Igår var jag på föreningsmöte med IOGT-NTO-föreningen i  Söderköping, jag var inbjuden att hålla i kvällens programpunkt. Dels rapporterade jag från kongressen, och dels höll jag i en diskussion kring IOGT-NTO-rörelsens grundsatser och program. Grundsatserna för vår organisation kan man likna vid en nations grundlagar, de är själva fundamenten.

När man tänker på IOGT-NTO så tänker man ofta på nykterheten – och det är ju inget tvivel om att IOGT-NTO är en del av nykterhetsrörelsen. Men det man inte så ofta tänker på är att nykterheten – ett drogfritt samhälle – inte är det som är det huvudsakliga målet, nykterheten är ett medel.

IOGT-NTO startades ursprungligen som en demokrati- och frihetsrörelse. Samhället på mitten och slutet av 1800-talet såg väldigt mycket annorlunda ut än dagens samhälle, det  kan man ju lugnt säga, och alkoholen var ett medel för  att  förtrycka människor.

Jag tror att det från början är ett grekiskt uttryck (möjligen romerskt) “bröd och skådespel”, med innebörden att så länge folket fick äta och fick “underhållning” så kunde de styrande göra i princip vad de ville. Professor Lars Svedberg lärde mig ett uttryck på en föreläsning jag bevistade som nästan är synonymt och det är  det amerikanska “tittytainments”.

Alkoholen fungerar likadant – en berusad eller beroende person ställer sällan några krav på arbetsrättsliga eller demokratiska rättigheter, särskilt  om följden blir att tillgången till alkoholen stängs av. Många brukspatroner och andra styrande insåg naturligtvis detta, och det var inte få arbetare som fick del av sin “lön” i brännvin.

Därför gick arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen hand i hand i inledningsskedet, för båda såg det förtryck som åstadkoms via alkoholen och ville bekämpa det. Därför är jag själv fortfarande nykterist – trots att många av mina UNF-kamrater hoppat av med åren – jag vill behålla kontrollen över mig själv och mina rättigheter och jag vill inte bidra till de enorma pengar alkoholkapitalisterna tjänar på mänskligt lidande.

Vi  har som sagt inte samma samhälle idag, och många gånger ifrågasätts nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens existens. Frågarna som behandlas i S-föreningar och lokala nykterhetsföreningar verkar inte engagera några nya människor – de som träffas träffas för gemenskapens skull. Det är naturligtvis inte något fel med det, men då förtjänar vi nog inte att kalla oss folkrörelse.

Så har folkrörelserna överlevt sitt existensberättigande? Nej, jag  tror inte det – för är samhället fritt från problem? För någon dag sen rapporterades att fler unga dricker farligt mycket. Många i ungdomsgenerationen och många vuxna fastnar i en drogproblem – och lever de fria och rika liv? De barn som växer upp i hem med en eller fler missbrukande vuxna, lever de fria och rika liv? Är samhället fritt från orättvisor?

Så vad är då lösningen? Jo, jag tror att det måste ges utrymme för människor att handgripligen agera för att förändra samhället. Det duger inte längre att sitta på möten och fundera och debattera – nya människor måste ges möjlighet att själv få medverka till förändring och få se resultat av den tid de lägger ner, det var det  vi gav våra medlemmar när vi startade våra rörelser. Då, och endast då, kan vi vara en folkrörelse värd namnet!

Politisk och social förändring kommer sig inte av att någon stor ledare ställer sig vid ett podium och bestämmer sig för vad som bör göras, utan den kommer från hårt folkligt engagemang och arbete. Under de senaste seklena har utvecklingen gått mot en etablering av upplysningsideal som medborgerliga rättigheter och demokratiskt inflytande, något som är resultatet av just stora målinriktade massrörelser som demokratirörelsen, kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Just nu i den kokheta nätpolitiken håller en rörelse på att växa fram som reaktion på de genomdrivna lagar och framtida förslag om inskränkningar av den frihet internet har givit människor. Denna rörelses aktivism skiljer sig från föregående folkrörelser i och med att den har möjligheten att använda internet som ett kraftfullt verktyg för kommunikation, organisering och utbyte av information – ett fenomen vars genomslagskraft påvisas tydligt i mer repressiva staters internetcensur och övervakning.

Den folkliga viljan har i de liberala demokratierna tvingat det statliga maktsystemet till att omforma sina institutioner till att även inkludera medborgerliga fri- och rättigheter och ett visst demokratiskt deltagande av det representativa slaget. Dessa steg framåt har hela tiden motarbetats av de personer och organisationer som förlorat sin egna makt och inflytande genom detta, och samma fenomen ser vi idag gällande internet som förändrar det sociala och politiska landskapet genom att det inte kan kontrolleras på samma sätt som äldre medier. Varje maktsystem kommer med ett institutionellt tryck på de organisationer som inkluderas i den, exempelvis genom den socialisering som sker i skola, universitet och arbetsplatser.

I och med den liberala demokratins spridning har utsikterna för ett statligt informationsmonopol minskat, men troligen ökat incitamenten för indoktrinering genom moderna propagandakanaler som radio, tv och tidningar. I ett kapitalistiskt samhälle arbetar inte organisationerna för att undergräva sin egen existens lika lite som i ett totalitärt. Men i de liberala demokratierna sker detta inte genom uppenbara propagandakanaler, som exempelvis det sovjetiska partiorganet Pravda, utan mer subtilt genom att bestämma utgångspunkten för diskussionen, det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Genom att från början sätta agendan för inom vilka ramar diskussionen utspelar sig hindrar man att maktsystemet ifrågasätts av alltför avvikande åsikter, samtidigt som man genom flaggandet med tryckfrihet och avslöjanden inom denna ram på ett rätt övertygande sätt kan hävda massmedias oberoende från maktstrukturerna.

