Jag är förkyld, alltså får jag läsa vad jag vill.

Ur Orbitór. Vänster vinge av Mircea Cărtărescu:

Vissa blinda vet att de skulle kunna se men av nån olycklig omständighet inte gör det. Andra är inte medvetna om vad de saknar och kan inte föreställa sig hur det skulle vara att se. På samma sätt kan vi inte föreställa oss vad vi skulle kunna känna om ett sinnesorgan plötsligt hade slagit ut som en blomma i pannan på oss eller fjuniga malantenner hade vuxit ut.

Ur Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok:

blända, äldst, slutet av 1500-t, i sammans, för-; från mlty., ty. blenden = fhty. blentan, ägs. blendan, av germ. blandian, kausativum till blind, med samma avljudsförh. som mellan döpa o. djup; jfr följ.

H-to-the -erlig(e) dager med herlig innhold. Eller kanskje ikke alt innholdet, men det meste.

Halloweenfeiring på fredagen på skolen. På bildet er det Moosie som pirat, Emil som zombie, Mills som Rødhette, Nanna as Cowgirl, meg som Fridtjof Nansen (!!!!!), Viccc som nordlandsk snøprinsesse, Thea som (husker ikke, men noe 70-talls? :S SORRY!) og Camilla som en BRA pirat/Sabeltann. Av andre medelever, hadde vi Karius og Baktus m.fl. Bilder på face eller bloggen til Viccc. Etter skolen, stakk vi på Mega (som samtlige andre medieelever) for å kjøpe brus. Jeg betalte for tingene mine, og da jeg skulle gå ut, pep alarmen på meg. FLAUT. 10 minuter senere etter en kjempelang kø med masse venner og bekjente bak, konstaterte hun at jeg ikke var noen butikktyv, og at det bare var en flaske som pep. FLAUT.FLAUT.FLAUT. Hjemme hos Mills, slappa vi av med Disney og MTV, spiste reker & ajoli med foreldrene til Mills, og vi brukte litt tid på å kle oss opp til kvelden. Kom oss avgårde, og etter en del tulling kom vi oss alle inn på kulturkvartalet. Det som skjedde etter det er delvis et mysterium, bortsett fra den lille detaljen med 1 stk stygg gutt som alltid fant Frk.Strømpe. HAHA!!!

Lørdagen var jo halloween. Jeg var hjemme på kvelden, fora de 15 ungene som var på besøk med sjokolade og kjærligheter. Neste år skal jeg kle meg ut og skremme dem i stedet! I dag hadde muttern og jeg besøk av bruttern, kona og barna, vi spiste farse til middag, og masse kake-greier til dessert. NAM! Og nå kan jeg stryke enda flere ting fra trenger-lista mi, for de har nemlig en del ting jeg kan låne og få sålenge. + at jeg får julegaven min tidligere enn planlagt. Enda bedre!

Ting jeg trenger:

Vaskemaskin.

Strykejern og brett (Ikke HELT nødvendig enda da)

Hårføner

Skittentøyskurv

Garderobestenger/garderobe-stativ alá sånne de har i klesbutikker med hjul

Vekkerklokke (retro)

Isskje. VIKTIG

Tørkestativ

også diverse kjøkkenting.

Dokost og søpplebøtte (haha)

Innbo-forsikring!

Ting jeg har nå som jeg ikke hadde før helgen:

Vannkoker (takk T&F!)

Kjøleskap med liten fryser (takk T&F!)

Vaffeljern (takk T&F!)

Støvsuger (takk T&F!)

TV (takk T&F!)

Fin lampe til å ha i stua (takk til Milles mor!)

Stekepanne + 2 gryter, Polaris (takk til papps)

I morgen begynner en ny skoleuke. Siden jeg nå har noe å se frem til, så kommer det til å gå litt fortere enn om jeg ikke skulle hatt det. 10 dager igjen med å stå opp før 6, og 10 dager igjen med å ta buss over 2 timer hver dag. Jeg skal også innom en sjef, og skal høre om jeg kan få jobbe mer. Gruer meg litt, siden jeg ikke har jobbet siden september. Bør også gå innom skatteetaten (ellernoe?) og fikse noen greier der. I samme slengen burde jeg vært på biblioteket, for jeg har tenkt til å begynne med noe nytt. Siden jeg har blitt  så lat i skolearbeidet i det siste, så bør jeg begynne å lese, eller::::

Utfordring til de som tar den!

Lær en ny ting hver dag. Noe nyttig, eller helt unyttig. Sånn som dette: “Jupiter is the fifth planet from the Sun and the largest planet within the Solar System. It is a gas giant with a mass slightly less than one-thousandth that of the Sun but is two and a half times the mass of all of the other planets in our Solar System combined. Jupiter is classified as a gas giant along with Saturn, Uranus and Neptune. Together, these four planets are sometimes referred to as the Jovian planets!”

Eller noe annet random som:

“Hva som finnes på nanonivå. Grunnen til at nanonivået er så interessant er at mange strukturer i naturen er nettopp i denne størrelsesorden.

