Under delar av 70- och 80-talet var jag tränare för ett flicklag i fotboll i Västerås. (Konstigt att livet numer mer består av minnen, än av nyligen gjorda erfarenheter.) Jag vet inte hur många gånger jag upplevde vid samlingarna inför träningarna, att jag sa till dem som kom för sent, att de borde passa tiden bättre. Varje gång hände samma sak. De som kommit i tid började hojta, att de minsann kommit i tid. Jag får ibland känslan, utan andra jämförelser i övrigt, att varje gång jag kritiserar Kyrkans misslyckande att med kraft och myndighet ta upp kampen mot fattigdom och för en rättvisare världsordning, då rycker andra, som jag överhuvudtaget inte tänkt som mottagare av kritiken, upp till Kyrkans försvar.

På många plan är det i sig en intressant diskussion, som jag ofta med stort nöje deltar i, men den är inte alltid så givande. Det är svårt att riktigt föra diskussionen på lika villkor, när den ena parten döljer sin politiska agenda. Vi ser hur kristna grupper i USA allierar sig med politiskt sett konservativa grupper med stora inslag av nyliberalism. Liknande strömningar finns givetvis även här i Norden och Sverige. Under diskussionens gång sammanflätas ett kristet innehåll samman med de politiska värderingarna till en påstådd bibeltroende helhet. Resultatet kan bli, som jag ser det, att kristna bidrar till en passiv anpassning eller rent av aktivt bejakande av den bestående ekonomiska världsordningen.

I Sverige har kristna grupper inte motsvarande starka ställning i samhället som i USA. Den borgerliga alliansen behöver inte, och gör det inte heller, anpassa sin politik till kristna och värdekonservativa inslag. Jag skulle nog utan överdrift påstå, att majoriteten av alliansens partier, medlemmar och väljare aktivt tar avstånd från det mesta av vad värdekonservativa kristna står för. Det enda som återstår för de kristna grupper som stöder alliansen är en fullständig politisk anpassning, vilket också sker i full skala.

 Självfallet gäller samma sak på den andra politiska planhalvan. Jag vore både blind, döv och kanske också sinnesförvirrad om jag påstod att vänsterkristna grupper på något avgörande sätt påverkar oppositionen. För ögonblicket finns det en stark allians när det gäller ett antal ställningstaganden kring kvinnliga präster, aborter, och synen på homosexuellas rättigheter. I den alliansen ingår också stora delar av borgerligheten. Den enheten skall inte föraktas och den kan säkert också förstärkas på många sätt.

Om vi överför samhällets politiska och ideologiska frågeställningar till kyrkan, så upptäcker åtminstone jag få, om ens några skillnader mot de förhållanden som råder i samhället i stort. Fronterna är identiska. Jag kan i ibland förundras över teologin, att ett motstånd mot t ex samkönade äktenskap med någon biblisk logik skulle behöva innebära ett motstånd mot välfärdssamhället. Motsvarande gäller, i ärlighetens namn också. Ett accepterande av samkönade äktenskap behöver inte i sig innebära ett bejakande av ett befrielseteologiskt synsätt.

Något år under 90-talet deltog jag i en konferens anordnad Broderskapsdistriktet i Västmanland. Vid konferensen var Marita Ulvskog en av huvudtalarna. Efter en lång inledning om sakernas tillstånd i landet, blev det möjligheter för oss deltagare att ställa frågor. Jag påpekade för Ulvskog, att jag ansåg det riktigt spännande att vara en socialdemokratisk politiker, nu när landet genomlevde en ekonomisk kris. “För nu kan vi ju visa hur en socialdemokratisk och solidarisk välfärdspolitik skall se ut.” Jag ska inte försöka citera Ulvskogs svar, för det skulle bara bli fel. Jag nöjer mig med att säga, att hon upplevde påståendet som mycket märkligt! För Ulvskog var det fullständigt självklart, att ständig ekonomisk tillväxt är förutsättningen “att föra en riktig socialdemokratisk reformpolitik.” När någon citerar John K Galbraiths berömda hästskitsteorem: “Om man ger hästarna bra med havre blir det mer hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på.” Då tror många att citatet enbart är riktad mot borgerligheten, men stora delar av vänstern är i större eller mindre grad påverkade av teoremet i sitt politiska handlande.

