Jeg eksisterer ikke. Tror jeg. Skillene mellom meg og snøfnuggene som sakte flyter forbi hviskes ut, og jeg slutter å være… eller så er jeg mer enn noensinne. Det er når verden oppleves sidelengs at alle sanser øker til en størrelse som dekker verdensrom og som likevel ser hvert minste støvkorn. Jeg puster og jeg er. Jeg lurer på om ordene mine noen gang vil strekke ut om min egen sfære. Jeg lurer på om jeg noen gang vil bli definert som et menneske. Jeg merker at tankene mine er ord, men mer enn ord, og likevel ingenting. Verden er dempet av en parallell verden av hvit intethet, som lukker oss inne. Det fyller meg med varme. Jeg er mer vinter enn menneske. Jeg merker at tårene renner og fyller sansene med vått, salt, og overveldende følelser fra barndommen, da det var greit å gråte, da vinteren var der og jeg var alene i snø med fnuggene og stjernene og lukten av friskhet som bare kommer med isvær. Jeg la meg ned i det hvite og håpet at hvis det ble kaldt nok ville jeg forsvinne sammen med snøen og verden bare ville være tanker. Tanker som er mer enn ord, og hvitt og tårer. Da forsvant skille mellom meg og verden, og alt var godt.

Idag är det dags att packa igen. London imorgon

Jag känner att livet är helt awesome just nu. Jag har varit i Paris med tre fina flickor. Jag har en underbar kärlek som jag lyckats hålla kvar i 8,5 år nu. Jag ska åka till London imorgon. Jag får jobba så mycket som jag vill. Jag har haft flyt med mina examinationsuppgifter som skulle kunna vara lite ångestframkallande ^^, för att bara nämna några saker.

Det var lite kyligt och eftersom jag jobbar mitt i stan kände jag mig naken i min tunna tröja bland alla höstklädda människor på väg hem från jobbet.

Det belv till en grymt skön runda. Trots träningsvärk i vaderna efter gårdagen kändes benen pigga. Höll ett stadigt tempo och gjorde mina 7 km på exakt 42 minuter, vilket gör precis 10km/timmen. Och jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, med magväska och allt!

Nu ska tiderna börja pressas från lufs till löpning!

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om recension, timbro, flyt, theodor paues, fabian wallen, socialdemokraterna, industrisamhälle, tjänstesamhälle, och samhällsförändringar.

Så. Jag kom hem från jobbet efter att fått ha jobbat lite övertid med städning, är helt slut och öppnar dörren. Där på golvet ligger en avi från Posten och stirrar bönandes på mig. Jag vet precis vad som ligger i paketet (tror jag eftersom jag inte ens öppnat det ännu) och får ett leende på läpparna. Mellan jobb, plugg och sömn ska jag titta på film. Massor av film. Australia, Moulin Rouge, A Clockwork Orange, Fight Club, Kalle och chokladfabriken och Pianisten. Alla är givna i min samling, även om jag inte sett Australia. Jag älskar nätshopping.

På vägen ned möter jag skyltar om utförsäljning av godis, och jag är inte den som är den, så stegen blev ännu lite lättare på väg ned mot affären. Och väl hemma, slår jag på datorn och drar på mjukisbyxorna, kollar mejlen och se där! Jag har fått ackreditering som fotograf under Way Out West. Nu måste jag verkligen köpa biljetterna.

Nej, i och för sig ska inte Kent spela på WoW, men det är ett av mina konsertfoton.

Och då har jag inte ens tänkt på att jag ska på U2 på fredag.

Då var det lördag och jag går in i vecka 40. Herregud, vecka 40! Nu har jag kommit till målet.

Har även i natt sovit som en prinsessa. Känner absolut ingenting. Ja, förutom att bebisen trycker på som attan men det verkar den kunna göra i flera dagar i rad utan att det händer något.

Vi hade trevlig kväll igår. Åkte in till Gamla Stan där vi åt tapas med Johannes och Janne. Jag festade loss på Coca-cola medan Niklas drack vin. Det blev även ett stopp på Flyt innan vi åkte hem vid halv elva.

Här sitter vi på Flyt och snackar skit

Här har vi Slussen

Nu ska vi krypa i sängs igen och kolla på en film. En lugn lördagsmorgon alltså.

Ibland ska man ju ha flyt också. 3 dagar som jag varit hemma nu och alla dessa dagar har det varit bitande kallt utomhus. Nu idag när jag åter är på arbetet, och därmed måste promenera en del utomhus, så har temperaturen rört sig mot de varmare siffrorna. -9 grader visar termometern just nu och det är ju helt klart godkänt. I min värld är allt under -10 grader på tok för mycket.

Sista På Spåret ikväll på Svt. Frågan är om det är sista någonsin nu när Ingvar Oldsberg inte får fortsätta. Verkar ju vara ersättare på gång, men frågan är ju om det finns någon som kan ersätta Ingvar. Han har styrt det där tåget i över 20 år utan problem och jag har svårt att tänka mej någon annan göra det bättre eller ens lika bra. Men jag blir gärna positivt överaskad om någon annan gör succé i rollen som programledare.

Måste iaf se till å pausa sändningen så man får se hela när man kommer hem från arbetet ikväll.

Lunchen/middagen börjar lida mot sitt slut. Dags att dra sig ner på arbetet igen den morgonpigge får gå hem.