• Enkeltatomer, 0.1 nm.
• Bølgelengden til synlig lys, 400-700nm.
• Virus, mellom 20 og 400nm.
• Cellekjerner og andre organeller. En celle i menneskekroppen er normalt på 10 – 100µm, dvs. 10000 – 100000nm, som er langt over nanonivå, men organcellene er på nanonivå.
• Domener og domenegrenser for krystaller og andre strukturer. Generelt er grensesnitt og kanteffekter viktig i nanoteknologi.

I tillegg finnes fenomener og konstruksjoner som opptrer bare på nanonivå:

• Kvanteprikker
• Molekylære skytler
• Coulomb-blokade
• Kvantisert kontaktmotstand
• kvantekabler

Eller rett og slett bare et nytt ord, eller hva det betyr som f.eks “Etymologi” som kan oversettes til “ordhistorie”. Er jeg gal nå? Nei. JEG VIL LÆRE NOE. (Alt er tatt fra wiki btw)

Månaden March och planeten Mars har fått sitt namn efter krigsguden Mars i den romerska mytologin. Ordet mars kommer från latinet, (mensis) Martius, den åt krigsguden Mars helgade månaden.
Du kan jämföra ordet martian med andra ord som har samma ursprung.
Martial, från latinets martialis, krigisk stridslysten
Martial arts, kampsporter
Martial law, krigslagar

Källor:
Ayto, John: Word origins : the hidden histories of English words from A to Z
Norstedts stora engelsk-svenska ordbok : [135.000 ord och fraser] = Norstedts comprehensive English-Swedish dictionary / [har utarbetats av Vincent Petti ...]
Nationalencyklopedins ordbok / utarbetad vid Språkdata, Göteborgs universitet

I Norstedts etymologiska ordbok står det om kremera :
Bränna avlidens kropp i krematorium
nybildning efter latin crema´re (för)bränna.

När jag idag googlade på “potpurri” för min föregående post om Ducru-Beaucaillou insåg jag för första gången ordets betydelse.

Idag tänker de flest på en skål med väldoftande, torkade blomblad när man nämner “potpurri”. En del kanske associerar till ett musikaliskt collage av populära låtar. Ursprungligen är det en fransk matterm som kommer av pot (gryta) och pourri (rutten). Helt enkelt en blandning av gamla rester som piffats till i en salig blandning med lite smaksättare. Den direkta svenska översättningen är “pyttipanna”. En etymologisk koppling som tydligen förbigått självaste Jan-Öjvind Swahn.

Som av en händelse blev det en särdeles välsmakande pytt ikväll. Jag skär min pytt i sockerbitsstora bitar. Jag gillar inte när det är för smått tärnat. Då tappar man smaken och konsistens från de olika beståndsdelarna. Sen gäller det att ha en bra blandning på kylskåpsrensningen. Olika typer av kött som korv, rökt fläsk, stumpen av en slottsstek, en bit chorizo och så vidare. Små champinjoner som steks i torr panna så de börjar “kvittra” innan fettet tillsätts. Grovt hackad lök. Potatis och någon annan rotfrukt som morot eller palsternacka. Alla beståndsdelar till pytten steks i omgångar så de får fin färg och blandas samman efter hand. Håll varmt i ugn.

Servera med lite färska örter, stekt ägg, saltgurka och/eller rödbetor och HP-sås.

Bakgrund

I mitt förra blogginlägg gick jag igenom historien bakom namnen på veckodagarna och fastnade på en märklig detalj runt Torsdag. Den visade sig härstamma från Dios (Zeus) som sedan blev Jupiter hos romarna och som planeten Jupiter är uppkallad efter. Jag ställde mig frågan om Dios, det grekiska namnet på guden och planeten Jupiter, hade något samband med ordet Dio (Gud). Det visade sig att så var fallet. Den här gången dyker jag ned i historien om Jupiter och Guds allseende öga.

Teleskop

Teleskopet uppfanns i Holland år 1608 och året efter konstruerade Galileo ett förfinat teleskop. När han riktade teleskopet mot Jupiter lär han ha blivit förvånad över att se ett … öga där uppe i skyn.

Guds öga?

Jupiter är en gasplanet och planetens öga är egentligen en virvelstorm som pågick redan på Galileos tid och håller på än idag. Men det visste inte folk på 1600-talet och det spreds ett rykte om att man skådat in i Guds öga med teleskopet. Strax därefter dök de första målningarna av ögat i skyn upp. Här är ett tidigt träsnitt av ögat från 1600-talet.

1600-talets förlaga till det allseende ögat

Det allseende ögat

Men vad gör det allseende ögat här?

Under det sena 1700-talet hade ögat i skyn standardiserats som symbol och kallades nu det allseende ögat som representerade Guds försyn. I den vevan designades förenta staternas sigill, som drygt 100 år senare hamnade på endollarsedeln.

