Toppchefer och VD:ar har fallskärmsavtal.

Vi har något som är snäppet bättre:

Vi har ett jobb där vi får vara med och måla en killes hem. En kille som under tjugoflera år aldrig haft ett riktigt hem.

Det är en obeskrivlig sak när vinden vänder i en människas liv. Att få vara med och stå bredvid.

Bättre än aldrig så många fallskärmar.

Det ingår i jobbet att grabbarna förr eller senare växer om oss, på längden, tvären och bredden och höjden. Och naturligtvis på alla andra områden också. Vi får fler och fler rådgivare för varje år, de som lämnat gatan och vuxit om oss och lärt av alla sina erfarenheter har plötsligt väldigt mycket att komma med när det gäller råd till oss. “ni borde verkligen ändra på det där och det där”. Och det ju fantastiskt.

Men lite nostalgisk kan man också bli. Som när man ser såna här bilder:

 Bild från maj 2006Bild från oktober 2009

Bild från juni 2007Bild från juni 2009

Lite lustigt. Häromdage satt jag och tänkte på att jag tyckte Vilmer har förändrats i utseende. Kan inte komma på vad, men något har förändrats på bara några veckor. För någon dag sedan sa Niklas detsamma utan att han visste om att jag tyckte det också. Idag träffade jag Marie, som såg Vilmer senast för flera veckor sedan och det var nästan det första hon frågade: Han måste ha förändrats sedan jag såg honom sist?

Ja det  väl inte konstigt om utseendet förändrats, det gör det ju hela tiden när de är så små. Men när man ser sitt barn hela tiden så brukar man ha svårare för att lägga märke till sånt tycker jag och jag tyckte det var lite lustigt att vi var tre stycken på bara några dagar som tänkte på detta. Så nog måste han ha förändrats, men ingen vet vad. Kanske han har blivit rundare? Ser större ut, inte det där spädbarnsutseendet längre? Nä jag vet inte. Något är det i alla fall!

Filippa vill inte gå balansgång på kvällsgympan mer efter idag…hon ramlade och slog sig mellan benen. Stackars gumma. Hoppas det gått över till imorgon. Inte nog med det, hon är förkyld också och jag med tror jag. Någonting på gång känns det som i alla fall.

Nu är det dags för Brothers & Sisters , sedan sova!

Godnatt

Idag var det fullt ös i Lighthouse eftersom det är lördag och alla 32 stycken är hemma. Vi åkte dit för att få prata med dem ordenligt och se hur första skolveckan varit.

Det har gått jättebra för dem och de har visat skolböckerna, arbetsoverallerna och förklarat en hel massa olika saker man kan blanda ut järn och stål med. Att det finns olika kvalitésorter och hur man ritar med en sån där matte-vinkel-grej. Vi fattade ingenting naturligtvis men de ville ju så gärna berätta. Vårt hem lär dessutom översvämmas av diverse möbler och grejer gjorda i trä och stål om några månader eftersom de har vilda planer vad de ska snickra och svetsa ihop till oss…

Än så länge går de jättebra för dem och det är en viktig hållpunkt i deras förändringsprocess att börja skolan. Det stärker självförtroendet och de växer när de känner att de lär sig något samt att de får tuktas hårt i att lära sig leva “vardagsliv”. Att man arbetar de flesta dagarna och inte är ledig så många dagar per vecka.

I Lighthouse är det ljuvligt att arbeta denna vecka. För när hälften är på skola, så har vi otroligt mycket tid med de andra femton som är kvar i huset. Det är alldeles lugnt och tyst och stilla och vi hinner hur mycket som helst.

Grabbarna mår så bra när de får mycket uppmärksamhet och blir sedda en och en. Och nu, efter fyra månader i huset, börjar förändringen och växandet att ta fart.

Nu är det inte längre 32 gatukillar i huset, utan 32 väldigt olika personligheter.

…funkar det väldigt bra. Vissa förändras snabbt och andra tar lite längre tid på sig. Deras personligheter börjar komma fram och de börjar bli vänner med varandra. En av grabbarna till exempel, har blodsockerfall som heter duga. Just innan lunch när han kommer från skolan gnälls det och allt är elände, inget funkar och alla är dum i huvudet. Tio minuter senare när han ätit lunchen skrattar och skojar han och har helt glömt eländet som rådde tio minuter tidigare.

