Nu är jag trött på den här helgen. Känner mig helt patetisk så som jag springer omkring här hemma och känner mig ensammast i hela världen. Det gör ont i hjärtat och håller på. Jag blir ledsen och förbannad om vartannat. Jag har loggat in på parship på allvar idag igen (måste snart avsluta det där medlemsskapet, det är inte bra för hälsan), tittat på FYRA filmer bara idag (herrejistanes) och var påväg att göra något vansinnigt desperat men lyckades tack och lov hindra mig själv.

Gjorde äcklig och misslyckad kladdkaka också. Så som jag gör när jag försöker mota bort sånna här känslor. Och så fick jag för mig att jag inte skulle använda smör och socker. Eh. En kladdkaka utan smör och socker – hur tänkte jag då? Den blev äcklig och ändå åt jag upp nästan hela. Dessutom hade jag köpt nån vispgrädde med extra lång hållbarhet (det gäller ju att planera så jag inte behöver slänga mat nu när jag är ensamstående) och den var skitäcklig. Försökte hotta upp den med lite vaniljsocker men det gjorde varken till eller från.

Och för att göra det hela ännu värre så skrev jag såhär i min Facebook-status i fredags: Jenny kommer ha helt sjukt tråkigt i helgen. Någon som vill bjuda in mig till något? och fick NOLL respons. (Ungefär den responsen jag får på den här bloggen.) Så varje gång jag kollat min facebook och mötts av noll notifikationer har jag känt mig ännu mer ensam och PATETISK. Motha fukkas! Min nuvarande FB-status är: Jenny vill tacka för alla underbara inbjudningar. Den här helgen har varit helt sjukt rolig. The time of my life. Tack tack tack! Love you all.

Nej, jag är inte bitter.

Fan, jag känner mig så ensam idag. Försöker att skingra känslan med massa förnuftiga tankar, som att jag ofta väljer att vara själv och att jag har massa film att titta på och att mina katter alltid finns där och att jag kan ju ägna mig åt att bada eller återvinna eller sätta upp alla de där tavlorna i köket. Men fungerar bara sådär. Det är liksom en sak att välja att vara själv. Det är en annan att veta att alla man umgås med antingen är borta hela helgen, jobbar eller är dåliga. Och även om det skulle vara någon fest någonstans så äger jag endast femton kronor och en liten slatt längst ner i en Martini-flaska.

På senaste tid har jag gått omkring och önskat att jag kunde TRÄFFA någon. Eller att alla intressanta vackra inspirerande personer inte var så himla… involverade med andra människor. Alltså, det måste ha med åldern att göra för det är som en helt ny känsla, det här med att önska att det bara hände nån gång då. Eller så har jag blivit indoktrinerad av allt Annas snack om att hon kommer få leva ensam tills hon dör, att det är helt omöjligt att träffa någon vettig person och hur mycket hon bara älskar den där tvåsamheten man får först efter att ha varit tillsammans ett tag.

Den där tvåsamheten har väl aldrig intresserat mig nämnvärt förut så vad fan har hänt? Kan det vara att Emelie är påväg att bilda familj. En riktig familj, med barn och hela köret. Att min… längtan (?) krypit upp ur vrårna (åter in i tysta vrårna, snälla). Aaaahrrgrgg. Jag har ju velat ha passion; början av förhållandet när man bara vill ligga, pirret i magen man bara får av en männska man inte riktigt känner ännu. Och helt plötsligt så ba’ registrerar jag mig på Parship och en del av mig är inte ens ironisk, trots att det faktiskt inte är en man jag längtar efter att få träffa.

Det är så konstigt alltså. Men det är åldern. Måste vara åldern. Jag skyller på det och återgår till min affirmation: Jag är fortfarande ung. Jag har minst tio år till på mig att hitta det där. Och GUD det är ju så jävla skönt att bo själv.

Jag börjar få tankar som känns direkt ålderrelaterade. Saker jag inte alls tänkte på förut. Jag fattade ju aldrig varför folk gick omkring och längtade efter att bli ihop med någon, eller snarare träffa någon att bli ihop med. Jag tänkte att det kunde man väl börja längta efter först när man faktiskt träffat någon som man gillar. Att bara längta efter ett förhållande i allmänhet kändes så himla omvänt.

På senare tid har jag fått skumma tankar om att det är något fel på mig som inte har fungerande relationer. Jag som har träffat en helt hög spännande människor som jag gärna velat vara med men som inte velat vara med mig. Och de kärleksrelationer jag haft har ju, bevisligen, spruckit.

Jag börjar få rädslor i stil med att jag kommer leva ensam och barnlös tills jag dör. Eller att jag kanske kommer nöja mig med någon som vill ha mig och reducera mig själv för att behaga någon annan. Eller ja, det där sista skulle jag ju aldrig palla i alla fall. Jag är inte direkt foglig som person. Men ändå, rädslor är jobbiga. Jävligt jobbiga till och med. För jag är samtidigt rädd för att sådana här tankar ska föda ett beteende som gör att jag blir ensam och barnlös.

Jag hade en kille förut för länge sedan som alltid sa att han trodde jag skulle göra slut med honom. I början tänkte jag ju inte göra det, men vafan hålla på att tjata sådär tar ju död på vilken kärlek som helst och tillslut så gjorde jag såklart det. Då kunde han sitta där och tycka att han fick rätt till slut och hur mycket lyckligare blev han av det? Nej, så vill jag inte bli.

Kära vänner, säg till mig om jag börjar bli gnällig och bitter. Eller gör inte det förresten. Eller jo, men isåfall på ett väldigt snällt sätt. Jag blir ju så ledsen när jag blir kritiserad.

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på en gammal flamma. Vi hade något slags kvasiförhållande när jag bodde i Göteborg någon gång 2001. Emellanåt har jag väldigt lätt för att bli förtjust i folk och jag kan bli helt sjukt förtjust och förälskad. Men kär har jag väldigt svårt för att bli. Tror jag. Jag har fortfarande idag svårt att säga att jag varit kär, på riktigt och allvar kär sådär som jag föreställer mig att man kan känna. Men det jag kände för den där personen var ett tag väldigt snarlikt kärlek.

Det har jag tänkt lite på. Den personen. Romanstiserat över det som var och så. Och så har jag sådär lagomt självömkande undrat om jag någonsin kommer hitta äkta kärlek. I min föreställningsvärld är det väldigt få personer som faktiskt hittar det, om det ens existerar. Jag föreställer mig att det känns ungefär sådär som det gör när man drömmer att man är kär i någon, och det är ju en helt galet sjukt stark känsla som jag aldrig känt i verkligheten så jag vet inte om det faktiskt ens är möjligt.

