Derek: Is she in the dark twisted place?

Mer: Yes, she’s in the dark twisted place.

Yang: I don’t like the married happy you

Marie tycker inte om att frysa, det sätter sig på humöret och förstärker hemlängtan hon fick igår när hon pratade med systrar, mamma och syskonbarn.

Mitt söndagsmys:

Var ute på en löprunda idag. Har varit lite tät i både näsa och luftrör senaste dagarna men känner mig ändå bättre fysiskt idag mot vad jag gjort på länge så jag tänkte att jag kör en runda ändå.
Det gjorde jag.
Var lite tät de första kilometerna men tog det lugnt och körde på. Halvägs ut i spåret, där skogen tätar ihop sig efter en riktigt tung backe, kände jag hur tätheten i luftrören helt plötsligt försvann. I ett djupt andetag försvann den och höll sig sedan borta resten av rundan. När jag kom tillbaka duschade och satte mig vid datorn, blev jag tät igen och har fortsatt vara så även under en hetsig julshoppingrunda på stan.

Jag har sprungit mycket mindre senaste veckorna mot vad jag brukar göra, ungefär bara två dagar i veckan mot 5-6 som jag tidigare gjort. Kan det vara detta som gör att jag får svårt med andning, och känner mig lite halvkrasslig fysiskt?
Jag tror inte att vi människor är byggda för att vara inomhus i välisolerade hus sittandes framför skärmar. Vi är byggda för att vara utomhus (ja även denna årstiden), att använda våran fysiska förmåga löpandes för vår egen överlevnad.

Jag tror att det moderna samhället kväver oss, långsamt…

För
baby we were born to run

Livet går sin gilla gång. Ganska mycket att plugga för tillfället, men jag tar det lugnt ändå. Väntar på svar från olika uppdragsgivare och hoppas, hoppas verkligen att jag får något annat än det uni i Umeå kan erbjuda! För jag vill nedåt, utåt, bortåt! Har fått mersmak på världen och det bästa är att om ett halvår är jag färdig och kan göra precis vad jag själv känner för

“These are crazy days but they make me shine” (Oasis)

Måste bara sprida den här länken vidare, intressanta fakta som jag i och för sig redan visste om eftersom jag själv upplevt och upplever det, men trevligt att ha det “vetenskapligt bevisat” med, så en knäpp på näsan för er som har djupa fördomar om hur en feminist är i ett förhållande!

Feminism and romance go hand in hand

Summerar min (inte så revolutionerande) dag:

Mailkoll, frulle, DN. Skrivit, skrivit. Kollade vilka som ska leda MF, tumme upp! Skrev lite mer. Fick en kul jobbförfrågan som jag dock kommer tänka igenom både en och tre gånger (Fire och Boppan hade sagt “jaaa äntligen, gööör’t!”). Blev så chockad av jobbförfrågan att jag råkade dra ur datasladden. Startade om datorn. Konverserade med potentiell arbetsgivare. Käkade spaghetti med köttfärssås. Spikade lite tider inför morgondagens bravader. Grunnade på ett frågetecken i mitt liv och kände mig lite depp. Frugan ringde och vi jiddrade halva kvällen så jag blev pepp. Klockan är nu 22.38 – pip. Ska bädda ner mig med “Elsas Mode” och sen get my beauty rest. Imorgon är en annan da´! …Och vet ni – jag tar nog den där chansen, man lever bara i den här inkarnationen en gång. Typ.

