I landstinget är det tradition att ge ett nytillträtt landstingsråd en present. Dagens landstingsfullmäktige är det första för Gudrun Brunegård (KD) i sin roll som landstingsråd. Och då får vi passa på att ge henne en passande present: en kurs i feministiskt självförsvar.

Jag förstod inte hur rätt tänkt det faktiskt var. Vår tanke var att stärka Gudruns feministiska sida i den mansdominerade verklighet som oppositionen ändå utgör. Gudrun är ju det undantag som bekräftar regeln inom borgerligheten.

Men Gudrun visade med all tydlighet att hon verkligen behöver kursen. När presenten överräcktes av Ann Hellenborg så säger Gudrun att hon inte behöver en sån kurs för hon har “så bra manliga sekreterare i oppositionen som kan försvara” henne!!!!!!!

En kvinna som uttrycker sig på det sättet har inte förstått nånting! Ett sånt uttalande hör hemma på stenåldern. Det samhälle som jag vill ha och som jag försöker vara med och skapa ska inte kvinnor på något sätt känna sig så underordnade att dom behöver förlita sig på män för känna sig trygga i sina liv.

Klicka och låt dig inspireras

En dörrknackande våldtäktsman härjar i Göteborg. Polisen varnar och i Aftonbladet kallas han för babyfacemannen. Men tjejer, bli inte rädda utan försvara er. Aggressivitet är bättre än rädsla. Faktum är att 80% av de kvinnor som gör motstånd vid försök till överfallsvåldtäkt lyckas avvärja våldtäkten. Så skrik NEJ högt, och slå på ställen som gör ont. Tänk skrevspark och pumpa, riv honom så du märker ansiktet och får DNA under naglarna. Anfall är bästa försvar! Faktum är att enligt polisen så ger den här våldtäktsmannen ofta upp om han möter på motstånd.

Vi har rätt att inte behöva vara rädda. Och kom ihåg att det aldrig någonsin är ditt fel om du blir våldtagen, aldrig aldrig aldrig. Och ifall du har träffat på babyface så följ polisens uppmaning och anmäl den jäveln som kan bindas till ett 30-tal överfall.

I Lund så anordnas feministiskt självförsvarsträning av en kvinnoseparatistisk grupp varannan vecka. Maila lund@socialistiskapartiet.se för mer info om du är intresserad.

Så tjejer, försvara er. Ett annat tips kan vara att börja träna kampsport som Lisbet Salander!

Malin Beeck: Ensam tjej i klassen – om könsmakt, kapitalism och patriarkatets rötter
Ungsocialisterna: Socialistisk feminism – en nödvändighet
Alexandra Kollontaj: Kommunismen och familjen

Gränserna mellan mina två bloggar är hyggligt väldefinierade, men då och då sätter sig ett inlägg envist på tvären och hävdar att det minsann har med bägge mina bloggar att göra. Oftast rör det sig om en bok som på något sätt behandlar kontaktsporter-bloggens ämnen. Den här gången gäller det inte mindre än två böcker, bägge med titeln Slå tillbaka! och bägge med tämligen starkt fokus på feministiskt självförsvar.

Hela detta inlägg är alltså ett stycke ren reklam för ett inlägg på min andra blogg. Jag erkänner… men jag känner mig inte så skyldig, för faktiskt tycker jag att allt som jag skriver om feministiskt självförsvar bör gå att nå härifrån.

Voilà. Två gånger Slå tillbaka! – om självförsvar och systerskap.

1993, när Petra Östergrens handbok i självförsvar för kvinnor kom ut, hade ingen ens tänkt tanken att man skulle kunna lära ut feministiskt självförsvar i skolorna. Det har onekligen hänt saker sen dess. När jag gick min första självförsvarskurs hade nästan ingen hört talas om feministiskt självförsvar. Idag har alla en åsikt om fenomenet, oavsett hur lite de vet om det.

Tidigare kritiserades det feministiska självförsvaret med jämna mellanrum för att vara för våldsamt. Nu är det länge sedan jag hört just den kritiken, men då som nu säger små kampsportspojkar av varierande kön och ålder att feministiskt självförsvar rent tekniskt är kass, och att kvinnorna borde träna hos dem i deras klubbar istället. Vad de inte förstår är att syftet med feministiskt självförsvar är ett annat. Mäns våld mot andra män och vålds män mot kvinnor ser helt olika ut, följer olika spelregler och bör inte behandlas eller bemötas likadant.

