Inte en aning!

Att man med min råttfobi ens tänker tanken att söka på råttfällor hos Googlebilder är redan där långt över gränsen.

Och att man sen gör det, är fullkomligt absurt.

Men så skrek jag också när alla bilder med råttfällor dök upp – det var ju fullt med döda råttor i dem.

Bilder av råttor på näten borde förbjudas – eller så får jag hoppas några hjärnceller kommer tillbaka och stoppar mig från att göra såna dumheter igen.

Androtokofobi: Sjuklig rädsla för gravida män. Av andros (man), tokos (graviditet) och phobos (rädsla).

Ordet “Tokofobi” betyder egentligen inte “rädsla för gravida” utan “rädsla för graviditet”. Med andra ord är det framförallt en rädsla för att man SJÄLV ska vara gravid. Det verkar inte finnas något ord som passar när man är rädd för gravida i allmänhet, märkligt nog. Kanske är det för att man inte anses kunna vara rädd för gravida kvinnor – men det är uppenbart att det går att vara livrädd för gravida män. Därför finns numera ordet androtokofobi.

Efter att ha ägnat ett par dagar åt att läsa artiklar och blogginlägg om Thomas Beatie är det min slutsats att beatie-relaterad androtokofobi är en relativt vanlig företeelse på nätet, men att det redan innan Beaties graviditet blev känd fanns i Sverige. I “Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” från 2007 visar utredarna prov på en sådan skräck för gravida män att de är beredda att tvångskastrera barn och vuxna vars kroppar inte matchar normen.

Gravida män vållar sån huvudbry att folk inte vet vare sig ut eller in. En av de allra mest uppenbara feltolkningarna måste vara att en man som är gravid också måste vara bög, som i följande bildtext till ett blogginlägg:

“Thomas Beatie poses with his wife Nancy and other gay men.”

Thomas är alltså gift med en kvinna, och jag är inte helt säker på om “other gay men” syftar på att Nancy också är bög. Thomas är det i alla fall; alla män som är gifta med kvinnor är ju rimligtvis bögar. Nu är den texten inget av de mer elakartade fallen av androtokofobi, utan snarare ett uttryck för förvirring, men det är ur den förvirringen som androtokofobin ofta föds – ursäkta ordvitsen.

***

Om detta kommer jag att föreläsa i eftermiddag, klockan 15 på Stadsbiblioteket i Gävle.

Jag försöker förresten också komma på ett ord som uttrycker sjuklig rädsla för samkönade äktenskap, men min grekiska är inte så bra (Jonas, hjälp?). Jag läste nämligen också om en guvernör i Rhode Island i USA som vill förhindra den överlevande i ett partnerskap från att arrangera begravningen när deras partner dör – med motiveringen att det skulle göra relationen för äktenskapslik. Det var det äckligaste jag hört på länge.

Men Eva och Efva har äntligen gift sig efter sexton år ihop, och tretton år som registrerade partners. Gulligt. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, graviditet, män, manlighet, kön, genus, transfobi, homofobi, läggning, gravida män, media, bloggosfären, förvirring, sexism, fördomar, normer, heteronormen, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, lagar, könstillhörihet, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, bröllop, Rhode Island, USA, politik, Eva Dahlgren, Efva Attling

Här kommer ett filmtips från mig, i fall man är rädd för clowner (som jag faktiskt är) så ska man ABSOLUT se filmen DET för då får man mysiga rysningar i hela kroppen, det är ju meningen med skräckfilmer att man ska bli rädd eller liknande, så om man är rädd för clowner, klart som fan man ska kolla på en skräckis som innehåller sådana så det är mitt tips denna natten, och även sista inlägget här på bloggen för denna dagen, god natt å dröm sjuka drömmar (berätta gärna om dom för mig här i bloggen om ni vill)

Jeg har gjort det selv. Lansert mine temaer. Og de skal jeg skrive om. Om noen lurer på hvorfor temaene er blitt som de er blitt, kan jeg love det er et komplisert svar. Jeg er snart ….år, jeg er født i 1967 og dårlig i hoderegning, så du kan regne selv. På grunn av denne alderen, har jeg lært endel underveis. Endel som har formet meg som menneske. Gitt meg en retning, uten å bli det minste religiøs. Gitt meg en sti, som er smal nok. Gitt meg et mål, som varierer med tiden. Alle disse tingene er med på å grunngi hvorfor jeg har slike temaer i min blogging.

