Den 5 november röstade Göteborgs kommunfullmäktige för en privatisering av terminaldriften i Göteborgs hamn, kommunen ska hädanefter endast agera i en roll som hamnmyndighet.

Enligt tidplanen som har satts upp kommer att utförsäljningen ha utförts runt mars 2010 och då kommer terminaldriften av Nordens största hamn skötas av privata entreprenörer. Jag har gått igenom beslutsunderlaget i form av konsultrapporter och utlåtanden från kommuntjänstemännen och även lyssnat på ljudupptagning av debatten i kommunfullmäktige då förslaget antogs.

Jag tänker inte gå in huruvida koncessionen av terminaldriften är bra eller dålig utan jag vill ta upp frågor som dök upp i mitt huvud när jag började titta på ärendet.

Den första tanken som slog mig var att man har fäst en väldigt låg vikt vid vad arbetarna och tjänstemännen i hamnen anser om en utförsäljning. Detta förstärktes när jag lyssnade på debatten och än mer när jag hittade informationen om att facken i hamnen hade tidigare under året anlitat marknadsundersökningsföretaget PFM Research att göra en undersökning om attityderna bland personalen i hamnen.

Enkäten besvarades av 491 personer av de ca.1000 anställda och den konstaterade att:

” 55 % av personalen menar att trivseln på jobbet påverkas om stuveriverksamheten i hamnen bedrivs i offentlig eller privat regi. (…) 3 % vill att stuveriverksamheten vid Göteborgs Hamn bedrivs i privat regi och 78 % tycker inte den skall bedrivas i privat regi.”

Det nämns inget om personalens negativa åsikter om omorganisationen av hamnen eller om de fackliga organisationerna har något inflytande över beslutet. Endast i förbifarten nämns att personalens lönenivåer inte kommer att påverkas.

En annan fråga som väckte min nyfikenhet var den svaga motiveringen i tjänstemannautlåtandet till att man inte gick vidare med att överväga ett av de alternativa förslagen från konsultrapporten som innebar en uppdelning av hamndriften men att terminaldriften skulle skötas av ett separat kommunalt bolag. Den huvudsakliga motiveringen är:

”Uppdelad struktur, förefaller däremot inte långsiktigt vara ett realistiskt alternativ. En uppdelning av bolaget i två legala enheter medför inga väsentliga fördelar eftersom kunder och varuägare kommer att uppfatta bolagen som en gemensam motpart med samma ägare.”

När man går vidare till själva debatten i kommunfullmäktige innan beslutet tog Göran Johansson fd. socialdemokratisk ordförande för Göteborgs kommunstyrelse upp skälen till varför denna uppdelning av kommunalt hamnförvaltning och privat drift var nödvändig. Enligt honom har han under sina år som ordförande alltid fått varningar från de olika transportföretagen att de kommer lämna Göteborgs hamn ifall det inte sker en förändring snart. Vilka företag det var eller vilka personer som kommit med dessa varningar går han inte in på under debatten.

Den stora frågeställningen som har gnagt i mitt huvud är som sagt inte om beslutet är bra eller dåligt för hamnen utan att man låter en terminaldrift som har ökat sina transportvolymer de senaste åren (om man bortser från lågkonjunkturens effekter). Som kommunen har investerat stora summor i under de senaste åren och som har framgångsrikt gjort anpassningar för att göra sin drift mer miljövänlig kan sättas ut på entreprenad av  Socialdemokrater och Miljöpartister.

Har personalens åsikter ingen påverkan i en kommunalt ägd verksamhet?
Eller väger namnlösa företagschefers ord alltid tyngre?

Eller ledig och ledig, det är ju en sanning med modifikation. Jag ska på facklig kurs med Unionen i tre dagar och lära mig praktisk förhandlingsteknik. Det ska bli intressant och nyttigt och kanonkul hoppas jag. Min första fackliga kurs! Har vikarie på jobbet, en som har jobbat extra i köket tidiga men inte sedan jag började jobba för snart 1½ år sedan. Jag har ju ändrat en hel del sedan jag tog över men jag tror nog att hon tyckte att de flesta av mina förändringar har varit av godo. Jag tror säkert att det går bra utan mig de här tre dagarna men med mitt kontrollbehov så har jag lite (läs väldigt) svårt att släppa ifrån mig saker. Skulle verkligen behöva jobba på det. Köket och mitt arbete är ju som mitt barn, jag har skapat det till vad det är idag. Att lämna sitt barn till en barnvakt kan vara jobbigt ibland.

En av fördelarna med att åka på kurs är att jag får sovmorgon, jag får sova en hel timma extra! Dessutom har jag bara hört positiva saker om konferensanläggningen vi ska vara på, Pulsen Konferens i Borås. Frukostmackor, massa god fika, frukt, vatten och godis, kanongod mat på Restaurang Astern och väldigt trevlig personal. Återkommer med en recension efter morgondagen.

Ha det gott!
Kram Ann

Går att finna här.

Måndagen den 4 oktober sköts Revolutionära Arbetarfackens Konfederations (Devrimci Isci Sendikalari Konfederasyonu – DISK) ledare Süleyman Celebi i sitt kontor i Istanbul. Uppgifterna om antalet skott har varierat, men minst tre kulor träffade Celebis ben och fötter. Den turkiske fackliga ledaren mår bra trots omständigheterna och skadorna är inte livshotande.

Det finns ännu frågetecken kring förövarens motiv. Han kunde gripas snabbt och menar själv att den väpnade attacken berodde på en uppgörelse om pengar, något som DISK förnekat. Politiska motiv tros kunna ligga bakom, om den officiella versionen inte kan bevisas.