Massmedier i liberala demokratier kan inte sägas utöva ett informationsmonopol på samma sätt som i totalitära, men de gör fortfarande folklig aktivism svårt. För man måste kunna diskutera fritt för att få reda på vad man egentligen tycker, genom att lyssna på andras diskussioner och kopiera de ståndpunkter man själv håller med. En massmedia utan folkligt deltagande kan inte bli annat än passiviserande i fråga om intellektuell utveckling, då det inte finns några forum för diskussion där man kan hitta likasinnade och diskutera de frågor man anser vara viktiga. I ett sånt tillstånd hålls människor åtskilda i en anomisk tillvaro där normlöshet och alienation blir konsekvensen, vilket effektivt hindrar det fokliga engagemang som kan hota maktens institutioner.

Internet har inneburit ett ny möjlighet till politisk organisering i och med dess decentraliserade och öppna struktur. Det är ett kommunikationsverktyg som knyter samman världsdelarna på ett helt annat sätt än telegrafen, telefonen och faxen genom lättheten i utbytet av stora informationsmängder. Kommunikationen sker inte enkelriktat som i äldre massmedier, utan multiriktat. Att upprätthålla ett informationsmonopol i en sådan situation är en omöjlig uppgift, vilket vi ser med tydlighet i länder som Kina, Burma och Iran, som ändock försöker upprätthålla kontroll över informationen på internet genom att utöver övervakning av användarna även blockera såväl obekväma åsikter som hela sajter där kommunikationen sker fritt. Vid krissituationer för regimerna kan reaktionen bli att stänga ner tillgången till internet helt, vilket skedde i Burma under protester 2007 (Kullenberg), då det finns metoder för att kringgå dessa spärrningar (med situationen i Iran som aktuellt exempel).

Alternativet till att tillåta informationsfrihet blir en total nedläggning av en av de viktigaste delarna av en modern infrastruktur, en situation som känns ohållbar i längden om man betänker hur beroende samhället har blivit av internet på drygt ett decennium. Makten i totalitära regimer har troligen vant sig med att kunna utöva kontroll genom repressiva medel och har troligen underskattat potentialen internet har som organisatoriskt medel för folkliga protester. En tidningspress eller ett boktryckeri som producerar subversiv litteratur kan lättare stängas ner än ett globalt, decentraliserat nätverk. Ett digitalt bokbål är nästintill omöjligt då informationen på internet kopieras och “problemet” därmed snarare är det omvända jämfört med den analoga informationsdistributionen, exemplifierat genom den så kallade Streisand-effekten.

Men även i liberala demokratier har alltså internet betydelse, vilket bloggbävningen mot FRA-lagen 2008 visade genom att den fick en inverkan på den politiska processen. Internet som verktyg för politisk organisering har även nått in i maktens korridorer, med Obama-kampanjen 2008 som kanske mest talande exemplet för hur sociala medier kan användas för mobilisering av väljare (dock utan att bygga en konstruktiv och varaktig demokratisk rörelse). Detta har svenska politiska partier försökt efterlikna under kampanjen för EU-parlamentsvalet, med olika grader av fiasko som resultat (dock med Piratpartiet som undantag). Ett mer konstruktivt och spännande experiment är den klusterorganisering vi ser i nätaktivistiska grupper som We Re-Build, där man med sociala applikationer som wikis, Twitter, IRC, bloggar, botar och gruppskrivsningssajter kan ta snabba beslut och jobba simultant på olika delar av projekten. Det är en form av effektivt och roligt samarbete som lovar gott för framtiden om den kan få spridning till aktivistgrupper som jobbar med andra frågor än nätpolitik. För ju fler som engagerar sig desto större chans finns det till förändring, och internet visar gång på gång sin inneboende sprängkraft för att riva ner informationsbarriärer och engagera människor för frågor långt utanför den formella maktstrukturen.

Andra bloggar om: internet, censur, fra-lagen, burma, kina, iran, aktivism, politik, demokrati, medier, massmedia, streisand, sociala medier, nätpolitik, folkrörelse, we re-build, klusterorganisering

Vilken fantastisk massörerelse av twittrare som tagit sig an den förfärliga situationen råder i Iran. Kan det verkligen vara möjligt att folkrörelser kan förändra världen från sina tangentbord och mobiltelefoner. Det ger så mycket hopp i den tid som annars kunde vara hopplös för tusentals människor som drömmer om frihet, rättvisaval och öppenhet. Maktens försök att hindra informationsflödet har inte lyckats fullt ut. Det skrivna ordets makt är alltjämt det starkaste vapnet. Så har det alltid varit. Så tycks det förbli. I begynnelsen var ordet. 

Vågar vi hoppas att ordets makt ska leda till verkliga förändringar? Ser vi redan förändringen? Vad bär framtiden åt oss? Kan jag också göra skillnad?Jag kommer att tänka på den sydafrikanske och synnerligen hoppingivande ärkebiskopen Desmund Tutus ord. Också de starka:

The future is stainless, open time, with infinite potential. Yesterday is history, tomorrow is mystery. Today is a gift, and that’s why it’s called the present.

 

John Hilary från War on Want skriver intressant med bakgrund av Compass konferens “No Turning Back” om behovet av att skapa nya rörelseallianser.

“… a genuine desire to move beyond factionalism and build alliances across the progressive left is surely welcome. [Green Party leader Caroline] Lucas summed up the shift nicely in her image that we need to move beyond Labour’s “big tent” to a campsite with lots of different tents co-existing side by side. A new pluralism based on an acceptance of difference, not a demand for consensus.

The Put People First coalition assembled at the beginning of this year was one attempt to build such a movement from within civil society. All major trade unions, environmental groups and global justice organisations joined forces under a banner of “jobs, justice and climate” in preparation for the G20 summit in London at the beginning of April. We need to build momentum behind such alliances, and we need to broaden them by reaching out to party activists and parliamentarians who have traditionally stayed aloof from movement politics.”

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Piratrörelsen har kallats för en folkrörelse och innehåller en hel del paralleller till exempelvis medborgarrättsrörelsen i USA, där svarta protesterade mot bland annat diskriminering och krävde lika rättigheter och behandling. Senaste tidens nätpolitiska aktivism har lett till ett ökat engagemang för medborgerliga fri- och rättigheter, vilket manifesteras i kritik mot FRA-lagen, Ipred och Telekompaketet. Det vi ser är en mängd människor som inte har nödvändigtvis något mer gemensamt än att de sluter upp bakom samma perspektiv i en fråga och använder internet som verktyg för att påverka och nå ut till andra. Sedan 2006 har vi även ett nytt parlamentariskt parti som profilerar sig mot dessa frågor, men om man ska kalla piratrörelsen för en folkrörelse så bör man inte koncentrera sig varken på ledare eller på Piratpartiet. Om rörelsen ska kunna behålla sin folkliga förankring och inte utvecklas till något annat än ett vanligt parlamentariskt debacle så gäller det att ta till vara på dess ursprung i den klusterorganisatoriska nätmiljön.

