Medan ni andra kanske knaprar på en lussebulle eller två så firar jag första advent i småstaden Asossa, 90 km från Sudans gräns. Jag kom hit igår med ett plan som blev försenat med 3 timmar. Dels var vi sena iväg från Addis på grund av fåglar på startbanan. Och på ett av mellanstoppen under resan blev alla passagerare beordrade att kliva av en stund eftersom man skulle rätta till ett “tekniskt fel”. Kändes inte helt safe när det var dags att gå ombord igen.

Men nu är jag iaf tryggt framme och njuter av grönskan och den röda jorden här. Eftersom ingen lussebulle är mig i sikte får jag väl substituera den med något annat gult, en färsk mangojuice till exempel.

I övrigt funderar jag på hur jag ska spenderar resten av min tid i Etiopien, kommer att ha ca en veckas semestertid innan jag åker hem. Ska jag bara lyxa och njuta av livet i Addis och besöka en badort ca 3 h från Addis, eller ska jag komma hem med några ytterligare stämplar i passet genom att ta mig till Mombasa ihop med en annan svensk? Vad tycker ni?

…är det när en 23-årig tjej ligger på en brits och väntar på döden för att hennes familj inte har råd att köpa medicinen som behövs för hennes hjärtfel?
…är det när en 21-årig tjej är så desperat över att hon blivit gravid att hon försöker göra abort själv genom att dricka gift?
…är det när en äldre hemlös kvinna blir sjuk och dör och efterlämnar ett litet flickebarn på två år vars föräldrar redan är döda?

De och väldigt många fler frågor får man om man besöker ett statligt sjukhus i Etiopien en lördagseftermiddag.

Efter många timmar i en skumpiga minibus blev detta en del av fotoskörden:

Bergen i gryningen på väg ner för högplatån som Addis ligger på

Flodhästspotting

Runt Lake Tana finns många ortodoxa kloster. Här är jag med en munk.

Papyrusbåt

“Vad tycker ni vi ska skriva?” frågade vi när vi skulle göra banderollerna och skriva budskapen för morgondagen.
Det tog inte en sekund förrän en av grabbarna rabblade ramsan som sitter skriven med stora feta bokstäver i samlingssalen i Lighthouse:
Ni kan förändra Etiopien! (“Ni” är riktat till grabbarna)

Och det är där ni har vårt “riktiga” jobb.
Att inspirera andra att agera.

Vi pekar på hur mycket jobb det finns och hur mycket de kan göra. (Eller på svenska: ger dem en spark i baken) och sedan är det upp till dem att sätta i gång.

Som alla de fina läkare och sköterskor som vi har på “vår” klinik. De gör allt jobb egentligen, med våra sjuklingar. Tar hand om dem på bästa sätt och bryr sig verkligen om dem. Det enda vi gör är att vi betalar räkningen. Numera är de stolta över att få vara delaktiga och behandlar gatukillar som om de vore helt vanliga människor. (Ett exempel är att vi inte fått ett endaste klagomål från gatukillarna att de inte blir tagna på allvar när de går dit, vilket annars hör till vanligheterna.)

Och det är lönen vi får. Att få se andra kliva fram och ta ansvar, bli delaktiga och ge vidare.

Eller alla de gånger vi mött (för oss okända) människor som sett oss ute på gatan nångång. Och som börjat tänka och sedan insett att “om de kommer hit och bryr sig om de på gatan, så borde jag också göra det”.

Ringar på vattnet.

Så tänk er om tjugo år. Två inspirerar fyra som inspirerar åtta som inspirerar sexton som…

Det handlar bara om att kasta iväg en liten snöboll så startar lavinen.

Imorgon är det dags för årets Great Ethiopian Run som brukar locka en sådär 30 000 människor att springa runt Addis. För första gången i världshistorien ska vi vara med också. Dock inte som riktiga löpare utan som demonstrant-tanter. Grabbarna i Lighthouse har nämligen kommit med idén att man skulle göra lite “reklam” för gatubarn och livet på gatan under denna tillställning. För att öka medvetenheten hos människor och ändra den rådande synen.

Så idag har vi hjälpts åt och skrivit banderoller, fixat t-shirts och ordnat så att imorgon kommer alla att kunna läsa saker som “Fiqir yashenefal” (Kärleken segrar) “Gudana le menoriya sayhon le menged” (Gator ska inte vara bostäder utan vägar). Och vårt bidrag: yegudana lidjotch Ethiopian mäläwät yitchilalu!! Vilket inte betyder något mindre än att Gatubarn kan förändra Etiopien.

