Jag läser en hel del; just nu är det Desiring God (John Piper) för läsning i vanlig, maklig takt; City of God (Augustinus) och Institutes of the Christian religion (John Calvin) som längre – mycket längre! – projekt. Och för att uppväga tyngden: Snabba cash (Jens Lapidus). Dessutom ligger det en bok på toaletten: Liv i gemenskap (Bonhoeffer). Naturligtvis finns det även en bibel med i högen; köpte ett Nya testamente (för 10 kronor) på Nyhemskonferensen med tanken att läsa ut det under sommaren. Bara så ni vet ser sommaren ut att bli relativt lång i år. Jag kan tänka mig att den sträcker sig ändra fram i oktober, faktiskt…

Nåväl, Dietrich Bonhoeffer citerar en go’ Psalm jag inte minns sedan tidigare.

Psalm 49, av Korachs ättling (i urval…)

Men ingen kan köpa sig fri
och betala lösen till Gud.
Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven.

Man ser att de visa dör,
med dåren och narren går de bort
och lämnar sin egendom åt andra.
Graven blir deras hem för evigt,
deras boning för alla tider,
fast de haft jordagods i sin ägo.

Men mig skall Gud köpa fri,
han skall ta mig ur dödsrikets grepp.
Oroa dig inte när någon blir rik
och välståndet växer i hans hus,
ty ingenting får han med sig i döden,
hans rikedom följer honom inte dit ner.

Ja, det är ju det här som evangeliet om Jesus handlar – att Han betalade det pris ingen av oss kunde betala. Och vi kan “ingenting ta med oss när vi går”. Han tog dock med sig en hel drös med själar… I am glad I am one!

"139 år gammal och inte en rynka!"

Hemligheten ligger i att Weyron de senaste 90 åren har druckit Törsleffs Atamon i tron att det var Kinesisk Whiskey (och druckit det som om det varit det/ reds anm). Hans sunda kroppsvätskor har med med åren följdaktligen ersatts av en allt högre andel av konserveringsmedel.

"Gudagott!"

Rädd, skrämd och besviken

Professor Waldemar K Gök är förvånad men också lite besviken på att denna upptäkt inte har gjorts innan.
- Om vi vetat detta för 20 år sedan skulle vi kanske ha kunnat rädda Iggy Pop, säger han lite uppgivet till Bakgården. Av Prof. Göks skrämda uttryck kan vi förstå att inte ens en hästspruta Botox kan rädda den mannen nu.

Skulle det smaka med ett sviskon?

Jag fick syn på en god ledare i Smålandsposten via en maillista jag följer, och det startade tanken lite för mig på något jag läste tidigare i veckan på tt-nyheter och sedan lite fördjupat på Dagen. Det är svårt det här med döden i vårt samhälle.

Det är en främmande företeelse. Hur ska vi göra? Ibland märker man dock hur en äldre tids trygghet finns i en del sammanhang, det kanske är en av de goda förutsättningar man lever med på landet.

Ledaren i Smålansposten talar i alla fall om detta med att ha rutnier för det som alltid återkommer. I vår tid är mycket av vetskapen om detta borta, undanflyttad kanske för att den upplevs som hörande till en annan tid. Därav önskan att få askan strödd i naturen.

När jag berättar om varför man begravs på det sättet man gör kring våra kyrkor, att det handlar om ett uttryck för att vi väntar på Jesu återkomst, väntar på evigheten – så är den vetskapen förlorad. Man ser kyrkogården som en sorgeplats och en hemsk plats. Många har bara varit i kyrkan på begravning. Man gör vad man kan i vår tid för att förhålla sig till döden och de symboler man kopplar dit. Se bara på guldbaggegalans idioti, Åke Bonnier skriver väl och bemöter deras påfund. Kan de inte göra bättre galor?

Så jag tänker att det är väldigt hoppfullt och vittnande om evighetshoppet att ha kyrkogården, korset, riktningen åt öster och den uppståndne Kristus som kommer som den uppstigande solen. Det är generationer som vittnar för vår tid om trygghet i liv och död. Kyrkan väntar på evighetens gryning, att då få askan strödd i den skapelse som förgår – det är lite hopplöst…

Läs även andra bloggares åsikter om evigt liv, guldbaggegalan, begravning, tro, hopp

Ankh är en urgammal egyptisk symbol som står för Liv. Möjligen evigt Liv.

