Endelig en gladsak! VG melder at Sveits ønsker å stoppe dødshjelpsturismen. Det skulle bare mangle. Etter at det er blitt fortalt historier om utenlandske stasborgere som kommer og dør i en bil på en parkeringsplass skulle jeg likt å møtt de som kaller det en verdig død.

I Norge har debatten rast siden Frp valgte å gå inn for en legalisering av døden på resept, men heldigvis har et flertall gått i mot. Og i Norge er også helsepersonell sterkt i mot å innføre aktiv dødshjelp og minner oss ofte på at noens rett til å dø blir andres plikt til å drepe.

De land som har legalisert eutanasi eller assistert selvmord har endt opp med å ta livet av mennesker som opplever seg som en byrde for familie og samfunn, eller av deprimerte mennesker.  Grensesettingen i for eksempel Nederland har vært flytende. Når eutanasi ble legalisert var det krav om at pasienten skulle ha en uhelbredelig tilstand, samt at pasienten skulle ha mindre en seks måneder igjen å leve. Nå er disse kriteriene utvidet til å gjelde kronisk syke, psykisk syke, ”livstrette” mennesker og barn ned til 12 år. 

Et samfunn med plass til alle kan ikke akseptere at noen former for liv, noen sykdommer, noen funksjonshemninger gjør livet så lite verdt at det er akseptabelt å avslutte det. Dersom en diagnose anses for å være kvalifiserende for eutanasi, sender det ut et signal om at det livet er mindre verdt. Det sender også ut et signal til pasienten om at vedkommende kan velge om ressursene skal brukes på han eller hennes behandling, eller på noe annet.

Jeg er stolt av at KrF har en annen løsning! Når mennesker ønsker å dø må de gis omsorg og hjelp så livslysten om mulig vender tilbake. Ikke hjelp til å avslutte livet. Når behandling og pleie ikke lenger kan helbrede har vi behov for en annen tilnærming til pasienten. Da snakker vi om livshjelp – god smertelindring, pleie og omsorg.

Løsningen på at mennesker ønsker å dø er ikke en giftsprøyte – det er å gi dem hjelp til å leve.

Scientologerna har besudlat min egendom med sin propaganda igen. Den här gången var det inte så farligt, en kartongbit stor som två visitkort ungefär. Man ville propagera för något man har valt att kalla scientometrisk testning, vad det nu kan betyda.

Jo, under en begränsad tid erbjuder “kyrkan” en gratis testning av sin IQ, personlighet och begåvning, då dessa parametrar avgör individens framtid. Till sin hjälp har man en metod man kallar Oxford Capacity Analysis, eller som det står på kartongbiten – Oxford Capacty Analysis. Vad capacty är vet jag inte, men det känns inte helt seriöst.

Min bror och jag satt för några år sedan och lekte med tanken på att skapa en egen portal på Internet, en portal med länkar till tester och andra kostsamma undersökningar som folk skulle lockas till. Vi använde oss av bilder på kärnfamiljer och delfiner samt exempel på frågeformulär med frågor i stil med

• känner du dig ibland trött på morgonen?
• har det någon gång hänt att du fått huvudvärk när du blivit ledsen?
• har det hänt att du inte orkar följa med i ett TV-program?

Vi hade mycket roligt åt detta, så därför var det med viss glädje jag såg exempel på frågor capacty-analysen innehöll:

• 3. Do you browse through railway timetables, directories or dictionaries just for pleasure?
• 6. Do you get occasional twitches of your muscles, when there is no logical reason for it?
• 27. Do you often sing or whistle just for the fun of it?
• 30. Do you enjoy telling people the latest scandal about your associates?
• 196. Do you sometimes feel that your age is against you (too young or too old)?

(exempel tagna från wikipedias sida)

Fantastiska frågor. Med hjälp av ord som “ofta” eller ibland” får man den mest perfekta varelse att känna sig skyldig enligt principen att den som själv är utan skuld skall kasta den första stenen. Ingen är skuldfri.

På kartongbiten ovan är en kurva ritad i ett rutnät som dessutom innehåller två fält som sträcker sig över hela skalan, ett mörkare och ett ljusare grått fält. Det ljusare grå fältet visar var man bör ligga för att överleva under idealförhållanden (acceptable under perfect conditions) medan det mörkare grå visar att man bör ta tag i sin situation (attention desirable). Allt under den mörkare grå innebär att man snarast möjligt bör söka hjälp (attention urgent).

Det som gör det här koordinatsystemet är IQ-kolumnen längst till höger. Man ser tydligt att de båda fälten gör ett hopp uppåt i skalan.

Enligt skalan bör man alltså ligga på ett IQ på 125 eller över för att ha en chans att överleva vardagen, ligger man omkring 100 (vilket enligt IQ-skalan representerar ett snitt av befolkningen) kan man klara sig om förutsättningarna är gynnsamma. Ligger man däremot en bit under medel bör man snarast söka hjälp.

Scientologer tycker om ointelligenta människor. De tycker om dem så mycket att de vill ta hand om dem och fostra dem till lydiga plånböcker vars enda vilja är att betala så mycket det bara går och eventuellt flyga DC-8 till en jättebiograf.

Eller visar capacty-skalan på ett förakt mot människor som inte är normalbegåvade eller mer?

När jag tittar på den här skalan kommer jag spontant att tänka på de sk. barmhärtighetsmord som utfördes i Tyskland och resten av Europa under 1930-talet. Ni vet, den där tiden då mentalsjukhusen skapade plats åt nya patienter genom att avrätta befria intagna från deras plågor. Eutanasi kallades det då, snart kommer det kanske att kallas dianetik?

Debatten om aktiv dødshjelp er levende. Etter at Fremskrittspartiet valgte å gå inn for at aktiv dødshjelp, eller legeassistert selvmord skulle være en del av helsetjenesten har debatten gått høyt i norsk offentlighet.

 Aftenposten har i dag satt fokus på de døende i Norge i dag, som ikke ønsker dødshjelp, men hjelp til å leve godt, og så lenge som mulig. De som får smertelindring.  Artikkelen viser det Frp glemte å sjekke ut, nemlig at ropet om dødshjelp ikke kommer fra de syke og døende, men fra kronisk syke, og mennesker som i humanismens navn etterlyser dødssprøyten som vei ut av en eventuell vanskelig situasjon.

Jeg mener dødshjelp ikke er et gode for verken mennesket eller samfunnet. Det er flere grunner til det. For det første: Vi mener at en nedbygging av det klare og entydige forbudet mot å ta liv er en kapitulasjon i møte med mennesker i ekstremt sårbare faser av livet. Å være menneske er å være avhengig av andre. Hvis døden blir et alternativ og en del av norsk helsetilbud, fraskriver vi oss et grunnleggende ansvar. Når legen kommer, skal du og jeg være sikre på at han eller hun kommer for å helbrede og lindre, ikke for å avslutte liv.

Hvert menneske har krav på hjelp og behandling selv om helbredelse ikke lenger er mulig. FN har utarbeidet en erklæring om den døendes rettigheter. Der står det blant annet: ”Jeg har rett til å forvente kontinuerlig medisinsk behandling og omsorg selv om målet endrer seg fra helbredelse til lindring”. Her kreves det en annen tilnærming til pasienten og et annet perspektiv. Vi snakker vi om å gi livshjelp – hjelp til å leve. Det innebærer god smertelindring, kommunikasjon, pleie og omsorg. Målet er at livet skal oppleves meningsfullt og verdifullt tross begrenset levetid og fysiske smerter.

En lov om aktiv dødshjelp innebærer at samfunnet, etter søknad, stempler noen liv som uverdige – kan avlives, mens andre liv stemples som verdige, kan ikke avlives.

 Det kan vi aldri tåle.

 Peter

Dette er en rykende fersk resolusjon vedtatt av Buskerud Unge Høyres generalforsamling.

Buskerud Unge Høyre anser seg selv som en konservativ ungdomsforening. Det innebærer blant annet at vi har respekt for viktige diskusjoner. Diskusjonen om aktiv dødshjelp er ikke kommet langt nok til at  vår medlemssmasse kollektivt kan mene noe om denne saken.

Troen på frihet til enkeltindividet tilsier at mennesker selv skal kunne velge legeassistert selvmord. Troen på en konservativ tradisjon med respekt for naturen og våre røtter, tilsier at vi ikke kan godta legeassistert selvmord.

