Svenskt näringslivs hemsida är en brunn av felaktigheter och företagares fantasier att ösa ur. Vem tror de egentligen att de kan lura?

En företagare säger så här om LAS §22 turordningsregler:

” Rent krasst hindrar det oss företagare att visa mänsklighet med de människor som har lite personliga skavanker. Hur går det för Kalle som har lite alkoholproblem, Eva som har diabetes, Pelle som är hjärttransplanterad, för att nu inte tala om alla människor med annan etnisk bakgrund än den svenska? Hur ska vi våga anställa dem? las hjälper verkligen inte dem som har svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

– Lika illa är det för de företag som satsat hårt på att rekrytera kvinnor till mansdominerade arbetsplatser. De är ofta de sist anställda och får gå nu vilket gör att hela jämställdhetsarbetet är tillbaka på ruta ett.

Vad snackar han om? Sen när värnade arbetsgivarna om dessa personer?

Vi har alltid haft fullt sjå med att mota arbetsgivarna när de vill gå ifrån turordningen och säga upp just de personer som har det han kallar “personliga skavanker”

Vilken del i  LAS hindrar arbetsgivarna från att anställa dessa personer?

Oj vad populär jämställdheten blivit nu också……hur kommer det sig att de har anställt kvinnorna sist då? Borde de inte tänkt på jämställdheten långt tidigare….kan man tycka.

Företagarens utspel är inget annat än att försöka få sympati genom att låtsas värna om dessa människor.  De som han och de övriga är ute efter är endast att få bestämma vilka som får gå vid arbetsbrist och då vet vi alla vilken sorts människor de vill behålla.

Tvi tusan vad sliskigt…

Fast det är rätt så bra faktiskt att de blottar sig på detta sättet så att alla riktigt kan se vad de går för.

Vi kanske skulle ta och fråga ett gäng förtroendevalda och medlemmar om vad de tycker om arbetsgivarnas utspel…….övertygad om att vi skulle vara överens om att detta är årets skämt.

Bra idé faktiskt…..skulle lätta upp stämningen lite på våra fackliga utbildningar…..pauskomedi.

“Antingen finna sig i att bli uppsagda ”på grund av arbetsbrist” eller säga upp sig och istället arbeta för det bemanningsföretag som i fortsättningen ska tillhandahålla arbetskraft till butiken i Stockholm.”
Sådana fasoner ska ingen acceptera, och det är gött att se att jobbarna på Urban Outfitters står upp för sina intressen. Tidigare i år var det arbetarna på Lagena som tog fajten. Vi länkar våra blogg-kamrater för er som vill läsa mer:

Arbetarperspektiv, Trotten, Svensson,
Andrea Doria, Kilden&Åsman, Kaj Raving

Vänsterpartiet säger det  bra:
Förbjud arbetsgivare att ersätta personal med bemanningsföretag

Skriv under namninsamlingen till stöd!

SvD SvD2 SvD3 SDS DN AB

Klädesminuthandelskedjan Urban Outfitters har, sedan de anställda ville ha fackets kollektivavtal som grund för lönesättningen, sagt upp alla anställda och erbjudit dem arbete genom bemannings- och rekryteringsföretaget Academic Work i stället. Facket ojar sig. Kommunisterna skriker. Och jag myser.

Handelsanställdas Förbunds andre vice ordförande Tommy Tillgren skriver i en debattartikel i Aftonbladet idag, att »[e]tt företag som ska lyckas med sin affärsverksamhet bör förstå vikten av att driva verksamheten med egen personal». Det må så vara. Men så länge fackpamparna beter sig som socialistiska mafiosi (minnes Vaxholms-konflikten, blockaden av Wild ‘n Fresh, m.m., m.m.), må de finna sig i, att en och annan sätter ned foten. Det är faktiskt icke — tack och lov! — facket, som äger företagen, och i egenskap av en varm anhängare av enskild äganderätt hävdar jag med bestämdhet, att företagets ägare har rätt att själv bestämma över sin egendom.

Tillgren skriver vidare följande.

Om Urban Outfitters tänker vara kvar långsiktigt i Sverige, så vore det allra bästa om företaget gick med i arbetsgivareorganisationen Svensk Handel och tecknade kollektivavtal direkt med Handels. [...] Under den kommande avtalsrörelsen tänker vi inom Handels driva kravet på ett vettigt ramverk för hur bemanningsföretag ska få användas på arbetsmarknaden. Det är vårt löfte till våra medlemmar.

Ja, jag måste återigen påminna om Vaxholmskonflikten. »Go home!» skrek fackpamparna, Laval un Partneri gick i konkurs av blockaden, och de estniska byggarbetarna blev arbetslösa. Det är vad som händer den, som icke dansar efter fackets pipa. »Det tjänar alla inblandade parter på.» Åtminstone om man skall tro herr Tillgren…

Så länge våra politiker är impotenta mesar, som horar med facket, kan facket komma med sådana hot och dåliga fasoner. Därföre är det bra, att ett stort och internationellt företag, för vilket Sverige är en liten struntmarknad, sätter ned foten och visar, varstädes skåpet skall stå. Vi har faktiskt avtalsfrihet i Sverige; det borde vara upp till var och en vilka avtal, man vill ingå och icke ingå. Det måste nu bliva ett slut på den socialistiska vanskötseln av Sverige.

Någon, som tager i än mer, är kommunisten Josefin Brink. I en debattartikel i samma tidning bölar hon över, att här finnes en lucka i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Fru Brink skriver följande.

Hela poängen med LAS är att arbetsgivare inte ska kunna hota enskilda anställda med uppsägning om han eller hon inte gör som arbetsgivaren vill. När vi gör ett jobb åt någon ska vi också kunna ställa krav på att bli anständigt behandlade och ha hyggliga arbetsvillkor utan att hotas med sparken. Utan anställningsskydd har den enskilde, eller den lokala fackklubben, mycket lite att sätta emot om arbetsgivaren vill diktera villkoren själv – hotet om att förlora jobbet och bli arbetslös är effektivt, inte minst i tider då det är ont om jobb.

Så det är alltså dags att påminna fru Brink om anledningen till, att Laval un Partneris anställda blev arbetslösa. Var det på grund av arbetsgivaren, eller var det på grund av — facket?

Fru Brink skriver vidare följande.

Så här kan vi inte ha det. Om den här luckan i lagen inte täpps till kommer allt fler anställda att drabbas av hot och utpressning av oseriösa arbetsgivare, och antifackliga företag kommer att använda den för att slippa teckna kollektivavtal. Vänsterpartiet kräver därför att LAS skärps, så att det blir uttryckligen förbjudet för arbetsgivare att byta ut sina anställda mot inhyrd arbetskraft. Bara så kan de anställdas rättigheter garanteras mot oseriösa och hänsynslösa arbetsgivare.

Jag håller med fru Brink — om det första konstaterandet. Så här kan vi icke ha det! Det är dags att bryta fackets makt över den svenska arbetsmarknaden, den svenska politiken, och den svenska ekonomien. Fru Brink oroar sig över dålig skydd emot »oseriösa arbetsgivare» och »antifackliga företag». Vem skyddar oss andra emot egenmäktiga fackpampar och fackligt egenintresse?