Ibland tror jag att jag är lite störd, känslomässigt. Jag har bara rätt så ytliga förhållanden till alla i min närhet. I alla fall från mitt håll. Jag är hämmad av att jag inte vet hur man är avslappnad tillsammans med människor. Och jag saknar nästan aldrig folk. Ibland kan jag tycka att det vore roligt att träffas, men saknad känner jag bara när det gäller mina katter, typ.

När jag träffar en person och inleder något slags romantiskt förhållande kan jag ge mig väldigt mycket hän för stunden, när vi är tillsammans. Men sedan blir det lite out of sight, out of mind. Det känns lite stört. Fast i ärlighetens rätt skönt. Har ju hört talas om hur folks hjärtan värker av saknad och sånt och då kan jag vara glad över att jag slippar uppleva det.

Ja, det här blev rätt flummigt och ostrukturerat men jag kände att jag ville sätta lite pränt på mina tankar, som man säger när man är vuxen och förnuftig. För att lätta upp det hela bjuder jag på en rolig sketch från Saturday Night Live som jag tycker är värd att lägga ner två och en halv minut på.

Igår fick jag försmak på mina stående julklappar – hopplösheten, ensamheten och den dåliga självkänslan. Jag uppskattar den här tiden på året så mycket, med alla dekorationer och knäcken och pepparkakorna och musiken och snön, att jag glömmer bort att det faktiskt kommer bli julafton på riktigt det här året också.

Jag vet inte vad det är med själva julafton som framkallar de här känslorna, eller vad jag själv gör för att bidra till det hela. I år ska jag försöka praktisera acceptans och se hur långt jag kommer med det. Alltså, julafton är ju bara en vanlig dag, och jag ska inte fira den på något speciellt sätt. Ska hänga med min bror och hans sambo hela dagen. Softa, käka lite mat, spela Guitar Hero, gå ut med hunden, kolla på Bad Santa och andra oprettiga saker. Och ändå. Jävla röv-högtid!

Det är inte bara julafton det gäller. Nyårsafton och födelsedagen är ganska bajsiga de med. Runt nyår är det så himla mycket prestationsångest inblandat. Man ska ha så jävla roligt och jag har i princip aldrig så jävla roligt (om jag inte är med min bror eller med Lina och bara garvar, det är roligt) och då känner jag mig misslyckad. Födelsedagen tror jag alltid ska handla bara om mig, och så blir jag helt besviken varje år när folk faktiskt, ehm, fortsätter leva sina liv som vanligt trots att jag fyller år. Skandalöst!

Acceptans var det ja. Se det för vad det är, utan värderingar och skygglappar, och sedan agera efter det. Om jag mår dåligt så får jag acceptera att jag mår dåligt, tycka att det är ok och inse att det bara är mina tankar och mina känslor och ingen sanning om vare sig mig själv eller livet i stort. Önska mig lycka till.

Ja, i morgon är det Lucia. Här får ni ett klipp till från Luciamorgon förra året. Jag syns nog inte här heller.

En liten grej jag ägnar mig åt ibland är att planera en händelse om och om igen till jag känner mig lugn. Som morgondagen. Den oroar mig. Jag vill inte åka trots att jag vet att jag säkert skulle få roligt. Det gnager i bröstet och kniper i magen vid tanken. Jag tänker på bussresan till Falun och börjar andas lite tyngre, hjärtat slår lite snabbare. Instinkten säger mig att stanna hemma. Jag får för mig att det kommer bli katastrof på alla möjliga sätt. Jag får tråkigt, jag får ångest, bussen åker av vägen. Sånna saker. Men jag vet också att det inte är särskilt troligt, åtminstonde inte det sista.

Så jag sitter med tuschpenna och ett gult A4-papper och planerar morgondagen om och om igen. Tänker igenom allt från vilka produkter jag ska använda i ansiktet på morgonen till vilka ölsorter jag ska köpa på systemet. Jag går igenom det i huvudet – gå av bussen, möta Nettan och Mayo på Systemet, köpa mat, gå hem till Gunilla, äta, göra mig iordning, fest – gå av bussen, möta Nettan och Mayo på Systemet, köpa mat, gå hem till Gunilla, äta, göra mig iordning, fest – and so on, tills det känns tryggt.

Det positiva med det här är att jag kan genomföra något som jag egentligen känner rädlsa och ångest inför. Nackdelarna är att det tar sjukt lång tid att planera sånt och att allt i slutändan inte går att planera. Och vi vet ju vid det här laget hur jag reagerar när mina planer ändras. Men då har jag i alla fall kommit iväg, gjort något annat än sakta ruttna bort i lägenheten.

För tillfället känns det rätt lugnt. Om oh-my-god-mina-planer-ändras-det-måste-betyda-att-jorden-går-under-ångesten infinner sig i morgon så får jag försöka hantera det då. Jag har i alla fall kommit iväg.

Jag ser bara katastrofer vad jag än vänder mig.

Nu har jag sagt till läkaren att jag vill komma vidare på något sätt vilket resulterat i att FK ringer och meddelar att de har krav på mig och så kommer jag inte klara av det och då måste de ompröva min rätt till sjukersättning och komma fram till att jag inte får några pengar mer och plötsligt har jag sjunkit ännu mer bara för att jag yttrade en önskan om att kunna gå vidare och slippa leva på paus.

Jag orkar inte flytta för jag blir handlingsförlamad av allt jag måste göra att jag bara sitter rakt upp och ner och inte tänder en enda lampa fast det är mörkt ute och det enda ljud som hörs är datorn som surrar och så vill jag bara böla tio gånger om dagen och gör det också så att saltvattnet fräter i ansiktet så att kinderna börjar svida och blir alldeles röda.

Jag kommer åka till Falun i morgon fast jag inte vill och jag kommer ha skittråkigt och få ångest mitt i natten därför att jag desperat druckit alkohol i ett försök att känna mig som någon annan än jag bara för en stund och så kommer det sluta med att jag ligger på ett kallt parkettgolv och försöker ha ångest så tyst jag bara kan därför att jag inte vill väcka någon och jag kommer att åka hem på lördagen och vara så besviken för att jag aldrig kan vara någon annan än jag och för att jag är så jävla trött på det.

