Basically i can’t be arsed to write much about them
Its been up and down
So i’ll just write a few words for each

Obviously the logicaly choice would be Monday, so lets go from there

Monday- catch up with barney, film trailers in hd, uni 4-6, good laugh with ad, relaxed, nothing else really

Tuesday – day off, dianes session cancelled, nothing to do really, bit of work, no motivation

Wednesday – Wake up late, not going to the gym, bit of work, cloudy with a chance of meatballs, very loud drunk people, not alot of sleep

Thursday – feeling like crap, wake up, go back bed, wake up, uni, wait 5 hours to find out lecture is cancelled, home, loud drunk people…again, lack of sleep, very angry/worked up

Friday – early morning, again, feeling like death, bad throat, needing sleep, bit of rest, night at vines and Bluenote – one of my new favourite places

Saturday – didn’t get dressed till nearly 10 at night, only went the shop, watch things online

Today – Not alto, stoke match, win result, comedy club, funny, sudden change, tidied room, stomach killing me, this, probably bed

Pretty much thats been my life for the past week

It’s not been the most outgoing or special of weeks, infact its been quite a poor one, but its now monday, and i’m really hoping this week is better than the last
Who knows hopefully it will

I don’t know what to do with myself now so i might as well just go to bed

Peace out all x

Format: Best of/Compilation
Year: 2009
Label: Skeksis86 Netlabel
Country: N/A
Genre: Ambient Folk/Black/Pagan Metal
Official Website

Chapter I: Under the Rising Storm

01. Novemthree – Reaching the Summit at Nightfall
02. SIG:AR:TYR – Blood of the North
03. Der Weg Einer Freiheit – Spätsommer
04. Imperium Dekadenz – An Autumn Serenade
05. Mondstille – Mir Träumt
06. Schattenvald – Rot Vor Hass Glüht’s Im Gebirg
07. The Hare and the Moon – The Thin Ghost
08. Svartvarg – An[]Le(h)nen
09. Black Autumn – The Threefold Life

Chapter II: Wandering Through Forlorn Landscapes

01. Munarheim – Herbst
02. Falls of Rauros – The Fire We Fathered
03. Neglektum – Obsolete Ways
04. Oakenshield – Twa Corbies
05. Nest – Kontio
06. Stjarna – Evocation
07. Art of Empathy – The Design
08. Njiqahdda – Envaas Fortu Vaan

Chapter III: Nightfall in the Darkstone Forest

01. Upon Ruins – Solitude and Distant Thunder
02. Vurgart – Blätter Fallen Von Den Ästen
03. Woodland Choir – I’ve Found Me in You
04. Empty Vessel Music – The Burial
05. Message to Bears – Running Through Woodland
06. Astoroth – Mondnacht
07. Wendess – Aux Jours Maussades
08. Elysium + Obscura – Ascension
09. Betray-Ed – Wandering
10. Nyctalgia – Remains of a Blue Rose
11. Q_Snc – A Moment in Grief
12. Trauerspiel – Hall of Sorrow
13. Naudhiz – Schattenwege (with Susanne S.)

Download
Chapter I, Chapter II, Chapter III @ Internet Archive
Chapter I, Chapter II, Chapter III @ RapidShare

 Escuchar

Empezar, reanudar, deshacer. “Es un poco lo que define este último año y medio”, dice Anni B Sweet sobre su primer disco ‘Start Restart Undo’ (Subterfuge). Dieciocho meses para aparcar sus estudios de Arquitectura, rodar por los escenarios y aprender a tocar la guitarra (“voy poco a poco, ahora se hacer lo básico”) tras la que se parapeta para presentar doce canciones que la convirtieron en otro “fenómeno myspace” en virtud de una voz que va más allá de lo dulce. Y de un estilo, a caballo del folk y del pop, que está de moda. Su primer single se llama ‘Motorway‘.

Esta veinteañera, extremadamente risueña, recuerda los repentinos cambios en su vida. “De estar tocando tres canciones en cada concierto a tocar muchas más veces y más canciones. Voy a tocar en el FIB. He sacado un disco. Estoy con un sello. ¡Han pasado un montón de cosas!”.

Nuevos horizontes también en lo musical. “Ahora me abro un poquito más a escuchar otro tipo de música. A lo mejor antes era más de los Beatles, Bob Dylan, Cat Power, Feist… Y ahora se abre un poco más. Escucho más cosas de los 50, jazz, blues, soul. Un poco de todo”.