Vad jag mödosamt formulerat för mig själv i diskussioner på webforum och i verkliga livet om målet med feministiskt självförsvar återfinner jag i författarens förord. Redan där slår hon fast att feministiskt självförsvar inte enbart handlar om att enskilda kvinnor ska klara sig undan övergrepp. Nej, i grunden handlar om ett politiskt förändringsarbete vad gäller maktförhållandet mellan män och kvinnor: att synliggöra mekanismer och maktstrukturer, och lära kvinnor att de inte behöver underordna sig.

Elf Karléns och Palmströms alster, som jag nyligen snavade över på en bokrea, handlar om ungefär samma saker men är ingen handbok. Istället fokuserar den på att identifiera vardagsrädsla och vardagshot, och presenterar sedan feministiskt självförsvar som en del av en möjlig lösning. En annan del av lösningen är systerskapet, en feministisk strategi som går ut på att kvinnor ska stötta andra kvinnor.

Östergren berättar noggrant om det feministiska självförsvarets rötter i Sverige, hur hennes metoder vad gäller psyke och attityder i stort sett är tagna från kurser inom kvinnorörelsen introducerade till Sverige av Catharina Calleman medan fysiska kampmetoder tagits från amerikanska lärare. Eftersom författarduon bakom den nyare boken över huvud taget inte försöker greppa över någon typ av historik nämner de ingen i svenskt feministiskt självförsvars historia, vare sig Petra Östergren eller någon annan. Deras grej är att hålla fram ett flertal svenska gräsrotsfeminister på jourer och som instruktörer. Valet av titel är högst kuriöst. Inte är det ofta man återanvänder en titel från en välspridd bok inom om inte samma så mycket närbesläktat ämne utgiven bara drygt tio år tidigare, och vi får ingen kommentar till varför.

Är det okunnigt och historielöst, ett bevis på att Petra Östergren har rätt när hon hävdar sig ha suddats ut ur det svenska feministiska självförsvarets historia? (Är det verkligen möjligt att ingen under hela bokutgivningens gång berättat för författarna om boktiteln?) Är det bara nonchigt, eller är det taktiskt medvetet för att boktiteln ska komma att förknippas med något nytt och det gamla glömmas bort? Om det sistnämnda så är den tekniken misslyckad. Östergrens bok säljs i ny utgåva, och lär komma att överleva den sentida namnen med bred marginal. Eftersom den riktar sig till en bredare målgrupp än enbart de redan bitna feministerna har den säkerligen också större sprängkraft.

Den nyare boken är inte dålig, och den fyller säkert ett behov. Beskrivningen av vardagsrädsla mittemellan trygghet och rädsla samt dess effekter är ny för mig, och begreppet är klart användbart. I mina ögon tappar dock författarna på att lämna över ordet till olika kvinnor som de intervjuar. Att basera en text på refererat av andras yttranden ger lätt ett lite platt resultat, om man inte (som journaligisterna brukar) tar sig friheter med citaten. Å andra sidan kan man på detta sätt säga saker utan att behöva ha orden placerade i sin egen mun, och det kan ju vara praktiskt. Följande beskrivning av systerskap återfinns på sidan 113.

Systerskapet ska omfamna kvinnor. Inte utesluta. Därför gäller det att se sig själv i strukturen, tycker Camilla och Elin. Hur klass, etnicitet och sexualitet påverkar oss olika som kvinnor. Och hur det bildas normer även inom olika feministiska grupper. Camilla tror att det handlar om att ta andra tjejers gränser på allvar.
- Där är feministiskt självförsvar bra, säger Elin. För det är en vardag som många kvinnor delar. Därför känns det som en nyckel.
Att inte utesluta är en avgörande framtidsfråga, för systerskapet är en förutsättning för förändring. Systerskapet är förändring. Ett tillstånd där våra upplevelser och normer är de som gäller. En motbild. Systerskapet är att andas in och känna hur lungorna fylls av luft.

Ja just det.

Eller nåt.

Med denna boktitel.