Buskerud Unge Høyre vil

• la sine medlemmer stå fritt i svaret på ja eller nei til legeassistert selvmord og eutanasi
• ha en mer nyansert debatt uten å ta et standpunkt før debatten er over

Dödshjälp är på tapeten idag. Dagen skriver om dödshjälpsförespråkare som försöker få igenom en motion (ingen verkar tro att den kommer gå igenom dock), en etikprofessor som kommenterar saken, att region Skåne ska införa att ens sista önskan ska inskrivas i ens journal (på så sätt kan man se hur många som verkligen vill ha dödshjälp) och sist men inte minst kommenteras frågan om dödshjälp på ledarplats, där Elisabeth Sandlund skriver att vi måste erbjuda livshjälp istället för dödshjälp.

Precis som när det gäller abort har kyrkan alltid varit emot dödshjälp. Kristna ska inte utgjuta blod, oavsett omständigheterna. Detta väcker naturligtvis starka reaktioner hos de som tycker annorlunda. Ska man inte ens kunna döda dem som bara lider och som är bortom all räddning?

Argumentet är förståeligt och får inte viftas bort. Och det är på grund av det här argumentet jag tycker att det är oerhört viktigt att vi söker och praktiserar helande om vi är emot dödshjälp. I vissa fall är det bara Gud som kan ge livet tillbaka, vissa sjukdomar har inget botemedel utom gudomligt helande. Genom att vi aktivt låter Gud hela människor genom oss kan vi protestera mot att människor vill döda sjuka. Men om vi inte erbjuder ett alternativ lyssnar de inte på oss.

För övrigt finns det väldigt många läkare som jobbar med det riktigt allvarligt sjuka som är emot dödshjälp. Människor som befinner sig i bedrövliga tillstånd kan ofta inte fatta rationella beslut. Och vice versa kan man inte fatta beslutet i förhand (“om jag skulle bli jättesjuk vill jag ha dödshjälp”) för man kan inte veta vad man vill och hur man känner när man väl liger där. Dödshjälp hjälper varken den sjuke eller någon annan.

Jeg hadde bestemt meg for nei, jeg har nå såvidt bestemt meg for ja. Men jeg er åpen for påvirkning. Så jeg spurte på twitter om noen engasjerte ville sende meg en mail med argumenter for/mot legalisering av aktiv dødshjelp. Og da fikk jeg en del reaksjoner/tilbakemeldinger!

Heisann.

Jeg er FOR aktiv dødshjelp fordi jeg mener folk selv skal få bestemme når de vil slutte å leve. Herregud,det er våre egne liv- jeg syns det er ille nok at vi ikke får gjøre som vi vil når vi først lever så får vi fader ikke lov til å dø heller. det verste er at dersom du forsøker å begå et selvmord blir du straffet.
Men også spesielt for de syke, de lidende og ur-gamle slitne menneskene. jeg trenger vel ikke gå innpå det. Det er vårt liv. la oss leve det som vi vil og dø når vi vil.  Skrevet av Elin (mail)

Olve har mange meninger om mangt, her er noe:

• Debatten står ikke egentlig om for eller mot aktiv dødshjelp, men for eller mot legalisering av aktiv dødshjelp.
• Man må gjerne være mot aktiv dødshjelp, men da bør man arbeide gjennom aktivisme og overtalelse, ikke ved tvang.
• Finnes mange gode argumenter mot, men ingen som rettferdiggjør tvang.

Jeg skrev: Haken jeg ser, er demente mennesker. Jeg har diskutert en del med en pleieassistent jeg kjenner.

Olve svarer:

• Godt poeng. Men her er en bedre løsning: Rettigheter er en konsekvens av menneskers fornuft.
• Mennesker som ikke kan ta ansvar for sitt eget liv, og dermed er en fare for seg selv, bør kunne fradømmes rettigheter i retten.
• Disse menneskene mister dermed råderetten over eget liv, for å bli tatt vare på av staten. Disse bør ikke kunne ta selvmord.

Som konservativ vil jeg nok stille meg nei, men som liberal vil jeg stille meg til et ja.

Jeg har ikke så mye kunnskaper om temaet, men jeg har kunnskaper om hva jeg vil, hvem jeg er, og har jeg nevnt- hva jeg vil. For om jeg ligger for døden, lider, er uhelbredelig, og har store smerter- jeg orker ikke mer, jeg vil ikke dø smertefullt, men dø smertefritt. Hvem er det som skal avgjøre det? Hvem er det som skal ta kontroll over mitt liv, og bestemme dette får du lov til, dette får du ikke lov til.

Jeg vil ikke at det skal være et økonomisk spørsmål, et spørsmål man blir stilt av legen eller andre, men et spørsmål man stiller seg selv, et ønske man har, en mulighet man har. Istedenfor at jeg på eget vis, kanskje brutalt, tar livet av meg selv, gjøre det legeassistert og på en litt mer verdig måte.

Men tror jeg på naturens gang, og vil ikke at noen skal leke Gud. Da er jeg kanskje i mot, men hva om jeg tror på naturens gang og kommer i en stiuasjon hvor jeg går mot slutten, en dårlig smertefull slutt, ville jeg da endret holdning? Hvem vet.

Det er vel ingen som sier at dette er et spørsmål man må stille seg om man har det dårlig. Det er ingen tvang, det skal ikke være tvang.

Det skal være noe man sier til seg selv, noe man selv ønsker, uavhengig av andres påvirkning. Det er vel ingen som skal tvinge meg til å gjøre noe jeg ikke vil, eller er det noen? De kan heller på moralsk vis overbevise meg, gjennom fredelige midler, overtalelse – og ikke tvang.

Men jeg vil heller ikke tvinge noen til å oppfylle mitt ønske, det er vel å regnes som overgrep? Det er vel å regne som overgrep, om noen nekter meg retten til å bestemme over eget liv?

• Reasons for and against.
• 48 irrelevante prosent.
• Ja til aktiv dødshjelp
• Har jeg sett et mord? Eva Høili, fra KrF har kommet med sitt bidrag til temaet. Eller det er jo noe hun har skrevet for en stund siden, men noe hun linket til meg gjennom Twitter.

Og vil bare minne på om at Olves meninger kommer gjennom twitter, som tillater maks 140tegn.

Hva synes du? Kommentarfeltet er åpent! Jeg er åpen for påvirkning, ris,ros whatever.

Debatten om legeassistert selvmord eller eutanasi er en vanskelig og til tider ganske kompleks debatt. Jeg registrerer at meningene er mange og at den ene skriker høyere enn den andre.

Hva betyr et ja? Hva betyr et nei? Dere kjenner selv ja og nei argumentene. Jeg har i alle fall hørt de til det kjedsommelige.

Derfor håper jeg på at helgens debatt om legeassistert selvmord på Buskerud Unge Høyres generalforsamlng skal bli bedre og mer nyansert enn den pleier. Jeg håper på talere som har lest seg opp på temaet og ikke bedriver synsing. Nå har selve intellektnivået sjeldent vært et problem på dette arrangementet tidligere.

Selv har jeg skrevet en resolusjon som handler om å fristille våre medlemmer fra kollektivt å mene noe om saken. Legeassistert selvmord handler ikke om hva jeg som ungdomspolitiker mener, det handler om hva som er riktig og hva som er galt. Fra mitt ståsted er ikke forskere, leger og uavhengige organer ferdige med å utrede temaet. Derfor ser jeg helst at fylkesforeningen til Unge Høyre i Buskerud ikke tar et standpunkt, enda.

Det betyr ikke at jeg unnlater å ta et standpunkt selv. Jeg sier nei til aktiv dødshjelp fordi det konservative i meg er større enn det liberale. Det etiske, praktiske og naturstridige gjør det for meg vanskelig å tillate mennesker å ta livet av andre mennesker. Og ikke minst: Hvem skal være bøddelen?

Men sett nå mine meninger til side og få en saklig debatt!

Leder i etikkrådet, Trond Markestad mener eutanasi strider mot regelverket til legene. I samme artikkel skriker et styremedlem av foreningen for en verdig død, etter en verdig død. Det er disse ropene jeg mener er skadelig for debatten.
På den ene siden har du et etikkråd, som selvfølgelig er imot. Og på andre siden har du foreningen for en verdig død som selvfølgelig er for.