Jeg er forsåvidt opptatt av det vitenskapelig. Av det mystiske. Av det religiøse. Men av forskjellige årsaker. Ikke fordi jeg er søkende. Men fordi jeg ikke forstår. Og når tiden kommer at jeg forstår, blir jeg neppe religiøs da heller.

Kanskje man blir en søkende sjel, når man blir så gammel som meg ? Kanskje man begynner å lure på hvorfor ting er som de er. Hva som er viktig her i livet, er jo et spørsmål langt smartere mennesker enn meg, har stilt før. Noen har nok funnet svaret, jeg har bare ikke funnet det på internett. Etikk er spennende, fordi det utfordrer måten vi tenker på. Vi bør hjelpe de som har det dårligere enn oss. Vi bør hjelpe de fattige i Afrika. Vi bør tilrettelegge for økt innvandring i Norge. Dette er kontroversielt. Og grunnen til at Frp får så mange stemmer som de gjør. Uavhengig av hvor mye problemer dette kan medføre, bør vi allikevel hjelpe de som har det verre enn oss.  

Dette er bare endel av etikk. Hvordan man forholder seg til hva som er riktig og galt. Og hvordan omverdenen bedømmer oss i forhold til våre valg. Ledestjerner er også interessant. De er laget for å gi oss en retning. En slags bruksanvisning på hvordan vår atferd skal være. “Åpen og ærlig” er en ledestjerne. Den ansporer oss til å være åpen og ærlig i alle situasjoner. Og det er fornuftig. Og av og til dumt. Man skal ikke nødvendigvis lese det helt bokstavlig, men bruke hodet. De fleste har egentlig en samstemt forståelse av hva hva som menes. Det er alltid noen som ikke gjør.

Idioti er også morsomt. Spesielt renspikket idioti. Atferd som man klør seg i hodet av og lurer på om vedkommende var sinnsyk i gjerningsøyeblikket. Det trenger ikke være snakk om drap og voldeligheter. Det er i dagliglivet. Idag fikk jeg en mail fra Periscopus. De lurte på om jeg ønsket å fornye abonnementet jeg sa opp på mandag ? Jeg forteller jo da at dette ble sagt opp på mandag og lurte på hvorfor de trodde at jeg muligens hadde lyst å fornye abonnementet på Kapital allerede etter 4 dager ? Svaret kan man undre seg over: “ja, det kan du si !”, “det kunne jo hende du sa opp ved en feiltagelse ?” Ja, forsåvidt så kunne det jo i teorien det. Jeg kunne sklidd på tastaturet, og ved en renspikket tilfeldighet skrevet en oppsigelse, funnet mailadressen, trykken send og sagt opp feil abonnement. Det kunne skjedd i teorien.

Oppvekst er også interessant. Nettopp fordi jeg har min og du har din. Og hva ble resultatet ? Hvorfor ble det som det ble ? Og hva var årsaken ? Jeg funderer ofte på hvorfor noen mennesker – riktignok i mitt hode – blir noen ordentlige dustemikler, men andre blir interessante, vellykkede, stjerner og de som de blir. Lurer ikke alle på slike ting iblandt ? Jeg håper det. Jeg møter daglig mennesker som jeg tror jeg kjenner bakgrunnen til. Og på bakgrunn av denne troen, danner jeg meg et bilde. Sette folk i bås. Og tar feil. Kanskje. Jeg kategoriserer mennesker utifra hva jeg synes om dem. God oppvekst, skikkelige foreldre, gode holdninger, penger, ferier, holdninger og føringer i deres liv preger dem som mennesker. På bakgrunn av dette, tror man at man kjenner mennesker. Og ofte tar man feil. Heldigvis “

Tilslutt: Jeg tar de temaenen jeg allerede har bestemt meg for å ikke skrive mer om. På den måten vet dere at jeg ikke kommer til å skrive mer om Fobier. Jeg kommer til å skrive om de sakene jeg nå IKKE har skrevet om. Så nå: Fobier. Jeg er forundret over fobier. Det eneste jeg virkelig har fobier for, er mus. Jada, jeg mener skikkelig mus. Med 4 bein og pels. Ikke særlig mandig. Men mus er det verste jeg vet. Kan holde slanger, edderkopper og andre dyr både med og uten pels. Jeg brekker meg også ved kattespy, ungebæsj og oppkast-lukt og brekker meg for den minste lukt. Men det skyldes hypersensitiv nese. Som igjen helt sikker kommer av at jeg ser dårlig. Sansekompesasjon heter det visst. Utover det, finner jeg ikke flere fobier. Men de er der. Det er alltid noen. Et eller annet ubegripelig,  som får hårene til å reise seg, som man rent instinktivt skvetter av. Og for meg er det mus.

