MIT-professorn Daron Acemoglu ger detta svar:

People need incentives to invest and prosper; they need to know that if they work hard, they can make money and actually keep that money. And the key to ensuring those incentives is sound institutions — the rule of law and security and a governing system that offers opportunities to achieve and innovate. That’s what determines the haves from the have-nots — not geography or weather or technology or disease or ethnicity.

Put simply: Fix incentives and you will fix poverty. And if you wish to fix institutions, you have to fix governments.

Detta är i överenstämmelse med min egen såväl teoretiska som empiriska förståelse av grunderna för ekonomisk utveckling – men jag har en känsla av att de som engagerar sig mest högljutt mot världens fattigdom inte har professor Acemoglus centrala insikt (eller incitament att förespråka den).

Sitter här och myser, maken har satt upp stjärnan och belysningen på balkongen, själv har jag tänt många ljus i vardagsrummet. Dottern kom hem från Indien igår och idag dök hon upp här med sin fästman. Vi bjöd på kaffe, pepparkakor och gräddgrönmögelost. Hon hade med sig presenter till oss och det är så spännande när man får något från främmande land. Ett fint te med en silversked utanpå den vackra silverpåsen det låg i, Genesa elefantguden i mässing med snabeln åt vänster vilket lär ha andlig innebörd. En sidensjal så vacker i bronsfärgad bakgrund och turkosgröna blommor, indiskt godis som vi fick behålla en del av så nu blir det inget problem med vad vi ska ha till kaffet ikväll, för min del blir det te måste pröva den nya vi fick. Ett handgjort halsband i orange var inte alls så dumt. En förpackning med kardemummakapslar och en med kanelbark. Skönt att hon är hemma igen ….

Företaget hon hälsade på var alla anställda från Indien, de var alla så imponerade av vår dotters kunskap om Indien. Hon funderade över vad som gjort att hon kunde så mycket om Indien och kom fram till att det var mammas “fel”. Jag har ju varit  fascinerad av Indien så länge jag kan minnas, maten började vi laga för väldigt många år sedan, vår kryddhylla var sprängfylld av kryddor som vi köpte i en invandraraffär som då fanns i stan. Kokböcker om Indisk mat har vi många och ungarna fick alltid vara med när vi höll på med alla kryddhögar före själva matlagningen.

Sen upptäckte vi Govinda en restaurang i Hare Krishna rörelsen som bara serverade Indisk mat i de typiska metallbrickorna med olika fördjupningar där de olika smakerna sött, salt, surt och beskt möttes. Fest för oss när barnen växte upp var att äta på generösa Govinda.

Sen brevväxlade jag med många olika indier när ungarna var små vilket var intressant då de hade så mycket att berätta om sin vardag det var ju inte alls jämförbart med min vardag. Att läsa om deras ormar som bodde på taket till sitt hus var ju en rysare för mig, jag som har varit så ormrädd tänkte ju på hur det skulle vara att ha små barn i ett sånt land. 

Långt senare mötte jag människor via Stockholmsastrologerna som åkte så ofta de kunde till just den stad min dotter nyss var i Bangalore. Där bor nämligen en av de guru som folk vallfärdar till, Sai Baba. Jag läste rätt mycket om honom och hans tankar under en del år, men åka dit är inte min grej. Jag har aldrig varit något för avgudan av gurus på det viset, att sitta där i timmar och vänta på ev upplysning. Samtidigt som man oftast blir magsjuk och får ligga på en tunn bastmatta i de små mycket enkla hus som fanns tillgängliga för de som ville vara nära sin guru. Att de kunde komma en kobra ringlade in i rummet fick man liksom ta när det hände … Värmen, dammet och fattigdomen allt i närbild var något jag valde att avstå ifrån. Jag tål inte värme så bra har aldrig gjort så det var inte så svårt. Sen är jag för bekväm helt enkelt, jag är ingen äventyrare på sånt vis.

Så vår dotter har hört mycket om Indien genom åren och klart att hon då kan mer än normalt. När hon sa till indierna att det var mammas intresse som hon lärt sig av, då tyckte de att jag verkligen skulle komma dit och hälsa på. Men jag tror inte jag någonsin kommer dit, har alltid varit rädd för att se den där fattigdomen, som en käftsmäll rakt in i själen, alla människor, hundar och andra djur som mår så dåligt vet inte om jag någonsin skulle klara det. Har alltid varit rädd/fascinerad av Indien och kan inte förklara varför på något vettigt vis.

Middagen blir sen ikväll, vad ska vi äta frågade jag maken? Han hade funderat på det när han var ute och luftade Watson. Biff Rydberg sa han lök, råstekt potatis, dijonsenap och rå äggula när det serveras. Mmm sa jag, har du verkligen lust att stå så länge och laga mat undrade jag? Tursamt hade han lust med det, så jag sitter här och njuter av dofterna som kommer från köket.

Igår på njurmottagningen mötte jag en ny läkare, överläkare denna gång och han var så himla bra kom både maken och jag överrens om. Det var nu sista veckan på den här tremånadersperioden, jag börjar nästa vecka med att bara ha en blodprovsdag och sen avsluta veckan med läkarbesöket, provet kan jag ta på mitt eget lab här hemma. Så skönt att allt har gått bra och att jag sakta men säkert får trappa ner kontrollerna. Läkaren tog även bort lite mer tabletter så nu är jag nere på 2 kortisontabletter, det är den dos jag ska äta resten av mitt liv. En tablett sattes ut då jag nu har fått immunitet mot det virus som min donator bar i sin kropp, men som jag aldrig hade haft.

Det nya såret såg fint ut sa en syrra och bytte förband, nästa gång jag duschar kan jag ta av bandaget och strunta i att sätta på något nytt om jag inte vill. Men jag sätter nog dit ett nytt några dagar till, det är känsligt där och alla jämrans byxor har ju blixtlåset som trycker precis över såret.

Jeg har vært ei fattiglus hele mitt liv. De fem siste årene har jeg vært mer blakk enn noen gang. Du har sannsynligvis hatt mer penger å rutte med enn meg, kjære leser. Jeg har sjelden vært over NULL på kontoen min, og har måttet tenke meg godt om hver gang jeg skulle kjøpe ei bukse. Har ønsket meg nye klær til bursdag og jul, for å slippe det regnestykket, fordi det oftest endte med at jeg ikke hadde råd. Det har hjulpet å være gift med ei veldig tålmodig og generøs kvinne, men det har vært plagsomt å være så lite i stand til å bidra til familieøkonomien.

Tidligere har jeg levd aleine, og vært enda verre stilt. Regninger har jeg vært nødt til å drite i, og ta etterhvert som pengene kom. Og de kom ikke. Jeg har mistet titusener av kroner jeg hadde krav på fra det offentlige, fordi de aldri fortalte meg det og fordi når jeg fant ut av det, var det ingen tibakevirkende virkning for mine rettigheter. Jeg har latt være å søke midler også, fra både trygdeetat, sosialkontor og arbeidsformidling, sikkert hundretusener av kroner, fordi jeg ikke orket tredemølla. Fordi jeg var for svak og syk, og manglet tillit til at mennesker virkelig ville hjelpe meg

Jeg har betalt mye mer til mine kreditorer enn jeg burde, fordi jeg har ikke har orket å se på regningene, og latt dem gå til inkasso. Jeg har opplevd å komme hjem, og finne døra til den 17 kvadratmeter store hybelen min plombert av namsmannen, på grunn av ubetalte regninger.

Jeg har, kort sagt, vært ei fattiglus.
- men det har ikke gjort meg ulykkelig. Det er ingen smerte og lidelse i en tom bankkonto.

Ulykken ligger i å mangle kontakt med seg selv, sin livsfølelse. Smerten ligger i å ikke føle noen ro. Mangel på lykke er en sjelelig tilstand; en mangel på åpne kanaler inn til vår livskraft. Tragedien er å se kjærligheten ligge brakk, fordi vi ikke får tilgang til de kreftene vi vet bor i oss.

De som tror vi kan leve lykkelig i samfunn uten høye idealer, tar feil. Samfunnet trenger likhet, frihet og brorskap i god blanding og balanse. Det gir oss den nødvendige materielle og mellommenneskelige tryggheten til å skape vår egen lykke. Men vi trenger sjelefred også, og der ligger nøkkelen.

Sjelefreden ligger i vår bevissthet; i vår evne til å holde hodet kaldt og kroppen i ro når regningene renner inn, slik at man er i stand til å ta de fornuftige grepene. Jeg var IKKE der, og som følge av det gikk regninger til inkasso, og namsmannen kom på døra. Men så snudde jeg, og begynte å snakke med kreditorer og banker, og da fant jeg en sjelefred som lot meg ta ytterligere grep. Jeg var fremdeles like forbanna fattig, men jeg slapp å plage med selv med dårlig samvittighet fordi jeg ignorerte den vanskelige situasjonen min.