Egyptiernas symbol för livet och kanske också det liv som existerar efter den fysiska kroppens död. Ankh består av en ögla ovanpå ett T. Ankh kallas på latin crux ansata. Symbolen används som kors av den koptiska kyrkan.
Ankh symboliserar de fyra vindarna, regnmakarna och fruktsamhetsgudarna. Den anses också kunna skydda bäraren av symbolen från negativa tankar.
Ofta bärs på egyptiska bildframställningar ankh i gudomars högra hand.

Isis överräcker Livet till Nefertite

Läs även andra bloggares åsikter om Ankh, Egypten, Symboler, Liv, Evigt Liv, Isis, Nefertite, Wikipedia, Answers.com, TourEgypt, Religion, Arkeologi, Magi, Fruktsamhet, Regn, Allmänbildning

På Newsmill “millas” det om Gud. Bland andra rikshumanisten Sturmark förgör ett antal gudsbevis. Det är sådanda där logiska och filosofiska resonemang alltifrån Anselm och framåt. Sådant är jag inte så bra på, jag tycker det är onödigt snurrigt. Det är ju inte precis sådant tron handlar om.

Men jag trodde att det var bättre nivå ändå på sådana diskussioner. Sturmark ställer tokfrågan om orsaksambandet och tycker sig ha en poäng i det där “vad är Guds orsak”. Kanske är det jag som missuppfattat något, men är humanisterna, eller ateisterna eller vad han nu är, alldeles fast i den materiella världen? Tid och rum? Jovisst är väl även jag på sätt och vis fast där, men trons hopp gäller ju det eviga livet. Jag har en anknytning, en livlina fäst i Guds evighet i tron på Jesus Kristus. Det är hans uppståndelse från de döda som är min kommande uppståndelse. På samma sätt är Gud utan orsak eller upphov. Han är. Men där där har väl varit ett problem för världens vise hela tiden – var det inte där någonstans Paulus blev utskrattad på Areopagen (Apg 17)?

Läs även andra bloggares åsikter om tro, Kristen tro, humanism, ateism, evighet, evigt liv, Jesus Kristus

Hörde ett intressant program i radio i förmiddags. En forskare intervjuades om sina teorier att skapa förutsättningar för att eliminera åldrandet. Idén går ut på att hålla liv i stamcellerna. Forskaren, Stanley Shostak, embryolog, ansåg att det bästa vore om man kunde stanna i den prepubertala fasen. Då, när man upplever glädje åt allt man kan och inte bekymrar sig över några måsten. Enligt honom. En svensk forskare hade inte mycket tilltro till själva hypotesen att stamceller var lösningen. Han var dessutom osäker på om det är nån god idé. En viktig effekt av att vi inte lever för evigt utan hela tiden reproducerar oss är anpassning till förändringar i miljön. Den effekten skulle försvinna om folk fortsatta att leva och leva som glada tonåringar. Sedan kom det intervjuer med åldrade människor. Det verkar inte som om det finns nån större efterfrågan på evigt liv. Flera tyckte det kändes rätt bra att tänka att det snart var färdiglevt. Men så finns det andra som önskar sig en förlängning. Nån hade låtit frysa ner sin döde man i hopp att få tillbaks honom så småningom.

Ja, håhåjaja. Vad ska man säga? En kommentar till de äldres inställning var att vi människor anpassar oss till våra villkor. En dödslängtan hos en 90-åring skulle i så fall bara var resultatet av att personen väntar sig att inte leva så mycket längre. Om det fanns möjlighet och man känt till det tidigare skulle man haft en annan inställning, enligt kommentatorn ifråga.

Programmet kan höras på SR P1 här.

Det där är ju en sån där fråga som man kanske satt och gaggade över i yngre dagar, sena kvällstimmar med likasinnade. Kanske gör ungdomar det fortfarande? Eller har allting blivit så tekniskt och faktabaserat så att den sortens illusioner och fantasier inte längre är kul att pladdra om?

Vi vet inget annat än det vi har nu. Vi som börjar närma oss ålderdomen kan nog i många fall tänka att det är skönt att inte vara ung och osäker längre. Att det känns bra att börja uppleva en viss mognad och självkännedom. Den där inre känslan av att vara ung i sinnet finns ju kvar ändå. På ett trevligt sätt.