DISK har under de senaste åren varit högljudda opponenter till den styrande AKP-regeringen. Vid protester mot regeringen har hundratusentals demonstranter kunnat samlas och under förstamajfiranden har DISK mötts av övervåld och antidemokratiska ingrepp. De turkiska facken har under de senaste åren varit under starkt tryck. Det senaste angreppet påminner även om det mord på DISK:s ledare 1980, Kemal Türkler, som sköts av högeraktivister på grund av sin socialistiska politik och förmåga att mobilisera turkiska arbetare.

Vi i Vänsterpartiet fördömer attacken mot Süleyman Celebi och kräver att den turkiska regeringen och polisen lägger ner resurser på att reda ut motivet bakom detta dåd. Samtidigt hoppas vi att detta inte påverkar DISK:s föredömliga arbete som ett kämpande fackförbund som blivit en maktfaktor i turkisk politik.

Lars Ohly partiordförande för Vänsterpartiet

Amineh Kakabaveh riksdagsledamot för Vänsterpartiet

Ekim Caglar frilansjournalist och medlem i Vänsterpartiet

Francicisco Contereras ledamot av Vänsterpartiets partistyrelse

Vid frågor kontakta:

Amineh Kakabaveh 076-130 12 36

Vänsterpartiets presstjänst 070-620 00 64

Toate serialele pe care le-am vazut si le recomand:

• Seinfeld
• Married with Children
• Futurama (am vazut toata seria de doua ori)
• The Fresh Prince of Bel Air
• Friends (am vazut toata seria de doua ori)
• The War at Home
• Oz
• That 70’s Show
• The X Files
• Daria
• The Sopranos
• Early Edition
• The 4400
• Kyle XY
• Scrubs
• Extras
• Prison Break
• The Office [UK]
• Studio 60 on the Sunset Strip
• Weeds
• The IT Crowd
• Heroes
• 24
• The Office [US]

Har inte bloggat på ett tag, men nyheten om Expressens avslöjande i förra veckan om regeringens mål med sin ekonomiska politik får en att vakna upp ur denna bloggdvala.

Äntligen, säger en del utav mig eftersom målet om sänka löner och större inkomstklyftor har hela tiden funnits med ideligen skickligt och snyggt argumenterats bort genom retorik och pr. Om man bara lägger samman flera av de åtgärder på den svenska arbetsmarknaden under denna mandatperiod talar det sitt tydliga språk.

1) A-kassan: Om vi statistiskt sett tittar över Europa och fackanslutningsgraden så ligger de nordiska länderna samt Nederländerna i topp. Vad som kan ses är i de länder med hög fackanslutningsgrad så är a-kassan förknippad med och kontrollerad av fackförbund. På så sätt så är det effektivaste sättet att skadeskjuta fackföreningsrörelsen och arbetarnas inflytande på arbetsmarknaden att ge sig på a-kassan. Detta var bland de första regeringen koncentrerade sig på vid maktskiftet. Människor gick ur och fortsätter att gå ur facket pga av de höjda avgifter. Här kan också ses att det nya systemet som infördes drabbar framför allt grupper i industrisektorn och den som står längst ner i samhället.  Moderaterna är för den svenska modellen och tillsammans med den politik de för så försvagas den fackliga parten gentemot arbetsgivarna. Så både socialdemokratin, som bildades som facklig rörelse, och vanliga arbetstagare missgynnas i en borgerlig förd politik.

2) Svensk industri: Hårt drabbat i den finansiella krisen är exportindustrin och framför allt biltillverkarna har uppmärksammats. För att lindra denna kris så avsatte regeringen totalt 28 miljarder kronor i form av lån och lånegarantier till den krisdrabbade fordonsindustrin. Idag har fortfarande inga pengar betalats ut, mycket enligt fordonstillverkarna pga de hårda regleringarna om snabb återbetalning. Istället har människor gått med på att sänka sin lön för att ha kvar jobbet, en lönedumpning som skett genom den svenska modellen, facket och arbetsgivarna själva har skapat nya regler som sänker lönerna bland arbetarna. Människor har inte längre någon arbetslöshetsförsäkring, ett försvagat fack gör att man som lönearbetare går med på det mesta för att få behålla sin inkomst.

3) Ny utbildningspolitik: Utbildningsministern har kommit med flera populistiska förslag och som akademiker blir man lätt ställd över trångsyntheten bland borgerliga politiker. Men tillsammans med övriga punkter så kan det ses att även denna skolpolitik är en del i målet om sänka löner och en större uppdelning mellan rik och fattig. Enbart ett barn av tre ska i gymnasiet få bli behörig till högre utbildning. Införande av elitklasser där barn sorteras ut, där klasstillhörighet och bakgrund får betydelse för vilken undervisning ens barn får. Där den gemensamma skolan som är klassbrytande, kulturutbytande och demokratins hjärta plötsligt splittras och klassklyftor blir till en självklar del i barns uppväxt.  En skola för de med rätt bakgrund, duktiga föräldrar och pengar, och en skola för resten.

Ett förslag om avgifter för högre utbildning har också florerat och en tydlig politisk linje om klassklyftspolitik kan ses. Jag tycker det är tragiskt att man leker med barn och ungdomars liv för att själv uppnå större välbefinnande och rikedom.