For meg er dette en fortelling om hvordan sjelefred aldri kan oppnås gjennom flukt. Den kan bare oppnås gjennom å se problemene i hvitøyet, og ta ansvar for egne handlinger. Ved å ta ansvar for mine handlinger, skapte jeg det fundamentet jeg trengte for å gå dypere i meg selv, i jakt på lykken. Det høres teit ut; men jeg dro meg selv opp etter nakkehårene!

Det var en lang og utfordrende prosess. Det har tatt årevis. Og det har vært tungt for både meg selv og mine nærmeste. Men jeg er stolt av å ha gjennomført den. Jeg er stolt av resultatet. Jeg er lykkelig.

I dag står det klart for meg at lykke slett ikke skapes av ytre ting. Jeg er fremdeles ingen rik mann, men den store forskjellen ligger i hvordan jeg er menneske i dag. Velstand er ikke det samme som lykke. Lykken skapes av meg og i meg, og den ER meg når jeg lykkes med det. Slik er jeg menneske.

Jag läser Fogelströms staden-böcker och fascineras av min hemstads historia.1920: ”Man borde protestera, säga upp sig, visa att man inte godkände vad som helst. Men det gick inte. Det var bara att ta emot och vara tacksam över att man ändå hade arbete. Det gick ju flera hundratusen arbetslösa i landet. Inte fick man något understöd heller om man blev utan arbete.”

Det är det som gör så ont att se, hela tiden runtomkring mig, 2009. Hur människor här förnedrar sig till skitens botten i skräck för att annars förlora den sketna lilla inkomst de får. Vakten i mitt hus, Justo, som jag skrev om för ett tag sen sa samma ord som de i boken.

Ska man verkligen bara stå bredvid och titta på? Är man inte bara en liten lort då?

Justo bor där nere i cykelkällaren nu. Han verkar inte alltför missnöjd faktiskt. Han har skaffat sig en radio och på söndagarna hänger hans fru och barnbarn i trappen. Det är så otroligt vad grymma liv man kan vänja människor med. Jag skulle dö av tristess. Dygnet runt på samma plätt. Jag är å andra sidan en grymt överstimulerad person som kanske skulle må bra av att lära mig att göra ingenting. En liten stund.

Jag skulle köpa en Lonely Planet Guatemala för jag ska dit imorrn och resa runt i tio dagar med en grupp konsumentföreningssvenskar. Det slutade med att jag köpte en Lonely Planet Sweden och ja… patetiskt men jag blev alldeles rörd där jag stod i bokaffären och tittade på vackra bilder i fyrfärg från Gamla Stan och Bohuslän. Jisses vad man blir hemkär som utlandssvensk, haha.. Trodde aldrig det skulle hända mig, jag som bara ville bort från Sverige jämt, så fort jag fick chansen.

Jag kämpar vidare med min tjejgrupp i slummen. En hyllning till världens alla fritidsledare, jag är grymt imponerad av er! Att orka göra fem dagar i veckan vad jag gör en dag i veckan.. I lördags var vi ut på landet och när jag kom hem på kvällen var jag så utmattad så jag var tvungen att sova i 11 timmar. Kimberly försov sig och kom försent så jag hade dåligt samvete hela dagen för att vi gav upp väntandet och lämnade henne åt sitt öde. Jennifer glömde en av projektets kameror hemma och den skulle hon ju lämna vidare till nästa tjej så vi fick organisera och planera om i evigheter hur det skulle lösa praktiskt nu. Linsey råkade radera alla sina foton och grät i en timme. När vi satt och pratade om ingenting lite senare slängde hon sig plötsligt runt min hals och gav mig en spontan glädjekram som värmde varenda cell i kroppen. Nicole halkade på en klippa vid floden och ramlade illa på ryggen. Hela hon blev lerig och några minuter senare lämnade hon gruppen springades och jag fick springa efter och när jag kom ikapp gömde hon sig på toan och jag svettades som en gris och kunde knappt andas efter språngmarchen. Margarita sa inte ett ord på hela dagen och jag ser hur hon kämpar för sin plats i gruppen. När vi pratade om regler vi skulle ha i vår grupp så att alla ska känna sig välkomna och må bra, så la Jennifer förslaget att en regel skulle vara att alla måste prata så att alla bidrar till gruppen. Hon tittade på Margarita när hon sa det och Margarita skruvade på sig och vi balanserade på en smal spång mellan gruppdemokrati och elakheter.

På bussen tillbaka skojbråkade några och retades och kallade varandra för lesbiska och jag tittade ut genom fönstret och funderade på hur, och när – om någonsin – det temat ska avverkas.

Jag har iallafall fått dem att inte kalla mig ”profe” (typ ”fröken”) och istället får jag vara bara Ania. De var nöjda och jag var nöjd och glad och tack och lov hade jag med mig Emma från vårt kontor i Stockholm som var på besök. Annars hade jag väl däckat under en hög tjoande trettonåringar.  Tack Emma!

Jävla bögmånad. Förstår alla som tar sitt liv, knarkar sönder sig, slår sin fru, låser in sina barn, kör på fyllan, laddar ner musik, eller dricker hembränt under den här månaden. Allt är ju nämligen ankskit rakt igenom. Har av någon anledning missat en massa räkningar sen förra månaden, plus att jag får alla en gång per år-fakturor i just November, så denna månaden har jag lagt typ halva lönen bara på att betala jävla räkningar. Vilket gör att jag kommer att få dra ner på supandet, knarkandet, horknullandet och shoeshoppandet i December, samt att alla kommer att få handgjorda kottleksaker i julklapp.

Nä riktigt så illa är det inte, men jag kommer att få göra matlådor, inte supa så mycket, och kanske inte handla tusentals dataspel. Vilket är lika bra ändå, har börjat ogilla mig själv för mycket när jag dricker, blir mest dryg nuförtiden. Ska spara fylle-jaget till väl valda tillfällen istället och dra fram som en överraskning med lite tid mellan gångerna, snarare än att alla går runt och väntar sig det hela tiden, så hinner ingen lessna.

Detta inleds i helgen, då jag inte ska gå ut, utan istället köpa hem lite sprit och mysa hemma, som en äkta svenne.

Det närmar sig december och som om det inte vore nog med att Radiotjänst passar på att önska god jul med att ta en femhundring direkt ur julklappskassan är det dags för de sedvanliga insamlingarna på dagis. Den här gången handlade det om 40 kr till julklappar till fröknarna. Visst är det trevligt att tacka för terminen som varit med en liten present, men var går gränsen egentligen. Jag tycker att 40 kr/barn känns överdrivet mycket. På 15 ungar blir det sammanlagt 600 kr. Det innebär en present a 200 kr till varje fröken. Personligen tycker jag att det räcker med något symboliskt, det är väl tanken som räknas inte värdet på prylen?

Jag får alltid lite ångest av dessa föräldrainitierade pengainsamlingar.  Man är ju inte skyldig att betala, ingen kommer skicka kronofogden på dig, men man känner sig ändå pressad att göra det.  Om man inte gör det kommer man  1) uppfattas som snål 2) bli stämplad som fattiglapp.

40 kr är väl inte så farligt, tänker kanske ni. Nej, för de allra flesta är det inga problem. Särskilt inte i det lite finare bostadsområdet i norra Uppsala där dagis ligger. För de kostymklädda papporna med en månadsinkomst på en bit över 30 000 är 40 kr en struntsumma. Det borde väl alla ha råd med, eller? I sådana sammanhang blir det extra jobbigt att avvika. Det pågick en liknande insamling i våras, mitt i det värsta socialbidragskaoset, och jag hade verkligen inte möjlighet att avvara ett öre. För 40 kr kan man få två middagar.  Jag deltog inte i insamlingen till fröknarnas presenter. Det var skitjobbigt. Jag skämdes som fan. Inte blev det bättre av att en av mammorna som är drivande bakom dessa insamlingar jobbar i kassan på ICA. Jag handlade på Konsum i flera månader efter för att jag tyckte det var så pinsamt.

Som om inte det vore nog ska vi betala en hundring per skalle(!) till någon slags föräldrakassa. Jag förstod aldrig riktigt vad de pengarna skulle användas till. Adventskalender, nya leksaker…? 1500 till oklart ändamål alltså. Jag undrar vad som händer om jag avstår från det, får Noah inte leka med de nyinköpta prylarna då?

9. November hadde jeg en kronikk på trykk i Hamar Arbeiderblad, med tittelen “De fiktive kjønnsforskjellene“. Dagen etter fikk jeg svar fra medlem av Stange SV; Irmelin Sander. Svar på innlegget ble skrevet mens jeg satt på fly til Georgia og sendt inn til avisen samme dag, men først i dag kom den altså på trykk i avisen. Siden HA, har passordbegrensninger på sine sider, har jeg lagt inn Irmelins svarinnlegg under kommentarfeltet på mitt forrige innlegg. Mitt svarinnlegg i dagens avis kan leses her:

Det må være trist å være sosialist!

