Det är i mitten av 90 talet. Min far har dött några veckor tidigare och allting känns ganska jobbigt. Kan inte samla mina tankar speciellt bra. Jag tar min cykel och jag drar ut på vägarna. Jag bara susar iväg. Backe upp och backe ner. Det speciella oranga ljuset som lyktorna ger dominerar mitt synfält. Ibland susar en bil förbi. Ute sent precis som jag.

Jag lyssnar på radion. Nattradion, ett blandat potpurri av sånger. Det känns bra att ha lite sorl i öronen. Det är inte särskilt kallt i nattmörkret. Det är fortfarande sommar. Jag är lättklädd, kanske bara t shirt och shorts på mig , när jag susar ner för backarna omfamnar den varma nattvinden min kropp och jag får för ett ögonblick glömma , lyfta oron av mina axlar – inte tänka på val av färg på kista , inte fundera på när släktingarna bestämmer att de kan komma -.

Jag väntar på besked och sitter fast i situationen. Jag kan inte fly och jag måste fixa detta sedan försöka ta saker med ro.

Plötsligt spelar radion låtar som på något sätt blir som en resonans för hur jag känner. Starkt vemod , tomhet och samtidigt omfamnad av den varma nattvinden med det oranga skenet från lyktorna. Tårarna torkar i vinden.

Anne Carson Autobiography of red, A novel in verse, Vintage Contemporaries, 1999 ISBN 978-0-375-70129-0 (Sv. översättning av Mara Lee, “Röd självbiografi)

He came after Homer and before Gertrud Stein, a difficult interval for a poet.

Vilken makalös första mening!

enl DN:s Thomas Götselius “en vacker, hemsk och alldeles underbar bok. Att läsa den är som att få en dyrbar gåva till skänks i drömmen och återfinna den i sin hand efter uppvaknandet.” – Enl. Martin Ackerfors en avgörande läsupplevelse. Vi får väl se.

I dag är en sådan dag… en sådan dag igen… en av många, till synes aldrig sinande. Örnen sliter med näbb och klor innanför bröstkorgen, hjärtat rivs sönder, försöker lappa i hop sig igen för att sedan bara rivas sönder igen. Blodet bränner under huden, hjärnans garnnystan trasslar ihop sig, slår knutar på sig själv, springer runt i cirklar. Ljuset bländar så jag drar ner persiennerna, drar för gardinerna och släcker lamporna, musiken gör ont så jag sänker volymen. Fryser så vill egentligen duscha, men vet att jag kommer att skrika så fort vattnet slår mot huden, det gör så in i helvete ont. Allt gör ont, jag vill slita mig från mig själv, jag vill inte bo i denna kropp, i denna trasig kropp med tillhörande knutig hjärna och ihoplappat hjärta. Jag vill fly, jag vill bort, vill sova… Kan inte sova, har inte kunna sova ens okej på flera månader, kan inte slappna av… Vill så mycket, så gärna bara försvinna bort, bort, bort, från allt, från alla, men allra mest från mig själv… Nuförtiden är det ofta jag undrar om det är värt det, och jag vet inte, inte alls, vet ingenting och ändå vet jag allt. Slitningarna, jag dras, splittras, lagar, runt i cirklar, för evigt…

När jag åkte till Indien med min familj så åkte jag som en sargad själ i många aspekter, främst då jag var upphängd. Jag var upphängd på en sak, och endast en sak, och jag kunde inte tänka på något annat alls. Det är en fruktansvärd känsla, den där. Att veta att det finns tusen, ja biljoner saker att tänka på, men det finns bara en sak som fyller ens tankar. Det finns en charm i det också, beroende på vad det är för känsla. Men när den känslan främst är skuld och ångest och sorg över hur allting är å är charmen intet-existerande. Såhär i efterhand kan jag inte ens romantisera den känslan.

När jag kom tillbaka var jag lite mer hel. Jag har hört att Indien är ett sådant där land man åker till och finner sig själv i. Det är nog i mångt och mycket sant. När jag kom tillbaka var jag lite mindre sargad och lite mer av den jag kan vara och mår bra av att vara än den jag var när jag lämnade Arlanda eller Landvetter eller var jag nu flög ifrån- Jag minns inte. Var för uppfylld av de där tankarna. Tankarna av att jag var hemskast i världen, och att jag hade förlorat det dyrbaraste. Det hade jag väl på sätt och vis också. Inte så som jag trodde, kanske, men ändock. Jag hade förlorat mig själv.