Och bara det, att grabbarna själva kommit med idén är väl ett bevis för det?!

Sitter och ser på nyhetsmorgon samtidigt som jag laddar för morgonens stepmuskel. Men tankarna bara flyger, den sista veckan har jag funderat mycket på orättvisorna i världen, mycket på Afrika, på Etiopien. Trots att jag ibland har ett rosa skimmer och en romantiserad bild av Etiopien finns mycket att göra. Där och i resten av världen.

Det finns så mycket vi kan göra för att göra världen lite, lite bättre. De allra flesta kan avvara någon hundralapp i månaden, vi kan avvara lite av vår tid och energi på någon som behöver det. Alla behöver inte åka till Afrika, det finns många behov här hemma också. Men GÖR NÅGOT! Lite mer kärlek, lite mer omtanke.

Något som är vanligt när det handlar om att ge pengar till någon biståndsorganisation är att man diskuterar på detta sätt: “Jag vill inte ge, för man vet ju inte om pengarna kommer fram”. Helt hundra kan man inte vara, men ger man till någon organisation som är känd så kommer pengarna fram (ok, kanske inte alla, men viss del av pengarna behövs till administration för att kunna ge pengarna). Och i slutändan är det ju ändå så, att ger man inte, då kommer pengarna inte fram.

“Alla kan inte göra stora saker. Men alla kan göra små saker med stor kärlek.“

Moder Teresa

Maailman huippuevankelista ja Pastori Timo Närhi, Världens bästa Evangelist och Pastor Timo Närhi fyller 57 år idag. Timo är min älskade bror. Han predikar i Finland, Sverige, England, Etiopien, Albanien, Indien, i olika länder i Världen. Snart åker han till Syrien och predikar. Timo är en eldsjäl som brinner för det han gör. Enda sedan den dagen han blev frälst på Eskilstuna Lasarett år 1970, där han höll på att dö i kraftiga blödningar som forsade ur munnen, men där han bad till Jesus om frälsning, har han varit en sann kristen. Hans blodflöde ur munnen stoppade upp. Han såg att hela rummet blev ljust. Timo lovade att Jesus skulle få hela hans liv och hans hjärtas kärlek. Alla var förundrade inte minst läkarna. Ingen visste varför han blödde så kraftigt och hur det stoppade upp. Men Gud svarade på Timos bön. Han överlevde. I åratal har han varit Guds ambassadör på jorden. Timo är en av Pastorerna i Seinäjoki Pingstförsamling i Finland. Han är känd för att vara och predika där människorna finns. På gator, torg, Rockhändelser, Jazzfestivaler, Musikhändelser, Midsommarjippon i Finland, som samlar tio tusentals människor. Timo är en modig, frimodig, glad, karismatisk, radikal, utåtriktad karaktär. Han är Världens finaste, mest kärleksfulla Pastor. Timo är omtyckt av många!I hans hjärta brinner en sann kärlekseld till Jesus och till medmänniskorna. Han predikar med en sådan innerlighet och det han säger går rakt in i hjärtat. Man ser honom ofta predika under tårar. Det är Guds ord han predikar. Jag blir berörd varje gång han talar. Hans vänliga sätt, kärleksfulla agerande lämnar ingen oberörd. Han ber för sjuka också. Massor av människor har blivit helade på hans möten, eller genom bönedukar som han sänder till folk. Vidare genom bön i telefonen. Timo reser mycket och besöker olika församlingar i Skandinavien men även utomlands. Jag har alltid sett upp till honom. Timo lärde mej hur man ska nå människor, redan när jag var ung. Jag var på hans sommar outreach i Finland. Det var mitt livs bästa somrar. Jag har haft förmånen att följa Timos livsgärning och kan konstatera att han är så passionerad fortfarande, för Jesus och människor. Han har bevarat sin eldighet. Han lever nära Jesus, ber, läser bibeln mycket. Timo lever som han lär. Han är en sällsynt man. Jag hedrar Timo och beundrar honom djupt. Han är min förebild. Han når tusentals människor med det glada budskapet om Jesus Kristus.

-Timo du berikar världen. Du förgyller Världen. Världen vore en tommare plats om inte du fanns. Jag tackar Gud för dej och din livsgärning. Jag glömmer aldrig sommaren 2007,  när du besökte mej efter mitt andra bröstcanceråterfall. Du satt och grät i mitt kök, du var så berörd över att  jag hade överlevt cancern. Du fick ett löfte till mej från Gud. Det bevarar jag i mitt hjärta.