Ana López buscó grupo durante meses. Como no le convencía lo que salía a su paso, probó a cantar en solitario, se puso a aprender a tocar la guitarra y un apodo regalo de sus amigas porque sus letras “para quien me conoce, no son tal dulces como parecen”. Colgó sus canciones en su myspace, que año y pico después sigue gestionándose por gusto ella misma, y llegó el éxito. Y las comparaciones, sobre todo con Russian Red, con la que ha compartido productor (Brian Hunt).

Fuente: El Mundo.

Su nombre artístico la define: Dulce y fresca.  Escuché el disco casi sin querer y después de conocer algo más sobre ella y sobre como ha llegado a editarlo, creo que todavía tiene más mérito. 

Davpan.

Photographer extraordinaire Jack Martin was on hand at The Sixth on Nov.14th to take some beautiful pictures of the event.

Check out some of Jack’s great work on his web sites

http://www.flickr.com/photos/sevres-babylone/

http://www.pbase.com/zuiko40/music

The Good Family (featuring members of The Good Bros. and The Sadies)

Kim Sedore (Makita Hack and the Log Rollers) more from this set can be found http://www.pbase.com/zuiko40/makitahack

Dallas and Travis Good

The Kitgut Stringband

Yours truly (Spencer Good) guesting with Badly Bent

…which can only mean one thing:  it’s high time to break out the ol’ Arlo Guthrie CDs and play “Alice’s Restaurant” over and over again until I start screaming “Kill!  Kill!” in my sleep.  I don’t know about you guys, but “Alice’s Restaurant” is a family tradition in my household.  Not only do we listen to the song more times a day than any person reasonably should (considering that you can only fit about three plays of the song into one hour, you can imagine what a huge chunk that takes out of one’s day), we also watch the movie based on the song.  But this year, we’re actually doing ourselves one better:  we’re going to see Arlo Guthrie IN CONCERT around Thanksgiving.  So, yeah, Arlo’s a pretty big deal in my family, especially this time of year.  For those of you who’ve never had the pleasure to hear “Alice’s Restaurant”, or if you’re just hankerin’ to hear the song again (sheesh, I’m starting to talk like Arlo now I’m so jazzed about this song), I’ve included here a video of a live performance of the song from a few years back.  Also includes footage from the film.  And one more thing for you “Alice’s Restaurant” virgins out there:  don’t be dismayed by the 18-and-a-half-minute length of the song.  You’ll stay amused the whole time.  Trust me.

Happy Thanksgiving!

Det är väldigt intressant att åka tåg. För alla människorna på tågen är så otroligt slumpade på något vis. Blandade, olika, unika eller precis raka motsatsen. Och alla stämningar som uppstår. Och om alla ljud och samtal. 

Folk kan vara skrämmande. Folk kan vara fina. Folk kan lukta gott och folk kan ha för hög volym på sin iPod. Folk kan vara vackra och folk kan läsa stora, tunga ryska böcker. Folk kan ha basker och folk kan vara från Litauen. Folk kan heta Sigrid och folk kan verka dumma i huvet. Och nu skall jag dela med mig av några tåg-upplevelser som jag har varit med om i helgen.

________________________________

Gnesta – Södra Station

Jag sitter längst in i ett hörn och skalar en mandarin. Solen i ögonen. Sitter i en för övrigt knäpptyst och halvtom vagn där bara en liten familj i mitten pratar. På något sätt kändes det som om alla i vagnen lyssnade på dom.
Kille, kanske 15 (med väääldigt täppt röst): Jag fattar inte hur någon kan tycka om London. Det är ju bara regn där, deprimerande stad liksom. Stackars folk som bor där.
Kanske farmor, väldigt hurtig och har solglasögon: Men, säg inte så va, du har ju inte ens varit där!
Kille:Men jag vet det ändå.

Gnesta-Södra Station (efter bytet i Södertälje Hamn)

Sitter ihopklämd mellan någon som luktar Thailand och en ung tjej som läser en bok och skriver kommentarer i boken på sidorna och mellan raderna, väldigt coolt, och framför mig har jag två tanter som ivrigt pratar om sina katter, bra promenadstigar och hur man bäst rör egen lingonsylt. Väldigt mysigt och trivsamt. Trevlig stämning, det blev väldigt tyst och kalt när ena tanten klev av i Flemingsberg, och den andra tanten satt kvar i sin rosa basker och mörkblå kappa.