När jag åkte till London åkte jag som en trött själ. Inte så sargad, men trött och utsliten, rent mentalt. Jag var mentalt sliten, och splittrad. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och hur jag skulle göra. Jag var arg på människor.

När jag kom tillbaka, så var jag värdefullt mycket piggare i huvudet. Jag var galet mycket tröttare i kroppen, men mentalt så ville jag inte längre fly. jag hade fått fly och komma tillbaka, och jag kom tillbaka med perspektiv på saker. Perspektiv på vilka som faktiskt betyder något för mig och vilka jag inte mår bra av att umgås med. Och det är en enorm skatt.

Det här lovet har jag inte fått fly utomlands. Det blev inte tillfälle, och jag kan tycka att det är bra. För ibland är det för lätt att bara packa sin väska och försvinna från Borås, från Sverige, från den här världen.

Det var först idag jag lärde mig att fly, inte från Borås, och inte från den här världen. Utan att fly från vad jag är så trött på ett tag och bara göra något annat och umgås med någon jag tycker om. Jag lärde mig att se det underbara i en promenad i ett litet samhälle med en vän jag uppskattar. Jag lärde mig att se det underbara i en kopp te och en clementin. Jag lärde mig att se det underbara i att bara prata om pojkar, eller flickor, eller filmer eller fina hus eller döden och gamla vänner.

Och det kan vara en flykt i sig. En fyratimmarsflykt. Utan flygbiljett, utan väska, utan bokade vandrarhem.

Orkar inte tänka, ingen tid till nya bilder, snart jobb igen, men bara några dagar.
Så jag gräver lite i arkivet, en bild från 8′e augusti i år

Har du noengang følt deg som uhyre? Som i skjønnheten og uhyre? Der du er det polariserte onde i kontrast mot det gode?

Jeg er det ondes representant som dansende beveger meg som en møll rundt det lyset, godheten. Det jeg egentlig vil er å ta del i varmen og lyset, ta del i alt det som er godt, å bli akseptert. Jeg vet derimot ikke hvordan å si det, så jeg tar på meg mitt onde slør og spiller den onde drakeherren du vil at jeg skal være. Hvis du kaller meg ond kan jeg gjerne bli ond.

Det er kanskje for det beste. Slik slipper jeg å skitne til det gode. Jeg skal la det stå der varm, urørt og elsket som i skjæret av brennende stearinlys. Selv skal jeg vandre inn i kulden vekk fra det gode sentrum. Jeg skal dra til utkanten og trosse vær og vind. Hvorfor? For å bevare det gode. Jeg skal ikke ødelegge det jeg holder nærmest hjertet. Du skal ikke blø for mine sår.

Men kulden er kald og isende vindt og knugende mørke blir bare brutt av tordenskrall. Jeg er ikke sterk nok. Det er derfor jeg er ond. Jeg vet jeg kommer til å ødelegge deg til slutt så du må ta min unnskyldning nå, lik en ridder gir sitt liv for det han tror på. Jeg mener ikke det jeg gjør, men alt jeg tar på blir av same ondskap. Jeg gjør mine nærmeste vondt, derfor er jeg dømt å gå i mørket.

Jeg er uhyre med drakevinger. Jeg er mørkets vandrende budbringer. Jeg vil slukke ditt lys til slutt. Bare hør min bønn og røm din vei, røm før jeg får tak i deg, for når jeg gjør det vil jeg markere deg med det samme mørke jeg bærer i meg og du vil aldri føle lykke igjen.

Flykt nå og aldri se deg tilbake, for her er bare vinden, kulden og en evigvarende stillhet.

Anne Carson Autobiography of red, A novel in verse, Vintage Contemporaries, 1999 ISBN 978-0-375-70129-0 (Sv. översättning av Mara Lee, “Röd självbiografi)

He came after Homer and before Gertrud Stein, a difficult interval for a poet.

Vilken makalös första mening!

enl DN:s Thomas Götselius “en vacker, hemsk och alldeles underbar bok. Att läsa den är som att få en dyrbar gåva till skänks i drömmen och återfinna den i sin hand efter uppvaknandet.” – Enl. Martin Ackerfors en avgörande läsupplevelse. Vi får väl se.