Läs också:
»Anställda på Urban Outfitters sparkas efter krav på kollektivavtal», i Svenska Dagbladet (2009-11-27).
Efendić, Negra, »Antingen skriver man på eller blir uppsagd», i Svenska Dagbladet (2009-11-27).
Eriksson, Thomas, »Sparkade ersätts av hyrpersonal», i Dagens Nyheter (2009-11-27).
Ståhl, Henrik, »’Fick kollektivavtal bakvägen’», i Svenska Dagbladet (2009-11-27).
–, »Tusentals uppmanar till bojkott av Urban Outfitters», i Svenska Dagbladet (2009-11-27).

Referentia:
Brink, Josefin, »Förbjud arbetsgivare att ersätta personal med bemanningsföretag», i Aftonbladet (2009-11-27).
Håkansson, Catarina, »Sparkas efter krav på kollektivavtal : Urban Outfitters tänker driva butiken helt utan egna anställda», i Aftonbladet (2009-11-27).
Tillgren, Tommy, »Alla inblandade tjänar på kollektivavtal», i Aftonbladet (2009-11-27).

Jag såg precis gårdagens SVT Debatt som handlar just om Saab och dess framtid, apropå mitt tidigare inlägg. Många som deltog i programmet påpekade att staten borde ingripa. Jaha, säger jag. Och göra vadå? Ska de köpa Saab och sitta med företaget i tjugo år tills man har lyckats sälja företaget?

Det som är fint med marknadsekonomi är att alla får rätt att äga allt som finns på marknaden. Istället för att endast staten, korporationer eller liknande har rätt att äga, har även du och jag möjlighet att köpa exempelvis företag. Att GM inte lyckats sälja Saab innebär i princip att ingen i hela världen har velat investera i Saab. Varför ska då svenska staten skjuta till medel för att ta över ägandeskapet? Det låter nästan som att människan bara är tänkt att utföra en typ av arbetsuppgifter, och bara dessa – livet ut.

I Sverige finns det nämligen en märklig föreställning om att det värsta som kan hända i livet är att man byter jobb. Förutom att det är ett tecken på att man har det rätt så bra säger det också något om hur arbetsmarknaden ser ut. På somliga låter det som om man ska ta ett jobb när man är 18 år och sedan arbeta på samma plats tills man fyller 65. I mina öron låter inte det särskilt tilltalande. Speciellt inte då många klagar över hur de vantrivs på sina jobb, och fackmedlemmar säger hur underbart det vore att få sluta vid 60 eller 55 eller 50.

Jag kanske är blåögd, men jag lever i alla fall i tron om att var och en ska försöka hitta ett arbete som man faktiskt trivs på; att det inte handlar om att må dåligt åtta timmar per dag, träffa kollegor man inte tycker om, ha en alldeles för kort lunchrast och utföra arbetsuppgifter man avskyr, tills man äntligen få gå hem och vila ut – bara för att karusellen ska börja på nytt nästa dag.

Alldeles för mycket tid ägnas åt att debattera a-kassan. Det handlar inte om den. Prioritet nummer ett är att underlätta för företag att anställa. Gör vi det behöver man inte vara lika rädd för att förlora jobbet, för då vet man att chansen är god för att man kan hitta ett nytt jobb inom kort. Som det har varit, framförallt innan valet 2006, har a-kassan nästan setts som ett bidrag man ska leva på från det att man har blivit arbetslös tills man får ut pensionen.

Hur sunt är det?

Simon Hedlin Larsson

Svenskt Näringsliv tappar respekt genom att göra sig dumma. Det har de nog inte tänkt sig utan deras tankar är att smida när de tror att järnet är varmt för att roffa åt sig så mycket de kan.

De har nog inte hört ordspråket: Om man gapar efter mycket mister man ofta hela stycket.

Eller att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv.

Nu hakar de givetvis på Folkpartiets utomordentligt dumma förslag om utökat antal undantag för småföretag vid uppsägningar och säger:

“Företagen har också fått frågan om deras benägenhet att anställda skulle öka ifall fler personer kan undantas och påfallande ofta är svaret ja.

– Det visar att viljan att anställa är beroende av möjligheten att avsluta anställningen. Utvidgas möjligheten att göra undantag skulle fler få jobb.”

Oj då, vem kunde tro att det var så enkelt. Om arbetsgivaren i större utsträckning kan avgöra vem som får sluta så trillar jobben in över oss från himlen. Om vi då låter alla arbetsgivare oavsett storlek få bestämma fritt över vilka som slutar då ökar alla ordrar och personalbehovet överallt och vi räcker inte till för att täcka allt behov.

Nej så är det givetvis inte. En arbetsgivare anställer inte fler än han behöver snarare färre. Arbetsgivaren vill inte ha överbemanning även om arbetskraften nästan var gratis. Det tjänar han inget extra på och någon välgörenhet bedriver de sannerligen inte.

En annan sak som de tar de upp är synpunkter till förslaget om “förenklad” semesterlag:

“Om anställningen upphör kan arbetsgivaren i stället för att lägga ut
semester betala kontant ersättning. Detta innebär att om anställningen pågår under kortare period än ett år innan den avslutas så kan semesterersättning betalas när anställningen
upphör i stället för att semesterledighet förläggs under anställningen.”

Men om man har otur och har visstidsanställning på ca: ett år först på ett företag och sen direkt på ett annat……hoppsan, där försvann rätten till semester överhuvudtaget.

Det kanske trillar ner fler jobb då också?

Knappt hann beslutet på IF Metalls avtalsråd tas om de krav vi ska driva i avtalsrörelsen förrän en motattack från Svenskt Näringsliv dök upp på deras hemsida.

Skrivklådan och behovet av att meddela deras utspel gjorde det omöjligt att vänta så här sitter jag nu och plitar.

Det handlar om bemanningsföretagen.  Svenskt Näringsliv uttalar sig såhär:

“Vår bransch anställer 60 000 människor, som också är anslutna till facket, och det är ganska märkligt att facken jobbar emot dessa medlemmars intresse. De vill inte utveckla bemanningsavtalet och motarbetar att företagen hyr in personal.  Samtidigt driver facken kravet att rätten till fasta anställningar ska stärkas och att företagens möjlighet till visstidsanställningar ska begränsas. Det är att bita sig själv i svansen. Att göra företagen mindre flexibla gör bara att behovet av inhyrd personal ökar”

Jaha nu vill de göra oss till den stora boven som inte bryr sig om medlemmar på bemanningsavtal. Då vill jag med stora bokstäver tala om att så är det inte alls!

Det handlar absolut inte om att motarbeta bemanningsföretagen i sig utan om att vi vill hindra arbetsgivare att kringgå LAS vid företrädesrätt till återanställning. Finns rapporterade fall där arbetsgivaren hotat klubbar med att säga upp personal och sen hyra in de som de vill sen om inte klubben godtar arbetsgivarens turordningslistor.

Vi förstår visst att en viss flexibilitet behövs men inte som det varit på senare tid där arbetsgivaren systematiskt har använt sig av korta och återkommande visstidsanställningar.

Svenskt Näringslivs utspel är inget annat än fulspel för att med hjälp av media försöka sätta facken i dålig dager. En ful strategi mot en motpart som man ska komma överens om nya avtal med.

Undra vem som biter sig själv i svansen egentligen.