-Du är så godhjärtad, så unik, kärleksfull, mild, rar, omtänksam. Du pratar aldrig illa om någon. Om alla vore som dej, skulle världen vara en vackrare plats att leva på. Du är fantastisk. Den vackraste gnistrande diamanten. Du är skapelsens juvelkrona. Vet du att du har världens viktigaste och mest värdefulla arbete, du räddar liv, du förkunnar frälsning!

-Jag önskar dej Timo en fantastisk födelsedag, en oförglömlig sådan.

-Du vet väll om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

-Så hjärtliga gratulationer till Världens finaste bror, Pastor Timo Närhi på din 57 års dag. Må du och din vackra familj, din fina fru Rosa, barnen och barnbarnen ha en kanondag!

-GO AND ROCK THE WORLD FOR JESUS!

With my hearts pen written. Yngsta systern Ruth med familj.

Pastor Timo in action. Alltid glad och kärleksfull. Kärlekens Apostel!

Pastor och Evangelist Timo närhi predikar ofta på “Sänd regnet” kvällarna på Onsdagarna, i Seinäjoki Pingstförsamling.

Här ber Timo för människorna…

Pastor Timo Närhi.

Timo står till vänster om mor på bilden.

Timo brinner med en passionerad kärlek för Jesus och människorna!

-Timo fortsätt alltid att predika Guds levande ord!

-Vackraste rosbuketten till dej Timo!

Må änglarna alltid beskydda och bevara dej varthelst du dej i Världen vänder.

Besök hemsidan där du hittar Timos predikningar på Finska. De har Live-sändningar också.

http://www.neste.tv/index.php?option=com_content&task=section&id=17&Itemid=94

Denna vackra sång tillägnar jag dej på din 57 års-dag. “The Prayer” framfört av Celine Dion och Andrea Bocelli.

Ett Webbklipp där Timo berättar om sin frälsningsupplevelse på finska.

Som jag tidigare skrivit någon gång så kan jag på min sida se vilka ord som är sökta då folk hamnat på min blogg. Så här ser det ut idag:

Mest sökta

hur de fattiga i afrika lever,  etiopien politik,  folk som lever i afrika,  barn+gråtande+hungrigt+afrika,  hur lever de i afrika

Kul att människor vill veta mer om kontinenten jag älskar. Men det gör mig så ledsen att bilden de allra flesta lever med är barn i flyktingläger med uppsvullna magar och flugor i ögonen. Det finns. Men det är inte hela bilden. Afrika (för mig, de få delar jag besökt) är färg, god mat, vänliga människor, leenden, liv, hopp, önskningar, orättvisor, glädje, kärlek, livet.

Jag önskar så att fler skulle få upptäcka det afrika jag känner, det afrika jag älskar.

I går när vi planerade lektionen för idag, för Rest Center, som egentligen skulle vara monolog-monolog-gäsp-blabla från vår sida så kände vi att “nej, nu får vi ge oss”.

Så vi tog med oss rosa A4-ark (det var den enda färgen som fanns att köpa just då) samt massa kritor.

Och så sa vi att “nu får ni jobba och prata istället”.

Och de var så glada och snälla, för de tyckte verkligen det var en bra idé att vi skulle vara tysta för en gång skull.

De fick välja själva vad de skulle rita, kravet var att det skulle vara något från deras liv, något som hade hänt eller som de vill ska hända.

“jag vill bli domare”

“jag vill bilda familj och bli en bra pappa som kan se till att mina barn kan gå i skola”.

“jag vill bli frisör och starta egen frisersalong”.

Etiopiens framtid talade för oss i morse.

Vi hade med oss en tillfällig besökare från Norden ut på gatan för ett tag sedan. Personen i fråga var “religionslös” vilket ledde till en hel del frågor från grabbarnas sida.

Och fast än det är ett tag sedan nu så kommer det fortfarande upp. “Alltså, är det vanligt det där, att människor i Sverige liksom inte tror alls?”

Och vi svarar att “ja, så är det”.

Vilket är så märkligt att det inte går begripa. Inte om man bott hela sitt liv i Etiopien där religion och tro är lika naturligt som sol och regn.