——
Petra Östergren på svenska Wikipedia. Egen webbplats. Moa Elf Karlén på svenska Wikipedia. Johanna Palmström på svenska Wikipedia. Andra bloggar om feminism, feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, systerskap, Petra Östergren

Stephan Mendel-Enk gav för några år sedan ut den utmärkta och otäcka lilla reportageboken Med uppenbar känsla för stil, som jag skrivit lite om på annan plats. Han pratar om hur aggression och våld är inbyggt i mansrollen, och alls inte någon liten anomali i utkanten av den.

Vad feministiskt självförsvar beträffar spelar det ganska liten roll hur stor eller liten den andel av den manliga befolkningen är, som går över gränser och är väldsamma eller kränkande. Det är ändå denna andel, eller män i detta läge, som man har att förhålla sig till. Det är med tanke på dem man får träna sig i att sätta gränser, att fundera på vilken väg man vill ta hem från busshållplatsen eller tunnelbanan, och med tanke på dem man ska lära sig att sätta stopp mot folk som vill mera sexuellt än vad man själv vill.

Feministiskt självförsvar tränar kvinnor i att hantera det nuvarande systemet, de nuvarande rollerna, där mäns aggressioner ursäktas och kvinnor anklagas för att ha lockat fram dem. Som bekant är tesen “alla män är potentiella våldtäktsmän” inte särskilt feministisk, utan helt enkelt vårt samhällets rådande norm tydligt utsagd. Det är därför en kvinna inte särskilt ofta förväntas sova i samma rum som främmande män på vandrarhem eller i tågens liggvagnar, och det är därför hon ska tänka sig för innan hon följer en främmande man med hem – eller tar honom hem till sig. Det är en del av och en följd av mansrollen.

Under min första kurs i feministiskt självförsvar blev jag lite överväldigad och skrämd av alla berättelser om män som våldtog och tafsade och kränkte och var våldsamma. Jag ville så fort som möjligt få en motbild, för så här vill jag inte se på män. Det vill jag fortfarande inte. Jag litar ganska mycket på folk, ibland för mycket. Jag har åkt iväg på fest med övernattning i ett sällskap där jag bara träffat två av människorna en enda gång, och jag har åkt över halva Sverige för att hälsa på brevvänner och bo hos dem (det anser jag i efterhand var lite väl, trots att det blev ganska lyckat den gången). Jag vill fortsätta lita på folk. Någonstans är jag lite skrämd av tanken att kurser i feministiskt självförsvar ska få kvinnor att bli överdrivet försiktiga. Tänk om det faktum att man utgår från de nuvarande rollerna i vårt nuvarande samhälle faktiskt gör att de förstärks?

Å andra sidan. Om kurser i feministiskt självförsvar får kvinnor att lita mindre på män så kanske det till och med är bra? för då visar det männen under vilka villkor vi faktiskt lever, och kanske det är därifrån förändringen kan komma. Rimligen är det ändå så att det huvudsakliga ansvaret för en nedrustning inte ligger hos kvinnorna, utan hos männen.

——
Andra bloggar om feminism, feministiskt självförsvar, våld, självförsvar, våldtäkt, Stephan Mendel-Enk

När jag ser länken “Så här slår du tillbaka” suckar jag först. Jag har sett så mycket dumheter i ämnet, inte minst i kvällspress. Artikeln i sig var ovanligt bra, med fokus på självkänsla och att inte bara ge upp och tro att det är kört, eftersom vi kvinnor är lärda att vi är hjälplösa när män vill oss illa. Till och med en liten nyansering om det passiva försvaret i situationer där det inte går att slå tillbaka rymt. Men bildserie… det låter illa. Här kommer förstås dravlet, tänker jag.

Istället är även bildserien ovanlgt bra. Märkligt nog känns varenda bild bekant. Det är som om de plankats, rakt av, ur Petra Östergrens gamla bok “Slå tillbaka!” Fingrar mot ögon, armbåge mot hals, knä mot skrev. Ett grepp bakifrån, ignorera greppet och sparka på hans knän. Spark på knäet framifrån, med attityd. Till och med sparken från liggande finns med, den som så många kvinnor uppskattar just för upptäckten att det inte är slut om man hamnat på marken.

Men vad om han sitter ovanpå då, så det inte går att sparka? Tänk om han försöker strypa framifrån? Jo, det är då de där fingrarna i ögonen kommer till nytta. Den där förkättrade tekniken som så många dissar. Nej, den är inte tänkt att utövas stående mot stående partner – inte såvida man inte är upptryckt med strupgrepp mot en vägg. I det läget, eller med någon sittande ovanpå som försöker dra ner ens brallor, då kan den däremot funka ypperligt.