Jag har en totalt värdelös dag. Det är som att allt är ruttet rakt igenom. Allt jag tar i blir bajs. Jag kan inget, springer bara runt och lådsas att jag är bra på saker som att fotografera, musicera, inreda, pyssla och vad annat ni nu fått för er att jag kan. Plus att jag är trött på mig själv. Jag står inte ut att vara jag. Jag avskyr den här kroppen. Jag är trött på att misslyckas. Jag vill inte leva på paus men videon är trasig och bilden har liksom fastnat. Jag har inga pengar heller så jag kan inte lämna in den på lagning.

Ja, ni fattade väl att det var en metafor. En dålig metafor. Inte ens sånt kan jag.

Och jag försöker få perspektiv på saker hela tiden, försöker tänka på hur bra jag har det i jämförelse med människor som lever i krig och katastrof och med massa dödliga obotliga sjukdomar men det gör mig bara ännu mera ledsen. Inte för att folk lever i krig och katastrof och med massa dödliga obotliga sjukdomar, sånt rör mig inte ryggen för jag är ju totalt självupptagen också. Utan för att trots allt det där så tycker jag ändå att jag har det sämst. Och dessutom längtar jag nästan efter krig och katastrof och dödaliga obotliga sjukdomar.

Jag hör av mig när jag får ångra att jag sa det.

Men jo, så är det. Jag är trött på att egentligen ha det bra när allt innuti känns ruttet och meningslöst. Ibland säger nån att jag är bra på nåt och jag svär att jag inte försöker spela blygsam eller nåt sånt drygt, det är bara det att jag fattar ju att ni bara har missuppfattat det där. Jag är inte alls bra på nånting och så får jag lite dåligt samvete för att jag lurat er. Det var inte meningen, jag lovar.

Jag är så duktig på att må halvbra. När någon frågar hur jag mår så svarar jag aldrig “bra” därför att det inte är det. Jag säger “sådär” och “det funkar väl” eller något liknande. Och det säger jag även om saker inte är sådär eller trots att ingenting funkar alls. Jag vill fråga om ni inte känner att jag stinker för det känns verkligen som att det inte alls är blod som rinner i mina ådror, utan tjock trögflytande stinkande sörja som förgiftar mig. Nånstans där inne tror jag ändå att det finns en riktig person men hon är nästan helt begraven i allt det meningslösa och jag är rädd för att hon dör.

Ibland undrar jag om det verkligen är möjligt att känna sig så jävla värdelös som jag gör. Men det är det. Uppenbarligen.

Jag är inte ärlig mot en enda människa i hela världen. Vågar inte vara det mot mig själv heller. Ju mer ärlig jag är mot mig själv desto mer trögflytande blir sörjan. Därför måste jag ljuga hela tiden för att inte ramla över kanten.

Jag känner det inte alltid såhär förståss. Men jag inser ju att de gånger jag känner någon slags glädje eller tacksamhet eller andra känslor som definieras som positiva så är det ju bara en tillfällig illusion. Det är som rutten fisk. Bara för att man lägger det i en burk och kallar det för surströmming så några galna människor i korta stunder kallar det för en delikatess så slutar det ju aldrig att vara rutten fisk.

Jag undrar ju vad ni medicinerar er med för att bli så desillusionerade.

Och jag undrar hur det kan komma sig att en människa får alla tårar och en annan inte får några alls. Den som blev vacker, smal, glad, talangfull och driven blev allt det där bara för att jag inte är det. Eller för att någon annan inte är det. För alla tårar jag fäller är det någon som slipper fälla lika många. Från början var det säkert meningen att allt det där skulle jämna ut sig men sen blev några så lyckliga och snygga att några andra måste bli dubbelt så fula och olyckliga.

Jag avskyr lyckade människor. Inte personligen, men jag hatar att det ska vara så himla orättvist. Snart har jag levt i trettio år och livet är så kort fast så oändligt långt och så har man bara en chans på sig och så har jag inte fått något av det där som jag vill ha. Ja just det, jag glömde ju säga att jag går omkring och är avundsjuk på ett eller annat sätt på precis alla människor jag känner.

Åh gud vad det känns befriande att få vara lite ärlig för en gångs skull. Att bara för en kort sekund inte behöva lådsas, ens för mig själv, att jag egentligen skulle vara en bra person. Det är egendomligt vad lättad och lugn denna bekännelse gjorde mig i detta nu. Fast det är ju såklart också en illusion. Jag är ju inte alls lättad och lugn och snart bör det återgå till det vanliga så jag ska ta tillfället i akt att vila lite utan alla dessa tankar i tombolan, också kallad hjärnan.

Just det, det har snöat.

Så ändrades mina planer och på köpet kom en fet ångestattack. När mina oh-my-god-mina-planer-ändras-det-måste-betyda-att-jorden-håller-på-att-gå-under-ångestattacker gått över blir jag varje gång lika förvånad över styrkan i dem. Det är helt sjukt. Och verkligen helt opropertioneligt till själva planändringen.

Men jag finner ändå tröst i att jag numera vet varför jag får sådan ångest. Innan jag blev medveten om sådana här saker gick jag mest omkring och trodde att jag var helt störd i huvudet som fick helt obefogad ångest mest när som helst och utan anledning. Jag gillar att se mönster i mitt beteende, även om inte ångesten blir mindre så känns den inte lika förjävlig i efterhand. Förut kunde jag älta ångesten. Nu känner jag mig stencool som bara kan acceptera läget.

Vad som däremot inte är särskilt stencoolt är att använda sig av uttrycket stencool.

Mitt förra inlägg fick mig att tänka på det här med genren Fantasy. Det fanns en film när jag var yngre, det var en dålig film om troll och djävulsdyrkan, som min bror hade på VHS. Jag vet inte hur många gånger jag försökte titta på den, i alla möjliga sammanhang: med andra, ensam, mörker, dagsljus, ljud av och ljud på. Men jag lyckades aldrig. Jag fattade ju att det var en löjlig och jävligt dålig film (tyvärr minns jag inte vad den hette) men jag vågade aldrig kolla. Det kan ju ha med det jag skrev om i förra inlgget, men det är också något annat.

Det är det här med Fantasy. Jag har aldrig gillat det. Jag har försökt, läst lite Terry Brooks-böcker och sådär. Men för mig har det alltid varit obehagligt. Just för att det är Fantasty, fantasi. Det är inte den världen jag är van vid, den världen som är verklig. Det är något som jag absolut inte har någon koll på eller kontroll över och det gör mig väldigt obehaglig till mods.