Till skillnad från andra partier så sker Piratpartiets stämmor på internet och partiets principprogram är utformat efter diskussion och omröstning i deras diskussionsforum. Ett annat decentraliserat inslag i organisationsstrukturen är lättheten att bedriva aktivism, då det behövs att tre partimedlemmar är överens om att en idé gynnar partiet för att det ska vara okej att utföra den. Det är ett inslag som liknar den anarkistiska principen om direkt aktion, där handlingar utanför den parlamentariska ramen utförs för att nå politiska eller sociala mål. Internet lämpar sig mycket bra för den sortens aktivism då man med enkelhet kan komma i kontakt med likasinnade och exempelvis konstruera en hemsida, som de tre medlemmar som snickrat i Piratpartister.se gjorde. Klart är att Piratpartiet använder internet i långt högre utsträckning än de andra etablerade partierna, men frågan är om det hjälper organisationen från att ändå fastna i den parlamentariska partikulturen.

I den postpolitiska partikulturen handlar “politiken” inte om att genomföra de vettigaste besluten utifrån ideologiska principer och forskning på området, utan om att behålla makten genom att se bra ut i media. Man ska inge “förtroende” och slänga sig med mediestrategiska buzzwords som att visa “ansvarsfullhet”, rädda “välfärdens kärna”, etc. Men att manipulera väljare och smida ränker bara för att kunna konkurrera med andra partier om mandat i valen är så långt ifrån vad politik ultimat borde handla om, och reflekterar mer än något annat konsekvenserna av samspelet mellan konkurrensen mellan partierna om makten och mediernas rapportering och manipulering av denna fars. Oppositionens interna debatt visas upp som ett svaghetstecken jämfört med alliansen, precis som att diskussion om och olika utgångspunkter för partiernas politiska handlande skulle vara något negativt. Längst upp i hierarkin hittar vi partiledningen som visserligen är vald av kongressen, men väl på tronen ofta har mer makt och kan ta beslut som inte är förankrade bland medlemmarna. Sen viner partipiskan i riksdagen och slår ner på alla som avviker från partilinjen. Nyligen meddelade moderaten Anne-Marie Pålsson att hon lämnar riksdagen vid nästa val på grund av riksdagens svaga ställning gentemot regeringsmakten.

Att man röstar i riksdagen enligt hur partiet demokratiskt har röstat innebär inget problem, bara det att det inte är demokratiskt när partistyrelsen kör över medlemmarna. Eller som med Mauds Olofssons uppgörelse med allianskollegorna om kärnkraften, trots att Centerpartiets medlemmar är starkt negativa till kärnkraft. Det är del av det ränkspel för att vinna nästa val som pågår, genom att man då kan man slå på oppositionen med “vafan, kan ni inte ens göra upp en gemensam energiuppgörelse!?” Ett parti med en mer direktdemokratisk organisationsstruktur skulle kunna motverka denna fokusering på ränkspel och person och istället förflytta fokuseringen till själva politiken genom ett aktivt (dagligt) deltagande av medlemmarna i diskussioner, omröstningar och formuleringar av förslag.

Så hur skulle man kunna införa en mer formaliserad demokratisk struktur i partiet? Det har redan skett en del experiment med direktdemokratiska parlamentariska partier, som dessvärre inte fått mycket genomslag och uppmärksamhet. I Sverige har vi dels Direktdemokraterna och Aktivdemokrati.se, som företräder denna blandning av demokratiformerna kallad representativ direktdemokrati med mål att nå riksdagen, men även kommunala experiment; Demoex.

Det som troligen krävs är en både snygg och användarvänlig webbapplikation för att det både ska hålla kvar intresset och verkligen fungera som ett interaktivt verktyg. De gamla direktdemokratiska partiernas forum ser både föråldrade och tråkiga ut, även om dom fyller sin grundläggande funktion. En idé är att det skulle se ut som ett community som liknar Facebook eller bara en genomarbetad Facebook-applikation. Där skulle man kunna snabbt och enkelt kunna starta omröstningar om olika delar av partiets politik, i nära anknytning med exempelvis diskussionstrådar, blogginlägg eller diskussioner på IRC. Det kan röra sig om vilka som ska nomineras som kandidater till val, hur man ska rösta i vissa frågor i parlamentet, vad som ska stå i partiprogrammet, etc. Utmaningen är väl att få själva samspelet mellan det digitala och det sociala fungera, där man försöker att undvika att bli för influerad av rådande partiers organisationsmodeller samtidigt som man kompromisslöst behåller förankringen hos medlemmarna.

Piratpartiet kan nog påverka debatten åt rätt håll genom att sätta viktiga frågor på agendan (vilka kanske dock redan är det hos vissa), men utan en bättre demokratisk förankring i den folkrörelse nätpolitiken är så kan vi dock inte vänta oss för mycket av Piratpartiet – utan snarare mer av gammal unken parlamentarisk partikultur.

Andra bloggar om: nätpolitik, piratpartiet, direktdemokrati, demokrati, parlamentarism, partikultur, postpolitik, internet

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

Centerstämman har inletts. Den är tidigarelagd på grund av EU-parlamentsvalet. Det är ett parti som håller på att byta skepnad i rasande takt som träffas. Från ett i den svenska myllan stabilt placerat folkrörelseparti där politiken byggde på värderingar och visioner till ett centralstyrt kampanjparti med synnerligen välfylld kassakista. Ja, centern är det rikaste partiet i Sverige! Pengarna kommer från försäljningen av ett antal tidningar.