Vad ögat på endollarsedeln egentligen representerar är omdiskuterat. Eftersom frimurarna använder det som symbol har de anklagats för att ligga bakom designen på endollarsedeln. De försvarar sig med att de visserligen använder både ögat och pyramiden som symboler, men aldrig i kombination med varandra. Hur som helst så lyder texten ovanför ögat Annuit Cœptis.

Frasen härstammar från romarnas nationalepos Aeneiden. Originalfrasen lyder Iuppiter omnipotens, audacibus adnue cœptis vilket betyder Jupiter Allsmäktige, godkänn [mitt] djärva företag. Nu har vi det allseende ögat, som troligen härstammar från Jupiters öga som Galileo såg med sitt teleskop, och en text som även den syftar på Jupiter. Ordet Dio (Gud) härstammar från det grekiska namnet på Jupiter (Dios/Zeus). Dessutom var Jupiter både i den Grekiska och Romerska mytologin härskare över de andra gudarna (planeterna). Det går att dra väldigt stora växlar på det här med Jupiter, men det lämnar jag som en övning till läsaren. Lämna gärna en kommentar med dina tankar och rättelser.

William konstaterade vid frukosten att det är lördag och frågade sen vad lördag betyder egentligen. Då gjorde jag som jag brukar vid sådana tillfällen, konsulterade Hellquists Svensk etymologisk ordbok där jag slog upp alla sju dagarna och blev en smula överraskad av det tydliga mönstret.

Måndag är månens dag

Måndag

Månens dag. Översättning av grekiskans hemera Selenes (Månens dag) som på latin blev dies Lunae. Dies = dag och Luna = månen. Slutligen blev det Måndag på svenska.

Tisdag

Från den fornnordiska asaguden Tyr. Fornsvenska Tisdagher. Isländska Ty(r)sdagr. Anglosaxiska Tiwesdaeg och engelska Tuesday. I Bajern och Österrike användes tidigare ertag, översättning av grekiska (h)emera Areos, dvs Ares (Mars) dag. På latin blev Mars dag dies Martis. Även Tyr förknippas ibland med planeten Mars eftersom både Tyr och Ares/Mars (bland annat) var krigsgudar.

Tisdagen tillhör Mars

Onsdag

Merkurius behärskar onsdagens första timme

Onsdag härstammar från asaguden Oden (Wodan/Wotan). I fornsvenskan kallades dagen onsdagh och på isländska kallades den Óðinsdagur. På mellantyska Wodens dach, holländska Woensdag, anglosaxiska Wodnesdaeg och på engelska Wednesday. Romarna kallade dagen på latin för dies Mercurii (Merkurius dag). Germanerna ansåg nämligen att Oden var en motsvarighet till romarnas gud Merkurius som planeten är uppkallad efter. Planeten Merkurius ansågs av astrologerna behärska onsdagens första timme. Den romerska guden Merkurius är förresten en direkt motsvarighet till det antika Greklands Hermes och dagen kallades där hemera Hermu.

Torsdag

Dagen mellan onsdag och fredag. Planeten Jupiters dag, latin  dies Iovis. Jupiter förknippas med asaguden Tor. På anglosaxiska Thursdaeg alternativt Thunresdaeg (dunderdagen, Tor var ju åskgud) och på dagens engelska Thursday. Tidigare gudomliga personifikationer av Jupiter är Zeus i Grekland och Marduk i Babylon. I det antika Grekland kallades dagen hemera Dios (Zeus dag).

Jupiters dag är Torsdag

Äntligen fredag, Venus dag

Fredag

Översättning av latinets dies Veneris, Venus dag. Förknippad med guden Frigg (alternativt Freja). Frigg/Freja har ofta blandats ihop men urpsrunget är i alla fall en gemensam germansk kärleksgudinna. Jämför romarnas kärleksgudinna Venus och grekernas motsvarighet Afrodite (förknippas även hon med planeten Venus) samt babyloniernas kärleksgudinna Ishtar (deras gudomliga personifiering av planeten Venus). I Grekland kallades dagen hemera Aphrodites.

Lördag

Lögardagen. Saknar utländsk motsvarighet. Namnet kommer från traditionen att bada (löga) på lördagen och särskilt tvätta huvudet med lut. Andra språk förknippar lördagen med planeten Saturnus (eng. Saturday). Tyska Samstag, från Sabbatsdag. Även Sabbaten associeras med Saturnus (och med Hexagramet som sägs symbolisera saturnus ringar). I det antika Grekland personifierades Saturnus av guden Kronos. Romarna kallade dagen dies Saturni.

Lördagen behärskas av Saturnus

Söndag

På söndagar dyrkas Solen

Solens dag. Fornsvenska Synnodagher. Isländska Sunnudagr. Anglosaxiska Sunnandaeg, engelska Sunday. Uppkomsten av -ö- i söndag (från tidigare -y-) är omtvistad. Romarna kallade först dagen dies Solis (efter latinska namnet på solen, Sol) men efter att de kristnats ändrades namnet till dies Dominicus, herrens dag. Grekerna kallade dagen hemera Helio (efter solguden Helios).