Södra Station – Älvsjö

Jag, Klara och Dina pratar om hur läskigt det är när döden inträffar så nära en, i ens släkt eller någon väns släkt. Eller vänskapskrets. Solen i ögonen igen. På väg mot gymnasiemässan, förresten.

Södra Station – Gnesta

Nästan full vagn. Sitter snett emot en gubbe. Jobbig stämning. Jag känner att han sneglar på mig, jag stirrar stint ut genom fönstret och dricker Pressbyrån-latte. Låtsas att jag inte vet att han finns. Som tur var gick han av nästan direkt. Dom andra bredvid mig, en utländsk kvinna som läser utländsk tidning och en ung kille med konstiga skor och några ungdomar med dialekt går igenom gymnasiebroschyrer, och de spelar r’n'b från sina mobiler, går också av till slut och det känns som om jag blir ensam kvar. Jag och en tjej i hatt och svart jacka längst bort.

Senare, efter bytet i Södertälje Hamn, så hamnar jag i världens trevligaste vagn.

Det är en gammal, gulaktig och halvtom vagn där det pyser jättehögt från den bakre delen med jämna mellanrum. Som om en pump har gått eller något. Och alla stör sig på det och ger varande menande, himlande blickar. Det är helt tyst förutom pysandet, och när det väl pyser så tittar folk på varandra igen, mumlar lite, skrattar lite åt att alla hatar det.
Jag känner igen två passagerare! Killen som inte gillade London sitter en bit fram i vagnen och hänger läpp. Den ena tanten sitter och håller för öronen en bit bak och ser mild, snäll och irriterad ut på samma gång. Jag undrar lite om dom känner igen mig.

En mamma med två barn stiger på och sätter sig mittemot mig. Den lilla flickan i rosa overall granskar mig från topp till tå med stor nyfikenhet. Jag dricker Vitamindryck. Hon knackar sin mamma på axeln och frågar om hon kan få en festis, och tittar menande på min flaska.
Så fort pysandet drar igång sätter den lilla flickan händerna för öronen, den lilla pojken också, och tittar frågande på sin mamma. Vad är det som låter?
Alla passagerare tittar nu på mamman och är nog lika nyfikna som barnen. Ja, vad är det? Jag tror att mamman känner av allas undran och svarar med mjuk röst: Det är tåget som andas. Det har jobbat hårt hela dagen och nu mot slutet måste den pusta ut lite.

Barnen skrattar och varje gång det pyser skrattar dom ännu mer, och hela vagnen sitter och småler åt barnen. Så himla fin stämning! Mamman härmar tåget och andas kraftigt ut och jag ser att trevliga tanten gör likadant, åt barnen. En långhårig kille med glasögon ler och skakar på huvudet. Jag vill inte stiga av vid Gnesta men jag måste ju.

___________________________________

Har det hänt något fint när ni åkt tåg? Eller buss, eller tunnelbana? Skriv! Berätta! För från och med nu ska jag alltid ha med skrivbok när jag åker någonstans. Så jag kan skriva ned alla små, vardagliga saker som sker bland folk som är så olika men som ändå har en sak gemensamt: alla är på väg. 

Puss!

Most of my recent posts have been based upon the music of female singer songwriters and this is a theme that I shall be continuing in this post. I have to admit that I’ve only very recently come across Emily Jane White, I’m surprised that I missed her debut release ‘Dark Undercoat’ as it’s a truly great record, that really shows her potential as a songwriter. I’ve yet to properly listen to her latest release ‘Victorian American’ but after a little bit of reading it seems as though it is another top release.

www.idanraichelproject.com

Lyrics:

Mime’amakim kar’ati elaich boi elai
beshuvech yach’zor shuv ha’or be’einai
lo gamur,
lo ozev t’aamaga beyadaich
sheyavo veya’ir lemish’ma
kol tz’chokech.

Mime’amakim kar’ati elaich boi elai
mul yare’ach me’ir et darkech shuv elai
nifrasu venamsu mul
maga shel yadaich
be’oznaich lochesh sho’el:
Mi zeh kore lach halailah – hakshivi
mi shar bakol elaich – el chalonech
mi sam nafsho shetehi me’usheret
mi yasim yad veyivneh et beitech.
Mi yiten chayav, yasimam mitachtaich
mi ka’afar leraglaich yichyeh
mi yohavech od mikol ohavaich
mi mikol ru’ach ra’ah yatzilech
mime’amakim.