Ett kampanjparti skiljer sig på flera sätt från ett folkrörelseparti. För ett kampanjparti är makten viktigare än visionerna och värderingarna. Exemplen i närtid över hur centern med sin ledare Maud Olofsson har bytt åsikt är flera. Jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här. Börje Hörnlund, tidigare c-statsråd, gick nyligen i rejäl attack på DN-debatt. Dagens Arena är som oftast mycket träffsäkra i dagens ledare: “Makten framför allt”. Till slut blir centerns alla åsiktsbyten och svängar så många och osammanhängande att de blir som Rumpnissarna i Ronja Rövardotter, och frågar sig “voffo blir det på detta viset?”.

Frågan är om centerrörelsen accepterar maktpiruetterna? Det är nu på stämman de bestämmer det.

Maud Olofssons centerparti vill ha mer kärnkraft, mer marknad och mindre miljösatsningar, mindre trygghet samt makt.

En annan väg är möjlig. Det är dags för förändring.

Dags för rättvisa!

Det går att läsa mer om centerstämman bl.a. här: Svenska Dagbladet, DN, Centerpartiet

Andra som skriver intressant om centerpartiet är: Peter Andersson, Johan Ulvenlöv och Lasse Eriksson

Hur det kan vara lagligt att direktörer och chefer tillåts suga ut företag och fonder på mångmiljonbelopp för egen räkning som löneförmåner är obegripligt. AMF-bonusarna, bonusar i statliga företag, inom det privata näringslivet – det är ju korrupt.

Jag tycker att de borde ställas till svars samtliga och bli skyldiga att återbetala vad de orättmätigt tillskansat sig. Att få bonusar och förmåner som långt överstiger den lön de får kan inte vara lagligt, särskilt inte när det inte på något sätt är kopplat till prestation.

Varför görs inga undersökningar ifall vänskapskorruption förekommit? Eller överhuvudtaget granskningar om lagligheten i förfarandet? Och insideraffärer skall väl lika lite som någon annanstans vara tillåtet i AMF – det regelverket måste ju ändras omedelbart.

Redan 12 februari skrev tunga näringslivsveteraner en mycket kritisk artikel i Dagens Nyheter: “Direktörers maktmissbruk jämförbart med korruption”. Ändå händer inte mycket. Hela befolkningar tvingas till fattigdom på grund av deras rofferi, ändå går de fria. Man pratar om bidragsfusk! och så pågår sånt här hela tiden. Varför ställs de inte till svars? Varför granskas inte affärerna noggrannare? Sverige borde införa lag om korruption – det finns i de flesta andra länder.

 Hur kan man t ex ha såna avtal som för direktörerna i de s k “riskkapitalbolagen” vilket beskrivs i artikeln ”Finanskrisens smitare”, där det framgår att

“Riskkapitalbolagens chefer får vanligtvis 20 procent av de vinster som bolagens olika fonder gör, förlusterna får investerarna stå för.”

Hur kan de då kallas riskkapitalister – de tar ju inga som helst risker, utan låter andra stå för dem, i så hög grad att t ex företaget Plastal som Nordic Capital äger fick sparka 6000 anställda:

“Men även nu, när konjunkturen vänt, kan riskkapitalbolagen räkna med fortsatt höga ersättningar. De får pengar – trots att de inte gör några affärer. Oavsett hur affärerna går, eller om pengarna ens används, får de fasta arvoden på mellan 1,5 och 2 procent av riskkapitalfondernas storlek. Per år handlar det om mellan 735 och 1 miljard kronor som går till Nordic Capitals chefer – i princip riskfritt.”

De har enligt artikeln begärt undsättningslån hos regeringen och ändå har de tagit ut såna här höga ersättningar, bonusar och löner – Se hela listan

Se tidigare bloggposter: Del II – Den sovande regeringen ZZ, New Public Management, Datormallen – en tvångströja som utförsäkrar, Politik i teknokratisk förklädnad, Vi måste avreglera Avregleringen

KOM IHÅG: Det är du som ska ro OCH ta alla riskerna - det gör inte riskkapitalisterna, utan det är de som utsätter dig för dem. Inte undra på att industrin går omkull – se “Kraschen i Plastal är bara början”.

Bloggarna säger: SVT – Opinion Redaktionsblogg “Krisen löst – LO får värdegrundsutbildning”, Peace, Love and Capitalism, Peter Andersson, Promemorian – Jobb viktigare än sänkta skatter, Den hälsosamme Ekonomisten, Signerat Kjellberg, Röda Malmö, Svensson, Leo Erlandsson, Helle Kleins blogg, Wanja – orkanvindar i vattenglas, “Out of time“, “I fredags förra veckan“, “Glasögon eller bonus“, “Att ta från de rika och ge till de fattiga“, “Visst funderar man på“,  ”Betala tillbaka, varför?”, “Varför skriver inte borgerliga bloggare om jobbkrisen“, Alliansfritt, Knuff, S-buzz,

Se även Aftonbladet, SVD, SVD2, SVD3,  Expressen, Expressen 2, DN, SVD4, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD4, DN6, SVD 5, Aftonbladet2, SVD6, DN7, Aftonbladet 3, SVD7, Aftonbladet 4, Aftonbladet 5, DN 8,

Uppdaterade länkar: DN1,  Aftonbladet,  Aftonbladet 2, Aftonbladet 3,  Aftonbladet 4,  Aftonbladet 5,  Aftonbladet 6,   Expressen,  Peter Andersson blogg, SVD,  SVD2,  SVD 3,  Sydsvenskan,  DN,

SVD – Per Schlingmann: “Var finns det nya näringslivet?” (Mitt Svar Per – Det här ÄR det Nya näringslivet [och ditt utspel bara ännu ett för gallerierna]

Läs även andra bloggares åsikter om politik, wanja lundby-wedin, amf, regeringen, samhälle, ekonomi, bonusar,

Såhär i tentapluggstider känns det bra att kunna fokusera på något annat några timmar om dygnet.

Idag tänkte jag fokusera på att skriva om varför Piratpartiet egentligen är så bra som alla vi pirater tycker att det är.

Inspirationen till inlägget kommer från Maloki, via opassande, och bygger vidare på saker jag skrivit om tidigare.