Tirsdag 10. november svarer Irmelin Sander på mitt innlegg om likelønn: «De fiktive kjønnsforskjellene». Innlegget handlet egentlig om likelønn, men Sander henger seg i stedet opp i et gammelt Thatcher-sitat om sosialistenes tenkemåte som jeg trakk frem i en sammenligning: «So long as the gap is smaller they’d rather the poor were poorer».

Irmelin forsøker ikke engang å benekte sannheten i Thatchers sitat. Hun understreker tvert imot at hun egentlig er helt enig. Så lenge elendigheten er begrenset, kan vi godt ha det ganske dårlig alle sammen. Så lenge lidelsen er lik er allting godt. Det lyser misunnelighet lang vei, og hun forsøker ikke engang å benekte det: «Jeg har aldri levd i nød, selv om jeg som jentunge husker at vi bare hadde brød, smør og sennep ved noen anledninger. Det går, – det går i en overgang, og det er lettere å leve med når ikke naboen går forbi med et glinsende helt grønt eple i hånda, eller slikker på en diger softis!», skriver hun.

Jeg beklager å si det Irmelin, men jeg synes virkelig det er trist at du har et slikt syn på samfunnet rundt deg. Jeg synes det er trist at du ikke evner å glede deg over den velstanden vi har i dagens Norge. Jeg vil anbefale deg å sette deg ned, trekke pusten, se deg rundt, se hvor bra du har det, og tenke over hvem som virkelig er bakstreversk. Hvem er det egentlig som vil skru klokka -og vår sivilisasjon tilbake? Det er ikke meg!

God oppvekst?
Jeg fatter ikke hvorfor jeg skal unnskylde og skamme meg over vestlig sivilisasjons suverenitet. Ja, Irmelin har helt rett i at jeg er priviligert. Jeg har aldri forsøkt å legge skjul på at jeg er vokst opp i et møblert hjem, med tilgang til bøker og annen kultur. I store deler av min oppvekst har jeg også vanket i ganske radikale teatermiljøer, som Irmelin kjenner godt, der jeg har fått kulturell input som jeg er takknemlig for den dag i dag. Forskjellen på meg og Irmelin er at jeg ikke har tenkt å skamme meg over at jeg er priviligert. Jeg har ikke tenkt å gå rundt å være flau over velstanden vi har i vår del av verden, eller beklage høylydt at jeg var så heldig å ha et trygt barndomshjem og foreldre som stilte opp. Jeg er tvert imot stolt over det. Jeg er stolt av min familie, jeg er stolt av oppveksten min, jeg er stolt av Norge, og jeg er stolt av vårt frie, velstående og demokratiske samfunn. Jeg skulle ønske Irmelin også ville klare å være det, både for politikkens del, og hennes egen del.

Menneskesyn
Jeg må si jeg priser meg lykkelig over å ikke ha samme menneskesyn og verdensoppfatning som Sander. Det må være utrolig trist å aldri kunne glede seg fullt og helt over lykkelige hendelser i livet. Når man tror at det ideelle er likhet, og at verden er et nulsumspill, må hver eneste glede i livet ha en fryktelig vond bismak. Det kan jo ikke være spesielt hyggelig å innbille seg at hvert gode man tilegner seg kommer på bekostning av noen andre. En viss grad av misunnelighet finnes riktignok i oss alle på en eller annen måte. Jeg kan også ta meg selv i føle dette iblant. Av og til er det ting jeg skulle ønske jeg hadde råd til, men det faller meg aldri inn å tenke noe så irrasjonelt som at andres velstand er på bekostning av min!

Frykt for mangfoldet
Et annet aspekt som både forundrer meg og skremmer meg litt er Irmelins frykt for mangfoldet. Det er ikke så viktig hvordan vi har det, men at vi har det så likt som mulig. Jeg synes det er rart at Irmelin, som jeg ellers personlig kjenner som et åpent, varmt og inkluderende menneske, kan ha slike oppfatninger. Er det noe jeg virkelig har lært igjennom det kulturelle miljøet i suttung-bevegelsen, ungdomsteateret, kulturskolen og musikkinja på Stange Vgs så er det nettopp respekten for,- og gleden ved mangfoldet. Jeg har alltid undret meg over at så mange i disse miljøene trekker til den radikale venstresiden i politikken. Det er jo nettopp i de mest venstreradikale samfunn at respekten for det flerkulturelle har vært aller minst. Mangfold er nemlig også aksepten for at mennesker har ulik bakgrunn, talent, oppvekst og utgangspunkt. Målet må jo være å skape et samfunn der alle har like muligheter, ikke et samfunn der det er mest mulig likhet. Det gjør meg intenting om naboen min kjøper champagne til 20.000 kr, og kjører rundt i en Lexus, så lenge alle har de formelle mulighetene til dette hvis de jobber hardt og bruker sine talenter.

Nullsumspill
I skrivende stund sitter jeg på et fly til Georgia. Der skal jeg møte Unge Høyres søsterparti i landet, Young Rights. De er i opposisjon til det sittende regimet og jobber for grunnleggende menneskerettigheter og et objektivt rettsvesen. Velstandsnivået der er et ganske annet enn vårt. Jeg drar imidlertig ikke dit for å unnskylde velstanden jeg lever i, men for å dele av våre erfaringer i Norge. Jeg er glad jeg kan se alle menneskene der i øynene, og føle at jeg gjør det jeg kan for å jobbe for at de også skal kunne bli et fritt, velstående demokratisk samfunn en gang. Jeg er glad jeg slipper å tenke at jeg har det bra på bekostning av dem. Verden er nemlig ikke et nullsumspill. Verdens rikdom har mangedoblet seg i løpet av bare de siste 50 årene. Vi kan alle få det bedre. Derfor må det være så utrolig trist å tenke som Sander. Det må være trist å være sosialist!

Imorgon avslutas Kyrkornas globala vecka som i år har uppmärksammat under vilka hemska förhållanden bärbar elektronik produceras under. Jag tänkte avsluta min bloggserie som uppmärksammar sak, Afrikas mobilkrig, med filmen ovan (den finns även här). Den är till skillnad från de andra filmerna jag visat på bloggen väldigt kort, bara 2 minuter och 44 sekunder. Här är tips för hur du stoppar Afrikas mobilkrig.

Du har kommit från tundrans älskade land, med eller utan din kära familj, traditioner som avslutas och tas upp i det nya landet Sverige. Du har ditt modersmål och tvingas lära dig “lagom” språket svenska. Språka på Svenska. Ett helt nytt folk möter du som aldrig känt krigens dödsskugga, aldrig känt otryggheten och närkontakt med döden. Hur skall du klara dig i detta avlånga nordiska land med fyra årstider. Du kanske är van med två årstider och båda rätt så varma. Slår upp ögonen på morgonen och du ser en dag som aldrig dagar brukar vara i ditt hemland, en blågul flagga på andra sidan Malmvägen i Sollentuna. Din var mycket finare och med en symbolik du vördade ömt.  Du får en adress till någon SFI kurs, Svenska för Invandrare och sedan klara dig på egna fötter i ett främmande land där folk tittar misstänksamt. Du är en utbildad ekonom men får ett städjobb. Efter några år märker du säkert att många i din vänskapskrets öppnar eget. Till slut har du din egen kebab -restaurang.

Sverigedemokraterna får allt fler röster i Sverige med sin snudd på rasism -politik, de uppfattas främlingsfientliga. Hur det kommer sig att medborgare nu finner dem intressanta finns många faktorer bakom att begrunda.

Dessa är faktorerna enligt mig:

1. Svenskens  ekonomi är sämre tack vare kapitalismen och Alliansens styre. Man vill ha en syndabock och invandraren är lätt att skylla på.

2. Invandrare är mer känslomässigt utagerande och begår övergrepp, våldtäkter, misshandel, rån, hedersmord och skapar ett dåligt intryck hos Svenskarna. Rådhuset är överröst av tilltalade från andra länder.

3. Invandrare tar med sina religioner som de egentligen flyr ifrån, krig som startat i Allahs namn. Svårt att släppa något kränkande, man vill ha samma sak i Sverige som i hemlandet. Svensken kan inte acceptera detta.

4. Invandrare bränner bilar i olika områden. Svensken vill också bränna bilar men av andra orsaker. Man blir avundsjuk. Det förekommer en omvänd rasism i Sverige som det inte talas om, invandrare som hatar svensken.

Det finns fler tänkbara faktorer om varför just SD plockar röster i dagens Sverige. Jag spekulerar bara fritt. Åtgärder finns.

Åtgärder som går att göras enligt mig:

1. Människor med invandrarbakgrund skall ges samma chans som svensken, det vill säga inte kvoteras in eller ut. Vi ser dagligen barnprogram med människor från andra länder, de verkar vara majoritet men i själva verket är en minoritet. Det är media som vill ge sken av att de inte är rasister. Som när polisen rekryterar och en svart man i uniform på affischen porträtteras. Eller som Alliansen valde Nyamko Sabuni som interagations och jämställdminister. Människor väljs pga deras hudfärg och inte kompetens. Det är som om jag var den enda svensken i Kabul och medborgarna där ville visa omvärlden hur mycket de gillade svenskar och valde mig som Kabuls interagationsminister. Eller som en by i Lappland med bara en mörkhyad människa, för att visa att de inte rasister väljer de honom som ordförande i Renrådet. Detta är omvänd rasism och man förnekar sitt svenska arv och identitet. Svensken måste stå upp för de fina idealen. Vi är väl ett hyfsat välfärdsamhälle utåt sett!

