Något som jag inte står ut med är falskhet. Folk som låtsas att allt är så himla bra. Fasaden ska hållas uppe till varje pris. Jag vet vilka dom är för när jag har det jobbigt försvinner dom… Det är som att äktenskapliga problem smittar av sig! Värre än svininfluensan!

Dom riktiga vännerna. Dom som bryr sig. Dom delar med sig av sina erfarenheter. Får en att känna sig mänsklig och kanske se på situationen med lite andra ögon.
Dom skickar små <3 på Facebook och ringer när jag minst anar det. Visar att dom finns där när allt är som jobbigast. Tar inte illa vid sig för att jag inte ringer tillbaka utan ringer igen.
Vill bara säga, och ursäkta språket men FY FAN vad ni är bra!!!! Att en bor i Norrköping, en i Arboga, en i Göteborg, en i Köping, en i Stockholm, en i Ärla och en i Eskilstuna gör bara saken ännu bättre! Jag älskar er tjejer. Tack för att ni finns och står ut med min misär. Bara så ni vet så finns jag där för er när ni kan komma att behöva en vän. Blood in blood out. Vatos locas for ever.

och bestämt mig att fortsätta skriva min blogg. Syftet med bloggen var bland annat att få ur mig sådant som gör mig: upprörd, arg,  ledsen,  glad,  mållös och som jag behöver ventilera överlag, då jag är en temperamentsfull person och vägrar bära saker inom mig. Anser att det inte alltid är på sin plats att ösa ur sig saker till en vän i tid och otid, därför har bloggen varit ett utomordentligt komplement. Jag har genom andras bloggar fått bearbeta bland annat min oro, rädsla, stundvis panik över förlossningen med Carl och sorgen över att förlora min pappa till cancern. Många har stöttat och tipsat om hur livet trots allt går vidare och vetskapen om att man inte är ensam har varit den största trösten av dem alla. För vem vill inte få ärligt medlidande utav någon som upplevt precis samma sak?

I bloggen  har jag valt att skriva om min vardag. Allt från vad jag gjort, gör, göra skall till hur andra påverkat mig. Att det sedan inkluderar människor som skriker åt mig att sluta skriva “lögner”, bekommer mig inte längre. Jag tog beslutet att fortsätta skriva så som världen faktiskt ser ut……ur mitt perspektiv. Jag vägrar vara en marionettdocka i dessa människors spel, där fasaden ger falskt sken av att allt är puttinuttigt när det i själva verket är helt trasigt. Att som vuxen ha makten och missbruka den i form av kuvande av sitt barn – gör MIG upprörd och därför reagerar jag. Vi har väl alla varit barn, känt oss missförstådda, drömt om ett bekymmersfritt liv och önskat att den goda fen skulle vispa till ett under med sitt lilla trollspö.

Om mina känslor, tankar och ord får er ur balans, så sluta läsa min blogg. Jag har inte bjudit in er till varken läsning eller någon som helst kontakt what so ever. Lägg mer vikt på  grundläggande familjeförhållanden än besattheten av att förfölja mig och mitt liv på nätet.

Under måndagen den 12:e oktober, alltså igår så att säga, så var det exakt 10 år sedan som syndikalisten Björn Söderberg mördades av nazister utanför sitt hem, och på flera håll i Sverige bl a i Göteborg och Karlstad så anordnades det manifestationer för att hedra hans minne.

Men vad, eller rättare sagt vem, var det egentligen som man hyllade? Jo, en antidemokrat som hade förstört och raserat en annan människas liv.

Alltså var hela budskapet i manifestationerna så falskt som det kunde bli, de som deltog i dessa kunde lika gärna ha hyllat Björn Söderbergs mördare.

Jag försvarar inte mordet på denne man, ja, han var ju faktiskt det, nej, de som mördade honom gjorde lika fel som han själv gjorde. För både han och hans mördare hade en sak gemensamt: De raserade en annan människas liv.

För det var ju så här att denne Söderberg såg till att en person på hans arbetsplats blev av med sitt förtroendeuppdrag på jobbet och fick sparken från sin arbetsplats, vilket också gjorde att han blev utesluten ur sitt fackförbund.

Allt detta var Björn Söderbergs verk, och för det hyllas han.

Snacka om manifestationer som går ut på att hylla förstörande av människors liv, de som anordnade manifestationerna och de som deltog i dem har mer gemensamt med den borgeliga regeringen än de har med vänstern.

Dessa typer verkar vara borgarbrackor i vänsterkläder, så syndikalister och syndikalistsympatisörer många av dem är.

Björn Söderberg var ju syndikalist.

Ja, som ni säkert förstår så tycker jag inte att han är värd att varesig hedras eller minnas, (utom möjligen för hans anhöriga och hans vänner då), de som anser motsatsen kan ju lika gärna hylla Adolf Hitler eller Saddam Hussein.