För de som känner mig blev min ingång i Piratpartiet både snabb och intensiv. Blott 2 veckor efter att jag träffat de första piraterna på Espresso House vid stationen i Lund en tidig söndagsmorgon i december förra året så var jag ordförande i Piratstudenterna i Lund. Därefter blev det piratläger, en engagerad bloggpost, skype, mer piratträffar, mer piratstudenter och mer bloggande. Om två veckor ska jag vara värd för en paneldiskussion om Fri Information, framarbetad av LUPEF och Piratstudenterna, jag ska upp till Uppsala och medverka på Ung Pirats förbundskongress, längre fram ska jag hjälpa till i valrörelsen och efter valet den 7:e juni ska jag på Dreamhack och värva fler pirater!

Varför göra allt detta på frivillig basis? Varför i helsefyr har Piratpartiet så otroligt många småprojekt som dras upp mest hela tiden? Sharing is Caring, USPUB, Pirat-LAN osv, osv, osv.

Därför att vi vill förändra, och som det unga politiska parti vi är så gör vi inte som alla andra. Vi letar alltid upp nya sätt att få ut vårat budskap, vi vill hitta lösningar på problem som ingen annan verkar vilja ta i ens med en väldigt lång pinne. Vi drar oss inte för att prata med människor och vi försöker alltid utveckla oss för att förstå även de som inte vill förstå oss, så är det iallafall med de pirater jag ofta pratar med.

Piratpartister vill inte förstöra musikindustrin eller de industrier som idag skyddas av patent.

Piratpartister vill inte heller vi att oskyldiga människor ska dödas av terrorister.

Men vi ser inte att IPRED och FRA-lagen är rätt väg att gå för att lösa problemen. Jag vill istället sitta ner med de som vanligtvis sitter på andra sidan bordet och diskutera. Diskutera de möjligheter som finns, de lösningar som redan är utvecklade och som inte gör allting svårare för individen. Jag vill se lösningar som t.ex Matt Mason diskuterar i “The Pirates Dilemma”. 1.43 in i videon talar han om medicinpatent, om att indiska forskare piratkopierar medicin från väst och säljer den billigare i Indien. Vissa tog upp kampen och försökte bekämpa piraterna. Vissa tog istället åt sig och utvecklade tanken, som Ranjit Shahani säger om hur Novartis distribuerar sina produkter i Indien:

“Free, at no cost, to every single patient.”

Jag svarar på frågor om Piratpartiet varje dag. Varje dag försöker jag få någon ny människa att förstå vad Piratpartiet egentligen vill. Varje dag försöker jag, personligen, förverkliga de målen jag anser vara viktiga. Och det är vad många i Piratpartiet gör. Vi har en vision, även om den inte alltid är 100% enad, som vi jobbar mot. Det är varför jag tycker att Piratpartiet är bra. Vi börjar bli mer och mer konstruktiva. Vi inser att vi inte kan förändra genom att jävlas med makthavarna. Vi försöker dels bli en del av den beslutande församlingen, men försöker också få de som sitter där att förstå vad deras beslut kan få för konsekvenser.

Återigen från Matt Masons video:

Rightly or wrongly, pirates push bounderies. Culture is figuring out new ways to create meaning. New kinds of networks are forming.  Are pirates terrorists or freedom fighters? They can hurt businesses but they can also help them. They can hamper society, or make things better. [...] What side are you on? Will you fight the rebellion, or become part of it? [That is The Pirates Dilemma]

Kanske uppror är fel ord att använda. Men en folkrörelse är det. Så, vill du bekämpa folkrörelsen? Eller vill du bli en del av den…

Pingat på Intressant

På bättringsvägar efter en släng Ebola Ume i halsen så är jag nu i skrivbart skick igen. I mitt första jungfruinlägg för tankesmedjan så annonserade jag i avslutningen om mitt nästkommande bloggämne, som en sorts cliffhanger för läsaren att sukta efter, nämligen i-landsproblemet feminismen.

I slutet av 90-talet och början av 2000-talet har vi i svensk media i korta men intensiva perioder funnit att läsa om nyhetssländorna fågelsjukan, galna ko-sjukan och feminismvågen. Alla tre relativt ickeifrågasatta som dom moderna epidemier dom visat sig vara. Alla har plötsligt dimpt ner och chockartat, för en period, ägt svensk mediacirkus för att sedan återigen försvinna till sitt mörka hörn i någorlunda glömska.

Feminismen i Sverige fick sitt stora nygenombrott under 90-talet. Bredden av genombrottet kom sig av att dom flesta riksdagspartier gick ut och sa sig vara feministiska och böcker som Fittstim eldade på “debatten” där dom enda uttalade motståndarna bestod i en klick gubbtjyvar á la Ranelid, Lundell och Guillou. I ett annat sammanhang skulle dessa vara tre mycket slagkraftiga debattörer. Men i frågan om feminism och böcker blev det för lätt för dom flesta att bara avfärda dom som gamla griniga svenska gubbar. Ju fler politiker, B-kändisar och deras mostrar som kom ut som feminister så gjorde det en fortsatt debatt helt dödförklarad.

Likt TV3 urvattnade begreppet överlevnad i Expedition Robinsson, urvattnades svenskarnas nya favoritord, feminism, när helt plötsligt alla var det.

När så Feministiskt Iniativ, Fi, startades var det därför inte många som lyfte på ögonbrynen i någon riktning. Det låg helt rätt i tiden och deras överkucku, Gudrun Schyman, var ju allmänt känd av folket efter flera år inom politiken. Fi visade sig få med sig media mer än vad hon fick med sig det svenska folket och gjorde vad som måste ses som ett fiaskoval. Sedan vankades det bidragssök för Fi från Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt. Då var man inte ett parti, då utgav man sig för att vara en folkrörelse. Hur nu en folkrörelse skulle ha styrt i riksdagen, för man kan anta att någon i Fi ändå hade en tanke på att komma in i riksdagen när man började snurra på hjulet. Hursom, Fi har upprepade gånger fått beviljat statliga bidrag genom att anpassa sin verksamhet efter pengasökets krav och förväntningar. Dom har tidigare mjölkat från en välfärdsko som uppenbarligen haft för mycket lösa pengar för att kräva något vettigt tillbaks.