Men verden er ikke sort eller hvit! De som roper høyest er ikke alltid de man skal lytte til. 

Sort eller hvit er heller ikke medlemsmassen til Buskerud Unge Høyre og derfor kommer jeg til å be våre kjære medlemmer om å stemme på min resolusjon for en mer nyansert debatt om legeassistert selvmord! 

Hva mener du? Bør vi eller bør vi ikke ha et standpunkt i legeassistert selvmord-debatten?

”Denna blogg och Ja till Livet har gång efter annan kritiserat den fortsatta utbyggnaden av fosterdiagnostik, där följden i Danmark har blivit att ofödda med Downs syndrom aborteras i mycket större utsträckning, något som danska läkare sett som “en framgång” att screeningen fungerar. Också i Norge verkar detta bli följden…” Citat; Om människans värde http://blog.jatilllivet.se/wordpress/2009/09/18/kristdemokraternas-wisell-om-utsortering/#comment-12506

Vad är det för sorts nazistisk politik att sträva efter att abortera så många mentalt och fysiskt defekta foster som möjligt??? Hur fungerar dessa läkare i huvudet, saknar de empati i allmän mening? Ett 8 veckors foster är kanske ingen fullgången människa, men att aktivt arbeta för en värld utan handikappade kräver av en människa att han/hon har en crappy, elitistisk människosyn! Nazityskland hade en exakt likadan människosyn i den bemärkelsen. Jag antar att dessa läkare är dödshjälpsförespråkare också, precis som de tyska 30-talsnazisterna. Inom filosofin så talar man om “det sluttande planet”. En snöboll som kommit i rullning bara växer och stannar inte!

Roger Klang, Lund den 18/9/2009

“Lovens bestemmelser skal bidra til å fremme tillitsforholdet mellom pasient og helsetjeneste og ivareta respekten for den enkelte pasients liv, integritet og menneskeverd.”

Utdrag fra Lov om pasientrettigheter § 1-1

Helsepersonell skal utføre sitt arbeid i samsvar med de krav til faglig forsvarlighet og omsorgsfull hjelp som kan forventes ut fra helsepersonellets kvalifikasjoner, arbeidets karakter og situasjonen for øvrig.”

Lov om helsepersonell mv. § 4, første ledd

I de fleste vestlige demokratiske samfunn er retten til et verdig liv et ufravikelig prinsipp. De aller fleste av oss vil si seg enige i at menneskets verdi umulig kan måles i kroner og øre. Med en så høy pris per kolli er det naturlig at lovgivningen på området er riktig utformet. Menneskerettighetene er det vi mener er den riktige rettesnoren, basert på et utvalg etiske regler og normer med bred allmenn aksept. I mai i år åpnet Frp og FpU debatten om eutanasi i media. Med et simpelt flertall ble det vedtatt på Frps landsmøte at aktiv dødshjelp skal være det offentliges oppgave. Riktignok ble det bare vedtatt som en del av prinsipprogrammet, men det er likevel et standpunkt det er verdt å diskutere idet prinsipper gjerne forsøkes gjennomført i Stortinget. Mange som er for aktiv dødshjelp baserer sitt standpunkt på at alle bør ha retten til en verdig død. Spørsmål: Hva er en verdig død? Og om det finnes en verdig død, er det statens ansvar å gi mennesker en slik død?

Det er galt å drepe andre mennesker. Det skal svært spesielle omstendigheter til for at noen vil drepe et menneske. Drap er det absolutt siste mennesket er villig til å gjøre mot et annet menneske. I rettssystemet er drap den handling som straffes hardest. Likevel mener nå en skremmende stor andel av det norske folk at legepersonell burde få muligheten til eller bli pålagt å gjøre slutt på en pasients liv. Vilkårene som skal er ganske selvforklarende: Pasienten er uhelbredelig, reagerer lite eller ikke på behandling, og ønsker selv å dø. Legen skal i slike tilfeller kunne drepe personen for å sørge for at pasienten får en verdig død. Er det å bli drept en verdig død? For ordens skyld: I Norge er dødsstraff forbudt. Vi mener med andre ord at drap er så uriktig at selv ikke en som selv har drept noen skal drepes.

Helsepersonell i Norge følger normalt et etisk system som gir mennesket tilnærmet uendelig verdi. For enhver lege strider det mot legeløftet og loven å bruke sin medisinske kunnskap til å drepe. Å gjøre det til legens oppgave å ta livet av pasienter, uansett situasjon, vil være å gjøre legene til moderne bøddeler. En utvikling i denne retning må motarbeides. Et land som er imot dødsstraff vil opptre svært inkonsekvent om det brer seg en oppfatning av at eutanasi er ok. At fremstående politikere i Norge sier at de selv helst ville foretrekke eutanasi ved dødssykdom er skremmende. Knut Storberget burde vite bedre.

Ordet eutanasi er for øvrig et svært negativt ladd ord. Jeg tror at svært få som er for eutanasi vet at det er ordet som ble brukt som kodenavn på Hitlers “Aktion T4″. Denne aksjonen, som ble startet i 1939 gikk ut på å systematisk avlive fysisk og psykisk utviklingshemmede.

Vi bor i verdens rikeste land. Mennesker som bor her lever fortrinnsvis så gode liv som de kan. Å vurdere og avgjøre døden er i mine øyne bortkastet tid. Døden er noe de fleste frykter, og det må en bare leve med. Jeg tror jeg ville vært mer redd for å drepe noen enn å bli drept. Leger skal ikke måtte ha drap som en del av sin stillingsbeskrivelse. Leger skal jobbe med livshjelp.

Jeg har i dette innlegget levnet liten tvil om min egen mening hva for/imot angår, og jeg vil oppfordre leseren til å vurdere dette spørsmålet nøye før valget 14. september.

Akriv dødshjelp har blitt et mer og mer aktuelt tema de siste årene. Dette emnet har mange juridiske og etniske spørsmål og problemstillinger så det er kanskje ikke så lett å ta et standpunkt i denne saken. Aktiv dødshjelp vil si å ta livet av et menneske som vil gjøre slutt på livet sitt pga. sykdommer og lidelser som ikke kan bli kurrert. “Kan en legalisering forsvares, eller bør dette defineres som drap etter norsk lov og straffes deretter?” dette er et av mange spørsmål som folk stiller seg sammen med spørsmål som “hvem skal ta avgjørelsen om hvem som får dø eller ikke?” og “hva skal til for at et menneske skal få lov til å gjøre slutt på sitt liv?”, det er selvfølgelig MANGE fler spørsmål men dere får et lite innblikk i hva jeg tenker på.

Jeg personlig mener aktiv dødshjelp børr legaliseres. Om et menneske ikke vil leve lengre syns jeg det mennesket skal bli respektert og få lov til å gjøre slutt på livet sitt uten å måtte ty til selvmord. Om personen virkelig vil dø og ikke får hjelp av legen til dette vil personen mest sannsynlig ty til selvmord. Aktiv dødshjelp er et bra konsept med mange store hull, om de hullene han tettes, i allefall slik at de nesten er tett, tror jeg at dette er en veldig, veldig bra ting. Samme med legalisert selvmord eller hva de nå kaller det. Det vil si at personen selv ikke har anledning til å ta sitt eget liv og da får hjelp av legen sin som skriver ut noen medisiner som pasienten selv tar. Jeg er egentlig mer for aktiv dødshjelp og legalisert selvmord enn jeg er for passiv dødshjelp. Enn om personen ikke vil dø? Hva om personen faktisk kan våkne opp igjen? Det er jo greit i de tilfellene hvor vedkomne selv har sagt at de ikke ønsker gjennoppliving og/eller stans av aparatene som holder de i live. Selv tenker jeg at om jeg hadde vært “grønnsak” hadde ikke jeg hatt lyst å leve, men hva om jeg endrer mening om jeg selv blir “grønnsak”? Ikke kan jeg prate eller noe, om de vil ta slutt på livet mitt fordi at de stor at jeg lider.. men så har jeg det egetnlig helt fint og har ikke lyst å forlate de jeg er glad i? Hvordan kan man egentlig vite at personene som ligger der ikke har noen tanker og ønsker? Legene har jo tatt feil så mange ganger før hvor de har sagt at vedkomne ikke kommer til å våkne (som ligger i koma) og om personen våkner vil han/hun være “grønnsak”.