2. Invandrare som kommer till Sverige skall inte sättas i flyktingsförläggning och sedan bara lämnas till sitt öde med socialbidrag som inkomstkälla. Vi måste kunna ge dem förutsättningar till gedigen utbildning som leder andra yrken än bara städjobb. Om inte det går får vi stänga gränserna. Konsekvenserna blir att SD och andra partier får allt mer inflytande och makt inom politiken, vi får inte glömma hur det började med Hitlers rike.

3. Splittra ghettoliknande miljöer. Invandrare skall mixas med sveriges befolkning och inte söka sin trygghet hos andra landsmän. Tryggheten skall vara hos och med svenskarna eftersom detta är landet de skall förbli i som medborgare.

Min far är amerikan och jag bär hans efternamn. Min mor hette Antonsson innan hon gifte sig med min far. Ibland känner jag ingen samhörighet med svensken trots att jag föddes här 1976. Hur kan det då kännas för en invandrare och varför skapas denna känsla av abslout noll samhörighet? Jo, därför svensken vågar inte stå för sina ideal som stolt svensk. Det är bara när svensken reser på semester vi ser denna konstiga patriotism. Genom att stolt visa att vi bor i världens bästa land, med våra fina skogar och arbetskultur kan invandrare våga känna samma sak. Man skall inte skämmas för att ha sin flagga på balkongen, man blir inte per automatik en rasist. Svenska företag säljs till utlandet, inte ens inom företagande finns patriotismen. Det är kapitalismen som styr. Samma sak sker överallt. Det finns ingen gedigen stolthet någonstans och folk längtar mer och mer efter den känslan och slutligen röstar på ett parti som förespråkar patriotism såsom SD gör. Det är en farlig stig som blir allt mer upptrampad av ilskna och vilsna fötter.

Detta är den sista bloggposten i min bloggserie ”Kan en kristen vara rik?” Läs de andra inläggen i serien här.

Även om Jesus och apostlarna levde i enkelhet hade de ändå en del grejor. Till exempel en båt, som de tog sig över Gennesarets sjö med, och även… eh… nä, båt var nog det enda jag kan komma på. Men de hade en båt åtminstone. Är inte det utöver mat-och-kläder-gränsen? Kunde man inte sålt den och gett pengarna åt de fattiga?

Förmodligen gjorde apostlarna det i samband med hela kyrkans allt-säljande som beskrivs i Apg 2. Men faktum kvarstår att lärjungarnas liv inte innebar att de aldrig rörde något som inte stavades mat och kläder. De ägde även andra saker som tjänade Guds Rike. Även om vi ska nöja oss med existensminimum kan vi även äga – gemensamt förstås – saker som används i tjänsten för Gud och människor. Jag tror till exempel att det var en investering när Paulus gick och köpte bläck för att skriva Romarbrevet. Vi ska nöja oss med mat och kläder för oss själva, men det säger inget om att vi får spendera resurser på andra. Faktum är att vi måste spendera resurser på andra om vi har mer än mat och kläder. Mammon, rikedomen, kan faktiskt användas till goda syften, även om den är orättfärdig – men bara om man ger bort den.

Jesus sade också till sina lärjungar: “Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.

Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er? Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (Luk 16:1-13)

Även om skuldavskrivning ingår i fattigdomsbekämpning och den här liknelsen mycket väl kan handla om att vi ska hjälpa de fattiga med våra tillgångar så tror jag att den också vill säga att vi kan använda rikedomen till att skaffa vänner som tar emot oss i de eviga boningarna på andra sätt än skuldavskrivning. Pengar spenderade på mission, själavård, undervisning etc. är inte bortkastade. Även om det inte är fattigdomsbekämpning bekämpar vi människors andliga fattigdom (inte den fattigdomen som är beroende av Gud utan den fattigdomen som är utan Gud).

Vi ser här att mammon kan användas till goda syften om man inte behåller den. Om man inte har kvar sin rikedom för sig själv utan spenderar den på goda saker så använder vi den till att göra gott. Om vi behåller rikedomen och är rika syndar vi, eftersom vi då spenderar mer på oss själva än mat och kläder, men om vi ger bort den till goda ändamål förvaltar vi den på ett bra sätt. Det är alltså uppenbart att när vi får rikedomar av Gud ska vi inte behålla dem utan ge bort dem och göra gott. Och detta goda kan innefatta fattigdomsbekämpning såväl som mission, själavård, undervisning etc.

Vi kan alltså även lägga några slantar på tjänsten inför Herren. Jag antar att det är så jag försvarar mitt datoranvändande just nu. Men detta kan lätt göras till ett kryphål. Somliga av er tänker ”Yes! Då kan jag fortsätta ha kvar roliga prylar och strunta i mat-och-kläder-gränsen och säga när någon frågar att de tjänar Gud på ett eller annat vis. Jag kan säga att min underhållning tjänar Gud eftersom Han vill att jag ska vara glad och att mina fina, dyra kläder tjänar Gud eftersom Han vill att jag ska vara fin och så vidare…” Många gör så, man kan nästan försvara allt med frasen ”Gud vill att vi ska ha det bra”, vare sig det gäller smink, oxfilé, playstation, yacht, kokain eller atombomber. Och ingen kan hindra en att göra så. Det är bara när man brinner för de fattiga som man inser vad som egentligen kan räknas in som redskap i tjänsten för Herren och vad man kan klara sig utan.

Dock är det som sagt viktigt att inse att dessa arbetsredskap är till för att tjäna andra – inte en själv. Om vi har något utöver mat och kläder som vi spenderar på oss själva är det synd. Vår mammon ska gå åt till att göra gott mot andra och tjäna andra: dels i fattigdomsbekämpning, dels i annat arbete. Men man kan inte kalla prylar för utseendet, bekvämligheten och underhållningen för en ”lärjungarnas båt”, eftersom de spenderas på en själv. Deras resultat kan fås på andra sätt som är gratis, därför klarar man sig utan dem. De prylar rika har för sig själva är i huvudsak sådana som spenderas på en själv; dem måste man göra sig av med som kristen. Vi ska nöja oss med mat och kläder. Men när det gäller att betjäna andra kan vi använda redskap, vilket apostlarna som sålt allt de ägde gjorde.

Dock är det självklart det allra nödvändigaste i arbetet som vi ska använda, vi ska inte mammonisera och lyxa till våra redskap. Fiskebåtar brukade inte vara särskilt stylade, och bläcket Paulus använde var knappast smält silver. Vad som kan räknas som det enklaste och nödvändigaste i varje situation är svårt att säga på förhand, och det är därför denna punkt lämnas till den enskilde individen att med Andens hjälp identifiera vad man kan klara sig utan. Återigen måste man handla i kärlek till de fattiga. Man bör alltid noga tänka igenom om det finns något billigare men fortfarande lika väl fungerande alternativ i arbetet.

Dock, när man tänker efter, krävs det så himla mycket saker i tjänsten för Herren egentligen? Jag nämnde mission, själavård och undervisning ovan. Behövs det så värst mycket prylar till det? Idag skaffar vi oss massvis med redskap och verktyg för att bedriva verksamhet. Vi nöjer oss inte med en Bibel när vi undervisar utan skaffar oss mängder av teologiska böcker, tidskrifter och även filmer. När vi missionerar samlar vi in massvis med pengar för att skaffa oss effektiv utrustning. Jag vet att många av de stora missionsorganisationerna gör gott, men det kan kännas lite onödigt när de spenderar enorma summor på akrobatik, eldslukning och karnevaler för att få uppmärksamhet och på drama, film och rockkonserter för att budskapet ska kännas ”träffande”. Behövs det verkligen? I Matt 10:7-10 säger Jesus åt lärjungarna att absolut inte ta med sig pengar eller något annat när de går ut för att missionera.

Snälla nån, i allt när det gäller mission, själavård och undervisning så går det ju ut på att snacka med folk. Det behöver man inga prylar för. När det gäller sånt är det i första hand vår tid och energi vi ägnar åt Herren, men behöver vi egentligen pengar för att vara social? Jag tror vi ofta överdriver vad som räknas som lärjungarnas båt, och jag tror att vi ofta använder den båten till nöjesturer snarare än arbete, och jag tror att vi ofta låter bli att sälja den när den spelat ut sin roll. Materiella ting kan användas till mycket gott i utbredandet av Guds Rike, men djävulen kan få oss att uppskatta dem själva snarare än deras syfte. Vi bör alltid vara på vakt så att vi inte plötsligt tittar på roliga klipp på youtube istället för att skriva våra teologiska artiklar.

