Tendo como referência o conceito “A la Carte”, a Rosenthal lança uma linha de artigos diversos em porcelana. A idéia é proporcionar aos usuários uma ampla variedade de produtos de altíssima excelência. Para atingir este objetivo, o designer Robin Platt usa inspirações da cultura japonesa, como origami, tatami, papyrus…

Achei no Yanko Design

February 5, 2004

London, England

                A complete British Airways debacle of enornmously idiotic proportions propelled Eric past his normal lunatic airport behavior straight to mute.  I mean total silence for more than half the day.  After waiting an hour and a half , we were bumped from our flight which delayed our vacation an entire day.  But  finally returned to civilization.  Okay, so we awoke at 7:30am for an 8:30 flight.  And, with unbrushed hair and teeth and pillow marks still readily apparent on our faces, we may have been the two least-civilized passengers en route to civilization.  But, we had plans to rectify that with pork, wine, lots of arm and all sorts of indecency forbidden in the Gulf. 

In one of our two mad routines at the Kuwaiti airport, Eric did manage to find time to write a message on what was most likely a long-beard’s car.  This most pious Muslim Fundamentalist will probably return from the hajj where he’s walked in circles for days praising Allah and smiting America to find, “I (heart) the USA” written across his trunk.  We ARE all powerful – be afraid, be very afraid!

                Once in London, we couldn’t help but breathe in the normal, breathe out the Kuwaiti.  Cold rain has rarely been so refreshing. 

                Acting on several recommendations from Norm (“Mr. Norman!”), we tasked the concierge at 47 Park Street to get us reservations for dinner and theater tickets.  In an amazingly bad stream of luck, we met with pathetic results:

-          one Green’s was closed;

-          the other Green’s was hoping to remain in tact as firemen closed the street to battle a blaze;

-          The Oak Room had been converted to a catering facility 5 years prior;

-          Caviar House was undergoing inventory;

-          Caviar Capsum was undergoing renovation; and

-          “The Producers” had not yet arrived in London.

Unwilling to admit defeat, we asked for reservations at Benihana’s – an oldie, but a goodie.  Leaving us waiting with baited breath, the concierge finally rang announcing that “barring natural disaster,” we were reserved.

                In a rather sad attempt to poke fun of a man walking ahead of us in a yatching hat, Eric elbows me and jokes, “Hey, Gilligan.  Where’s the captain?”  Hm?! “I mean…Hey, Gilligan.  Seen the Skipper lately?”  Who…?  “I mean….Hey, Skipper!  Where’s Gilligan?!”  Riiiiight.  Funny.  Really.

                By mid-day, Eric and I found ourselves in a taxi to meet up with Jane and Jane’s friend Debbie’s boyfriend (follow that?!), a London historian/guide.  The taxi ride was the last peaceful moment we experienced all afternoon.  And, as I later recalled to Timothy in an email, I thought of my brother en route… when we passed a shop called “Bung Hole.”

                Debbie’s boyfriend, Julian:  Julian, as it turns out, is an eccentric man, a well-versed historian with a LOT to say.  Julian’s tour began badly when he repeatedly took us to places that no longer existed…places that hadn’t existed for three to four CENTURIES.  Places where no vestige of its existence remained…much like Atlantis – or Smurf Village.  Standing on a street corner in London’s modern financial district, for example, Julian would be keen to point out that if we had been standing there in 1508, we’d be looking at a fortress wall.  Cool… except it’s 2004 and we’re staring at a “Do Not Walk” sign in lunchtime traffic.

                In all fairness, Julian was a nice, knowledgable, if not exceedingly loquacious man who truly knew his stuff… minus one brief declaration (that the word “hospital” is derived from an English woman named “Mrs. Spital”) — which, come to think of it, makes me question the rest of the information imparted that day.  Otherwise, we were all pretty interested… except for Eric, who hoped against hope that the monks from the priory which no longer existed but in which we would be standing if it were 1610, would snatch Julian away or simply make him take a vow of silence.

(To the tune of the hymn  “Let My People Go”)

“When Eric was in Jabberland,

                Let my Eric gooooo…..”

                Once released from Julian the Jabbermonkey’s historical grip, we strolled back to the hotel passing through Berkley Square (wherein lies the much-coveted Bently dealership) for the 415^th time in our short trip, thus proving Eric’s earlier decree that “all roads lead to Bently.”