Knappast troligt att jag får uppleva forskningens genombrott på den här punkten. Åtminstone inte från nuvarande utsiktspunkt. Jag får väl betrakta det hela från lämpligt moln eller nåt…

Tills vidare är det inte dumt att tänka som Philip James Bailey (1816-1902), som lär ha skrivit den lilla versen

We live in deeds, not years; in thoughts, not breaths; in feelings, not in figures on a dial. We should count time by heart throbs. He most lives who thinks most, feels the noblest, acts the best.

som yngre var det let at tro på evigt liv
denne indskrænkede følelse fører til fortsat forbrug
og engagement i et illusoriskt samfund
forblændet driver drifterne dig mod døden
når du står med en nyfødt på armen

En fra stammen blev dræbt som offer til kræfter uden for dem selv.
Godt vejr, måske mad eller blot at leve videre i fred.

Nu hvor vi fylder ud med almægtig indbildskhed,
ofrer vi, hvis det giver forøget magt.

Vi ofrer Tibet og principperne
for en gang stangtennis og fredelig samhandel.

Så vi angriber de militærteknisk underlegne,
ofrer ikke profitable og taber de andre.

Ofrer vi for, at virkeligheden ikke skal blive virkelig før den gør det;
for evig illusorisk eksistens ?

Så fort man börjar diskutera värde, och framför allt människovärde, så stöter man på en hel radda problem, därför att guldet och penningen är där hela tiden så allestädes närvarande, så att alla försök till ett penningoberoende värde förfelas, och sen finns det inte så mycket värde kvar att försvara. Dock vet jag att något finns, så jag vänder mig till Gunnar Ekelöf, poeten som brottats med värdeproblem och i en trådända av sitt funderande kommit fram till att “det som är boskap i mig är boskap också i andra”. Och som bland många fantastiska dikter skrivit den här, “Alkemisten”:

Jag söker ett värdelöst guld

ett guld som gör värdelöst

guldet, allt guld!

Med brända händer håller jag degeln på härden.

Jord, vatten, luft, eld!

Blå ande blåser bälgen på lågor av blod

de fyra ryttarna galopperar i natten

och alla de döda marscherar förbi

med slammer av de tillbakarullande årens larvfötter

seklernas gråsuggor som kryper fram under undanvältade hällar

där ännu skendöda spjärnar, bultar på kistlocket

vrider sig, äter sin träck

och dricker sitt vatten.

Det är först när de döda och levande möts

som Det Stora Felet skall uppenbaras -

Djävulsansiktena glimtar som skrämskott

Biskopen av Stockholm flaxar, förintas i håglöshet -

Écr. l’inf.

Ett sista krafsande med spräckta naglar

och du skall stöta på Ringen

du som de rövat på kropp och själ!

Ett sista spadtag

och du ska sätta ditt spett under kistan

du som söker ett värdelöst guld!

En dikt som är så oerhört mycket bättre än Coelhos bok “Alkemisten” Läs Ekelöf i stället för Coelho!

Och laga mat! Att göra en så kallad kolloidal lösning är nästan som att ägna sig åt alkemi. Man måste vispa ihop oförenliga ämnen, olja med vatten eller ägg, vispa snabbt som bara den med ena handen och droppa oljan olidligt långsamt med den andra. Har man tur så löser det hela sig, man får en kolloidal lösning, typ majonnäs, Béarnaise eller liknande gourmétsåser. Går det åt skogen skär det sig.

Som när man skriver blogginlägg. Får man ihop det ända till slutet, blir det bra. Annars skär det sig.

Andra bloggar om: människovärde, alkemi, kokkonst, kolloidala lösningar, Gunnar Ekelöf

Genom förmågan till meditation uppnår människan evigt liv. Genom denna emottar hon den Helige Andes andedräkt – tidens gåva ges i reflektion och meditation. Människans ande blir själv underrättad och styrkt genom meditation. Genom den blir saker, om vilka människan ingenting visste, upprullade inför hennes syn. Genom denna mottar hon gudomlig inspiration. Genom den emottar hon himmelsk föda. (‘Abdu’l-Bahá)

Hur länge skall du virvla omkring i begärets riken? Vingar har Jag förlänat dig. att du må flyga till den mystiska helighetens riken. (Bahá’u'lláh)

Citat af Bob Hope (1903-2003), engelskfødt entertainer og komiker, som sammen med sin familie flyttede til USA i 1908.

Klik her for at se flere citater af Bob Hope.