Romancing the banal in a post-print world

Spread around Paris, Lyon, Barcelona and New York the friends Jeremy Egry (b. 1979), Aurélien Arbet (b. 1985), Marco Barrera (b. 1985) and Nicolas Poillot (b. 1978) get together in JSBJ. These French photographers not only produce their own zines and larger collaborative photographic publications, they also host the portfolio based website where they promote a large number of new and talented photographers.

http://www.jesuisunebandedejeunes.com/

In a recent post about fanzines (http://craighaggis.wordpress.com/2009/10/09/193/) I declared “The fanzine is dead, long live the fanzine” describing how the printed, stapled zine has found a new medium online.
I wrote that the zine was “a footnote in the history of the counter-culture” but I’ve since discovered evidence that, in fact, the printed zine is enjoying a quiet renaissance.
The Independent newspaper in Britain recently published a piece, headlined The scene that smells of zine spirit and found that the fanzine community in the UK is the healthiest it’s been for a decade. It reported that zine fests or symposiums are growing.
Check out the article here: http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music/features/fanzines%E2%80%94the-scene-that-smells-of-zine-spirit-1792675.html
The net appears to be aiding the zine scene as it can promote itself better and means quicker payment via paypal and therefore quicker shipping.
A weekend ago, here in New Zealand, where I currently live, I attended the annual Wellington Zine Fest, which received some coverage on Radio National. There was a range of zines, with many being personal ones or featuring cartoons. There wasn’t too many zines focusing purely on music, nor any sport ones, sadly. Surprisingly, it was busy and shows there’s quite an interest in the DIY print culture.

Ofjädrade vagnar gåvo ofta anledning till missöden. Påven välter 1488. (Ur Uppfinningarna, ett uppslagsverk från 1920-talet.)

Fast ibland är det ju just detta som är själva behållningen av att göra saker. Det är en av anledningarna till att jag ger ut fanzines — det ger mig anledning att läsa på om roliga saker. Just nu har jag till exempel börjat att lite smått göra verklighet av min idé att göra ett temanummer om steampunk. Med anledning av det har jag börjat läsa på lite om 1800-talsteknologi och tagit fram den fantastiska boken 100 år i ord och bild som är skriven 1899 och blickar bakåt på de senaste 100 årens utveckling. Det är fascinerande, så pass intressant att jag började skissa lite på en steampunkhistoria som skulle utspela sig i ett alternativt Sverige. Fast då dyker alla andra luckor i mina kunskaper upp och gör sig påminda — så jag känner igen mig en smula i det här inlägget från fantasybloggen om hur lång tid man kan behöva läsa på för att skriva ett enda stycke eller två.

Jag vet inte om det blir något av min steampunk-berättelse, men fanzinet ska nog bli av. Förr eller senare. Om jag inte fastnar för mycket i efterforskningarna.

Jag gillar hur som helst den fantastiska optimismen och de fina skildringarna av de oerhörda framstegen. Jag har lärt mig att den stora lokomotivtävlingen som anordnades av engelska parlamentet 1829 faktiskt vanns av svensken John Ericson med hans lok The Novelty, men att han avstod priset till det något långsammare men tekniskt överlägsna The Rocket som konstruerats av George Stephenson. Sverige var lite efter, men på vissa fronter visade man framfötterna. 1897 hade Sverige störst järnvägsnät räknat per invånare i hela Europa, och i världen hade bara USA fler kilometer järnväg per person än vi.

Jag har också läst om det misslyckade jättefartyget Great Eastern som sjösattes 1857 och råkade ut för alla möjliga missöden. Under första resan föll kaptenen överbord och drunknade och fartyget gick på grund, förutom att den krängde mer än man förväntat sig och passagerare skadades av möbler som for omkring. Under en av de senare resorna bröts skovlarna i hjulen sönder och rodret gick sönder så att en kunnig passagerare var tvungen att rycka in och konstruera ett nödroder. Det gick heller aldrig att fylla den enorma passagerarkapaciteten.