Det var ukens dagboksblogg. Som jeg jo ikke gjør til vanlig. God helg !

1. Etikk

2. Ledestjerner

3. Kommunikasjon

4. Følelser

5. Idioti

6. Filosofi

7. Hva er egentlig viktig ?

8. Oppvekst

9. Arv og miljø

10. Fobier

Ante fred, og ingen fare, da jeg dro meg ut av sengen klokken 06.00 morges, men dagen skulle tydeligvis bli hakke mer dramatisk enn jeg liker.

Haukeland er jo som oftes bare koselig, og jeg liker egentlig ganske godt å sulle rundt der med vaskekosten, men i dag var jeg på barneposten hvor det ventet en liten overraskelse i form av to, sikkert hyggelige, damer i klovnekostyme. De følte seg sikkert kjempe snille som skulle underholde barna, men ÆRLIG TALT!!! Er det ingen der ute som tenker på at ikke alle liker klovner??? Synes dette blir litt det samme som å slippe løs masse edderkopper forran en med edderkopp fobi, eller stenge en med klaustrofobi inne i en heis. Altså!

Joda, kanskje dette var litt dramatisk av meg, men la meg forklare: “Du vet den følelsen du får om du går alene om natten, det er bekmørk og du innbiller det at noen eller noe forfølger deg? Du vet at det mest sannsynlig ikke er noe å bekymre seg for, men frysningene kryper alikevell oppover ryggen og du føler deg stiv og nesten litt kvalm???… Dette er følelsen jeg får av klovner.

Läste i Carolina Gynnings blogg och där frågade hon sina läsare om vad de skulle göra idag. Jag känner att jag inte skulle vilja svärta ner hennes blogg med mina negativa tankar eller mitt negativa liv.

Dagens uppgift är nämligen att jag skall försöka förmå mig att gå och inhandla någon slags föda till mig själv. Skulle ha fått hjälp med det idag trodde jag, men personen som skall hjälpa mig kommer först imorgon f.m.

Vad är det som är så jobbigt med att gå och handla mat till sig själv? Jo, även fast att jag innerst inne vet att inget hemskt kommer att hända så går tankarna så här;

- Jag dör…nån jävel kommer att smitta mig med den förbannade svininfluensan och hela min helg blir förstörd.

- Tänk om det blir för mycket för mig, jag kanske får en psykisk kollaps inne på Ica eller Coop? Shit, inför alla människor…

- Hjälp, tänk om jag får en hjärtattack eller krampar?!

- Jag kommer inte att klara av att gå på någon affär, jag är helt värdelös, mindre värd än alla andra. Vad är det för mening med att kämpa?

- Jag är ful, ser risig ut – som en horsepundare. Tänk om folk tror att jag är påtänd eller nåt, att jag är en sprutnarkoman eftersom att jag är mörk under ögonen och inte känner mig så pigg.

”Idag har jag blå jeans från Esprit som är lite vida nertill och har en slags uppsydda slag/stor fållning nertill. Till det har jag en vit, grovstickad bomullspolo, adidassneakers, håret i en fläta på ena sidan. Jag har använt en concealer från Helena Rubenstein, ett solpuder från Guerlain, lite rouge  från Face, svart mascara ifrån Lancôme och en naturell lipgloss från Face. Jag har parfym från DKNY eller var det Kate Moss?”

Jag försöker…men är ändå rädd för vad folk skall tycka om mig. Nej, jag vill verkligen inte gå ut.

Jag känner mig fruktansvärt ensam i den här världen, egentligen skulle jag inte behöva vara det men jag har både medvetet och omedvetet stött bort människor. Det finns olika orsaker till varför jag gjort så. 

