Tunnelbanan i London är inte särskilt handikappanpassad. Det finns inte rulltrappor eller hissar överallt. Ibland får man klättra uppför långa, lodräta trappor. Det är inte så kul om man har barnvagn, bagage eller har svårt att röra sig.

Häromdagen såg jag en kvinna i övre medelåldern med resväska som strandats vid botten av just en sådan trappa. Hon tittade från sin tunga väska till trappan som reste sig som ett berg framför henne, och tillbaka igen.

Då stannade en ung, stark engelsman.

– Ska jag bära upp väskan åt er? undrade han artigt.

Kvinnan svarade inte. Engelsmannen ställde samma fråga igen, med lite högre röst. Han trodde nog att hon inte hörde.

Då svarade kvinnan med omisskännligt kraftigt svenskt uttal:

– Nej tack, det går bra.

Engelsmannen trodde knappt sina öron. Och det gjorde inte jag heller. Det var så uppenbart att kvinnan knappt kunde klara att släpa sin väska uppför trappan.

Engelsmannen trodde nog han hade hört fel, för han erbjöd sig en tredje och sista gång.

Säg JA! tänkte jag.

– Nej tack, det går bra, envisades den svenska damen.

Medan jag travade förbi henne och hennes väska uppför trappan undrade jag varför hon hade avböjt hjälp. Och sedan kom jag ihåg att jag själv hade haft sådana tendenser när jag flyttade hit för fyra år sedan. Vad i hela friden är det i den svenska kulturen som gör att man har så svårt att ta emot hjälp av andra? Det här gäller absolut inte bara damer med väskor. Svenskar över huvud taget har svårt att ta emot hjälp som erbjuds.

Det där har jag dock lagt av för länge sedan. Inte bara för mig och min ryggs skull. Utan även för de artiga männens skull. Klart de ska få hjälpa till om de vill! Så att de får känna sig lite nyttiga. Herregud, det får väl vi fruntimmer bjuda på! Tänk vad glad, nöjd och duktig man själv känner sig när man har fått göra något för en annan person som visar tacksamhet. Nuförtiden ler jag alltid strålande, tackar uppriktigt, och på mina bästa dagar klipper jag lite med ögonfransarna också. Gullgubbarna.

Visit my blog: www.kristinasjogren.com

idol; person som man ser upp till, förebild, ideal

Stephen King

Jag har insett att jag lagt till en ny kategori människor på min idol-lista. Visst, riktigt skickliga musiker, idrottare som kan prestera bra under stor press, skickliga talare osv. Men mina allra största idoler är författare. Jag vet nästan med en gång om jag kommer gilla en författares sätt att skriva på, och ett par författare har verkligen gjort mig helt frälsta på sina tankar och funderingar.

Stephen King är en av dom, förmodligen min allra största idol just nu. Han är en helt otroligt bra författare. King skriver det han vill skriva om, han gör inte en massa efterforskningar först, han lägger inte upp hela storyn och ordnar scenerna på rad; King skriver. Han är en författare som jag skulle vilja vara författare. Han väljer ett ämne, en fundering som han haft, låter tankarna flöda och följer historien åt det håll dit den går. Han skriver naturligt, utan att krångla till saker och ting, han skriver som livet ser ut. Sen skriver han ju skräck så mycket är ju inte verkligt, men det innebär inte att det inte är naturligt. Jag skulle vilja skriva som Stephen King. Naturligt, okonstlat, verkligt.

Min andra stora idol är egentligen en kategori, men jag väljer två författare ur den katergorin för att exemplifiera; Robin Hobb och Robert Jordan. Fantasy-författare. Att kunna skriva verkligt om något som är så totalt overkligt, kunna hitta på sin egen unika värld, i och för sig med drag från andra världar, men ändå unik, och sedan skriva en riktig historia om denna påhittade värld, ofta med väldigt komplicerade stories, det tycker jag är imponerande.
Har du inte läst Robin Hobbs nio böcker om Fitz, Althea och the Fool, så bör du verkligen testa det. Även om du inte egentligen gillar fantasy; Robin Hobb är grym.

Och Robert Jordan var one-of-a-kind. Jag tycker The Wheel of Time serien kanske eventuellt blev lite lång, och kan inte se hur det är tänkt att den ska knytas ihop, men bra böcker och en helt fantastisk författare, det är det i alla fall. Som läsare tycker jag det är lite svårt att hålla koll på alla figurerna, speciellt eftersom samma figur kan dyka upp senare i historien men med nytt namn, nytt utseende och ett annat kön… Gör det lite rörigt, men fortfarande, att som författare kunna skriva något sådant, det är imponerande. Utan honom hade jag inte haft Perrin och Faile, så tack för det. Hundarna hade jag väl antagligen haft, men inte namnen…

The Wheel of time

]]> http://upinmytree.wordpress.com/2009/11/30/dadhichi/ Mon, 30 Nov 2009 08:52:07 +0000 Mrs Andie http://upinmytree.wordpress.com/2009/11/30/dadhichi/

Boken som jag kommer att använda mig av när det gäller mitt horoskop projekt är skriven av Dadhichi Toth som är en känd australiensisk astrolog. Han har arbetat inom denna branch i 25 år.

Naturligtvis kommer jag att själv tolka det jag läser i hans bok och utgå från det i mina inlägg.

Några sajter som man kan kolla upp är astrology.com och facereader.com.