Men vem vet, det kanske de gör i smyg samtidigt som dessa syndikalister och andra vänsterextremister gastar och skriker sig hesa om smygrasism så det skriker om det.

För det är ju de som är de riktiga smygrasisterna, eller rättare sagt smygfascisterna. Med andra ord så är de emot sig själva, eftersom de skanderar slagord som t ex “Krossa fascismen, krossa rasismen”.

Jag vet precis hur syndikalister resonerar, jag har nämligen haft en kompis som var syndikalist och vad jag vet så är han det fortfarande. Vi hade känt varandra länge när han på ett “bananskal” halkade snett och handlöst trillade rakt in i “syndikalistträsket”.

Men vi fortsatte att umgås, orsaken till att det gick var att vi aldrig diskuterade politik och invandring. Men till slut så gick det inte längre, och det slutade med att vi gick skilda vägar.

Vi kom helt enkelt inte överens, vilket inte var så konstigt. Han var ingen antidemokrat innan han halkade in i den där fascistiska smörjan, men han blev det sedan mer och mer.

Så jag vet mycket väl hur och vad en syndikalist tänker och har för åsikter. Han prenumerade bl a på den syndikalistiska skvallertidningen Röd Press (har för mig att den hette det, om inte så hette den Röd Front eller något liknande), och den var allt annat än demokratisk.

Om man hade vänt på det hela och sett tidningen och dess artiklar ur en hets-mot-folkgruppssynvinkel så hade tidningen och dess medarbetare blivit fälld för hets mot folkgrupp flera gånger om.

Som sagt, Syndikalisterna är ingen demokratisk organisation, men med tanke på vad deras ungdomsförbund sysslar med för “trevligheter” så är det inte så konstigt.

Äpplet faller inte långt från trädet, heter det ju, eller ännu bättre: Terrorister som terrorister.

Syndikalistiska Ungdomsförbundet, alltså SUF, samarbetar ju på många håll i landet med grupperingar som t ex AFA, (Antifascistisk Aktion) och hur “demokratiska” de är vet ju de flesta.

Eller vad sägs om mordbränder, grov misshandel, mordförsök m.m? Ja, det här är bara några utav t ex Antifascistisk Aktions “meriter”.

Men nu till Björn Söderberg och det som gör att han igår hyllades och hedrades av många människor.

Han såg alltså till att en arbetskollega till honom fick sitt liv raserat och förstört, detta genom att springa och skvallra för chefen eller cheferna om vad det var för en person som fanns på jobbet.

Vad var orsaken till Söderbergs agerande då? Jo, arbetskollegan lyssnade på s k vit makt-musik.

Men vad var problemet egentligen?

Hade det inte varit betydligt enklare för herr Söderberg att ta ett snack med killen öga mot öga och säga någonting i stil med följande?: -Du, jag gillar inte att du spelar sån här musik här, jag tar illa upp. Kan du sluta med det så vore det bra.

Eller var Björn Söderberg för feg för det? Hade han dåligt ordförråd, eller vad var det frågan om?

Nehej, istället sprang han iväg och lekte Mr Fascist. Lekte och lekte förresten, han var ju fascist.

Och vad är det som säger att killen som fick sitt liv raserat var nazist?

Dessutom var Söderberg ju inte chef på denna arbetsplats, hade han varit det så hade det varit en annan sak.

Men det här ställer ju verkligen en sak på sin spets ännu en gång, nämligen självaste demokratin och allt vad den innehåller, t ex ens musiksmak.

Har man inte rätt att lyssna på vilken musik som man vill? Eller har man inte rätt att lyssna på musik på sitt jobb?

Vad jag minns så jobbade både Söderberg och killen ifråga på någon form av industriarbetsplats, och hur Söderberg kunde höra någon musik över huvudtaget där är verkligen en gåta.

Jag är själv gammal industriarbetare, så jag vet vilket oljud det oftast är på sådana arbetsplatser.

Det skulle också ha varit intressant att få reda på vad som sjöngs, för det är få wp-band som sjunger saker och ting rakt ut. De som gör det blir knappast långvariga, istället dyker de upp som en sol och ner som en pannkaka.

Men vad det var som sjöngs framkom ju aldrig. Var det ens vit makt-musik som det var frågan om?

Eller var Björn Söderberg som många andra, alltså de som inte kan skilja på Oi! och vit makt-musik?

Ja, fördomsfullheten fick i och med hans agerande ett nytt ljus, för höjden av fördomsfullhet när det gäller musik måste ju ändå vara att döma en person efter någonting som man inte ens hör.

Det är ju som sagt gott om höga oljud på industriarbetsplatser.

Samtidigt innebär ju också detta att man inte ska kunna höra på musik på jobbet, beroende på om det är tillåtet att lyssna på musik på det jobb man har, utan att få sparken.