Jag har här fokuserat på vilka planeter dagarna associeras med. Det går att göra många intressanta iakttagelser. Till exempel är solens dag den viktigaste inom kristendomen medan saturnus dag är den viktigaste inom judendomen. Det är logiskt då dessa två religioner sägs härstamma från dyrkan av Solen respektive Saturnus medan romarna och grekerna var mer mångsidiga och dyrkade alla de sju “planeterna” som kan ses med blotta ögat. De kallades de sju heliga planeterna, även om vi nu för tiden inte kallar varken månen eller solen för planeter. Inom österländsk tradition förknippades dessa sju planeter med kroppens sju chakra och inom astrologin förknippades de med de sju kardinalsynderna.

1. Månen — Lättja
2. Mars — Vrede
3. Merkurius — Avund
4. Jupiter — Frosseri
5. Venus — Vällust
6. Saturnus — Girighet
7. Solen — Högmod

Planeterna förknippades även med färger och metaller inom alkemin. Se länkar nedan för mer information.

Ett intressant ämne att läsa vidare på är det grekiska ordet för Torsdag, hemera Dios (Zeus dag). Det är relaterat till ordet Dio (Gud) som används överallt i religiös lingo. Deism, Teologi, Divine (gudomlig) osv. Härstammar ordet för Gud verkligen från den grekiska guden Zeus, en personifiering av Jupiter?

Uppdaterat. Naturligtvis finns svaret på internet, här.

Jupiter was considered a fatherly figure and was often associated with maintaining law and order in a paternal way. Names like Iupater or Iovis pater appear to be more ancient names for the “god father” or “sky father.” These names were probably derived from the Greek name Zeus pater that described the fatherly god Zeus on which the Roman Jupiter was based.

Uttrycken gud fader och himmelske fader syftar alltså ursprungligen på Jupiter/Zeus. Märkligt.

Läs vidare.

• http://www.friesian.com/week.htm – Om veckodagarna
• http://www.aerospaceweb.org/question/astronomy/q0128.shtml – Mer om veckodagarna
• http://www.experiencefestival.com/seven_sacred_planets – Om de sju planeterna (flummigt)
• http://www.aerospaceweb.org/question/astronomy/q0171.shtml – Mer om de sju planeterna (seriöst)

Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (“Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex- och -andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (“alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.

Alexander den store, här i färd att dräpa perserkungen Dareios

De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; “kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, “kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är “riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.

De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en “lärd strid” mellan P. Kretschmer och  F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag.

En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403-1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, “Lex” Luthor.

Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i  det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.

Er du ein av dei som gjerne
seier at noko er “A-OK“?

Slutt med det! Kvifor? Jo fordi:

A-OK betyr “all (is) ok”
Men veit du kva OK står for?

OK står for “oll korrect“, som er ei medviten feilskriving av “all correct” basert på den amerikanske uttalen av frasen. Forkortinga vart populær på tidleg 1960-talet, og blir framleis brukt i dag rundt heile verda i alle språk.

Såh; du ser kvifor det blir dumt å seie at noko er “all all correct“, sant?
Fint, då slepp eg tenkje meir på det.

Skønt.

Som årets længste dag gik på hæld, gik jeg langs søerne og talte i telefon. Jeg kiggede ud over vandet og syntes det var dejligt at se på.

Etymologien er i tvivl om ordet “smuk” kommer fra det engelske smug, der betyder ‘selvgod’, eller fra det nedertyske smuck, der betyder ‘smygende’, ‘smidig’ og ‘sirlig’.

“Skøn”, derimod, kommer fra det germanske skau (med suffikset –ni) og betyder ganske enkelt ‘synlig’ eller ‘påfaldende’.

Hvad skal jeg så kalde søens tiltrækning? Hvis Smuk er det bøjelige, den tiltrækning som tilpasser sig over tiden – tiltrækningsidealer der kommer og går – så skal jeg ikke kalde den smuk. Jeg vil hellere kalde den Skøn. For millioner af mennesker har, som jeg, set ud over vandet, på skyer eller ind i en flamme – og fundet det skønt.

For de tre elemtære fænomener: bølgeskvulp, skybevægelser og flammedans er blottet for samfundets semantiske pointer, de giver med deres abstrakte omkskiftelighed mere, end vi er i stand til at give os selv – og det er evigt påfaldende.

Styret til Litteraturfestivalen lovte å lage tidenes litteraturfestival da de la fram programmet i april. Denne uka får vi vite om de har fått det til.

I løpet av denne uken bør Litteraturfestivalen på Lillehammer overbevise oss om at årets viktigste diskusjoner ikke allerede har funnet sted, eller vil finne sted utenfor festivalprogrammet.

Fra og med i morgen samles forfattere, forlagsfolk, journalister og andre bokinteresserte til en uke med diktning og debatt og sene kvelder på Lillehammer. Årets festival er den 15. i rekken, og har etterhvert vokst til å bli Nordens største litteraturfestival, som kan slå seg på brystet med nasjonal knutepunktstatus og omtrent 200 ulike arrangementer, og enda flere besøkende forfattere på programmet.