Att staten ger dessa stora summor pengar till en folkrörelse bara för att det har varit en het fråga senaste åren känns lite för lätt. År 2007 fick Fi 400.000kronor från tidigare nämnd Delegation med enda förbehåll att dom inte annonserade sitt deltagande i något val under det året. År 2008 fick dom 200.000kronor. Fi har haft flera högljudda förespråkare för att män är svin och monster (Claes Borgström liknade svenska män vid talibanerna i Afghanistan), att manliga chefer använder sig mestadels av informella bastumöten, har hemliga manskodexar, trampar ner på alla kvinnor och ja just ja, jämställdhet till svenska folket var det ju också ja.

Skulle staten ha samma överseende med alla dessa oseriösa enfrågepartier/folkrörelser bara för att dom ligger i tiden och engagerar sig med aktiva röster utåt i media så har vi ju även Sverigedemokraterna som aktivt vill påverka den infekterade invandrarfrågan. I sitt partinamn har SD både Sverige och demokraterna (människor som förespråkar demokrati). Det borde gå hem hos det svenska folket, vi bör väl ändå gilla både Sverige och demokrati i det här landet. I jämförelse med SDs namnval för sin kamp så står sig Fi illa i vad man säger sig vilja uppnå. Feministiskt Iniativ säger sig arbeta mot orättvisorna för kvinnorna, för en ökad jämställdheten i samhället. Men redan i valet av namn är det som att föreningen för hemlösa katter och hundar utåt sett heter Föreningen för Hemlösa Katter.

I en värld där finanskris råder, betyder det kanske att Sverige borde tänka sig att dra in på sitt stöd till delegationer och myndigheter som inte tjänar sitt egentliga syfte. Ett exempel på en annan pajasmyndighets arbete är Nogger-skandalen för något år sedan. Glassen var svart och syftade till att kränka invandrare med sitt nedlåtande Nogger. Djurskyddsmyndigheten har också dom senaste åren lekt lite cowboy i Vilda Västern med vissa beslut. Går vi in på rovdjurshanteringen så är även Länsstyrelserna och Naturvårdsverket ute och leker Billy the Kid och Lucky Luke på arbetstid. Svensk välfärd har gett oss ett myndighetsberoende som har kostat oss många många miljoner dom senaste åren. Pengar som kanske vissa nu istället hade velat se läggas på “svensk” bilindustri i dessa dagar. Så blir det inte. Sverige behåller sina clownmyndigheter och Janne Josefsson står i Debatt och har som onelinerfråga till dom olika debattörerna om dom “kan se den andre i ögonen”.

Jan Guillou bor i sin stuga ute i skogen och ringer Leif GW Persson ibland och pratar jaktgevär. Gudrun Schyman sitter i sin stuga och tippexar bort Feministisk Folkrörelse från sina visitkort och skriver dit Feministisk Riksdagskandidat istället, inför nästa val. Eftersom dom nu alltså inte är ett parti utan en folkrörelse så bör det väl vara möjligt att få ett organisationsbidrag för sitt nystartade parti senare i JämoSverige.

Allt fler opinionsundersökningar bekräftar alltjämt trenden att nya moderaterna etablerar sig som ett 30 procentsparti på god väg att faktiskt ta över rollen på allvar som Sveriges ledande politiska parti. Detta är historiskt helt unikt. För första gången är borgerlighetens främsta försvarare av människors och företags möjligheter att växa av egen kraft att bli motsvarigheten till dåtidens folkrörelser.

Att jämföra 1930-talets och 1970-talets folkrörelser som fackförbunden eller kvinnorörelsen med 2009 års motsvarighet är naturligtvis en befängd jämförelse. I dag samlar inte de politiska partierna en massa undergrupper, särintressen och lobbygrupper som i gengäld kräver tillskansade fördelar på bekostnad av de som inte stödde partiet till regeringsmkaten. I dag samlar partierna väljare vars gemensamma intressen är lösningar på de samhällsproblem som de ställs inför i sin vardag.

Givetvis går det att på olika sätt engagera sig politiskt utanför partipolitiken eller på andra sätt engagera sig i stora intressegrupper men trenden är att dessa inte är lika politiskt effektiva längre. Allians för Sverige lyckades för första gången på länge samla väljarstöd för en majoritetsregering – helt utan fackförbund som finansierat valrörelsen eller direktstöd från delar av den mer traditionella arbetarrörelsen (där stora delar faktiskt röstade och bidrog till moderaternas framgång.

Det är egentligen för tidigt att säga något men jag tycker mig se början till att moderaterna håller på att bli Sveriges nya folkrörelse. Ett brett inkluderande parti som samlar så stora väljargrupper att mer än var tredje väljer moderaterna som det politiska alternativet i ett landskap med fler partier, fler sätt att engagera sig på och blixtsnabb information via nätets olika kanaler. Trots eller snarare tack vare detta är moderaterna på väg att utmana sossarna som Sveriges största parti. Därmed skulle över 70 år av väjar-monopol vara brutet. Det kanske tar två eller tre mandatperioder till men någon gång måste paradigmskiftet börja. Vi får se. Val avgörs som bekant på valdagen.

De senaste årens presidentvalskampanjer i USA har fått de svenska partiernas kampanjstrateger att kasta fuktiga blickar mot de insamlade kampanjkassorna och de många frivilliga. Samtidigt ser nog de flesta svårigheter med att rakt av överföra de amerikanska erfarenheterna till det svenska partisystemet med de trösklar som uppstått som ett resultat av de senaste decenniernas medlemsras. Det fanns en tid då stora delar av befolkningen politiskt identifierade sig med ett visst parti. Så är det inte idag. Allt färre har en personlig koppling till ett politiskt parti och att ta steget in är alltför stort för många. USA:s valsystem och medlemslösa partitält gör det å andra sidan lättare att fylla identiteten som demokrat eller republikan med ett eget innehåll, och man kan i lika stor utsträckning identifiera sig som det man inte är.