Om jag skulle lyssna på progg på mitt jobb, ska jag då klassas som en nerknarkad kommunist och få sparken med dunder och brak bara för att någon idiot har fått för sig att jag är råkommunist och tycker att det var skitbra att det dödades minst 42,7 miljoner människor under Josef Stalins tid vid makten i Ryssland på grund utav t ex etnicitet?

(Ni som nu tror att jag gillar progg tar dock gruvligt misste.)

Vi kan även se det hela på ett annat sätt:

Om en person har en cd-spelare på sitt kontor där det på samtliga skivor enbart finns hiphop, har han eller hon då i samma ögonblick som personen ifråga för första gången i samma sekund som han eller hon sätter på en sådan skiva helt plötsligt blivit en svart amerikan per automatik?

Om nu inte personen ifråga var svart redan innan förstås, för då är det ju ännu värre.

För då är det säkert någon tokstolle som ringer till organisationen Centrum mot rasism (CMR), och vips så har det helt plötsligt ännu en gång “hittats” rasism där sådan inte finns.

Alla vet ju att en svart person är rasist mot sig själv, personen är ju svart. Och sådant får ju absolut inte förekomma.

Eller får det det?

Varför sparka på den som redan ligger? Varför passa in bara när det går bra? En SANN VÄN STANNAR KVAR NÄR ALLA ANDRA HAR GÅTT! Vandra en mil i din medmänniskas mockasiner. Vad står det på din panna? Står det: “Jag älskar mej själv, vem älskar du”? Om det gör det så är du Mr, Mrs, Miss EGO!!! Livet kommer att lära dej, det du inte förstår idag.. Jag hatar ytlighet, falskhet…Den lyser igenom SÅÅÅÅÅ VÄL!!! När man går igenom mörka tunnlar, sjukdom, svek, smärta, ensamhet, kriser, då VÄXER MAN från ytlighet till DJUPHET!
Det vackraste hos en människa är hennes/hans barmhärtighet!

Du märker snabbt vem/vilka som är dina sanna vänner!

Men sluta att sparka på dem som redan ligger! Gör något för att hjälpa, lyfta dem upp istället. Det kallas EMPATI!!!!!!!!!Var en medmänniska! Sträck din hand till någon i nöd idag!

Det är en “bristvara”! Men sträck blicken från din egen navel längre bort, så ser du en medmänniska i nöd!

Jag efterlyser E M P A T I!!!!!!!!!

En sann vän är som en ängel och som vad vatten är för den törstande i öknen…

..säger jag bara.

Okej, jag visste redan tidigare att Arvidsjaur är en jävla håla med sjukt mycket skitsnack men det jag har fått höra och sett denna sommar är så långt från den verklighet som jag sett tidigare så det är inte sant. Det är så otroligt pinsamt att se hur människor sårar varandra, helt utan mening!

Visst, du kanske inte tycker om henne men då är ju risken inte så stor att hon vill bli kompis med dig så skit i det då för tusan! Varför ska ex ge sig på den nya partnern? Varför ska man försöka frambringa svartsjuka? Varför är det kul att ljuga om vilka man har legat med? Det är inte coolt att ha legat med så många som man möjligt skulle kunna ha hunnit med. Visst, du får säkert jäkligt bra med bekräftelse och känner dig nog nöjd ett par timmar efteråt. Men nog tror jag att det känns mycket bättre att ha en fin tjej/kille som du vet att du kan lita på, som får dig att känna dig älskad och som du inte behöver ligga med för att känna dig bra, fin, snygg och allt det där som man är ute efter. Eller, är man för mogen och duktig om det är det man är ute efter?

Tyvärr så ser man ju resultatet av de ungas dumhet, skorven som springer runt och härjar.

Visst faen är det skönt att vara singel när man behöver det, men man behöver inte såra och ljuga för det. Ligg runt för tusan om det är det du vill, men gör det för din skull, ingen annans och våga stå för det, den du är och det du vill! Tjejer, ligg inte med killar bara för att dom vill det. Ligg inte med killar som du egentligen inte vill ha. Hur har man då tänkt hitta sin drömkarl om man nöjer sig med grannen och grannens bästa kompis och så vidare? Typ.

Jag är så tacksam! Tacksam för att jag faktiskt nu vet vad och vilka som jag vill ha i mitt liv, och i vilket utsträckning jag ska låta människor påverka mig. Jag har dock märkt att vissa människor låter jag påverka mig bara av gammal vana, men det är det tametusanmig slut på nu.