Natti luvva’s…

Om september var enormt utvecklande yrkesmässigt (och ärligt talat därför en förjäkla ego boost) så lyckades oktober bli den bästa månaden på länge för min hälsa! Jag kom in i nya kosttänket och fick bättre grundkondis. Har fän inte mått så här bra sedan före sjukdomstiden tror jag och det är… stort! Just nu är jag ju ironiskt nog förkyld, men glad ändå för min nyfunna hälsa och tycker det är dags för en ny hissningslista:

• Jag har blivit ett frukostfreak (eller okej, ibland brunch…) och det gör verkligen skillnad!
• Paris hägrar – första veckan (inkl nyårsafton) 2010 spenderar jag där så nya året borde börja bra
• Jag har hajkat i terräng 8 kilometer utan att tycka det var speciellt jobbigt (go me!). Långpromenader i skogen är härligt!
• Morgontidningen till frukost el brunch ger verkligen en mysig start på dagen
• World music är och förblir en favorit, senaste beställningen från Putumayo är Gypsy Groove (hoppas den dimper ner snart!)
• Paljetter, paljetter, paljetter. Jag vet inte riktigt vad som är grejen, men jag har en halv garderob i bara svart paljett och jag gillar det
• Dansa (gärna i ovan nämnda paljetter)! Little Boots, Lady Gaga & Britney visar vägen
• “Genom dina ögon” var fantastiskt bra. Det tog ett tag att komma in helt i boken men jädrar i min låda vilken upplevelse, oerhört läsvärd. Och nu ska den filmatiseras!!
• Provar olika marmeladsorter och bara njuuuter (gärna till ost) efter att ha gått omkring hela livet och fått för mig att jag ogillar marmelad.
• Ro hit mer japanmix också, smarr…!
• Kyssar i månskenet (helst hångel också!)
• Jag trivs i mitt fina vardagsrum! Tänk, när jag flyttade in var det en katastrofzon haha…
• DVD-maraton (som igår afton) med “Dirty Sexy Money”. Oerhört underhållande!
• “Mjauar” (=myser) med en god bok, doftljus och mysmusik (just nu “Spa Suite” eller Dilbas “Live at Lydmar”) i ett hav av kuddar innan jag somnar. Favoritritual!
• Ben&Jerrys
• Snart har “New Moon” premiär (och jag ska på midnattsvisningen, wihiii) – så nu har jag en extra ursäkt att vara Twilightiserad.
• Mörkret – nu är det fram med levande ljus och snart kan man snegla på julpyntet, mys schmys!!
• Hundarnas blinkande lampor jag fäst på selarna – funkar grymt bra när vi tar kvällspromenader
• Nya idéer, nya mål – inspirerande och peppande.
• Jag känner mig tacksam i ande och hjärta för livet, familjen och kärleken varje dag!

 En naturlig Linda, dock med fixade bryn…

Idag ska jag:

Slappna av på spikmattan, tända ljus, äta nyttigt men gott, gå långpromenad och riktigt känna hur jag får ny luft i lungorna (och under vingarna), lusläsa tidningarna som ligger och väntar (Allt i hemmet, DN, Bubbleroom, Topphälsa, Allt Om Mat och Laga Lätt), ta ett långt härligt bad och slösa på badoljan, pussa massor på Christoffer och hundarna, laga fräsch gryta, kolla tjejjig TV under filt, läsa bra bok och, som vanligt, avsluta med att tacka universum för den här dagen.

…Visst låter det ansträngande?

Allhelgonahelgen är här. En del ser den enbart som ett tillfälle att hedra andevärlden, andra anammar det amerikaniserade jippot “Halloween”. Själv lever jag ju andligt, med stort intresse för livsfilosofi och respekt för andevärlden. Alltså “borde” jag rynka på näsan åt hur högtiden kommersialiseras. Det gör jag verkligen inte. Att hitta tillfällen att fira, pynta och njuta är ju något bra! Livet är alldeles för grått för att vi inte ska finna anledningar att leva upp, om det så är genom att tända ljus och minnas de vi förlorat eller festa loss i en galen halloweenkostym med vännerna. Och vem säger egentligen att det måste vara så allvarsamt när vi hedrar andar och helgon? Varför inte minnas dem med värme och glädje? Dessutom är det härligt så här under den mörkaste tiden av året att ha en, om än ytlig, anledning att leva upp lite. Att se att det lyser mysigt ur pumpan hos grannen, se förväntansfulla kids klä ut sig i hopp om godis och kanske själv damma av häxhatten, dricka trollbrygd och dansa loss med vännerna.