* * *

2009/11/01:
Jag har läst, och börjat om, läst igen. Började med den engelska orginaltexten, lånade sen den svenska översättningen. Har orienterat mig om de bakomliggande myterna – m. a. o. har jag fått jobba litet med den här boken. Jag har svårt att ta mig runt den (medvetet) kvasiakademiska, ironiska förpackningen – förstår inte riktigt varför Carson har lindat in sin vackra berättelse i alla dessa lager. (Förord, förment presentation av Stesichoros fragment, appendix A – C) – Gissning: C. har velat mer än en berättelse om sviken kärlek och ensamhet. Hon har skrivit en historia om tid. Och odödlighet. Den ironiska förpackningen ger perpektiv, ett långt perspektiv. Geryon är mycket upptagen av begreppet tid. Han besvärjer tiden med sin självbiografi, fotograferar, fixerar tidpunkter. “A photography is just a bunch of light hitting a plate.”

He was standing beside his mother
at the window on a late winter afternoon. It was the hour when snow goes blue
and streetlights come on and a hare may
pause on the tree line as stilll as a word in a book. In this hour he and his mother
accompanied eachother. They did not
turn on the light but stood quiet and watched the night come washing up
towards them. Saw
it arrive, touch, move past them and was gone. Her ash glowed in the dark.

“Autobiography of red” är ett verk med många bottnar. Språket är tätt och rikt på metaforer men jag skulle inte vilja kalla det vers. “Lyrisk prosa” kanske. Men som i poesi står lika mycket mellan raderna som på dem. Den är inte svårläst men man känner ofta ett behov av att stanna upp för att inte gå miste om något. En bok som vinner på att läsas om och om igen. En stor läsupplevelse!
(Jag har skrivit ett inlägg i “Stänk & flikar” om myten och dikten bakom A. C:s bok)

Jag antar att jag måste även om en del av mig inte vill, gå vidare.
Så mycket jag önskar att jag bara kunde prata öppet om, som ligger och gnager inuti mig.
Tänk om man bara kunde blunda och nästa gång man öppnar ögonen så är allt bra igen.
Blunda och låta vattnet rinna under broarna, tiden sakta flyga iväg. Att jag kunde få försvinna långt långt bort från mig själv.
Tyvärr är jag allt för medveten om att det inte fungerar för att ens kunna försöka göra något dylikt. Men ibland gillar jag att drömma mig bort. Bort från denna värld till något annat som jag själv skapat.
Sväva, flyga högt och långt.
Varför måste det alltid vara något? Knappt har man avslutat en sak och inte ens hunnit återhämtat sig från den förrän nästa sak kommer.
Life most go on eller om det är show most go on antar jag…

Jag hatar… vet inte om det är mig själv eller vem jag hatar jag bara hatar att det är så här. Jag hatar.
Jag vet att många tycker det är ett starkt ord och bör användas med omsorg och jag håller med. Men jag känner även så starkt att jag anser att det finns en anledning att använda ordet.
Jag hatar

När jag fick reda på min diagnos Aspergers Syndrom, så satt jag i det akuta samtalsrum i BUP, som jag hade suttit i så många gånger.
Dagen innan jag skulle till BUP så berättade mamma för mig att jag hade diagnosen Aspergers Syndrom, läkaren tyckte att hon inte skulle göra det.
Men min mamma har alltid varit ärlig och det har hjälpt mig.
Innan hon berättade så bad hon mig att gissa.
Jag: Depression?
Mamma: Nej, någon som du känner har det, som bor väldigt nära oss.
Jag: Jag vet inte.
När jag satt i samtalsrummet så blev det verkligt. Jag har Aspergers Syndrom, jag har alltid haft det och kommer alltid att ha det.
När jag satt där, förstenad, i ett hopp om att jag bara kunde få försvinna.
Jag var fjorton år då, så liten i jämtför mot den stora världen utanför.
Jag visste knappast var det var.
Och det var skrämmande, jag hade nog hoppas att det var något som kunde försvinna genom tiden, om man verkligen arbetade för det.
Men att ha det hela sitt liv …
Och jag visste ju knappast vad det betydde.

Min mamma gav mig små lättlästa böcker om Aspergers Syndrom, den första var Gunilla Gerlands lilla faktabok.
Jag försökte att förstå, men det var svårt som att det var främmande.
Jag försökte verkligen att förstå.
Men det tog ungefär 3 år innan jag förstod.
Varför?
Och hur kan jag hantera det?