                During another walk through Berkley Square, Eric and I had a serious talk about my future role at his undetermined future entrepreneurial endeavor, E2INVESTCO, at which time, he told me that I would seriously not have a role.  My darling husband, it appeared, did not believe in nepotism.  Well, that SUCKS!  That’s it, I announced later that night, I’m starting my own company.  I’ll call it E1INVESTCO and will run its commercial an hour before E2INVESTCO.  Hmm….so THERE!

                Sadly, Eric didn’t seem to mind.  In fact, he adjusted E2I’s commercial slogan on the spot.  An hour after my commercial runs, Eric’s will say “E2INVESTCO: We’re twice the investco.”

                Later that week, Jane and I left the Strand Theatre both energized and starving after a fun romp watching, “The Rat Pack.”  Craving the perfect coffee ice-cream from Hagen Daaz conveniently located just down the road in Leicester Square, Jane and I decided to walk.  To ensure that we were headed in the right direction, we asked directions from several people.  The only individual who could actually GIVE us directions was an elderly newspaper vendor who was completely in-com-pre-hensible.  And blind (I later found out).

                Eric, who had left the play at intermission to go gambling, finally returned to the hotel.  There, he regaled me with stories of his night where he met up with some Kuwaitis who eventually attempted to hook up with some hookers.  Quality gents, I could tell.  In all of London, he wound up hanging out with the very people he left Kuwait to escape. 

                On another night, Eric returned from a work-out without a room key.  Knocking, he yelled, “Housekeeping! I come to change your bed,” in his best falsetto….unaware that a real housekeeper was in the room at that very moment, coincidentally changing the bed.

                Finally, overcoming our earlier reservations debacle, we found a series of restaurants which were both available and fabulous.  Fino’s Wine Cellar was recommended by Norm, Serafino served excellent Italian cuisine and DelFino’s Pizzeria was predetermined to be a hit by virtue of the simple fact that it served pizza.

                After eating at Serafino’s the previous night, we sat at DelFino’s toasting the fictitious Fino brothers on their fine restauranteering.  Marty thought so much of the meal, he even topped off the evening with a little “Grappo.”  He recounted some story about a girl interested in the liqueur.  “So,” he narrates, “she goes up to the bar and asks, ‘Do you have Grappo?’ and the bartender says…”

                “No!” I interject, “but we have GrappA.”

                As Marty finished his story, he concurrently folded his napkin in the great Asian tradition of origami. Once properly folded, he floated his napkin in the air, flapping what appeared to be its tail feather. 

                “Guess what this is?” Marty asked.

                “Ah!  Yes…must be the now-extinct one-winged assprey!”

                Good times at DelFino’s! As it turns out, Fino’s Wine Cellar, Serafino and DelFino’s are all located within three yards from each other.  We all speculated that in Italian, DelFino probably meant “next to Fino’s” and Serafino probably meant “across from Fino’s.”  Whatever the case, Eric and I are determined to learn Italian so that we can truly become long-distance locals.  We’re hooked on DelFi’s.

o grande concorrente do macbook, grande? num sei, quem sabe, mas é tão fino quanto… o Dell Adamo XPS tem 0,999 cm de espessura, contra 1,93 cm do Macbook Air, e também desbancou o ADAMO antigo que tinha 1,65 cm

Irá custar $1,799, o Adamo XPS. this laptop features a 1.4-GHz ULV processor, 13.4 polegadas, 128GB SSD, 4GB of DDR3 RAM, Windows 7, e bateria que dura cerca de 2.5 horas.

oKOK VEJA!! mais

DESCULPE MEU PALAVRIADO MAS VAI TOMAR NO CU, É FINO PRA CARALHO, COMO Q ESSES PAU NO CU CONSEGUEM? PARABENS PRA ELES

PRA MIM É DE PAPELÃO!!! eu sei q CD é coisa velha ja.. mas como vai colocar o CD do windows aí??

Ele veio para acabar com o reinado do MacBook Air e seus 1,8cm de espessura. Nós já falamos do Dell Adamo XPS aqui no blog, mas agora ele está oficialmente lançado pela empresa e já tem um vídeo dele no YouTube:

Sim, a Dell conseguiu conjurar a mágica de, num espaço de 0,9mm de espessura, juntar um processador (Core 2 Duo de 1,4GHz), um SSD (de 128GB), memória (4GB) e placas de vídeo, som, receptor de WiFi b/g/n, Bluetooth e ainda um display LED, Full HD, de 13,4″.