Jijiga

Här kommer en bild från Jijiga, byn jag bor i. Byn ligger i utkanten av öknen söderut mot Somalia. Bilden är tagen från en minibuss på väg från ett besök i grannstaden Harar. Några får betar vid vägkanten och som ni ser finns det inga träd, ett stort problem vid stora regn eller kraftiga vindar. Alla träd huggs ner eftersom de behövs för värme och matlagning. Byn är något större än vad den ser ut på eftersom den ligger i något av en dal.

På flygplatsen i Addis Ababa (Bole International Airport ADD) sprang jag på två etiopiska öl jag inte lyckats prova tidigare. Tax-freebutiken där ölen hittades kändes väldig ödslig och alla varorna hade spridits ut väl för att inte de stora ytorna skulle kännas alltför tomma. Hur som helst stod två sex-pack öl av två olika etiopiska öl på display på en bänk. De såg inte ut att vara en alltför rykande åtgång för det kändes lite som om ölen hade stått där ganska länge men bäst före datumet var fortfarande en bra bit in på 2010 så jag slog till på två flaskor.

Flaskorna köptes för en dryg vecka sedan och har sedan dess transporterats runt lite men har sen ett par dagar tillbaka stått kallt och fint i ett kylskåp. Tills idag då det är dags att provsmaka.

Först ut är Meta Beer, 5.0% från Meta Abo Brewery: Gyllene färg. SKummar väldigt men det lägger sig snabbt.

Doften brödig plus något annat mystiskt söt plastigt.

Smaken känns mycket speciell. Duschschampo, sursöt, honungs i mängd, metallisk, rostig? Är även besk på något underligt sätt. Känns lite som man blandat dålig rom med öl.

Ölet känns äckligt på gränsen till odrickbart. Måste vara något fel. Antagligen har det stått soligt och varmt under en lång period. Betyg: 1

Öl nummer två är Harar Beer, 4.25% från Harrar Brewery: Gyllene färg. Även detta öl skummar stort under upphällning och faktiskt sticker ett ganska fast skum upp ur flaskan redan när man öppnar. Skummet lägger sig dock kvickt.

Doften är lik föregående öl. Känns honungssöt, svagt plastig och lite som lacknafta tycker jag.

Smaken är väldigt lik den första ölen. Ger samma typ av schampo, sursöta, metalliska och mystiska vibbar.

Som sagt det måste blivit något knas med dessa öl där de stod på den välexponerade hyllan och det verkade ju inte heller som om det var någon vidare omsättning på ölen så vem vet hur länge de stått där. Hur som är det inte alls drickvänligt även om Harar Beer kändes lite mindre odrickbar. Kanske hade vant mig eller så berodde det på att den var något svagare alkoholmässigt. Betyg: 1+

Jag hoppas för ölens skull att det blivit något fel och att jag kommer kunna få prova dessa öl igen i framtiden men då med lite mer säkrare bakgrund vad gäller förvaring och färskhet. Jag vet ju sen tidigare att etiopisk öl inte är så illa då de har några andra märken på Uppsalas lokala etiopisk/eritrianska restaurang Messob.

Stomatol - om kejsaren själv får välja

I Ralph Herrmanns biografi om Carl-Gustaf von Rosen finns en intressant detalj. Greve von Rosen var chef över det etiopiska flygvapnet, men besökte ändå sin familj i Sverige tämligen ofta. Kejsare Haile Selassie passade då på att beställa strumpor, mjölkchoklad och den finfina tandkrämen Stomatol. Vilket känns skönt, med tanke på den debatt vi tidigare haft i klubben angående tandkräm. Många hävdar att Vademecum är oslagbar, men både jag och kejsaren föredrar istället Stomatol. Nu vet ni det.

Meles Zenawi, Etiopiens premiärminister twittrar att det etiopiska valet 2010 kommer att bli garanterat “fair”. Undrar jag vem det egentligen är som twittrar i hans namn? Är det fejk alltihop eller är det verkligen någon i regeringsadministrationen eller är det möjligen “himself”.

Oavsett vem det är som twittrar så är det väl föga troligt att det blir något riktigt val till våren. Men med samtliga oppositionsledare antingen inspärrade i Qaliti-fängelset, nesligen tystade eller under hot ivägjagade till utlandet, ja då kan man ju obekymrat hävda att det som blir kvar är ett “fair” val, utan att det egentligen betyder någonting alls.

Det är alltså fem år sedan vi kom hit första gången. Och mer är tre år sedan vi började arbeta här på heltid.