Jag vet att det fanns de i min närhet som inte hade höga tankar om mig. Särskilt en person som betydde otroligt mycket för mig som inte trodde att jag skulle klara av någonting. Personen trodde aldrig att jag skulle våga plugga, så när jag tog mig in fick jag frågan “Ska du göra det då?”. Då tänkte jag: “men är du dum i hela huvudet, det har varit min dröm i flera år och nu har jag faktiskt tagit mig in och kommer kanske aldrig mer få chansen så det är klart som korvspad att jag ska!” Personen i fråga trodde inte att jag skulle flytta förrän jag satt i bilen, med mina grejor, på väg till Umeå.

Pratade med den här personen förra veckan. Frågade “Är du inte stolt över mig, du trodde ju aldrig att jag skulle flytta?” Jag tog dessutom upp att jag faktiskt hade gjort en resa ner till Borlänge alldeles ensam vilket var mer än vad den här personen någonsin hade gjort. Personen berättade då för mig att “Nä, jag trodde aldrig att du skulle kunna göra nåt sånt”. Ha! In your face!

Detta samtal gjorde mig så glad, att jag verkligen förstod vilken idiot den här personen kan vara. Jag är glad att jag inte har den relationen idag som jag hade med personen för att inte tro på en god väns förmåga är väl ändå bland det sämsta en vän kan göra?

I det här samhället är det inte gott om personer som jag skulle ens kunna tänka mig att ha som vänner, många vill jag inte ens prata med. Det finns några få som alltid ställer upp, som aldrig dömer mig för något jag gjort och som alltid lyssnar. Det är dessutom dom som vågar säga “men hur faen tänkte du där?” när jag faktiskt gjort nåt dumt och dom skrattar åt mig när jag är korkad. Men det är väl ändå så det ska vara? Inte ska man nöja sig med att leva med falska människor som hela tiden tycker att allt du gör är okej, skrattar alltid åt dina skämt och tycker alltid att dina kläder är fina även som du gjort nåt riktigt dumt, skämten är det ingen som förstår och man skulle kunna tro att du snott kläderna från nån prostituerad på Malmskillnadsgatan.

Nä, nu börjar det bli alldeles för sent och inlägget börjar bli långt.

Good night, and good luck!

/Emma

- Nämen hej! Allt väl?
(Som om jag jag verkligen skulle bry mig. Nej, inte ett kungens skit.)

- Jodå, allt är bara bra. Livet rullar på i vanlig ordning.
(Men jag är i ärlighetens namn så förbannat trött efter många sena nätter och nog faen rullar livet på. Får snart ett jävla utbrott på hur snabbt allting går.)

- Ja, kan man vara annat än glad idag. Vilken sommar vi fått.
(Men det är ju segt och kvalmigt. Man orkar inte göra ett förbannat dugg mer än att vara rastlös och slö.)

- Visst har det. Synd att man jobbar annars hade det varit helgjutet med lite utflykt i parken.
(Men äter jag grillad kyckling en gång till så kommer fågelaset flyga ut ur röven på mig.)

- Ja, och med en frisk flaska vin därtill!
(Ännu mer av blaskigt rosévin och eller söta grattis-till-studenten-viner. Kom och hjälp mig att dö!)

- Mmm, låter fint! Vi borde samla ihop lite folk du och jag och genomföra vårt lilla projekt.
(Gud, det lät ju…..kul. Faen, titta på klockan. Tiden går!)

- Absolut!! Det får vi höras om längre fram. Vi slår varandra en signal. Jag har ju ditt nummer.
(Va? Vilket nummer!? Var då?)

- Störtkul att ses. Vi rings vid. Ha det fint och hälsa dem jag känner.
(Jävla torris! Gud vad jag avskyr när jag måste ödsla min tid på andra.)

Det er utrolig hvor langt man kan komme med smisking og falsk latter. Jeg blir nesten helt kvalm av slikt. Selv om personen gjerne ikke har gjort meg noe vondt, får jeg bare lyst å skrike ut “Tørk av deg den falske masken og begynn å oppføre deg som et menneske”. Når sant skal sies, er det jo menneskelig å feile. Men trenger man å feile på feile premisser, trenger man å dobbeltfeile?
Og hva får du så igjen for å være slik? Jo ingenting, ingen indre glede, kun en ytre falskhet, som er så vulgær at man spyr bare av å oppleve halvparten.

Vel, dette måtte få utløp. Reflekter litt over falskhet, og finn ut hvilke følger det kan få på individnivå og ikke minst på gruppe og samfunnsnivå.