Visst finns det en baksida av myntet, men man väljer ju ändå själv hur mycket (om ens alls) man vill spendera på “nyhögtiderna” såsom Halloween och Alla Hjärtans Dag. Man får ju också minnas att julen som vi firar den idag också den minst sagt är en enda kommersiell cirkus. Ändå älskar de flesta att fira jul. Inte minst jag! Så sluta muttra, ni glädjedödare där ute. Ingen tvingar er att köpa en endaste halloweenpinal.

Glad Allhelgonahelg!

Efter Nick Cave-konserten Christoffer och hans brorsa gick på (Chinan) är han, om möjligt, än mer Cave-frälst. Jag kan tycka det är en nypa mycket svärta ibland (trots att det är ironisk sådan), men gillar samtidigt en del låtar skarpt. En av mina personliga favoriter heter Opium Tea.

Bedtime story…och nej det är inte kondomer haha!

Jag fick höra idag att Dee (Dilbas lillasyster) tycker att jag är tuff eftersom jag bestämde mig för att förverkliga min dröm. En sådan liten kommentar och jag känner mig stärkt och peppad!! Det är jäkligt jobbigt ibland som egenföretagare med fler motgångar än medgångar, backstabbers och den ständiga känslan “är jag egoistisk som kör mitt race istället för att göra nåt sk tryggt för familjen”. Men när jag får sådana peppande kommentarer från ingenstanns känner jag i hela kroppen att jo, jag gör rätt. Min sambo tycker jag gör rätt och jag utvecklas hela tiden, både som människa samt i mitt yrke, eftersom jag vågar bygga vidare på något jag innerst inne vet kommer bli my own little empire… I höst har jag fått enorm yrkesmässig bekräftelse från några jag beundrar mest i hela branschen, men just de senaste veckorna har jag varit lite trampig… Så tack, Dee! (Och tack till hennes storasyster som alltid inspirerat – och som ständigt peppar mig).

Ikväll blir det festligt i parhuset! Jag och Chris har över varsin kompis som är nyinflyttade i Stockholm. Det är Charlotte, som C gick i skolan och bodde ihop med i Skåne och Folke som jag lärde känna när jag var 16 år i partysammanhang. Under åren har vi pluggat ihop, gjort musik ihop och festat en jäkla massa ihop. Tror det kan bli en riktigt trevlig kväll! Jag står för matlagningen och så blir det vinprovning.

Ja, jag tar och skriver ett inlägg om livet ahora med. Starbucks är min bästa vän, antagligen stället som kommer få mig att stå ut mina 8 veckor jag har kvar till jul. Jag har accepterat att vistelsen här för mig inte kommer innebära en tid på rosa moln, utan känslomässigt jobbigt på många sätt. Starbucks är ett ljus i mörkret, folk, fåtöljer och stora kaffe. Tog med mig datorn dit igår för att skriva ansökningar om exjobb, och träffade på Valeria som också satt där och pluggade! Fick lite gjort och livet började kännas mer hoppfullt. (Tills Valeria blev bestulen på plånbok, nycklar och mobil, andra kompisen det händer här!!) Efteråt följde jag med Julie och Esther till simhallen, där badmössa är obligatoriskt. Det var väldigt skönt att göra nåt nyttigt och jag älskar ju att vara i vatten, så livet kändes ännu lite bättre efter det. Julie vill simma varje lördag och jag hänger mer än gärna på, lite rutin gör en faktiskt gott.

Imorse när jag vaknade kändes det så där igen, inte riktigt lika illa som i fredags då jag höll på att ge upp totalt, men ändå lite gnag i magtrakten. Som tur var skulle jag iväg och hänga med tjejerna igen, så gnaget fick hålla sig undan ett tag.