Ska vi tippa att Emma Löfgren som skrivit artikeln är en av kvällspressen än så länge oförstörd sommarvikarie, som själv tränat feministiskt självförsvar?

——-

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, överfall, våldtäkt, journalistik

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som “trick” eller “knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. “Gå inte ifrån den mannen – spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger “stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med “vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal grammofonskiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva – för er som minns vinylen – är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. “Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med “Det vill du nog inte alls”, eller kanske “Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag gav erbjöd honom min blick, den som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt – men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag var mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig att göra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger “tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok “Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.

Min introduktion till aikido hade varit ki-aikido-läraren Yoshigasaki senseis fysiska övningar, som visade på vikten av fokus på det egna jaget och dess gränser. I dem fanns lärdomen att om man släpper en jävel över bron, ingå det egna jaget, är det för sent att sätta gränser – de måste sättas där man faktiskt upplever dem. När någon redan invaderat ens revir är det för sent. När jag började träna aikido var det dessa aspekter av konflikt, revir och gränssättning som fascinerade mig mest. Med tiden kom de dock att försvinna bort från min vardagliga träning. Aikido blev en konst för konstens egen skull, en utövning med sina egna regler i sitt eget universum. För att citera aikidoläraren Sugano: Meningen med träningen är att gå till träningen.

Min första aikidoinstruktör Anders flyttade från stan, och som sagt var jag fullt beredd att träna vidare på egen hand utan instruktör, kompletterat med så många lägerbesök det bara gick. I efterhand förmodar jag att det inte blivit så mycket av det där om det satts på sin spets. Jag hade behövt hitta fanatiska träningskompisar som var beredd att köra på de villkoren, och få människor är väl så galna som jag var då. Turligt nog fanns det istället någon som kunde ta över träningen, men innan det var klart hann jag ställa in mig på att åka på alla läger jag kunde. Innan jag flyttade från Luleå hann det bli tre stycken. Mina senare aikidoläger flyter ihop i minnet och jag kan inte alltid säga vad jag upplevt när, men mina tre första aikidoläger är tydliga i minnet. Efter varje läger stötte och blötte jag mina lägererfarenheter på ungefär samma sätt som jag grubblade över mina aikido- och självförsvarsböcker. Denna nivå av fascination lär jag aldrig mer nå tillbaka till, oavsett vad nya utövningar jag ger mig på. Huruvida detta är något att sörja eller att vara tacksam för har jag inte helt klart för mig.

——

Andra bloggar om aikido, feministiskt självförsvar, sätta gränser, Luleå, Yoshigasaki

Budomemoarer, del 9

Ett helt eller halvt år efter grundkursen i feministiskt självförsvar tog Petra Östergrens kung fu-klubb in Petras amerikanska instruktör, Stacey Jolles, för att instruera på träningsläger. Lägret var öppet för folk från alla stilar och arter, ända ner till några blinda tjejer vars enda erfarenheter var en självförsvarskurs för funktionshindrade som Stacey hållit i. På lägret fanns Petras egna elever, delar av en jujutsuklubb som filmade träningen och över huvud taget verkade mycket intresserade, folk som kommit dit via Petras eller Staceys kurser samt några löshästar.

Stacey var liten och smal, äckligt vig, råtuff och mycket kvinnlig på samma gång. Enligt vad hon sade själv hade hon slagits på gatorna i Chicago som ung, inte helt vanligt för en kvinna. Det här lägret var första gången jag tränade på attacker med kniv. Att stå där och träna på att skära i luften med smörkniv var lite läskigt, faktiskt. Jag insåg mycket väl att det skulle kunna kännas coolt och lagom småmacho att göra samma sak med en riktig, vass kniv – och jag tyckte inte om att inse detta om mig själv. Som avslutning på hela lägret fick vi leka angripare och försvarare med Staceys vassa kniv – i slow motion, med hårt fastställda ordningsregler. Jag kan tänka mig att syftet var att vänja folk vid att se ett vasst knivblad, och även ge lite mer skärpa åt träning med låtsasknivar utan egg.