Mime’amakim kar’ati elaich boi elai
mul yare’ach me’ir et darkech shuv elai
nifrasu venam’su mul
maga shel yadaich
be’oznaich lochesh sho’el:
Mi zeh kore lach halailah …

Translation:

From deep depths I called to you to come to me
with your return the light in my eyes will come back
it’s not finished,
I am not leaving the touch of your hands
that it may come and light up/wake upon
hearing the sound of your laugh.

From deep depths I called to you to come to me
the moonlight I will again light your way to me
they’re spread out and melted again
the touch of your hands
I whisper, ask in your ears:
Who is it that calls to you tonight – listen
who sings loudly to you – to your window
who put his soul so you’d be happy
who will put his hand and build you your home
who will give his life, put it underneath you
who will be like dust living at your feet
who will love you of all your lovers
who will save you from all evil spirits
from the deep depths.

From deep depths I called to you to come to me
the moonlight I will again light your way to me
they’re spread out and melted again
the touch of your hands
I whisper, ask in your ears:
Who is it that calls to you tonight

Translation by Kol Echad.

]]> http://nataliathekaraokegodess.wordpress.com/2009/11/22/music-review-anna-ternheim/ Sun, 22 Nov 2009 19:04:33 +0000 nataliathekaraokegodess http://nataliathekaraokegodess.wordpress.com/2009/11/22/music-review-anna-ternheim/

The Adorable Anna Ternheim

Not many people (at least here in the states) know who Anna Ternheim is however if you are a fan of folk sounding tunes from an extremely adorable pixie of a woman then I highly suggest checking her out.

Anna Ternheim is a Swedish musician who primarily sings in English. Heavily influenced by 70s folk musicians, Anna has made quite a name for herself in Europe. Her sound is of course very acoustic rock and folk oriented but there is a darkish quality to them that makes the songs quite ambient. There are effects on her song but they are to emphasize emotion than rather change the sound of the song. It keeps it real and not technical.

If you see her your instinctual reflex would say “aww”… well, at least it was mine. Its funny too because I heard her sing before I actually saw what she looked like and I thought she was adorable even then. She has this child-like innocence to her voice.

Her singles like Follow You Tonight, To Be Gone, My Secret, just to name a few always make me feel something. I know it sounds weird but there are days when you just feel like a zombie, where you feel nothing. You are zoned out. You just feel like you are living to live and not doing anything on earth. Like you are floating. It happens, its a normal reaction. I hear Anna and I remember that there are emotions in my head. Crazy? Yeah maybe. Whatever Im explaining what it does to me, so there!

One of my favorite songs is Lovers Dream. Anna released it as a solo song but she also duetted with Fyfe Dangerfield from the band Guillemots. Very goth yet romantic. Just the way I like it.

Video of the day, of course the video to Lover’s Dream featuring Fyfe Dangerfield. I love this video. I love the imagery and the costumes. Its so beautiful and fits the song perfectly.

This is the 102nd post in our Musician of the Day series.

Alice Peacock was born in 1971 in Minnesota. She grew up in a very large and musical family. She would spend her time listening to her sisters’ music which ranged from country rock to hard rock.

It was at University that she joined a Jazz band and fell in love with Jazz and Blues. After college she worked as a backup singer for an R & B group but soon left and moved back to Chicago.

Alice tried and failed to put a band together so she decided to go solo. She released her first album in 1999 on her own label, Peacock Music. The album was entitled Real Day and in 2000 it was picked up by a major label for wider distribution.

In 2002 she released her first album on a major label and it was self-titled. In 2006 she released Who I Am back on her own label but it was in cooperation with Universal Records.

Her fourth and most recent album, Love Remains was released in March 2009.

To learn more about Alice Peacock visit AllMusic or her official site.

SE BUSCA CANCIÓN DEL SIGUIENTE ANUNCIO DE MOVISTAR:

Se dice que es obra de Movistar exclusivamente para el anuncio, inspirada en un tema de Feist, “My Moon My Man” y la verdad que en el ritmo se parece bastante:

Otros dicen que está basada en una de Russian Red,”They Don´t Believe”:

La verdad, que la canción está muy bien, juzguen ustedes mism@s… si tienen alguna información, impresión, opinión… no duden en comentar. Gracias

Michael King performing at a folk and blues jam session in Swindon.

More MUSIC PHOTOGRAPHY can be seen on my main website.