Alla framsteg som jag gjorde, gav mig mycket ångest.
Att komma iväg till den nya skolan, att komma till BF (korttidsboendet), att öppna sig för omvärlden.
Tog energi, att arbeta med att förstå och kämpa genom att komma ur den djupa depressionen som jag hade levt i sedan jag var tretton år.
Och under den tiden hade ångesten ökat och som jag inte visste hur jag skulle hanteran så sökte jag trösten genom tunga böcker och depressiv musik.
Min flykt från omvärlden, som skrämmde mig, som även blev mer kravfylld.
Min dyngnrytm blev rubbad, som det även lätt kan bli under tonåren om man har Aspergers Syndrom.
Jag började mitt sjävdestruktiva beetende.
Då var jag femton år.
Glasbubblan och ekorrhjulet var min flykt.
Där jag kunde leva på mina egna villkor, ja, lyssna på depressiv musik, skära mig, gråta och vara självömkande och strunta i livet.

Nu kravlar jag mig upp hur min ångesten, glasbubblan och ekorrhjulet genom kognitiv beteendeterapi (KBT) och Art lektioner.

Punkter:
Åter, Aspergers Syndrom är ingen sjukdom!
Man KAN hantera Aspergers Syndrom.
Tjejer får oftast diagnosen senare en pojkar.
Det var vanligt med störd dygnsrytm under tonåren om man har Aspergers Syndrom.
Ångestsyndrom kan vara vanligt om man har Aspergers Syndrom.
Man är värd PRECIS lika mycket fast man har Aspergers Syndrom!

Adonis utdrag ur Boken, platsens gårdag nu Alhambra 2000 ISBN 91-88992-38-1

Berättarens minne

I minnet som föder orden
och föds i dem, som föder tingen
och föds i dem, i minnet
som inte längre känner någon gräns
mellan det förflutna och nuet,
föddes poeten.

Ingen snabbläsning …

Det är som att gå in i ett ökentält – man viker undan den ena tältfliken efter den andra men det tycks alltid finnas ytterligare en att ta sig förbi innan man är inne.

Efter ett par veckors läsning några timmar varje kväll är jag fortfarande inte inne. Inte för att det är så många ord men de är så avlägsna, stumma. Att läsa Boken av Adonis är en mycket lång resa till ett främmande land – för mig mer fjärran än till exempelvis antikens Grekland. Jag saknar de referenser som förmodligen är självklara för vem som helst som vuxit upp i den arabisk/islamska kulturkretsen. – Svårt. En viktig insikt, dock, hur bunden man är till sitt kulturarv.

“Boken” är en omfattande fantasirik rekonstruktion av den störste klassiske arabiske poeten al-Mutanabbis liv och verk. Han levde på 900-talet. Hur mycket av texten som är al- Mutanabbi respektive Adonis har jag inte förstått. Men att de båda är/var stora lyriker är klart. Det finns ju strofer som lyser av egen kraft. Jag kommer att återvända till Adonis.

Tronen polerar sin spegelyta
till en avbild av himmelen,
men smyckar sitt säte
med flisor av kranier
och fläckar av blod.

* * *

Fattiga och vilsna
återvänder de för att sova
sedan fälten täckts med deras suckar.
Deras dagar är en annan hemvist för lidandet,
solnedgången en god vän
och nedstämdheten deras skugga,
ett födelsemärke på stoftets kind.

Håkan Nesser, Berättelse om herr Roos Albert Bonniers Förlag 2009, ISBN 978-91-7001-717-9

Han kom iväg nästan tio minuter tidigare än vanligt, kände redan när han promenerade över gården bort mot bilen hur han fylldes – både till kropp och till själ, det var inte så lätt att separera dem en sådan här morgon faktiskt – av en känsla av lätthet och upprymdhet, och han försökte erinra sig de där orden… en tunnel in mot den eviga elden där inne… ja, det var ingen dum beskrivning av läget. Längst inne i honom, i ett rum som legat slutet och tillbommat under så många år, hade sedan en tid en dörr börjat dras upp på glänt… på tröga och rostiga gångjärn, förvisso, men en envis och okuvlig möda som också den legat obrukad under hela denna långa tid, alla dessa dagar, alla dessa år…

“Jag lovar att komma och hälsa på dig så snart jag är tillbaka.”
Innan de lade på pratade de några minuter och Anna kämpade hela tiden med gråten. Men hon höll sig, tack och lov, det sista hon ville var att hennes mamma skulle få ännu mer dåligt samvete än hon redan hade. När de hade lagt på satt hon kvar en stund på det halvmörka kontoret och försökte samla sig. Försökte förstå varför hon plötsligt kände sig så ledsen.