Jag älskar Den Oändliga Historien visserligen, men där är ju de allra flesta snälla (förutom de där sfinxarna som jag var/är livrädd för) och den tecknade versionen av Sagan Om Ringen var min favoritfilm i många år. Fast jag är fortfarande rädd för de där tecknade spökryttarna och när jag för några år sedan skulle spela något LOTR-spel på datorn så höll jag på att kissa på mig av skräck varje gång jag såg skuggan från en häst. Jag vågade helt enkelt inte. Men de två filmerna är ungefär de enda av genren Fantasy som jag har kunnat uppskatta. Någon av böckerna har jag dessutom aldrig lyckats läsa för det blir för verkligt i sin overklighet då.

Jag har fått förklarat för mig att det är det där med att det är en helt fri fantasivärld där allt kan hända som är själva tjusningen med Fantasy men jag klarar det helt enkelt inte. Det är för främmande och för skrämmande. Någon mer som känner som jag? Jag passar på att vädra lite såna här nojor denna kväll i ett desperat att försöka finna samhörighet med någon i samma situation. Och med det säger jag godnatt för denna gång. I morgon ska jag på loppis och inte fynda med tanke på min ekonomiska situation.

Kan inte direkt påstå att det är något jämt flöde av blogginlägg här. Ibland vet jag inte vad jag ska skriva på flera dagar, och sedan kommer det en sån här kväll då jag postar inlägg efter inlägg. Nu tänkte jag skriva lite om att titta på film. I synnerhet film som är läskig eller obehaglig på något sätt. Det känns nästan som att jag skrivit om det förut, eller så är det för att jag pratade om det med Anna idag.

Mitt ex brukade klaga på mig för att jag blir helt okontaktbar när jag tittar på film. Och det stämmer verkligen. Jag vill gärna titta på läskiga filmer men jag klarar oftast inte av det för att jag sugs in i filmen. Det är som att världen utanför blir suddig och försvinner och jag zoomar in bilden tills det känns som att jag befinner mig i filmen. Det blir jag extra medveten om när det är något obehagligt som händer.

Som idag, när jag försökte (och visserligen lyckades med diverse småavbrott och sånt där) titta på The Strangers. Det som händer är att jag zoomar in mig i filmen tills det som händer i filmen blir “för verkligt” och jag måste zooma ut igen. I korta stunder kan jag zooma ut genom att koncentrera mig på att titta på hela skärmen och inte bara på bilden, alltså på plasten runt omkring också. Men då tar det inte lång tid innan jag är tillbaka inne i filmen igen.

Nästa steg är att inte titta på film i helskärm. Det stör zoomingen lite att jag kan se windowsmenyn i botten på bilden. Detta funkar inte alltid heller och då måste jag förminska bilden så jag även ser en del av skrivbordsunderlägget. Då brukar det gå rätt bra att titta på film utan att befinna mig i den.

Detta är inte alls ett särskilt ADHD:igt drag, snarare aspigt. Är det någon mer än jag som har det såhär?  Det har dessutom blivit värre med åren. Det har alltid varit så men förut kunde jag titta på läskigheter och stanna i det där utzoomningsläget när jag tittar på hela teveapparaten och inte bara bilden. Det går som sagt inte att göra längre än korta stunder nu mera.

Om någon undrade så var filmen rätt bra faktiskt. Fast man fattade ju tyvärr av den korta berättarrösten i början precis hur det skulle sluta. Men spännande, ja.

Hjärnan är en fantastisk makapär. När någonting blir för övermäktigt att ta in på en gång så portionerar den informationen så att det istället går i etapper. Jag vet att vi gjorde slut, jag var ju där, men varje gång jag tror det har sjunkit in så har det ändå inte gjort det, märker jag när vi plötsligt kommit fram till den sista kvällen som sammanboende. Dessutom har folk börjat komma och titta på lägenheten.

Jag börjar gilla tanken på arrangerat äktenskap. Någon relativt partisk människa som väljer ut en lämplig partner och så är det bara att göra det bästa av situationen, alternativt ta älskare/älskarinnor lite då och då under livets gång. Men att få bygga sitt liv tillsammans med en annan människa utan att riskera att det faller vilken dag som helst, och (förhoppningsvis) slippa vara så ensam som en fryst färdigportion från ICA till middag kan få en att känna sig.

Det här nya självständiga livet skrämmer mig halvt ihjäl. Någon som vill anmäla sig till samkväm?

Fick hjärtattack idag när jag loggade in på banken och tittade på min framtida insättning och beloppet inte ens nådde upp i tre tusen kronor. Jag växlar mellan att tänka ”vilken jävla tur jag har” (fick första lägenheten jag sökte) till ”vilken jävla otur jag har”. När det händer sånt där som hände idag så funderar jag inte om det är någon slags Murphy’s Lag som gäller i mitt liv. Det är det såklart inte, det är mycket som går bra för mig, det är bara det att när det väl börjar gå åt helvete så ser jag inget annat. Och ångesten är lika omedelbar som, säg, döden vid en kärnvapenexplosion.

Oktober månad är den första månaden på ungefär 2,5 år som jag står ensam med mina utgifter. Hyra, försäkringar, internet, CSN och ungefär tusen andra saker – allt ska betalas av mig. Moi. Allena. Och det är här Murphys Lag träder i kraft. Min läkare skickade aldrig in något sjukintyg till Försäkringskassan trots att hon skickat en kopia på intyget hem till mig. Ergo: jag kan inte ens betala hyran.

Min första instinkt är att lägga mig i fosterställning och aldrig resa mig igen. Omedelbart vill jag knarka-sova-dö (i den ordningen) och det finns bara en enda tanke som går på repeat i min hjärna: ”det går åt helvete”. Tillslut tycker jag att allt i hela mitt 28-åriga liv har gått åt helvete och tror att allt kommer gå åt helvete så länge jag lever.

Sedan är det idag och något helt annorlunda händer. Ångesten kommer och känns övermäktig och jag vill fortfarande knarka-sova-dö. Men sedan tar jag plötsligt itu med saken. (Efter att först ha ringt exet och förmodligen förstört hela hans tjänsteresa, men det är sånt som händer.) Jag försöker titta på sakerna, sitter med budget, ordnar med betalningar, gör upp planer och plötsligt så ordnar det sig. DET ORDNAR SIG. Och jag har inte ens ringt till pappa.