Den ena orsaken till det är såklart att jag ”fluddrat” (vissa säger flöddrat), d.v.s att jag knaprat tabletter, man blir inte speciellt social då. Man gör det mest nödvändiga i livet sen vill man helst stänga in sig och ta ett annat piller för att kunna sova. Visst, visst är man lite mer social än vad jag är precis nu, men man är i alla fall inte helt ”med” eller närvarande. Man säger eller gör saker som man i annat fall aldrig skulle drömma om att göra. När jag tänker tillbaka på vad jag gjort, sagt och vilka bedömningar jag gjort – ja, då vill jag bara sjunka genom marken. Det är så otroligt pinsamt och jag kan verkligen inte stå för allt jag gjort.

Man tycker sig ha full kontroll, men jag lovar att i efterhand så vet man att man hade noll koll. Kanske kan man jämföra det med en fylla där man vaknar upp dagen efter och slår sig för pannan – va faan sa jag igår och till vem? Skillnaden här är att fyllan sitter i flera år och det tar några veckor innan man nyktrar till så pass att man fattar att man ens varit full. Man känner sig inte skitläcker kan jag säga. Nåja, tänker jag mer på det så blir jag precis tokig eftersom att dåtiden kan jag dessvärre inte förändra, enbart nuet och framtiden.

En annan orsak till varför jag puttat bort folk ur mitt liv är därför att jag dels är rädd – tänk om jag skulle få en panikattack mitt i fikan?  Eller – tänk om jag skulle börja skaka och svimma, kanske få en hjärtattack mitt under bion, på bussen, under hockeymatchen eller på föreläsningen. Så håller det på hela tiden, ett konstant katastroftänkande som jag vet inte är speciellt rationellt men det bara kommer av sig självt. Då är det lättare att stänga sig inne för att slippa konfrontera sina rädslor, vilket inte är speciellt smart men man gör det ändå.

Har man dessutom som jag kanske haft ett yrke eller bara haft en s.k status i samhället – med det menar jag att under exempelvis skoltiden så hamnade man i eller intog en slags roll. Man tillhör ett speciellt gäng, man har en bästis eller så kanske man är tjejen som är bra på piano, killen som klär sig snyggt o.s.v. När man går ifrån den ”mallen” på ett negativt sätt blir livet fruktansvärt och man har ett behov av att ofta ursäkta sig eller förklara sig. Det går att jämföra med en snygg, smal tjej som kommer till klassträffen tio år senare och är sjukligt överviktig.

Man är inte längre stolt över sig själv, man känner inte igen sig och man är perverst medveten om att andra människor också ser den negativa förändringen. Då är det också lättare att börja stänga sig inne och ha sällskap av tv:n eller datorn. Isolering som leder till en slags social fobi.

Därför känner jag mig så ensam, jag vill egentligen inte vara ensam då jag är en ultrasocial person som, tro det eller ej faktiskt älskar att leva livet. Jag vill så gärna tillbaka dit och bara njuta.

När man lägger av med läkemedel, som i mitt fall inneburit (inte alla samtidigt) läkemedel av typen bensodiazepiner (Stesolid, Xanor, Sobril, Imovane, Stilnoct o.s.v) och lyckopiller (Lyrica) så får man tillbaka sin grundångest, alltså det man först började ta tabletterna emot. Ovanpå det så är man abstinent och den i sig är oftast väldigt lik grundångesten. Det blir tårta på tårta kan man säga.

I mitt fall, jag har som grund panikångest och är fobiskt lagd. Så just nu när jag är inne på min fjärde vecka som tablettfri är jag alltså dubbelt så fobisk och har dubbelt så mycket panikångest. Allt detta går över, över tid.

Dock är det som jag har mest problem med nu är att jag är precis panikslagen för svininfluensan. Inte så mycket för själva influensan, utan för att jag är orolig över att jag med mina fobier, panik och hypokondri skall ligga hemma och trösta mig själv med ”att det går över, det är bara panik och abstinens” och så visar det sig sedan att jag fått svininfluensan och inte ringt efter hjälp…

Inte heller törs jag vaccinera mig tror jag, för att jag är otroligt rädd för vilka biverkningar vaccinet skall ge. Jag har ju som ni förstått endel taskiga erfarenheter av läkemedel, eller vad sägs om en anafylaktisk chock?

Nej, jag går inte ut förrens influensan är förbi.

Tre dagar kvar hemma nu.
Svälja ångesten mer
Djupare.