Les resten av Annette Orres artikkel i Dagsavisen.

Dette er en republisering fra 18. mai i fjor.

De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett “jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, “jag säger”) till λόγος (logos, “ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  “fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och “nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, “skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som “riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.

Henry Notaker har skrevet om en helt enestående fest i si utmerket bok; En fest å minnes! Det er andre boka av to med undertittelen; Til bords med historien. Jeg husker ikke hva den første heter, men tror det var noe med gastronomi. Muligens “Gastronomiens historie”. Denne mangler merkelig nok isbn-nummer, så den er ikke lett å finne. Jeg snublet tilfeldig over den på Ringstrøms antikvariat, i Oslo, for noen uker siden.

I denne boka går Notaker gjennom en enkelt historisk fest time for time (den er veldig godt dokumentert i samtidige kilder, både i Bergens byarkiv og i et museum i Den Haag). Og den er virkelig historisk! Det er nesten som å lese om en krig som har endret verdenskartet, bare at her snakker vi om en festmiddag som endret verdens kultur. Notaker skriver i detalj om innvirkningen denne festen antas å ha hatt på kulturlivet på tre kontinenter (kulturuttrykk med klar opprinnelse i denne festen ble brakt til Asia av nederlendere, gjennom deres indokinesiske kolonier, og til Amerika av englendere).

Fra innledningen: Få vet at plissé-skjørtet ble oppfunnet av hollandske hanseater på Bryggen i Bergen, på slutten av femtenhundretallet. I et av Norgeshistoriens første forsøk på integrering gjorde de lokale bergenserne bruk av dette underlige plagget i en planlagt gåsemiddag der de utenlandske kjøpmenn og håndtverkere på Bryggen ble invitert …

Han fortsetter med å fortelle at “de helstekte gjessene var iført plissé-skjørt” (som en honnør til gjestene), og ble brakt til bordet av skotske gaster (gratis utlånt av en engelsk kaptein), som snart lærte at “gjess med plissé-skjørt” var en høflig måte å be om mere mat på (en kulturell misforståelse; de forstod ikke at dette var høflig hollandsk humor). Dette er blitt en del av det engelske språket; deres “yes, please” betyr egentlig gjess med plissé. Typisk nok (for språk) er det opprinnelige uttrykket blitt dratt sammen og forenklet gjennom hundreårene. På syttenhundretallet skrev de det nærmere den opprinnelige norske talemåten; Jess pleese (Notaker har blant annet med et faksimile-trykk av ei side i Shakespeares håndskrevne manus til skuespillet “Richard III”).

Henry Notaker skriver også levende og morsomt om hollansk humor på femtenhundretallet i et eget kapittel (får si mer om det i en egen post). Akkurat det stoffet er ulikt noe annet jeg har sett i en historiebok. Boka er i det hele tatt et oppkomme av popularisert kunnskap om gamle dager.

Uansett: integreringen var vellykket! Nederlenderne ble i så godt humør at de insisterte på at de unge gastene som serverte, skulle iføre seg gjessenes plissé-skjørt og danse for selskapet. Dette er opphavet til skotsk reel, en stivbeint dans sterkt preget av de unge gastenes keitethet (den danses enda i Skottlang og England).

Denne festen var en sterk opplevelse som gjorde inntrykk på unge skotske seilere, naturlig nok. Flere av dem gjorde seinere karriere i den engelske marine (som var i sørgelig forfatning på den tida). I løpet av det neste hundreåret spredte skikken med å kle stekte gjess i plissé-skjørt seg til de britiske øyer (den døde ut under Napoleonskrigene, når importen av gjess fra Frankrike forsvant). Dansen og den høflige tiltalen fulgte hakk i hæl. Når britene koloniserte Amerika tok de gåseskjørt-skikken med seg, men i en litt endret versjon; de stekte kalkuner, og utstyrte dem kun med papirgamasjer (noe som var langt lettere).

Det er altså interessant å merke seg at engelskmennene påkaller en gåsefugl når de skal si ja, at den amerikanske kalkunen er resultatet av vellykket integrering, at Thailendere bruker gåsa som et symbol for høflighet, og at pidgin-engelsk oppstod … ene og alene fordi denne festen var så utrolig vellykket!

Jeg har rett og slett ikke lest ei historiebok som har vært så kunnskapsrik, så overbevisende i detaljene, og så spennende! Vi burde alle lese, og skrive, bøker som En fest å minnes!

Den anbefales 100%!

I en videopodcast fra NRK søndag aften kommer følgende frem om det offisielle Norges syn på «radikal islam»:

Det finnes radikal islam i Norge, slo PST-sjefen fast på et dialogmøte, der også Kronprinsen deltok. [...]

Det fins radikal islam i Noreg, det slo PST-sjefen, Jørn Holme, fast under ein debatt idag.

Det har den siste uken vært uenighet innad i Arbeiderpartiet om hvorvidt dette er et problem her i landet. [...]