Admitamos que o seu design é um tanto quanto duvidoso no quesito usabilidade: este teclado suspenso pode ser um horror se usado no colo… e sendo uma coisa tão extremamente fina, pode quebrar, não é mesmo? Bom, só saberemos com o tempo.

Em tempo: nossa fonte dizia que o Notebook se abria sozinho com o deslizar de um dedo na tampa, mas isto não aconteceu no vídeo. Então pra quê o cara deslizou o dedo?

A poco no se les antoja tener un niño así tan descriptivo? Debe ser publirelacionista de grande!

A LG lançou nesta terça-feira no Brasil o monitor ultrafino W2486L, com iluminação por LED de 24 polegadas (o mesmo que um iMac da geração passada) e apenas 2cm de largura (e agora Samsung?)

consome 50% menos energia que um modelo do mesmo produzido  de LCD convencional além de Auto Brilho, que verifica a iluminação do ambiente e ajusta a luminosidade; sensor de presença, que faz o monitor acender quando alguém fica de frente pra ele, e o Modo Cinema, que permite iluminar só um pedaço da tela, ótimo para vídeos no youtube.

O preço sugerido pela LG é R$ 999

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams “puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams “puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.

Passade på att idag inventera sortimentet av fino och manzanilla på Systembolaget. Tack vare (eller snarare på grund av) det urusla utbudet går det ganska fort och är en hyfsat billig sysselsättning.

Fino och manzanilla är i princip samma vin. Det som skiljer åt är lagringsorten. Manzanilla utvecklar sin karaktär i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda. Där utvecklas andra jäststammar i det täcke (flor) som skyddar vinerna från oxidation. I Staden Jerez är klimatet något annorlunda och främjar andra typer av jäst som ger en lite kraftfullare stil. Fino och manzanilla är mycket känsliga och ska drickas snart efter buteljering. Detta blev tydligt i ett av vinerna.

San León Manzanilla Clásica (Bodegas Argüeso)
Ljust halmgul. Medelstor, tydlig ton av jäst, grädde och färska champinjoner samt en liten blommig ton. Mycket torr, lätt och stram karaktär med jästtoner och arom av gult äpple och mandel.

Doña Alicia Manzanilla Pasada (Bodegas Barbadillo)
Ljust gul. Medelstor doft av jäst, ostron och skaldjur samt ton av gummi och mandel. Mycket lätt, elegant och lång med en mineralton och nötiga, jästiga aromer. “Pasada” innebär en längre lagring i solerasystemet, ofta upp till sju år.

Inocente Single Vineyard Fino (Valdespino)
Gyllengul (oxiderad?). Ganska stor, jästig, torkad frukt och ton av hasselnötter. Tecken på oxidation. Smaken har också en lite kärv karaktär som kan komma vid oxidering. Detta är andra fino på kort tid som varit oxiderad vid köp. Ett argument för att Systembolaget borde ha dessa sköra viner i kylar. Kanske hade hjälpt omsättningen också. Men det finns säkert alkoholpolitiska skäl att låta vinerna oxidera.

Tio Pepe (Gonzalez Byass)
Mycket ljust gul med litet grönt stick. Medelstor till stor, lätt jästig ton, gröna oliver och litet drag av grönt äpple. Fylligare än de övriga men fortfarande lätt i kroppen. Ren, distinkt jästig, mandel, lång eftersmak och ett lätt metalliskt avslut. Varför finns inte denna på halvflaska!?

Doña Alicia och Tio Pepe är verkligen två utmärkta exempel på respektive stil. Den förstnämnda för den nästan fjäderlätta, friska manzanillan och Tio Pepe som urtypen för den lite fylligare och rustikare finon.

Passade på att idag inventera sortimentet av fino och manzanilla på Systembolaget. Tack vare (eller snarare på grund av) det urusla utbudet går det ganska fort och är en hyfsat billig sysselsättning.

Fino och manzanilla är i princip samma vin. Det som skiljer åt är lagringsorten. Manzanilla utvecklar sin karaktär i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda. Där utvecklas andra jäststammar i det täcke (flor) som skyddar vinerna från oxidation. I Staden Jerez är klimatet något annorlunda och främjar andra typer av jäst som ger en lite kraftfullare stil. Fino och manzanilla är mycket känsliga och ska drickas snart efter buteljering. Detta blev tydligt i ett av vinerna.