Jag har skrivit det förr och gör det igen. Underskatta inte arbetarna och våra medlemmar……ni har väckt den björn som sov och tigger ni bråk kommer ni också att få det. Så skyll er själva om ni inte håller er till fair play. Vi är redo och målmedvetna om vad vi vill uppnå och har medlemmarna stående som stöd i ryggen.

Upp till kamp kamrater!!

Nu är jag hemma en kort stund innan det är dax att köra igen för att hämta barnen. Har hunnit med ett hemskt möte på af, lämnat tapetkataloger och hämtat nya, handlat mat, handlat hundmat…

Mötet på Af var ett informationsmöte för oss “nya” arbetslösa. Damen som höll i mötet förklarade vad de kunde hjälpa oss arbetssökande med, vilka krav som ställs, vilka krav Akassan ställer, hur bra deras ktj är mm mm. Jag blev så satans arg, upprörd, ledssen, deprimerad efter det är mötet. Man kan ju inte tro att vi var en gruup vuxna människor som jobbat, betalat skatt, betalat DYRA pengar till facket och Akassan… FY FAN! Hon berättade att ni MÅSTE söka jobb i HELA LANDET, missar ni ett möte blir ni avskrivna och vi rapporterar till akassan, tycker inte vi att ni uppfyller och handlar efter planen meddelar vi Akassan och ni kan bli uteslutna ur den. Vad är det för jävla hot?! Säkert finns det många människor som vill gå hemma och dra fötterna efter sig, men man kan väl inte tro det värsta om ALLA som är arbetslösa?!
Hon gick igenom hur otroligt bra deras kjt är. Det håller jag INTE med om då jag försökte ringa dem och få råd för att jag ville vara ute i god tid nu när jag blev varslad, men fick till svar att de kunde bara hjälpa mig om jag var inskriven.

Hon förklarade att de har krav på att man som sökande ringer runt till flera företag per vecka, man ska skicka personliga brev, åka och hälsa på på olika företag för gör man inte så blir det ingen Akassa och det vill man ju inte…
Deras jobb var ju inte heller att “fixa” jobb åt oss utan de skulle stötta oss… JO men tack så jävla mycket!

Jag blev så satans omotiverad och mest rädd efter mötet, Gode Gud om jag gör en miss så de anmäler mig och jag inte får någon Akassa… Att jag sedan sökt skolor och utbildningar som min kommun nekat mig eftersom de kan erbjuda likn utb om 8månader! Jag har ringt, sökt, kommit med förslag och planer men allt kostar pengar och då får jag inte detta och då blir det strul med barnomsorgen bla bla bla… Nej det ska inte vara lätt….
Sääger så här idag…. Fuck Off, eat shit and die bitch! ( inte till damen på af utan systemet i allmenhet)

Något roligare är att jag igår gjorde ett armband till Gustav. Han fick ett svartläderband med ett gulligt pojkhänge.

Folkpartiet skriver om LAS i dagens brännpunkt. Finns det någon mer diskuterad fråga på Svenska arbetsplatser än LAS? Otaliga gånger har jag diskuterat denna lag med goda vänner, för att efteråt konstatera att diskussionen inte stärkte vänskapsbanden.

Jag minns en eftermiddag, när jag låg hemma och slötittade på TV:n. Talkshowen Oprah upptog etern och ämnet för dagen handlade om folk som fått sparken. Nu till kulturkrocken; Oprah och hennes gäster menade inte att man skulle reagera med ilska, rädsla eller hopplöshet vid uppsägning. Tvärtom, den uppsagda borde först gå hem och ta in vad som har hänt, för att sedan återvända till jobbet och tacka chefen för att han givit dem möjligheten till att påbörja någonting nytt.

Först kändes det lite löjeväckande. Tacka för att bli uppsagd? Mina svenska hjärnsynapser sände ut starka varningssignaler; här var det någonting lurt på gång. Men efter lite reflektion; varför inte?

Inte alltför sällan konstaterar vi att människor är vanedjur som uppskattar trygghet. Må så vara. Det svenska samhället har anammat denna uppfattningen om människan, lite djärvt skulle man kunna påstå att det är just denna föreställningen om människan som är fundamentet till folkhemmet. Vi har skapat lagar, förordningar och turregler som flörtar med denna trygghetsgen. Vi vet vad vi har, och vi ved vad vi ska förbli.

Sällan talas det om de mentala murar som sakta skapas, för varje dag på jobbet läggs ytterliggare en tegelsten till denna mur. Efter 30 år är muren hög, och det är svårt att se över till andra sidan. För att legitimera murbyggandet stiftas lagar som LAS, och en föreställning om att; det är en rättighet att ha ett arbete skapas. Konsekvenserna blir att förvirring uppstår när människor vill riva muren. Försöker ni beröva mig mina rättigheter?

Tillbaka till Oprah. Man skulle alltså tacka chefen. Märkligt eller hur? Poängen var inte att visa personlig tacksamhet mot chefen, utan att för sin egen skull visa att nya kapitel i sitt liv skulle skrivas. Livet byggs på tillfälligheter, och man kan inte räkna med konstanta tillstånd. Istället för att kämpa för något som aldrig kommer tillbaka, skulle man söka nya tillfälligheter som skulle bli en ny milstolpe i det som kallas livet. Genom att bli avskedad öppnades nya möjligheter, den gamla mentala muren raserades och världen låg åter öppen. Det lilla kontoret eller det insuttna fikarummet utjorde inte längre ramarna, nu var fältet öppet för framtiden.

Två skilda perspektiv, vilket tilltalar mest? Långt inne i själen, trots att de flesta inte vill erkänna det, kittlar det lite; nya möjligheter, nya kartor, kanske är det dags att öppna den där restaurangen jag alltid drömt om? För att exemplifiera med populärkultur. Filmen Into The Wild väckte många drömmar hos människor. Kan man göra sådär, bara vandra iväg, bort från det gamla? Den smått naiva unga mannen som lämnar det gamla och vandrar mot det nya. Han byter tryggheten som studierna givit honom mot spänningen av att vandra in i det vilda, det okända. Jag har sett flertalet inlägg på internet om hur härligt det vore att göra som han, att vandra iväg likt Supertramp mot ovissheten och söka nya utmaningar.

Även om förändringar inte behöver vara lika drastiska som Supertramps vildmarksliv, behöver inte ett avsked vara livets ände; utan början på någonting nytt. Lagar som hindrar människors föreställningsvärld från att inse vilka fantastiska möjligheter och vilken otrolig spelplan det finns för att förverkliga dem är att frånta en stor del av det som är människans innersta väsen; hoppet och framtidstron.

Så slopa LAS. Släpp lös kreativiteten. Att de rent praktiska fördelarna överväger för ett sådant ställningstagande är bara plus i kanten. Främst handlar det om att frigöra individens mentala landskap, och riva de murar som hindrar oss från att se världens möjligheter.

I en artikel i Svenska dagbladet går ett antal ledande folkpartister till storms mot grundläggande fackliga rättigheter. Deras förslag innebär en total förändring av inte bara den svenska modellen, utan hela den fackliga modell som finns inom EU och stora delar av den demokratiska världen. Deras förslag kan sammanfattas i följande punkter.