Jag skulle visst ge mig fan på att springa i skogen idag på morgonen!
Jag gjorde det!
Men bara när jag gick under tunneln såg jag flera stora, slemmiga, äckliga, monster, vidriga sniglar.
Jag tål dem inte bara!
Men ändå klarade jag varvet.
Men den sista biten var ohygglig.
Dom var precis överallt!
Överallt menar jag med överallt.
Jag mådde verkligen illa
Sprang så fort benen bar mig.

Fobi.
Borde verkligen göra något åt min snigelfobi.
- När jag kom hem, sade jag till min familj -
- Aldrig, aldrig! Aldrig igen att jag springer i den där jävla skogen!
   - Det var ju fullt med sniglar precis överallt.
 -Precis överallt.
-   Jävla demoner, det är vad dom är.
Vanjavit

vi har inga störningsmoment i våra liv
jag menar vi har inga yttre störningsmoment i våra liv
vi har välklippt gräsmatta vi har matberedare vi har pool
vi arbetar och kommer hem och äter vår beredda mat

vi har kanske ingenting annat men vi har i alla fall
vacker utsikt

vi samlar ihop våra tomma PET-flaskor och köar på ICA
för att få vår lilla pantslant
ibland blir maskinen full och då piper det otäckt
och alla vänder sig om och stirrar:

där är en som inte har råd att handla mat för dagen
utan att panta sina gamla tomflaskor
kanske pantar han andras tomflaskor också
synd och skam
han som var så lovande när han var liten

jag som var så lovande när jag var liten
men jag klagar inte i alla fall, jag gnäller inte som
invandrarna och de arbetslösa gör, jag har det bra
det finns inga yttre störningsmoment i mitt liv

jag har kanske ingenting annat men jag har i alla fall
vacker utsikt

jag står där vid pantmaskinen och den är full,
den har slutat pipa men ingen kommer, ingen har hört
å jag svimmar, faller ner i en grav av sirap
halsen är så torr, är det torsdag idag, ska jag handla mjölk

titta så han svettas, mumlar för sig själv också
det är för hemskt att det kan gå så illa
jag minns honom som glad och enkel
nu står han där och gör sig till åtlöje, det är pinsamt
nu måste jag passera honom, vänder mig bort

jag känner väl inte dig

jag känner väl inte dig, jo det gör jag
vi gick ju för fan i samma klass
och nu är du en sån som det går bra för
du betalar dina varor, packar ner dem i en kasse och går
och här står jag med mina kladdiga flaskor som ingen vill ha

jag har kanske ingenting annat som någon vill ha
men jag har i alla fall
vacker utsikt

Jag har alltid trott att jag är en kvällsmänniska, pigg på kvällen och trött på morgonen alltså. Har även för mig att det kallas B-människa i sömnforskningen, till skillnad från A-människorna som är pigga på morgnarna och som hela samhället är anpassat efter…

Sedan träffade jag Q, som definitivt är morgonpigg och slocknar vid niotiden på kvällen, och då visade det sig att jag inte alls har några problem med att gå och lägga mig tidigt och somnar gör jag ju oftast, eftersom jag är trött efter att ha sovit alldeles för lite i veckorna.

Halkatla var den första att uttrycka detta fenomen som en fobi mot att gå och lägga sig och det är nästan så det känns. Jag kan sitta här i soffan och vara hur trött som helst, men ändå inte gå och lägga mig på flera timmar, eftersom någon installerat ett motstånd på ExaOhm mellan mig och min säng. Istället gör jag en massa onödiga saker, som t.ex. organiserar om i bokhyllan, letar godisrecept på internet, ser Sex and the City repriser på TV (trots att jag aldrig gillat serien…) spelar fåniga spel och gör fåniga quizzer på Facebook o.s.v. för något riktigt vettigt orkar jag inte göra, det är jag ju för trött för.

Jag har absolut inget emot att sova! Sova är skönt Men det är det här att komma i säng som verkar vara problemet…d.v.s när jag är ensam; det är så vansinnigt mycket lättare att gå och lägga sig när Q ligger där och är gosig

Ålreit. Det jeg nå skal fortelle dere, kan muuuligens oppfattes som noe… eh, alternativt? Uansett, jeg sverger på at alt dette stemmer.