San León Manzanilla Clásica (Bodegas Argüeso)
Ljust halmgul. Medelstor, tydlig ton av jäst, grädde och färska champinjoner samt en liten blommig ton. Mycket torr, lätt och stram karaktär med jästtoner och arom av gult äpple och mandel.

Doña Alicia Manzanilla Pasada (Bodegas Barbadillo)
Ljust gul. Medelstor doft av jäst, ostron och skaldjur samt ton av gummi och mandel. Mycket lätt, elegant och lång med en mineralton och nötiga, jästiga aromer. “Pasada” innebär en längre lagring i solerasystemet, ofta upp till sju år.

Inocente Single Vineyard Fino (Valdespino)
Gyllengul (oxiderad?). Ganska stor, jästig, torkad frukt och ton av hasselnötter. Tecken på oxidation. Smaken har också en lite kärv karaktär som kan komma vid oxidering. Detta är andra fino på kort tid som varit oxiderad vid köp. Ett argument för att Systembolaget borde ha dessa sköra viner i kylar. Kanske hade hjälpt omsättningen också. Men det finns säkert alkoholpolitiska skäl att låta vinerna oxidera.

Tio Pepe (Gonzalez Byass)
Mycket ljust gul med litet grönt stick. Medelstor till stor, lätt jästig ton, gröna oliver och litet drag av grönt äpple. Fylligare än de övriga men fortfarande lätt i kroppen. Ren, distinkt jästig, mandel, lång eftersmak och ett lätt metalliskt avslut. Varför finns inte denna på halvflaska!?

Doña Alicia och Tio Pepe är verkligen två utmärkta exempel på respektive stil. Den förstnämnda för den nästan fjäderlätta, friska manzanillan och Tio Pepe som urtypen för den lite fylligare och rustikare finon.

En våtkall, betonggrå och disdassig höstsöndag. Som gjord för en mustig, värmande köttsoppa med ostmacka. Soppa blev det och en oväntad smakupplevelse tack vare en gammal fino.

Basen till soppan kom från frysen. En liter ihopkokt buljong som jag tror härör från när jag gjorde dillkött. Men säker är jag inte. Mycket fyllig, salt och umamistinn var den i alla fall. I de bakre delarna av frysen hittade jag också en påse av tärnad, helstekt spädgris. Hackade och skivade palsternacka, morötter, potatis, kålrot, purjolök, mangold och gröna tomater. De sistnämnda för att addera syra.

Den viktiga ingrediensen för den stora smakupplevelsen var den flaska finosherry jag köpt i Danmark men som jag upptäckte var lätt oxiderad. Istället för att späda ut den rika buljongen med vatten använde jag nästan en hel flaska sherry. När jag hällt i de första decilitrarna av sherryn och smakade av så baxnade jag nästan när buljongen var ännu rikare med en nästan explosiv umamismak. Detta bevisade för mig två saker. För det första att olika typer av umami förstärker varandra. För det andra att finosherry verkligen innehåller den typ av fria umami som förstärker umami (benämns DKP men jag är fortfarande lite osäker på om det är en form av fri umami). Jag fortsatte att späda med sherryn tills saltnivån var lagom. Smakrikedomen och fylligheten var fortfarande mycket hög.

Soppan värmde och var den smakrikaste och mustigaste soppa jag någonsin lagat.

se entregou no grito

É incrível, mas eles conseguiram! Criaram um notebook mais fino e mais anoréxico que o MacBook Air! Quando a Dell lançou o primeiro Adamo, ninguém deu muita importância: apesar de ele já ter sido bem bonitinho, olhando as fotos a seguir você verá que apesar de mais gorduroso, o MacBook Air consegue ser muito mais atraente, gracas ao time de engenheiros de Cupertino.

O Adamo XPS tem menos de 9 MILÍMETROS de espessura, é mais fino que um lápis.

Confira as fotos:

Vai dar o troco, Apple?

Under mitt besök i London ville jag gärna äta på en riktigt bra asiatisk krog med tanke på att jag var på plats för att lära mig om sake- Hade blivit rekommenderad Hakkasan från flera håll. Tydligen stället ditt “alla” går. Efter lite koll på nätet hade jag insett att den var lite för hipp och livlig för en ensam matnörd. Istället blev jag rekommenderad Yauatcha som är en annan kinesisk/asiatisk restaurang med samma ägare som Hakkasan. Liksom Hakkasan har även denna restaurang fått en stjärna i Guide Rouge.