Et annet ord for dødshjelp er eutanasi, som egentlig er et veldig fint ord. Det betyr god død, i stede for å lide en lang og smertefull død syns jeg at den personen som lider skal få hjelp til å gjøre slutt å livet sitt, raskt og med verdighet! Personlig mener jeg selvmord ikke er en verdig død, jeg mener det er trist og smertefullt. Det er fordi selvmord er noe man som regel gjør i smug, med et avskjedsbrev eller lignende. Man får liksom ikke tatt ordentlig farvel. Om personen hadde fått hjelp fra legen sin er det hele mer åpent og man kan få tatt farvel med alle nære og kjære uten at det kommer så brått på.

Som jeg sa: selvfølgelig har metoden sine feil, men om dette gjøres riktig tror jeg dette er en utrolig bra ting. Til dags dato er det bare , Luxemburg, Sveits og Belgia som har legalisert aktiv dødshjelp (om jeg ikke tar helt feil) og FrP har hvis tatt opp temaet om å gjøre aktiv dødshjelp lovlig.

Har du noen innspill om dette? Bare skrik ut

Et av forslagene som kom gjennom på Frps landsmøte, som dere sikkert har fått med dere, er forslaget om å tillate aktiv dødshjelp (eutanasi). Aktiv dødshjelp betyr i praksis at folk skal få lov til å begå assistert selvmord når det er medisinske grunner til det – for eksempel når noen ligger for døden med store smerter. Frp er dermed landets første parti som går inn for dette.

Det er litt overraskende å se at av alt som kom ut av Frp-landsmøtet, er dette et av dem som får mest oppmerksomhet – sannsynligvis mest på grunn av Krf, som er sterke motstandere. Selv må jeg si at det er et vanskelig politisk spørsmål å ta stilling til – i utgangspunktet vil jeg si at det er en sak som må vurderes sak for sak, og det gjør det desto vanskeligere å lage statlige retningslinjer.

En ting jeg likevel må kommentere, er noe som Krf bemerker – at mange eldre vil benytte tilbudet for “ikke å være en byrde for familien”. Det virker veldig kaldt og kynisk å si slikt i politikken, men jeg tror de har et poeng når de sier at vi heller bør fokusere på å forbedre livet til folk enn å forbedre døden.

Jeg tror også at vi her har en jobb å gjøre i hele kulturen vår. Mange gamle mennesker er rett og slett redde for å dra på syke- eller aldershjem, i frykt av ting som ensomhet – og ærlig talt skylder jeg mesteparten av dette på den dårlige politiske styringen av omsorgen her til lands, men det har jeg skrevet om mange ganger før. Mange syke- og aldershjem er veldig gode, det vet jeg, men denne frykten for å havne på et hjem hvor pleierne er overarbeidet eller underkvalifiserte og budsjettene er trange – den frykten tror jeg er et stort problem, spesielt fordi den er bedre begrunnet enn den “sosialistiske” regjeringen vil innrømme.

Å tillate aktiv dødshjelp er ikke et stort, revolusjonerende forslag, så det er ikke snakk om at forslaget betyr å prioritere arbeidet med å gjøre det enklere for folk å dø framfor arbeidet med å gjøre folks liv bedre. Likevel er det ikke nødvendigvis rette tiden å innføre det enda – vi burde kanskje sørge for at vi kan garantere folk en behagelig, hyggelig og verdig alderdom først?

Så, hva er Frps løsning på det problemet? Privatisering, skatteletter og reduserte offentlige utgifter – også innen omsorgen? Det var synd. Jeg holdt nesten på å ta et Frp-forslag litt på alvor.

Vårt Land har opprettet et nettsted som de kaller www.verdidebatt.no. Det er et fryktelig sted, litt som debattsidene i Vårt Land, bare med mindre redaksjonell utsiling og UTEN ENDE. I papirutgaven får du bare to eller tre sider (og ingen på fredag og lørdag) – her bare fortsetter og fortsetter det. Alltid nye tråder, alltid nye temaer, alltid nye vranglærer som folk har fått det for seg at de må “avsløre”. Jeg abonnerte på Vårt Land en gang i tiden, fordi jeg fikk det støttet av Siviltjenesteadministrasjonen. Bare dét, å få de to eller tre debattsidene inn i huset, over dørstokken, gjorde meg dårlig. De var som dråper av syre som langsomt etset bort min fra før av ikke spesielt solide tro.

Og likevel – grunnen til at jeg abonnerte på avisen i utgangspunktet var jo at jeg ville ha det! Jeg ville “følge med i kristen-Norge”. Jeg syntes det var spennende, morsomt! Vårt Land-debatten var og er min store, stygge last. Jeg  har til og med deltatt selv (med det innlegget som er gjengitt nederst i kommentarfeltet på denne siden). Det er når jeg kaster meg over Vårt Land-debatten, hungrende etter smålig krangel, at jeg virkelig kan kjenne på min egen syndighet. Av og til ringer Vårt Land og spør om jeg ikke vil begynne og abonnere igjen. En gang svarte jeg, som sant var, at sist hadde det gått på psyken løs. Svaret fra telefonselgeren tyder på at det ikke bare er jeg som sliter: “Ja”, sa han, “det skjønner jeg godt”.

Og nå, med verdidebatt.no, er debatten og fristelsen aldri mer enn et tastetrykk unna. I det siste har de kristne avisene, inkludert Vårt Land, skrevet masse om porno (og dertilhørende amerikansk-inspirert “porn addiction”) og hvordan dette kan utgjøre en ødeleggende fristelse også for kristne. Alltid bare et tastetrykk unna – uendelige mengder – så mye du vil ha! Det vil de ha åpenhet om! Men selv lanserer de altså en 24-timers, usensurert og ubevoktet nettversjon av sine egne debattsider – det er hva jeg kaller kristelig dobbeltmoral i sin mest destillerte form. Og kom ikke og si at Vårt Land ikke er klar over hvilken “guilty pleasure” debattsiden deres er. Det er en grunn til at de kutter den ut i helgen.

Velvel. Når jeg nå, kremt, en sen nattetime har vært innom verdidebatt.no med blussende kinner og svette håndflater, har jeg funnet linken til dette innlegget, “Ikke for å krenke”. Meget klokt, og meget godt skrevet av Aftenpostens kommentator Jan E. Hansen. Hansen er, som dere sikkert vet, en gjennomgående gretten, konservativ, gammel, mannlig pessimist, det som på kulturkatolsk heter en “munter herre i Roma”. Med andre ord en mann nøyaktig etter mitt hjerte. Innlegget handler om ekteskapsloven, og sto tydeligvis på trykk for et par ukers tid siden. Lovlig pompøst, men likefullt ordkunst på høyt nivå, f.eks. i denne passasjen:

Når en norm oppheves over natten, står mange opp i morgentimene, taust og fortumlet. Sier ikke stort, bråker nødig, og forstår heller ikke alt. Det er ikke homofobi, bare ordløst tap. Hvor ble det av ekteskapet?

Where indeed. Og selvsagt avslutningen, hvor han maler opp en fremtid som allerede er begynt å bli en del av nåtiden:

Vi kan abortere i den ene enden, adoptere i den andre. La leve og la dø. Skaffe oss barn på laboratoriet, snart forlange å bli avlivet rett over gangen. Vi kan ikke fortsette slik, etter min mening. Det er galt, etter min mening. Det er skalting og valting med liv og død, også etter min mening. Hvis jeg krenker noen nå, er det dem – og ingen andre enn dem – som har sluttet å bekymre seg for moralske problemstillinger som gjelder alle.

Jeg blir bestandig så glad av å lese ting som klarer å være både sant og velskrevet samtidig.

Det er tredje gangen på ti minutter han sier det. At han bare vil dø. At hun må be for at han skal få dø. Han sa det i går også, på telefonen. Og dagen før. Han sier det på nytt dagen etter. ”Be om at jeg må få dø. Alt jeg vil er å få dø.” Noen uker før – eller var det senere, hun husker ikke lenger, så kom sykepleierne inn før han rakk å dø på egen hånd. Han hang der, i beltet sitt.  De reddet ham. Reddet ham fra hva? De hindret ham. De stoppet ham. De gjorde at ønsket og bønnen hans ikke ble oppfylt.