Jeg sto opp klokka 06:00, sykla til byen, hadde kjøretime, sykla hjem, var drittrøtt og sovna på senga. Så langt virker alt kurant, eller hva? Vel, det kommer noe mer extravagant snart. Jeg drømte at en edderkopp kravla over ansiktet mitt – hvilket selvfølgelig opplevdes som svært traumatisk, da jeg lider av et ekstremt tilfelle araknofobi. Men det som gjorde alt ekstra ekkelt, var at jeg faktisk kunne kjenne at noe krabbet over ansiktet mitt, selv om jeg drømte. Det var selvfølgelig sikkert bare en flue eller et annet harmløst insekt, jeg hadde faktisk hatt vinduet mitt åpent kvelden før. Alt dette er egentlig irrelevant, fordi her er poenget; på ett eller annet ufattelig, uforståelig vis klarte jeg – skrekkslagen og livredd som jeg var – å bevege på meg, selv om jeg sov. Jeg strevde dritmasse og ble ufattelig frustrert, men jeg klarte omsider å løfte armen min opp til ansiktet mitt. Jeg vet at jeg ikke var våken, fordi drømmen min fortsatte, og alt opplevdes svært syrete. Det føltes som om armen min veide flere tonn, og det kjentes som om hele kroppen min var bedøvet. Det er litt vanskelig å forklare fordi det har aldri hendt meg før, kanskje er dette et vanlig fenomen. Er det noen som har opplevd noe lignende?

Jag medger det. Jag älska att retas med brorsan och när jag upptäcker vissa fobier så är det extra kul. Denna gång blev det lite som “karma” utan att jag behövde göra ett enda dugg för att jävlas med honom.

Helt underbart!

Igår lärde sig Storvilde att skura rent hela badrummet inkl, att skura rent toalettstolen. När han tog borsten i sin hand och stoppade ner den i toalettstolen hör jag någon som hulkar bakom mig.

Ja, det är helt riktigt. Min bror flyr hulkandes ut ur badrummet och jag fnissade lite för mig själv.

Idag får jag ett sms: ” Det är stopp i toaletten. Har du något sånt där man häller i toan för att lösa upp..typ proppar?”
varpå jag svarar “Nej , du får ta stålvajer eller nåt och försöka själv”

Han ” men det är ända upp i kanten. skitäckligt”

Jag ” ..och?”

Efter 10 minuter får jag ett sms “Det är fixat men Jag mår skitdåligt och är på väg att spy”

hehe….

- What on earth is the matter, Jeeves? Jeeves?
- I apologise, sir, it was unforgiveable of me. I shall be better directly. It’s just… Mr. Littles tie, sir. It has little horse shoes on it.

Jag använder vårdfobi som som ett samlingsbegrepp för de olika specifika fobier som har något med vård och behandling att göra. De vanligaste av dessa är injektionsfobi (samma som sprutfobi), blodfobi, skadefobi, tandvårdsfobi. Egentligen finns det hur många fobier som helst; vi människor tycks kunna utveckla en fobisk reaktion till många olika föremå eller situaioner. I grunden är alla fobier lika – man är rädd för och undviker någon situation och detta undvikande utgör ett handikap i personens liv.

Fobier kan delas upp i 4 olika katagorier:
A) djur och insektsfobier (dessa är faktiskt vanligast)
B) naturfenomen (höjd, åska, oväder, mörker vatten)
C) situationer (kvävas, höga ljud, hissar)
D) blod, skade och injektionsfobier (dessa kallar jag vårdfobier)

Det som gör vårdfobierna knepiga att behandla är att dessa personer har en tendens att svimma eller få kraftiga svimningskänslor. Förutom svimningen är behandlingen av de olika fobierna snarlika.

Jag är legitimerad sjuksköterska med vidareutbildning inom kognitiv beteendeterapi och jag har specialiserat mig på behandling av vårdfobier.

Jag har egentligen bara två fobier som orsakat något egentligt problem för mig, det här är en av dom. Den här har t.o.m. min familj lagt märke till, jag som annars är så bra på att dölja saker.

När jag var liten var den ännu värre än vad den är nu. Då var det så illa att jag inte ens kunde svara i telefon när det ringde hemma. Det lärde jag mig efter ett tag, men än i dag kan jag absolut inte svara i någon annans telefon.