Det här är delar av mina utgångspunkter för min kritik av t ex Svenska Kyrkan, att den inte med tillräcklig profetisk kraft driver kampen mot fattigdom och för rättvisa. Kritiken drabbar förtroendevalda på alla nivåer, nomineringsgrupper, biskopar, kyrkherdar och givetvis oss alla andra som på skilda sätt är aktiva inom kyrkan. Kyrkan får inte ens antydningsvis villkora fattigdomsbekämpningen med krav på framtida tillväxt som förutsättning för att ta sig an verket. När Johannes predikade för folket vid Jordan, sa han inte enligt Lukasevangeliet till de rika: “Ni som har två skjortor, skynda er och förmera dem till 10, så att ni kan skänka en till de fattiga.” Han sa mycket entydigt och klart: “Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”

Jag skulle önska att Svenska Kyrkan hade förmåga och framför allt vilja, att öppna det här nya frontavsnittet. Det skulle, det är jag övertygad om, skapa nya och något överraskande allianser, men mer om det i ett kommande inlägg.  

Tips på bakgrundsmaterial. Som alla säkert förstår har jag öst ur många säckar innan det har hamnat i mina något ofullkomliga påsar: “De fattigas evangelium – befrielse för svenskar” av Per Frostin (är nog slut på förlaget, men det finns ju bibliotek), “Ny skepelse” av Lars Lindberg (är nog också slut på förlaget), “Efterföljelse” och “Motstånd och underkastelse” av Dietrich Bonhoeffer, utgivna på Cordia, “Jesus hemliga budskap” av Brian D. McLaren, utgiven på Marcusförlag samt “Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey, utgiven på Bokförlaget Libris. Nu höll jag på att glömma min senaste kunskapskälla: “the Poverty and Justice Bible” utgiven av Svenska Bibelsällskapet. Om intresse finns kan ni också studera två filmer där Brian D. McLaren ger synpunkter här och här. Jag har ju också förmånen att ha tillgång till kloka medlemmar i min bloggförsamling! Jag kan rekommendera två inlägg, som direkt och indirekt påverkat innehållet i inlägget. Dels Joachim Elsander och dels Jonas Lundström.

Till sist vill jag bjuda på en predikan med Francis Chan. Jag har ofta upplevt att människor verkar bli illa berörda, när jag tar upp frågan om fattigdomsbekämpning. Jag får känslan av att de upplever att jag på något sätt förhäver mig. Om jag någon gång får sådana känslor, då vaccinerar jag mig med Francis Chan. Han får mig att inse att jag globalt tillhör de snuskigt rika. Jag blir också konfronterad med min egen likhet med den rike ynglingen och min bundenhet till mina ägodelar. Jag går ofta bedrövad bort. En lustig detalj. Varje gång jag lyssnar på predikningen på videon blir jag påmind om vår komminister Lena Funges inledningsord i en predikan på en domsöndag för ett antal år sedan: “Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält.”

Andra intressanta bloggar om: Svenska Kyrkan, Fattigdomsbekämpning, Hästskitsteoremet, Lukasevangeliet, Johannes, Profetisk, Brian D McLaren, Lars Lindberg, Dietrich Bonhoeffer, Per Frostin, Philip Yancey, Den Jesus jag aldrig känt, Efterföljelse, Motstånd och underkastelse, Jesus hemliga budskap, Ny skapelse, The Poverty and Justice Bible, Francis Chan, Uppenbarelseboken

Sen den där tidiga morgonen 1 advent 1991, då jag på ett förunderligt sätt bytte identitet från en sekulär till en kristen på några sekunder, har jag ofta haft anledning att sno skägget i förundran över många företeelser inom kristenheten, som jag inte riktigt förstår. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg, “Lyser staden på berget?” om min upplevelse av ett sorgearbete inom kyrkan, som jag försökte förstå orsaken till.

En ytterligare kulturkrock jag stött på, för att uttrycka det milt. Jag skriver kulturkrock, för jag vill inte tro, att det i grunden rör sig om en trosfråga, är frågan om fattigdom och rättvisa. Jag trodde under de första åren i kyrkan att jag uttryckte mig naivt och oklart, när mina funderingar om kristnas ansvar att bekämpa fattigdom och orättvisor, ofta möttes av misstänksamhet och mummel om att Jesus minsann inte var socialist. Han hade ingen politisk agenda. Jag har genom åren försökt förfina mina argument och också hitta stöd för min argumentering i Bibeln. Genomslaget är ofta lika nedslående! Jag brukar lite skämtsamt tänka att det är lite konstigt, att så många kristna män, (för det är oftast män) verkar ta sig åt bakfickan för att kontrollera att plånboken är kvar, när jag påminner om att de första kristna ansåg egendomsgemenskap vara ett kristet ideal.