4) Dumpade försäkringar och en ny låglönemarknad: Du ska inte längre ha rätt att vara sjuk i dagens Sverige. Om du drabbas av cancer, depression eller arbetsskador så är det ditt eget fel. Därför har ersättningarna stadigt minskat till människor som behöver det och nya hårdare lagar och regler när det gäller sjukskrivna och arbetssökande har införts. Tillsammans med detta så subventionerar staten låglöneyrken, pigavdrag som betecknas hushållsnära tjänster. Slutsatsen är relativt okomplicerad eftersom människor tvinga att deperat ta vilket jobb som helst oavsett om den överensstämmer med sin kompetens. Allt fler människor hamnar längst ner i samhället och en låglönemarknad har uppstått. En marknad som enbart en finansiell elit har att vinna på. Denna låglönemarknad späs på ytterligare med den utbildningspolitik som för då färre och färre får rätt till högre utbildning och arbeten med höga löner.

Alla fyra punkter bildar tillsammans grunden för Alliansens politik mot en förändring, en svensk framtid som sorterar människor likt brickor i ett spel där en elit sätter spelreglerna. Kapitalet får en allt starkare betydelse och ser ut att vara en drivkraft hos den borgerliga regeringen.

En uppmaning till er som läst uppmanar jag er att tänka, sätt er och fundera på konsekvenser, på dina egna värderingar och hur du ser andra människor. Politik handlar nu mer om pr och reklambyråer. Gå inte på allt som sägs från någon av de politiska sidorna utan tänk kritiskt. Politik handlar om ideologi och hur man ser andra människor, samhället i stort och framtiden. Skaffa dig en egen uppfattning innan  du väljer på vilket parti som din röst ska falla på.

The state of Florida just added  a surcharge of %50 of tuition cost for each “excess” credit hour. Excess is defined as any credits past %120 of the credits required to complete your bachelor’s degree.

Incidentally, this is the same point the scholarship that pays my tuition cuts off – this I have planned for. Paying %150 tuition for each credit hour – that I did not account for.

So I went to check where I stand, since AP/dual enrollment credits don’t count, and I have a hold on my account. The hold will be removed when I pay my tuition, which, with the aid, happens in November. Fack.

För mig är en vän samma sak som en familjemedlem. Alltså på det sett att det är familjen man själv vänner. Någon som ställer upp för mig, och som jag ställer upp för.

Men hur gör man när det kommer folk och kallar sig min vän, fast jag inte tycker dom är mer än en bekant. Jag säger så klart inte rakt ut att du inte är min vän.

Men för mig kan det skapa en del tankar. Varför anser sig den personen vara vän med mig? Vad inffatar ordet vän för denna person?

Och hur agerar man när folk helt plötsligt förändras från att var vänlig, ödmjuk till att bli kyliga och ger en falska leenden? Frågar man hur dom mår eller var det är så får man bara svävande svar.

Jag slänger sådan personer (intebokstavligen) i ett fack med etiketten “Inte värd min tid”.

Kanske är jag ego eller något liknande, men det är mitt liv och det har jag inte råd att kast bort på en massa folk som bara tar, är falska osv.

“There are great ideas, undiscovered breakthroughs available, to those who can remove one of truths protective layers”
-Neil Armstrong, ‘First Man on the Moon’. July 20 ^th 1994

It has now been forty years since the fabled moon landings by NASA and the Apollo gang. When it comes to the subject of the moon landings, people tend to fall into two belief groups. The first group, by far the bigger of the two groups, accepts the fact that NASA successfully landed on the moon six times and that 12 human beings have actually walked on the surface of the moon. The second group, though far smaller, is more vocal about their beliefs. This group says that we never went to the moon and that the entire thing was faked.  Read on

Det är olikt vänstertidningen yelah.net att tiga ihjäl kommentarer från sina läsare, men nu har det skett. Så nu måste alltså yelah.net’s läsare fråga sig, likt de flesta andra tidningars läsare: -Varför står artikeln oemotsagd?” och “-Varför saknas debatt?”.

Till er som undrar vad jag skrev:

Som svar på: Upprop till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar

Ni säger att ni “vägrar acceptera en ny massarbetslöshet” samt samt att ni inte längre kan godta att storföretagen fortsätter att betala astronomiska löner, bonusar, pensioner och aktieutdelningar till sina direktörer.

Jag börjar med ett citat:

“Demokrati är en anordning som säkerställer att vi inte skall regeras bättre än vi förtjänar.”
/ George Bernard Shaw

Det som intresserar mig är att flera fack och dess medlemmar stöttar en socialdemokratisk elit som medvetet går emot sina egna medlemmar och som medvetet lurat Sverige in i EU-systemet. Ett system som går ut på att spela ut länder mot länder, företag mot företag, fack mot fack och människor mot människor. Ett “race mot bottnen” som en fackpamp en gång uttryckte sig klagande.

Facken och dess medlemmar har stöttat socialdemokratin trots att partieliten avskaffat socialismen för länge sedan och numera omfamnar extrem kapitalism och icke-demokratiska instutitioner med hull och hår. Gnället är alltid tyst när socialdemokratin har makten och blossar sedan upp när det politiska läget favoriserar en stark opposition.

Det är inget konstigt med ständig berg- och dalbana i extrem kapitalism. Ej heller är det konstigt att politiker och aktieägare skor sig. Det kapitalistiska systemet går nämligen ut på att tjäna pengar. Ju mer pengar desto bättre och att vissa är mer jämlika än andra är inte ens en hemlighet i det kapitalistiska systemet. Att byta borgerlig politikeradel mot socialdemokratisk politikeradel kommer inte förändra denna grundläggande struktur.

Att via Yelah gnälla på den politikeradel som har representativt mandat att regera är inkonsekvent. Vi och människor i vår närhet har valt dem. Vi måste istället förändra hela demokratin i grunden. Vanligt folk måste bli delaktiga och medvetna. Det är nämligen vanlig passiv okunnighet som är anledningen till dagens situation både vad gäller miljö och ekonomisk situation.