Förmodligen är det tack vare mobiltelefonernas utbredning som jag har blivit så pass telefonkompetent som jag är idag Det var fantastiskt! Plötsligt kunde jag ringa en person och det var förmodligen rätt person som svarade, om inget oförutsett inträffade. Dessutom dök denna fantastiska tjänst upp: SMS! Plötsligt kunde jag skriva i stället för att prata! Mycket, mycket bättre…

I och med att jag har övat mig under ett antal år på att ringa till vänners mobiler kan jag nu hjälpligt klara att ringa även enstaka samtal där jag inte känner den i andra änden (förut kunde jag inte ens ringa till kompisar av risk för att deras föräldrar skulle svara). T.ex. kundtjänstsamtal klarar jag nu av, även om jag måste repetera för mig själv precis vad jag ska säga innan jag ringer. Tvångsmässigt planerar jag minsta ord. När jag skulle fixa min praoplats i åttan klarade jag inte att ringa, så jag åkte dit i stället och fixade. Mitt problem är inte att prata med okända människor, utan det sitter ihop med telefonen, att ringa till dom.

Då och då dyker det däremot upp sådana samtal som kastar mig rakt ner i fobiträsket igen. Ett sådant dök upp i förra veckan när jag fick numret till en översättare som jag skulle kunna intervjua till mitt projektarbete. I en vecka nu har jag gått runt och haft ångest för det här samtalet, som måste göras (eftersom min mamma gav mig numret förväntar hon sig att jag ska ringa). Varje dag har jag tänkt “jag ska ringa idag, jag ska!” men det har inte blivit av. Men för en kvart sen så ringde jag! Jag klarade det! Hjärtat bultar fortfarande… I natt låg jag och planerade hur jag skulle säga, och jag lyckades nästan helt med det. Min stolthet är obeskrivlig.

Det känns så skönt när man väl lyckas övervinna sina fobier, åtminstone tillfälligtvis Så nu ska jag ringa en god vän, för att återhämta mig ^^

Läs även andra bloggares åsikter om fobi, fobier, fobiträning, telefonskräck, telefoner, mobiltelefon, sms, telefonsamtal, tvång, tvångsmässig, planering, intervju, ångest, projektarbete, översättning, översättare, orange, stolt

Jaha, så var det då dags igen. Imorse låg LK i sängen och smågnydde, innan det var dags att kasta upp i hinken. Fan, det var ju knappt tre veckor sedan sist! Och precis samma scenario – utochinvrängning på magen och sedan var det bra igen. Det är nästan så att man börjar fundera i andra banor än kräkbaciller. Frågan är – vilka banor då? Mask i magen?

Det enda som är bra med dessa regelbundet återkommande attacker är att jag blir mindre och mindre nojig. Nu kan jag t o m sitta bredvid och hålla undan håret, utan att få (så mycket) hjärtklappning.

Så, dagen har ägnats åt bokläsning, Xbox-spelande, tv-tittande och lite tv-spel. Imorgon måste jag ta med henne till tv-studion – har lovat följa med skivinspelande fröken som stöd i ett förmiddagsprogram i marksänd kanal. Det känns skönt att veta att LSS kommer åter från franska rivieran imorgon kväll.

Så var det dags igen -  att gå till tandläkaren. Jag hatar tandläkaren. Varför har man känsel i tänderna överhuvudtaget? “Annars skulle du ju inte känna när du har hål i dem” säger de. Jag tänker lite såhär –   för en miljon år sedan, när det inte fanns några tandläkare, spelade det ingen roll om du märkte av ett hål i tänderna, det fanns ju ändå ingen som kunde laga dem! Därför kan det ju inte finnas några evolutionära fördelar med att känna smärta när man har ett hål. Evolutionsprocessen kunde ju liksom inte förutsäga att det skulle dyka upp massa sadistiska tandläkare i vita rockar som borrar i tänderna…

Hursomhelst. Nu ska jag dit.

Förra gången jag var där fick jag två blå tabletter. Det skulle lugna ner mig sa dom.  Man skulle ta en kvällen innan och en strax innan man gick dit. Jag tog bägge precis innan. Jag var ett lallande fån, men var ändå så rädd att jag var tvungen att hålla sköterskan i handen.

Nu ska jag dit igen. Jag skulle hellre sitta fastbunden i en stol 24 timmar och lyssna på IL-Divos senaste platta på repeat.

Jag hatar verkligen tandläkare.

Det här inlägget ska handla om något som många i vår omgivning lider av men som många skäms för och inte vågar söka hjälp.

Det handlar om fobier.

Att ha en fobi är inte lätt och det finns så många olika sorters fobier att det vore omöjligt för mig att räkna upp alla här men en sak som de flesta har gemensamt är att många människor saknar förståelse för den som lider av fobin.