1. Avskaffa rätten för facket att genom blockad tvinga fram ett kollektivavtal
2. Begränsa konflikträtten utifrån en proportionalitetsregel som säger att åtgärderna inte ska få slå för hårt mot företaget eller tredje man.
3. Avskaffa alla turordningsregler

Vad skulle då dessa förslag innebära för den svenska arbetsmarknaden?

1. Med denna åtgärd avskaffar man i princip hela fundamentet för allt fackligt arbete. Kollektivavtalet innebär att atbetsgivarna köper arbetsfred mot ett avtal. Finns inget avtal är det alltid fritt fram ta till stridsåtgärder för att få ett avtal. Dessa folkpartister vill alltså avskaffa den mest grundläggande fackliga rättigheten. I det läget återstår bara en lagreglerad arbetsmarknad eller en arbetsmarknad fylld av många små konflikter.
2. Detta förslag skulle totalt snöpa fackets möjligheter att få igenom någonting. Syftet med en stridsåtgärd är just att störa företagets verksamhet. Om en stridsåtgärd inte skulle få några som helst konskvenser för vare sig företagets produktion eller dess kunder är stridsåtgärden meningslös, och det gör även förhandlingar meningslösa, eftersom facket bara kan säga ja till arbetsgivarens bud.
3. Denna åtgärd öppnar för godtycke och kommer utan tvivel att leda till att fackligt och politikst obekväma personer kommer antingen att sparkas eller hotas till tystnad.

Sammanfattningsvis är folkpartisternas förslag obegripliga. Den svenska arbetsmarknaden är jämfört med många andra länder väldigt befriad från konflikter. De svenska facken agerar sakligt och konstruktivt, stridsåtgärder är sällsynta.

Det mest anmärkningsvärda är att de inte bara vill avkaffa den svenska modellen med fria parter utan även avskaffa de grundläggande fackliga rättigheten att strejka för ett avtal.

Grunden för allt fackligt arbete är det Fackliga Löftet – det är detta som Folkpartisterna vänder sig emot.

“Det Fackliga Löftet

Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.Vi lovar varandra detta i den djupaste insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav”

På engelska kallas kollektivavtal för Collective Bargening, alltså kollektivt förhandlande. Vi bestämmer priset på arbete tillsamans. Det är det som artikelförfattarna från Folkpartiet vill avskaffa. Kort sagt vill de avskaffa facket.

Peter Andersson   NetRoots

Sen när fick  Svenskt Näringsliv medlemmarnas mandat och uttala varför man eventuellt är missnöjd och går ur facket?  Det har de inte och kommer aldrig att få,  men ändå uttalar de sig i frågan:

“På många arbetsplatser har den sjunkande fackliga anslutningen och aktiviteten blivit märkbar under denna avtalsperiod. Av allt att döma är en orsak till det bristande förtroendet för facket en bred insikt om att verklighetens krav innebär att företag och anställda måste ges möjligheter att komma överens om vad de tycker är ändamålsenligt. Det finns alltså inte stöd för en konservativ facklig retorik, rigida kollektivavtal eller en centralstyrd lönepolitik som inte tar hänsyn till företagens och individernas förutsättningar. Vad arbetsmarknaden behöver är olika modeller med löneöverenskommelser på företagsnivån.”

Ja det skulle ju passa deras syften om det vore så. Men vad inbillar de sig egentligen.

Skulle våra medlemmar vilja att kollektivavtalen kunde förhandlas bort lokalt så att det vore möjligt för arbetsgivaren att sänka lönen och försämra våra villkor?  Skulle våra medlemmar vilja att all löneförhandling sker lokalt och att många då inte skulle få någonting??  Knappast!! Aldrig någonsin!!

I samma uttalande säger Svenskt Näringsliv något för att slå ner på fackens lönekrav. Undra om de verkligen tänkte på vad de skrev?

“När arbetslösheten stiger ökar de som har jobb sitt sparande för att ha en buffert om de själva skulle bli arbetslösa. Denna effekt är just nu betydligt större än den konsumtionsstimulans som de högre inkomsterna ger.”

Jaha….innebär det att de inte tycker att regeringens skattesänkarpolitik är bra för att skapa konsumtion?

Regeringens skattepolitik gynnar bara de redan rika och ger oss låg- och medelinkomstagare dyrare utgifter i välfärdssystemet istället. För att ha en rimlig chans till  ökad konsumtionskraft måste det bli löneökningar även nästa år. Annars blir det minus i plånboken och vi tvingas till mindre konsumtion än normalt.

Svenskt Näringsliv har gett ut en skrift om §22 LAS. Man lägger ner mycket tid och energi åt en paragraf som väl är en av de mest dispositiva i hela arbetsrätten. En paragraf om turordningsregler vid arbetsbristuppsägningar som de påstår är diskriminerande för ungdomar och kvinnor och som får hela företag att gå omkull.

Snacka om att göra en höna av en fjäder.

Turordningsreglerna i LAS och i våra kollektivavtal ger de lokala parterna allt de behöver för att kunna gör avsteg pga kvalifikationer och på så vis säkra företagets framtid.

Vad Svenskt Näringsliv inte säger är att de vill att arbetsgivarna själva ska få bestämma vad som är kvalifikationer och då handlar det inte enbart om yrkeskompetens utan om godtyckligt “tyckande” om människor. Alla anställda skulle då behöva vara rädda för att säga sin åsikt, ha ett fackligt uppdrag, vara sjuk eller behöva vara hemma med sjukt barn etc. Återigen vill arbetsgivarna ha oss stående med mössan i hand.

Detta kan de naturligtvis inte gå ut i media och säga utan gömmer sig bakom företagens behov av att behålla nyckelpersoner, ungdomsarbetslösheten och jämställdhet.

Problemet är inte LAS utan det är bristen på jobb för ex. nyutexaminerade ungdomar.

Vad gäller jämställdheten motsäger Svenskt Näringsliv sig själva där. Om man i en uppsägningsförhandling skulle säga upp män just bara för att de är män och behålla kvinnorna för att arbetsplatsen ska vara mer könsblandad är väl det diskriminering av männen.

Och vad hände då med arbetsgivarens gnyende om nyckelpersoner? Är det automatiskt kvinnorna och ungdomarna.

I förra veckan efter föreläsningen med Susanne Pettersson (där vi såg det alldeles underbart roliga Youtube-klippet, ni bara måste se det!!) var det väldigt mörkt när jag skulle köra hem. Jag tycker det är lite jobbigt att köra i mörker vet inte om mitt mörkerseende har blivit sämre eller om det kanske har att göra med att jag är kraftigt närsynt och har brytningsfel. Jag har ju naturligtvis linser så jag ser perfekt men jag vet inte om synfelet kan påverka mörkerseendet. Nån mer som är närsynt som känner igen sig?

Iaf det jag vill komma fram till är att jag blir rent ut sagt förbannad på folk som inte har vett att ta på sig reflex! Helt plötsligt när man närmar sig ett övergångsställe så står det nån där med ena benet halvvägs ut i gatan. Man blir ju tokskraj att man ska köra på någon. Kan inte folk som rör sig inne i stan fatta att bara för att de kan se bilarna så kan inte de som kör bilarna se fotgängarna. Annat är det på landet. Här finns inte en människa som skulle få för sig att gå ut utan reflexväst så snart det börjar skymma. Det vore lika idiotiskt som att gå ut utan kläder.

