas lite mat. Själv ska jag ordna picknickkorg med goda mackor, jordgubbar, juice och lite bubbel till 19 och hans dam. Det ska packas en liten present till vår goda vän som ställer upp och kör paret i sin gamla fina bil från balen till picknicken och så ska jag samla ihop mig själv inför eftermiddagens aktiviteter.

Sedan skulle det ju inte vara så dumt om jag hann att snabbt sätta mig in i vad alla kandidater i EU-valet tycker. Det är ju dags i morgon. Men vallokalen stänger väl inte förrän klockan 20 och jag har ju hela natten på mig, så det ger sig väl

Eg elskar vørterøl. Det er ikkje like populært som vanleg øl eller brus, men eg veit om mange som likar det kjempegodt, mellom andre Øystein Greni frå gruppa Bigbang. Det finst fire bryggeri som lagar vørterøl, det er Ringnes, Hansa, Aass og Mack. Borg gjorde det før, men det har dei slutta med, ifylgje Bryggeriforeningen. Dei verkar rett nok ikkje heilt sikre på nett dét i eit brev frå 24. august 2005, der dei skriv fylgjande: «Hansa lagde også et Borg Vørterøl, men det tror jeg de har sluttet med.» Eg har heller aldri sett dette, so eg trur dei har rett. Dei smakar nokso likt, alle saman tykkjer eg, bortsett frå Hansa, som er litt annleis. Nedanfor ser de vørterølflaskene slik dei såg ut omlag i 2005.

Vørterølflasker. Frå venstre: Aass Vørterøl, Mack Vørter Øl, Hansa Vørterøl og Ringnes Vørterøl

No har både Hansa, Ringnes og Aass slutta med halsetiketten, det tykkjer eg er litt dumt, men det er no slik over alt: Pris kjem framfor kvalitet, det er viktigare at det er billeg enn at det ser fint ut. Vørterøl vert likevel ikkje heilt forsømt hjå bryggeria, Aass og Ringnes har fornya etikettbunaden etter at flaskene på biletet vart kjøpte. Kva Mack har gjort, veit eg ingenting om, for dei vert berre selde i Nord-Noreg, og der har eg ikkje vore på mange år. Nett vørterøletikettane deira kunne vel trengt ei oppdatering. Greitt nok at utforminga og teksten sikkert er eldre enn vørterølet sjølv (106 år), men eg tykkjer godt dei kunne fiksa på den tåpelege orddelingsfeilen på framsida. Og teksten bakpå er ikkje betre: «Vørterøl er brygget av malt og fjellfriskt ishavsvann, krydret med humle og tilsatt kullsyre.» Det høyrest rimeleg dumt ut, spør du meg.

Aass og Ringnes har òg opplysande tekstar bakpå flaskene sine, men der Aass fokuserer på korleis det er laga, er teksten til Ringnes meir retta mot dei biologiske verknadane av å drikka det og bruksområde («på tur, når du trener eller har lange dager på jobben»). Ein artig detalj er at Ringnes endra teksten frå at vørterøl er «et alkoholfritt alternativ» til «en alkoholfri drikk» ein gong mellom 2003 og 2005. Hansa har berre eit enkelt slagord («For sunnhet og styrke») og ingrediensliste. Alle vørterøla er laga av berre vatn, malt, humle og kòlsyre, men Ringnes har i tillegg tilsett mjølkesyre som surleiksregulerande middel.

Då me oppdaga at halsetiketten vart fjerna på vørterølflaskene til Ringnes, fekk eg og Sigbjørn i NMU panikk. Me kjøpte inn mange flasker for å ta vare på flest mogleg av dei, eg sende ein trist epost til Ringnes og trygla om at dei måtte få halsetiketten på plass att, og Sigbjørn skanna etikettane med kjempehøg oppløysing. Det gav eit godt utgangspunkt for ei minne-t-skjorte med vørterølmotiv (det vert mest truleg den høgt elska og sårt sakna muskeletiketten), og det skal eg få laga ein gong. Då skal Greni få ei òg, for han snakka noko om det på P3morgen ein morgon eg låg og vakna.

Eg er ikkje sikker på korleis det er no, men Aass er dei einaste eg veit om som har selt vørterøl i sekspakningar. Det var veldig praktisk og gav dei eit fortrinn når vørterøl skulle kjøpast inn og eg ikkje var sikker på om eg hadde mest lyst på Ringnes eller Aass (dei hadde ikkje Mack og Hansa der, for butikken var i Oslo).  Hansa har mykje oftare enn dei andre slurvete påsette etikettar, men dette påverkar truleg ikkje valet til folk når det er fleire typar å velja mellom. Eg trur faktisk at Hansa er litt billegare enn dei andre, det er nok meir utslagsgjevande, men eg er ikkje heilt sikker på dette.