I dagens debatt slo PST-sjefen fast at det er radikal islam her i landet:

- Vi har det, dessverre. Det er heldigvis et lite problem, men når vi har det, så er det et alvorlig problem. Men vi håndterer det.

Ka e PST sin definisjon av radikal islam?

- Altså, radikal islamisme innebærer en form for ekstrem islamisme, som gjør at man vil bygge en religiøs stat med sharia-lovgivning, opprette det såkalte kalifatet og gjøre det med vold som virkemiddel. [...]

- Det finnes altså ifølge PST den typen ekstremisme som kan føre til vold, det må vi ta sterkt avstand fra. [Jonas Gahr Støre]

Staten Norge har til sammenligning en styreform som må kalles radikalt plutokrati, som gjør at man vil bygge en fascistisk stat med antiterror-lovgiving, opprette det såkalte diktaturet og gjøre det med vold som virkemiddel.

Jeg er på min side et eksempel på at det finnes radikalt folkestyre i Norge, idet jeg gjerne vil bygge en demokratisk stat med rettsstatslovgivning, og opprette det såkalte folkestyret, i ytterste konsekvens med vold som virkemiddel.

Og la oss være ærlige og realistiske her: En nasjon endrer aldri styreform over natten eller over et år uten at det kommer til situasjoner der vold brukes som virkemiddel. Jeg skjønner ikke hvorfor dette skulle forundre noen: Den norske stat bruker vold daglig i de nasjoner Norge har okkupert, og det norske politiet bruker også vold døgnet rundt. Voldsbruk er bare et tegn på vilje, fx til å opprettholde en vedtatt orden.

Den annars hyfsat öde frågelådan fick oväntat men välkommet besök igår – signaturen AH skriver:

Jag är poet, och har konstruerat ett eget ord.
Min enkla fråga till Dig är om det är korrekt
grammatiskt. Jag har satt ihop det grekiska
ordet för öken (eremos) med ändelsen -naut…
det blir alltså Eremonaut. Det ska alltså betyda
ökenseglare… är mitt nya ord korrekt och möjligt
att använda som namn på tex. en internetsajt?

Denna ogenerade skaparlust kombinerad med intresset för grekiska värmer självklart ett gammalt grekhjärta! Visst betyder ordet eremos (ἐρῆμος) ofta öken, men man måste samtidigt vara medveten om att ordet ursprungligen var ett adjektiv som betydde öde, ensam, tom. Homeros (Il. 10.520) talar exempelvis om en tom plats:

ὡς ἴδε χῶρον ἐρῆμον, ὅθ’ ἕστασαν ὠκέες ἵπποι
märkte att stället var tomt där de snabba hästarna varit (Björkeson)

men redan Herodotos (2.32) talar om τὰ ἔρημα τῆς Λιβύης och menar de öde (delarna) av Libyen, det vill säga öknen. Den vanliga substantiveringen ἡ ἐρῆμος bygger på ellipsen av ett ord för land,  χώρα. Det var exempelvis i en sådan eremos som Jesus tillbringade 40 dagar, enligt Lukasevangeliet (4). I ordet eremit finner vi två av dessa betydelser på en gång: det rör sig om en ensling, “en människa som dragit sig tillbaka i ensamhet, ofta till öde trakter” (NE); jämför även eremitage.

Än idag lär det finnas eremiter i de monolitiska byggnaderna i Lalibela, Etiopien

I 60-talets fantasivärldar var 'cybernaut' liktydigt med robot

När det gäller den andra delen av ordet är det kanske mer lättidentifierat genom dess bruk i vanliga sammansättningar. Grekiskans ναύτης (nautes) betyder seglare eller kanske snarare sjöman, och är bildat på ordet för skepp eller fartyg, ναῦς (naus), nära släkt med latinets navis och sanskritens naús. Ordet användes (enligt OED) redan 1784 i nybildningen aeronaut, men ger också klart äldre associationer; jag tänker främst på argonauterna, men också på de tidiga aeronauterna Daidalos och Ikaros. De idag klart vanligare orden astronaut och kosmonaut är exempel på egenheter som kan uppstå av vår tids nybildningar med ord från de antika språken. Astro- kommer från ett ord för stjärna, ἄστρον (astron), medan kosmo- kommer från κόσμος (kosmos), vilket betyder ordning, men också är ett annat ord för världsalltet eller universum. De två orden är i de flesta avseenden synonyma; det som skiljer dem åt är kanske bara stereotypa uppfattningar om USA och Sovjetunionen. En sentida uppstickare är taikonaut, ett annat ord för rymdfarare från Kina, vilket är bildat på ett kinesiskt ord för yttre rymden (tai kong, OED igen) och det nu bekanta indo-europeiska -naut. Andra mer eller mindre berömda sammansättningar är aquanaut och det mer långsökta cybernaut (som har sina rötter i ordet för rorsman, κυβερνήτης). Gemensamt för de äldre bildningarna är att “seglatsen” sker med ett fartyg av något slag – men i nyare ord som psychonaut (eller Reaganaut, för den delen) verkar detta element ha gått förlorat. Företaget Agronaut är bara konstigt.