Hade vi tryggat arbetare, handel och företag med tullmur samt haft koppeltvång på banker med strikta regler skulle vi minskat dessa svängningar, vilket i sin tur hade gynnat miljön i form av minskade transporter och gynnat folket med en balanserad konsumtion som inte satt dem i skuldfällan.

Jag blir inte förvånad om fackpampar även i fortsättningen kommer agera inkonsekvent enligt detta mönster i allians med politikeradel. Därför är jag inte enbart emot toppstyrda partier men också emot toppstyrda fackföreningar.

En annan sak som är mycket tyst i facken är den solidariska idén om låg arbetslöshet genom arbetstidsförkortning. Industrin effektiviserar ständigt bort onödigt arbete och endast okunniga vill “skapa arbete”. Självfallet ska vi slappna av mer och undvika slitage och utbrändhet! Hög arbetslöshet och konkurrens om jobben är det som minskar fackens makt mer än någonting annat. Ibland undrar jag om det fackliga ledarskapet är riktigt kompetent eller kanske tar mutor.

Martin Gustavsson
Rödgrön medlem av www.aktivdemokrati.se

—–
Som svar på: Mot ljuset! av Stockholms anarkister

“Där en regering har kommit till makten genom någon form av folkomröstning, falsk eller inte, och åtminstone bevarar ett intryck av rättsstatens principer, kan gerillans utbrott kan inte främjas, eftersom möjligheterna till en fredlig kamp ännu inte har uttömts.”
/ Che Guevara

Jag håller med er i det mesta och det vore fantastiskt om det vore möjligt att i ett nafs skapa ett ekologiskt samhälle, men vi har endast ca 5% med oss, tror jag, och vi behöver mer än 50%.

Vi har de demokratiska verktygen och vi kan skapa direktdemokrati snabbt om vi vill. Detta skulle ge den reella makten till oss och våra vänner och ta bort möjligheten till kapitalets korruption av politikeradeln.

Sen kan det givetvis finnas anledning för olika minoriteter som trycks ner att tillsammans att göra motstånd tills de respekteras. Det viktiga i demokratiska revolter är att man använder sig av fredlig civil olydnad med många människor som deltar med stark motivation och kunskap och att man gör det öppet.

Vi kan t.o.m. bryta mot lagen tillsammans om den anses felaktig, anser jag, men det är viktigt att många gör det och gör det öppet. Om makthavarna väljer att beordra prygling eller beordra att mörda oss som protesterar fredligt anser jag att man har förlorat demokratin och har rätt att göra väpnad revolution och ta makten med våld, men inte annars.

Politikeradeln har valts in demokratiskt av oss och våra vänner, så vi förtjänar det som sker. Om vi vill rösta på att förändra systemet så finns det flera bra alternativ.

Slutar med ett citat:

“Folket har alltid någon påläggskalv som de sätter över sig och vårdar till storhet. …Detta och inget annat är roten från vilket tyrrani blommar; När han inledningsvis framträder är han en beskyddare”

/ Platon

Martin Gustavsson

Rödgrön medlem av www.aktivdemokrati.se.

UNDERSÖKNING: Socialdemokraterna har tappade stöd hos de kommun- och landstingsanställda som är med i Kommunal med hela 6,1 procent. Stödet är nu lika lågt som vid valnederlaget och Göran Perssons avgång som partiledare.

Kommunals fackförbundstidning Kommunalarbetaren har bett SCB göra en partisympatiundersökning för majmånad. Undersökningen visar ett stort ras jämfört med rekordsiffrorna för bara ett år sedan.

Kommunalarbetarna tillhör socialdemokratins kärnväljare och att då tappa med så mycket i denna grupp borde djupt oroa Mona Sahlin och partiledningen. Socialdemokraterna tappar både till höger och vänster.

Dessutom tappar de Rödgröna 5,7 procent jämfört med för ett år sedan. Allianpartierna ökar under motsvarande period med 3,9 procent.

Bland kommunalarna får de Rödgröna 73,9 procent. Allianspartierna får 23,1 procent.

Gunnar Hökmark och Moderaterna vill hålla EU utanför debatten om kollektivavtalen. Den svenska modellen där fack och arbetsgivare kommer överens om villkoren ska gälla.

Som bekant är första maj nu en officiell helgdag i Turkiet. Relativt starka och radikala fackförbund som DISK och KESK har arbetat hårt för detta i flera decennier. Vad man inte fick var dock demonstrationsrätt på Taksim-torget i centrala Istanbul. Platsen är viktig för vänstern av historiska skäl, det var där firande arbetare slaktades av fascister knutna till Operation Gladio 1977.

DISK och KESK är obevekliga i frågan och kommer att demonstrera på Taksim. Man har fått stöd från ÖDP i parlamentet och mycket tyder på att polisens repression kommer att innebära sammandrabbningar likt förra året, då massor av oskyldiga människor drabbades av statsterrorn i form av batongslag, vattenkanoner och tårgas.  Mitt i all denna kamp har det stora fackförbundet Türk-İş stått och tittat på. Man har visserligen bett om att få första maj helgförklarat, men sagt att man “bara kommer vara på Taksim om man får tillstånd till det.” Detta gula fackförbund gör med andra ord ungefär vad man kan kräva av dem.