Hun tenker på dette der hun ligger, år senere. Smertene har vært så intense så lenge at alt hun kan tenke på er å få dø. Hun tenker på spionthrillere og krigsthrillere, hvor brikkene i spillet alltid hadde med seg en kapsel gift. Ikke for ikke å røpe noe, men fordi torturen var så lang og hard at det var bedre å få dø.

Bedre å få dø.

Hun kan nesten ikke snakke, men hun har forberedt seg i flere dager, for å kunne åpne munnen og si det lille hun får frem. Det er vanskelig, ordene trenger tid for å komme frem. Hun kjenner det igjen fra en eldre venninne. Afasi. Slag. Det hadde hun hatt venninenn, jobbet seg opp igjen gang på gang, og slik hun må ha hatt det i det ordene igjen begynte å samarbeide hadde hun det selv nå. Døren åpnes og sykepleieren kommer inn. Hun får øyekontakt og forsøker å formidle at hun har noe hun vil si.

”Mer hjelp” hvisker hun. ”Vi må ha mer hjelp.” Slik det er nå går det ikke tenker hun. Smertene er for store til å leve med, pleiesituasjonen er slik at hun ikke får nok hjelp. Slitasjen på de rundt er for stor. ”Det går ikke”, er sykepleierens lakoniske svar. ”Vi kan ikke hjelpe mer.” ”Dere må”, hvisker hun, ”Dere må. Dette går ikke”.  Det er mer enn hun har sagt på lenge, og hun er utslitt, skjelver og er på gråten. ”Det finnes ikke mer hjelp” er svaret. ”Så må dere hjelpe meg å dø”, sier hun. Det kom spontant. Hun hadde ikke ligget og tenkt det ut. Det kom, og hun hørte hvor sant det. ”Kan dere ikke hjelpe meg å leve, må dere hjelpe meg å dø.”

Hun får ikke noe svar. Og ikke mer hjelp, bare mindre.

Han var ingen gammel mann. Han var ikke engang fylt 60. Hun var ingen gammel kvinne, hun var ikke fylt 40.

Jeg kjenner dem godt, begge to. Den ene er en som står meg nær. Den andre er meg.

De som vil ha eutanasi, hva tenker de egentlig?

Hvem skal få bestemme hvem som er verdig trengende nok til å dø? En komité som sitter og bestemmer over liv og død? En lang periode ønsket jeg meg at vi kunne fått utdelt en cyanidkapsel ved fødselen. Til bruk når det ikke gikk. Når torturen ble for lang og for hard, og man ikke kunne flykte på annen måte.

Men mest av alt hadde jeg jo ønsket meg

verdig hjelp.

Om man leser wikipedia – står det følgende: Eutanasi (gresk eu god og thanatos død, «behagelig død») er bedre kjent under begrepet «dødshjelp» eller «barmhjertighetsdrap». Eutanasi går ut på å fremskynde en persons eller dyrs død med et ønske om å utføre noe godt, vanligvis for å ende lidelse.

Tilhengere av eutanasi sier at mennesker bør kunne velge at de ikke vil leve lenger, og at dødssyke pasienter blir gitt større respekt hvis de får ende sine lidelser enn om de holdes i live mot sin vilje. Filosofen Peter Singer har vært en av de mest fremtredende tilhengere av eutanasi, og går ut i fra et utilitaristisk synspunkt.^[1][2]

Argumentene fra motstandere av eutanasi kan deles opp i to hovedkategorier: religiøse og av forsiktighetshensyn.

Mange religiøse mennesker, hovedsakelig kristne, mener at det ikke er en god handling å drepe noe, og at smertestillende medisiner er gode nok og at lidelse kan unngås hvis legene vil. Mange religioner ser også på livet som en gave fra Gud og at det enten er Hans (ikke ens eget), eller at å kaste det bort er en fornærmelse overfor Ham.

Den andre gruppen argumenter mot eutanasi går på at det ikke er i egen interesse å støtte det; til slutt vil alle lide, og legene kan bli fristet til å utføre eutanasi. Lovlig eutanasi kan muligens føre til at leger presser folk til eutanasi for å redusere medisinske utgifter, eller etter press fra familie eller andre.

Leger gir rutinemessig og lovlig medisinsk behandling til terminale (døende) pasienter som innbefatter store mengder smertestillende medikamenter. Dette gjøres først og fremst for å lette pasientens smerter, men det gis ofte i doser som kan sette ned kroppslige funksjoner og dermed redusere levetiden til pasienten. Leger som er imot eutanasi argumenterer kraftig mot at slik behandling er eutanasi.

Det bør bemerkes at selv i medisinsk overvåkede eutanasier er det i ca. en fjerdedel av tilfellene ‘komplikasjoner’, som ånderettstans som gjør døden alt annet enn behagelig. Les mer hva wikipedia skriver her

Hva går diskusjonen i ?

Aktiv dødshjelp er blitt et stadig mer aktuelt tema de siste årene. Det er svært kompliserte etiske og juridiske problemstillinger knyttet til dette emnet og spørsmålene som kommer opp er mange. Er livet ukrenkelig og hellig? Vil det å tillate aktiv dødshjelp være det samme som å si at noen liv ikke er verdt å leve? Og hvem i så fall kan ta avgjørelsen om hvilke liv det gjelder?

Man kan si at et menneske har rett til å leve, men har det plikt til å leve? De fleste vil nok være enig i at aktiv dødshjelp ville være det beste i noen tilfeller, men den største vanskeligheten vil være å lage et lovverk som skiller mellom forskjellige situasjoner. Jeg mener at hele saken til slutt kommer ned til et enkelt, men allikevel veldig vanskelig spørsmål. Hvilken verdi er viktigst, menneskets selvbestemmelsesrett (autonomi), eller livets ukrenkelighet? Enten blir menneskets verdighet best ivaretatt ved at man blir gitt valget om liv eller død, eller også ved at man signaliserer at livet er for verdifullt til å bli valgt vekk.

Som jeg allerede har sagt vil folk flest være enige i at dødssyke mennesker med store smerter burde få bestemme selv om de ønsker å fortsette livet sitt til de langsomt dør, eller dø en verdig død uten smerter og langpining. Vi går da ut fra at personen er mentalt frisk og oppegående og ikke har bedre dager innimellom da den ville endret mening om å leve eller dø.

Hvis vi er enige om dette kan vi si at selvbestemmelsesretten til mennesket er viktigere enn livets ukrenkelighet. Men hvis det da er selvbestemmelsesretten som er det avgjørende i forhold til dødshjelp-problematikken, kan en vel ikke samtidig sette kriterier for hvem som skal få lov til å dø og hvem som ikke skal det. En kan ikke tillate enkelte mennesker å bestemme over liv og død mens andre blir nektet det. Hvem skulle i så fall være den som har makt til å si hvilke pasienter som kan dø og hvem som ikke kan det?

En metode å skille mellom forskjellige tilfeller kunne være å operere utelukkende med kroppslige kriterier. For eksempel kunne man si at folk som var fysisk friske og uten smerter ikke ville ha noen mulighet for å få aktiv dødshjelp. Men dette ville diskriminere folk med psykiske lidelser. Hvem kan avgjøre at det er lettere å leve med en psykisk sykdom enn med en fysisk sykdom eller skade?

Og med hvilken rett kan samfunnet tvinge et menneske som har levd med angst hele livet til å fortsette en grusom tilværelse? Samtidig er det nesten umulig å la være å diskriminere tilfeller der pasienten er psykisk syk, for en person med mentale problemer er ofte en person som ikke er i stand til å se virkeligheten slik den er.