Tänk så bra om alla människor fick varsitt reflexband att ha på armen. Jag fick två idag när Unionen var på besök på jobbet och hade sitt sk. Unionentåg. Ombudsmän från vårt regionkontor var hos oss hela dagen och gick runt och pratade med såväl medlemmar som ickemedlemmar. Kanske att de lyckades övertala några att gå med. Jag tycker att det är viktigt att så många som möjligt är med i facket. Allra helst när det är bistra tider och ett nytt avtal ska förhandlas fram. Tillsammans är vi starka!

Ha det gott och glöm inte att reflektera mera!
Kram Ann

Den svenska självgodheten känner inga gränser. Naturligtvis är vi svenskar för fina för att göra arbetsprov innan vi blir anställda. Anställning är ju trots allt en rättighet. Vi föds med rätt till ett trevligt, underhållande, icke-ansträngande och välbetalt jobb. Ja, egentligen jobbar vi ju bara för att ha något att göra, staten försörjer ju alla.

Och 3 veckors obetald utbildning! Vilken skam! Vi skall ju ha betalt för att lära oss något i det här landet! Att en arbetsgivare kan kräva något sådant är ju en skam! Vilken tur då att svenska facket finns, för att säga emot när en arbetsgivare ställer den här typen av orimliga krav!*

DN

*Vi ser fram emot den dag som fackförbund och andra hatorganisationer drivs ut ur landet med högafflar och facklor.

I morgon är det dags för seminarie med mitt fackförbund Unionen igen. Denna gång är det en föreläsare som heter Susanne Pettersson som ska föreläsa under temat “Ta fram kraften inom dig”. Vad är det som gör att vissa människor både mår och presterar bra? Vad är det som gör att de lyckas nå dit de vill och har det bra under tiden? De tre viktigaste faktorerna är helt enkelt att de har bestämt sig, att de kan försätta sig i bra tillstånd och att de har balans.

Det låter som om det kommer att bli en riktigt bra föreläsning. De två tidigare föreläsningarna jag har varit på med Anna Mannheimer och Ola Skinnarmo har varit väldigt bra. Sedan är det ju väldigt kul att komma ut på någonting och göra en kul grej tillsammans med trevliga arbetskamrater. Förra gången vi var i Borås på föreläsning gick vi och satte oss på ett café efteråt och fikade och pratade i en timma. Var hur trevligt som helst. Antar att vi kommer att göra det i morgon också.

Om två veckor är det dags för fackliga aktiviteter igen. Då ska jag på en tredagarskurs i praktisk förhandlingsteknik. Jag har suttit med i förhandlingsgruppen i snart ett år och varit med om både förhandling om varsel och lön men jag har inte gått någon kurs. Hoppas att man får något matnyttigt med sig till nästa förhandlingsomgång, förhoppningsvis blir det bara löneförhandlingar då, några fler varsel vill vi inte ha.

Kram Ann

Arbetsgivarorganisationerna ojjar sig idag över fackens krav i avtalsrörelsen. Kallar oss oansvariga och att vi äventyrar konkurrenskraften i svensk industri.

I ett gemensamt uttalande säger de bl.a:

“Arbetsgivarna inom industrin är mycket oroade när facken inom industrin nu presenterar krav som är direkt skadliga för konkurrenskraften. Att facken ställer lönekrav i nivån 2,6 procentenheter och krav som försämrar möjligheten att anpassa bemanningen till vad som behövs, är oförenligt med behovet av internationell konkurrenskraft.

Krisen har lett till drastiskt många uppsägningar och arbetslösheten kommer tyvärr att öka ytterligare.”

Nu passar det att säga sin mening och beklaga sig men när vi stod mitt i krisen i mars i år var de obekväma med att slå följe med oss till regeringen för att begära insatser. Det resulterade i att industriarbetarna fick ta hela kostnaderna själva för att undvika uppsägningar genom det sk. Ramavtalet. Det skrevs för att IF Metall insåg det kritiska läget och tog ansvar.

Hur kan de nu ha mage att kalla oss oansvariga och tro att vi ska gå med på ett nollavtal. De tror att  vi arbetare ska fortsätta att ensamma betala krisen, men då tror de fel. Vi vill också stoppa arbetsgivarnas  försök att kringgå LAS och då  kallar de det för “försämrade möjligheter att anpassa bemanning”.

Vad man hör runt om från arbetare så tycker de att kraven är rimliga och kommer att sluta upp bakom facken. Likaså  gäller kraven angående LAS där många redan har drabbats av arbetsgivarnas vidrigheter. Vi må vara i en skakig efterkris men inte utslagna och beredda att ta av oss mössan. Ånej….långt därifrån….det ska gubbarna allt bli varse.

Allt fler av arbetsgivarorganisationerna visar sitt rätta ansikte nu inför kommande avtalsrörelse. Senast nu har Almega uttalat sig om att kollektivavtalen är hopplöst omoderna. De vill ge individen möjlighet att själva “göra upp” om lön, arbetstider m.m. säger de.

Lokaltidningen hade för lite sen ett reportage med denna rubrik och det gav en lite sned bild av verkligheten.

Det är avgiften till A-kassan som är den stora kostnaden idag och den beslutar regeringen om.

Mitt svar på rubriken blir tveklöst: Nej, det är inte för dyrt om man inser hur kostsamt alternativet skulle bli om alla väljer att stå utanför.

En förutsättning för att kollektivavtalen, som är “reglerna” på arbetsmarknaden finns kvar, är att vi är så många medlemmar som möjligt. Kollektivavtalen och A-kassan är vårt skydd mot lönedumpning och skyddar oss från att konkurrera mot varandra för allt lägre lön och sämre villkor i kampen om jobben. Utan medlemmar faller facket och kollektivavtalen och när ingen finns som strider för arbetarna faller även lagarna. Detta vet arbetsgivare och regering och det är inte alls förvånande att de höjer avgiften till a-kassan så att allt fler tvingas stå utanför. Samtidigt ökar attackerna mot kollektivavtalen. De vill ha mer makt åt arbetsgivarna.

Genom att fortsätta betala till fack och A-kassa bevarar vi balansen och ser till att bespara oss en mycket kostsam situation där vi återigen som på 1800-talet står med mössan i hand hos arbetsgivarna. De insåg redan då att arbetarna måste hålla ihop och se till att även arbetslösa får en dräglig lön för att hindra denna låglönekonkurrens. De insåg detta och la en del av sin lön för att kunna göra det möjligt att uppnå. Detta gäller fortfarande idag. Bara då har inte arbetsgivarna ensam makten och driver oss till att konkurrera om jobben för allt sämre lön och villkor.

Det är detta som är meningen med facket och är värt varenda krona.

I dessa tider av ekonomiska teorier (och priser) kan man fundera över vilka teorier som den borgerliga regeringen bygger sin politik på, och vad målet med deras politik egentligen är?

Ett av deras absolut viktigaste och ständigt återkommande recept är det så kallade “jobbskatteavdraget”.  I varje ny budget är det regeringens stora paradnummer, det tycks vara lika bra i hög- som i låg-konjunktur och det sägs alltid skapa tusentals nya jobb och minska det regeringen kallar “utanförskapet”.

Men hur skapar egentligen jobbskatteavdraget nya jobb? Hur går det till, och gör det verkligen det? Varför skulle fler få jobb bara för att de som redan har ett jobb betalar en lägre skatt?