Ett litet smakprov av stilen, och av 1800-talets framsteg:

Ännu för ett femtiotal år dedan var det en affär på tio till tolf dagar att göra en tur från Stockholm till Malmö med diligens, den tidens snabbaste och bekvämaste befordringsmedel till lands. Ej nog med långsamheten, äfven kostnaderna för en sådan färd förefalla oss rent af orimliga, i det att en diligensplats för detta samma afstånd, som vi nu kunna tillryggalägga på 14-15 timmar bekvämt sofvande i en kupé nätan som hemma hos oss själfva och för en kostnad af cirka 30 kronor, den tiden betingade bortåt 100 kr., oberäknadt lefnadskostnaderna under den långa resan, hvilken naturligtvis äfven satte den resandes fysik på kraftprof, som kanske skulle knäcka eller åtminstone afskräcka till och med ganska härdade nutidsturister.

Ibland tycker jag att jag kan unna mig lyxen att fastna i efterforskningar och läsande. Jag har en ganska hög stapel böcker i fönstret i sovrummet, som är tänkt som bakgrundsläsning för att skriva huvudartikeln och kanske ett par recensioner i steampunkfanzinet. Det är trevligt.

Fast ibland är det frustrerande att de resultat jag kan visa upp och det jag kan säga att jag har gjort är så litet.

(Som igår, när det tog mig över en timme att skriva en fotnot till ett inlägg på min fysikblogg, som jag fick någon annan att skriva för att jag inte tyckte att jag hade tid… Sen blev förstås fotnoten det bästa av allthop tycker jag nog, för den tillför information och säger något mer än det alla andra redan sagt: kolla här, och läs om hur mycket energi det egentligen är fråga om i partikelkollisionerna i LHC. )

Not everyone I know is a fan of blogging; hell, some people are even downright suspicious of it. Personally I’ve always really enjoyed it (I love writing, and it’s just another way of getting to write), but there’s no denying that bloggers have got somewhat of bad reputation in certain circles.

It was really refreshing, then, to have a lecture from Joanna Geary – web development editor at the Times. She’s been blogging for years and pretty much got her job as a result of her blog.

Obviously it’s going to take an element of luck and a natural nous for blogging which not all of us will have been blessed with, it’s really encouraging to hear that blogging can be an exercise in career development as well as just a pet project.

I suppose it shouldn’t really come as that much of a surprise. Blogging is a way of getting your writing out into the public domain, and so there’s always the chance that someone of consequence might see it. Not that many people actually read my posts, of course (although my music blog did receive a brief flurry of attention when it was featured on the WordPress front page for 24 hours last week, rocketing my blog stats from a maximum of 17 views in a day to a maximum of nearly 700.)

I’m sure I remember reading that the wonderful Andrew Collins first got invited into the NME offices on the strength of a fanzine he’d put together. It was what got his foot into the door, and he eventually ended up as their features editor, as well as going on to edit Q.

In a world in which everything can be found online, who’s to say that blogs aren’t the new fanzines? After all, the vast majority of them are created on a very lo-fi basis, by people who genuinely care about what they’re writing about. They’re not something to be suspicious of; they’re something to be embraced.

Can I have a job now, please?

In her book ‘Slanted and Enchanted : The Evolution of Indie Culture’, Kaya Oakes sets out to find out exactly what ‘indie’ means these days.

Oakes’ qualifications for this mission are that she teaches writing at the University of California, Berkeley and is a co-founder of the Kitchen Sink magazine (“for people who think too much”) where she is now senior editor.

Oakes’ well honed journalistic skills mean that she is able to give a pretty good, if slightly stodgy, overview of the topic. I think the writing should have been livelier and some of the conclusions struck me as overly clichéd and predictable. When she writes things like how there is a need to find “an identity in the increasingly consumerist and conservative culture of the late eighties“, it reads too much like a sociological text-book.