Jag fixade det. Det kommer fixa sig. Jag får ringa bostadbolaget i morgon och förklara situationen, betala alla andra räkningar med de tre tusen jag faktiskt fick, fortfarande ha omkring 700 kr kvar att köpa mat för tills resten av pengarna kommer in och jag får helt enkelt åka upp till vuxenpsyk och sitta där tills jag har mitt intyg i handen så jag kan lägga det på lådan själv. Sedan får jag ringa handläggaren på FK och förklara läget, vädja till någon slag medkänsla hos människan (alternativt vara lite barsk och förklara att inte jag ska behöva drabbas av att min läkare gjort fel så nu får hen worka with me lite) och hoppas att pengarna är på kontot om en ungefär vecka.

Ja, det här måste ju klassas som något slags genombrott. Jag är stolt över mig själv men inte riktigt så stark att jag kan hindra impulsen att skita i middagen jag inte haft tid att laga eftersom jag ägnat de tre senaste timmarna åt att ha ångest och fixa saker och helt enkelt åka och köpa något smarrigt på affären. Jag måste ha den där fixen för att klara kvällen. I morgon är en annan dag, då fixar jag det med maten igen. Ingenting har gått åt helvete, för jag gjorde’t.

Idag har jag varit en riktig psykpatient. En sådan där som betett sig konstigt och släppt på de sociala spärrarna en har i ”normala” fall. Det började med att jag kände mig egendomligt nervös på morgonen. Ville verkligen inte gå dit. Vet ju hur jag blir när jag blir pepprad med massa jobbiga frågor. Den skumma nervositeten bara eskalerade och började likna ångest lite väl mycket. I väntrummet fick jag lov att luta mig tillbaka och koncentrera mig på andningen för att inte flippa ut. Föreställde mig en folktom sandstrand, gråa moln och ett lätt duggregn. Det blev bättre.

Specialistläkaren visade sig vara en överläkare. Jag tänkte göra som jag alltid gör; svara relativt ärligt på frågorna men behålla fattningen och vara en bra patient. Efter bara fem minuter i det där rummet tänkte jag ”men vilken jävla idiot” och kände hur hjärtat började banka. Då drog människan fram ett självskattningsformulär.

Jag hatar de där jävla formulären! Jag kan inte fylla i dem, och speciellt inte på tio minuter. Det började snurra i huvudet men tog snällt pennan och började kryssa. Specialistläkaren ursäktade sig och gick iväg en stund, jag satt snällt kvar och stirrade på formuläret och det tog totalt stopp i huvudet. Kryssade lite på måfå och väntade på att hon skulle komma tillbaka.

In genom dörren kliver då specialistläkaren med en hel hög formulär. Räckte henne självskattningsforumläret för depression och meddelade att jag inte fattade hälften av frågorna men att jag inte känner mig deprimerad. Då ”förklarade” hon någon fråga jag inte fattade genom att läsa högt innantill. ”Jag kan faktiskt läsa, det är inte det som är problemet” sade jag inte. Sen skulle jag uppskatta min ångest den senaste veckan genom att kryssa för hur ofta jag har haft domningar i händerna och annat.

”Jag kan inte sånt här” försökte jag, varpå hon återigen började läsa innantill. Då brast det och samtidigt som jag kände att jag blev förbannad så sköljde ångesten över mig som en jävla tsunami. Jag tänkte ”fuck it!!!!!” och sket i alla sociala spärrar och bara vräkte ur mig ångesten. Hulkade mig genom stavelserna de närmaste tjugo minuterna, snorade och höjde rösten och snörvlade och arbetade mig genom två paket näsdukar och snodde med mig ett paket till senare.

Det är så konstigt det där, för lika fort som den där ångesten kommer, lika fort försvinner den. Och sen är jag helt tom i huvudet. Det finns inte en enda hel tanke. Hon ställde lite frågor och jag försökte tänka mig tillbaka till för ett år sedan men hjärnan ville inte samarbeta och istället hamnade tankarna på gardinmönstret och formen på min huvudkudde och hur vinden känns i håret och andra detaljer som inte hade något med saken att göra.

Hon försökte ge mig antidepressiv medicin som jag sa att jag inte ville ha. Istället kompromissade vi och hon skrev ut en ångestlindrande medicin som jag skulle fundera på att börja äta. Jag fick med mig självskattningsformulären hem, hamnade på väntelista för att bli utredd för ADHD (tydligen hade inte stafettläkaren från Stockholm skrivit upp mig på den ändå, och när jag hörde det så började jag fnissa helt ofrivilligt) och fick fortsatt sjukskrivning.

Hon sa massa bra saker där på slutet och trots att jag inte alls gillade henne eller situationen så märktes det att hon var väldigt kunnig. Kanske inte världens mest taktfulla människa, men jag hamnade på den där listan tillslut ändå. Innan jag gick ut tog hon mig i hand och sa att jag var modig. Jag fnissade till och sa ”jaha, så kan man kanske också säga”.

I morgon ska jag träffa en ny läkare, igen. Specialistläkare, står det på kallelsen, men det står inte inom vilket område. Det är förmodligen en stafettläkare igen för på psyk i Mora är det ingen som vill jobba. Stafettläkare är upptagna och stressade och har förmodligen ingen mer tid än möjligtvis tio minuter innan mötet att ägna åt min journal. Det innebär att jag kommer få lov att dra allt igen.

När jag började i vårdsvängen var jag alltid entusiastisk när jag skulle träffa en ny läkare. Denna gång, tänkte jag, får jag kanske någon som kan hjälpa mig. Det känns inte så längre. Det känns som att jag redan har träffat de där få som kanske kunde gjort någonting. Det är en knut i magen. Jag vill liksom inte mer nu.

Något lite trevligare: Igår åkte jag ner på stan halv sex för att fika lite med Karin. Jag kom hem strax före tio. Över en strips på McDonalds skulle jag beskriva en (faktiskt, jag lovar) väldigt söt människa. Det blev något i stil med ”spetsiga tänder och rätt smala läppar men bred mun”. Ja, gud så attraktivt. Vi höll på att garva av stolarna.

Hela mitt liv är som ett stort pulserande organ. Allting går i vågor. Som väääldigt långsamma hjärtslag. Duuuuuuu – duuuuuunk! Byggs upp, laddas ur, återhämtas, byggs upp, laddas ur, återhämtas. Jag är inne i uppbyggnadsfasen. Jag känner det tydligt på min andning, på mina hjärtslag, på det faktum att det river i bröstet och min hud är öm.

