Ordet användes första gången i skrift i inlägget Det här är inte en modeblogg, i meningen “Hursomhelst är det lite roligt att en öppen aspie är kandidat till ett annars så neurokult jippo”.

Man behöver se den meningen för att kunna förstå vad det handlar om. Neuro, som i neurotyp, och kul, som i kultur. Neurotypisk kultur helt enkelt; sån som kräver mingelkunskaper och trevlighetskompetens.

Galor och konserter och teater och konstutställningar räknas dit, liksom alla former av tävlingar i otävlingsbara ämnen. Att tävla i musik eller i homosexualitet bygger mycket på just de talangerna. Och såklart att tävla i bloggande.

Människor som erkänner att de gillar att vara ensamma när de lyssnar på musik, eller hellre ser en film på en sjuttontumsskärm hemma än att gå på bio uppfattas som ytterst suspekta. För att inte tala om den som hävdar att det bästa med musik är att man kan använda det för att stänga ute världen. Det är “fel” sätt att njuta av kultur.

Man pratar om finkultur och fulkultur. Så varför inte prata om tvångssocialiserande kultur och socialiseringsfri kultur med?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kultur, jippon, fester, social fobi, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, autism, film, teater, galor, konserter, musik, ensamhet

Det förra inlägget kom till efter en överkonsumtion av socker och Dennis. Ändå var det ganska medvetet. Jag vet att jag har en stämpel av att vara pretto (=tråkig) och överasexuell (=pryd). På något sätt måste jag förhålla mig till det. Så jag flamsar. Så jag skriver obscena ord och lägger ut teckningar av könsorgan. Allt för att komma bort från stämpeln.

Det absurda är att den som satt stämpeln på mig är jag själv. Därför anser jag att jag har full rätt att kasta den överbord.

Läs även andra bloggares åsikter om pretto, prydhet, asexualitet, sex, kön, könsorgan, stämplar, fördomar

Det vore idiotiskt av mig att påstå att jag vet, för det går inte att veta utan att ha varit där själv. Men saker och ting hamnar definitivt i ett annat ljus.

På morgonen studerar jag utslaget i min armhåla, den typen jag alltid får på sommaren. Suckar och undrar om det är värt att ta upp det med doktorn när jag ändå redan vet vad det beror på. En stund senare ringer Minou. “Vet du vad nässelutslag är?” frågar hon det första hon gör.

Drygt en kvart senare kliar det fortfarande i armhålan, som har antagit en hallonröd färg. Men mitt utslag sitter osynligt, på en liten del av kroppen. Och det beror på att jag svettas, inte på en allergisk reaktion mot en medicin. Jag sitter i min rosa morgonrock hemma och inte på ett sjukhus. Med allt vad det innebär.

När jag var tretton år lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli ytlig och bry mig mer om Livet än om Gåtorna. Jag skulle för alltid klamra mig fast längst ut på håren i kaninpälsen och inte glida ner till De Vanliga Människorna som inte brydde sig om hur universum såg ut. Jag hade förläst mig på Jostein Gaarder och Bibeln och var jätteintellektuell. Jag föraktade människor som brydde sig om världsliga saker, som att äta, sova, älska, måla.

Trettonåriga jag skulle ha hatat tjugosjuåriga jag. Jag har förfallit något oerhört. Blivit raka motsatsen. Det håller inte så himla bra i längden att vara ren och ädel om en aldrig äter eller sover. Och det är just det vi pratar om: Ytligheter, relativt sett. Att datorerna inte fungerar i sjukhusets nät, att kläderna är smutsiga och maten inte räcker. Allt annat är för svårt. De stora världsproblemen har väntat på att lösas i flera tusen år, de kan gott vänta ett tag till.

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, religion, sekter, i-landsproblem, cancer, sjukdom