Kan egentligen inte gå vidare här utan att blogga lite om Adèle Geras också. Hade det inte varit för hur oerhört snäll och normal och okonstrad hon är, så vete katten om jag suttit här nu och skrivit. Adèle var den första “terminens författare” vi hade i Glinas skola. Vi planerade förmiddagen med militär precision, och det gick verkligen väldigt bra.

Jag stod färdig att servera kaffe, som den enklaste tjänare, men det visade sig att Adèle inte var en diva alls, och hon pratade på med mig, så jag kände mig inte alls tjänarlik. Det är lite löjligt, men jag trodde hon skulle vara lite förmer än andra. (Det finns författare som är det.)

Någon som har skrivit över nittio böcker ligger inte på latsidan, direkt, men hon är väldigt avspänd och inte det minsta neurotisk. Jag hade aldrig hört talas om Adèle förrän jag hamnade i skolbiblioteket, men där fanns det massor av böcker med hennes namn på. Jag skapade mig uppfattningen att hon var ungefär 26 år, med långt brunt hår och jag såg henne framför mig i en röd solklänning. I England! I själva verket är hon en aning äldre än 26, har brunt men kort hår, och jag har ännu inte sett henne i en solklänning. Kan bero på klimatet.

Under årens lopp har jag mejlat henne en hel del. Ibland bara för lite småprat, men ofta för hjälp eller information, och Adèle känner “alla”, så kan nästan alltid hjälpa till. Utan henne hade jag bara kommit hälften så långt.

Efter långt om länge intervjuade jag Adèle i våras. Jag hade dragit mig för att göra det, för ju mer man vet om någon, desto svårare är det att intervjua. Tycker jag, i all fall.

Adèle är deckarfanatiker och läser massor. Hon är speciellt intresserad av den nya nordiska, mordiska bokvågen, och mejlar entusiastiskt om alla nya boktitlar hon hittar. Den senaste är Johan Theorin, och där får vi nog tävla om vem som kommer först.

Amerikanen Jonathan Safran Foer, 32, har sedan debuten 2002 med ”Allt är upplyst” blivit världskänd romanförfattare. När han fick reda på att han skulle bli pappa bestämde han sig för att skriva en annan typ av bok. En sann bok, om verkligheten. En bok om att äta djur: ”Eating Animals”. Jag ägnade större delen av lördagen till att läsa den. Min häftade version var på 267 sidor, eller 331 sidor om man räknar in källhänvisningarna (han betonar att han gjort otroligt mycket research och enbart använt sig av den mest konservativa statistiken).

Han inleder och avslutar boken med berättelser om sin familj och reflektioner kring deras och hans eget förhållande till ätande. Om hans judiska ”grandma” som svalt och åt sopor under förföljelsen, om hans pappa som älskar att uppfinna nya udda maträtter, om sitt eget velande med vegetarianism fram tills han gifte sig och vad kalkoner egentligen har med högtiden Thanksgiving att göra.

Boken var svår att lägga ifrån sig, och på några ställen svår att fortsätta läsa i. Svår att lägga ifrån sig för att författaren är en så god berättare och ger ett oerhört sympatiskt och uppriktigt intryck. Han har dessutom humor. Svår att fortsätta läsa är boken när den riktigt otäcka verkligheten gör sig påmind, även om jag har hört och läst en hel del liknande saker förut. Ett tankeexperiment som han tar med läsaren på (för att man ska leva sig in i hur en burfågel i djurindustrin har det) är his(s)nande effektivt.

Safran Foer har, under arbetet med boken, besökt djurfabriker, familjeägda gårdar och ett slakteri i USA. Storföretagens anläggningar fick han dock inte besöka. Han skickade otaliga brev men fick inte ett enda svar. Han redogör för sina egna upplevelser och låter både personer inom djurindustrin och djurrättare komma till tals med egna texter i boken. Han tar tydligt avstånd från den storskaliga djurindustrin (factory farming) som utgör 99 procent av branschen i USA. Den återstående utrotningshotade procenten, med familjeägda gårdar som fortfarande brännmärker och kastrerar obedövat samt skickar djuren till slakt men ändå låter dem leva lite mer naturligt är han mer positiv till, som ett alternativ. Även om han inte vill äta deras kött heller så blir han vän med en kalkonuppfödare och ett par som föder upp köttboskap (där den ena är vegetarian).

Jag tycker att det är fantastiskt att en person som redan är så pass känd hos allmänheten har skrivit en sådan här bok. Den är lätt att ta till sig och chansen finns att den når ut till en bredare målgrupp än böcker som skrivs av t. ex djurrättsfilosofer. Ur ett svenskt perspektiv kan jag tänka mig att mer oinvigda läsare kanske vill avfärda mycket av det som beskrivs med hänvisning till myten om ”Sveriges goda djurskydd”. Visst, det ska erkännas att vi har bättre lagar kring djurskydd när det gäller vissa saker, men vi blir alltmer upplysta om hur det är med efterlevnaden (de nyligen uppmärksammade grisarna, burhöns osv). För att inte tala om obefintliga påföljder. Och i likhet med amerikaner äter vi grisar men inte hundar. Vår hälsa försämras. Vi har faktiskt väldigt mycket gemensamt med amerikanerna när det gäller att utnyttja och äta djur. Och vi påverkas också av det som sker i andra länder och världsdelar, inte minst med tanke på virus och resistenta bakterier med mera.

Här är några citat som jag särskilt fastnade för i ”Eating Animals”:

”If we were to one day encounter a form of life more powerful and intelligent than our own, and it regarded us as we regard fish, what would be our argument against being eaten?”