 For eksempel vil en deprimert person på en dårlig dag ofte ha et ønske om å dø, men kan etter noen dager eller uker ha glede av livet igjen. Da ville det vært litt uheldig å gi aktiv dødshjelp til en slik person, men har man selvbestemmelsrett så har man det…

Mange mennesker har angst for å dø. Denne angsten er ikke nødvendigvis for å være død, men for prosessen ”å dø”. Personen er da gjerne redd for smerter, for å miste kontrollen, og for å dø uten sjanse til å ta farvel med familie og venner. Her kommer aktiv dødshjelp inn som en løsning på problemet. Man kan dø raskt, uten smerter, og før man mister muligheten eller evnen til å avgjøre ting selv. I Nederland har det vært eksempler på at pasienter har fått aktiv dødshjelp for å komme en sykdom ”i forkjøpet”. Det kan være personer som er HIV-positive, men ennå uten symptomer på AIDS. De slipper på den måten unna fremtidige lidelser, og avslutter heller livet mens de har det bra. Hva da hvis en prøve var feil, hvis personen allikevel var frisk?

 Vi må også tenke på at de fleste mennesker som virkelig ønsker å dø, har mulighet til å fikse det selv. I mange tilfeller er selvmord en lite gjennomtenkt handling som blir utført i en periode der personen er deprimert og ikke ser noen løsning på problemene. Jeg synes dette er et godt sitat: ”suicide is a permanent solution to a temporary problem”. Og det er riktig så lenge problemet faktisk et midlertidig. En av utfordringene med aktiv dødshjelp vil være å finne ut når problemene kan sies å være kroniske. Dersom det ikke er muligheter for bedring mener jeg at å få hjelp til å dø vil være det rette. Tilbud om aktiv dødshjelp i en periode som i øyeblikket synes håpløs men sannsynligvis vil kunne bedre seg ville være feil, og ville sannsynligvis bare lokke flere til å begå selvmord. En relativ enkel løsning på det problemet ville være å innføre en lov om at ønsket om aktiv dødshjelp må vare ved over en lengre periode, men mange mennesker er deprimerte over flere år, og hvor lenge skal mennesket bli tvunget til å leve for at man skal være sikker på at det virkelig ønsket å dø?

 Noe som er lett å glemme er at bak hver person som ønsker å dø står det familie, slekt og venner som kanskje ikke holder ut tanken på å miste det mennesket. Kanskje er dette et argument som ikke betyr noe. Kanskje er det totalt opp til personen selv å bestemme over sitt eget liv og sin egen død, men det er viktig å huske på at en så alvorlig avgjørelse ikke bare påvirker hovedpersonen, men også mange andre og deres liv.

 Noen kan også argumentere at leger skal redde liv, ikke ta liv. Dør pasienten, så dør pasienten, men jobben til legen skal uansett være å gjøre sitt ytterste for at livet skal reddes. Og hva har legene å si selv? Bør de være i stand til å nekte å utføre aktiv dødshjelp? Det ville ikke være rett å tvinge noen til å utføre mord, som AD på sett og vis er, da det kan stride veldig mot deres egen moral.

 Av og til er situasjonen at pasienten ikke selv har mulighet til å si hva den ønsker. Han eller hun er kanskje bevisstløs og blir holdt kunstig i live, uten at det er spesielle ting som tyder på at de noen gang vil våkne opp igjen. Eller pasienten kan ha fått en omfattende hjerneskade som gjør at de ikke er i stand til å uttrykke seg eller tenke i det hele tatt. Da er det enda vanskeligere å bestemme hva som skal gjøres. Hvis de ville dødd uten medisinsk hjelp til å leve, har legen eller helsepersonellet her lov til å utføre passiv dødshjelp. I disse situasjonene har man også hensynet til de pårørende å tenke på, og det er nok rett å la de få være å bestemme hva som skal skje.

 Etter nå å ha sett mye på de negative sidene og effektene ved AD skal jeg nå se på de positive sidene. For positive sider må det jo være, ellers hadde det aldri vært noen sak i det hele tatt. Først kan jeg si det helt åpenbare. Mennesket vil være herre over seg selv, og det liker ikke at andre skal bestemme hvordan ting skal gjøres. Livet er noe av det eneste som er absolutt ditt, og hvorfor da, kan noen andre si om du skal beholde det eller ikke. Du selv burde være den personen som er best i stand til å si om livet ditt er verdt å leve eller ikke, og når du vil avslutte det burde være helt opp til deg selv.

 Å la en person dø kan være barmhjertighet, i noen situasjoner mye mer barmhjertig enn å prøve å holde personen i live. Noen ganger kan det faktisk også være en lettelse for de pårørende. Jeg kan forestille meg hvor vondt det ville vært å ha en nær person som lå for døden i smerter og lidelse. Hvis man da også visste at personen ville dø uansett, men få det verre og verre etter hvert, bli pint i hjel, da ville muligheten for AD virket som redningen. Det ville vært muligheten til å få en verdig avslutning, å kunne ta en skikkelig avskjed og så være ferdig med det.

 Noen spør hvor autonome vi er i livets sluttfase, de mener gjerne at siden situasjonen kan være utpsykende vil man ikke være helt seg selv, og ikke være i stand til å ta en slik avgjørelse. Jeg mener at hvis vi er så lite tilstedeværende at vi ikke er i stand til å ta en slik beslutning, hvilken glede har vi da av livet? Og hvis vi ikke har glede av livet, hvorfor skal man da ”på død og liv” leve?

 Et annet argument, ikke så ”snilt”, men allikevel noe man kan nevne er det økonomiske. Helsebudsjettet er relativt stramt, og er det ikke da bedre å bruke pengene på å redde folk som ønsker å bli reddet, og folk som fortsatt har tid til å bli reddet, enn å gå inn for å redde de som helst vil dø, og kunstig holde liv i mennesker som kanskje ikke engang er bevisste og sannsynligvis aldri kommer til å bli det igjen? Det er vel bare prioriteringer? Mange kreftpasienter kunne blitt reddet hvis de hadde kommet til operasjon tidligere, men det har vi ikke penger eller kapasitet til.

 En undersøkelse MMI har gjennomført på oppdrag fra Magasinet, viser at sju av ti nordmenn er positive til aktiv dødshjelp. Dette er oppsiktsvekkende. Det viser hvor liberale nordmenn er på dette området. Vi ønsker å bli friere og få bestemme mer over våre egne liv. En annen ting det viser er at kristendommen har fått mindre makt i Norge de seinere årene. Mange kristne er mot aktiv dødshjelp, fordi å ta et liv strider mot den kristne troslæren. Et av de ti budene er at ”du skal ikke drepe”, og for mange er dette den absolutte sannheten, en lov som skal følges uansett omstendigheter. Livet er hellig og skal ikke krenkes. Noen mener gjerne at livet er gitt mennesket fra gud, og at det derfor ikke kan eller bør ødelegges av mennesker. Det var tydelig i MMI’s undersøkelse at de kristne var en av de gruppene som var mest mot aktiv dødshjelp. Dette betyr selvsagt ikke at alle kristne er mot det.

 Nå har jeg prøvd å se saken fra begge sider. Personlig vet jeg ikke helt hva jeg skal synes. I utgangspunktet er jeg for. Jeg synes det er rett at mennesker skal få mulighet til å bestemme over sitt eget liv selv, og dermed også over sin egen død. Hvorfor skal et menneske som ønsker å dø bli tvunget til å leve et liv det ikke ønsker?  Men jeg ser også alle komplikasjonene ved en slik lovgiving. Det er også viktig å kunne se saken fra alle sider. Mange vil si at ”selvsagt må folk få bestemme selv”. De fleste av dem ville ikke sagt det etter å ha sett nærmere på saken fra forskjellige vinkler, for så enkelt er det ikke.   

 Uansett bør hensynet til pasienten være det mest sentrale i alle situasjoner. Det høye målet bør ikke være å holde mennesket i live for enhver pris, men å prøve å gjøre det som er best for enkeltindividet, altså, i noen tilfeller å få dø på en human måte.

 Konklusjonen min er at mennesker med uhelbredelig liten lyst til å leve bør få hjelp til å dø – folk som aldri kommer til å nyte livet igjen har etter min mening ingen grunn til å leve heller. Men her er det ikke noe fasitsvar, alle kan ha sin egen mening om dette uten at noe er rett eller galt. Jeg tror at utviklingen i Norge går mot den Nederlandske modellen, kanskje blir vi det andre landet i verden med legalisert aktiv dødshjelp? Det gjenstår å se.