Jag vet inte hur många tokdiskussioner jag deltagit i, där jag under timmar försökt förklara att privat äganderätt inte står i någon som helst rimlig motsättning till fattigdomsbekämpning och en rättvis ekonomisk världsordning. Samtalen slutar ofta med att jag lite uppgivet erkänner, att om det mot förmodan är så, att den privata äganderätten står i motsättning till fattigdomsbekämpning, så är jag personligen givetvis beredd att offra äganderätten! Nu är det ändå så väl ordnat att Kyrkorna i världen inte behöver ta ställning till världsliga organisationsfrågor. Det räcker med att de med kraft och myndighet påtalar för världens politiska och ekonomiska makthavare, att de inte kan fortsätta och administrera en värld av svält, ekonomisk nöd, förtryck av fattiga och svaga. En sådan världsordning strider både mot Guds och människors rättskänsla. Ja, det är, utan att ta till överord, ett brott mot hela skapelseordningen. Det är inte för inte att det finns en folklig dikt som säger: “När Adam grävde och Eva spann. Vem var väl då en herreman?”

Vid ett par tillfällen har jag konfronterats med ett märkligt Jesuscitat, som tydligen skall visa att jag har fel. Har också i bloggvärlden sett, att även andra blivit bemötta med samma Jesuscitat, när de argumenterat för kristnas ansvar att bidra till en rättvisare värld. I Matteusevangeliets kapitel 26 finns berättelsen om kvinnan med balsamflaskan. Jesus säger bl. a “De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Jag har aldrig riktigt förstått varför det förväntas, att jag ska krypa in hörnet med de andra missunnsamma lärjungarna och riktigt känna skam och skuld. Jag för min del hör bara hur Jesus säger till lärjungarna, inför vetskapen om sin snara död, uppståndelse och himmelsfärd, att inte vara oroliga. Tider kommer då de kan ta sig an de fattiga. De fattiga försvinner inte, utan det finns arbetsuppgifter till övermått.

Berättelsen ger i sig ingen principiell vägledning om kristnas ansvar för fattiga, annat än det uppfodrande “De fattiga har ni alltid hos er.” Är det inte så idag, att vi alltid har Jesus hos oss? För jag har väl inte missuppfattat något, när jag tycker mig förstå, att Jesus lovar att där två eller tre är samlade i hans namn, då är han också där? Det är väl också så, som Kyrkan lär, att varje gång jag deltar i mässan, är också Jesus närvarande i brödet och vinet? Nu har vi väl all anledning att med liv och lust och med stor frustande glädje ta oss an de fattiga i världen? Vi har ju Jesus med oss, vem kan då vara mot oss?

 Trots att jag ofta säkert framstått som både självsäker och kaxig i diskussioner och samtal, har det ändå funnits en liten gnagande osäkerhet innerst inne. Jag som inte varit sammanväxt med kristenheten från barnsben. Inte läst bibeln på över trettio år och tänker inte heller i framtiden läsa den från pärm till pärm. Kyrkans muntliga undervisning hade jag inte hört sen jag konfirmerades. Det är klart att med en sådan bakgrund känns det lite pirrigt att påstå att kristna med längre erfarenhet än jag, har missuppfattat Bibelns budskap.

Därför var det med stor glädje jag för en tid sedan hos Teologibloggen, läste en recension skriven av Klas Corbelius. Recensionen ägnas åt en ny bibelutgåva på engelska, “The Poverty and Justice Bible.” I bibelutgåvan är alla verser som handlar om hur Gud ser på fattigdom och rättvisa rödmärkta. Ser man till antalet understrykning, så framstår inte frågorna som några bisaker, utan mer som ett mycket uppfodrande påpekande till oss kristna. Vi bör nog lyssna och ta till oss! Enligt recensionen är 2130 verser i GT och 718 verser i NT rödmarkerade! Nu ska det, trots dåliga kunskaper i engelska, studeras med två biblar bredvid varandra! Jag ska inte bara lita till andrahandsuppgifter, utan i god luthersk anda, själv bilda mig en uppfattning om vad som är rätt undervisning och vad som är felaktig! En spännande tid förestår.

Jag inhandlade Bibelutgåvan hos Svenska Bibelsällskapets Bibelbutik.

Andra intressanta bloggar om: Fattigdom, Rättvisa, Gud, Jesus, Bibeln, The Poverty and Justice Bible,  Matteusevangeliet, Klas Corbelius, Svenska Bibelsällskapet,

Al Gores film En obekväm sanning belönades med två Academy Awards för någon månad sedan, och nu har två norska stortingsledamöter nominerat USA:s tidigare vicepresident till Nobels fredspris. Klimatförändringarna är en av vår tids stora politiska frågor. Men skeptikerna varnar för “klimatalarmism”.