Hittills har jag inte hört vare sig Borg eller Reinfeldt förklara sig. Inte många  journalister har ställt frågan, och om någon har frågat har vi inte fått något klart svar. Den enda i närheten av regeringen som har gett en förklaring tycks vara Lars Calmfors som i september (i studio ett) förklarade hur jobbskatteavdragen skapar jobb – så här;

Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulle göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.

En annan förklaring ger Björn Elmbrant i Dagens Arena som nyligen beskrev  Borgs utspel i budgetdebatten i riksdagen så här;

I riksdagens budgetdebatt i går bollade Anders Borg med en siffra på 90 000 jobb som jobbskatteavdragen påstås ska ge. Finansministern bygger här på en teori från 1700-talet, Says lag. Den går ut på att efterfrågan på potatis ökar om det blir större utbud av dessa rotknölar.

Så här skriver Peter Gustavsson i ETC om de nymoderata teoriererna under rubbriken “Borg vill ha hungriga lejon”, citat;

Teorin om att ”hungriga lejon jagar bäst” har på nymoderat nyspråk döpts om till ”arbetslinjen”. Detta är den verkliga förnyelsen av Moderaterna – istället för att säga att sänkt skatt ökar folks frihet säger de nu att skattesänkningar skapar fler jobb.

…

Den nymoderata arbetslinjens hörnsten är att vi fått två parallella skattesystem – ett för dem som får sina inkomster genom arbete och ett för alla andra. Den berömda tusenlappen i plånboken försvinner i det ögonblick löntagaren blir tvungen att leva på sjukpenning, a-kassa eller pension.

Peter Gustavsson visar också hur Borgs recept sammanfaller med den nyliberala ekonomen Marian Radedzkis tankar och teorier – om att “hungriga lejon jagar bäst”.

Så här ser Radedzkis “inspirerande” ekonomiska recept ut för ett “bättre” samhälle (se intevjun);

• Sänk lönerna i Sverige ”kraftfullt” ned till 5 000 kronor i månaden för ”lågpresterande”.

• Arbetslösa ska ha en ännu lägre ersättning.

• De extremt lågavlönade ska inte räkna med att kunna försörja sig själva. De får ”slå sig ihop” och bo tillsammans.

• Att vara fattig, rättslös och hungrig är incitament för att ”lyfta sig själv i håret” – rycka upp sig.

• Strejker kan liknas vid terrorism. Strejkrätten ska avskaffas.

• Demokratin är en ”försvårande omständighet” för att genomföra den ”rätta politiken”.

• Det finns inget alternativ (för att få bukt med arbetslösheten) än att skapa en verkligt hungrig ”underklass” och kraftigt ökade klyftor.

De ekonomiska teorier som Borg och Reinfeldt bygger hela sin politik på har alltså stora likheter med Radedzkis råa och omänskliga resonemang. Visst låter det kanske trevligare att säga “vi är det nya arbetarpartiet” eller “en sjuksköterska får en tusenlapp mer i månaden” (så länge hon inte själv blir sjuk) – men i grunden är det samma ekonomiska teori.

Peter Gustavsson i ETC;

Högerekonomer har alltid hävdat att arbetslösheten beror på att de arbetslösa ställer för höga lönekrav. Mot detta satte Keynes och andra på sin tid att låga löner bara leder till minskad köpkraft och förstärker nedgången.
Höga löner är en motor i ekonomin. Den som är trygg vågar sig på att pröva på det nya. Mätta människor är friskare människor som kan utföra ett bättre arbete. Hungriga människor jagar faktiskt inget vidare.

Men minskar arbetslösheten när lönerna sjunker? Hur ser det ut i verkligheten?

I Europa har arbetstagarnas löneandel av BNP minskat ända sedan 1970-talet. Lön­tagarna har ökat produktionen dubbelt så snabbt som lönerna har höjts. Övervinsterna har gått kapitalägarna och företagen. Under samma period har arbetslösheten i EU ökat stadigt. Se tabell;

Och hur ser det ut i Sverige? Har jobbskatteavdraget skapat nya jobb? Hur klarar vi den ekonomiska krisen jämfört med resten av Europa?

Nyligen fick vi svaret  i DN;

• Sverige har högre arbetslöshet än EU genomsnittet både jämfört med de ”gamla” och de ”nya” EU-staterna.

• Ökningen av den relativa arbetslösheten under första halvåret 2009 är mer än dubbelt så högt som för EU snittet – detta gäller även om man räknar in de ”nya” EU länderna där de ”hårt drabbade baltiska staterna ingår”.

• Arbetslösheten ökar med 27,8 % i Sverige, 13,4 % i EU (de 15 första medlemmarna), 13,7 % i EU (nuvarande 27 medlemmar)

I Sverige är vi alltså på väg mot “massarbetslöshet” och befinner oss i “EU-botten” när det gäller jobbskapandet.  De teorier som skulle visa att ökade klyftor skapar fler jobb är gamla och oprövade i moderna välfärdssamhällen.

Så här skriver Roger Mörtvik, TCO, Utredarna;

De ekonomer som förespråkar denna metod hänvisar ofta till gamla studier från hur effekterna har blivit i Storbritannien eller USA – ofta med sekelgamla studier som grund. Och utan att ifrågasätta om det överhuvudtaget är rimligt att rakt av översätta effekter av studier i länder med diametralt olika samhällssystem och arbetsmarknadsmodeller. Och då har man heller inte tagit hänsyn till att de nordiska länder som har gjort det motsatta till det som ekonomerna har rekommenderat har lyckats bättre än de länder som följt rekommendationerna.

Det finns alltså ingen seriös nyare forskning som visar att “jobbskatteavdraget” verkligen fungerar, eller exakt hur många jobb det skulle skapa. Borg och Reinfeldts påståenden om tiotusentals nya jobb bygger på mycket lösa ekonomiska teorier.

Hela idén med jobbskatteavdraget är alltså att öka skillnaderna mellan de som har och de som inte har ett jobb – oavsett orsak. Det spelar ingen roll om det handlar om svårt sjuka människor, ålderspensionärer, frivilligt eller ofrivilligt arbetslösa. Deras “hunger” ska göra att de “rycker upp sig” och hittar ett jobb. Enligt denna teori skapas låga lönekrav genom låga ersättningar i socialförsäkringarna (det som alliansen benämner “bidragssystemen”). Svält, piska och desperation är drivkrafterna i den nymoderata modellen.

Ökade klyftor är alltså inget olycksfall i arbetet för den borgerliga alliansen – det är själva målet och meningen  med deras politik.