Den sorgliga historien med läkaren på Astrid Lindgren gör mig alltmer illa till mods men eftersom det nu varit så mycket diskussion om det här på min blogg (se här, här och här) så vill jag även följa upp det med den senaste utvecklingen. Obduktionsprotokollet har släppts, efter att föräldrarna till det döda barnet genom sitt ombud krävt större öppenhet. (Det är naturligtvis föräldrarna som skall kunna styra den bedömningen.) Obducenten beskriver dödsfallet som “onaturligt” enligt DN. Tidigare har det rapporterats att det läkemedel som påträffades i barnets kropp och som var orsaken till obducentens slutsats inte förts in i journalen.

Om dessa uppgifter stämmer finns det väl än mer som tyder på att det i vart fall inte var helt galet av åklagaren att undersöka det hela närmare. Vilket ju många uttryckt. Och den slutsatsen håller förstås även om det sedan visar sig att obducenten hade fel.

I dagens SvD uttalar Maria Abrahamsson att åklagaren sannolikt kommer att väcka åtal för dråp. Den slutsatsen känns alldeles för tidigt att dra utifrån de uppgifter som framkommit i media.

**

Och mitt i allt detta finns det risk att man glömmer föräldrarna och barnet. Föräldrarna som vill veta. Barnet som förlorades. Cordelia Edvardsson skriver en gripande krönika i dagens SvD. Och det påminner mig om den mest gripande bok jag läst, Efter flera tusen rad av Reidar Ekner. Finns på ditt bibliotek.

Kusligt sammanträffande. Idag satt jag och letade efter en referens i Peter Singers tänkvärda och ganska otäcka Praktisk etik. Singer behandlar olika situationer när det är rätt att döda eller kan vara det. Eutanasi, abort, dödande av djur skärskådas med den obarmhärtiga konsekvens som en filosof kan unna sig.

Samtidigt har vi ett fall av påstått barmhärighetsmord i Sverige. En läkare vid ett sjukhus påstås ha dödat ett spädbarn. Om det nu stämmer – läkaren menar tydligen att det är helt ogrundat. Sjukhusets personal ställer sig bakom läkaren, skriver DN, vilket i sig framstår som litet kusligt om man inte var personligen närvarande. Hur kan man veta vad som hänt? Vissa beklagar sig över hanteringen, som väl i och för sig inte är helt onormal när det gäller mordmisstankar. (Det finns en litet ofräsch underton om att en mordmisstänkt läkare av något slags statusskäl borde behandlas annorlunda än den mordmisstänkta ICA-handlaren eller skoleleven.)

Andra säger att läkarna blir oroliga. “Om en kollega kan anklagas för mord så kan även jag bli anklagad”. Den risken borde man kunna hålla nere genom att inte döda någon. För det är nämligen just mord och inte någon annan form av dödande som påstås ha skett. Som misstankarna formulerats verkar det i alla fall inte som att den nu anklagade läkaren beskylls för att ha stängt av livsuppehållande utrustning utan för att genom någon form av aktiv handling orsakat döden, sökt döden. Det torde vara väldigt ovanligt vid sjukhusen och det är ovanliga misstankar mot sjukvårdspersonal.

Det är däremot inte helt ovanligt att sjukvårdspersonal anklagas för att på andra sätt ha orsakat dödsfall. Själv satt jag som åhörare genom ett mål där en sjuksköterska var åtalad för vållande till annans död efter att en dialysbehandling gått snett. Från skadeståndsrättens värld känner vi till 2003 års fall där en läkare opererade en patient sittande som därigenom avled vid en blödning. DN tar upp några andra fall här. Men som sagt, mordanklagelser är ovanliga.

För mord krävs det någon form av uppsåt att döda. Det är något helt annat än att av slarv koppla in dialysmaskinen fel. I fallet så kan ett mord till synes föreligga enbart om det faktiskt var ett medvetet dödande som skett. Och om det är ett medvetet dödande så hjälper det inte läkaren i sak att hon kan ha haft ett gott syfte. Det kan påverka påföljden, till viss del, men inte själva ansvaret.

Men om detta vet vi ingenting ännu. Kanske är det ett missförstånd bestående i en bristande kompetens att tolka de medicinska processerna från rättsväsendets sida.  Kanske är läkaren helt oskyldig, vilket vi förstås alltid skall förutsätta tills domen fallit.

Under tiden kan vi fundera över den klassiska moralfrågan i dess juridiska inkarnation. Varför ser rättsordningen så strängt på post-natala barmhärtighetsmord och så liberalt på abort även sent i graviditeten?

**

Nu är läkaren häktad  av tingsrätten på sannolika skäl misstänkt för mord. Tingsrätten menar med andra ord att det i nuläget finns ganska starka misstankar mot läkaren. Det är det som “sannolika skäl” betyder. Det kan naturligtvis fortfarande vara fel i sak. Häktningen skall överklagas, säger hennes försvarare.

Av intervjuerna med åklagaren att döma verkar det dock inte ha varit avsikten att läkaren skulle gripas under så dramatiska former som skedde.

I dag, den 27 januari, är Förintelsens minnesdag. Det kan vi tacka förre statsministern Göran Persson för. Det var nämligen Persson som år 2000 trummade ihop en internationell konferens i Stockholm på temat Förintelsen och på så sätt inspirerade FN att haka på. Jag är normalt ingen stor beundrare av “Pös-Persson”, men det här gjorde han bra. Persson var också den förste svenske statsministern sedan Tage Erlanders dagar som reste till Israel. Därmed bröt han med den anti-israeliska politik som i alltför många år drivits av Olof Palme och Sten Andersson.

Sverige och Förintelsen – och med Förintelsen avses Nazitysklands väldokumenterade avlivande av omkring sex miljoner judar samt ytterligare ett antal miljoner ur andra människogrupper – är eljest ett inte särskilt upplyftande kapitel, låt vara att Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte svarade för storartade insatser: Wallenberg genom att rädda livet på judar i Budapest undan Eichmanns och Pilkorsarnas dödspatruller, Bernadotte genom att organisera de “vita bussarna” vilka hämtade upp tusentals överlevande ur koncentrationslägren och förde dem till Sverige. Dessförinnan hade emellertid ett tre andra svenskar utfört för Sverige – och mänskligheten – betydligt mindre smickrande gärningar till stöd för Hitlers politik. Jag syftar här på Sven Hedin, Rudolf Kjellén och Herman Lundborg.

Sven Hedin (1865-1952) var en berömd svensk upptäcktsresande som idoliserade Tyskland och dess frontfigurer. I samband med Första världskriget stod Hedin i ledningen för den kontingent “aktivister” och wilhelmister, som hejade på det kejserliga Tyskland; han var därjämte en devot beundrare av Kaiser Wilhelm II. Tyskland startade visserligen inte formellt “det stora kriget”, men Kaisern hade genom en rad dumdristiga handlingar och uttalanden påtagligt bidragit till uppkomsten av en spänd internationell situation som skapade förutsättningar för den ödesdigra konflikten. Hedin tog dock Kaiser Wilhelm och Tyskland under sina vingar , bland annat genom att 1915 publicera den 800 sidor tjocka boken “Från fronten i väster”, i vilken Hedin bland annat talade sig varm för “den germanska rasen” och kejsaren som en ödmjuk man och klok talare…en mer verklighetsfrämmande karaktäristik av Wilhelm II är svår att finna! Hedin ställde sig på Tysklands sida även under Andra världskriget och träffade Hitler, precis som han ett antal år tidigare träffat Kaisern. Under de olympiska spelen i Berlin 1936 fanns Sven Hedin på plats och gav med sin närvaro extra glans åt det nationalsocialistiska propagandajippot. Till Hedins försvar skall dock sägas att han ogillade förföljelsen av judarna och särskilt den vulgärpropaganda som förekom i den ökända tidningen “Der Stürmer” med krigsförbrytaren Julius Streicher som utgivare. Hedin var för övrigt själv delvis av judisk börd.

Rudolf Kjelléns tankar inspirerade nationalsocialismen.