Det är första gången WSG har ett så stort Boys Home med mer än trettio pojkar i samma hem. Tidigare bodde de 6-8 stycken tillsammans. Fördelarna är än så länge fler än nackdelarna, främst för att det gör att grabbarna automatiskt tvingas att lära sig en hel del sociala saker som att umgås med andra, lära sig leva med andra osv. Annars är det lätt för en del att sluta sig inåt och avskärma sig från andra människor. En annan bra grej är att i princip alla har hittat någon bra vän, någon som de funkar bra ihop med vilket också är en stor fördel när det gäller att kunna förändras.

 Vi har enskilda samtal med alla grabbarna och de har verkligen olika historier. En grabb till exempel, som nu är 18 år, har bott på gatan halva sitt liv och har ingen ur sin familj kvar i livet. Han gick ett halvår på Rest Center för han hade hört att man kunde få pengar där, så hans plan var att få massa pengar som han sedan skulle festa upp. När han sedan inte fick några pengar utan flyttade in i Lighthouse så insåg han plötsligt att ”jag vill inte bo på gatan”. Han hade stängt av allt under alla år på gatan och inte ens funderat på om det var jobbigt eller ej, men när han sedan fick prova något annat (sova i säng, äta fyra gånger per dag…) så insåg han vilket liv han levde. Han hade inte gått en endaste dag i skolan och nu efter tre månader i Lighthouse kan han snart läsa och skriva utan problem.

 Han är en maskros-historia, som haft lätt att förändras. Andra som dykt rakt ner i gatulivet för att orka överleva, har mycket svårare att försöka ställa om till ett ”normalt” liv. Då är så mycket förstört på djupet att det tar lång tid att bli hel igen.

Det är på något vis väldigt charmigt med grabbarna i huset. De är otåliga, frustrerade och irriterade, gnäller som spikar och det mesta är det fel på. Samtidigt, utan att de märker det själv, så händer det mycket med dem och de har alla förändrats på sina egna sätt den senaste månaden.

Den ständiga klagaren, B, som drömmer om frihet och sprit i stora mängder gnällde en hel del även idag. Sedan, när han gnällt färdigt, så sa han “att jag kommer att bli en bra människa, en framgångsrik människa. Jag har ett mål och ett syfte med mitt liv.”

“Vad krävs för att du ska nå dit då?” frågade jag.

“Tålamod” svarade han.

En ny generation premiärministrar, ledare, politiker, läkare, socialarbetare… de ska bara gnälla klart först. Sedan ska de förändra Etiopien.

Det är så fascinerande hur människor kan förändras totalt, utan att ens märka det själva. Hur de kan skrika på sina nära att de svikit för att de inte vill vara en del av deras liv längre när det är de som försvunnit och blivit någon annan. Någon man inte känner igen. 

När det är de som blivit kalla skal. Tappat glimten i ögat. Slutat intressera sig. 

Jag förstår inte det. Jag förstår bara att jag kan inte älska någon som försvunnit. Någon som blivit en av de där som vi en gång sa att vi aldrig skulle bli. 

Hur kan man tro att man är samma när det knappt finns något av den man var kvar? Visst kan man bryta med det gamla, men man behöver inte förinta sig själv. 

Jag kan radera ut människor som svikit, stänga folk ute, men jag kan aldrig fly från den jag är. Därför är det fascinerande att se människor förändras så drastiskt utan att de kan se det själva. 

Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte bry mig, för jag är en sådan där dålig människa som inte klarar av andras svaghet när jag tycker att lösningen på deras problem är så självklar. Det nästan äcklar mig när folk inte tar tag i problemen.

Jag har aldrig förstått varför det är svårt att ta tag i saker. Det är väl bara att bestämma sig och sedan köra. Vill jag bli undersköterska så söker jag upp en utbildning och går på informationsmöte och sedan pluggar jag. Vill jag gå på stan så går jag på stan, varesig jag har sällskap eller inte. Vill jag flytta så börjar jag  jobba på det. Är jag arg så är jag arg och sedan är det klart. Det är inte svårt alls. Jag ser målet och tar mig dit.

Andras väg är liksom blockerad. De vill plugga men skiter i att gå upp på morgonen när informationsmötet är eftersom de inte vet om det är rätt val. De vågar inte se andra alternativ. De tjatar om att de vill flytta men orkar inte stå i kö eller gå på visningar. De vill verkligen gå på stan men vågar inte umgås med sig själva så de stannar hemma en dag till, tills någon kan följa med. Det blir så mycket hinder och jag kan inte hjälpa dem att ta sig över dem för det är de som bygger dem. 

Jag är inte alltid på topp, jag är sällan på topp men så fort jag kan gör jag något åt saken. Jag är inte alltid på topp, men jag är alltid jag och det är jag stolt över.