Türk-İş’ lösning på platsproblemet illustrerar vilken skillnad det är mellan de radikala facken och resten. Türk-İş kommer nämligen att fira första maj i Kadiköy. Då Taksim ligger på den europeiska sidan av Istanbul och Kadiköy på den asiatiska så är den komiska situationen ett faktum. Även om det inte är ljusår mellan facken så är det åtminstone världsdelar i skillnader…

Thank God Eminem is back.  As that opening statement declares, I am a huge fan of Mr. Mathers.  That is, I WAS a huge fan of Mr. Mathers, until he released Encore, at which point I immediately stopped.  Because, for me, Eminem represents more than just AMAZING beats and splendid, witty verses.  Eminem is one of an incredibly small handful of rappers that have a God-given ability to produce rap/hip-hop (whatever you kids are calling it these days) without sounding EXACTLY like every other song out there.  Nothing involving ass, weed, jailtime, booze, clubbin’, or ass.  Yes, I said it twice because it seems like every single top 40 song I hear begins with it and ends with it.

But with Encore, Eminem fell into the very trap he had so successfully skirted for his initial three albums.  The song Ass Like That was about…an ass like that.  Mosh was a simplistic, obvious rally against Bush, Mockingbird was a worn-out played up ode to Haley, and the titular track, Encore set the mood for the entire record as an edgeless, whiny ramble-fest.  The only two tracks with any merit, Just Lose It and Like Toy Soldiers had respectable features to both of them, but were lost in the myriad of crap that this record had to offer.  As I said, the whole effort just felt like a half-assed bunt attempt by Mathers, rather than his usual home run.  It felt as though the edge was gone and instead of aggressive, impassioned lyrics, the entire stock just sounded whiny and dated.

Encore came out in 2004.  In ‘05 Em released Curtain Call, but it was mostly just a greatest hits record (however, FACK was released with Curtain Call and it remains one of my favorite Eminem tracks, ever).  That leads us to the present and the release of his new single, We Made You.  And let me tell you, I think the original Eminem is back in action.  While some of it may feel a little like old hat for Eminem and his legion of listeners, for the most part the premiere track comes across as purely refreshing.  No more faceless, recycled booty shakin’ songs.  No more obvious beats coupled with hideous verses such as,

“The way she moves she’s like a belly dancer
She’s shaking that ass to that new nelly jam, I”

Only Eminem destroying Hollywood for four minutes and forty eight seconds.  The only thing that trumps it is the video that accompanies the single (which I have included below).  Of course, this is only one track off of an entire album, but I’m hoping that the five year hiatus Mathers has been on will insure that we have the original, uber-talented Marshall back for good.

En sån där fundering i förbifarten. Facken är ju arbetsgivare. Är de med i någon arbetsgivarförening? Och när jag ändå är igång. Om man är anställd av facket och hamnar i konflikt med sin arbetsgivare facket. Vem vänder man sig till då?

SVD skriver att en arbetslös man i Braås kan förlora sin a-kassa eftersom han bloggar på Smålandspostens hemsida.

Tidningen har erbjudit honom att blogga på nätsidan men han har inget kontrakt och får heller ingen ersättning. Vid ett samtal med IF Metalls a-kassa fick bloggaren beskedet att han var tvungen att sluta. Annars skulle han inte längre få full arbetslöshetsersättning.

Detta är så dumt så det är nästan för enkelt att vara kritiskt till det. Jag tror att de flesta vill vet vad människan som gav honom beskedet tänkte på?

Så här lagom till ALL FOOLS’ DAY kan man ju konstatera att den socialdemokratiska fåfängan och narcissismen överträffar sig själv. Man kan ju undra – sossarna som kritiserar “kapitalet” för att svina och profitera – som har särskilda chefsideologer för att kontrollera massans tankar och företeelser – som ända sedan Sölve Conradssons  och Sigvard Marjasins dagar (och säkert tidigare än så) har blivit avslöjade för urbota korkade och uppenbarligen medvetna oegentligeheter – lär dom sig aldrig?

Men kulturen frodas, bakom lyckta dörrar och med kollektiva motiv. Anekdotisk evidens: 1987 blev jag kollektivansluten till SAP via Metall. För att jag över huvud taget skulle få ett jobb på Volvo Lastvagnar var jag tvungen att skriva på medlemskap – arbetsgivarens företrädare lämnade lokalen när 38 av 40 hade skrivit på. Anställningskontraktet hade lämnats över till den facklige representanten. Inget fack, inget jobb. Så jag skrev på och gick med i (m). Vår facklige representant var borta 8 veckor om året, med full lön från Lastvagnar, på olika kursgårdar – återkom mer och mer rödögd. Lingatan var bäst, där fick man mest sprit – och kurserna? De var nog också bra… “Cheferna och högern bara svinar, så varför inte vi?” var resonemanget – skrattsalva från hirden på golvet. Som 21-åring påverkade detta mej dubbelt – SAP, som hävdar vara den lille mannens beskyddare beter sej lika svinigt som de hävdar att att högern och dess lakejer gör – dessutom gör de det på den lille mannes (läs min) bekostnad – som jag dessutom inte har fått välja om jag vill vara med om att stödja. Hur hävdas att den stora massans goda tas tillvara genom fackliga spritfester i skärgården?

För fem år sedan skakades LO av en lägenhetsskandal – Styrelsen för Anna Visborgs Stiftelse, vars syfte är att förmedla lägenheter till behövande, vräkte behövande och upplät lägenheter till LO-pampar. En känd LO-ordförande sa då att det inte inte behövs någon oberoende utredning, eftersom beteendet speglar en gammal kultur inom facket och att den inte längre förekommer i någon stor omfattning. Basta.