“But nature isn’t cruel. And neither are the animals in nature that kill and occasionally even torture one another. Cruelty depends on an understanding of cruelty, and the ability to choose against it. Or to choose to ignore it.”

”What the industry figured out – and this is the real revelation – is that you don’t need healthy animals to make a profit. Sick animals are more profitable.”

“Let’s say what we mean: animals are bled, skinned, and dismembered while conscious. It happens all the time, and the industry and the government know it.”

“Should we consider the contribution of 50 billion sickly, drugged birds – birds that are the primordial source of all flu viruses – an underlying influence propelling the creation of new pathogens that attack humans? What about the 500 million pigs with compromised immune systems in confinement facilities?”

”I could have filled several books – an encyclopedia of cruelty – with worker testimonals.”

“Although one can realistically expect that at least some percentage of cows and pigs are slaughtered with speed and care, no fish gets a good death. Not a single one. You never have to wonder if the fish on your plate had to suffer. It did.”

“Applied to meat, eggs, dairy, and every now and the even fish (tuna on the range?), the free-range label is bullshit. It should provide no more peace of mind than “all-natural”, “fresh”, or “magical”.”

Jag kände mig nästan förflyttad till barndomen och mina många musketör-böcker när jag läste Sally Gardners romaner. Den unga bokhäxan läste väldigt många av Alexandre Dumas böcker. Tidvis bodde jag nästan i Paris för några hundra år sedan. Jag minns när vi hade tittat på flera teveserier med musketörer och kardinaler, kompisen från lägenheten bredvid och jag. Vi var ute på café och läste på menyn, och när vi kom till den synnerligen vardagliga kakan Mazarin, var vi så hjärntvättade att vi bara såg den skumme kardinalen framför oss.

Sallys böcker läste jag i fel ordning, så har bara nyligen kommit till I, Coriander, som Dottern vann i en tävling för några år sedan. Jag har glömt vad hon gjorde för att vinna, men det var säkert bra. Boken var t o m signerad. Coriander är en ung flicka i London under Cromwells tid på 1600-talet. Hennes mamma dör, och familjen får det svårt eftersom pappan är rojalist. Han tvingas gifta om sig med en regelrätt kärring, och allt krånglar till sig och blir farligt. Det är lite fantasy vid sidan om, men det mesta är en underhållande historielektion om hur det var att stå på fel sida.

Franska revolutionen är bakgrunden till The Red Necklace och The Silver Blade som är en historia i två delar. De utspelar sig mestadels i Frankrike, men även London figurerar. Giljotinen är vad alla fruktar, och huvudpersonen Yann, som är av zigenarbakgrund, har väldigt speciella talanger som hjälper honom i kampen mot revolutionens skurkar. Yann älskar en ung adlig flicka, Sido, och tillsammans försöker de rädda både sig själva och många andra från Bastiljen och avrättning. En mycket skurkaktig Greve Kalliovsky är det ständiga hotet mot deras säkerhet och överlevnad.

Det känns som om vi inte har lika många nya maffiga historiska romaner som kan mäta sig med Dumas och andra klassiker, så böcker som Sallys är mer än välkomna. Jag hoppas bara att nya läsare också gillar sådant här, så att det inte bara är vi gamlingar som blir nostalgiska.

Lorem ipsum dolor sit amet,

consectetur adipiscing elit. Nunc vitae sapien vel dui mattis molestie. Etiam metus nunc, aliquet auctor faucibus in, feugiat porta nibh. Ut vitae purus ac purus molestie dapibus. Suspendisse nisi lectus, aliquet eu mattis vitae, commodo id eros. Class aptent taciti sociosqu ad litora torquent per conubia nostra, per inceptos himenaeos. In pellentesque, arcu at commodo egestas, augue orci interdum nunc, sit amet porttitor nunc dolor sed quam. Curabitur aliquet hendrerit tempor. Duis convallis nibh in tellus eleifend egestas eget a lectus. Etiam auctor augue et lorem luctus viverra. Aenean mattis luctus enim sed varius. Vivamus rutrum, ipsum varius convallis feugiat, felis nibh sodales metus, at scelerisque ligula dui vel nibh. Curabitur imperdiet pellentesque nisl at tristique. Nulla ultricies ultricies sem, a ornare nisl tincidunt ornare. Donec et justo enim, quis luctus sapien. In mauris tortor, convallis ut scelerisque vel, aliquam vitae arcu. Nulla pellentesque massa eu magna congue suscipit. Pellentesque accumsan, enim quis facilisis sagittis, felis velit tempor arcu, sed lacinia nisi dui vitae augue. Cras pretium tincidunt varius. Praesent vehicula varius massa, a fringilla lacus eleifend quis.

Nullam tempor, neque quis pharetra congue, odio magna accumsan erat, eget cursus nisi dolor ac ligula. Aliquam tincidunt feugiat mauris et vestibulum. Vestibulum convallis eleifend luctus. In pulvinar, arcu eu sollicitudin fermentum, turpis est ullamcorper urna, nec pellentesque felis elit id dolor. Ut turpis felis, aliquet in pharetra vitae, congue in ligula. Donec at erat massa, a aliquam dui. Morbi eget neque velit. Pellentesque interdum odio a mi gravida id suscipit dolor tristique. Nunc euismod arcu nunc, condimentum condimentum sem. Proin ut enim ut velit dapibus elementum. Donec nisi leo, lobortis id laoreet quis, tristique ut odio. Nullam congue faucibus nisi sit amet viverra. Quisque sapien orci, pulvinar vel ultricies nec, tempor vel nulla. Suspendisse turpis leo, vestibulum sed egestas vitae, vestibulum at nulla. Integer a mi ut neque consectetur dignissim.

