på sin egen blogg får man väl slänga in lite smygreklam va?
således blinkar jag lite snyggt åt er och tipsar om lejonets alldeles egna..tja.. filmtyckar-mini-blogg.

eftersom jag nu gillar att se på film och dras in i fantasins härliga världar, är det också lite kul att skriva om det man kikat på.
därför finns nu flmr, en sorts blogg om filmer som setts och vad man möjligen kan tycka om dessa.
skarpögda har måhända sett den lilla länken nere till höger på sidan här under “upptäck:”

du som har ett liknande intresse kan med fördel kika in och se om det kan vara något av intresse att läsa.
ni andra drar bara lite lätt på smilbanden åt oss förlorade filmnördar.

och det är ju helt ok det också.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Det är framtid. Det är robotar. Det är en polis som misstänker konspiration. Följaktligen ger det starka paralleller med “I, Robot (2004)”, men likheterna stannar inte där. Skaparen av robotarna i de båda filmerna spelas av en och samma skådespelar, James Cromwell, och rollerna är i stort sett identiska.

Även om båda dessa filmer drar åt samma håll i många faktorer så finns det en betydande och ganska intressant skillnad, nämligen robotarna. Där de i “I, Robot” är programmerade betjänter och assistenter åt människan, är de i “Surrogates” istället mänskliga surrogater. Med surrogat i detta sammanhang menas att operatören, det vill säga människan, lever sitt liv genom sin surrogat. Detta medan han själv genom avancerad teknologi sitter uppkopplad i sitt hem, skyddad från alla faror. Att leva sitt liv genom en surrogat medför också vissa attraktiva fördelar. Man kan leva det liv som man alltid drömt om, genom en vacker och frisk kropp. Om surrogaten skulle skadas eller dödas, är det bara att reparera eller köpa en ny. Man blir helt enkelt odödlig. Det vill säga tills dess att ohälsan hinner ifatt den försoffade operatören.

Det här är en ganska bra Sci-Fi med snygga och befogade actionscener. Berättelsen håller dock inte riktigt hela vägen, främst på grund av att filmen är relativt kort och genom det lämnar en del frågetecken efter sig.

Bruce Willis gör till skillnad från sin motsvarighet i “I, Robot”, den självgode Will Smith, ett bra porträtt av en nergången polis som tar saken i egna händer. För övrigt så har Ving Rhames en lite biroll som männsklig profet och för manus står samma författare som skrev “Terminator salvation (2009)”.

Från det ena till det andra så ryktas det faktiskt om en “I, Robot 2″. Om, när och med vilka medverkande är ännu oklart.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

En medioker julkomedi som motsvarar de låga förväntningarna. Ett medelålders par som föraktar allt vad kärnfamilj heter tvingas resa runt till vardera skilda föräldrars hem och firar jul. Under resans gång förekommer en del småroliga slapstick scener, men det räcker helt enkelt inte till för att rädda det här ifrån att bara bli en feelgood-komedi i mängden.

I huvudrollerna ser vi Vince Vaughn och Reese Witherspoon, och som deras respektive fäder ser vi de stora namnen Robert Duvall och Jon Voight. “Iron Man (2008)”-regissören Jon Favreau har en aggressiv och rolig biroll. Han regisserar för övrig just nu uppföljaren “Iron Man 2″ som har biopremiär i slutet av april 2010.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

En helt klart godkänd och i viss mån spännande thriller med en ganska oväntad vändning. Den långa och opedagogiska tillbakablicken i slutet av filmen förstör dock upplägget, och ger en känsla av att  man kunde ha presenterat avslöjandet på ett mycket bättre sätt. Tillbakablickar gör i allmänhet mer skada än nytta och upplevs ofta som överförklarande och pretentiösa.

Bra rollista med, Steve Zhan, Milla Jovovich och alltid lika lyssande Timothy Olyphant. Skriven och regisserad av David Twohy (Pitch Black). En intressant författare som för övrigt nu närmast skriver på “The Briazilian Job”, uppföljaren till “The Italien Job (2003)” som beräknas ha biopremiär 2011.

Beck på amerikanska

År: 1973
Originaltitel: The Laughing Policeman
Regi: Stuart Rosenberg

I ”Den skrattande polisen” blir åtta passagerare ihjälskjutna på en buss mitt i natten i San Francisco. Förövaren försvinner spårlöst och när kommissarie Jake Martin (Walter Matthau) anländer till scenen upptäcker han att en av de döda är hans egen partner. Tillsammans med Leo Larsen (Bruce Dern) börjar han utreda fallet och det visar sig att ingen visste varför partnern befann sig på bussen – inte ens hans nära och kära.

”Den skrattande polisen” bygger på Maj Sjöwall och Per Wahlöös bok med samma namn och är någonting så ovanligt som en amerikansk Beckfilm. Förtextscenen – som skildrar bussmassakern – är det bästa med hela filmen och nästan också det enda som har någonting med boken att göra. Handlingen är förflyttad från Stockholm till San Francisco och är så omgjord och amerikaniserad att det är svårt att känna igen sig.

Jake Martin är såklart Martin Beck och Leo Larsen Gunvald Larsson. Andra karaktärer som Einar Rönn eller Lennart Kollberg nämns inte med namn – eller ens med liknande – och Becks döende partner är i boken bara en kollega.

På grund av för höga förväntningar blev jag besviken på boken men den växer lite i huvudet efteråt och är i alla fall bättre än filmen. De mest spännande momenten – som Rönn och bandspelaren eller Kollbergs upptäckt om den döde kollegans liv – är väldigt klumpigt hanterade i filmen och har inte alls samma dramaturgiska effekt.

Boken var riktigt förvirrande ibland med allt prat om de olika passagerarnas liv men eftersom allt är så omgjort i filmen är den ännu svårare att hänga med i. (DVD:n jag såg var inte heller textad och det brukar inte vara ett problem men här skulle det nog ha hjälpt.) Allt känns bara ojämnt, splittrat och oengagerade.

Både Walter Matthau och Bruce Dern är däremot riktigt bra i sina roller. Matthau är hårdkokt som Beck men går inte för långt och förvandlas inte till Dirty Harry. Dern springer omkring och trycker ner folks huvuden i toaletter precis som Gunvald ska göra och hans rutiga kavaj och 70-talsmustasch går inte att motstå. Deras relation är ungefär densamma som den mellan Beck och Gunvald i Peter Haber-filmerna.

Nej, Beck på amerikanska var inte mycket att ha. Upplägget är i alla fall briljant i både boken och filmen men upplösningarna – som skiljer sig en hel del från varandrana – är inte särskilt bra. I filmen är den nästan skrattretande.

“Den skrattande polisen” var i alla fall min första Beckbok och jag gillar Maj Sjöwall och Per Wahlöös mysiga berättarstil. Har redan börjat med ”Mannen som gick upp i rök” och vill läsa ”Den vedervärdige mannen från Säffle” för att jämföra den med ”Mannen på taket”.

Jag undrar bara vad de själva tyckte om denna film…