Jag vet att det har gått ett tag sedan jag skrev men jag har varit så otroligt trött på alla nya intryck samt att försöka bearbeta allt som har hänt. För några dagar sedan kändes det som att jag äntligen har landat. Just då kändes det mesta bra. Att mycket har ordnat sig efter många om och men även om det är en hel del kvar. Allt får ta sin tid det tar. Jag beslöt mig för att fira denna glädje genom att köpa hem ett litet glass paket. Jag låg i min säng och tittade på den lila tv och såg på flera filmer i rad med undagtag för benstreckare och toa besök. Det blev fem filmer i olika kategorier. Det kändes härligt att bara vara inne en hel dag utan att behöva gå ut. Dagarna efter tog jag promenader som jag brukar och det kändes trevligt att promenera. Några få trevliga dagar fram tills igår då jag fick ett sms. Jag anade en falskhet bakom det där sms men tänkte att jag kunde ringa upp några minuter. Samtalet kändes lite ansträngt. Hon berättade att hon skulle iväg på en viktig sak .Jag hörde av mig idag för att höra hur det hade gått. Hon sa en sak till mig som jag reagerade starkt på. Orden var inte hennes det märktes på hennes sätt att prata och efter några minuter kom en del av sanningen fram. Det var nämligen inte hennes ord utan någon som hade frågat igår om hon och jag har kontakt då hade  hon varit väldigt kortfattad och sagt “Ja vi har lite kontakt ,jag vet att hon har det bättre nu”  På något sätt lyckades denna “någon” som hon inte alls tycker om eller litar på fått utövat sitt psykologiska maktspel och fått henne att säga saker som inte ens var hennes ord som var extremt ansträngt för henne att säga då vi hade kommit fram till något annat under gårdagen. Ibland undrar jag varför det alltid ska vara något så fort man får det någorlunda bra så händer det alltid något som förstör.

Äntligen är det mars! Som jag har väntat på denna månad. Visst, föga annorlunda mot februari men samtidigt så otroligt olik, jag menar nu kan man verkligen börja säga att det är vår, att det luktar vår ute, utan att ha fel. Samtidigt är det fortfarande relativt kallt ute och det finns fortfarande stora möjligheter till snö, men det mest underbara är ju ändå det dagslånga ljuset!

• Skjorta; vår betyder skjorta och jag har nu kommit in i min skjortperiod (igen)
• Trikå; ge mig grått, vitt, svart och mörkblått, jag vill sy!
• Sykurs; äntligen ska jag få lära mig att sy, och inte är det tråkigt heller!

• Falskhet; att förneka är aldrig acceptabelt och drabbar bara förnekaren
• Kängor; nu är det vår så ställ undan alla stövlar och kängor
• Snö; -

x

Ibland är det så sjukt jävla skönt att vara själv ett tag. Gå runt i mitt hus, prata med mig själv, sätta på musik och skruva upp volymen till max – endast av den enkla anledning att jag vet att det inte finns någon där som bryr sig.

Människor skrämmer mig. Särskilt om de är väldigt många, för mycket ljud eller trängs. De skrämmer mig också för att jag vet att jag aldrig kommer att förstå dem helt. Hur ska jag förstå dem om jag inte ens kan förstå mig själv ibland? Jag kommer aldrig få veta exakt vad de tänker. Jag kan fråga dem men det finns ingen garanti på att de svarar 100% ärligt.   En vän som jag känt i flera, flera år frågade mig en gång om jag hade några hemligheter. “Nej, vi kan ju prata om allt” svarade jag enligt någon jävla handbok i politiskt korrekt uttalande. Inte fan kan vi prata om allt. Självklart har jag hemligheter för dig, tänkte jag, jag har ju till och med hemligheter för mig själv (ni vet, när man ljuger så mycket att man börjar tro på det själv). Men det kunde jag inte förmå mig själv att säga till denne. För man vill ju gärna leva i illusionen av att människan är god och sann men man vet ju att så inte är fallet.

Hur ska vi hantera det? Hur ska vi kunna leva ihop under falska omständigheter? Jag vet inte. Jag vet ingenting, bara att jag ibland älskar att vara själv, för det är då jag kan vara verklig och ärlig. Men mest för att det är då jag kan vara mig själv.

När det gäller självförstörelsedrift så har jag varit med tillräckligt länge (i livets farliga spel) för att veta att det finns olika djup och nivåer av just denna drift, och allt annat i världen. Precis som i Dante Alighieris Den gudomliga komedin finns det många grader i helvetet! Liknelsen med den helvetesbilden i den gudomliga komedin är halvt viktig i det här inlägget. Förförståelse för hur något kan vara sämre än något annat krävs. Kanske inte så svårt tror ni men ni måste förstå hur något kan vara sämre än sämst för att fatta något.

Så här ligger det till med självförstörelsedriften. Hörde idag att Freud tänkte något liknande, men jag själv gillar inte han så mycket och detta är något jag “kommit på själv” (någon har säkert sagt det tidigare, men jag har fått det från mitt egna resonerande och inte minnet.) Han hade någonting för sig med två poler; aggressivitet och sexualitet (förstörelse och njutning…). Självförstörelsedriften leder oss mot att på något sätt ta aggressiviteten till sexualiteten. Det vet jag inte om Freud gubben tyckte men ja, det är hur jag förklarar självförstörelsedriften med hans ord.