Två livsöden knyts, av en slump, ihop – Anna, den unga flickan som halkat ur på grund av ensamhet, en obehaglig pojkvän, knark och Valdemar, medelålders man som fått nog av att leva på sparlåga i ett tomt äktenskap. En trevande, ovan vänskap börjar gro, för båda verkar det som om de hittat något nytt och äkta. Naturligtvis går det inte så bra, det anar man snart, – eller kanske gör det ändå det till sist.

Berättelsen om Valdemar och Anna är den stora behållningen av boken. Så fint skildrat, så levande. Men sen trycker Nesser in den i en kriminalromans trånga mall. – Jag kan inte låta bli att fantisera om hur romanen hade kunnat utveckla sig om inte ond bråd död och en massa poliser trängt sig in.

Fixar helt enkelt inte verkligheten. Tragiskt? Ja, kanske men faktum kvarstår. Jag fixar inte verkligheten. Vill snurra uppe i det blå. Vill leva i mina drömmar. Verkligheten fylld av skit. Smutsig. Oren. Tråkig.

Förstår inte hur det kan vara så svårt för mig. Alla andra klarar ju av det. Verkligen alla andra. Hur faan gör man?! Kombinera livet till någon form av begriplig enhet. Till en helhet. Ser bara bitarna. Bara enskilda delar av det som är min helhet. Jag är nog sjuk i huvudet på riktigt, verkligen på riktigt. Att det som alla klarar ska vara så svårt för mig. Jag kanske är dum? Kanske saknar viktiga delar i hjärnan? Kanske aldrig fick biten som gör att man kan plocka ihop saker till en helhet.

Bara bitar, bara delar, bara fragment. Anar att det finns en större bild men kan inte se den. Kan tänka den. Aldrig göra den till en del av livet. Det är nog så, jag är nog dum. Men ärligt, hur hanterar man vardagen? Hanterar livet kategoriskt. Placerar människor i fack. Lägger aktiviteter i avgränsade arkivlådor.

Av eller på. På eller av. Var finns Elin? Blir ett monster. Ett monster som varken kan hantera eller leva i vardagen. Flyktar iväg till mina drömmar. Flyktar iväg bort. Flyktar. Hela tiden en flykt. Döljer osäkerhet bakom en mask av monsterilska. Blir det jag inte vill vara. Ställer mig frågan för sjuhundrafemtioelfte gången; hur flyr man från sig själv?

undrar hur föraren av limon tänkte egentligen. Limosiner är inte de mest manöverbara bilarna som finns, ej heller de snabbaste.

Andra bloggar om: polisjakt, limo, new york, motorväg, flykt

Så såg jag klart Serial Experiments Lain. Återigen sjukt bra anime. Fantastiskt fin stil. Fantastiskt innehåll. Frågor om mänsklig existens. Internet och vad det gör med oss. Jag gillar. Jag gillar skarpt.

他の人の記憶になければ、存在した証明がない。

Sen idag såg jag och Micke (min kompis, inte min bror) klart Paranoia Agent. Jag gillar den också. Likaså där en diskussion om vårt behov av att fly verkligheten och hur man gör för att leva i den här världen. Jag gillar mycket.

ただ、逃げようとしている。

Se de här två animeerna. De är faktiskt värda besväret. De är bara 13 avsnitt vardera (cirka 4 timmar). Väl investerad tid.

Några måsar till från igår. Kanske tar en tur till sjön ikäll igen, för att slippa det där hårda ljuset mitt på dagen. Fast jag är ju lite sugen på att ge mig ut dit nu, då det inte regnar idag.

Får hoppas att dom här första dagarna i Augusti sätter standarden för Augusti månad, så att den här månaden inte blir lika grå som Juli var.