Ibland blir jag trött på mig själv. Som alla andra på den här planeten så är jag inte nöjd med vem jag är. Jag skulle i många avseenden helst vara någon annan. Det är klart att det finns många sidor hos mig själv som jag tycker om och är tillfreds med. Men det är inte de sidorna som sätter käppar i hjulen och fäller krokben för mig. Det här med att förändra vem man är, hur man är, är fan ingen liten eller lätt process. Och då kan jag nog säga att jag vandrat längre än den stora majoriteten längs den stigen …utan att överdriva eller vara arrogant. Men kruxet är att vad man än åstadkommer med sig själv. Vad man än uppnår genom att utvecklas, så är det ändå inget annat än en slags byggnadsställning kring den byggnad full av sprickor och brister som man var innan. Knappast airtight liksom. Förr eller senare så händer det grejer som når igenom allt det man byggt upp. Då står man där, avväpnad inför sig själv. Vad fan gör man då?

Jaha då sitter man hemma idag igen, medans mina vänner är i skolan och har kul. Inte är det så att jag är jätte sjuk idag, men jag behöver ändå vara hemma med tanke på att jag knappt kunde resa på mig igår. Problemet är bara det att jag hatar att vara hemma, det finns inget att göra och jag vet hur trevligt alla andra har det. Inte heller är jag hungrig och det har jag inte varit sedan i måndags morgon, jag hoppas på att bli hungrig snart för då blir jag frisk.

Att förändras.

Alla förändras vi och det är oundvikligt, men kan man kontrollera hur man skall förändras? Skall man lägga sig i sin förändring? Alla mognar och då förändras man pga. det livserfarenheter man samlar på sig. Självklart finns det både nackdelar och fördelar med att förändras. Nackdelarna är att man glider ifrån sina vänner, fördelarna är dock att man hittar sig själv och vet vem man värkningen är. Kanske hjälper det en att finna de vänner som är känner och är på samma nivå som en själv?
Det är klart att man inte vill glida ifrån sina vänner då man faktiskt bryr sig mycket om dem, men kanske är det oundvikligt? Jag tror dock ej att man skall ge upp hoppet och viljan om att fortfarande vara vänner. För vänner kan man alltid vara så länge man vill.

XXX Grisen

När du vaknar kan du inte veta hur din dag skall börja, hur den kommer se ut efter ett tag, hur den kommer se ut under kvällen och sist men inte minst- du har ingen aning om hur den kommer sluta.

Idag vaknade jag någorlunda ok. Jag var på ok humör, tänkte inte så mycket på hur jag kände mig. Gjorde mitt favoritte vilket är att jag fyller upp ett glas med några klunkar riktigt svalt svart te, lägger i några blad mynta, fyller upp till toppen med varmt vatten för att sedan röra om det hela med en tesked socker. Jag satte mig i soffan med mitt glas תה נענע, Nana Te, vilket är vad jag precis beskrivit. Slog på datorn för att se om jag fått ngt roligt e-mail eller liknande men där fanns inget särskilt spännande. När jag tittar upp står min “fabrors” son där och frågar om jag inte borde äta något och jag är ju nyvaken så visst varför inte sa jag till honom. Men han trodde att jag var för blyg för att göra frukost till mig själv. jag försökte förklara att jag bara var nyvaken. Trots att det oftare sker än sällan att folk tycker att jag är som en israel, så tyckte inte min “fabrors” son det. Han trodde att jag inte vågade ta för mig och känna mig som hemma. Så han tyckte att nu fick det vara nog så han sa att han ska fixa frukost till mig om jag kan tala om för honom vad jag tycker om så ska han göra precis det jag tycker om. Jag förvånade honom och sa till honom att:

-”Överraska mig istället! “

-”Men, tänk om du inte tycker om det jag gör till dig? “

-”Vaddå som vaddå? “

-”Jag vet inte men typ, ost, grönsaker och grejer.”

-”Det låter gott, överraska mig!”

Efter en stund kommer han fram till mig med en stor tallrik fylld med grönsaker, philadelphia liknande ost och riktigt smaskigt kryddad keso, vanlig ost och pitabröd uppskuren i mindre bitar. Allt detta har han även arrangerat i en riktigt kreativ uppläggning så att jag knappt vågar röra vid maten. Jag säger till honom att det ser jättefint ut och att det ser ut som ett konstverk. Han verkar nästan bli generad och liksom vänder sig från mig och säger tack.