En haiku:

knivar under hud
elektricitet är jag
snart är det över

Det figurerar diverse post-Pride-sjukdomar där ute i bloggarna. Den vanligaste är förkylningen. Jag har snorat i flera dagar. Plöjt mig genom rullar med toalettpapper mellan de få dyrbara paketen med näsdukar och mina näsvingar är ilsket röda och känns som sandpapper. Efter att ha nyst så mycket att jag började utbrista Jag orkar inte leva såhär! mellan attackerna tog jag en antihistamintablett och helt plötsligt är jag tillbaka. Jaha, det var allergi.

Den andra post-Pride-sjukan verkar vara en mer metal sådan. Den har jag definitivt blivit drabbad av. Jag längtar tillbaka! Kan inte fatta att det ska vara ett helt år tills nästa gång. Jag blir helt galen på den heteronormativa värld vi lever i och saknar den befriande känslan av att hbt är norm. Stämningen. Åh, stämningen var så annorlunda.

Jag kände det så tydligt idag, hur jag efter bara några dagar hemma börjar falla tillbaka i gamla mönster. Kommer på mig själv att börja brösta upp mig för killar och oroa mig för att inte duga. Heterovärden kastar en blick på mig och avskriver mig som icke snygg nog och där står jag och önskar innerst inne att jag fick vara med. Inte för att jag vill hångla, men jag vill inte vara osynlig längre.

På Pride kände jag aldrig så. Jag ägnade killar varken en blick eller en tanke. Jag tyckte till och med att det var skitkul att gå ut och dansa (när jag väl kommit över min oh-my-god-jag-är-så-jävla-svettig-det-får-inte-synas-noja och började släppa loss) för där fanns inga heteroblickar. På Pride svettades tjejerna också, det var ingen som stack under stol med det.

Ok, jag fattar att det här kan vara i mitt huvud men jag har aldrig känt mig mer bekväm med den jag är. Heterosamhället med sina mallar och ideal var långt långt borta, här fick jag äntligen bara vara jag, Jenny. Och Jenny var rätt så cool, ganska snygg emellanåt och aldrig förr så trevlig och social. Jag vill tillbaka!

Att drömmma vackra och spännande äventyrsdrömmar gör att jag vaknar så sent som klockan elva på förmiddagen. Jag hade som vanligt storslagna planer för dagen;
♥ jättefrukost med ägg och amerikanska pannkakor och shit
♥ färga håret
♥ baka äppelmuffins
♥ återvinna
♥ rensa ur skåpen i köket och göra i ordning loppislådor
Hittills har jag bara lyckats äta frukost och snart är klockan ett.

Jag har tvivlat hemskt mycket på min egen förmåga de senaste dagarna. Mer än vanligt alltså. Tvivlat på de där sakerna som jag inte tvivlat på förut. Tänkt att jag nog i allmänhet är rätt värdelös ändå. Jag måste sluta ta åt mig, sluta låta andras åsikter om mig själv skaka om mig så.

När jag tänker efter så har nog ingen någonsin förut uttryckligen tvivlat på mig. Kanske har jag inte heller blivit överöst med uppmuntran och glada hejarop men jag har aldrig tänkt att någon därute tvivlar på mig lika mycket, eller mer, än jag själv gör. Det känns omskakande och jag kan inte sluta tänka på det.

En gång i halvtimmen fastnar jag i tankespiraler. Hur många är det egentligen som tycker att jag är rätt värdelös men inte säger något? Hur många tystnader har jag tolkat fel? Är jag galen som drömmer om något meningsfullt i framtiden? Borde jag nöja mig med mindre?

Det gör ont att tänka på allt det där, för jag hör alltid ett eko av gråt i huvudet, det är hela tiden en röst någonstans som vill skrika att det inte är sant, att jag fan är bra och åt helvete med folk som tvivlar, men rösten är hes, rösten har ont i halsen, rösten gör sig inte hörd, rösten överröstas av tvivlet.

Det var länge sedan jag kände att jag hade något att skriva. Jag får tvinga fram inlägg, sitta och pressa framför ett ilsket tomt word-dokument. Men det är ok, jag gillar det lite – det tvingar mig åtminstone att göra något, att producera något, istället för att sitta och titta på meningslösa filmer jag ändå inte kommer minnas. Det känns som att jag slösar med tid.

Jag är snart trettio. (Det får man säga när man fyllt 28 va?) Det känns inte som jag gjort någonting. Ja, jag vet: ”du har väl gjort jättemycket” eller ”du ska inte jämföra dig med andra” och så vidare, men ändå.

I Reality Bites säger Ethan Hawke till Winona Ryder: ”Honey, all you have to be by the age of 23 is yourself” och Winona svarar “I don’t know who that is anymore”. Byt ut 23 mot 28 och ta bort “anymore” och voila.

När jag och Lina var i Leksand här om dagen så försökte jag förklara hur jag tyckte att livet var så långt, att jag inte visste hur jag skulle orka leva så länge. Lina tyckte det var det sorgligaste hon hört och det gjorde mig lite förvånad – är det inte så alla känner? Men det går upp för mig mer och mer, att sånt som jag tänker och tror är sanningar ofta inte är det för andra.

Men ärligt, medan vi ändå är inne på det: hur ska en orka leva tills en dör (förutsatt att en dör av naturliga orsaker när en är gammal)? Är det bara jag som tycker att livet känns helt oändligt långt? Jag vet att jag förut hävdat att jag känner mig som typ 22, men i sanning känner jag mig som 122. Och när jag tänker att jag bara levt en tredjedel av livet så känns resterande 244 åren som en omöjlighet.

”Det är så länge!!!” vill jag ställa mig på någon klippa vid ett hav och vråla.

Förresten, den där perioden jag hade nyss, när jag ville umgås med folk, komma ut och ha roligt, har gått över. Delvis för att det inte fanns någon som ville umgås med mig och delvis för att jag inte orkade. Det går bra i perioder men för varje period krävs det många perioder i ensamhet för att jag skall återfå det jag kallar balans men som förmodligen bara är missanpassning och ickenormalitet.

Det rusar i bröstkorgen. I huvudet är det ett vitt brus. Ja, vitt brus. Det är det bästa sättet jag kan förklara det på. När hjärnan skenar iväg och det blir så mycket att ingenting går att urskilja och det känns nästan tomt, fast det är tvärt om. Vitt brus.