Det senaste politikermästerskapet i undanflykter avser bonusar. Oppositionen ansåg, helt i linje med chefsideologens propaganda, att bonusar, det är högerns sätt att kränka den arbetande människan till det yttersta i tider av kris och oro. “Girigbukarna skor sej medan de små människorna får gå från hus och hem.” Retoriken är underbart självåterskapande och sätter “kollektivet” i offerhörnet – ty mot girigbukarna biter inget annat än klasskamp. Upp bakom fanorna, nu jävlar… Mången förvånade, och kanske lika många förskräckta, miner uppenbarade sig nog verklighetens kranka blekhet  några dagar senare visade att vissa girigbukar hade fått amen av proletäriatets förespråkare – kreti och pleti hade blivit kredit och debit, så att säga.  I bland kredit- och debitnotorna uppenbarar sig känd LO-ordförande - tillika styrelseledamot i ett känt pensionsförvaltningsbolag, tillika styrelseledamot i ytterligare 23 styrelser – och försöker förklara för allmogen att styrelsen för pensionsförvaltningsinstitutet inte förstod hur VD:s pension hade utformats för att den var så svårtolkad, eller inte hade redovisats i styrlesen, eller… hur det nu var… Någon oberoende utredning behövs dock inte, ty spegeln är suddig.

Min förvaltade pension har förövrigt halverats under given tid…

“You can fool some of the people all the time, and those are the ones you want to concentrate on.” George W. Bush, Washington D.C., mars 2001

Samtidigt som oppositionens siffror rasar i diverse undersökningar, bestämmer sig mesiga Mona att hålla partikamraten, förvirrade Wanja, om ryggen. Men är det förvånande? Nej, inte med tanke på att de har samma inställning till arbetarna, dvs ingen.

Wanja verkar ju så förvirrad. Kanske det beror på att hon sitter i så många styrelser och liknande så hon kan inte hålla reda på allt?  Om man är högsta hönset i en stor organisation som LO, borde man inte ägna sig helhjärtat åt det? Engagemanget för sina medlemmar verkar ju komma långt ner på listan. 

När hon i februari var på besök hos medlemmar som blivit varslade,  uppmanade hon dem att söka stöd hos varann i fackklubben och i omställningsavtalet. Omställningsavtalet som innebär att varje anställd får 20 000 kr till att söka professionell hjälp med att hitta utbildning eller jobb. En anställd uttrycker sin uppskattning att Wanja tog sig tid att komma på ett kort besök och att Wanja tyckte synd om dem. Undrar vad hon tycker om Wanja nu?

Sveket från sossarna och facket har pågått hur länge som helst, men i dessa tider är det ännu tyngre. Jag vill åter påstå att bonushypen tar bort fokus från det som är viktigt just nu. Ilskan riktas mot de egna leden. Men det är ju bara bra för borgarna och företagen, för då är det mindre chans att arbetarna protesterar eller strejkar.

När arbetarna inte kan lita på sin fackförening att de ställer upp på dem, så måste det kännas hopplöst.

SvD, HD, Aftonbladet

Jag har svårt att ta andras förväntningar på mig. De andras förväntningar på mig kommer från hur andra uppfattar min person. Ofta känner jag att jag missuppfattas.

Jag uppfattas som lättsam fast jag är svår.
Jag uppfattas som vänlig fast jag är elak.
Jag uppfattas som öppen fast jag är feg.
Jag uppfattas som hjälpsam fast jag är egoistisk.
Jag uppfattas som snabb fast jag är slö.
Jag uppfattas som smart fast jag är trög.

Alla dessa missuppfattningar om min person gör att det blir i stort sett ohållbart att samspela med andra. Under några år ignorerade jag min egen uppfattning om mig själv och gick helt på vad andra ansåg om mig. Deras syn på mig är uppenbarligen betydligt trevligare än min egen. Detta gav efter ett tag en depression och människorädsla.

Fortfarande kan jag se att min uppfattning om min person inte är hälsosam och det är just det jag jobbar med att förändra – min egen syn på vem och hur jag är. Detta är nog svårt i min ensamhet, men det blir 100 gånger värre i samspel med andra. Då påverkas min självbild dels av vad andra anser om mig, men även av hur jag står mig i jämförelse med andra människor. Om jag tex umgås med en person som idrottar mycket inser jag genast hur rätt jag har om att jag själv är lat, bekväm och slö. Genast måste jag modifiera min självbild. Hela tiden!

Jag fungerar bäst med människor som jag knappt känner. Där får jag möjligheten att vara vem som helst. Jag kan leka med min personlighet och vara precis vad och hur jag vill. Men så fort de andra “fått en bild av mig” och vill försöka sätta in mig i ett fack går allt snett. Jag passar inte i fack. Jag kan ena gången vara förstående och medkännande för att nästa gång vara hård, kall och helt sakna empatisk förmåga. Ett skämt som jag skrattar gått åt ena gången kan få mig att explodera av ilska nästa gång.

Jag har ofta löst mina sociala svårigheter med att flytta mycket, byta jobb ofta, byta kompisgäng ofta, osv. Nu ska vi flytta igen – hem till Byhålan.  Självklart kommer funderingar över om jag flyttar från något eller om jag flyttar till. Jag vill gärna tro att jag flyttar till något – det välkända och det trygga. Jag kommer hem igen och kommer att umgås med människor som känt mig sen jag var barn. Som har sett min utveckling genom alla år och som fortfarande tycker att jag är värd deras tid. Vilka känner mig bättre än dem? Vilka kan göra en bättre bedömning av min person än dem?