På lägret träffade jag förstås Petra Östergren. Mina besök i hennes verksamheter fick ett lite märkligt efterspel när Petra föreslog mig att börja träna för att bli instruktör inom hennes system, och sedan helt tog tillbaka erbjudandet. I lokalpressen hemma i Luleå kunde man nämligen se att tre personer från jujutsuklubben, en kvinna och två män, arrangerade en självförsvarskurs för kvinnor – och bland jourkvinnorna gick ryktet att kvinnan i sällskapet var jag. När Petra fick höra att jag gick bakom ryggen på henne, och värst av allt, höll i självförsvarskurser tillsammans med män! strök hon mig från deltagarlistan på den kurs där jag skulle deltagit utan kostnad för att känna på det hela, samt från sin mentala lista över möjliga instruktörskandidater.

I efterhand kan jag säga att det var bra att det inte blev något av. Jag var för ung och osäker. En del av de saker jag inte kunde skulle jag väl lärt mig av Petra och de övriga, men nä – det var för tidigt. Det ska också påpekas att Petra senare bett mig om ursäkt för det här resonemanget och agerandet baserat på ett rykte från folk på kvinnojouren. I alla fulla fall fick jag inget vidare förtroende för den lokala kvinnojouren, och mitt engagemang för Petras företags kurser som jag gått omkring och rekommenderat till i princip alla kvinnor jag kände fick ett brådstörtat slut.

När jag flera år senare kom mig för att gå fortsättningskurs hade Petra lagt ner. Hon som ledde fortsättningskursen hette Amanda Golert och håller idag i den svenska avdelningen av Kidpower Teenpower Fullpower som lär ut självförsvar dock inte enbart till kvinnor. Det var sällan Amanda fick ihop elever till en fortsättningskurs, så jag fick hoppa in på en kurs som köpts in av en kvinnojour.

Jag blev egentligen lite besviken på kursen eftersom den så gott som enbart handlade om fysiskt självförsvar, alltså våld för att försvara sig mot våld. För mig hade den viktigaste delen av grundkursen varit rollspelen och attitydövningarna, men detta var inte särskilt framträdande element i Amandas version. Vid det här laget hade jag bott i Stockholm och tränat aikido där i några år, och även om det var stor skillnad på självförsvarskursernas enkla effektiva våldsövningar och aikidons sofistikerade och svåra tekniker fick jag ändå mitt lystmäte av koreograferat våld på annat håll. Emellertid var det väldigt skönt att kunna släppa delar av mina fördomar mot kvinnojourskvinnor; det här gänget kändes helt… normalt, i brist på bättre ord. På fortsättningskursen saknade jag analysen av mäns och kvinnors roller och ageranden gentemot varandra, men å andra sidan slapp jag grotta ner mig i detaljer om hur män kan agera illa mot kvinnor utan någon motvikt.

I övningen med angripare i hemmagjord skyddsdräkt á la Redman, ordentligt skyddad och vadderad så det skulle gå att puckla på för kung och fosterland, kände jag igen mannen inne i dräkten. Han hade varit med på lägret med Stacey Jolles. Det var nog inte meningen att man skulle se så mycket av människan i angripardräkten, utan bara just en angripare. När den här varelsen greppade tag i en steg pulsen ordentligt, trots att jag visste att det bara var träning. Det var väl det som var vitsen: framkalla stress, och lära in att i en stressad situation faktiskt agera. Får jag tillfälle att delta i liknande träning igen, så kommer jag att nappa.

Allt det här är nu ganska länge sedan, och under termen feministiskt självförsvars broar har det runnit ganska mycket vatten. Sedan Petra Östergren drog sig ur leken kom nya aktörer av olika slag fram, och sedan det blivit vanligt att erbjuda någon typ av självförsvarsträning i skolorna har det feministiska självförsvaret växt så det knakat.

För något år sedan började jag fundera på att plocka upp det här med feministiskt självförsvar igen. Jag hade då hunnit med att instruera i aikido i några år, och sedan jag lagt av med aikidon kanske feministiskt självförsvar kunde vara en arena för mig att få lära ut något som jag tyckte var viktigt? De sammanhang jag hittade som möjliga arenor var dels Ung vänster, och dels grupper med starka band till kvinnojourerna. Ingendera känns för mig som något sammanhang där jag självklart skulle känna mig hemma. Det enda sätt jag numera är aktiv inom feministiskt självförsvar på, är att när folk börjar tugga dumheter, missuppfattningar och myter om feministiskt självförsvar beskriva vad det faktiskt handlar om. Småningom ska det nog bli till ett litet avsnitt i Bluffarens guide.