Och när vi nu tittar tillbaka på tiden som varit så passar det bra att stjäla socialdemokraternas slogan för något val sedan. Stolta men inte nöjda. Helt enkelt: det finns mycket kvar att göra, mycket kvar att förbättra och framför allt, många blivande premiärministrar som fortfarande bor på gatorna.

Vi ser de år som passerat mer som utbildning än som jobb. Det tar en lång stund innan man fått så pass mycket kött på benen att man blir bra på det man gör och när man rör sig i en sån outforskad bransch som vi råkar befinna oss i, så får man lära sig att lära sig själv. Av sina misstag, erfarenheter, av kollegor, av andra människor och framför allt – de bästa lärarna av alla – de som bor på gatan.

Vi har djupstuderat dem. Första året (på heltid, 2006/07) spenderade vi mesta delen av tiden på gatorna. Observerade, samtalade, försökte infiltrera oss i deras tillvaro för att förstå saker och ting bättre.

Utifrån det har vi sedan byggt allt arbete. Byggt undervisningen, byggt samtalen, och förstås – fått en hel del arbete utöver, de ringar på vattnet som alltid blir så fort man sätter sin fot på gatan. Vi har varit på de flesta polisstationer, fängelser, domstolar, sjukhus och kliniker i stan.

Och sakta men säkert lärt oss vad som funkar och vad som inte funkar. Att man kan glömma allt det där med att vara snäll och att man aldrig kan vara för tydlig. Och att inget beslut får fattas på grund av känslor och att det inte finns några quick-fix-lösningar. Och massa annat.

Och perspektivet vidgas. Från att ha handlat om en handfull pojkar till att innefatta hela Etiopien. Från att bara ha ägnat oss åt “akuta åtgärder” så har vi sakta men säkert rört oss från det och mot det långsiktiga. Mot det lite mindre dramatiska men mycket mer resultatgivande.

Och nu. Nu börjar det på riktigt. För en sak som inte förändrats på alla dessa år är att vi fortfarande älskar vårt jobb. Att vi fortfarande kan sitta uppe halva nätter och diskutera idéer, förslag eller hur man bäst kan göra en viss sak.

Så nu håller vi som bäst på att använda oss av alla erfarenheter och lärdomar och arbeta fram en lysande plan för de kommande årens arbete.

Nöjd blir vi inte förrän vi nått våra två mål:

1) Att en av grabbarna ska bli premiärminister i Etiopien

2) Att ingen bor på gatan i Addis Abeba, förutom vi som då flyttar ut och blir gatutjejer (eller gatutanter, vid det laget) och ger igen för gammal ost. Då ska alla våra grabbar få försöka hjälpa oss från gatan.

Så, nu kör vi

I helgen har jag varit på kortutflykt till staden Dire Dawa. Dire Dawa är Etiopiens näst största stad och ligger ca 3,5 h timmar med buss ifrån Jijiga. Det var härligt med lite stadskänsla och puls. Det finns dessutom många träd i Dire Dawa så att bara sitta under ett sådant med en Cola i handen kändes oerhört njutbart. Dire Dawa ligger upphöjt bland bergen så både utsikten där och resan var vacker.

Och igår kväll blev vi hembjudna till kenyanen George som är boss för FN’s World Food Program här i Jijiga. En oerhört sympatisk man som bjöd på många goda historier om äventyren som matdistributör inkluderande stölder, konfiskeringar och förhandlingar med rebeller i byar som ligger ännu längre ut i öknen. Spännande!

I bussen på vägen hem från Dire Dawa hamnade jag bredvid en spåkglad chafför. Han berättade roliga historier för mig bland annat denna:

“One man took a ride with a taxi in Addis Abeba. Suddenly, there was a donkey on the road. The donkey was standing there and car was going so the man said to the driver: ‘Driver, driver, stop, there is a donkey on the road, there is a donkey on the road!’”

Jag skrattade så att jag grät.

Men om någon av er kan förklara innebörden i skämtet för mig så vore jag tacksam.

Till veckan är det precis fem år sedan vi ställde våra fötter på etiopisk mark den allra första gången. Då trodde vi att vi skulle stanna ett halvår och sedan återvända till Sverige för gott lika normala som vi var när vi kom. Det var helt fel slutsats kan man konstatera så här i efterhand.

Det här var det allra första vi skrev (på Resdagboken), den 9 november 2004:

första gången

Tjenare!!