Ska vara helt ärlig och tala om att jag själv lider av flera olika fobier, några lättare som cellskräck och svårigheter att vistas i trånga utrymmen men det ger mig inte panikkänslor så jag ser det inte som en stor fobi. Däremot så lider jag av två andra stora fobier, varav en relativt vanlig och en mer ovanlig fobi och det är det jag ska skriva om nu…

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt begränsad av mina fobier, jag har inte alltid kunnat göra saker som jag skulle vilja och jag har också mått väldigt dåligt av mina problem. Jag har hela tiden krävt att andra ska visa mig hänsyn och förståelse när de vet om mina fobier, jag har ställt krav som kan te sig som underliga för andra och om jag inte fått som jag bett om så har det begränsat mitt liv väldigt mycket och det har också fått mig att må riktigt dåligt.

Till slut så insåg, mycket tack vare min älskade sambos hjälp, att det fungerar inte att gå runt med fobier som påverkar såväl ens psykiska hälsa men likväl den fysiska i mitt fall. Tack vare honom så orkade jag till slut söka hjälp för den ena av mina fobier, jag fick träffa en kognitiv beteendeterapeut som jag gick hos ett par månader.

Jag kan inte säga att min fobi är botad men den är bättre, jag har klarat av saker jag aldrig trodde att jag skulle klara av och jag är stolt över mig själv för de framsteg jag har gjort. Vad gäller min andra fobi så är det något som jag jobbar med dagligen att försöka bli bättre på och även där gör jag framsteg.

Vad jag vill säga med detta inlägg är dels att man kan inte ställa krav på alla i sin omgivning att de ska ta hänsyn till ens fobier, men jag vill också säga att för din egen skulle så sök hjälp för har man en fobi som begränsar ens liv så behöver man hjälp och det finns bra hjälp att få.

Ta t ex personer som är hundrädda, vissa människor skriker till mig på långt håll att jag ska hålla reda på min kopplade hund som lugnt och fint går vid min sida. En person som är så fruktansvärt rädd för hundar att de får panik då de ser en hund, kan inte fungera normalt i samhället och behöver söka hjälp för sin fobi.

Det är samma sak med människor som är rädda för reptiler, får man panikattacker och gråter av att se en orm eller ödla på tv eller på en blogg så måste man söka hjälp för sina problem. Jag vet att Hanna lider av fobi mot reptiler men under det år vi har känt varandra så har hon gått från att skrika då hon oväntat ser en orm på tv till att kunna hålla min ödla och ha henne i handen, till och med vilja ha en egen ödla.

När det gäller ormar så gör hon stora framsteg även där, från att gå omvägar runt djuraffären där de säljer reptiler har hon nu tre gånger varit nere i källaren i samma rum som ett 30-tal ormar, ödlor, spindlar och liknande djur.

Att ta itu med en rädsla, en fobi och ett problem är oerhört starkt gjort. Det är inte lätt att klara av det men med rätt hjälp och stöd så kan man bli bättre och friare, inte ständigt behöva vara rädd och på sin vakt.

Den som tycker att det är hånfullt mot en individ med fobier att säga ”sök hjälp!” borde istället fundera på om man hjälper en person med fobier genom att göra allt för att den människan ska kunna undvika det denne är rädd för?

Är det att hjälpa en hundrädd att låta bli att ta med sig hunden när man ska träffas, eller är det bättre att låta en hundrädd person att träffa en lugn och snäll hund som istället kan hjälpa personen att ta itu med sin rädsla?

För en vecka sedan så hade vi besök av en tjej som innan besöket talade om att hon var hundrädd. Jag gjorde så att jag och våran hund gick en längre promenad och busade honom lite trött innan hon skulle komma. Sedan mötte vi henne ute på gården så att hon fick träffa våran hund ute där det inte är lika trång som inne i en hall och där det är lätt att känna sig trängd.

Det gick hur bra som helst och under kvällen satt de till och med tillsammans i soffan, vår hund och den hundrädda tjejen. Så har man bara förståelse och respekt för människors rädsla så kan man lösa det mesta.

Däremot så saknar jag förståelse för människor som inte är villiga att söka hjälp för sina problem för det kan bara bli bättre och lättare, ingen säger att man behöver eller kommer att bli botad på en månad utan låt det ta den tid det tar. Huvudsaken är att man är villig att försöka.

/ Sarah