Hur länge får jag vara vaken innan hjärnan börjar varva upp? Det kanske handlar om en kvart, inbillar jag mig. En kvart på morgonen, då jag sträcker på mig, kanske klappar en katt och kissar. Sedan börjas det.

Jag har alltid undrat varför jag är så trött jämt. Varför jag alltid tycks vilja men aldrig orkar. Kan det bero på att hjärnan aldrig får vila, att det alltid snurrar i huvudet? De flesta vet väl hur utmattad en kan bli av ett gräl, en konfrontation eller ett allvarligt samtal. Så känner jag mig för det mesta. Vad jag önskar mest av allt är att jag fick slappna av.

Värst är mattankespiralen. När den sätter igång och snurrar i huvudet får jag ingen lugn och ro. Inte förrän jag äter. Och då varar lugnet ändå aldrig särskilt länge. Det känns inte som att jag kan besegra tankarna ändå, jag vet inte hur, så jag äter för då får jag vara ifred, trots att jag inte vill. Efteråt blir det oftast värre, men det gör inget för den stunden då jag fick vara ifred gör det värt det.

Alldeles innan jag somnar, när hjärnan börjar varva ner, har jag storslagna planer för morgondagen. Jag ska städa och rensa och träna och laga långkok och baka. Men jag orkar aldrig. Jag känner mig ständigt misslyckad. Det finns saker jag borde göra, saker jag vill göra och saker jag måste göra. Men jag orkar inte något av det. Jag bryter tiotals löften till mig själv varje dag. Jag tror inte på något jag säger längre.

Jag längtar efter att prata med någon men jag vet inte hur man gör. Eller jag orkar inte. Inte ens det orkar jag. Och även om jag då och då försöker prata om det som är jobbigt, och ibland faktiskt lyckas, gör jag det alltid med den där distansen. Som om jag står utanför och hör mig själv berätta saker som jag vet rent logiskt, men inte kan känna. Så måste jag iofs göra, annars skulle jag bryta ihop i varje kontakt med en annan levande människa.

Önskelista
* Få lugn och ro
* Orka mer
* Kunna sortera tankar
* Lyckas genomföra vardagliga sysslor
* Kunna hantera pengar
* Inte tycka det är skitläskigt att prata i telefon
* Bli normal

Idag har jag träffat stafettläkaren från Stockholm för sista gången. Efter tre besök kom vi inte fram till någon diagnos. Känns lite som ett antiklimax. Som det ser ut idag uppfyller jag inte riktigt kriterierna för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, enligt stafettläkaren från Stockholm, och inte för något annat heller. Däremot vet jag ju att det är något med mig som är annorlunda och jag vill ju veta vad. Därför skulle stafettläkaren från Stockholm rekommendera att jag genomgick både en neuropsykiatriskt utredning och en utredning för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning. I väntan på det blev jag sjukskriven till och med Augusti och remitterad till en ätstörningsklinik här i Mora.

Jag har inte riktigt processat det hela så jag vet inte vad jag känner ännu. Efter besöket åkte jag till skolan och var social, somnade en stund på soffan hemma och sedan kom Therese på lite balkongmys. Och mysigt var det. Vi pratade rätt mycket och jag blir så glad när folk vill berätta saker för mig, när jag blir visad förtroende. Jag proppade i mig jättemånga vindruvor och nu är jag nära att sprängas.

Det är lite kaos i mitt inre. Låter kanske konstigt men jag vill bara att någon ska bekräfta att det är något annorlunda med mig, något legitimt skäl till varför vissa saker tycks vara så svårt för mig. Istället faller jag igenom, igen. Jag känner mig bara… lat och konstig. Att jag står utanför allting och inte kan vara med och leka. Och det finns ingen riktig förklaring till varför jag inte kan vara med och leka, så jag tänker ”jag kanske inte vill” och så är tankespiralen igång: att jag vill vara såhär, att jag innerst inne kanske bara är lat och trivs med att må dåligt. Att jag får skylla mig själv.

En neuropsykiatrisk utredning skulle innebära att mina föräldrar blir inblandade. Det känns jätteskumt. För jag var ju inget problembarn, snarare var jag tvärt om – pappa brukar prata om hur snäll jag söt jag var när jag var liten. Jag protesterade inte, ville inte vara till besvär och det gick inte dåligt i skolan. Jag föll igenom, överallt, känns det som. Samtidigt undrar jag hur jag var som barn – jag minns ju inte. Jag har ingen allmän uppfattning om hur jag mådde innan jag började högstadiet, bara fragment och trasiga pusselbitar. Egentligen skulle jag ju vilja veta allt det där, jag skulle vilja att mina föräldrar berättade om hur jag var. När märkte de att jag mådde dåligt? Märkte de? Jag har ju varit expert på att dölja. Jag är det fortfarande. Jag kanske helt enkelt borde fråga. Problemet är ju att jag inte kan prata om det, eller något alls för den delen, för allt trasslar ihop sig i min hjärna, tankarna blir till kaos och jag blir alldeles för stressad.

Som nu. Det blev trassel i huvudet. Jag var tvungen att stänga av. Off.

Ibland kan jag sätta ord på hur jag är, eller se ett mönster i mitt beteende och trots att jag levat i 28 år så kommer det lite som en överraskning varje gång. Det kanske är tydligt för andra, men jag har ingen som helst koll på vem jag är, hur jag fungerar och vad jag vill. Det börjar bli bättre dock. Här är min senaste insikt.

Jag klarar inte av när planer ändras. Detta står i stor kontrast med att jag ibland är otroligt spontan men då är det alltid på mina villkor. Det är jag som vill vara spontan. Det går inte att tvinga på mig någon annans spontanitet. Den senaste veckan har jag fått två mycket tydliga exempel på det här.

För en vecka sedan hade jag och Lisa bestämt att vi skulle kolla på semifinal 2 av ESC hemma hos henne. Vi skulle dricka te och äta glass. Denna tanke tyckte jag mycket om och var inställd på det. Samma eftermiddag skickade Lisa ett sms och frågade om det gick bra att vi var hemma hos Maria istället. Jag blev helt ställd, stod bara med telefonen i handen och ville bara gå hem och lägga mig under täcket. Det snurrade i huvudet och jag svarade något i stil med ”Det går väl bra” och blev för mig själv skitförbannad. Jag hade jättesvårt att acceptera denna förändring i mina planer.