Svaret på din fråga, AH, är således: Visst kan eremonaut betyda “ökenseglare”, eller kanske “ökenfarare”. Jag ser mycket fram emot att få veta mer om sajtens innehåll!

Ametisterna är en av Uruguays stoltheter

Uruguay är ett av världens största producentländer när det gäller ametister.
Ametister och andra halvädelstenar har blivit alltmer svårsålda p g a finanskrisen.
I ett försök att rädda den urugayanska gruvindustrin från effekterna av den globala finanskrisen,
går nu ett av dess bolag ut på konstmarknaden. Bolaget har gett konstnärer i uppdrag att använda
halvädelstenar till att skapa skulpturer och andra konstföremål, för att på så sätt öka stenarnas försäljningsvärde.

Läs hela storyn på BBC:s nyhetssida!

Lite kuriosa om ametistens namn; ordet kommer från grekiskan och betyder “oberusad”.
I NewAge-kretsar framhålls det ofta att om man har en vän som är alkoholiserad, kan
man med fördel gömma en ametist i hans/hennes bostad.
Den förväntade effekten är att vännens alkoholkonsumtion gradvis kommer att minska,
för att så småningom upphöra helt!
Läs även andra oberusade (?) bloggares åsikter om Ametist, Uruguay, Wikipedia, konst, gruvindustri, finanskrisen, skulpturer, NewAge, “oberusad”, etymologi, alkoholism, BBC

Alla spektakulära funktioner Idou kommer att ha är förstås omöjliga att återge i en stillbild som denna.

Jag läste som hastigast en notis om Sony Ericssons senaste produkt Idou, en så kallad Iphone-dödare. Som den insnöade specialist jag är kunde jag inte låta bli att associera till den antika grekiskan, som har ett ord som stavas precis så, men som har två lite olika betydelser beroende på hur man uttalar det. Med cirkumflex, ἰδοῦ, är det en imperativform som betyder titta!, men med akut accent, ἰδού, är det en sorts interjektion, som betyder här!, där! eller varsågod. Båda former kommer från ett verb som betyder se, εἶδον, som i sin tur är nära släkt med latinets video och svenskans veta. Namnet på de berömda veda-skrifterna på sanskrit lär också ha samma ursprung, nämligen den ur-indoeuropeiska roten *weid-, som betyder både veta och se. Även i grekiskan började ordet ursprungligen med ett w-ljud, stavat med doldisbokstaven digamma, ϝεῖδον.

I en passage i Euripides Elektra (vv. 747-9) hör körledaren avlägsna dödsskrik:

ἔα ἔα•
φίλαι, βοῆς ἠκούσατ’, ἢ δοκὼ κενὴ
ὑπῆλθέ μ’, ὥστε νερτέρας βροντῆς Διός;
ἰδού, τάδ’ οὐκ ἄσημα πνεύματ’ αἴρεται.

A distant cry is heard offstage.
Ah! What is this? Friends, did you hear a shout (or was it a mere fancy passing over me), like the roar of Zeus’s thunder beneath the earth?
Another cry is heard.
There, that was a breath of air with a message on it! [övers. D. Kovacs 1998]

I Fritz Langs Metropolis (1927) spelar en Maschinenmensch, eller android, en viktig roll.

När man sedan gräver lite djupare visar det sig att de grekiska referenserna inte stannar vid själva produkten; telefonen skall använda en ny version av det grekiskklingande operativsystemet symbian, vars föregångare också de haft grekiska namn såsom eikon och protea. Operativsystemets främsta konkurrent är utmanaren Android, ett ord med otvivelaktigt grekiskt ursprung. Ordet ἀνήρ, med genitivformen ἀνδρός, betyder “man” eller “människa”, och ändelsen -id signalerar här att det rör sig om en släkting, en avkomma eller något som är likt ordet i förstavelsen. Jämför med uttrycket “peliden Akilles”, känt från Iliadens första rad, vilket således betyder Peleusättlingen Akilles. En android är en människoättling, eller snarare något människoliknande, och såväl Frankensteins monster som “Ash” i Alien är alltså androider.

Tyvärr heter det i det finstilta att Idou endast är ett “concept name” , och inte det namn som telefonen kommer att marknadsföras under. Den kommer inte heller att finnas i handeln förrän tidigast under andra halvåret, så vi har väl alla hunnit glömma den tills dess i alla fall.

Så här står det i Norstedts etymologiska ordbok (2008):

Inhemsk: Av tyska einheimisch med samma betydelse; bildning till HEM; jfr HEMSK

Ordet är alltså ett så kallad översättningslån, ett uttryck som lånats in från ett språk till ett annat i översatt form (källa: http://www.ne.se), och hemsk i inhemsk syftar på hem som i platsen man kommer ifrån, inte hemsk som i skräckinjagande, förfärlig.