Nu ska vi se här. Nu, typ klockan 3 något på morgonen hade jag lite problem med mitt huvud. Verkligheten böjde sig och jag försvann för en stund, som vanligt när jag är lite nere så sviker jag inte mig själv i att komma på nya saker och se saker ur nya intressanta vinklar. Jag förstod idag att jag vill försvara mina värderingar och vill väldigt gärna dö för dom. Kanske är det en form av önskan att bli martyr för kärlek eller något sånt mesigt? Hur som helst så kom jag också fram till att jag väntar på nästa världskrig. Jag känner att det är oroliga tider som väntar mig. Kanske är det min undergång jag längtar efter? (självförstörelsedrift)

Oron karaktäriseras av en panik ångestattack som säger “fan kriget är här, kriget är här!” utan att något krig syns. Vem ska jag varna och vem ska tro på mig om jag inte kan visa kriget för dom människor jag vill att ska söka skydd tillsammans med mig? Två citat beskriver min oro för framtidens krig väldigt väl. Einstein sa det ena i en tidning för väldigt länge sedan! Egentligen säger båda citaten samma sak; Jag vet inget om tredje världskriget men i det fjärde kommer vi slåss med pinnar!

Vad säger citatet? Jo att allt som vi ser som verklighet kommer förstöras i det tredje världskriget. Jag som föddes i slutet av åttiotalet kanske är ärrad av Terminator filmerna? Men vad gör vi om det blir så? Vanliga människor som du och jag kommer inte ha en chans att göra något för att ingripa. Detta är ingen film, bara supersoldater (om dom nu finns på riktigt) kommer ha en chans att försvara något som betyder något och antalet civila dödsfall kommer vara 1 mänsklighet. Vart är vi på väg? Vi har tur som fick Obama som president i USA. Att han blev vald betyder för mig att apokalypsen har skjutits framåt i tiden med minst en dag. Jag orkar inte skriva om USA, det enda jag tror är att USA krigar med vem som helst mest för att ha en extern fiende, så att dom slipper inbördeskrig för landet ligger rätt risigt till vad gäller hur det ser ut för deras egna folk… (nej jag är inte USA fientlig bara för att jag har ett muslimskt namn)

Jag säger inte att alla ska dö, jag säger bara att vi kanske ska skynda oss lite? Hata, andas, älska, LEV! För vad betyder det att förstöra sig själv? Jo du gör plats för att bygga upp dig själv! Utvecklas snälla! Jag är fast i min utveckling känns det som och jag håller på att gå under på grund av det! Universitetsstudier är ett jävla skämt vad gäller stimulans för ett vaket sinne! Det enda universitetet vill är att du ska slicka röv. Det är dom som säger “slicka inte min röv är ni snälla, tänk själva” som gör att jag inte fördömer hela systemet.

Dom fötter du mosar på väg upp är dom du kysser på väg ner. Så funkar Sverige. Oj oj oj, vad jag skriver och är våldsamt aggressiv, SäPo kanske ska börja följa efter mig? Eller CIA, jag skrev ju trots allt USA på ett främmande språk på en hemsida som innehåller mer komplicerade meningar än ord som är helt slumpade! Jag skrev CIA också! (två gånger!) Jag vet inte vad som hände men när jag börja skriva om universitetet blev jag FÖRBANNAD och STRIDSLYSTEN. (märk väl hur jag börjar skämta mer och mer med hjälp utav parenteser och versaler!)

För att fortsätta skriva om universitetet; om du (ja, du som läser) också kämpar, låtsas och stånkar för att du liksom jag och inte orkar med att vara en falsk jävla rövslickare; stå ut! Stå ut och klara det! En dag ska jag komma fram och bli något, det ska du med! Vi som tänker måste rädda den här världen. Vi som orkar (vafan?! sms klockan 5:03 på morgonen?!) ta oss igenom universitetet bara för att bli tagna på allvar med hjälp av ett värdelöst papper som bara säger att vi orkat SLÖSA MER TID PÅ STUDIER och INTE LÄRT OSS ETT DUGG UTOM HUR MAN SLICKAR RÖV och skriver uppsatser på rätt sätt. Jag sörjer oss… Vi plågar oss själva… Frivilligt… För att bli accepterade av ett samhälle som skiter i oss.

Borde jag gråta nu? Jag känner sån oerhörd sorg, jag låtsas att jag är någon jag inte är. För att bevisa att jag är sann. Vart på vägen mot vuxenlivet tappade jag bort min själ? Vart är det där skrattet jag skrev om för några timmar sen? Vart är den lilla pojken som var jag? Han är borttappad. Men han finns fortfarande… För när jag läste min mammas kommentar på Ensam…? så slog mitt annars stendöda hjärta ett slag och jag mindes, från den tiden då mitt hjärta slog.