Aenean neque lectus, blandit eu placerat quis, ornare eu purus. Suspendisse potenti. Etiam et enim quis erat vehicula bibendum non id velit. Vivamus vehicula mattis luctus. Sed fermentum adipiscing purus vel varius. Proin eget sapien libero, at viverra nulla. Mauris ut risus non diam accumsan consectetur et a risus. Maecenas in justo vitae urna vulputate tincidunt. Morbi non vestibulum dui. Sed turpis dui, interdum sit amet consequat vel, pulvinar in augue. In purus nulla, vulputate et scelerisque ac, adipiscing eget odio. Donec sollicitudin, eros a porta vehicula, nisl magna lacinia magna, vel semper libero nibh at diam. Nullam lacinia sapien augue, vehicula suscipit risus. Ut mattis varius pretium. Etiam ultricies, leo id aliquet convallis, magna purus tempus nulla, nec dapibus mauris orci in mauris.

Jag hoppar direkt in på varmrätten.

Kyckling alá Nigella med min egen twist.

2 portioner.

2 st kyckling filér

2 del citron yoghurt

2 vitlöksklyftor

2 msk olivolja

1 msk mald svartpeppar

1 msk flingsalt (alt. 1 ½ tsk bordssalt)

1 tsk mald spiskummin

1 msk lönnsirap

 Gör så här

Lägg filérna i en stor fryspåse tillsätt alla ingredienser. Blanda runt allt och tillslut påsen och ställ in i kylskåpet under dagen förslagsvis under natten.

Värm ugnen till 220 grader. Ta ur filérna ur påsen, skaka bort överflödig marinad och lägg upp dem i en ungsfast form. Droppa över lite olja och rosta i ca 30 minuter eller tills de fått fin färg, till och med lite brända här och var.

Till efterrätt bjuds det på. Andies rocky road. Även detta recept hittas i Nigellas kokbok Nigella Express. Men självklart har jag gjort lite som jag själv vill.

125 g smör

400 g choklad, förslagsvis med nötter i så att man slipper hacka egna.

3 msk lönnsirap

200 g digistive kex

100 g minimarshmallows

2 tsk vaniljsocker eller florsocker att pudra ovanpå.

Gör så här

Smält choklade, smöret och sirapen i en kastrull tills det blivit en mjuk massa.

OBS! Glöm inte att ta undan lite av massan i en skål till senare.

Krossa kexen och vändner dem och marshmallowsen i chokladmassan. Häll upp i en form och jämna till med en slickepott. Häll över den undvarade chokladmassan på ytan. Ställ in i kylskåpet i minst 2 timmar, gärna lite längre om du har tålamod att vänta! Pudra över florsocker/vaniljsocker innan servering.

Detta var mina förslag för att förgylla en fredag som denna.

Den nordirländske författaren Ian McDonald, prisbelönt för en rad noveller och romaner, har tackat ja till att göra den amerikanska författaren Elizabeth Bear sällskap som hedersgäst på den alleuropeiska science fiction-kongressen Eurocon, som år 2011 kommer till Stockholm och Sverige för första gången.

Om Ian McDonald: Blogg och Wikipedia

Om Elizabeth Bear: Webbplats och Wikipedia

Eurocon 2011: Webbplats

Det här är en författare som jag har försökt läsa flera gånger. Det började med boken Foe, en obskyr liten metaroman, en omarbetning av eller fortsättning på Daniel Defoes bok om Robinson Crusoe (den som har en så lång titel att jag inte ens ids söka fram den. Ni vet vilken jag menar). Det var ingen höjdare. Foe var en dålig roman, tyckte jag. Sedan läste jag Coetzees essäer och litteraturkritik i samlingen Inner workings. De flesta texterna var bra. Den mest minnesvärda essän handlade om poeten Paul Celan och hans diverse översättare.

Men Coetzee, nobelpristagaren, han är ju en romanförfattare först och främst. Det är ju hans fiktion man ska läsa! tänkte jag. Så därför har jag nu läst Disgrace som så länge har stått i hyllan och på något plan gjort sig påmind. Min första reaktion var pur beundran; han kan skriva så bra. Det varade cirka 15-20 sidor, sedan trädde något annat än beundran in i bilden. Det var banalitet. Ett ord som min Coetzee-älskande vän så när som blottade tänderna inför. Men det stämde. Min läskänsla var helt korrekt. I ett samtal kom vi fram till att en del av Coetzees projekt i Disgrace är just att avslöja den åldrande litteraturprofessorns gubbiga banalitet. Det sker genom huvudpersonens stundvis mantraliknande introspektion av alla de tankar på och minnen av passion, samlevnad och sex som han snarare torteras än tröstas av. Huvudpersonen heter David Lurie, han är författare till verk om Wordsworth och andra hyper-romantiska (och därför alltså även tragiskt plågade) figurer. Lurie underhåller karaktäristiskt nog stora fantasier om att skriva en beundrad opera om Byron och dennes unga men snart så tråkiga italienska älskarinna, Teresa. Lurie blir förnedrad i en skandal som involverar en av hans vackra unga stundenter, han förlorar sin tjänst vid universitetet och slutligen beger han sig ut på landsbygden till sin dotters farm. Väl utom räckhåll för heta små nymfer i Cape Town fortsätter han begrunda universums inneboende motvilja mot äldre män som fortfarande besitts av passioner och drömmar.