*

Länkar; AB Tar från de sjuka,  AB Undersköterskor blir också sjuka,  NT – Jobbskatteavdraget har inte fungerat, NSD ledare, AB-ledare, Arbetaren, LO-tidningen,

Mer press; DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD2, SvD3, SvD4,

Bloggar; Peter Andersson,  Anna Wikström, Utredarna, Kaj Raving,  VK Moström, Alliansfritt Sverige, Tord Oscarsson, In your face

Mer bloggtips; Alliansfritt Sverige om presskonferenser, Fritt ur hjärtat om Kultur, Horisonten om sjukskrivningsreglerna
*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, regeringen, ekonomi, nyliberalism, ideologi, arbetslösheten, jobbskatteavdraget,
intressant.se

Idag är det tio år sedan fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades utanför sitt hem i Sätra. Några månader tidigare hade han upptäckt att hans arbetskamrat, som valts till klubbordförande på hans arbetsplats, var ledande nazist. Eftersom ett förtroendeuppdrag inom facket innebär att man bör ha samma värdegrund som den organisation man företräder, reagerade Björn Söderberg helt naturligt på det som kommit till hans kännedom. Nazisten fick sparken ur Handels klubbstyrelse sedan Söderberg tipsat medier om hans styrelseuppdrag. Detta var motivet till ett politiskt mord som två nazister senare dömdes till fängelse för. En tredje person dömdes till tre års fängelse för skyddande av brottsling.

När 1999 summerades av Brottsförebyggande rådet toppade Sverige ligan för nazistiska terrorbrott i världen. Bomben mot journalistparet i Nacka, polismorden i Malexander, mordet på Björn Söderberg och bomben mot Joe Hill-gården i Gävle, vid sidan av den massiva kartläggningen av meningsmotståndare visade att nazismen var ett uppenbart hot mot demokratin.

Nazisterna har som syfte att skrämma sina motståndare till tystnad. De lyckades att tysta Björn Söderberg, men de lyckades inte att tysta oss andra. Reaktionen blev istället kraftfull och ljudlig. Genom sin bortgång samlade Björn Söderberg hela den fackliga rörelsen med LO, TCO och SACO i spetsen till gemensamma manifestationer mot nazism runtom i landet. Idag hedras hans minne genom manifestationer i mindre skala, men vi borde göra mycket mer för att bekämpa mörkrets krafter. Alla vi demokratiskt sinnade måste visa civilkurage privat, och i de organisationer vi är aktiva i. Vi måste protestera mot alla former av attacker mot våra grundläggande demokratiska värderingar. 1999 var ett mörkt år, som vi inte vill tvingas uppleva igen.

Tonårsmorsa har initierat en blogguppmaning
som bl a Peter Andersson och Karins värld har tagit fasta på
Erik Laakso vill också bekämpa rasismen

Häng på du med! Ta ställning mot rasism och nazism på bloggen!

Lagen om Anställningsskydd (LAS)  är inte orsaken till den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

De argument som ständigt upprepas av borgerliga ledarsidor, Näringslivsorganisationer och andra politiska debattörer på högerkanten faller platt på marken när man studerar verkligheten.

Så här skriver TCO på AB debatt, citat;

Turordningsreglerna kan inte ens förklara en liten bråkdel av ungdomsarbetslösheten. Om turordningsreglerna hade haft den stora betydelse som hävdas skulle svensk ungdomsarbetslöshet vara bland de lägsta i världen.

Statistiken från SCB visar också att de få ungdomar som blivit uppsagda på grund av drifts­inskränkningar snabbt hittar nya jobb. Inom fyra veckor var en av fyra åter i arbete och resten följde snabbt efter. Den genomsnittliga arbetslöshetstiden var mindre än tio veckor. Andelen som var arbetslösa mer än ett halvår var inte ens mätbar.

Siffrorna som tagits fram med hjälp av statistik från SCB visar också att de som borde ha lägst risk att bli uppsagda  om LAS vore boven i dramat – de över 45 år – istället har en kraftigt ökad risk att bli uppsagda i förhållande till yngre mellan 25 och 44 år.

Så här skrev Unionen för en tid sedan i DN, citat;

…skyll inte ungdomsarbetslösheten på turordningsreglerna.Verkligheten för alltför många ungdomar är att de får korta tidsbegränsade anställningar och därmed över huvud taget inte är aktuella vid turordningsdiskussioner.

De svenska reglerna är heller inte krångligare än i många andra länder, snarare tvärtom. På kontinenten är anställningsskyddet ofta mycket hårdare reglerat. I Finland kan företag tvingas ha kvar anställda på grund av deras försörjningsbörda. I Danmark, som ofta beskrivs som ett land i avsaknad av lagar om anställningsskydd, finns regler för uppsägningar i kollektivavtalen som liknar de svenska.

En ironi i vår “sköna nya nyliberala värld” är att rädslan för LAS  tycks vara betydligt farligare för den svenska arbetsmarknaden än själva lagen.  Utbildning verkar behövas -  inte bara för arbetslösa ungdomar …..

*

Missa inte heller en intervju i Kommunalarbetaren med Roland Spånt där han förespråkar “högre löner” som ett sätt att bekämpa krisen och arbetslösheten. KA visar i en tabell hur lönerna har minskat i takt med att arbetslösheten har ökat;

Läs också om en studie från europeiska fackliga utredningsinstitutet ETUI-REHS om hur Europas löntagare har pressats tillbaka. Citat KA;

1995-2005 ökade de anställdas produktivitet med 20,3 procent i EU-länderna. Men lönen för mödan förbättrades bara med 13,9 procent. Resten tog företags- och kapitalägarna.
Speciellt stor var löneåterhållsamheten i Euro-länderna. Lön­tagarna ökade produktionen dubbelt så snabbt som lönerna höjdes. I Sverige har löntagarna inte tagit igen det man tappade under 90-talskrisen.

Tabellerna visar tydligt hur utvecklingen har påverkats av de nyliberala ekonomiska teorierna som dominerat debatten, ekonomikåren och politikernas idévärld sedan slutet på 70-talet.

Visst är det dags att ändra på utvecklingen?!

*

Bra bloggat; In your face
Mer Bloggtips; Reflektioner och Speglingar om Barskrapad, Badlands Hyena om Fattiga på gatan, Annarkia om Rasism, Ekonomikommentarer om Invandring, Jonas Sjöstedt om Antisemitism och Israel

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, ekonomi, las, arbete, arbetslöshet, forskning, ideologi

Kulturkommitténs medlemmar bestämde sig för att bege sig till Stockholms Stadsteater, som så många gånger förut. Men nu var det för att se föreställningen De Tre Musketörerna, regisserad av Alexander Mørk-Eidem.

Vi hade läst lysande recensioner och hört stora lovord från alla håll vad det gällde den här pjäsen. Den hade hunnit gå för utsålda hus i över ett halvår innan vi lyckades gå och se den. När det väl var dags var våra förväntningar skyhöga, men det var inte bara att vi väntade oss något fantastiskt välgjort och proffsigt. Av reaktionerna på föreställningen att döma så var det här också något helt i särklass nytt och vågat.

Eller var det här bara ett stort publikfrieri? Vad hade föreställningen som gjort så stor påverkan på publiken?

I programmet låg ett löst blad med en lång, lång lista över musik som skulle medverka i föreställningen. Musikälskare som vi är satte vi oss i en rökfylld salong med aldrig tidigare så stora förväntningar.

Och så sattes något i rörelse. Föreställningen började, men tog form i en sorts färgrik, musikalisk våg av något varmt, massivt och sprudlande. En tryckvåg tryckte oss i bänkarna, och det var inte bara musiken som fick oss att kastas bakåt.Vi blev inte bara förälskade i föreställningen som brilliant helhet utan även i enskilda personer.

Regissören, Alexander Mørk-Eidem verkar ju inte kunna misslyckas i den här branschen. Allt han gör blir fantastiskt, så även detta.