För mycket på en gång. Naseer.

…så ska jag passa på att berätta om vad som irriterar mej så till den milda grad att jag får små otäcka utslag i hårbottnen som kliar…

Jag är så jävla irriterad på människor som är så självgoda att de MÅSTE bara tala om på sin blogg hur jävla dåligt de mår emellanåt. Återkommande huvudvärk, ont i en arm, ont här & där. Sen inväntar de kommentarer ifrån sina blogvänner & då är lyckan fullständig…
” Å, så tråkigt att du har huvudvärk. Ha en riktigt god helg nu! kram och puss…”
Men jösses så jävla ytligt.
Människor som söker bekräftelse genom sin blogg är det värsta jag vet.
“Se vad jag har köpt! Titta vilken fiiiin NY mobiltelefon jag har skaffat mej! Ååååå…vi HADE DET SÅÅÅ HIMLA bra på vår semester så jag trodde jag skulle DÅNA!
Så får de till svar:” Men åååå en så fiiiin mobil du har köpt!
Eller: “En sååån himla hääääärlig semester ni har haft!”

Herregud.

Jodå, jag skriver om såna saker jag med på min “vanliga” blogg. Men jag skriver från mitt hjärta & mitt innersta. Jag behöver nämligen inte någon bekräftelse ifrån någon annan för att veta om jag duger i detta som kallas bloggosfären eller inte…
Jag skriver det jag skriver & förväntar mej inte heller att någon av mina vänner ska kommentera eftersom jag vet att det verkliga livet så mycket mer värt.
Dessutom har jag valt att länka till mina riktiga vänner på min vanliga blogg. Man behöver liksom inte ha en hel radda på typ 58 stycken länkar bara för att folk ska tro att man är en viktig person i bloggvärlden.
För jag menar…inte ens en bråkdel av dessa 58 st lämnar nån kommentar hos dej & du besöker ju dem inte heller. Eller hur?

Hej Johan!
Jag läste din artikel om Olli Aalto, en ts-kvinna som riskerar att förlora sitt jobb efter kommande könskorrigerande åtgärder. Jag vet att jag är lite sent ute, då artikeln publicerades för över en månad sen. Kanske har ni redan fått in liknande synpunkter från andra håll, men jag kunde bara inte låta bli att skriva.
Jag tycker att det var bra av er att uppmärksamma storyn, men blev riktigt arg när jag läste hur ni benämnde kvinnan som artikeln handlar om.

"I en öppen intervju för Rundradion sa han i tisdags att han hoppas kunna fortsätta sitt arbete inom kyrkan. Han menar att han under de trettio år han arbetat inom kyrkan så har han alltid skött sitt arbete klanderfritt."

I bara två meningar benämns hon som han hela sex gånger. Det är kränkande och förnedrande att som ts-kvinna bli benämnd som han och som ts-man bli benämnd som hon. Att folk i allmänhet kan säga fel, det får man lära sig att stå ut med, då det fortfarande är alldeles för lite kunskapsspridning kring detta ämne. Men jag hade definitivt förväntat mig mer av er, Qx, som är en community som säger sig stå bakom även transpersoner. Eller är det helt enkelt så att det där T:et lätt prioriteras bort? Att det inte betyder lika mycket?  För om vi transpersoner skulle betyda lika mycket, är jag säker på att ni hade gjort er besväret att ta reda på hur man använder pronomen rätt, när man talar till eller om transsexuella.
Jag hoppas verkligen att detta bara var en "olyckshändelse" / engångsföreteelse och att ni i fortsättningen är mer noggranna med dessa saker.
Hälsningar,
Tim

Självklart glömde jag en sak och fick skicka ytterligare ett mail…

Glömde nämna att fröken/fru Aalto inte ska bli kvinna, utan är en kvinna. Tyvärr är det bara så att hon tvingas leva i en mans kropp ett tag till.

Ligger i sängen och skulle egentligen läsa en C-uppsats som ska vara granskad på fredag. Men som så lätt händer råkadejag istället ge mig ut på internets oändliga hav och hittade då en artikel publicerad på Qx. Den handlade om en finsk ts-prästinna, som riskerar att inte få fortsätta sitt arbete som kyrkoherde efter att hon genomgått könskorrigerande operationer. Storyn i sig är rejält kränkande framför allt mot kvinnan,men även mot alla transsexuella och kvinnor (ang könsroller) överhuvudtaget. Bra initiativ av Qx att uppmärksamma incidenten.
MEN! Qx är  den största HBTQ-communityn i sverige och man tycker då att de borde kunna uttrycka sig respektfullt mot transpersoner. I artikeln framgår det tydligt att det handlar om en kvinna, född i en mans kropp. Man väljer dock att formulera sig HELT annorlunda. Man skriver att “han” “ska bli kvinna”. De använder fel pronomen genom hela artikeln samt fortsätter att indikera att “han” inte är någon kvinna än, något jag tycker är enormt förnedrande och respektlöst.