——

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, Petra Östergren, Stacey Jolles, kvinnojourer, män

Budomemoarer, del 8

Under något av mina sista år i Luleå gick jag en kurs i feministiskt självförsvar. Den hölls av en elev till Petra Östergren, då i princip den enda som marknadsförde detta begrepp i Sverige, inom ramarna för hennes företag. Jag hade köpt och läst Petras bok “Slå tillbaka!“, så när tillfälle erbjöds att stifta närmare bekantskap med Petras feministiska självförsvar tog jag den.

Själva kursen behandlade till största delen saker som att sätta gränser och verbala, icke-våldsamma strategier. Den del som handlade om våld intresserade mig mindre. Jag med mina två års karate bakom mig tyckte nog att en helgkurs inte kunde lära mig mycket som jag inte redan kunde. Däremot var resten av kursen vansinnigt intressant. Rollspel med olika sätt att sätta gränser. Kroppsspråk. Hela kroppen mot – det kände jag igen från aikidon. En kvinna sade efter avslutad kurs “nu har jag lärt mig sätta gränser mot min mamma”, och absolut – att sätta gränser har man nytta av i många delar av sitt liv. Alla exempel i kursen gällde dock män. Överfallssituationen förstås, den som många kvinnor är rädd för, men också tafsande chefer, tafsande kunder (om man jobbar som t.ex. servitris), fulla jobbiga män på krogen, och så vidare.

Några månader efter kursen satt jag och den kompis som följt med på kursen på ett uteställe, när en mycket berusad medelålders manlig lokalkändis närmade sig och ville umgås med damerna. Hon avvisade honom vänligt men bestämt, och när han lommade av skrattade hon mot mig: “Självförsvar steg ett!” I Petras indelning borde det nog egentligen vara steg två, men det spelar mindre roll. Verktyg för att värna sina gränser är alltid intressanta.

Kursen arrangerades i samarbete med den lokala kvinnojouren. De flesta av kursdeltagarna hade med jouren att göra och kände varandra; vi som kom utifrån var ett fåtal. Det var lite skrämmande att höra och se människors starka reaktioner på övningar, som visade att de här kvinnorna råkat ut för något. Jag minns särskilt en kvinna som när vi tränade slag på mittsar började böla och gråta, och en av hjälpledarna på kursen tog in henne i ett angränsande rum med orden “kom, vi fortsätter här” medan resten av gruppen gick vidare.

Jag brukade tillämpa principen “jag har rätt att gå vartsomhelst vilken tid på dygnet som helst”, och tyckte ytterst sällan det var obehagligt att röra mig ute ensam på natten. Eftersom kursen blev jag dock lite mer försiktig än förut. Kursledningen sade att det brukar bli så, och det stämde. Att ta en omväg för att den var uppyst kändes inte längre som att falla undan för rädsla, utan som en konsekvens av medveten riskbedömning – och därmed helt okej.

Jag är mycket glad att jag gick den kursen. Få enskilda erfarenheter har haft så stor inverkan på min syn på saker omkring mig i mitt liv. Samtidigt störde jag mig på en del av kursens inramning. Vi satt i cirkel och utbytte erfarenheter, men samtidigt tyckte inte kursledningen om att dess sanningar på minsta sätt ifrågasattes – vilket jag förstås ibland gjorde, besvärlig som jag är. Jag har stött på det där ibland i feministiska kretsar. En ovilja att erkänna hierarkier eftersom man ser det som något manligt, samtidigt som man faktiskt inte är villig att släppa lös det hela på allas lika villkor. När kursen var slut kände jag “nu har jag tillbringat en hel helg med att prata om män som våldtar och misshandlar… och behöver få se en normal vettig karl NU! för att inte få en ganska konstig världsbild.”

——

För att hitta allt jag skrivit om feministiskt självförsvar på Budo- & kampsportsforum, gå in på söksidan och leta rätt på alla inlägg av “Hanna B” som innehåller ordet “feministiskt”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, feminism, Petra Östergren, sätta gränser