Also, since most of her examples come from in and around the Bay Area, she doesn’t  really give enough insights into how indie perceptions vary throughout America. When she does venture further afield she stays in safe hipster territory of cities like Brooklyn, Portland, Olympia and Seattle.  This is a weakness because I’m sure the youth culture in these cities are a world away from that of middle America. Oakes admits herself, for example, that  Berkeley has “general tolerance for freakishness in young people” which means the kids regard creativity and experimentation as a right rather than a luxury.

On a more positive note, Oakes deserves credit for  broadening the narrative of ‘indie culture’ beyond the already well documented underground music culture. So, whilst the descriptions of Post-Punk, Indie Rock and the Riot Grrrl phenomenon take up over a third of the book, she also covers  fanzines, comix and home-made crafts. She shows how fanzines and small presses played a significant role in the creation of independent culture in the eighties and nineties.  As one of the  main players, Lawrence Livermore, says: “zines were the MySpace of those days”.

And,after a day at the 2008 Renegade Craft Fair in (you guessed it !) San Francisco she concludes that “crafting is a kind of backlash against the accelerated nature of consumer culture in the 21st century”.

At the start of the book, Oakes quotes the assertion by one of her students that “indie’s really just hipsters in skinny jeans”. This she rightly regards as proof that corporate America has effectively co-opted indie values and used them as a basis for  niche marketing. Despite this, she argues persuasively that the disdain for the business orientated mainstream and faith in DIY remains as strong as ever.

The resistance to indie as a brand is reflected in the Kitchen Sink magazine section on music reviews (Louder Than Words) where editor Jeff Johnson maintains defiantly that “we resist the commodification of what interests us”.

Oakes ends on the upbeat reflection that despite the exploitation of indie culture there is strong evidence that individuals are able to change and adapt in the present economic climate. She ends by asserting that  “independence means rebellion, risk, tenacity, innovation and resistance to convention.”. Amen to that.

Heute ist irgendwie mein Austellungstag… naja der Tag heute war sowieso komisch… Aber auf jeden Fall eröffnet in der Königstraße 16 (Altona) demnächst der erste Hamburger Showroom und Mediensalon für Magazinkultur. Dort sollen internationale Magazine und Fanzines aus den Bereichen Kunst, Design, Fashion, Architektur, Urbanismus, Fotografie, Illustration, Aktivismus, Comic und Musik ausgestellt werden. Klingt durchaus cool, wie ich finde.

Am 19. November um 19 Uhr gibt es den ersten Hamburger Magazinmarathon mit den Herausgebern der Magazine:
Dare, Gudberg, Hoffnung, Nicht Jetzt, Kultur & Gespenster, SpaceMag, Spring, Supra – kenn ich alle nicht wenn ich ehrlich bin. Viel mehr Infos habe ich im Netz jetzt auch nicht gefunden… Da hilft wohl nur noch: HIN GEHEN! ANGUCKEN!

Die hier hängen da aber wohl irgendwie mit drinne: http://www.art-lawyer.de/index.php5?page=9#gallery

http://artlawyer.wordpress.com/2009/11/09/art-lawyer-gallery-presents-blatt-contemporary-magazines-hh-19-11-2009/

Efter vissa diskussioner om det här med spoilers funderade jag igenom vad jag vill skriva om böcker egentligen, och uppfann tre olika kategorier för bokskriverier. Dessa beskrev jag i ett recensionsmanifest i ett tidigare nummer av pappersfanzinet Landet Annien, som var avsett både som en sorts varudeklaration och som riktlinje för folk som skriver recensioner till mitt fanzine.

Nu fick Fantasybloggens diskussion av recensioner mig att äntligen bestämma mig för att lägga upp detta till allmän beskådan. Jag har ändrat ett par formuleringar efter noggrannare eftertanke. Man får gärna komma med synpunkter!

Här är alltså de tre olika kategorierna: recensioner, bokbabbel, och analys.