Näste svensk att nämna i sammanhanget är Rudolf Kjellén (1864-1921), en internationellt känd geograf och geopolitisk teoretiker som kom att utöva ett betydande inflytande över nazismens ideologi. Kjellén var nämligen läromästare till professor Karl Haushofer, idégivaren bakom den beryktade Lebensraum-filosofin och ett slags “grå eminens” inom den tyska nationalsocialismen som enligt min mening uppmärksammats alltför litet av dem som skrivit Tredje rikets historia. Haushofers roll uppmärksammas dock i korthet av Alan Bulock i dennes magistrala bok “Hitler – en studie i tyranni”: “Det var genom Rudolf Hess som Hitler kom i kontakt med Karl Haushofers ‘geopolitiska’ teorier, en f d general som hade blivit professor vid München-universitetet.” Det var således professor Haushofer som inför Hitler presenterade teorin om nödvändigheten av ett tyskt-germanskt Lebensraum, det vill säga “livsrum” för herrefolksrasen. Den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 var ett direkt utflöde av Haushofers tankar – som denne i sin tur fått av svensken Rudolf  Kjellén och därefter vidareutvecklat. Haushofer översatte bland annat Kjelléns verk “Stormakterna”, som utkom 1905.

Rudolf Kjellén var alltså skaparen av den statslära som kom att kallas “geopolitik” och som sades vara en “realistiskt” färgad åskådning, där mer hänsyn togs till de politiska makternas geografiska belägenhet än juridiska och idealistiska överväganden. Kjelléns/Haushofers åskådning kom att motivera tesen “makt är rätt” på det utrikespolitiska området och till yttermera visso legitimera den cyniskt hänsynslösa nationalsocialistiska erövringspolitiken, vilken möjliggjorde Förintelsen.

Den mest sinistra av de tre svenskar som här berörs är emellertid utan allt tvivel Herman Lundborg (1868-1943), en svensk och internationell auktoritet i ämnet rasbiologi, en vetenskap som värderar människor enligt vilken folktyp (“ras”) de tillhör. Lundborg var det naturliga valet när det gällde att tillsätta en chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala 1921, en inrättning som möjliggjorts genom ett riksdagsbeslut undertecknat 1920 av bland andra Hjalmar Branting och Arvid Lindman, ledare för socialdemokraterna respektive högern. Tankar med rasmässigt innehåll var i hög grad “politiskt korrekta” vid denna tid. Den kände socialdemokraten Arthur Engberg yttrade exempelvis följande i en riksdagsdebatt om dödsstraffet 1921: “Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog principiellt måste tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen.”

Engberg gjorde sig här alltså till talesman för eutanasi, det vill säga den mest radikala formen av rashygieniska åtgärder som bestod i att avliva “olämpliga” (eller, för att tala med makarna Myrdal, “icke toppvärdiga”) individer. Närmare 20 år efter Engbergs inlägg inledde de tyska nationalsocialisterna exakt en sådan verksamhet han avsett och satte, under den förskönande omskrivningen “barmhärtighetsmord”, igång med att avliva tiotusentals utvecklingsstörda och handikappade. Också ekonomiska hänsynstaganden låg bakom det tyska eutanasiprogrammet – icke livsvärdiga individer skulle inte få uppta sjukhusplatser som i stället kunde begagnas av krigsinvalider. Och varför bygga dyrbara mentalsjukhus, när pengarna i stället kan avändas till egna hem för “riktiga” tyskar? Så gick resonemangen inom de tongivande samhällskretsarna.

Det tyska eutanasiprogrammet, vilket totalt beräknas ha tagit 700 000 människoliv, vuxna och barn inräknade, kan sägas ha varit inledningen till Förintelsen. Det skrämmande i sammanhanget är att det som hände i Tyskland 1939-41 i princip och i värsta fall kunde ha hänt i Sverige under en formellt demokratisk regim. Rasbiologiska institutet i Uppsala var också högt värderat i Tyskland och besöktes regelbundet av forskare och nazipolitiker därifrån. På så sätt kom det av Lundborg ledda forskningsinstitutet att fungera som en utbildningsanstalt för Tredje riket. Det märkliga är att institutet inte lades ner efter krigsslutet utan körde vidare som om ingenting hade hänt, dock utan Lundborg vilken vid sin död 1943 efterträddes av socialdemokraten Gunnar Dahlberg som gav institutet en mer vetenskaplig prägel. 1958 skedde en omorientering mot medicinsk genetik.

De nattståndna tankarna om rashygien och rasbiologi bibehöll länge sitt grepp om det svenska samhället, icke minst i form av steriliseringstänkandet: människor som bedömdes olämpliga att bilda familj och skaffa barn steriliserades. Denna verksamhet tilläts i socialdemokratins Sverige fortsätta ända in i 1970-talet.

Måste säga att när jag läser och ser intervjun med den snart 90-årige skådespelerskan Gerd Hagman och den önskan hon har om att få hjälp att få dö när hon vill så känner jag sympati. Men samtidigt så skrämmer det mig.

Aktiv dödshjälp (eutanasi) skrämmer mig. Att hjälpa någon att dö. För tänk om det missbrukas? Av någon som vill ta död på någon och sedan hävdar aktiv dödshjälp? Den risken är ju uppenbar.

Har ju också läst om exempel där svårt sjuka människor som i den svåraste stunden bett om att få dö, för att sedan när de blivit friskare varit så tacksamma för att så inte blev fallet. Nej, aktiv dödshjälp skrämmer.

Sen blir det svårare när det handlar om passiv dödshjälp. Att inte medicinera någon för att de vill dö. Att de själva väljer att inte bota sig och i det beslutet får hjälp. Det förekommer ju idag vad jag förstår, men läkarna vill inte kalla det för just passiv dödshjälp. Enligt Wikipedia: Istället kallar man det som beskrivs ovan för att avstå från livsuppehållande behandling samtidigt som man ger lindrande (palliativ) vård.

Man får vara hur trött, less och skröplig som helst, men att ge staten sanktion att hjälpa en att komma vidare känns för mig helt fel. Man får då ta till andra metoder utan myndigheternas hjälp. Var det inte så att när Vilhelm Moberg och Hjalmar Gullberg inte ville leva längre så gick de ut i sjön och dränkte sig själva?

Visst, det är hemskt att ta sitt eget liv, men alternativet att staten skall kunna göra det åt en är ännu värre.

En grupp libertaner, folkpartister vill återinföra ättestupan i modern tappning. Jag visste det! Har tidigare efterfrågat när man skulle komma med det djärva förslaget som ligger helt i linje med övrig syn på “onyttiga” människor. Nu förespråkar man att gamla och sjuka som ligger samhället till last kunna bli fri från sitt lidande.

Dock framkommer inte i artikeln hur mycket man räknat på att staten ska tjäna på denna reform.

Eutanasi inbegriper svåra avvägningsfrågor, men det är absolut inte de kristna dogmerna som ska vara vägledande.

Men medmänsklighet då? Kan det vara vägledande när man ålägger gamla plågade människor att ta beslut om att snabbt gå i graven.

Ättestupan, att kasta sig ut för ett berg för att dö, var i gamla tider ett sätt för gamla och skröpliga att ta livet av sig för att inte ligga någon till last. Gammal företeelse med nytt ord. Man talar inte i artikeln om dödshjälp, utan använder istället ordet eutanasi för att det är mindre laddat.

Risken med dödshjälp är att människor med redan stor börda ska få det pålagt sig att ta livet av sig för att skona omgivningen. Kanske blir det som med förlossningarna att man först ska se så det passar in i kalendern så att alla intresserade kan närvara. Cynisk människosyn torde ligga i grunden för att förespråka dödshjälp. Vad hände med livets okränkbarhet och när började man gradera livet? Men som sagt helt i linje med att bara nyttiga personer i samhället är berättigad en existens.

”Om människans värde”

Ett annat argument som förtjänar att diskuteras är det så kallade “sluttande planet”. I de länder som legaliserat dödshjälp för dem som själva begärt det, har det senare skett en gradvis utvidgning så att även de som inte själva begärt det kan “få dödshjälp”. I Nederländerna praktiseras också dödshjälp även till dem som motsätter sig det, i de fall patientens anhöriga tillsammans med läkare kommit fram till att dödshjälp är bäst. Mer information om dödshjälps-situtationen i Nederländerna visas i Remmelink-rapporten, som Erwin Bishofsberger kommenterar här.

Låt inte det sluttande plan som sker i Nederländerna ske här i Sverige! Säg nej till dödshjälp!

Roger Klang, Lund den 13/12/2008

———————————————————————————————————————————

Dagen efter mitt inlägg kom de här debattinläggen på SvD Brännpunkt den 14/12.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2198911.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2198909.svd