Vi får heller inte glömma bort att Gud är vår försörjare och att det är Han som ska fixa vilka grejor vi ska använda i tjänsten. Vi behöver inte oroa oss för att sälja exempelvis datorn när den spelat ut sin roll och tänka ”Men tänk om jag behöver den i framtiden”. Om Gud vill att vi ska använda en dator så kommer Han att ge oss en. Vi måste lära oss att lita på Honom.

I allt när vi tjänar Herren så ska de materiella tingen bara vara vad de är – redskap. Det vi ska ha fokus på är Gud själv. Om vi använder båten för att tjäna Herren kommer vi inte så långt så länge Herren sover i den (Mark 4:35-41). Likaså spelar det ingen roll hur coola redskap vi har om vi handlar i egen kraft, vi måste lyda Herrens instruktioner, hur knäppa de än tycks vara (Luk 5:1-11). När vi lärt oss det är vi beredda att lämna allt och följa Honom (Luk 5:11).

Under den gångna helgen höll KDU förbundsråd i Kristianstad. Utöver att budget samt val- och verksamhetsplan inför det kommande verksamhetsåret antogs låg fokus på internationell politik. KDU:s internationella utskott rapporterade om höstens verksamhet som bland annat inneburit aktiviteter i Kambodja, Tyskland, Danmark och Norge. Förbundsordförande Charlie Weimers ägnade sitt förbundsrådstal åt de tre globala utmaningarna: fattigdomen, terrorismen och ofriheten. Talet, som i sin helhet kan läsas här, innehöll bland annat följande utomordentliga passage:

I år är det åtta år sedan de mordiska terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon ägde rum, vilka kostade närmare 3000 människor livet. Efterdyningarna till attackerna har varit många och för svensk del har en av de viktigaste förändringarna varit att vi sedan årsskiftet 2001/2002 varit en del av den internationella styrka som varje dag riskerar sina liv för ett friare och säkrare Afghanistan. Två svenskar har stupat och ingen kan ha undgått att attackerna har trappats upp under det senaste året, nu senast för några dagar sedan när fem svenskar skadades i ett bombattentat.

Till de som vill ta hem trupperna, till de som vill överlämna Afghanistan till talibanernas förgiftade klor, till de som inte anser att frihet är värt att slåss för vill jag påminna om Winston Churchills ord: ”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den ska äta honom sist.” Vi tror inte på eftergiftspolitik. Anledningen är enkel och kan sammanfattas i den äldsta av borgerliga lärdomar: ”När du belönar dåligt beteende så får du mer av det.” Det är en sanning som gäller i lika hög grad i daltandet av brottslingar inom svenskt rättsväsende som på Afghanistans slagfält.

För omkring ett halvt sekel sedan yttrade George Orwell rättframt: ”Människor sover i fred i sina sängar om natten därför att råa män står redo att begå våld å deras vägnar.” Sverige är idag skyddat av sina egen råa män – och kvinnor. Denna november år 2009 begär vårt land att dessa män och kvinnor att ska göra mer än bara ”stå redo.”
Vårt lands soldater tar stora risker men stödet hemifrån är tyvärr inte alltid på en motsvarande nivå. Detta är dock något som KDU kommer att gå i bräschen för att förändra – låt därför ingen tvivla på vart vi står – vi stödjer våra soldater!

Slutligen diskuterades och antogs även en rapport innehållande KDU:s politik för internationell utveckling. Nedanstående är några av förslagen i denna:

• Sveriges biståndspolitik ska vara generös och styras av effektmål.  
• Sverige måste aktivt verka för att samordna sina biståndsmål med andra länder.
• En större del av biståndet bör ske genom mikrokrediter.
• Sverige måste ha enhetliga och absoluta krav för samarbete med mottagarländer och inget bistånd utöver humanitärt bistånd ska delas ut till länder som inte uppfyller dessa krav.
• Inför avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som arbetar med utveckling i fattiga länder.
• Sjukvård och utbildning ska vara prioriterade områden för den svenska biståndspolitiken.
• Sverige bör ta initiativ till multilaterala överenskommelser med läkemedelsföretag för indirekta subventioner av läkemedel.
• Biståndsbudgeten ska vid behov kunna användas för väpnade insatser som stödjer biståndsverksamhet.
• Ökad frihandel är ett prioriterat mål för svensk utvecklingspolitik.
• EU:s jordbrukspolitik CAP ska fasas ut.

Det var ett tag sen nu men vill ändå berätta. Jag var lite nervös innan. Vad hade jag gett mig in på. Tänk om ingen kommer. Tänk om de inte fattar vad jag säger. Tänk om jag inte kommer kunna tackla alla jobbiga grejer som kommer upp.

Köpte apelsinjos och äppeljos och muffins, fyllde ryggsäcken med pennor och papper och pärmar och tvål, handuk, servetter, toapapper. Lördag middag och regn som vanligt i november. Trängdes på bussen med tusen andra ut till den ökända soptippsstaden La Carpio.

Kattia tog emot mig och låste upp lokalen där vi skulle vara. Jag känner henne sedan två år, hon sitter i styrelsen för den lokala organisation i området som får stöd av Kooperation Utan Gränser.

Lokalen är ett nyförvärv och här finns fortfarande ingenting utom tio plaststolar, ett litet vingligt bord och en ensam glödlampa som dinglar i en lång kabel från taket högt där uppe. En mörk gammal verkstad som ska bli möteslokal. Betong och damm. Massa plats att leka på, det här blir jättebra tänkte jag och ställde bordet i ett hörn och dukade upp fikat och väntade.

Klockan två kan vara klockan tre här. Inte så noga. Ibland måste man göra något annat. Mamma behöver hjälp med småsyskonen eller faster tvingar iväg en till kyrkan eller man har prov i skolan på måndag. Det är så det är och det är bra så.

Flickorna, som är mellan 11 och 15 och inte känner varandra, droppade in. Förväntansfulla och blyga. Utmaning 1: lära känna varandra. Hitta förtroende. Släppa fasaden inför varandra. Vi lekte namnlekar och fruktsallad och pratade om hur vi ville ha det framöver, hur vi ska jobba och med vad och varför och när. I avslutningsrundan glittrade allas ögon och de sa att det här var det bästa. Att de redan längtade tills nästa lördag.

Jennifer på bilden är 13 men går bara i trean. Så här skrev hon i ett brev de fick skriva till sig själva: Jag vet att jag uppför mig dumt ibland, men jag vet också att jag inte är en ond person. Jag är kapabel och jag vet att jag kan uppnå mina drömmar. Jag kan klara mig själv. För ett tag sen var jag rätt förlorad, men nu vet jag vad jag måste göra. Jag är så nöjd att vara här för jag kommer förändra mig här, och lära mig en massa nya saker. Teman som jag skulle vilja att vi pratar om här är om hur man känner sig i sin familj, om vad lycka är och om hur vi lever.

Jennifer, omgiven av mamma och syskon.

Eftermiddag i San José city har jag tur och hittar rätt buss direkt. Den för mig till Parque Sabanas nordvästra hörn varifrån jag promenerar fram till Oscar Arias (Costa Ricas president och före detta nobelpristagare) inte alltför pråliga boning.

Där möts jag av Ania som är biståndsinformatör för Kooperation utan gränser i Latinamerika. Vi promenerar några hus vidare och hittar där organisationens huvudkontor.

Fastigheten är en stor villa som tidigare tillhört någon rik överklassfamilj. (Ania berättar att hon en dag haft besök av en person som haft sovrum i hennes nuvarande arbetsrum.) Vi fikar och samtalar under citrusträdet i den lilla lummiga trädgården.

Kooperation utan gränser har parollen ”en värld fri från fattigdom” och deras avsikt är att hjälpa fattiga människor att själva motarbeta fattigdomen.

Centro Cooperativo Sueco, som de heter i latinamerika, arbetar i: El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Bolivia, Brasilien och Paraguay. På huvudkontoret i San José arbetar sju personer varav tre är svenska. I övriga länder finns endast ett fåtal lokala representanter.

De huvudsakliga arbetsområdena är: jämställdhet, landsbruksutveckling, boende och livsmiljö samt att främja demokratiskt deltagande.