Vad gnaget består av? Jag vet inte riktigt. Språkbarriären är en sak. Attityden hos spanjorerna en annan. Att klara kurserna en tredje. Jag känner inte att språket blir bättre, och frågan är om jag ska fortsätta kämpa med kurserna eller ge upp. Jag har till slut hur som helst blivit väldigt förbannad på attityden här, som i rena drag är kan du inte spanska har du inget här att göra. Såklart ett väldigt generellt drag, men ändå mycket påtalande. Att vi kanske är här just för att lära oss finns inte. Så ilskan fick mig att inse att jag aldrig kommer lära mig om jag inte får chans att träna, och när folk får veta att jag bara kan lite spanska vill de inte prata med mig, och jag känner inte för att vara påstridig, har inte tillräckligt mycket språkligt självförtroende för det, däremot kan jag köra med attityden att när inte spanskan räcker till tar jag till engelskan för att komplettera. För vad är det för stil att inte kunna engelska egentligen? Varför tycker spanjorer (fransoser, italienare) att de inte behöver lära sig andra språk när många andra nationaliteter tycker att det är väldigt viktigt? För att bara sitta tyst kommer inte göra mig bättre, men får jag blanda med engelska går det lättare att inte fastna på vart tredje ord. Och det finns personer i min klass som kan engelska, och lärarna kan det med, uppenbarligen, eftersom mycket litteratur är på engelska. Så, från och med nu, ska jag träna upp samma attityd som de har här. Som Valeria sa, gör man inte det kommer de bara köra över en.

Och nu snart ska jag se Flickan som lekte med elden, på svenska, med spanska subs, med två holländare och en belgare, bra för mig, lite sämre för dem…

Den här stunden på dygnet tycker jag mycket om. Inkommen från en uppfriskande långpromenad i natten med min “flock”, blodcirkulationen igång. Avslappnad efter en stund på spikmattan då jag svarat på ett par mail. Insmord i väldoftande kroppslotion. Tänder ljus och en mycket mild rökelse i sovrummet. Bäddar ner mig bland nya fräscha sängkläder med hundar, kärleken och en hög kuddar. I skivspelaren snurrar mjuk gitarrbaserad soul. Sångerskan själv har upplyst mig om att jag troligen ser skivan som en “snuttefilt”. Hon har rätt (fast ikväll är det hennes liveskiva som ljuder). Jag läser en god bok (“Genom dina ögon”). Hundarna kilar in under täcket. Sömnen känns inte påtvingad ikväll.

Mmm… Det är livskvalitet.

Jag kom på en visualisering som var så bra att jag ville dela med mig av den till andra.

När man försöker leva i nuet och dåliga energier smyger sig på (ångest-idioter-rädsla-whatever), testa det här: Tänk dig att du har en mental kamera i hjärnan. Ställ in fokus på det som är bra i ditt liv. Verkligen känn och se hur du ställer skärpan där och hur det negativa hamnar i oskärpa.

Kan hjälpa ibland..!

Det här har jag skrivit om förut, men jag har klurat en del på sistone och tyckte det var värt ett blogginlägg till.

Ur “Universums Barn” av Rauni-Leena Luukanen:

När gruppsjälar har inkarnerats tillsammans ett antal gånger och har upplevt varierande livsskeden i skiftande gestalter, är det klart att en uttalad attraktion och kärlek utvecklas mellan dem. Det märks direkt när de råkas. De känner en oförklarlig dragning till varandra. De trivs tillsammans och känner sig som gamla vänner redan när de träffas för första gången. individernas bakgrund eller fysiska utseende saknar betydelse. Det är som om en energi vibrerade mellan dem. De upplever ett ordlöst samförstånd och en sagolik samhörighetskänsla. Till detta finns inga konventionella förklaringsmodeller.

(…)

De sanningar som alltid består har inte värderats högt nog. Bestånde sanningar är den mänskliga själens egen livserfarenhet, dess levnadslopp som resulterat i att just den människan är en andlig varelse. Denna utveckling kräver inte ens läs- och skrivkunnighet.