Jag blir provocerad av den här boken. Jag blir också irriterad. Jag vet inte om jag tyckte om att läsa Disgrace. Det är inte det att Coetzee skriver dåligt; snarare är det tvärtom. Redan de första sidorna var nog för att övertyga mig om att Coetzee är en mycket skicklig författare. Under läsningens gång kom jag att inse att problemet är den implicita författaren. Man talar om den implicita författaren som en slags ‘författare i verket’. När det t.ex. är tal om värderingar som presenteras i ett verk, kan man lugnt skylla på den implicita författaren, inte den explicita författaren (dvs. den fysiska personen som har skrivit boken). Den implicita författaren är en funktion som ligger mellan föfattaren-personen och texten. Det är en roll som författaren (medvetet eller omedvetet) stiger in i medan han eller hon producerar en text. Och där – ligger mitt problem med Disgrace. Jag kommer inte överens med de värderingar som boken odlar. Huvudpersonen är alltför rationell i sitt agerande. Han saknar instinkter. Han vill boxa in världen i sitt trevliga lilla intellektuella kontor. Jag gillar det inte. Men Coetzee har jag inga problem med – tvärtom förtjänar han en eloge för att han antagligen har lyckats med precis det han ville när han tvingar fram mina känslor och reaktioner. Men men. Jag kan trots allt inte skaka av mig känslan av konstruktion. Boken känns som för mycket av ett bygge för att riktigt övertyga mig. Berättelsen blir lidande i det att jag hela tiden upplever en slags viljeakt i berättandet; det flyter inte naturligt alla gånger. Det känns forcerat.

Det finns dock ett ställe i boken som skiljer sig från detta. Det är när Petrus (biperson, en mörkhyad man i ett post-Apartheid-samhälle, nybliven ägare av en liten jordlott) plötsligt stiger fram som representant för den konflikt som hela tiden har funnits i kanterna av berättelsen, nämligen relationerna mellan de svarta och de vita i Syd-Afrika. Det träder så plötsligt och självklart fram i texten att jag inser att det är det här som jag har saknat i stora delar av övriga boken; sublimering. Det är därför berättelsen stundvis har känts så byggd. Det har inte funnits nyanser eller tvetydigheter i språket. Min erfarenhet av Coetzee är att hans språk är så exakt att det ofta utesluter mer än det breddar. Och jag vet inte om det är beundransvärt eller irriterande.

PS. Den där titeln till Defoes bok, jag kunde inte motstå… här är den: The Life and strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, where-in all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself

Just nu läser jag en introduktionsbok till Michel Foucaults tänkande. Hur kommer det sig att jag inte har upptäckt honom tidigare? Som namn har Foucault förekommit i diverse sammanhang som jag stött på, men aldrig tidigare har jag faktiskt tagit mig för att läsa (om) honom. Just nu, i skrivande stund, finns det en bok av Foucault som inspirerar mig till den grad att jag faktiskt kontemplerar att byta ämne för min Master’s-uppsats nästa år. Boken i fråga? Det är Foucaults Vansinnets historia under den klassiska epoken (Histoire de la folie à l’âge classique).

Jag tittade på K-Special i fredags och fick en sån skön nostalgitripp tillbaka till 60-talet och den piprökande detektiven Maigret. Tänk, där satt man framför den svartvita bildrutan och kände dofterna från Paris gator och längtade efter franska baguetter med skinka och ost medan kommissarien löste mordmysterierna med stort lugn.

Nu är detektiverna många! Det är svårt att hålla ordning på dem alla och att komma ihåg var i geografin rollfigurerna hör hemma. Det är stressigt i brottsbranschen och det känns nästan mysigt att återvända till 1950-talets Parisiska boulevarder.

Vi låter Georges Simenon titta upp ur bibliotekets källarvåning!
/Yvonne

En av mina favoritförfattare är Katarina Von Bredow. Hon skriver om relationer och olika kärleksproblem. I hennes tidigare böcker har hon skrivit mycket om omöjlig kärlek. Hon har skrivit en bok som heter Syskonkärlek som jag personligen tycker är hennes bästa bok. Den handlar om ett syskonpar som har olika pappor som blir kära i varandra. Boken handlar om deras omöjliga kärlek till varandra.

Hennes nyaste bok heter Bara inte  du. Boken handlar om en tjej som blir kär i sin bästa kompis pojkvän. Boken handlar om det svåra valet om man ska välja kärleken framför vänskapen.

Om du inte har läst några böcker av Katarina tycker jag att du ska börja nu. Hon skriver på ett fantastiskt sätt. Jag tycker hon är en av de bästa svenska författare vi har. Så om du är smart och gillar kärlek och relations-böcker tycker jag att du ska läsa en av Katarinas böcker. Som Filippa Bark hade sagt ” Läs den. Helst imorgon!”

Jag hann bara läsa några sidor av Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet, innan de slog mig att berättarrösten är slående lik hans fysiska röst.

Jag ville märkas, så jag skrev på svenska. Det är föralldel inte det vanligaste sättet att skicka mejl till en författare, men jag tänkte att om Tim får hundratals mejl om dagen, så måste man ju synas. Att skriva på svenska var inte riktigt så förryckt som det kan verka, eftersom han faktiskt har läst svenska på universitetet. Så Tim kunde både läsa och svara på det jag skrev.