Det positiva med att ha flyttat runt mycket och själv varit dålig på att hålla kontakten med gamla vänner är att de där människorna som inte riktigt brydde sig – de som jag umgicks med av bekvämlighetskäl mer än att vi gillade varandra – har försvunnit. Jag sörjer dem inte och saknar dem inte. Däremot kommer det bli jobbigt att träffa dem när vi väl landat i Byhålan. Människor har en förmåga att vilja umgås bara för att jag flyttat tillbaka – fast vi uppenbarligen inte har mycket gemensamt – och jag har svårt att säga nej. Jag säger ja och sen hittar jag på en taskig lögn om varför jag inte kan komma, då bokar vi en ny kväll och då säger jag åter igen ja för att sen hitta på en dålig löng igen för att jag inte kan komma, osv.  “Kan inte andra bara sköta sitt” är en tanke som dyker upp i mitt huvud, fast samtidigt vill jag ju inte alla ALLA ska sköta sitt. Då blir jag ju alldeles ensam!

Människans perceptionsförmåga är ett gissel. Det var mest det jag ville säga…

Fan vad frustrerad jag blir! Läste lite i GP i dag. IF Metal har gått med på en 20 %-ig lönesänkning. Varför börja hos de svaga? De som inte har något val? Om valet står mellan lägre lön och ingen lön, och man dessutom redan lever på marginalen, vad gör man då? Varför tar inte alla vd:s och chefer sitt ansvar och går ner i lön, först!? Hur ska den som redan lever på marginalen, utan undanstoppade resurser, överleva en lönesänkning? Mig veterligen så finns det ingen anställd som tjänar bättre än sin närmsta chef. Det här bäddar för rena “High Chaparal” inom industrin.

Jag ska träffa studievägledaren på torsdag igen. Det är fara på taket inför hösten och jag vet inte riktigt hur saker och ting kommer bli. Klart är i alla fall att jag inte uppfyller förkunskapskraven och därmed inte är behörig. Det är ganska rörigt.

PLE’n som vi fick i uppgift att göra i IKA102-kursen finns förresten här.

ARBETSMARKNAD: IF Metalls uppgörelse med arbetsgivarna i Teknikföretagen om lägre löner i utbyte mot att arbetare inte skall behöva sägas upp har kommunicerats bra av ordförande Stefan Löfven.

Att överrenskommelsen även omfattar arbetsgivarna inom traditionellt tunga organ inom fackföreningsrörelsen – gruv-, kemi- och stålbranscherna – kan i första stund verka överraskande. Kritiken från fackföreningsrörelsen har inte heller låtit vänta på sig.

Men det hela påminner lite om när president Nixon – kommunistätaren nummer ett – gjorde upp med kommunist regimen i Peking. Och precis som ingen liberal president skulle ha kommit undan med motsvarande är det inte heller svårt att se att det skulle krävas en tung spelare som IF Metall för att lyckas med vad Löfven nu har gjort.

Stefan Löfvens motivering att “det råder undantagstillstånd inom industrin” sänder just de rätta signalerna som krävs för att få acceptans för uppgörelsen.

Att fack och arbetsgivare gemensamt sänker lönerna för att rädda företag och sysselsättning är ett tydligt avsteg från det som brukar kallas den solidariska lönepolitiken. Detta är en viktig del i den svenska modellen och är också det som kritikerna till uppgörelsen skjuter in sig på.

Men en annan viktig del av den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter – utan inblandning från riksdag och regering – tar gemensamt ansvar för utvecklingen på arbetsmarknaden.

Så efter denna uppgörelse kan man se två tydliga segrare: IF Metall och regeringen.

Speciellt Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin måste vara nöjd med uppgörelsen. En viktig del i strategin att förvandla “gammelmoderaterna” till de Nya Moderaterna är just acceptansen av den svenska modellen. Per Schlingmann gnuggar säkert händerna i förtjusning.

Utan att ha behövs agera har regeringen fått det bästa av två världar. Dels har den svenska modellen värnats vilket de nya moderaterna borde uppskatta. Samtidigt borde de mer traditionella liberalerna i partiet uppskatta att lönerna sänks och arbetslösheten hålls i schack.

Värre är det för Mona Sahlin och Socialdemokraterna.

Kritiserar (S) uppgörelsen allt för mycket för att ställa in sig hos kärnväljare och fackanslutna kan partiet vinna tillfälligt inom röresen men istället riskera att framstå som konservativa och utan känsla för vad den ekonomiska situationen i landet kräver.

Skulle Sahlin istället välja att alltför tydligt välkomna uppgörelsen lämnar man fältet fritt för Vänsterpartiet att samla röster inom vänsterblocket.

Uppgörelsen garanterar trots allt inte att framtida uppsägningar kan bli nödvändigt. Dessutom kommer vänstern att hävda att man nu har skapat ett farligt prejudikat.

Pamparna på Volvo får höjd lön och vår förbundsordförande Stefan Löfven skriver på ett avtal som tillåter lönesänkningar med 20% för oss arbetare. Allt för att rädda jobben. De massiva varslen inom industrin kommer leda till att när arbetslösheten inom sektorn stiger i allt ökad takt så höjs avgiften till a-kassan för oss som fortfarande har arbete kvar. Allt tack vare regeringens försämring av a-kassan.

Istället för att kapitalister och högerpolitiker gentemot fackförening och arbetarrörelse agerar som motparter så är det nu tydligt att de bara är två sidor på samma mynt.

Samma mentalitet visa Wanja Lundby-Wedin när hon i egenskap som LO-ordförarare, uppbackad av Socialdemokratiska Arbetarpartiet genom Mona Sahlin, går in i förhandlingar med Svensk Näringsliv om ett nytt huvudavtal där hon kräver…ja typ ingenting förutom lite reseersättning till ombudsmän eller nåt liknande. Svenskt Näringsliv däremot kräver i princip att konflikträtten avskaffat och att facket suger överklasskuk.