(…)

Förvridna etiska normer har fått övertaget bland människorna. Redan i förskolan börjar barnen tävla om att vara bäst. Konkurrensen skärps hela tiden. I stället för att undervisa barnen om dess inneboende kraft och energi, inriktar sig skolan på hur man konkurrerar ut andra. Barnen borde lära sig att tävla endast med sig själva för att kunna höja sin egen andliga nivå och därefter hjälpa andra.

(…)

På sätt och vis skapar vi med våra tankar, vår vilja och vår tro de situationer som vi hamnar i. Vår själs energi fungerar som skaparen och följer oss till miljöer och situationer som vi behöver eller som vi ängslas för. Därför är det så viktigt med positivt tänkande.

Om människorna insåg vilka möjligheter de har skulle de aldrig handla fel. De skulle förstå att de med gemensamma tankar och strävanden skulle kunna förändra världen. Inte bara i psykisk mening, utan även fysiskt. En häst drar ju alltid sin släde i en viss riktning och vårt psyke kan liknas vid en dragare, med vår kropp och den fysiska tillvaron på kuskbocken.

Så här såg det ut när jag tog mellanmål/myspaus med tidningarna som kom i dagens skörd. Lyssnade samtidigt på den här sköna avslappningsmusiken från Malimba Records. Mmm, energikick!

Och så här ser det ut nu i arbetsrummet där jag har polare på besök som vanligt…

Jag ska genast damma av min utdragsskiva!

Lyssnar på Jordin Sparks sköna låt “SOS” . Diggar låten massor, men främst prodden. Musikaliskt är kultiga originalet “Let the music play” med Shannon, tidigt åttiotal, faktiskt bättre i min smak. Hade nästan glömt bort den gamla dängan.

Och här ett tips om en grej jag faktiskt kört i ett drygt halvår, det gör livet lite härligare!:

Toodles!

Jag tänker för mycket. Det är sådan jag är, trots att jag jobbar på att inte grubbla för mycket innan man vet om något ens är ett problem. Jag har ett frågetecken som behöver rätas ut nu och som mycket väl kan bli ett tufft utropstecken! Så det retar mig något enormt att jag är en sådan mes som ältar och tänkertänkertänker, även fast jag bestämt mig för att inte göra det.

Vardagshjälten Christoffer kom hem med ett par små presenter till mig idag. Han är, alldeles på riktigt, en ängel! Han vet precis när jag behöver en extra varm kram, när jag behöver höra att jag är bra på mitt jobb – eller behöver en kick i röven för den delen… Jag tror och hoppas att han tycker jag är likadan (fast en ängel är nog att ta i, ehrm).

Jag kom precis in från en skogspromenad. Plockade hem tjusiga kvistar från träd och grejer och ska göra något höstfint arrangemang. Sedan ska jag göra en riktigt god middag till den där änglapojken. Och begrava hjärnspöken…

Ska visa senare vad som låg i paketen. Och om höstarrangemanget blev tjusigt tar jag en bild.

 Ciao!

Tror det här blir ett inlägg tillägnat Sverige, efter alla intryck och möten jag reflekterat över här. Jag trodde aldrig jag skulle vara så tacksam över att vara född i Sverige som jag är just nu. När andra har sagt så har jag tänkt att ja kanske det var sant förut, att Sverige är ett av de bästa länderna att vara född i, men inte nu längre. Det måste jag omvärdera igen. För det första så har vi gratis skolgång. Gratis universitet. Vi har ett väldigt fömånligt system för studielån, vad än vissa tycker om att behöva ta lån så har vi den möjligheten som många saknar och till ett förmånligt pris. De flesta av mina studiekamrater här har föräldrar som betalar deras skolgång, Spanien är dyrare att leva och bo i än deras hemländer, och deras föräldrar måste betala för uppehälle och terminsavgift. Få av dem har flyttat hemifrån fastän de är i min ålder. Så vårt “socialistland” som en person här så fint uttryckte det har ändå lyckats med att ge just alla ekonomisk möjlighet att studera vidare. Alla har precis som jag även det europeiska sjukförsäkringskortet, men de vill helst inte hamna på sjukhus eftersom det är väldigt lite de gör för en här utan att ta betalt. Jag har försäkring via skolan och privat försäkring så jag tror inte att jag ska behöva betala mer än jag skulle göra hemma om jag skulle hamna på sjukhus. Och sist men inte minst, mat! Jag vet inte om det kanske blivit nån mathets hemma när det gäller att äta nyttigt men den verkar inte finnas i resten av Europa. Jag får konstiga blickar när jag predikar inte äta socker och snabba kolhydrater, mindre vit pasta och vitt bröd och att det är därför jag bakar mitt egna mm. Och matutbudet, som sagt, går inte ens att jämföra med Sverige. Visserligen kanske det inte är så mycket av det svenska matutbudet som är “svenskt”, inte det jag äter i alla fall, men här finns inte halloumi, bulgur, qourn, sojaprodukter, kokosmjölk, indiska kryddor, matlagningsyoghurt, creme fraiche, sourcream, havregryn eller nyttigt bröd som inte kostar skjortan.