Vad jag ville, var att han skulle komma till Glinas skola, där vi hade valt honom till terminens författare. Vi hade inte råd med hans vanliga avgift, så jag tänkte att en muta vore lämplig. Eftersom han ringde skolan och sa att han gärna kom ändå, kan man tänka att han inte blev bekymrad över det hela. Tim är helt underbar, och mycket bra på att underhålla en hop trettonåringar. Han hade t o m en förklaring till sitt val av universitetskurs. I tonåren åkte han på språkresa till kontinenten, och tyckte att de blonda tjejerna från Sverige var så fina att han bara måste läsa svenska! Pojkar…

Tim är dessutom en juste kompis, eftersom han tillbringade en hel del tid med att övertyga oss att hans gode vän och författarkollega Melvin Burgess hade skrivit en utomordentligt bra och rolig bok, trots den sensationella behandlingen boken fått i pressen den våren.

Själv är han inte dålig på att skriva böcker heller. Just nu har han nio s k vanliga romaner, ett par kortare och mera lättlästa böcker, samt ett halvdussin eller så av en serie som heter Blade. Av den senare har jag bara hunnit med de två första, och de är fantastiskt bra. Jag hade inte räknat med att en tonårspojke på rymmen, som är bra på att hantera en kniv, skulle vara så, ja, trevlig.

De kortare böckerna är spökhistorier, och intressanta. Att de är lättlästa är bra, för det finns för många pojkar som inte läser alls, eller tillräckligt mycket.

Av de nio romanerna är min absoluta favorit Starseeker, och det är inte dåligt att kunna ha en favorit i så utmärkt sällskap. Nästan alla av Tims böcker handlar om det övernaturliga, fast på ett ganska normalt sätt. Starseeker handlar om en pojke som spelar piano som en gud och är en baddare på att klättra, men som mobbas av några killar i skolan till den grad att jag tänkte att “den här boken kommer inte att sluta bra.” Starseeker har också gjorts om till teater, och för ett par år sedan var Dottern och jag iväg och såg den i Northampton.

Tims första bok, Midget, är även den en skrämmande historia. Mycket ondska, men även lite soligare bitar här och var, och fantastiskt bra. Några av Tims böcker finns på svenska, men jag har inte riktigt fått klart för mig vilka. Jag rekommenderar en Tim Bowler-jakt på det starkaste.

Min första bok av Tim var River Boy, som jag hittade i bokbussen och tyckte såg lovande ut. Svensktalande Carnegievinnare verkade perfekt för mig, och var det också. Bokbussen bjöd på ytterligare två eller tre av Tims böcker, när jag väl lärt mig att jag ville leta efter fler.

Så fastän bokbussen och jag inte längre träffas, så var den mycket användbar en gång i tiden.

Jag ogillar att sätta punkt, sätter därför komma istället. Just med detta skiljetecken väljer jag därför att avsluta min novell “Novell” (lustigt det där), och jag kan därmed upplysa er att den är klar. Nu återstår en liten mognadsperiod på någon vecka, finjusterande och sedan överlämnandet till två personer som ska läsa för bedömning och jaga fel, men dessa är ännu inte utvalda. Jag har dock en aning om vilka jag skulle vilja ha som läsare, så det blir att fråga dessa personer då tiden är inne.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag trodde boken skulle bli runt 70 sidor, och det var inte alltför dåligt gissat. Den hamnade på 85, men detta lär kunna ändras efter bearbetningen. Mycket kortare lär den dock inte bli, eftersom jag inte jobbar på ett sådant sätt att jag skriver en hög och sedan sorterar och klipper ned denna, utan försöker göra rätt på en gång. Det tar därför längre tid att skriva ens en kort text, men med tanke på att boken redan är klar kan jag inte påstå att jag legat på latsidan, även om det till viss del känns som så. Känslan att avsluta denna gång var dock inte densamma som vid Grå Sol, men uppläggen de båda böckerna emellan skiljde sig så otroligt att det egentligen inte kan jämföras.

Emellertid, med boken avklarad och under mognad får jag mer tid över att blogga, vilket i sin tur ledde till att jag lät bloggonoid återuppstå, med diverse uppfräschningar. Dock har jag så många idéer på lagret och otaliga texter och böcker som kan avslutas och fortsättas, att jag kanske lägger min tid på dem istället. Men det återstår att se. Med säkerhet kan jag dock meddela att det imorgon dyker upp en recension till spelet The Darkness, för den som är intresserad.

Egentligen är ju jag personligen inte särskilt intressant. Men, ganska ofta får jag frågan varför jag gör det här, och vad jag gjort förut, och ska jag bli vuxen någon gång? Det senare är lika idiotiskt som att fråga om jag ska lära mig att dricka kaffe. Om det har gått så här många år utan, borde det gå bra i fortsättningen också, tycker jag.

Men jo. Som barn läste jag barnböcker, så klart. I trettonårsåldern tyckte jag att jag uttömt det som var intressant på biblioteket, så gick en trappa ner till vuxenavdelningen. Efter att tag tyckte bibliotekarien att om jag nu skulle hållas där, så var det lika bra att jag fick ett vuxenkort. Så jag läste mig igenom deras Agatha Christie, och när de svenska översättningarna tröt, så tog jag Agatha på engelska, så blev det lite till.

Andra omgången barnboksläsande blev det på Litteraturvetenskap i Göteborg, där det ingick 2 poäng barnböcker. Då upptäckte jag att Anne på Grönkulla var en bra bok, och inte alls så töntig som jag hade trott som barn. Fortsatte läsa lite barnböcker då och då, för det var roligt.