This is Addis Ababa calling. We are still alive! Vi har det jättebra, lite höjdskillnad (2700 m ö.h.) som gjort oss mer andfådd än vanligt. Första dagen klarade vi inte att prata mer än tre ord i varje mening. Nu klarar vi trappen utan att behöva syrgas efteråt.
Addis är en fascinerande stad på många sätt, och ingenting finns det som liknar Sverige – något som vi trivs bra med! Vi har fått vänja oss vid att bli mer uttittade än superkändisar. När vi går in på the bakery på morgonen för att köpa bröd så samlas det ett gäng barn och tiggare utanför… “yo foreigner” ropar de och “I love you” samt alla de skolbarn som ropar “How are you” varje gång vi passerar deras skolgård.
Det är roligt att se hur de ser på oss och särskilt Josse drar till sig mångas blickar; en viting pa dryga 1,80 som är blekare än alla andra tillsammans… Erika funderar på att ta betalt för att visa upp henne. Vi får se.
Erikas största problem är att inte ge bort allt hon äger till de som kommer och tigger. Varje tiggare utlöser en fruktansvärd samvetskamp och utan Josse så skulle hon själv vara en tiggare numera. Så… det finns förmodligen en tanke med att vi reser två.
Vi har testat nationalrätten, injera, mycket intressant. En disktraseliknande jättepannkaka med massa gisch på. Otroligt gott faktiskt!
Det är svårt att inte bli förälskad i allt och alla här, får ni nångång tillfälle att åka till Afrika så måste ni ta den chansen.

Det som är jobbigt för oss är att allt är nytt och allt görs för första gången. Det är otroligt många nya intryck, och sedan att vi är så dåliga på amarinja gör inte saken bättre. Vi försökte köpa snabbkaffe häromdagen, och blev erbjudna obehandlade kaffebönor vart vi än gick.

Nu måste vi ut i den fantastiska trädgården och beundra vår trädgårdsmästare en stund…
ha det gott allihopa och skriv gärna och berätta hur ni har det. Vi har lite problem att hinna mejla till alla vi skulle vilja mejla till, för internet går SAKTAAAA.

kramkramkram. vi saknar er järnet!

Som ni ser var vi helt omedvetna om vad vi gett oss in i.

Jag har hittat en till viting. Och otippat nog, en svensk. Vad är det med oss svenskar? Vi är så få, och ändå, vart man än reser så hittar man en eller flera landsmän?

Hursomhelst, trevligt med lite svedalamål istället för knackig engelska. Svensken heter Pelle och är nog ungefär i min ålder. Han jobbar för FNs World Food Program, med logistiken. Jättekul att utbyta erfarenheter och höra om hur de jobbar och vad de har för problem etc. Kanske kan WFP hjälpa till och bidra med mat till barnen på handikappcentret i framtiden. Just nu har vi bara undervisning på förmiddagarna eftersom barnen måste hem och äta  och sedan blir det för varmt. Träffade Head of Office för WFP förra vec kan och pratade om det.

“Forenj, forenj”, ropas det efter mig på gatan. Det betyder utländsk/västerlänning (foreigner). Men ibland hörs även “China, china” när barnen ropar. Kan de inte se skillnad på mig och en kines, tänker jag? Men “China” har nog fått den överförda betydelsen “utlänning” här, kineserna är ju här och bygger vägar över hela Etiopien och Somalia så en och annan kines skymtas ibland på marknaden osv.

Nu erkänner till och med Paperback Lover att det börjar bli svårt… Jag kör en Åsa-trio.

Åsa Larsson: En av landets absolut bästa deckarförfattare. Debuterade med Solstorm. Hennes hjälte heter Rebecka Martinsson och är en utbränd Stockholmsadvokat som reser hem till Kiruna-bygden när hennes gamla barndomsvän hamnat i en riktig soppa, som inkluderar mord och en hårt styrd kristen sekt. Gåtan är bra, och jag älskar miljöskildringarna med farmor som pratade finska och rullade egna cigaretter med remsor rivna ur tidningen. (Norrbottens-kuriren?) Dessutom Sivving, som bor i pannrummet. Jag tänker mig honom i Helly-Hansen och långkalsonger.
Larsson verkar inte ha nån hemsida, jag tror att hon hatar internet.