D’Artagnan, spelad av Johannes Bah Kuhnke, vill ta sig från vischan till Paris där han ska bli musketör. Med skinnbrallor, norrländsk dialekt och stadiga steg går han mot sitt mål, och med en sångröst som får alla i Kommittén att kippa efter luft. De yngre tonårstjejerna i publiken verkar gråtfärdiga, de äldre damerna fnissiga, de unga killarna djupt imponerade och de äldre herrarna skrockande nöjda. En skådespelare med så mycket karisma att man själv känner sig ungefär lika karismatisk som en gädda i en vassrugge. Med komisk tajming och en vansinnig talang för konsten, som gör att man sitter förlamad. Snygg som en 2000-talets Gene Kelly. Eftersom Kulturkommittén även tidigare upplevt hans storhet, kan vi med stor övertygelse säga att denna man är en… über-mench.

Andreas Kundler, Aramis i pjäsen, också bekant och omtyckt sen tidigare av Kulturkommittén, lyckades fånga våra hjärtan än en gång. Hans karisma är inte heller att leka med, en coolhet och en laddning som gör hans karaktär otroligt stark. Aramis har en sorts kylighet, rockstjärnigt manschauvinistisk attityd och en skarp ironi, men samtidigt en sida som frammanar skrikande i bästa Beatleshysteri-anda inom Kulturkommittén, under samme mans soloinsats i Aquarius. (”Kundler fanclub”, minns att det var vi som sa det först.)

Och så Jan Mybrand. Kungen, Ludvig XIII. En rosa glittrig bakelse eller julgranskula, med en fysik som verkar vara en korsning mellan en ballettdansös och en Hattifnatts. Vart har han varit hela våra liv? Varför har inte han alltid dem här kläderna på sig? Kulturkommittén blev helt frälst av kungen och känner att en benådning av honom är något av det finaste man kan få i teatervärlden. Hans fjädrar som vippar får oss att bli yra av beundran. Han spelar kung, han är kung. Vi har inte mycket mer att säga till den mannen än Shine on you crazy diamond.

Alexander Stocks Jussac, som kan sjunga Duran Durans Notorious hetsigare än någon annan. Ge mannen större roller, han har tillräckligt med positiv energi för att energiförsörja hela norra Europa! Och tänk att Alexander Stocks tillsammans med Albin Flinkas m.fl. gör Uptown girl så bra som man inte trodde var möjligt. Kan man göra den låten bra tänkte vi? Jo om man tar Westlife-versionen, tar bort lite kläder och trycker in lite ironi. Eller ganska mycket ironi. Det förstod regissören. Och vi jublar åt seklets bästa boyband-nummer. Och ja, Albin Flinkas, Kommitténs barndomskärlek från Salve. Han sjunger Live to tell med hela hjärtat, och lånar våra hjärtan också för den delen. Lämna oss inte för Broadway, please.

Ann-Sofie Rase som drottning Anna av Österrike, en finlandssvensk fantastiskt hysterisk, aggressiv och instabil kvinna, som uttrycker sin kärlek genom att sparka med benen i luften och räcka ut tungan åt den ”normala” världens alla fagra och väna förälskade kvinnor. Tuppkam, tyll och rutmönster är det nya svarta. (Heja Kostymören, Maria Gyllenhoff.)

 Vi bugar oss för Alexander Mørk-Eidem och hans guldföreställning och säger: Heja Norge.

Kulturkommittén har nu hunnit gå på ett par föreställningar. Vi har hunnit skrika oss hesa, flera gånger om. Vi har hunnit ge lite kärlek tillbaka, genom att ge vårt eget glitter till förfogande. Vi har hunnit slåss om sista-minuten biljetter och köpt oss in i en kombinerad fackförenings/pensionärsträff, där vi kanske tjoade lite väl högt i några hörapparater, men likväl fick gratis kaffe och macka för att vi var så pass peppa. Och vi kommer igen, med lite mer glitter och kanske en och annan partytuta, för att uttrycka vår kärlek.

En för alla, alla mot Universal.

Musketörer, we salute you,

Kulturkommittén

Norrtälje kommun krävs på skadestånd av SKTF, rapporterar Norrtelje tidning. Konflikten gäller hur SKTF-avdelningens ordförande, Annelie Dynewall, blivit behandlad.

En dyster historia målas upp där Dynewall fått utstå kränkningar och personliga påhopp. Dessutom har hennes fackliga tid minskats med fyra timmar, och hon tillåts inte delta i riskbedömningar inför olika förändringar, trots att hon är huvudskyddsombud.

Vi kan inte utesluta att kommunen beter sig så här för att förmå henne att hoppa av sitt uppdrag, säger Catarina Arborelius, ombudsman vid SKTF-centret i Stockholm.

SKTF hade tidigare ett samverkansavtal med kommunen, men det sades upp för ett år sedan när SKTF stämde kommunen inför Arbetsdomstolen. Då gällde konflikten anställningen av Lilian Eriksson, vilken senare slutade i katastof. Med facit i hand borde den borgerliga ledningen i kommunen lyssnat på SKTF.

Det är bedrövligt att moderaterna och deras stödpartier inte ser facket som en tillgång, utan istället motarbetar dem i kommunen. Även Lärarförbundets Magnus Hallqvist och Kommunals Gun-Britt Viktorsson har uttryckt att det har blivit tuffare att arbeta fackligt hos kommunen.

För att genomföra hållbara förändringar måste personalen ges möjlighet att påverka. Självklart har de anställda en stor vilja och förmåga att ständigt utveckla, förbättra och ta ansvar för verksamheten. Detta kan som jag ser det bara bli möjligt genom tidig dialog och samverkan mellan det politiska ledarskapet, berörda fackliga organisationer och verksamhetsledningar. Facket är en enormt viktig part i allt utvecklingsarbete, och det går inte att föra en trovärdig personalpolitik utan att se facket som en tillgång.

Det krävs ett tydligt politiskt ledarskap för att den offentliga verksamheten ska kunna vara föregångare som arbetsgivare. Vi Socialdemokrater vill utveckla en tydlig arbetsgivarroll i det politiska ledarskapet för att Norrtälje kommun ska vara en bra och attraktiv arbetsgivare. Tillsammans med facket.

Råkade komma över Målarettans hemsida tack vare Jenny Peterssons blogg. Det är inte utan att man skrattar över den propaganda hemsidan innehåller som spyr ut galla över den borgerliga regeringen och dess arbetsmarknadspolitiska reformer. En sådan inkompetens med vilken man presenterar sina argument är skrämmande. Saklighet verkar Målarettan knappast känna till. Besök hemsidan själv och få dig ett gott skratt  http://malarettan.com/ 

Det som är mest skrämmande är att förbundets medlemmar förmodligen utsätts för denna propaganda värdig Nordkorea dagligen. Jag tycker innerligt synd om Målarettan och dess medlemmar för att de har en så inkompetent styrelse, men det jag glädjs åt är att dess medlemmar nu har mer över i plånboken varje månad än vad de någonsin haft. Den borgerliga regeringen sänker inte skatten för de rika (vilka dessa nu är?) utan i första hand för Målarettans medlemmar och deras gelikar runt om i vårt underbara land. Sluta vara så bittra och var lite glada istället! Skärpning Målarettan!  

/Christofer Lundholm