Tredje gången (gillt) var när Glina lärt sig läsa. Sonen läste Roald Dahl parallellt med Blyton, och jag hade aldrig läst Dahl som barn. För gammal, gissar jag. Så jag började arbeta mig igenom Roalds böcker, men halvvägs visade det sig att Sonen blivit äldre, och jag övergav Dahl för allt det nya vi hittade. Philip Pullman kom strax efter Blyton fått stryka på foten, och sedan var det ingen gräns för vad de små Glina läste.

På högstadiet (secondary school) skaffade Sonen sig jobb på rasterna med att arbeta i skolbiblioteket, och jag hamnade snart där också, som volontär en gång i veckan. Det var roligt att komma ut, och barnböcker var i alla fall något jag kunde.

Där kom jag i kontakt med en nystartad liten bokhandel, och både biblioteket och affären ordnade författarbesök och annat roligt. Jag insåg att författare var vanliga människor, fast ovanligt trevliga sådana. Efter denna djupa upptäckt, gick jag vidare till att skriva till dem vars böcker jag speciellt gillade, och 2004 kom jag i kontakt med Meg Rosoff, vars första roman just kommit ut och vunnit pris och annat.

Sedan dess har Meg och jag varit i sporadisk kontakt och för några år sedan när jag var nere i London och hälsade på henne, fick Meg idén att jag skulle blogga. Så jag åkte hem och började med det. Meg har nog inte riktigt hämtat sig från chocken att någon faktiskt lyssnade till henne och följde hennes råd.

Ju mer författare man lär känna, desto mer växer kontaktnätet, med introduktion till andra, och deras förlag och deras PR personer.

Och Sonens favorit Philip Pullman hade en roll i det hela också. Sonen och jag stack iväg till bokmässan i Göteborg för fyra år sedan. Jag hade ju lärt mig att man kan fråga om allt möjligt, så på något hastigt och lustigt sätt blev Sonen erbjuden att intervjua Pullman. Vi lånade en kamera (sådana amatörer!) av Skolkompisen i Borås och fick en fin pratstund med Philip. (Medge att Philips glass matchar hans kläder ganska perfekt!)

Efter det ansåg jag att kan Sonen, så kan jag.

Galna söner och deras mammor måste sova ibland också. Brist på pengar betyder att hotell inte alltid är det lättaste alternativet. Ett sammanträffande (för första gången) med Sally Gardner på ett evenemang i oktober medförde en inbjudan att komma och bo hos henne. “Jag menar det verkligen” sa hon upprepade gånger.

Så vi bjöd in oss. Sonen skulle få sova i skjulet, sa hon, och bokhäxan skulle få gästrummet.

Vilket hus! Jag vet ju att dessa konstnärliga typer (och där inräknas författare) i norra London är intressanta och ibland udda, men Sallys hus var verkligen något extra. Ett husmagasin borde skynda sig dit och göra reportage på det snaraste.

Skjul. Tja, liten stuga i trädgården med ordentlig säng och skrivbord och tavlor och allt. Sonen mådde gott därute. Häxans rum var litet, men vackert, och sängen skön och klädd i ett påslakan jag gärna hade stulit och tagit med hem. Två söta taxar (levande) och en Jesus-figur i köket med krans på huvudet. Enorma speglar överallt och broderier och böcker och… Ni skulle se vad man kan göra med en billig IKEA-bokhylla.

Men det som är viktigast är givetvis värdinnan, och Sally är mycket trevlig. Hon har skrivit tre historiska tonårsromaner, och håller nu på med den fjärde. (På svenska har jag bara hittat Prinsessagoboken.)

Vi anlände mitt i natten efter teatern, men det störde inte Sally alls, och efter en kaotisk morgon med advokatbesök, den inneboende assistenten och till slut musfångaren tog vi farväl. Sally insisterade på att vi måste komma tillbaka.

Så det gör vi förhoppningsvis. Och jag tänker minsann inte tala om adressen.

Den aningen galne sonen var uppe i ottan på onsdag morgon för att flyga över till London på ett dygn. Han skulle gå på teatern, och det är precis sådant beteende som skadar ozonskiktet, men ibland behöver man lite galenskap, också. Han mötte sin mamma vid tåget, och efter en långpromenad genom stan hamnade vi på National Theatre vid Themsen, där kvällens föreställning ägde rum.

Terry Pratchetts senaste barnbok Nation har dramatiserats som årets barnteater på National. De har ju haft en rad lyckade sådana ett tag nu. Gemensamt för alla böckerna är att man kan inte riktigt räkna ut hur i all världen någon kan skriva om handlingen till att fungera på en scen. Men det kan de.

Den som inte läst Nation, kan börja med att göra det. Sedan kan jag rekommendera National Theatre för er som kvistar över till London då och då. Förra årets succé War Horse går fortfarande på en annan teater i London, och är väl värd att titta på. Åtminstone för folk som har vett att ta med sig en näsduk eller två.

Nation börjar med en tsunami för att bli av med hela öbefolkningen utom huvudpersonen Mau. (Så det kan givetvis vara värt att fundera på vem som kan ha problem med en sådan start.) Flickan Daphne lider skeppsbrott på ön, och sedan får dessa två barn som först inte kan prata med varandra, försöka klara sig själva, och senare alla andra som hamnar på ön, sökande efter hjälp.