Läs Anias blogg: (http://aniasblogg.wordpress.com/)

Läs mer om Cooperation Utan Gränser: (http://www.utangranser.se/)

Läs mer om Centro cooperativo sueco: (http://www.sccportal.org/)

Nu har jag berättat lite om hur din mobil/mp3-spelare/digitalkamera/laptop/annan bärbar elektronik kan ha producerats under hemska förhållanden och bidragit till krig. Förhoppningsvis tycker ni detta är oacceptabelt och vill hjälpa till att stoppa detta. Men hur gör man då? Här är lite tips:

• Påverka politiker och företagare. Det är de som har den största makten, vid sidan om konsumenterna, att påverka detta. Skriv insändare och brev, gå med i demonstrationer, var högljudd och envis så lyssnar de förhoppningsvis. Vi har redan lyckats få igenom rättvisemärkt kaffe och bananer – nu är det dags för elektronik!
• Kolla efter innan du köper elektronik. Vissa företag är mer måna om var mineralerna och metallerna kommer ifrån än andra. En rapport (den finns i kortfattad version här) från makeITfair, Swedwatch och Fair Trade Center studerade fyra svenska mobilopperatörers etiska krav på mobiler, och det visade sig att Tre saknar etisk uppförandekod och att Tele2 förvisso har en men som saknar förbud mot tvångsarbete och barnarbete (!). Företag som Nintendo, Sony och Microsoft har kritiserats för att de knappt tar någon hänsyn till människa och miljö när de producerar sina spelkonsoler. Jag kan rada upp flera andra företag som inte är så noga med att ta hänsyn till det här (Apple, LG, Motorola, m fl) men min poäng är att om du vill köpa elektronik – kontrollera först noga företaget som producerar den. Och egentligen bör du helst köpa begagnat – eller inte köpa alls.
• Köp begagnat eller inte alls. Detta är det effektivaste sättet att inte blanda sig i all den blodsutgjutelse som sker i elektronikindustrin. Mycket av den elektronik folk gör sig av med funkar utmärkt. Genom att öka second hand-marknaden när det gäller mobiler minskar antalet som köper metaller och mineraler från orättvisemärkta, krigsdrabbade gruvor. Och självklart kan man leva mobilfri. Mp3-spelare och digitalkamera är det uppenbart att man kan bojkotta.
• Återvinn!! Släng aldrig någonsin e-avfall i soptunnan, elektronik innehåller mängder med miljöfarliga gifter. När du återvinner elektroniken kan metallerna och mineralerna också användas i ny elektronik och håller industrin borta från DR Kongo.
• Sprid information. Detta är den viktigaste punkten. Som sagt har vi konsumenter väldigt stor makt, och grunden till problemen i elektronikgruvorna är att så få känner till dem. Folk verkar tro att mobiler växer på träd. Jag har gjort mitt bästa för att sprida information om detta här på bloggen, nu är det din tur. Till din hjälp kan du fördjupa dig i ämnet på Kyrkornas globala veckas fördjupningssida samt hämta fakta från Fair Trade Center, makeITfair och Swedwatch. Se också filmerna Grand Theft Congo och Blood Coltan. Och framför allt: engagera dig lokalt i kampanjen för konfliktfria mobiler!

Uppdatering: Vi börjar höras! Både på ledarsidor och debattsidor. Sprid informationen till din lokala tidning också!

Den mobila kliniken är på plats i La Saline, ett slumområde som är byggt på ett av Port-au-Prince sopberg. Det är en fuktig hetta nere i hamnen, starka dofter, flugor överallt, stagnerat vatten i diken, barn i trasiga kläder och skjul byggda av plåt, plast och pinnar.  En kvinna ber att få träffa oss. Hon säger att hon är gravid i åttonde månaden, men hon ser bara ut att vara i högst femte och hon är mycket smal. Delano mimar ”retardation de croissance” (bebisen har stannat i utvecklingen).  Det är hennes första barn och hennes man dog för två månader sedan. Hennes familj motsatte sig relationen så hon har ingen kontakt med dem längre. Hennes mans familj stöttade dem, men nu när han är död så skyller de hans död på henne. De säger att hennes familj använt ond voodoo för att döda honom och de har skickat ut henne på gatan.

Nu bor hon hos en granne, men han kan inte dela sin mat med henne. Hon säljer saker på gatan men får inte in några större pengar och hon går ofta hungrig. Hon gråter och säger att hon saknar sin man, att hon hade velat att han skulle få träffa sitt barn. Jag sitter med frukosten som en klump i magen.

Vi hjälper henne att komma i kontakt med en organisation som jobbar med stöd för kvinnor, nutrition och mikrokrediter.

Man vänjer sig vid allt elände eftersom det finns där varje dag, men ibland klarnar blicken igen och man ser det nästan som i början. Och det är bra att vara i La Saline, det blir oerhört tydligt varför vi är här.  Sjukhuset är så rent och stort och fint med rena lakan och välklädd personal.  Men det är här som våra patienter bor och lever.  Och det är inte rent och fint.

Mobil klinik i slumområdet La Saline

Min kollega Dr Sampeur på det fina sjukhuset

Forskningen har haft svårt att finna belägg för att bistånd bidrar till en bättre välståndsutveckling i fattiga länder. Men kanske har biståndet minskat inkomstojämlikhet och fattigdom? En ny studie, “Can Foreign Aid Reduce Income Inequality and Poverty?”, publicerad i Public Choice, finner följande:

[W]e find that aid by itself does not appear to have a statistically significant effect on inequality and poverty reduction. While both our simple cross-section approach and our dynamic panel estimation seem to suggest that good institutions may be necessary for aid to reach the poor, we fail to detect any robust impact of foreign aid in this regard, even when institutional quality is taken into consideration.

Nedslående.

Ni har förhoppningsvis upptäckt den stora gröna knappen “Pantkampen” som sedan ett par dagar bor på min blogg. Den är en del av en kampanj som Kooperation utan gränser och Vi-skogen bedriver. När ni trycker på den hamnar ni på en sida där ni får panta burkar digitalt. Ju fler burkar ni pantar desto mer pengar skänker företagen LRF och Riksbyggen till KUG:s och Vi-skogens arbete i Afrika där de satsar på hjälp till självhjälp och trädplantering för att människor ska kunna ta sig upp ur fattigdomen. De rådande klimatförändringarna drabbar de fattigaste hårdast, men KUG och Vi-skogen får dem på fötter igen. Panta alltså så många burkar ni har tid och ork med digitalt – och när ni pantar riktiga burkar på Coop, tryck på den gula biståndsknappen så går pantpengarna till kampanjen (gratisreklam för Coop, jag vet, men förhoppningsvis uppfinner Ica och de andra en biståndsknapp om tillräckligt många visar intresse för den).

Kom igen nu, bloggläsare! Hittills har ni nästan inte pantat någonting (själv har man kastat in 2000 burkar).

Som om det inte räckte med att de metaller och mineraler som används i bärbar elektronik förvärrar och förlänger konflikterna i östra DR Kongo, utvinns de under vansinniga förhållanden. Gruvarbete är ett av de tyngsta och farligaste jobb som finns, men i Kongo, Zambia och andra afrikanska länder jobbar människor utan någon som helst skyddsutrustning. Lönen är minimal, oftast tjänar man 1-2 dollar om dagen. Tvångsarbete är mycket utbrett – och barnarbete förstås. 50 000 barn arbetar bara med att bryta kobolt, en metall som används i mobilbatterier, ännu fler utvinner andra sorts mineraler. Barn är eftertraktade, de äter mindre och behöver därmed mindre lön, och de kommer in i trånga pass i gruvorna.

När barn arbetar i gruvorna kan de inte gå i skolan och lär därför syssla med gruvarbetet resten av sina liv. Detta kastar in kongoleserna i en cykel av fattigdom, beroende av elektronikindustrin. På grund av att säkerhetsrustning saknas är skador och dödsfall mycket utbrett i gruvorna, särskilt bland barnarbetarna.

Det blir inte mycket bättre när metallerna och mineralerna ska sättas ihop till en mobil. Hälften av världens mobiler produceras i, just det, Kina. Där finns lagar om att arbetare inte ska jobba under orimliga förhållanden men de följs inte och staten gör inte särskilt mycket för att kontrollera att de följs. Det är väldigt vanligt att en elektronikarbetare arbetar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar runt fyra kronor i timmen (det är mycket lite även med kinesiska mått mätt). Om de gör något misstag eller klagar på arbetstempot riskerar de avdrag på lönen eller till och med sparken. De kan inte protestera tillsammans eftersom oberoende fackföreningar är förbjudna i Kina.

Även om de kinesiska arbetarna inte har det lika bedrövligt som afrikanerna som gav dem råmaterialet att arbeta med så är det oacceptabla förhållanden som vi konsumenter inte kan tolerera. Det håller priserna på mobilerna, mp3-spelarna, kamerorna och datorerna nere, visst, men är vi inte beredda att betala extra för att de som gjort produkten ska få skäliga arbetsvillkor? Skulle du vilja jobba sju dagar i veckan för minimal lön? Skulle du vilja sända ut ditt barn till gruvorna? Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad och gå in här för att delta i kampanjen för rättvisa mobiler!

Nyligen tog jag denna bild utanför Hemköp i Tranås:

Som läsare av denna blogg känner till är jag dock skeptisk till rättvisemärkning som metod för att förbättra tillvaron för världens fattiga (se här och här). Nu har fil dr Helena Johansson analyserat frågan, i rapporten “Vad uppnås med rättvisemärkning?”.