Attende til halsetikettsaka. Det som ser ut som eit vanleg innsparingstiltak kan visa seg å vera noko heilt anna, jamfør med brevet frå Bryggeriforeningen frå 24. august 2005, der dei skriv vidare: «Grunnen til at bryggeriene har gått bort i fra halsetikett er rett å slett for å spare penger.» Dette er rett og slett ikkje heilt truverdig. Var det verkeleg tilfeldig at tri konkurrerande bryggeri fjerna halsetiketten omlag samstundes? Eg trur ikkje det, og ved å røkja litt etter meir dokumentasjon i vørterølbransjen vonar eg at me skal finna ut eitt og hitt. Står det ein vørterølmafia bak? Er bryggeria berre marionettdokker i eit spel for galleriet, medan nokon andre, mektigare krefter trekk i trådane? Det veit me ikkje no, men sanninga vil nok koma fram einkvan dag.

… alltså ibland är man inte snabb… Att jag inte har förstått detta tidigare?? Jag vill gärna tro gott om folk och vill inte tro att det ligger planer bakom handlingar.

Nu är det dock så här att jag har fått nog. JAG FRYSER! Jag har ett så himla kallt rum på jobbet så att jag varje dag måste ha en värmefläkt på – ja, även mitt i sommaren. Man kommer alltså till jobbet i sommarkläder och måste ta på sig en tröja och/eller sätta på fläkten. Vi brudar funkar ju så att när vi fryser så händer något med hyllan… står man för nära då så kan man få ögonen utstukna om vi säger så…. hihi…. 

Det är klart! Det är därför som mitt rum är iskallt. Fan, vad man är seg i huvudet ibland… . Nu förstår jag också varför vi få så många fakturor på skyddsglasögon… 

Stofelin

To the beats of old

Trip to the skies.

We're gonna build it

And you will come.

Fiatless

http://www.youtube.com/watch?v=Fvq1-0W7wWc

En av mina favoritförfattare, Jeffrey Archer, åt lunch häromdagen på River Café i London. Han var inte helt nöjd:

Though I’m bound to ask, am I the only person who dislikes waiters scraping left-over food from plate to plate when they clear the table? When I asked my waitress about this, she said, “If I don’t, it means I’d have to come back two or three times.” Well that may be a good enough reason for the customer not to come back two or three times. 

Nej, Jeffrey, du är inte den ende som tycker så — men jag måste erkänna att jag ibland, i hemmiljö, dukar av på samma sätt som servitrisen på River Café. Är en sådan dubbelstandard acceptabel?

Magdalena Ribbing i QX (s. 22):

Det är alldeles utmärkt att samkönade par nu kan ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. … Hur fasen kan man tycka något annat?

La déesse a parlé.

Media: AB, SvD, DN1, DN2

Ribbing har fått en fråga från en tjej som bor i USA och som varje gång hon kommer hem till Sverige rasar över att vi i Sverige har blivit så dåliga på att säga förlåt eller ursäkta. Folk kliver rakt på henne och hon saknar ordet please som finns “over there”. Ribbings underbar svar är att tyvärr har folk blivit mindre hänsynfulla och det faktiskt bara är att gilla läget och försöka skoja till det med kommentarer som – ursäkta jag stod tydligen under dina fötter. WONDERFUL! Men vad min tanke då blir … vad händer om personen man säger det här till fullständigt tokar ur och man åker på sig en snyting? Inte omöjligt eller hur?

Det här härliga inlägget hos Ribbing bekräftar allt som jag upplever just nu. Folk tar inte hänsyn, respekterar inte andras känslor och är allmänt ohyfsade. Jag har hittat min terapi i silversmide, där jag kan banka skiten ur min aggression och det är så skönt. Idag har jag upplevt ett nytt ställe där min själ finner ro – hos min härliga frissa. Hon är härligt intensiv och pratar med yviga gester. Hon älskar och hatar folk om vartannat.

Nu är jag alltså lugn och fin (jajamen – ursnygg efter mitt besök ) så nu skall jag bara luta mig tillbaka i min soffa och gilla alla för en kort stund.

Puss och kram från mig