Har kikat på fågelbilderna Mats har gjort i dagarna ute på Öland och man blir ju sugen på att göra lite egna försök igen. Har nu inte haft möjlighet på länge, även om Öland ligger nära. Så jag får nöja mig med att leta i bildgömmorna och där fann jag denna flyktbild. Jag kommer just nu inte ihåg när och var bilden är tagen. Det är lite dåligt med EXIF-information på en del av mina diabilder…

Östra Öland var det i alla fall. Och 90-tal. Och brushanar. Tre stycken. Och så en till.

Imorgon drar Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete igång sin kampanj med temat sommarplågan. I TV och radio kommer man att få ta del av hur skillnaden är mellan sommarplågan i Sverige som oftast är en käck låt som spelas alltför ofta till vad en sommarplåga är i översvämningsutsatta länder såsom exempelvis Indien och Bangladesh.

Cyklonen Aila som i våras drog in över Bangladesh och Indien spolade bort hela byar och försatte hundratusentals människor på flykt undan från sina egna hem. Svenska kyrkan arbetar aktivt för att stödja de drabbade med rent vatten och tak över huvudet för att i ett senare skede sedan vara med och hjälpa till under återuppbyggnadsarbetet.

Tidigare i vår hade Svenska kyrkans internationella arbete en insamling för att hjälpa de regioner i världen som lider av brist på rent vatten. Många av dessa regionerna lider också stora problem med både torka och översvämningar som förhindrar att människorna som bor där kan leva ett drägligt liv.

Ständigt möts vi på nyheterna om nya rapporter om hur vi ska arbeta med klimatet i världen och G8-mötet som avslutas i L’Aquila i dagarna hade klimatfrågan som prioritet nummer ett i en artikel som underteckandes av EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt och EU-kommmisionens dito José Manuel Barosso.

Det är idag en realitet att medeltemperaturen höjs i världen. Det är också idag en realitet att ställen med stor torka förmodligen går en ännu torrare tid till mötes i samband med att öknarna breder ut sig. Det är också en realitet att monsunregnen över den Indiska regionen förstärks av kraftiga cykloner som skapar översvämningar och driver tusentals människor på flykt undan sina hem.

Men allt det där är egentligan bara nyheter för oss. Det är först när vi tittar på den enskilda individen, den drabbade människan, dennes familj och anhöriga som vi kan försöka att sätta os in i situationen. När tsunamin drabbade sydostasien  under julen 2004 reagerade många svenskar med bestörtning, och det med rätta såklart. Även om det skedde långt bort så drabbade det många svenskar. Flera var de som aldrig kom hem från semestern. Det är när vi tänker i dem banorna som man kan börja fundera över konsekvenserna för hur de drabbade människorna har det i länder och regioner vi sällan besöker. Det får man aldrig reda på på nyheterna.

Jag tänker inte hymla denna kampanjen heller. Jag är anställd av Svenska kyrkan för att hjälpa dem att sprida uppmärksamhet kring kampanjen i sociala medier. Men det är ändå speciellt på något sätt. Att få arbeta med något som betyder såpass mycket och få vara med att påverka och hjälpa människor och miljöarbetet i rätt riktning. Det är något som betyder mycket för mig som person också.

Till den här kampanjen har Svenska kyrkan faktiskt satsat en hel del på den sociala webben. Ni kan exempelvis:

• Besöka kampanjsajten här och där ta del av ett Twinglyflöde samt ett Twitterflöde
• Bli ett fan till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbetes på deras officiella Facebooksida här
• Följa Helavarlden på Twitter eller sätta uppen sökning på hashtaggen #framtid
• Hitta intressanta länkar via Digg och Delicious
• Spana in om det finns några nya filmer som lagts upp på Youtube

Svenska kyrkan försöker att nå sina medlemmar där de befinner sig. Att synas i de vanligaste kanalerna på webben ska därför vara en självklarhet för en såpass stor organisation som Svenska kyrkan är. Följ gärna kampanjen, SMS:a “FRAMTID” till 72950 för att donera 50 kronor till återuppbyggnadsarbete och förebyggande arbete för att förhindra katastrofer. Har du en egen blogg får du gärna vara med och sprida vårt budskap vidare genom den. Det är först när man ser den drabbade människan som individ vi här uppe i det trygga Sverige på allvar kan förstå konsekvenserna av att få lämna allt bakom sig och varför det behövs hjälp och stöd för att förhindra att sådant här inte sker igen och igen och igen.