Jag sätter mig vid köksbordet och börjar äta. Jag frågar honom om hans dag och frågar vad han ska hitta på. Han rabblar upp massa saker och jag kommenterar det och säger att det låter som att han har ett tufft schema. Han instämmer och säger att han inte tycker om när det är så. Jag talar om för honom att det finns värre problem och att jag tycker om hans problem. Han blir lite förvånad och frågar vilka andra slags problem jag relaterar mina tankar till som värre. Jag berättar att min farmor och min andra farbrors sambo (i Sverige) dog med bara 2 månader emellan i våras och att jag därför avundas honom då hans problem upplevs som mycket lättare. Även om jag vet hur det känns att vara stressad då jag efter allt jag varit med om blir väldigt lätt stressad av väldigt lite. Samtalet utvecklas till att vi pratar om hur det är att ha någon nära sig som dör och hur det känns i början, hur tankarna utvecklas och förändras under tidens gång, hur man själv förändras, hur viktigt det är att “go with the flow”, att låta sig själv känna efter, att inte vara arg på sig själv och så vidare och så vidare. Det kändes skönt att prata med någon som varit igenom samma sak som jag går igenom nu. Även om han på sätt och vis är kvar i det men i mindre skala då hans mamma dog för ca 5 år sedan då han var tonåring men, som han sa, att han tänker på henne varje dag hela tiden och att det inte finns en enda dag som passerar utan att han är medveten om vad han bär med sig och vad som fattas och så vidare.

Plötsligt började det stockas i halsen och jag kände hur det började bränna till i ögonen. Det var länge sedan jag pratade om vad jag förlorat, vem som gått bort, hur ledsen jag är och hur jag upplever det. Det kändes bra men trots att jag gråtit en massa och kännt efter och verkligen gått igenom mycket av sorgen så blev jag ändå, trots allt, förvånad på sätt och vis, när tårarna kom tillbaka. När ledsamheten letade sig fram. Hans son gick efter en stund för att träffa en kompis och då kom min “fabror” in i köket för att se att allt var ok med mig och han såg att jag var ledsen och jag berättade om vad jag och hans son hade pratat om. Tårarna bara rann som en flod och i vanlig ordning fick jag många goda råd och tankar och berättelse berättade för mig av min “fabror”. Han är en riktigt vis man och kan alltid få mig på gott humör.

En kompis jag bott på samma campus som i Haifa för ett år sedan ringde och vi ska mötas upp senare idag men först ska jag ta en sväng till beachen och sola och bada. Gött som *pip*. Nu kan det bara bli bättre!

När jag hoppade runt som barnskötarvikarie var nog det värsta att man aldrig hann lära känna arbetskamratar, barn eller föräldrar lika bra och fort som man ville.

Det kändes så hopplöst att försöka lära sig nya rutiner, namn på både barn och personal för att sen inte komma tillbaka dit på någon månad, om ens det. Men efter någon månad av olika förskolor var och varannan dag så började jag stanna längre och längre på tre av dom. Till slut blev det veckolånga vikariat på samma ställe.

Det var skönt, för även om det tog lång tid att lära sig namn och få förtroende från barn och vuxna så gick det iaf till slut.

Jag hade också turen att ha en vikariekollega som hoppade mellan två av mina tre förskolor och på så sätt lärde vi känna varandra lite också.

Så fort jag fick en längre visstidsanställning (först heltidsvikariat några veckor och sen resten av terminen deltid) så blev jag mycket nära vän med flera arbetskamrater, föräldrar och barn. Jag och tre jobbarkompisar som var mellan 19-27 år umgicks efter arbetstid och en av dom har jag fortfarande god kontakt med. Tyvärr så bytte den ena jobb och den andre flyttade.

Men det är ändå ett ganska bra exempel på att så fort man vet att man kommer få stanna längre än en vecka så tillåter man sig att slappna av och låta vänskap osv. växa fram naturligt. Istället för att bara stressa med att komma ihåg namn och vilken unge som skulle hänga sin regnkappa var.

Flera familjer var lessna över att vi yngsta inte skulle jobba kvar när sommaren 2007 var slut. En av familjerna umgicks jag med på fritiden också, men de flyttade sen de också. Men vi har kontakten kvar.

Det betyder så mycket att trivas med sina arbetskamrater på jobbet. Och på arbeten med “tredje part” som barn och föräldrar så betyder det såklart även mycket att ha en god relation med dom. Annars funkar det inte.

…

Läs mer!

Slutstadium funderar över konstiga uttryck, Syrran tar en paus och Vida Latina ger oss filmtips

Läs även Reciprocity

Pingad till intressant.se