Åsa Nilsonne: Hon är också riktigt bra. Hjälten heter Monika Pedersen och har en knepig bakgrund, med en psyksjuk mamma som hon såg bli påkörd, och en mormor inom storpolitiken. Boken som handlar om detta, och om Etiopien, är väldigt bra och heter Bakom ljuset, men den är inte den första så ska man läsa i ordning så börja inte där. Åsa Nilsonne bloggar här.
Den senaste boken jag läste av henne handlade om våld mot flickor och kvinnor, där Nilsonne tog väldigt tydlig ställning, mot förstås. Samtidigt var hon då en av dem som hade Unni Drougges gamla ex som förläggare, alltså han som Drougge skrivit om och berättat om hur hon blev misshandlad. Det där kändes jobbigt och jag fick inte ihop det moraliskt. Eftersom jag tror att Drougge talar sanning, alltså.

Åsa Schwartz: Hon har skrivit en bok som heter Och fjättra Lilith i bojor som handlar om ockultism, ritualmord, 1800-talets Stockholm och nutidens it-bransch. Jag blev lite besviken på den, men minns inte vad jag hakade upp mig på. Kanske utvecklas Schwartz åt rätt håll, hon har i alla fall skrivit en till om samma student, Lena. Schwartz har en hemsida med musik.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Krimalfabetet, Åsa Larsson, Åsa Nilsonne, Åsa Schwartz, deckare, Kiruna, ockultism, våld mot kvinnor, Unni Drougge

..är inte alltid så lätt. Kvinnor slår alltid i underläge. Jag är stolt feminist. Jag är för jämställdhet, för att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Så är det inte. Visst, jag har inte i mitt liv upplevt mycket negativt och svårt med att vara född kvinna. (Förutom att man är rädd när man går hem från krogen och att jag i Etiopien blir betraktad lite som konstig när jag säger ifrån)

Men jag har sett hur det är för vissa kvinnor. I Etiopien jobbade jag lite med före detta prostituerade tjejer. Tjejer som kommit till Addis Abeba (huvudstaden) från landsbygden, med drömmar om ett bättre liv, drömmar om att hitta ett jobb. I Addis finns få jobb. Så tjejerna ställs inför två val. Antingen blir det prostituerade, får ett litet krypin och får på något sätt kontroll över vem de har sex med (ett “besök” hos en prostituerad kostar ca 5 kronor). Detta blir ett lätt val när det andra valet är att hamna på gatan, bli våldtagen, gång på gång. Hemskt, men sant. 

“Mina tjejer” har lyckats komma bort från prostitutionen. Den yngsta, var när jag var där, 12 år.

12 år!  

Och före detta prostituerad. 

Därför kan jag med stolthet säga att jag är feminist. Jag tror på ett mer jämlikt samhälle. Jag tror på minskade löneskillnader, jag tror på en värld där kvinnor inte ska behöva vara rädda när de går hem på kvällen. Jag tror på ett samhälle där 12 åriga tjejer inte ska behöva vara prostituerade (eller före detta heller). Jag tror på allas lika värde, oavsett vilket kön vi har fötts med.

Josses solglasögon måste definitivt provas.

Josse och “Baby” (som han kallas) efter lunchenLika som bär

Idag hade vi besök hos oss på lunchen, en liten knatte på snart tre år. Vi har nämligen välsignats med väldigt fina grannar som numera räknar oss till deras familj och när, som denna vecka, någon av oss blir sjuk får vi erfara den etiopiska gästvänligheten på ett mycket konkret sätt.

Maken i huset skjutsade Josse till kliniken, frun lagar mat till och tittar in med jämna mellanrum för att se hur hon har det. Och så igår kväll, så kom hon med bestämda steg och deklarerade att “imorgon SKA jag göra lunch till dig, Josse. Vad vill du ha?”.

Josse börjar må lite bättre, men än är det ett tag kvar innan det är samma fart som innan. Hon skulle prompt ut på promenad i eftermiddag. Vi gick till affären här i närheten för att köpa tandkräm. Den promenaden tog en timme, att jämföra med i vanliga fall då det tar tjugo minuter.

Hittade intressant info om hur judar och kristna i Etiopien har interagerat gentemot varandra i boken “The hyena people: Ethiopian Jews in Christian Ethiopia”; av Hagar Salamon; Berkeley: University of California Press, 1999.

Länken i klartext: http://books.google.com/books?id=bQs3aed0XpAC

Speciellt intressant, från sidan 59 och framåt, är beskrivningen om hur de kristna  bad judar att be till Gud å deras vägnar i speciellt svåra fall, helt enkelt pga att judar fick svar på bön lättare. Speciellt under nuvarande månad då behov av regn är viktig. Påminner mig om idéen att det judiska folket är såsom ett prästerlig släkte åt andra folkslag. (Kristna kunde även vända sig till vissa muslimska regn-”experter”).