DARK & SWEET: My friends have heard me touting Timber Timbre’s (a.k.a. Taylor Kirk) album for awhile now. His name comes from the sound of his guitar and the word his father yelled when chopping down trees on the farm he grew up on. This blog simply must have a post about this Canadian master songwriter. I first fell in love with the song “Demon Host” off his newest self-titled album. You might say he had me at, “I was on the fence / And I never wanted your two cents / Down my throat / In the pit / With my head upon the spit / Oh, reverend please, can I chew your ear? / I’ve become what I most fear / And I know there’s no such thing as ghosts / But I have seen the demon host.” Beautiful acoustic guitar set to a chorus of haunting “ohs” and lyrics that play with images and a childhood church rhyme. The instrumentation has a trotting Johnny Cash feel to it. And much like Cash, the song is highly introspective through narrative. Timber Timbre seems adept at illuminating the darkness with a light touch. Click on his name above and go to his MySpace page to hear another of my favorites, “Lay Down in the Tall Grass.”

Or see the original video for “Demon Host” here at vimeo.

track 05

track 06

track 07

track 08

track 09

track 10

track 11

prima parte aici

 Barnstomer by Tom Eno

2009 (11 tracks, 44:35)

folk

…in Vollendung….,

Ob Richard Thompson der beste Gitarrist der Welt ist, wie Lindwurm sagt, lassen wir mal dahingestellt, wenn wir Tommy Emmanuel gehört haben.

Classical Gas

laurence collyer playing electric, acoustic and treated guitars, effects, banjo, lap steel, box harp, zither, piano, organ, casios, omnichord, harmonium, shruti box, radios, tapes, melodicas, percussion, bells, glockenspiel, electronics, found sounds, field recordings, voice, harmonicas.

http://www.archive.org/details/OneToTwenty

http://www.myspace.com/electronicmusiklabel

Justin Vernon. L’homme arrive, se pose, pond dix morceaux magnifique et balance son album, comme ça, comme si de rien était, sorti de nulle part. Bon Iver, cassé en deux par l’abandon de sa copine, se retire aux fonds des bois, avec sa barbe, sa six-cordes et sa canne à pêche, le temps de méditer sur cette rupture. En ressort dix chansons, truffées de ces petites mélodies venimeuses qui te tuent à petit feu, qui s’insèrent si profondément en toi qu’il est difficile d’y résister, difficile de ne pas se laisser bercer, de ne pas céder à la tentation de se morfondre, de s’oublier, complètement, juste pour le plaisir presque coupable que ça pourrait apporter, juste parcque cette tristesse fait finalement du bien. Une voix haut-perchée, parfois démultipliée, portant parfois l’émotion si haut qu’il ne lui reste plus alors qu’à crier pour expier tout ce qu’il à, comme sur l’héroïque “Skinny Love”, mais toujours juste et jamais larmoyante. Neuf chansons d’une mélancolie pure, d’une profonde introspection, menant alors à un dénuement et une sobriété admirable. Mais au-delà de ces qualités, la véritable réussite de cet album est d’être tout simplement arrivé à capter une ambiance, une atmosphère, ce petit quelque chose qui fait que cette musique évoque un endroit bien particulier. Pas étonnant alors que ce soit la fôret que cet ensemble ravive, une forêt touffue, par plein hiver, froide mais d’une lumière pure, protectrice. C’est un voyage dans cette forêt, coupant du monde extérieur, que constitue cette album, un voyage dans la forêt de Justin Vernon, celle dans laquelle il nous racontera ses histoires, ses peines. Un  périple qui se termine sur les sept minutes de “Re: Stacks”, cocon d’une chaleur presque maternelle, de cette émotion diffuse, entre mélancolie, nostalgie et espoir, qui annihile tout espoir de tenter autre chose qu’appuyer sur la touche Repeat, encore et encore, jusqu’à l’infini.

Bon Iver – For Emma, Forever Ago (2008, Jagjaguwar)

1. Flume
2. Lump Sum
3. Skinny Love
4. The Wolves (Act I and II)
5. Blindsided
6. Creature Fear
7. Team
8. For Emma
9. Re: Stacks

Bon Iver

Dextro is Scottish born Ewan Mackenzie. Neatly balanced ambient, with shoegaze, folk and post-rock influences, upon first listening it’s easy to begin comparisons with fellow Scottish IDM legends Boards of Canada. But, as The Milk Factory quoted back in 2006 when describing ‘Consequence Music’, that wouldn’t be fair: [...]

read more

http://astrangelyisolatedplace.wordpress.com/2009/11/21/dextro/