Jag är en transsexuell kille och vill inte på något sätt bli benämnd som “hon” eller kvinna. Det hugger i själen var gång jag hör det. Inte heller vill jag bli identifierad som någon som ska bli man. Jag är en man. Jag råkade bara ha oturen att inte födas med rätt kropp.  Jag kan acceptera att man säger fel nån gång, det är trots allt så att de flesta aldrig haft någon transexuell i sin närhet eller ens träffat någon och därför inte är så bekant med termerna, vilka jag har förstått kan var förvirrande för folk utifrån. Men att, som Qx, kalla sig en HBTQ-vänlig community när man inte visar respekt för transpersoner, tycker jag är helt fel. Återigen är det bevisat att det där T:et inte riktigt finns där. Det är snarare HB(t)Q, där (t) är något man kan sätta dit för att det ska se fint och accepterande ut, men som man likväl kan kasta skit på (i andra sammanhang) eller vara så respektlös mot att man inte ens låter de vara sina egna kön. Vi möter tillräckligt med fördomar och felsägningar som gör ont, var dag. Vi behöver inte att de som säger sig stå bakom oss gör samma sak.

Om ni vill fortsätta ge ut ett budskap om att ni stöttar transpersoner, är det hög tid att läsa på kring ämnet.

Jag måste ta itu med en massa saker.
Försöka bli bättre.
Göra rätt.

Så jag ska ge mig själv läxor. Träna på sådant jag är dålig på. En sak i taget.
Den kommande veckan tänkte jag bli bättre på att inte svara på frågor.

Jag drivs ju av en som en vän brukar uttrycka det “tvingande ärlighet” som bland annat gör så att jag svarar på alla frågor jag får. Inte bara ja eller nej. På frågan om hur jag mår ger jag ärliga och utförliga svar. Svar som leder till följdfrågor. Som jag också svarar på. Och om och om igen finner jag mig i situationer där jag pratar och pratar och pratar om mig själv. Inte för att jag gillar det, utan för att jag helt enkelt utgår ifrån att folk frågar för att dom vill veta. Jag gör ju det. Ställer jag frågan om hur någon mår gör jag det för att jag vill veta.

Artighetskonversationer har jag aldrig förstått mig på. Jag vill prata om riktiga saker, komma till kärnan direkt. Jag är ganska effektiv så och resultatinriktad, och därför förstår jag inte riktigt varför man ska svara bra på frågan om hur man mår även om man mår skit bara för att leva upp till någon social kod.

Jag förstår att artighetskonversationerna uppenbarligen fyller något slags syfte för människor även om jag inte riktigt förstår hur eller varför. Därför ska jag under veckan som kommer träna mig på att inte svara duktigt, utan helt enkelt säga bra om någon frågar hur jag mår och sedan bolla tillbaks frågan. Då kanske jag kommer att uppfattas som trevlig också, vem vet?

Det ligger inte riktigt för mig. Det kan ju hända att jag är helt ointresserad av att få veta hur personen mår. Eller helt enkelt inte har tiden eller fokus nog att koncentrera mig och engagera mig i det eventuella svaret jag kommer att få. Men jag får helt enkelt anstränga mig och fråga ändå. Det känns lite falskt sådär, men så tänkte jag att jag kanske kan få nåt på köpet. Som att någon faktiskt ger mig ett ärligt och utförligt svar och jag kanske upptäcker nya sidor hos personer?

Men det handlar inte bara om artighetskonversationer. Det kan handla om helt andra saker. Seriösa eller väldigt personliga grejer där jag babblar på intet ont anande och får äta upp det sen. Jag säger för mycket. Ofta och alltid. Inte för att jag älskar att prata utan just för att jag är mån om att svara korrekt och sant, så länge det handlar om mig själv och ingen annan drabbas av sakerna jag berättar. På ett sätt kan man väl säga att min utmaning handlar litegrann om att jag ska lära mig ljuga också. Vita lögner. Eller i varje fall att undanhålla saker. Fan vet om det är något jag kommer att bli särskilt bra på eller vad jag ska tjäna på det, men det kan väl vara kul att testa nåt nytt?

Bolla tillbaks frågorna. Det ska jag träna på till veckan. Vi får väl se hur jag lyckas.

Läs även andra bloggares åsikter om artighetskonversationer

Men det här är väl inte någå nytt heller?! Att fejset o. rösten inte passar ihop?!

Då tar man fejset från en person o. rösten från en annan? Et voila!!! Wir haben eine Ybermensch!

Allt är ju fejkat nuförtiden. Bara falskhet o. skit…