Kristna besökte även judarnas Sigd-högtid, under vilket man bar fram bön om regn.

Boken ger naturligtvis en mer komplex bild än så här.

Men är det så att Etiopien, som länge var avskuren från de religiösa processer som pågick i Europa, har bevarat en bild på det religiösa kartan som en gång fanns i den tidiga kristna tiden, typ de första 200-300-400 åren runt Medelhavet och bortåt södra Asien?

När man kommer till startsidan för min blogg (den bara jag kan se), så kan jag se vad folk sökt på google och på så sätt hittat til min blogg. En av sökorden var idag “Hur lever folk i Afrika?” 

Vad är svaret på den frågan? Hur lever folk på en hel kontinent. Jag kan inte tala för hela. Men jag kan säga lite om Etiopien. Vissa bor i en hydda gjord av koskit med halmtak. Vissa bor i lerhus, vissa har plåttak, andra inte. Vissa bor i lägenheter. Vissa bor i stenhus. Vissa har gatan som sitt hem. Vissa har mer lyx än jag någonsin kommer att ha. Det är olika. Det finns inget generellt. Precis som i Europa. Vi bor på olika sätt, vi bor i olika konstellationer, med vänner, med familj, ensam. 

Jag tror att det farligaste som finns är att generalisera människor. Att generalisera en hel kontinent. Alla är olika, alla har olika förutsättningar. Men generaliseringarna tror jag gör att vi skapar “vi och dom”, ännu ett steg bort från förståelse och ansvar för människor som lever i vår värld.

Det här är Etiopien, runda hyddor med halmtak

Men det här är också Etiopien, Sheraton, afrikas lyxigaste hotell

Hade för ett tag sen nöjet att smita förbi Messob, en av Uppsalas bättre och intressantare matställen för lite östafrikanskt krubb. Där har de ett ganska kul utbud av öl från några olika afrikanska länder. Med kul menar jag då inte i bemärkelsen supergoda öl utan mer ursprung. Eftersom det är en etiopisk/eritreansk restaurang har de givetvis ett par öl från det etiopiska bryggeriet St. George Brewery som drivs av BGI Etiopien. De har även öl  från Kenya, Uganda, Marocko och ett gäng öl från Namibias största bryggeri Namibia Breweries.

Jag har under ett par resor i östafrika redan lyckats testa några öl som Messob har i sortimentet, t ex Kenyas Tusker och Ugandas Bell. Jag har även tidigare testat St. George Beer från St. George Brewery, BGI Etiopien. Jag har då tyckt ungefär såhär om dessa öl:

Kenya Breweries Ltd’s Tusker, 4.2%: En ljus lager med fint skum, klassiskt maltig, brödig doft med en smak av lite svag citrus, tunn honungssötma och ok humlebeska. Betyg: 3-

Ugandan Breweries’ Bell, 4.0%: En ljus lager med fint skum. Doften bördig ganska lätt med fräscha humletoner. Ganska tunn och lättdrucken. Passar fint kall i den tropisk hetta. betyg: 3-

St. George Beer, 4.5%: En ljus lager med ok skum som dock försvinner snabbt. Doften minns jag som inget speciellt, typisk lätt lager, brödig. Smaken mycket lätt, spanmål, len och snäll. Minns faktiskt inte så mycket mer än så. Har för mig att jag tyckte det enda som stack ut var ursprunget. Betyg: 2 

Men nu senast blev det dock Namibia Breweries Urbock, 7% och lite Casablanca Beer, 5% från Brasseries du Maroc.

Urbock: En mörkt bärnstensfärgad öl där skummet är ok och lägger sig på ett par millimeter efter en stund.

Ölet doftar mjukt, angenämt, sött, lite russin.

Smaken är len, sötfruktig, svag nyans av russin. Betyg: 3+

Casablanca Beer: Ett ljust gyllene öl som skummar mycket vid upphällning men snart lägger sig på centimetern för att sen försvinna alltmer ju längre det står.

Doftar maltigt och ganska snällt.

Smaken som en lager ska vara. Maltig, brödig, lite väl svag humle för min smak men med ok beska även om den kan tyckas lite snäll i eftersmaken. Betyg: 3-

Ser fram emot fler besök på Messob och nya afrikanska ölmöten för enligt personalen ska de fortsätta ta in fler afrikanska öl. Kul.