Jag tycker verkligen om den här låten. Folk kan tycka att den är smörig och sentimental, men det står jag för. Den har fastnat i min hjärna och jag kan längta efter den när jag sitter på bussen påväg hem. Beyonce är grym och om hon kommer till Sverige igen, så ska jag se henne. Så är det bara!

Ni som hängt på youtube under några år känner igen alla dessa roliga filmklipp som COM HEM gör en parodi på!
Se & njut

Här får ni ett bevis på att skratt smittar!
Vem av er kan hålla er från att skrattar när ni ser den här, räck upp en hand!

För er som inte har så komplicerad humor kan jag rekommendera detta klipp. Och om ni inte skulle tycka att det är kul kan ni ju alltid skratta åt det faktum att jag länkar till det!

Och så kan ni passa på att lyssna in skratten i bakgrunden – och kom ihåg att det spelar ingen roll om man skrattar fult eller åt tråkiga (?) saker, bara man skrattar!

/Rebecka

Jag letar och letar bland filmklippen på youtube. På den boogie woogie-kurs jag gick lärde de ut samma trippelsteg som i lindyns sexor, ett gåsteg alternativt baksteg kombinerat med två tripplar. Sen användes stegen till att gå hit och dit på olika sätt, men tripplades gjorde det. Därutöver fick vi smaka på någon variant med kickar istället för tripplar – dock inte på samma ställe i steget rakt av, inte som när man kickar i lindy – men det var bara en variant. Boogie woogie ska alltså vara som man dansade till rock på 50-talet, se mitt försök till bluffarens guide inom ämnet… så hur kommer det sig att jag inte kan hitta ett enda jäkla klipp där folk som dansade till rock på 50-talet faktiskt gör trippelsteg?

Okej, det är inte alltid så lätt att se vad folk faktiskt gör. Jag är inte världens bästa på att analysera rörelser jag ser, och filmklippen är ibland av usel kvalitet. Och så hakar filmen ibland upp sig, precis vid fel tillfälle…

Här är Bill Haley med Rip It Up samt en massa duktiga dansare, ur filmen Don’t Knock The Rock från 1956. Nog ser man tydliga lindyelement här och var… men trippelsteg? Kanske om man tar fram lupp eller förstoringsglas. Inte är det vad de gör mest, inte.

Precis i början på denna filmtrailer från när Blackboard Jungle (Vänd dem inte ryggen) var ny dansar ungarna rock på skolgården. (Vänta nu, är det inte bara killar som dansar med varandra? Jo det är väl kanske en pojkskola, men ändå. Vad gör man inte för att få träna, om man faktiskt vill dansa! Tänk om det gick till så nuförtiden – och undrar om det faktiskt gjorde det då.)

Här då. Bill Haley, Razzle Dazzle också ur någon film. Här tycker jag mig se en trippel här och var… men sällan mer än en åt gången, va?

Grundsteg är förenklingar, jag är väl medveten om det. Ändå kliar jag mig i huvudet. Den där fortsättningskursen verkar jag inte komma in på, annars hade jag kunnat fråga lärarna där… jag får väl gå om den där kursen någon gång, i förarroll om inte annat.

——

Andra bloggar om boogie woogie, dans, dansklipp

puss, till gilliam och gänget.

hej, har legat kvar i sängen idag och kollat på renny harlins gamla hederliga die hard 2.
igår spelade vi tp och blev bjudna på skinkstek med svampsås.
känns som resten av den här gråmulendagen kommer att tillägnas vårt xbox 360.

det är kul att leka!

förresten, kolla in de här fina killarna!

Idag är jag lite trött, Gustav är hemma med feber och ont i huvudet. Han vaknade inatt, hade tappat en tand så han väckte mig. När jag varit uppe med honom och precis somnat om hade katten ner en konjak kupa som gick i tusen bitar i köket där hundarna låg och sov. Så det vara bara att gå ner och börja damsuga. DUMMA katt som inte lär sig att sluta gå på bänkarna.