Restaurangen ligger mitt i Soho och är fördelad på två plan. I markplan en modern thésalong/lounge med fantastiskt fina bakverk och i källarplanet själva restaurangen. Inredningen enkelt sober och öppen. Viss insyn till det livliga köket. Lokalen dominerades av den stora baren vars disk utgjordes av ett akvarium. Jag kunde dock inte skaka av mig intrycket av grillrestaurang från 1970-talet eller gillestuga med högt i tak.

Mycket personal i den ganska tomma restaurangen. Under middagen hade jag sex olika servitörer/servitriser vid mitt bord. Lite förvirrat. Men de var trevlig, professionella och kunniga och hjälpte mig att navigera genom menyn. Två förrätter och lika många varmrätter blev det. Jag ville prova så mycket som möjligt och priserna var humana. Att dricka beställde jag Yebisu, en ljus och maltig japansk öl, samt Lustau “El Puerto” Fino för att knyta ihop med resan till Jerez dagarna innan.

Första rätten ut Vietnamese Wrap Dumpling var tre vackra, ångade dumplings i ett halvgenomskinligt risomslag. Lent mjukt hölje med ett krispigt inre som dolde kyckling och shitake bland annat. Serverades med cloud ear, en svamp som påminde om tång. Mycket fin balans mellan alla fem grundsmaker samt en fin chilihetta. Mycket smakligt med smakbalansen och en stor upplevelse med de fina konsistenserna.

Crispy Duck Roll var två rejäla vårrullar serverade med plommonsås. Fint, sprött hölje och en matig, smakrik men ändå mild fyllning som kantrade lite åt sojahållet. Smakligt, särskilt med plommonsåsen som hade en viss hetta, men inte lika raffinerat som den första rätten.

När jag just hade tagit ovanstående bild kom The Restaurant Manager och bad mig vänligt men mycket bestämt att inte fotografera maten. Att fotografera varandra och sitt sällskap gick bra men de hade en policy mot att fotografera maten och bakverken! Inte så lite dum och frågande kände jag mig när jag stoppade undan kameran. Jag glömde till och med att fråga om det var ok att skriva om rätterna.

I ord beskriver jag därför hur Braised Veal Momo Style serverades i en lockgryta som innehöll en stor skiva kalvlägg med märgpipa samt perfekt tillagade klyftor av någon kinakål. Köttet fullständigt ramlade sönder och såsen var mycket mustig, smakrik och lite kryddig med toner av kanel. Gillar man boeuf bourgignon (som jag) är detta en höjdare. Lite som asiatisk “comfort food”. Finon var fantastiskt bra till denna rätt. Kompletterade smakerna utan att förändra var sig rätten eller vinet.

Stir Fry Double Cooked Belly Pork in Chili var ett givet val för en fläskälskare som jag. Serverades i en stor skål och såg ut som en wok, riset kom i en burk som såg ut som en bambustubbe. Fläsket var skuret som tjockt bacon och var mycket knaprigt och bra i konsistensen. Löken, purjolöken, paprikan och de blomformade morötterna var perfekt tillagade. Var förvarnad om at rätten skulle vara het men jag tyckte att chilin var perfekt balanserad. Hettan kom doch en stund efteråt och pirrade i tunga och läppar. Ingen fantastisk rätt men mycket vällagad och god.

Inte så lite irriterade över att ha blivit tillrättavisad tog jag upp min iPhone, låtsades slå ett nummer men tog istället en bild på den sista rätten. Oj så busig och obstinat jag kände mig.

Jag lyckades faktiskt nästan få i mig all mat. Allt smakade mycket bra men attityden angående fotograferingen gav en liten bitter eftersmak. Tycker nog inte att restaurangen var så bra att den är värd en michelinstjärna. Ur rent mathänseende ligger Restaurang Asien i Malmö nästan lika bra till. Men i ett omdöme räknas ju miljö, vinlista, service också in. Dock ska sägas att Yauatcha är en stjärnkrog man har råd att äta på. Jag åt för två (jag rodnar nästan) och betalade cirka 700 kronor. Försök äta och dricka i Sverige för den summan om krogen har fått en stjärna.