Det är mycket humor och mycket mod, precis som i Terrys bok. Mau är fin att titta på, i sitt nästan nakna tillstånd, och Daphne som är en proper viktoriansk liten flicka, går snart omkring i bastkjol. Och skeppspapegojan är helt underbar. Man skulle kunna tro att få rollen som papegoja skulle kännas som ett nederlag, men han är fantastisk!

(Foto © Johan Persson –  Emily Taaffe som Daphne)

På ena sidan disken är det kris. På den andra, bland konsumenterna, griper ivriga händer vilt omkring sig; det råder läsareurfori på bokmässan i Köpenhamn.

Den lilla, stora bokmässan i Forum, Bogforum, dit 25 000 danskar i helgen vallfärdar för att lyssna på bland annat PO Enquist, Klas Östergren. Eller på ”svenske krimiforfattere” som Håkan Nesser och Camilla Läckberg, Lyssna och köpa böcker, billigt.

Den danska bokvärlden är i djup kris. Efter 160 år med fasta bokpriser råder nu närmast anarki. I princip alla förlag har gått med förlust de senaste åren.

Den här månaden faller priserna fritt. En bokklubb erbjuder Dan Browns nya, den kommer ut i här på måndag, för 69 kronor inkl frakt. Det blir en förlust på ca 150 svenska kronor per bok, hävdar förläggaren i Politiken, där krisen beskrivs som en ”kamp för överlevnad”.

Problemen märks också på att några av de större utställarna på mässan är försvunna och ersatta av bokhandlare som säljer låprisböcker för tio kronor styck.

Det är ett krig som förs på flera fronter och fienden är identifierad.

–Bilden är den onde frestaren, mässade PO Enquist när han invigde Bogforum och betonade att ”kampen mot bilden måste föras mot alla dess former”

Enquist pratade om ”den överskattade bilden” som en del av den fragmentisering som hotar berättandet och invigningen utvecklade sig till ett skönlitteraturens väckelsemöte på dansk-västerbottnisk dialekt.

–Bara i boken kan sammanhangen göras överskådliga, bara boken kan svara på frågan hur livet hänger samman, förkunnade författaren medan besökarna kastade sig över boktravarna på mässgolvet en våning ner.

(Publicerat i KvP 15/11)

Via Ben Roimola upplyses vi om att författaren Maria Turtschaninoff lottar ut ett exemplar av sin Finlandia Junior-nominerade ungdomsroman Arra – Legender från Lavora. Allt man behöver göra är att besöka författarens blogg och tala om varför man vill vinna romanen. Utlottningen är öppen för alla i Sverige eller Finland bosatta.

Dock kommer detta tips i senaste laget, man har bara till nu på torsdag (19 november) på sig. Skynda!

Redan de gamla grekerna, och allt det där… Fast enligt Caroline Lawrence, som har skrivit en serie barndeckare på engelska, så fanns inte ordet “detektiv” i antikens Rom. Hennes huvudperson Flavia hittar på ordet när hon får för sig att hon vill lösa mysterier.

Caroline satte igång att skriva sina böcker med Blytons Fem-böcker och Kitty-böckerna i tankarna. Det är rätt uppfriskande att hitta en författare som inte skäms för att säga vad hon inspirerats av. (Fast säkert hälften av alla deckarförfattare jag hört berätta om tidig påverkan nämner Blyton.) Idén var egentligen Carolines systers, eftersom Caroline ville skriva, och hon hade en bakgrund i klassiska språk, både från Cambridge och från Kalifornien där hon kommer ifrån.

Hon var inte direkt blygsam i sin ambition, för ganska tidigt planerade hon in arton böcker, som sedan krympte till sjutton. Dessutom klarade hon av att skriva allihop under en tioårsperiod, med den sista boken publicerad för ca ett halvår sedan.

The Roman Mysteries finns alltså på engelska, och de finns på ganska många andra språk också, men tyvärr inte på svenska. Inte mitt fel, för jag har i flera år tjatat om böckerna utan att få någon att lyssna. Så kanske dags att fler framtida läsare tjatar med mig?

Flavia är ca tio år, och hon börjar lösa mysterier ihop med sin granne Jonathan, sin slavflicka Nubia (som blir frigiven av Flavia) och Lupus, en tiggarpojke de hittar i Ostia, strax utanför Rom, där de bor. Första boken utspelar sig i Ostia, och i andra boken åker de till Pompeji strax före Vesuvius utbrott. Rätt roligt faktiskt, för vid ankomsten säger Flavia att hon vill se sig om i Pompeji, men hennes farbror Gaius påpekar att hon kan se Pompeji närsomhelst…

I nionde boken reser de till Grekland,och senare blir det norra Afrika också. De träffar flera romerska kejsare, som givetvis behöver hjälp av en grupp barndetektiver. Under böckernas gång hinner barnen bli ca tre år äldre, och till slut får vi bröllop för båda flickorna. Dessförinnan har flera av historierna varit ganska romantiska, och Caroline brukar alltid varna sina manliga läsare för dessa, men bara på skoj.

Bortsett från det faktum att de romerska mysterierna är bra läsning (här läser vi dem allihop, gamla som unga), så lär man sig en vansinnig massa historia på köpet. När Caroline reser runt och träffar sina fans, har hon alltid med sig alla möjliga “antika” saker, från oljelampor till gammalt romerskt “toalettpapper”.

BBC spelade in de första tretton böckerna i två teveserier. Resten hann de inte filma förrän barnskådespelarna blivit för gamla.

Intervju med Caroline Lawrence här.