Vårt ordförråd kan för den som tar sig en närmare titt synas på ett sätt väldigt torftigt: samma utländska låneord förekommer ofta i ett flertal olika inlånade former, med de mest skilda betydelser. Ta det latinska »tabula«. Det förekommer i svenskan i form av tavla«, tävla«, taffel«, tabell«, tablå«, tablett« och tabloid«. »Ampull« är identiskt med »amfora«, »ampel« och »ämbar«, »bacill« är släkt med »baguette« och »debacle«.  Samtidigt är detta troligen vad som gör etymologin (läran om »det rätta«, »det sanna«, eller »alltings ursprung«) så intressant; en god forskare i detta ämne måste behärska tusen och en saker för att rätt kunna reda ut varför saker heter som de gör. I Ordens ursprung presenterar således Bo Bergman just dessa. Enligt omslaget skall över 2200 ord och uttryck få sin förklaring, men jag tror detta är en aning blygsamt: det verkar snarare röra sig om dryga 2200 uppslagsord, med ytterligare förklaringar under dessa. Ord från många olika områden presenteras, de flesta tämligen vanliga uttryck, men även en del dialektala eller mer patinerade. Å andra sidan blir 2200plus ändå inte speciellt många ord, eftersom plats har beretts åt att grundligt reda ut begreppen och jämföra bruket med andra språk. För den som vill ha ett mer komplett verk, som i alla fall närmar sig att täcka de viktigare och vanligare orden i svenska, så är det här kanske inte rätt bok. För den som främst är ute efter nöjesvandringar i ordhistorien passar upplägget dock utmärkt.

Det bysantinska riket år 1265, på kraftig tillbakagång.

I en UnderStreckare från häromdagen (“Bysans byggdes med blandekonomi”) får vi för femtielfte gången höra att den bild av Bysans vi händelsevis har till stor del är felaktig. Det känns befriande att äntligen få dela med mig av det faktum att jag aldrig fick lära mig någonting substantiellt om det bysantinska riket förrän jag började läsa klassiska språk på universitetet och kom i kontakt med den så kallade bysantinologin; än mindre hade jag haft tillfälle att bilda mig någon uppfattning överhuvudtaget. Därtill kommer att det första jag fick lära mig den gången just var att den bild av Bysans vi fått lära oss är felaktig. Däremot är det självklart att vi (dvs. jag och mina klasskamrater i skolan) hade fått lära oss att det romerska riket delades upp i en västlig och en östlig del innan Västrom till slut föll – men så läste vi också både latin och grekiska. Artikelförfattaren, Bo Franzén, anför klichébilden av Bysans som “ett förstelnat arkaiskt rike, föga benäget till förändringar”, så nu vet vi det.

Så här mitt emellan tål det att nämnas att bysantinologi som ämne har en något omstridd status; eftersom man i stor utsträckning använde sig av den antika grekiskan i någon form i det bysantinska riket ligger det nära till hands att anta att man sysslar med denna litteratur (ibland kallad “efterklassisk grekiska”) inom ramen för grekiskaämnet också idag.  Många gör också det – i Uppsala är det till och med möjligt att helt koncentrera sig på ämnet efter några terminers grundstudier. Det finns emellertid också de som har en betydligt mindre öppen hållning, som av olika skäl inte anser den bysantinska grekiskan värd uppmärksamhet alls, föraktfullt avfärdande den som “nygrekiska”. Jag behöver väl knappast säga att jag inte delar denna uppfattning.

Eftersom Franzéns huvudintresse är ekonomisk historia, får vi veta att “[s]chablonen av Bysans ekonomi är en stel ämbetsdryg hushållning utan kraft att ta till sig nymodigheter. ” Den riktigare bilden, skriver han, är mer sammansatt och komplex, och ändrar dessutom karaktär över tiden. Föga förvånande, kan man tycka, eftersom det bysantinska riket varade i “den ofantligt långa epok som åren 395-1453 omfattar”. Att läsa texten var dock en ojämn åktur, men så är inte ämnet ett av mina favoriter. Ett kul, men ganska märkligt ordval dyker som en frisk fläkt upp mot textens slut. När Bysans successiva nedgång under 1000-talet behandlas heter det att bysantinarna, istället för att lära sig ett kommersiellt tänkande av “Venedigs och Genuas kreativa kapitalister”, ägnade “sin kreativitet till en räcka med idiotiska inbördeskrig”. Jag är inte säker på om Franzén härmed avser grekiskans ursprungliga betydelse av adjektivet ἰδιωτικός (idiōtikos), dvs. “egen” eller “privat”, eller om det rör sig om den numera vanliga betydelsen “utmärkande för den obildade l. okunnige, dum” (SAOB) eller kort och gott “mycket dum” (NE:s ordbok). Ordet är bildat på substantivet ἰδιώτης (idiōtēs), som betyder ungefär “privatperson” eller “lekman”, till skillnad från en yrkesman eller specialist av något slag. Klart verkar i alla fall vara att Franzén, liksom jag, när en förtjusning för allitteration.

Och, typiskt nog, än en gång får jag se mig slagen av (S)DIL, nu i Rom.