Hoy he descubierto Florentine a tavés del blog de Merendola y me he emocionado. Florentine es una empresa con sede en Barcelona que ofrece un montón de Cupcakes & Cookies como los que salen en Marie Antoinette y Gossip Girl… ¡Aixs! Un día que sea muy especial  me gustaría hacer una fiesta con Cupcakes y Champagne sin parar. ¡Hasta hacen galletas personalizadas!

Es importante tener en cuenta lo siguiente:
“En Florentine insisten, con razón, en usar el término ‘cupcake‘ y exclaman, ‘¡Por favor, no lo llames magdalena!’. Y es que no tiene nada que ver un cupcake con un muffin o con una magdalena. Cupcake es un pastel de tamaño individual, compuesto por un esponjoso bizcocho de diferentes sabores, algunas veces relleno y siempre decorado. ¿Qué lo hace diferente de un pastel? Que no tienes que cortarlo; que todos los comensales tendrán una porción del mismo tamaño; que no te dará lástima comértelo ‘con lo bonito que es…’ porque justo al lado habrá otro igual; que sólo hace falta una mano para comérselo; que te evitará discutir con tus amigos si pides limón y merengue o chocolate marshmallow ; y, lo mejor, ¡que nadie se enterará si has robado uno de la caja!”

MÁS SITIOS SIMILARES QUE RECOMENDÁIS:
Daniel Simas, experto en Cupcakes desde Río de Janeiro – Aportación de Marco
- I love Muffins, cupcakes deliciosos de “terciopelo rojo” bajo un techo de queso blanco. Y el blog es una maravilla – aportación de Carla

Post relacionado;
- Chuches para lollipop

Mp3 del post;
Marcy Playground – Sex and Candy.mp3

PS; si conocéis alguna empresa o pastelería de aquí que se dedique a los Cupcakes no dudéis en comentarlo y lo añadimos en el post ñ__ñ’

Ele Se formou no IAC, escola dos sonhos de pessoas que como eu amam Arte Concreta, foi Designer, fez cartazes *( da 1a. bienal de São Paulo), chic! Fez estampas finíssimas, e enfim… num processo abençoado ele fez o Mural da Vila Normanda… num exercício concretista absurdo ele desenvolveu 3 matrizes de silk- screen definindo 12 codigos entre si … e a articulação desses 12 códigos geram 192 … e aí, vamo contar?

É realmente um labirinto fino, de composições perfeitas, de cores e geometria, em lajotas de cerâmicas esmaltadas de 30×15cm

que completam os 1.500m do Mural, que fica naquele miolo, entre o Copam, o Edifício Itália e a Av. São Luis.

As fotos são minhas, é uma sequencia de 50 frames…vou fazer um stop motion e postar aqui, em breve!!!

Idag spenderades större delen av dagen på en av Gonzalez-Byass‘ vingårdar i Jerez. Tillfälle att studera vingårdarna närmare. Vi blev också praktiskt förevisade olika typer av ympning och beskärning specifika för området. Arbetskrävande fältympning och beskärning för uppbindningen “vara y pulgar”. Antecknar intresseklubben för fullt? Hur som helst mycket intressant för dem av oss som nått en utstuderad nördnivå av nästan plågsam art.

Provning blev det förstås också. Vi fick följa en sherrys utveckling från det helt unga (en månad) vinet, via den kortare lagringen över skedet där vinet förstärkt och lagrats en tid under jästtäcke till den färdiga produkten. Sedan även vidare i skalan av oxidativ mognad. Mycket intressant och ganska unikt.

De färdiga vinerna som provades var Tio Pepe som jag känner väl. Stor, kraftfull doft med flyktiga toner av gröna oliver, mandel och granny smithäpplen. Torr, ganska fyllig med en torr, lite skarp och uppfriskande eftersmak.

Viña AB Amontillado Seco har rena fina dofter av hasselnötter och lite russin. Smaken är helt torr med en lätt karaktär. Fina oxiderade toner av rostade nötter och russin och en ren, lång smak med en liten metallisk eftersmak. Mycket läcker och elegant.

Sista vinet var Alfonso Oloroso Seco med en stor doft av torkad frukt, fikon, dadlar, russin och lite brända toner. En aning läder och vanilj. Smaken är överraskande torr med bra fyllighet, stor smakrikedom men med samma uppfriskande, fräscha eftersmak.