Dokumentären The Great Global Warming Swindle visades på brittiska Channel 4 som en motvikt till Al Gores film. Där hävdas det att FN-organet Intergovernmental Panel on Climate Changes (IPCC) är politiserat, att Greenpeace rört sig bort från att vara en legitim miljöorganisation till att framför allt vilja motverka u-ländernas utveckling och att allt tal om klimatförändringar bara är politiskt korrekt.

The Great Global Warming Swindle är en uppenbar partsinlaga. Att det finns ett samband mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar är högst sannolikt, likaså att den globala uppvärmningen är antropogen, orsakad av människan. Jag är ingen naturvetare, men litar på uppgifterna från IPCC. När en person som Johan Norberg har förtroende för klimatpanelen kan inte jag avfärda dess rapport som “miljökommunism”. Men det är inte det jag vill diskutera här.

1. Kan “klimatalarmismen” vara så farlig som skeptikerna hävdar?

Låt oss för diskussionens skull bortse från att kritikerna av IPCC är en liten men högljudd minoritet. Likaså att det främst handlar om en strömning, sprungen ur konservativa rörelser i USA, som menar att förutsättningen för samhälleliga framsteg är människans herravälde över naturen. Ansvaret för konsekvenserna av denna exploatering är enligt dem obefintligt. Detta kan vi lämna åt sidan just nu.

Makthavare har åberopat hotet från en global terrorism för att göra inskränkningar i medborgarnas frihet och personliga integritet. På samma sätt kan givetvis hotet från den globala uppvärmningen användas i politiska syften. Det brukar sägas att miljöfrågorna är globala och nationsöverskridande. Jag håller med. Det brukar också hävdas att det kräver globala styrmedel, som Kyotoprotokollet, Contraction and Convergence eller en global koldioxidskatt. Jag instämmer också där.

Men finns det inte någon risk för att de globala organ som kan behövas för dessa åtgärder bidrar till att mer makt flyttas från den enskilde medborgaren till överstatliga organ utanför demokratiskt kontroll? Kapitalets globalisering ska mötas av demokratins globalisering, heter det. Jag skriver gärna under på den parollen. Men vad är det som säger att vi inte – snarare än en globalisering av demokratin – kommer att få en global centralisering av den politiska makten? Om risken är verklig: Hur löser vi detta dilemma?

2. Världsekonomins trilemma – eller fem tankar på en gång

Organisationer som Attac och Greenpeace utmålas ofta av meningsmotståndarna som protektionister och bakåtsträvare. Det sägs att de är västerländska medelklassradikaler som vill hålla kvar u-länderna i fattigdom. Deras motståndare pekar på att kapitalism och frihandel gjort världen bättre, och att utvecklingen inte minst kommit de fattigare länderna till del. Lösningen på världens problem är snabbare tillväxt, och alla förslag som kan hindra tilläxten måste därför stoppas. Det håller förstås inte miljörörelser och rättviserörelser med om.

Det finns fler röster. Hans Rosling, professor i internationell hälsa på Karolinska institutet och initiativtagare till Gapminder, brukar säga att man måste hålla fem tankar i huvudet på en gång när man pratar om världens utveckling.

1. att världen blir bättre,
2. att det sker till priset av klimatförändringar,
3. att miljarder fortfarande lever i absolut fattigdom
4. att flera hundra miljoner faktiskt fått det sämre,
5. att eftersom utvecklingen skett trots korkade politiska beslut är möjligheterna goda att faktiskt göra något åt problemen!

För en evidensbaserad politisk argumentation är dessa fem punkter oundgängliga. Hur kan vi då se till att påskynda utvecklingen mot en bättre värld?

Jag tror att det ligger en hel del i det som ekonomen Jan-Otto Andersson kallar “världsekonomins trilemma”: att kombinera levnadsstandard, ekologisk hållbarhet och global rättvisa. Det är kanske trivialt. Men hur bromsas klimatförändringarna, utan att det går ut över världens fattiga? Eller omvänt: Hur bekämpas fattigdomen i världen, utan att det bidrar till klimatförändringarna? (Global uppvärmning är dessutom en potentiell orsak till ökad fattigdom och konflikt.)

/Jimmy

***

Intressant?
Andra bloggar om: En obekväm sanning, Al Gore, Nobels fredspris, Nobelpris, Oscars, Oscar, IPCC, Greenpeace, klimatalarmism, The great global warming swindle, Johan Norberg, miljökommunism, miljöskeptiker, klimatförnekare, Kyotoprotokollet, Contraction and Convergence, koldioxidskatt, globalisering, centralisering, Attac, Greenpeace, kapitalism, frihandel, tillväxt, fattigdom, miljörörelsen, Hans Rosling, Gapminder, Jan-Otto Andersson, världsekonomins trilemma, global rättvisa, hållbar utveckling, ekologisk hållbarhet