Idag saknar jag mycket. Jag saknar skogen, min kaffebryggare, den rena luften, universitetet och ub, IKSU, att kunna cykla utan att bli påkörd, falafel, havregrynsgröt, svensk pizza som inte är gjord på polarbrödbotten, Mickes badkar, vatten som inte smakar klor, soffan och TV:n, Rapport och billiga böcker på Adlibris.

Umeå!

När vattnet ligger alldeles spegelblankt och lugnt och man själv verkar kunna bestämma dess riktning genom att bara nudda vid det. ..Då kan man förundras av naturfrafterna - kommer det en våg efter att väldigt länge ha varit alldeles vindstilla, då man känner sig alldeles oförberedd… Ja då är det lätt att få en kallsup. När man inte har kontroll njuter man inte alls över att bli översköljd utan spänner sig instinktivt. Men om man välkomnar vågorna med lefullhet blir det istället spännande och riktigt roligt.

Ja, det är en metafor. Flummigt som vanligt. Men jag ska försöka, verkligen försöka, att vänja mig vid de här vågorna och glädjas åt dem. Vindstilla är det allt för ofta. Jag kanske borde testa att surfa?

Dagens ros: till febrig Jois, krya!!

Tidigare under dagen fastnade jag i Oprah. Det var ett gripande avsnitt om hur tunga brottslingar på Amerikas fängelser får chansen att uppfostra hundvalpar och träna dem att bli så kallade “livlinor” till de som krigat i Irak och fått posttraumatisk stress. Hundarna förändrade hela livet för många. De lärde kalla fångar att älska igen, gav lugn och hopp till de som inte kunnit komma över kriget, ett lugn som inte ens fruar och barn klarat av att ge. Pussade på husse när han hörde helikopterljud eller fick någon annan obehaglig flashback. Slutligen möttes en krigsveteran och fången som fostrat hans hund, och de båda bröt ihop ungefär samtidigt som jag själv i TV-soffan. Det var så starkt, kärleken de delade till hunden, bandet de delade. Fången sa ungefär:

-” Jag sitter här (i fängelset) för att jag förstört för samhället. Det här var mitt sätt att försöka ge tillbaka“.

Deras kärlek till hundar var så oerhörd och det är klart att jag kände igen mig i vilken tröst en hund kan ge. När man är på botten är kärleken från ett djur så ren och vacker. Man blir inte dömd, eller bedömd. Man känner att man kan andas igen.

…Från djup till något betydligt ytligare. Det blev (som jag förutspått) ett riktigt Veronica Mars-maraton igår. Säsong 3 är grymt bra! Och Rachelle Lefevre (“Victoria” i Twilight) hade en stor roll i ett avsnitt igår, wohoo. Blev nöjd med den vegetariska grytan också, ska fräsa upp resterna till kycklingvingar nu inför “fredagsmyyyyyys, om det så är det sista jag gööööör”.