Ikväll är det grillkväll hemma hos Hanna, trodde jag. Det var visserligen inte helt bestämt vart vi skulle vara men det brukar vara hos Hanna så jag var mentalt inställd på det. Jag hade föreställt mig själv på hennes altan, jag såg maten, jag såg sällskapet och jag kände att det skulle bli roligt. Igår ringde Ewa och sa att vi skulle vara hemma hos Maria istället. Jag måste ha låtit sur. Än en gång blev jag förbannad och ville gå och lägga mig.

När jag har bearbetat den nya planen i några timmar börjar det kännas ok igen och jag kan se mig själv i den nya miljön utan att det snurrar i huvudet.

När jag kommer på sådana här saker hos mig själv blir jag så glad. Jag känner att jag hänger ihop. Jag är inte bara ett hopkok av irrationella beteenden och känslor. Och att jag är såhär förklarar så himla mycket, inte minst när det gäller jobb. Jag har aldrig kunnat hoppa in och jobba extra om någon ringt kvällen innan eller samma dag, trots att jag inte haft något annat planerat. Och jag blir jättebesviken om folk ställer in saker vi planerat, trots att de har mycket goda skäl.

Denna känsla, som jag hittills inte kunnat formulera, var förmodligen en stor del i varför jag fick sådan ångest över sommarjobbet. Chefen lade stor vikt vid att jag kunde hoppa in om det behövdes extra utöver schemat. Rent logiskt tycker jag att jag kan göra det, så jag sade ja naturligtvis. Min kropp måste ha känt att det inte skulle fungera och reagerade starkt för att få mig att förstå.

Det här måste jag tänka mer på. Och ta upp med stafettläkaren från Stockholm som jag ska åka iväg och träffa nu. Idag ska vi prata om min diagnos.

Jag sköt prestationsångesten åt sidan ett tag, gav mig fan på att skriva sådana där ostrukturerade ”idag har jag” -inlägg för att jag fastnade i föreställningen om att jag måste vara så himla intressant hela tiden och det blev bara tråkigt. Det gick bra, ett tag. Jag har postat bilder på pelargoner och bytt inriktning flera gånger i ett och samma blogginlägg och jag har överlevt, lyckats att inte radera ett enda inlägg i efterhand, sagt ”fuck it” och halvt helhjärtat skitit i om folk tycker att jag är intressant eller inte.

Tills igår då jag insåg att jag i ännu ett inlägg blivit länkad från Ensamhetshushåll och min vanligtvis fattiga besöksstatistik ökat med typ 50 %. Genast börjar jag noja och undra vad folk måste tycka om mig och min blogg egentligen. Alltså läser jag alla inlägg på första sidan om och om igen, och en gång till och sedan igen. Formuleringar ekar i huvudet, jag tycker att jag framstår som alldeles för självutlämnande och pretentiös och falsk och jag måste slåss mot mina egna instinkter att försvara mig mot påhittade anklagelser.

Sedan tänker jag ”fuck it” igen och hänvisar i tanken till sådana där bloggar som jag avskyr, där folk inte har något vettigt att säga alls utan bara vill lägga upp bilder på sig själva och skriver intressanta inlägg som ”idag har jag jättemycket att göra så jag hinner inte uppdatera *ler*” (och jag tänker ”men uppdatera inte då, din idiot”).

Mitt ”fuck it” klingar dock lite falskt när det tar över en halvtimme att formulera det här inlägget.

Jag tyckte det var något skumt med att jag inte fått någon kallelse till stafettdoktorn ännu. Förra gången tog det max två dagar och sedan låg det bruna kuvertet i min brevlåda. Så jag ringde och mycket riktigt så är jag bortglömd. Nu kanske han inte ens har tid med mig och om två veckor åker han tillbaka till Stockholm.

Mänskliga faktorn och stress och sånt gör inte alls så att det känns bättre. Jag känner mig bara bortglömd. Och liten. Som värsta minsta fläcken av stearin på bordet som man bara gnuggar loss med tumnageln och blåser bort. Ska försöka att inte låta detta diktera resten av min dag. Men det känns som jag blivit slagen i magen och gråten sitter i halsen.

Inte ta ut saker i förskott. Inte ta ut saker i förskott. Inte ta ut saker i förskott. För det kan ju ordna sig. Jag kanske får en tid. Inte ta ut saker i förskott. Nej nej nej.

Och ändå känns katastrofen sådär nära för vad händer om jag inte får komma tillbaka till honom? Allt känns så oavslutat. Jag får inte prata klart. Ska jag få någon terapi? Hur gör jag med min sjukskrivning som snart går ut? Får jag träffa en annan stafettläkare och göra om allt? Tänk om den läkaren är dum i huvudet, som de flesta, som aldrig fattar och bara pressar.

Inte ta ut saker i förskott. Jag är inte liten, jag är stor. Inte påbörja tankespiralen, inte börja böla. Inte ta ut saker i förskott. Det blir ingen katastrof. Jag är inte liten, jag är stor. Jag får komma tillbaka och jag får terapi. Allting ordnar sig. Inte ta ut saker i förskott. Jag är inte liten, jag är stor.

I morse vaknade jag av ”Ett sånt där textmeddelande, vassego!” och ett sms från Anna som frågade ”Är du vaken?”. Det var jag såklart inte, men det går inte att sova sig igenom den där sms-signalen (bortsett från fylla eller sömntabletter) så jag ringde upp och tio minuter senare befann sig Anna i mitt kök på morgonkaffe.

Vi spenderade över två timmar vid köksbordet och jag frågade vad hon menade med att hon lade märke till lite ADHD-drag hos mig. Jag tror det var på bokhandeln en gång som hon nämnde det och jag nickade nog i medhåll men frågade inte. Hon har lagt märke till att jag förlorar fokus i samtal ibland, bland annat.

Jag berättade om i lördags. Hur vi satt ett gäng på Marias balkong och pratade och jag mitt i ett samtal avbröt alla med peka på en blinkande mast i fjärran och utbrista ”När jag var liten var det typ min högsta dröm att åka till sådana där master, jag tyckte det var så magiskt” varpå mitt uttalande följdes av en kort besvärad tystnad innan folk började prata igen.

Sedan berättade jag om hur jag slutar lyssna ibland men försöker dölja det genom att byta samtalsämne och Anna svarade att det märktes. Kanhända är Anna mer uppmärksam på sådant då hennes sambo har ADHD men hon berättade att hon ser på mina ögon hur något fladdrar till och jag försvinner. Här har jag gått omkring och trott att det inte märks.

Resten av tiden koncentrerade jag mig på att lyssna uppmärksammat.