Smakrika, användbara viner. Med tanke på att ingen av dem kostar mer än 139 kr hemma i Sverige och att lagringen är upp till tio år så är priset fantastiskt. Vi fick dem även till tapas och lunchen och de fungerade även mycket bra till maten.

Lunchen bestod förutom av obligatoriska tapas (friterade räkplättar bör man äta en gång i livet) av en regional specialitet som hette bieza: en gryta serverad ur stora keramikärl, långok på fläsk, kikärtor, gröna ärtor bondbönor och lök (samt givetvis andra kryddor vi inte kunde lista ut). Ovanpå denna milda, smakrika röra slevades kokt fläsk, morcilla (blodkorv), chorizo och fläskgrevar jag aldrig sett maken till. Mycket rustikt, smakrikt och mättande. Fettgrevarna var betydligt smakligare än de såg ut. Alfonso Oloroso var en makalös kombination till denna rätt.

Till efterrät blev det en enorm kula hemjord glass på övermogna moscateldruvor serverad i en rånkorg. Till detta givetvis en söt, simmig pedro ximenez som hälldes som en sås över hela härligheten. Ljuvligt. Den överblivna px:en hällde jag i kaffet med varm mjölk som serverades efter maten. Mycket läckert.

…var det kanske inte. Men väl en historisk genomgång av Jerez’ historia och en mingelprovning av sherries från Lustau. Platsen var Castillo de San Marco, en fästning som genomlevt många förändringar. Startade som romersk befästning för att sedan bli en moské som vidare byggdes om till en befäst kyrka. Idag är det en kombination av historiskt monument och sherrybodega. Fantastiskt vackert. Nåväl. Vad provades?

Startade med Pavon Puerto Fino som hade en ganska stor doft med inslag av halm och stall. Smaken var lätt, mycket elegant och med en markant metallisk eftersmak. Mer av en manzanilla i stilen.

Lustau Rare Amontillado Esquadrilla hade en stor komplex doft av apelsin, hasselnötter och choklad. Smaken knastertorr, medelfyllig och smakrik med toner som speglade doften. Fantastisk till jamon iberico.

Lustau Emperatriz Eugenia var en oloroso som uppvisade en stor, komplex doft av fikon, dadlar, kanel, lakrits och valnötter. Smaken var torr, fyllig och rik där torkad frukt och nötter kom tillbaka.

Lustau East India Solera Sherry doftade som en julkaka! Fyllig, smakrik med en viss sötma och med julsmakerna av kanderad frukt, lite pepparkaka, nötter och fikon kom tillbaka. Mycket balanserad och komplex. Provade den även som drink med massor av is och en skiva blodapelsin. Överraskande uppfriskande.

Lustau Moscatel Emilín bjöd på en stor, aromatisk doft av pomerans och apelsinmarmelad. Tydliga toner av kanel och vitpeppar. Söt, smakrik och mycket aromatisk med citrus- och apelsintonerna som slog igenom allt tydligare. Kan tänka mig detta vin till en créme brulee med syltade mandarinklyftor eller en smakrik, vällagrad hårdost som Wästerbotten.

Lustau PX San Emilio doftade inte helt överraskande som koncentrerade fikon, dadlar och russin upphöjt till två. Söt, simmig, sirapslik med de markanta tonerna av torkad frukt, melass och en aning sötlakrits. Häftig.

Fantastiskt trevliga, välbalanserade viner som bjöd på fina smakupplvelser. Lite okoncentrerade provningsanteckningar ur minnet då det var en mingelprovning där vinerna även provades mot små trevliga tapas.

Inget går upp mot enkla, smakrika tapas och ett litet glas riktigt kall fino i skuggan på ett torg.

Jag beställde bara fem “tapas variadas” och ett glas fino. Servitrisen lyckades pricka in den typ av tilltugg som passade vinet bäst. Trots att stället låg farligt nära turisttråket styrde hon bort från den obligatoriska jamon serranon och manchegoosten. Jag gissar att jag fått dem om jag beställt en amontillado. Nästan frestad att gå dit och testa.

Fantastiskt mjäll och syrlig ansjovis (boqueron en vinaigre) trots storleken. Torskrom i lök och olivolja. Inlagd paprika och stora räkor. Potatissallad med majonäs och tonfisk. Mycket fin chorizo. Riktigt lyckat. Mätt och glad för 13€.

20,00

♫ : Zoé

Viste De Sombra, De Fino Plástico, No La Conozco Pero Pienso Que Es Gay.