Men frågan är om den allt mer cementerad blockpolitiken inte ger utrymme för ett mer inkluderande deltagande i den politiska processen? Inte i första hand genom att fler söker sig till de enskilda politiska partierna, utan för att de identifierar sig som tillhörande ett progressivt block som snarare är vänster än höger, rödgröna snarare än blå. Kan man hitta former för dessa att närma sig politiken på sina egna villkor?

Jag tror att det är möjligt att bedriva en rödgrön valrörelse 2010 parallellt med de enskilda partiernas valrörelser. Men om man ska göra det måste man våga släppa på tyglarna och låta människor organisera sig åtminstone delvis efter eget huvud. Med fokus på de frågor de tycker är viktiga, men med bas i ett gemensamt rödgrönt valmanifest. I den form de tycker passar dem, men samordnade i en större struktur.

Även om en kampanj av det här slaget i första hand handlar om att ge de som är oorganiserade möjligheten att organisera sig så kommer det kräva att man kommer över en del misstänksamhet mellan medlemmarna i de olika partierna. Man måste helt enkelt lära känna varandra och vilka likheterna och skillnaderna som finns i åsikter och kultur.

Ett sätt att skapa förtroende är att helt enkelt umgås. I USA har det till exempel utvecklats en rörelse som kallas Drinking Liberally som helt enkelt handlar om att skapa öppna sociala samlingsplatser för individer som hör hemma till vänster genom att annonsera att man träffas på en viss bar vid en viss tidpunkt (till exempel Kvarnen, på tisdagar i jämna veckor klockan 19) för att umgås och bygga kontaktnät.

Andra sätt skulle till exempel vara att ABF arrangerar seminarier och studiecirklar där man både lär sig mer om de politiska frågorna och hur man bedriver en effektiv valkampanj.

Men i slutändan är det inte frågan om att partimedlemmarna ska göra en sak till. Det handlar om att andra ska kunna närma sig politiken i en annan form än den traditionella. Jag tror att det finns en möjlighet att en sådan kampanj inte bara skulle vitalisera det politiska deltagandet. Det är också möjligt att den faktiskt skulle kunna finansiera sig själv (även om den förmodligen skulle behöva ekonomiskt stöd från partierna och/eller andra intressenter inledningsvis). Jag tror att tröskeln för att skänka pengar till en gräsrotsrörelse utanför partierna, snarare än till partierna själva är lägre. För även om Sverige saknar den tradition av att skänka pengar till politiska kampanjer som finns i USA så har vi en väl utvecklad vana att skänka pengar till olika frivilligorganisationer. Betänk hur mycket pengar som skänktes efter tsunamin. Den borgerliga regeringens försämringar i kombination med finans- och klimatkriser borde kunna ge känslan av en samhällelig tsunami.

Det finns utrymme för en rödgrön valrörelse 2010 som kan vara grunden till en rödgrön folkrörelse för 2000-talet. Det är ett utrymme som bör undersökas.

Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber är orolig, skriver SvD. På måndag kommer nämligen statens spelutredning att föreslå att även utländska aktörer ska kunna få licens för att bedriva spel och dobbel här i den bästa av stater. Mattsson-Weijber är därför orolig att folkrörelsen inte kommer att ha en chans på en konkurrensutsatt marknad (exakt citat ur SvD).

Folkrörelserna… mm, smaka på ordet. Folket rör sig. Hur kan en folkrörelse vara hotad av konkurrens? Tja, tänk om de går till konkurrenten. Men då är det ju ingen folkrörelse längre, inte sant? En folkrörelse är, åtminstone i sin grundbetydelse, något som folk skapar själva och för att de vill. Vi är ett gäng som vill hålla på med idrott. Då mäter vi upp en bana, skaffar ett tidtagarur och börjar springa. Eller vi hittar en öppen plats någonstans, lånar en boll, markerar målstolpar och börjar lira fotboll. Det är inte särskilt svårt och det kräver inte särskilt mycket resurser. Sedan börjar man tävla mot gänget från grannkvarteret. Och sedan är det några engagerade själar som ordnar en turnering med grupper från hela stan. Och så växer det… och om tillräckligt många håller på så kan det kallas en folkrörelse. Hur kan en folkrörelse hotas annat än inifrån?

Förklaringen måste vara att “folkrörelse” betyder något annat än vad jag anser att det borde betyda. “Folkrörelse” betyder inte “vad folk gör”. Det betyder nog snarare “vad folk spontant byggde upp en gång i tiden, som vi nu måste bevara”. En sådan konstruktion har åtminstone skäl att känna sig hotad. Å andra sidan finns det skäl att ifrågasätta om en sådan konstruktion verkligen måste bevaras till varje pris. Missförstå mig inte, jag har inget emot idrottsrörelsen, jag tycker t o m att den är värd att bevara. Men inte eftersom den växte fram som en folkrörelse, och inte eftersom den kallar sig folkrörelse. Jag anser idrotten värdefull ur ett samhällsnyttigt perspektiv. Den fostrar. Den lär ut samarbete. Den ger andra än bokmalarna en chans att vara bäst. Den avleder aggressioner till en form som är kompatibel med samexistens och fredligt samhälle. Den håller oss friska och gör oss fysiskt starka, snabba och smidiga. På grund av detta håller jag med Karin Mattsson-Weijber att idrottsrörelsens behov bör beaktas.

Men jag tror också att vill folk spela fotboll, så kommer de att spela fotboll. Oavsett hur bra eller dåligt det går för Folkspel. Och om folk inte vill spela fotboll, är det då verkligen befogat att kalla fotboll för en folkrörelse?

Spontan knattehejarklack i Stockholm

Senaste numret av nyhetsbrevet från PR- och kommunikationsföretaget Springtime skrivs det om de nya folkrörelser som uppstår genom de kontaktytor mellan människor som skapas genom öppna rum för utbyte och engagemang över sociala nätverk. Med andra ord, att folk som inte direkt behöver känna varandra organiserar sig spontant och strävar, genom en kollektiv handling, mot ett gemensamt mål. Det är således en decentraliserad organiserad sammanslutning av människor som tillfälligt, men kan bli varaktigt, sluts upp och bland annat har potentialen till att bli en maktfaktor.

Detta beskriver det som ofta omnämns som “smart mobs” eller flash mobs. Som förövrigt är just det som bloggen Smart mobs handlar om.