Recensioner

Enligt min mening är själva poängen med en recension att fungera som konsumentupplysning. En recension ska helst ge läsaren en uppfattning om ifall boken är något som hon eller han skulle vilja läsa. Det är det jag kommer att ha som riktlinje för recensioner i det här fanzinet (och på bloggen).

Eftersom många vill veta så lite som möjligt om vad som faktiskt händer i en berättelse innan man upplever den själv, tycker jag att det är rimligt att recensenter undviker att avslöja slutet. Man kan ge ledtrådar om att det finns viktiga vändpunkter i intrigen, och man kan skriva om hur man reagerar på dem — ifall de till exempel var överraskande, eller klumpigt hanterade, eller sorgliga — men vad som faktiskt händer bör man hålla inne med. Samma sak med slutet, det går förstås bra att skriva huruvida slutet fungerade väl, bröt av i stil mot den tidigare berättelsen, lämnade trådar hängande, och så vidare — bara man är lite försiktig, och låter bli att tala om det faktiska händelseförloppet förstås. Detta får bli min skiss till spoilerpolicy.

Däremot borde recensionen fokusera på hur verket är komponerat och skrivet — vem är intresserad av detta, vilka skulle uppskatta det? Är det väl genomfört, lyckas författaren med vad hon eller han verkar försöka göra? Sådana saker är intressanta.

Bokbabbel

Det jag tycker är allra roligast är egentligen inte att upplysa folk
om bra böcker, utan att diskutera intressanta detaljer. Den här
sortens skrivande tror jag att jag ska kalla för bokbabbel. Bokbabbel är för övrigt det jag tycker är det allra roligaste sättet att prata om böcker när jag träffar någon som har läst samma som jag. Det är då man börjar jämföra sina intryck av
geografin i en skog där träden flyttar sig, eller fundera på vad som drev den där munken att byta sida, eller grunna på hur kamouflage-funktionen i Angelos utility fog egentligen fungerar.

Alla utläggningar om vetenskapen i olika berättelser, också något som roar mig, hamnar förstås i den här kategorin.

Ett problem med bokbabbel är förstås att det ofta är precis det som gör en bok spännande som är kul att plocka isär och titta närmare på. Hur hängde egentligen de olika hoppen mellan parallella världar ihop i Brasyl? Ska man gå in på det är det svårt att undvika att säga något om vad som händer. Å andra sidan kanske det inte alltid
är så att detaljerna som avslöjas förstör något av spänningen. En möjlig lösning är att börja varje sådan text med att tala om vilken sorts saker som kommer att avslöjas. Är det perifera detaljer om klädedräkt, eller är det något väldigt centralt om hur förrädaren gick till väga för att smita?

Analys eller diskussion

Det kan också vara väldigt kul att analysera ett verk lite djupare, och till exempel plocka isär förutsättningar och världsbild. Eller för den delen språk och komposition. Helt klart är att sånt alltid kräver att man avslöjar
olika aspekter, och mer eller mindre förutsätter att läsaren är bekant med verket (eller avser att bli det) och att “spoilers” inte är ett problem.

Följden blir förstås att jag rekommenderar alla som mest är intresserade av att uppleva ett verk själv att inte läsa den här typen av texter alls om man inte först läst det verk det handlar om. För att vara rättvis kanske det borde poängteras i början av texten, eller i någon sorts tydlig not.

fanzine colores nace con la intención de promover el trabajo de artistas emergentes, nuevos creadores y aquellos consolidados mediante una propuesta peculiar: a partir de un color se crearán las obras, que formarán parte de un fanzine trimestral y monográfico, a través de sus colaboraciones.

hay tantos artistas como colores podemos inventar, por eso hemos creado este espacio para ellos; y así, este pequeño proyecto nace desde una idea y la ilusión de que se convierta en algo permanente, incluso más allá del papel y de internet.

Para estar al día con todo lo que sucede en el proyecto, visita nuestro blog para colaborar, o para más información, podéis escribirnos a fanzinecolores@gmail.com

foto de Chris Craymer