Rapporten tycks mig balanserad. Den pekar på en del positiva effekter av rättvisemärkning, som att de som omfattas av den i viss mån skyddas mot fall i världsmarknadspriser, att förhandlingsstyrkan hos jordbrukarna stärks gentemot uppköparna och att resurser till bl.a. skolor tillkommer. Men betydande nackdelar finns också, t.ex. att rättvisemärkningen aldrig kommer att kunna omfatta mer än en liten andel jordbrukare, att systemet konserverar en ineffektiv, småskalig jordbruksstruktur och att de jordbrukare som inte omfattas (de kanske allra fattigaste) kan få det ännu sämre.

Ett viktigt påpekande:

Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.

Jag köper inte rättvisemärkta varor. Även om vissa positiva effekter uppnås genom märkningen, har den också negativa effekter. Därtill ska alternativkostnadsperspektivet läggas: De extra pengar som läggs på dyra rättvisemärkta produkter kan användas på andra sätt till gagn för världens fattiga, t.ex. donationer till Läkare utan gränser och Hand in Hand.

Klatschig rubrik måste det vara. Men jag syftar på Svensken och havet som betyder lycka. Det fanns en dikt som gick ungefär sä här: “Lyktan kommer, lyktan går så länge kärleken består“. Lycka var lykta eftersom alla vet vad en lykta är. I detta fall valde jag havet som lycka. Vad är det med oss svenskar? Vid de tillfällen jag och min fru lämnar förorten för att bege oss in till Stockholm City möts man av många ledsna ansikten. Folk verkar inte lyckliga. De sitter där tyst i pendeltåget med sorgliga blickar, hårda och tillknäppta, stressade eller allmänt passiva. Skulle vi inte må bättre av ett Alliansstyre, är inte fattiga i detta land lyckliga av att högern styr. Det var ju medelklassen som röstade på dem. Nu blandar jag in politik igen. Men jag tror vi är ganska sammanlänkande med politiken, de är ju dem vi ålagt ansvaret att se till att samhället fungerar ultimat för medborgarnas välmående och bästa. Jag skulle vilja fråga var och en i den olyckliga pendeltågsvagnen om vilket parti som de röstade på och sedan fråga om det idag kändes som ett rätt beslut. Det bor tusentals röstare i förorten och bara en liten klick välbärgade på Östermalm. Trots detta faktum fick högern makten. Det är ett faktum också att bostadsrättsbildande är ett kapitalistisk uppfinning för att rensa bort fattiga från innerstan. I nuläget sker detta febrilt. En liten etta på Östermalm går lätt över 3 miljoner kronor. Man vill inte ha förortsfolk boende där. Med denna vetenskap röstades det på Moderaterna, samma parti som just de som bor på Östermalm. Jag säger inte att bara man bor där så blir man lycklig. Det jag menar är att alla måste ges möjligheten. Den existerar inte. Kanske om du har några millar på banken. Men absolut inte genom allmännyttan. Jag har bott till gränsen till Östermalm över tjugo år och vet hur spelreglerna är satta. Det är också en högerstrategi att bygga nya fula hus i förorten. Likväl en vänsterstrategi att bygga ut grönområden på Djurgården.

Svensken och Havet, en röd tråd är inte min grej riktigt. Folk ser ledsna ut. Även när min dotter som är supersötast ler i pendeltågsvagnen fortsätter samma folk se dystra ut. De kan inte glädjas åt e ny varelse. Inte alla men ganska många. Stockholm kanske inte eller representerar hela landet. Jag har att Malmöbor är glada av sig. För några år sedan såg en dokumentär om resor. I inslaget fick vi se en grupp lyckliga chartersvenskar i Mallorca, de sjöng och festade vilt, en man drack även öl ur sin egen sko. Aldrig har jag sett detta i Sverige. Det verkar som svensken skiner upp i utlandet. Vi reser för att bli lycklig. Lyktan befinner sig utanför våra gränser. Där ute kan vi känna oss fria, göra sådant man aldrig skulle göra hemma. Inte konstigt att vissa pedofiler åker till Thailand. I media idag preskriberades ett pedofilbrott.  Han som var efterlyst och misstänkt krävde nu tillbaka sin fotoutrustning.  Fem års preskribitionstid på att fotografera nakna barn på ett kolla. Han borde vara efterlyst hela sitt liv för att sedan låsas in med ett gäng tuffingar på kåken. Vi reser utomlands med andra ord av olika orsaker. Lämnar trygga Sverige, eller flyr. Inget fel med det, August Strindbergs citat lyder: “Res för att laxera Sverige, och svensk dumhet ur dig“. Alla som sitter i samma pendeltågsvagn som jag kanske drömmer om sin individuella lykta. Någon längtar efter sin semester, en annan efter sin fru eller familj. Karl med skägget längtar efter nästa trav på Solvalla. Kvinnan med ryggsäck på det lediga sätet drömmer om att New Moonfilmen ska komma på bio.  Mannen med kamouflagebyxor längre bort i vagnen drömmer om lovliga våldtäktsbyten då klockan gått över midnatt. Inte som sist då han fick pepparspray i ansiktet, hans ögon svider fortfarande.  Den afrikanska kvinnan bredvid mig drömmer om att åka hem till sitt hemland, där alla hennes släktingar är, även om de är fattiga så finns lyktan. Nackdelen är bara att landets ledare är en diktator. Vi drömmer alla om lyckliga saker och platser, händelser som varit.

Tillbaka till politiken. Folk som röstar på högern hjälper även de som redan har det bra ställt. Alla på Östermalm utom en liten pytteliten klick röstar på de Nya Moderaterna. De är absolut inte nya. Fortfarande fattar inte folk att det är ideologin som utgör partiets politiska stig. De har sin i konservatismen och för den som inte känner till den kan gå till biblioteket som tillhandahåller många böcker om ideologier. Partiet älskar kapitalism. Världen styrs av dem som har mest pengar, de har status och inflytande. En ClownKapitalist åkte även iväg till ISS rymdstation. Med pengar går allt. Faktum är att vi som är medborgare är hjärntvättade att tro på pengar som lösningen eftersom vi matas ständigt i media med detta. Köpa saker vi egentligen inte behöver. Jag läste i tidningen att blocken ändrats, vänstern har blivit mer höger. Inte alls märkligt eftersom de ser att medborgare röstade fram alliansen och själva vill fiska röster. Det är en negativ utveckling som vi marionetter låter fortskrida. Exempelvis 2 gäng krigar, man börjar med att skjuta ärtor tills någon tar med en slangbella. Nästa dag tar någon upp en kniv. Efter det har de skjutvapen. Det är en effektiv och negativ utveckling där gängen blir allt värre.  Ska vi blankrösta för att hindra denna utveckling? Nej, en bekant till mig som var kultur och skolminister under Olof Palmes tid sade: “Man skall inte hindra aktiva från att vara just aktiva“. Genom att ta reda på fakta om hur världen styrs, bojkotta omoraliska produkter och tjänster, inte ha fonder som hjälper vapenindustrin, ta reda på att hjälporganisationer verligen “hjälper” utsatta människor och djur. Att bara lämna förträde till folk som går av tåget först än att tränga sig på innan är en positiv utveckling, att hjälpa och underlätta för andra i vardagen.  När jag ser dessa sorgsna människor på pendeltåget poppar tanken upp om krig, vi har inte haft krig i Sverige på flera år. Kanske vi behöver ett sådant för att uppskatta vilken trygghet vi har trots en högerregering?

Jag borde ha en diktafon när jag duschar, det är då mina slutsatser poppar upp. Men sammanfattningsvis vill jag påpeka att det måste och krävs en motpol till kapitalism. Fattiga måste gå ihop även om vi alla är mer eller mindre också är kapitalister och har pengar på banken. Världen kan inte styras av ekonomiska makter, den skall styras av moraliska tankegångar. Rösta vänster och på Socialdemokraterna, även om du uppfattar dem som gråa och trista. Annars finns Miljöpartiet, du väljer själv enligt den ideololgi du fattat tycke för. Men fråga dig först vilken klass du tillhör.< Bara du är lycklig med beslutet och inte åker med sura minen på tåget.

Tio minuter med bil utanför Debrecens centrum ligger ett industri- och köpcenterområde. Oändliga parkeringar, jämn asfalt, infarter, utfarter, gigantiska affärer. Skyltar reser sig som stora segel och glänsande bilar står parkerade i rad efter rad. Butiken Metro ligger som ett gigantiskt hangar och därinne löper kilometervis med varospäckade hyllor. Men vad är det där till vänster? En liten väg? Var leder den?

Vägen löper bredvid de oklanderliga parkeringsytorna, förbi reklamskyltarna, och… ut i ingenting. Asfalten upphör och ett dammigt, buckligt, skumpigt åbäke tar vid. Högt gräs skjuter upp vid dess sidor. Vid vägens slut (väg? mer en stor stig) anar man något. En dumpdunge? En soptipp? Världens ände? Så kommer man närmare. Några tegelbyggnader skymtas och runt dem ett kluster av små träbodar och plåtskjul. Överallt ligger bråte, gamla bräder, kartonger, lastpallar, plastbackar. En rostig bil solar sig i gräset. Kycklingars kackel och hundars skall. En spinkig tomatranka sträcker sig mot skyn. Här bor ju folk!