Det intressanta med detta nyhetsbrev är inte detta fenomen i sig utan det exempel som de använder. Genom Facebook har medlemmar kunnat anmäla sig till att heja fram ett slumpvis utvalt knattelag i fotboll i bland annat Malmö. Enligt Skånska dagbladet anmälde sig drygt 800 personer redan i mars för detta event i Malmö som skulle ske i april. Vad som sen skedde förtäljer inte artikeln, men fotbollsförbundet ställde sig kritisk till engagemanget. I videofilmen ovan visar vad resultatet blev av en uppslutning för samma syfte i Stockholm.

Nu på söndag är det dags igen, men denna gång är det i Linköping då Hemgårdarnas BK ska hejas fram när de möter LKB Gottfridsberg.

A-ekonomi ger ofta en känsla av att titta på gamla Monty Python-program. Efter de senaste rapporterna om smältande glaciärer och självförstärkande klimatrubbningar kommer någon prydlig reporter och tar oss, lika psykopatiskt korrekt som någonsin John Cleese, “över till någonting helt annat”. I en handvändning är klimathoten försvunna och i stället tröskas tillväxtsiffror, vinstrapporter och konsumtionsprognoser.

Läs hela krönikan i GP.

Om klimathotet i media: DN1, DN2, DN3, DN4
Bloggat: Svensson, Jinge, Ett hjärta rött
Andra bloggar om: Klimatet, Klimathotet, Växthuseffekten, Folkrörelse, Politik

Idrotten är den största folkrörelsen i Sverige, och en mycket stark kraft för ett demokratiskt samhälle där alla människor lär sig visa respekt, och bli respekterade.

Varje år lägger 500 000 föräldrar och idrottsledare ned miljontals timmar ideellt arbete för att barn och ungdomar ska kunna idrotta. Det är bredden och den ideella kraften i idrottsrörelsen som skapar förutsättningar för en framgångsrik elit.

Men det är också ledarskapet i eliten som sätter nivån för hur ledarskapet i resten av idrottsrörelsen fungerar. Därför är det mycket allvarligt att ledarna i elitverksamheten i fotbollen, Sveriges största idrott, uppenbarligen beter sig allt sämre på matcherna. På bara några år har antalet utdömda påföljder mot tränare och ledare i allsvenskan och superettan ökat från tre till 19 per år.

För att fotbollen ska vara den positiva kraft den kan vara, måste trappan sopas ovanifrån. Det är orimligt att välbetalda och professionella ledare inte kan hålla sig till de regler som finns.

När ledarna beter sig illa gör även spelarna det, och i nästa steg publiken och ungdomslagen. Ingen kan skylla ifrån sig när det gäller ansvaret för problemen inom den supporterkultur som just nu drabbar fotbollen. Om ledarna i eliten tog större ansvar för sitt eget beteende skulle sannolikt resten av Fotbollssverige göra det också.

En rimlig åtgärd från Svenska fotbollförbundet vore: Högre böter, fler utvisningar och hårdare avstängningar för elitledare som bryter mot reglerna.

Madeleine

Tolv lärare som tidigare varit anställda på Walthers gymnasium AB, frågar sig om vinstintresset verkligen skall gå före kvalité. Påpekandet är berättigad, mot bakgrund i de ekonomiska fakta som lärarna redovisar i SvD.

Walthers gymnasium AB med 4 skolor i Stockholm och ytterligare ett antal runt om i landet gör ett positivt resultat på 20 % av omsättningen. Självklart skall ett fristående gymnasium göra positiva resultat. Varifrån skulle annars pengar till utveckling och förnyelse komma? Men tydligen anser ägarna av Walthers gymnasium AB, att det positiva resultatet är något som ska fylla deras bankkonton med många härliga nollor. 13,5 miljoner de senaste två åren och en av företaget köpt bostadsrätt för 3,5 miljoner – det är inte kattskit det!

Man kan verkligen fråga sig hur en bra tanke med friskolor kunde utvecklas till dagens, milt sagt, perversa resultat? Birger Schlaug uppmanar Mp att tänka om och påpekar att det aldrig varit meningen att Mp skulle bli radikala alibin för krafter man egentligen är motståndare till.

För min egen del vet jag inte riktigt vilken försvarslinje jag skall använda. Jag har med min bakgrund i arbetarrörelsen, haft svårt att få gehör för en politisk strategi, där alternativa driftsformer inom offentlig sektor skulle vara viktiga och bärande delar i ett utvecklande av demokratin. I VPK, det hette så när jag var medlem, ansågs det att offentligt drivna verksamheter alltid och i alla lägen, oavsett vem som har den politiska makten, var demokratins högsta stadium. Inom socialdemokratin kändes det lite bättre. Där fanns det och finns krafter som inte anser att alla tankar på en folkrörelsebaserad demokrati bara är sämre varianter av den förda välfärdspolitiken.

När socialdemokratin pressades av krav på alternativ inom offentlig sektor hade de mycket lite att sätta emot. De formligen släpades, (man kunde se djupa spår efter hälarna i marken,) av utvecklingen till ett läpparnas accepterande av t ex föräldradrivna dagis, friskolor och alternativ inom äldreomsorgen. Inga egna offensiva tankar eller diskussioner. Det är inte konstigt att utvecklingen blivit som den blivit. En motsträvig socialdemokrati, utan egna visioner och ett buttert nejsägande Vp. Mp försökte hålla en demokratisk vision levande, men drevs av utvecklingen att stödja nyliberalernas våta dröm om att allt ska kunna köpas och säljas.  

Birger Schlaug har rätt att kritisera Mp så hårt som han gör. Vi andra bör nog närma oss frågan med lite större ödmjukhet. Vilka alternativa strategier erbjöds?

Nu måste den samlade oppositionen gemensamt ta en diskussion om hur en framtida strategi ska se ut. Det går inte att i fortsättningen stillatigande lyssna till allt tal om valfrihet. En valfrihet som reducerar demokratin till enbart en fråga om att välja mellan Expressen och Aftonbladet. Vi kan inte heller återgå till tiden före friskolereformen – den vägen är stängd.