Det finns bara en Frud i världen, han är unik och bäst som Frud. Han sade till mig att jag är mycket mer självständig än vad folk är i min ålder. Det lättade minsann på min medelålderskris. Och en klok Nanna sa till mig att inte gräva ner mig i motgångar, som är ett ständigt citat i mig nu. För när jag tänker tillbaka slås jag av faktumet att jag har haft ett otroligt flyt. Det har bara gått framåt för mig hela tiden, alltid lyckats med det jag har sagt och planerat vilket gör mig bara ÄNNU mer oförberedd för motgångar. Liksom jag har ju inte erfarenheten av det… 

Ta till exempel mitt inlägg om när jag sköt iväg pilen åt helvete på kyudoträningen. Vi har inte haft träning sen dess, och imorgon börjar vi igen. Ja, jag känner mig lite vankelmodig men när Nannas citat pickar på en blir ryggen rak igen och allt annat historia. Vad gör man utan vänner! <3

Ja, i alla fall så har jag funderat på HUR jag ska klara mig med min engelska i Tokyo, hahaha! Alltså när jag var i Tokyo senast hade jag PERFEKT engelska ja, MEN sen två månader senare åkte jag till London, det engelska språkets hemland, och var så KÖTTIG i munnen, jag talade så hemskt! Det blev ju så jobbigt för den brittiska trashdialekten som användes typ överallt är jobbig att förstå när man ska översätta det i huvudet. Och du, jag gjorde det KLASSISKA FELET: en dag i London hade all engelska i mig försvunnit och jag var hungrig, men var kunde jag beställa mat enkelt utan att fatta nada vad servitören sa?! Jo, jag gick till ett sandwichställe och såg en macka jag kunde enkelt beställa men NEJ. DÅ ÄR DET EN ENGELSK SUBWAYbutik!!! Det kunde inte bli värrrrrrrrrrrre! Då skulle jag alltså stå och SÄGA på engelska vad jag ville ha i mackan. Jag var ashungrig, bitter och till slut blev det kollaps; jag råkade säga att jag ville ha vaniljsås(custard), istället för senap (mustard) till bacon! Mustard och custard! 

Tjejen bakom disken tittade på mig med en blick som sa “eeeeeh? Oh, a NB-child…”. En man bakom mig skrattade rått.

Ett minne att skratta åt i efterhand. Och nej, jag fick inte vaniljsås i…

PS. Titel=asgarv. Ja, när jag är själv har jag kanske omogen humor…?

Mmmmmm mums vad underbart det är med felmeddelanden såsom Internal server error. Vem blir inte mer glad än jag som sitter på skoltid och skapar min egna blogg men idag när jag hellre kände för att fuska mig fram och starta en ny blogg enligt en färdig mall och får till svar efter registrering att det hela inte fungerar! Gud vad underbart. Eller vad säger ni? Och hur konstigt känns det inte att sitta här och skriva första inlägget sedan, ja……. det borde väl ni veta som läser mina inlägg. Jag har själv lika bra koll som en guldfisk. Visst är de roliga de där guldfiskarna:

-Nej, men se här, denna sidan av akvariet har jag inte sett innan.

Efter ett varv:

-Nej, men se här vad fint det är här. Jag har ett vagt minne av detta men kan inte riktigt förnimma vad det kan tänkas vara men det är verkligen fasansfullt tjusigt här.

Efter det tredje varvet.

-Herrejöstanes, vad fint det är här.

Ha, ha!!!!!!!

Vill idag berätta för er om min fina dag. Blev så till mig att jag mot alla odds loggade in för att skriva detta inlägg. Eller som barnet säger på Pesach, varför idag av alla dagar. Svaret på denna fråga har jag kanske inte till 100% men jag känner att det är kul att dela med mig.

Anyhow.

Jag har haft ett flyt hela dagen. Jag har med mitt vanligtvis kassa självförtoende klarat av motgångar i mitt kodande och tjostande med min skolblogg som jag gör i kursen Webbdesign. Trots att jag för stunden inte förstod hur jag om några minuter skulle hitta lösningen så fick jag trots det inte panik. Och det är framgång, då jag för ett antal veckor sedan suttit med gråten i halsen redan efter några sekunder då jag omöjligen kunde se lösningen framför mig. Tjooooooooohooooo jag gör framsteg i min egna utveckling. Jag kan idag med stolthet pound myself on the back för att jag varit så satans tålmodig mot mig själv men även mot mina medmänniskor och mot datorn ha ha! Kul jag är eller hur? Det blir inte roligare än så här då jag faktiskt pluggar det totala nördprogrammet. Och kul är det. Idag kan jag faktiskt säga det. Jag vet inte vad jag kommer säga på måndag. Men, min favorithobby som egentligen är skolarbete är att sitta och lyssna på P3, dricka te och strukturera upp hemsidor och Bloggar. Jag blir lugnet själv av det.

Som om det inte vore nog så hade jag satans kul med mina klasskamrater på tåget på väg hem från skolan och det fortsatte även efter att vi hade gått av tåget. Vi skrattade och skrattade och skrattade. Vi tänkte helt enkelt inte så mycket. Vi satt först och jämförde språkets struktur på svenska och persiska och ibland blev det så tokigt att vi bara skrattade. Sen slutade det med att vi pratade rövarspråket och att min persiska klasskamrat kunde stoltsera med ett rejält partytrick i bakfickan. Rövarspråket! Herregud vad kul det är att säga:

Jag ska springa till Hemköp: Jojagog soskoka sospoprorinongoga totilollol Hohemomkoköpop.

Efter den meningen var det verkligen svårt att sluta skratta. Och snacka om att det var frigörande. Så kul har jag inte haft på länge. Tack mina fina klasskamrater, ni är så fina! Tack för att ni får mig att skratta.