Detta klippet är så otroligt roligt, stämmer ganska bra oxå eller vad säger ni tjejer… hi hi hi

Detta måste ju bara göras! ^^ Ta mig till Queenstown och utmana ödet =)

Jag hade lovat mig själv att inte försöka skriva några dansrelaterade bluffarens guide, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt väl. När jag nu bloggat lite om dansen boogie woogie känner jag dock att jag satt så många myror i tillräckligt många huvuden, att jag faktiskt borde försöka räta ut några frågetecken.

Boogie woogie är till att börja med en sorts musik. Då och då hör man dansare säga att det inte finns någon musikstil som heter boogie woogie, men det är inte sant – tänk Charlie Norman så kommer du rätt.

I valet mellan nåt med riktig film (det här är ju bara musik och Charlies nuna) och ett riktigt bra boogie-exempel valde jag det sistnämnda. Pianot, basgången, drillandet – det här är boogie woogie, ett slags pianobaserad blues.

Dansen boogie woogie däremot är i princip lindy hop fast anpassad till rock. Lindy är ju skapt till och med swingen, den lättlyssnade jazz som var sin tids populärmusik. När rocken tog över kunde man fortsätta dansa på nästan samma sätt, bara man ändrade på lite saker så det passade bättre till musiken… så det gjorde man.

Nu är vi i Europa, långt ifrån den plats och den tid som födde såväl rockmusik som den dans som passar till, och nu är det tävlingsdansen som bestämmer terminologin. Det logiska vore om dansen kallades för 50-talsrock, och faktiskt så hette det ett tag “rock’n'roll of the 50’s”. Problemet var bara att det redan fanns en tävlingsdans som hette rock – en mycket akrobatisk sak med höga sparkar som bas. Genom att begränsa mängden akrobatik i dansen och istället premiera musikaliskt dansade skulle tävlingsdansen boogie woogie komma tillbaka till sitt ursprung, till rock som den dansades på 50-talet. För att bli riktigt autentiskt får då dansen namn av en musikstil från 20-talet…. häpp. Nedan dans till Bill Haley, på den tid det begav sig. Boogie woogie-pianister lyser med sin frånvaro.

Åker du till USA är namnet “boogie woogie” på en dans helt okänt. Där dansar man istället West Coast Swing, oftast till mer modern musik. Swing som swing, bara du kan dansa och vara glad må det heta vad det vill. Jag ville bara förklara för alla musikputtar som blev förvirrade av namnet boogie woogie på en dans: Ja, det är förvirrande.

——
Andra bloggar om boogie woogie, dans, jazz, 50-talet

Allra först tyckte jag den mörkaste rösten var märkvärdigt lik Martin Ljung. Nej, så lik var den inte, men väldigt mörk… och han sjunger nog precis samma delar av sången som Martin gjorde i originalet.

Nog är det märkligt att Povels röst höll så extremt väl hela hans karriär. Jag såg föreställningen Povel à la carte, bara ett par år innan han dog, och han lät nästan exakt som han gjorde tjugo år tidigare. Och nog är det en strålande liten film, det här. Huruvida det även var bra reklam, vilket den ju skapades för, det är en helt annan fråga.

Jag har blivit beroende! Jag har blivit besatt!
Kan inte sluta lyssna på den.. kan inte låta bli att dansa runt som en dåre när jag hör låten! Måste bara dela med mig av denna historiska musik-skatt!

Vilken heting… *not*
Men ingen kan ta ifrån honom att han är speciell och cool!

Grå dag kräver STOOOR godispåse och en hoper filmer. William valde Monsters vs Aliens och nu har vi fått en ny favoritscen!

Wille och jag skrattar så vi gråter varje gång! Det syns inte i det här klippet, men karln har en väldigt hårig rumpa med ett tatuerat hjärta. Illans snyggt!

Jag tog mig tid att titta på den här mini-filmen och jag ångrar det inte. Saker som får en att le gör en lycklig.