Det lilla samhället vid vägens slut är varken världens ände eller en soptipp, men ändå är det just det det är, det är en romsk bosättning, en soptipp vid världens ände.

I sitt hem står Fru Guyla Balogh, eller Ankara som hon kallas, och rör i en gryta med puttrande pasta. Vedspisen maten lagas på står och brinner i ett hörn av det rum som är hennes familjs bohag. Det ryker rakt ut i rummet. Rummet ja, det är inte stort, 20 kvadratmeter kanske, slitet, en säng tar upp största delen av det. Täcket är dammigt, kuddarna läcker stoppning. Men detta är familjen Baloghs hem.

Ankara Balogh visar upp sitt hem. Den enkla spisen, den gamla sängen, en trasig affish på väggen, mycket mer är det inte. Hon ler försiktigt. Hennes make Gyula Balogh tar vid uppdraget ute på gården.

Han visar runt. Med stor entusiasm. Han pekar, uppmanar till fotografering, öppnar dörrar, kliver in hos familjer. Se här, säger hans kroppspråk, titta på detta mörka rum, och titta där i taket där en glödlampa lyser med sin frånvaro. Följ med in här, i denna fuktiga, smutsiga lya. Se på skynket, denna gamla trasa från förr, som hänger här där en dörr skulle ha suttit, gestikulerar han. Tänk dig kylan som smyger in här om de kalla nätterna. Och vintern är inte ens här än! Hälsa på dessa eländiga familjer, se deras usla hem, uttrycker hans rörelser. För prata kan vi inte. Vi talar inga gemensamma språk och någon tolk fanns aldrig tid att skaffa fram. Det var att följa med nu eller att inte se.

Det är inte av stolthet han visar runt, det är inte därifrån hans energi hämtas. Det är ur sorgen. Han sörjer hur han bor, hur hans barnbarn växer upp, var hans grannar sover. Men om någon ser det här, då kanske det kan bli ändring. Om någon upplever hur vi lever kanske något kan hända. Det är frustrationens ihärdighet han visar upp. Och hoppets. Hopp om förändring. Herr Guyla Baloghs korta ben ilar över gårdsplanen. Han pekar med kraft. Fram och tillbaka. In i hus, ut ur hus. Titta där, se här, känn på det, hälsa här. Allt måste ses, doftas, kännas! Det här är förfärligt, lyser det ur hans ansikte förvridet i en grimas av skam, förfäran, ja nästan äckel. Detta är mitt hem.

(Varför? En bakgrund. En fortsättning)

Måske trænger Socialminister Karen Ellemann til nye briller

af Frank Bentin, kandidat (S) Københavns Borgerrepræsentation

»Den halte ser, den blinde går, og hånd i hånd de målet når« – sådan lyder et dansk ordsprog.

Nu har jeg ikke kendskab til om hvorvidt Indenrigs- og Socialminister Karen Ellemann (V) benytter kontaktlinser, men hvis hun gør det, så ville de nok være en rigtig god idé at lægge vejen forbi en optikker. Efter at have læst ministerens debat indlæg i Politikken (papir udgaven) den 2. november 2009 hvor hun konkludere at kommunalreformen og regeringens initiativer samlet set har gjort livet lettere for borgerne – også de svagest – kan jeg sådan set, hvorfor Karen Ellemann indleder sit indlæg med at citere netop et koreanske ordsprog – ’at enhver har sine egne briller’.

Men ikke det stod mindre bør man stille spørgsmålet: Gad vide med hvilke briller regeringens ministre ser den verden vi befinder os i? For det kan ikke være i virkelighedens verden! Til trods regeringens talrige løfter til den danske befolkning, så bliver det jo gang på gang dokumenteret at størsteparten af de talrige reformer som er blevet vedtaget i de seneste knap otte år i realiteten blot er tomme slag i bolledejen.

Tag eksempelvis løftet om at regeringen ville tage initiativ til at nedbringe antallet af danskere, der må sættes på gaden fordi de ikke kan betale deres husleje. Hvad er der sket på dette område? Jo man har bestemt, at boligselskaberne fra 1. juli skal meddele kommunerne, at man står forud for at skulle udsætte en lejer fordi han eller hun ikke har betalt sin husleje. Jeg går ud fra at tanken bag dette forslag er, at kommunerne dermed skulle få tid til at kunne kontakte den pågældende borger for at se, hvordan de kan hjælpe vedkommende så sagen ikke ender med at man står uden tag over hovedet. Det er klart min opfattelse, at kommunerne naturligvis har den gode vilje, men de mangler både mennesker og penge til at løse problemet. Endnu engang er der nemlig ikke fulgt ressourcer med fra statens side til at man i netop landets kommuner også kan forhindre at en gældsplagede lejer ikke bliver sat på gaden. Det eneste regeringen har opnået med denne lov er, at man i bedste fald blot har udskudt udsættelsen i måske yderligere en eller to måneder og det var vel næppe det der var intentionen med loven.

Jeg går ud fra at intentionerne var at nedbringe antallet af udsættelser. Men faktum er, at flere af landets boligselskaber ifølge Ritzau netop har oplyst, at der alene i årets første 10 måneder er sket en stigning på mellem 30 – 40 procent i antallet af udsættelser – i øvrigt udsættelser er der for største partens vedkommende rammer enlige etnisk danske mænd. »Det er dybt bekymrende og en ulyksalig samfundsudvikling. Hver gang, vi er nødt til at sætte en familie på gaden, er det en tragedie. Men når lejerne ikke kan betale, er vi desværre nødt til det«, udtaler Gert Nielsen, direktør i Boligselskabernes Landsforening.

Som bekendt er der kun to uger til Kommune- og Regionsrådsvalget. Og selvom om det desværre ikke betyder at vi også får en ny regering, så håber jeg virkelig at vælgerne den 17. november sender det klare signal til VKO om at deres regeringstid er slut, og at de kan imødese vælgernes dom ved næste Folketingsvalg – nemlig at der i den grad er behov for en S SF ledet regering for at Danmark igen skal komme på rette spor. For der er ved gud meget der halter her i landet.

Langs Zanzibars kritthvite strender dyrker fattige kvinner tare under slavelignende forhold.

De  forsyner verdensmarkedet for tilsetningsstoffer med verdifull råvare – den stadig mer etterspurte tropiske taren.

I en omfattende reportasje i Folkevett nr. 4.09 tar Norwatch-redaktør Pia Gaarder oss med inn i den ukjente historien bak en nyttig, men usynlig ingrediens i vår hverdag. Taren fra den gamle slaveøya utenfor Tanzanias kyst ender opp som e-stoffer – eller tilsetningsstoffer i hundrevis av produkter i supermarkeder verden over.

Tørket tare er blitt en eksportartikkel for Zanzibar. Årsproduksjonen ligger på mellom åtte og ni tusen tonn. Tareeksport er blitt en av øyas viktigste kilder til utenlandsk valuta, rett etter turisme og eksport av kryddernellik.

Dette kunne derfor ha vært en lykkelig historie om nye inntektsmuligheter for fattige kvinner i et fattig afrikansk land. Slik er det dessverre ikke.

Det er en besk historie om rå, målrettet og systematisk utnyttelse av fattige kvinner som kommer til syne. Sentralt i denne beretningen om Zanzibars tareslaver står blant annet to norske direktører , et amerikansk selskap og en håndbok i kunsten å skape en slavelignende avhengighetskultur for fattige arbeidere på bunnen av en lang og ukjent leverandørkjede.

Varer med tarebaserte bindemidler finnes overalt i den moderne hverdagen. Tare inngår i et stort produktspekter som tannavstøpninger, tekstilindustriens oppstiving av klær og tøy, i produkter som tannkrem, sjokolademelk, puddinger, vaniljekrem, lettprodukter generelt, gummisukkertøy, medisinkapsler, hudkremer, sjampo, kosmetikk og kattemat. Listen kunne gjøres mye lenger.

Selskapene og de lokale oppkjøperne sitter i praksis med bukta og begge endene i et marked dominert av en råvare som ikke har annen kommersiell anvendelse – og et fåtall selskap med nesten monopollignende betingelser. Det etiske ansvaret pulveriseres i et globalt marked med mange underleverandører, og fattige råstoffarbeidere i sør kommer dårligst ut. Inntil inntekstfordelingen foregår på en mer rettferdig måte og fattige råvareproduserende land oppnår en sterkt forbedret posisjon i global handel, vil virkemidler som levelønn, fairtrade og selskapsansvarlighet være viktig.

De internasjonale produsentene av tilsetningsstoffer har avgjort et stort ansvar for situasjonen til zanzibarkvinnene. Så langt opptrer de som etikk-kyllinger og løper fra forpliktelsene sine så fort de bare kan.

(artikkelen opprinnelig publisert som leder i Folkevett 4.09.

Les Norwatch-redaktør Pia Gaarder reportasje fra Zanzibar her http://www.folkevett.no/tema/bedrifters-samfunnsansvar/tareslavene/