Svenska kyrkan arbetar enligt konceptet hjälp till självhjälp och stöder mikrolånsverksamhet. Detta för att inte göra någon beroende av biståndsverksamhet. För det är inte ett biståndsberoende vi vill skapa i världen. Utan hjälpa till att bygga upp den värld där alla själv kan sköta om sitt eget. Det förbättrar situationen allra bäst.

Paulo Coelho – ett citat att fundera kring!

”Det enda vi uppnår genom att fly är att utropa vår fiende till segrare.”

Visst är det så! Flykt är inte seger! Vi tror ibland att vi tar den enklaste vägen genom att fly, men det talar också om någonting annat. Jag såg igår på filmen  Runaway Bride och den handlar om samma sak. Den handlar om att man flyr från någonting som man inte orkar eller klarar av att ta tag i. Visst filmen är ju lite halvtaskig – men om man tänker på vad den betyder så är det nog mycket som vi alla borde tänka på. Det handlar om sådant som ligger så långt in i sig själv att det är jobbigt att gräva fram. Det som ligger långt in i mig har jag nog inte fått tag i än tror jag.

Genom att fly lägger man bara saker och ting i ryggsäcken och det kommer att komma upp förr eller senare. Min viktminskning handlar om detta. Jag har under 10 år lagt saker och ting i min ryggsäck och nu orkar jag nite göra det längre. Jag orkar heller inte bära denna ryggsäck som faktiskt i och med att jag bara flytt också blivit 30 kg tyngre så nu handlar det istället om att jag måste kämpa för att överleva. på dessa 10 år har jag fått så många saker som jag inte borde ha fått – min hud har blivit slapp och jag kommer nog aldrig att kunna göra det bra igen – men jag kämpar hoppet är det sista som överger mig – men att fly nu… det gör inte mig eller någon annan glad! Nu är det genom stormen som gäller!!!

Därför får ni gärna ställa frågor till mig om vem jag är och hur jag beter mig i olika situationer. Det får mig att ta tag i saker och inte att fly – det är ett sätt att komma längre ner i min tanke och min känsla.

TACK för er hjälp!

Lotta

“De är på väg” sa pappa med tyngd i rösten. “Jehovas är på väg”. Jag och mamma tittade på honom och förstod med detsamma att det var allvar. Den här gången var det ingen övning. “Jävlar, jävlar, jävlar!” tänkte jag och insåg att om Jehovas vittnen har rätt är jag inte en av de 144 000 som får plats i himlen.

Vi skulle iväg till stan, och inget skulle hindra oss. Mamma tog snabbt reda på allt vi behövde och sprang snabbt ut ur hallen. Jag slängde igen dörren och låste. Vi sprang mot bilen och där, på grannens tomt stod de. Två äldre damer som precis skulle ringa på hos grannarna. Perfekt, de stod med ryggen mot oss och vi kunde snabbt springa vidare till garaget utan att de såg oss. Bilen, med pappa och Sofia i, stod på tomgång, det var omöjligt för Jehovas att ta oss nu. Med en massa hjulspinn och tjutande däck var vi snabbt därifrån, i ilande fart mot nya mål. Ännu en gång hade vi hunnit undan Jehovas.

Detta är en helt sann historia som hände mig igår, bara nåååågot modifierad och överdriven.

Att sluta tänka, om man kan, är lika bra. Det underlättar livet, även om det kanske kan ses som flykt. Flykt är fegt tydligen. Men vem bryr sig om man mår bra?

Pusspuss!

Vardag. Kan vara det bästa i ett förhållande. När allt är bra. Att läsa tidningen vid frukostbordet. Vänta på att äggen ska koka färdigt. Borsta håret och möta blick i spegeln. Le.

Och när det inte är bra, det värsta. Trycksvärta på fingrarna. Äggula som är för lös. Eller hård. Tovor. Blick i spegeln som viker undan.

När man lever sin vardag ensam kan det vara svårt att förställa sig något annat än det där första, fina. Vardag som är vackrare för att den är delad. I mitt huvud är det alltid så. Men det är inte alltid så, det vet ju också jag. Och det skrämmer mig (det finns så mycket att vara rädd för). För om jag lyckas hitta det där första. Vad gör jag om det övergår i det där andra? Flyr igen? Rusar tillbaka till ruta ett?

Ibland är det lättare att vara där från början. Ensam. Så behöver man inte bli så jävla besviken av att hamna där igen.