Jag hade tänkt ta en riktig sovmorgon men strax före nio vaknade jag av konstiga drömmar och släpade mig upp, lika bra kanske. Pojkvännen sover fortfarande gott, med Morgan på sin huvudkudde och Merlin har nog flyttat sig från platsen där han låg (mitt knäveck) till tätt intill sin husse. Vackert!

Jag tycker det är ganska mysigt att göra just ingenting speciellt på morgonen. Läsa lite bloggar, kolla nyheterna, bara vara… Måste få skrota en liten stund innan jag kan få i mig min frukost och komma igång. Jag har en lite längre “startsträcka” än genomsnittet, troligen eftersom jag inte piskas iväg i lokaltrafiken tidigt längre.

Jag minns när jag fick gå upp mitt i natten (nåja) för att ta mig från “landet” till centrala Uppsala, vänta på tåget (många iskalla morgnar blev det), sitta på det en knapp timme och sedan promenera sista biten till arbetsplatsen som låg centralt i Stockholm. Och ännu länrge blev morgonrutinerna när jag jobbade på ett produktionsbolag som låg ytterligare  tunnelbanestationsbyten samt en buss bort. Två timmar, allra minst, för att ta sig till jobbet. Och samma sak hem. Nej, pendla är inte kul alls. Men jag har läst många bra böcker, skumpandes på de där tågen.

Nu tror jag att jag ska gå ner och baka, så att Christoffer kan få vakna till en härlig doft från köket. Sedan längtar jag ut på långpromenad. Vet inte vad som tagit åt mig den senaste månaden, jag blir alldeles trampig om jag inte får minst en riktig långpromenad varje dag. Känna vinden, få upp pulsen, komma in med lite extra adrenalin… Livslust är grejen!

.

Ibland kan det vara så att man måste göra något helt annorlunda som man trodde att man ville göra för att inse att man inte alls är den personen man trodde man ville vara utan är fullkomligt nöjd med den man var och det man hade.

Bröllopsplanerande kronprinsessan i all ära, men det finns fler prinsessor.

De är riktiga prinsessor, de med.

Prinsessan på ärten, och så bokstavsprinsessan…

Det var någon som hänvisade till HC Andersens saga häromdagen, och sa att han måste ha inspirerats av mig. Och det stämmer nog. För jag är minst lika känslig som hon…

Känner närvaron av en pormask eller finne på väg utan att behöva se den eller ens föra handen till ansiktet. Känner bultande variga sår under sminket. Känner mig illa till mods om jag måste gå ut och det är risk för att andra kan se såren när de är som värst. Känner mig ganska lätt sårad.

Här finns en kortversion av sagan (eller är det hela?). Jag skrev om delar av den så att den stämde in ännu bättre på mig.

It was a princess who stood outside, but she was in a terrible state from the skin picking and her many scars. The zits covered her skin and pus streamed out of her wounds; it ran over her face when the covering makeup burst, but she said that she was a real princess.

Och till skillnad från kronprinsessan så söker bokstavsprinsessan fortfarande efter sin prins…

Nej då, jag är inte särskilt deppig, inte just nu i varje fall.

Men jag läste en väldigt intressant artikel om det här, och tänkte att fler kanske skulle vilja se den.

Depression is nature’s way of telling you that you’ve got complex social problems that the mind is intent on solving. Therapies should try to encourage depressive rumination rather than try to stop it, and they should focus on trying to help people solve the problems that trigger their bouts of depression. (There are several effective therapies that focus on just this.) It is also essential, in instances where there is resistance to discussing ruminations, that the therapist try to identify and dismantle those barriers.

When one considers all the evidence, depression seems less like a disorder where the brain is operating in a haphazard way, or malfunctioning. Instead, depression seems more like the vertebrate eye—an intricate, highly organized piece of machinery that performs a specific function.

Här kan du läsa hela artikeln.

Jag är jättebra på att dölja min sjukdom!

För när det inte lyckas så döljer jag mig…

I veckor och månader om det behövs.

Har blivit en riktig doldis.