Jag förstår inte grejen? När man är i underläge går man inte in i förhandling! Ska det vara så jävla svårt? I såna lägen så mobiliserar man stora protestaktioner och demonstrationer, man kommer med syrliga, sylvassa och pikande kommentarer på näringslivets och regeringens handlande. Inte bara skulle det vinna medlemmarnas (och opinionens) förtroende utan även stärka sin ställning inför en framtida förhandling.

Som en kamrat som är aktiv inom SEKO sa:

“Vi ska rädda människor och inte jobb? Skit i jobben och blockera stadshuset med tiotusen arbetslösa metallare tills de höjer a-kassan igen. Det vore strategi det!”

För ärligt talat, vad handlar det här om? Är förbundsledningen rädda att tappa ansiktet framför borgerliga ledarsidor och motparten i näringslivet? Är det inte jobbigare att förlora förtroendet från medlemmar och andra fackförbund?

Vi får se vad som händer lokalt på min arbetsplats.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Tills dess en liten reminder till Stefan Löfven:

Tomma löften, tomma ord (IF Metall)Tomma löften, tomma ord (IF Metall) from Hund Krastavac on Vimeo.

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Arbetsmarknad är den marknad där alla löntagare säljer sitt arbete. Om säljarna – löntagarna – tvingas konkurrera med varandra för att få sälja sitt arbete ställs kvinnor mot män, sjuka mot friska, unga mot gamla, invandrare mot svenskar, arbetslösa mot anställda.

Arbetsgivare är inte den som skänker arbete, utan den som köper arbete.

 

Arbetstagare är inte den som stjäl arbete, utan den som säljer sitt arbete.

Det fackliga löftet är att löntagarna lovar att inte konkurrera med varandra om jobben med sämre löner och sämre villkor.

Fackföreningen är det organiserade löftet. Den är en kartell på arbetes marknad där löntagarna inom samma fack – samma yrke – sluter sig samman för att bestämma priset och villkoren på det de säljer.

Kollektivavtalet är det nedskrivna löftet.

Solidaritet utgår från en tanke om allas lika värde. Solidaritet är också insikten om den gemensamma nyttan av att hålla löftet. Om du – så jag – så vinner vi båda. Solidaritet är mellan människor, den är ömsesidig, det är att ge och att få. Solidaritet bygger på gemensamma intressen.

Uppdraget utgår från medlemmarna. Det är att förhindra att vi tvingar konkurrera med varandra om jobben genom att värna det fackliga löftet.

- Landsorganisationen

…

Läs mer: Petter Nilsson, Svensson, Röda Malmö, Trotten, Kim Müller, Vida Latina, Autonoma Kärnan, Jeanette Stojic, Lutte des Classes

Borgarmedia: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, SDS, AV, DA

Ännu mer horlänkar här under:

http://dn.se/ekonomi/teknikforetagen-viktigt-hitta-alternativa-vagar-1.811313
http://dn.se/ekonomi/problemet-finns-overallt-i-europa-1.811358
http://dn.se/ekonomi/metall-oppnar-for-sankt-lon-1.811184
http://dn.se/ekonomi/forskare-strider-mot-svenska-modellen-1.811344
http://dn.se/ekonomi/ovriga-lo-sager-nej-till-lonesankningar-1.811408
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2540251.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2540083.svd
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=12253
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2540849.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2539823.svd
http://www.svd.se/naringsliv/jobbet/artikel_2539053.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2537873.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2536529.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2523825.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2523553.svd
http://dn.se/ekonomi/tco-sager-nej-till-metalls-modell-1.811957
http://dn.se/ekonomi/fragan-ar-vad-man-loser-for-problem-1.811763

Förstår Metalls initiativ när det gäller förslaget och överenskommelsen med arbetsgivarorganisationen. Att sänka lönerna för att kunna behålla arbetskraften och inte riskera att varsla och avskeda i en besvärlig tid. Finns två aspekter som jag ser det på det hela.

För de anställda kan det vara positivt att veta att man har ett jobb kvar under denna lågkonjuktur. Detsamma för arbetsgivarna som kan ha en buffert när konjukturen vänder. För vem får beställningarna först, de som har personal klara att arbeta, eller de som måste ta tag i nyanställningar? För det är just detta som är problemet. Vi har en regering som sitter stilla och stumma när andra regeringar runt om i Europa hjälper företag att behålla arbetskraft under lågkonjukturen. Men i Sverige är det tyst med detta och en slutsats kan dras.

Om vi tar samman alla de arbetsmarknadsförslag den borgerliga regeringen har skapat så finns en slutsats vilket är lönedumpning bland de som är längst ner i samhället. Arbetslöshetsförsäkringen har förämrats och tvingar många människor att gå ur a-kassan. Sen att till detta skapa hårdare lagar och regler när det gäller sjukskrivna och arbetssökande för att tvinga dessa till att deperat ta vilket jobb som helst oavsett sin kompetens har gjort att målet har uppnåtts. Nu kan vi se den lönedumpning som allt har handlat om, att genom den svenska modellen, facket och arbetsgivarna själva har skapat nya regler som sänker lönerna bland arbetarna för att kunna öka inkomsten bland den finansiella eliten. Klassklyftorna måste öka och genom individualismen i de regler och retorik som framförts har samällsproblem blivit individuella problem. Det är ditt eget fel att du är arbetslös eller sjuk. Människor är inte längre någonting värda. SAAB är bara ett varumärke, industrin dör ut enligt marknades regler, inget mer med det. Tragiskt och trångsynt, det är nu vi ser effekter av en borgerlig regering och dess politik.