I går fikk jeg 19 sider med 6552 ord, en rar liten figur og et pent lommespeil i posten. Ordene, om kjønnsidentitet i forhandling, har Mari gitt meg ansvaret for å levere til Universitetet i Bergen for henne, og de to andre duppedittene er mine. MINE MINE MINE! Ååh, som jeg elsker å få pakker i posten.

Nå må jeg gå, vaske klær og støvsuge, før kvelden kommer. Kommer sikkert susende ett bilde av nattens klær (muligens de nye fra Nelly) også en spotify spilleliste som lovet dere tidligere.

Skal dere noe lurt i kveld?

Att förhandla fram och få sign off på en offert för ett uppdrag kan vara både svårt och tidskrävande och är inte helt sällan lite obehagligt. Risken är stor att man talar om varandra och tappar affären när kommunikationen brister. Här är tipsen som gör dig till en knviskarp förhandlare.

1. Gör din läxa innan du skriver offerten

- Innan du påbörjar ditt offertskrivande se till att du har pratat igenom projektet noga med kunden. Skapa dig en ordentlig uppfattning om kundens priskänslighet och ställ frågor på vägen där du även stämmer av förväntningarna vad gäller de kostnader som varje del innebär. Avvakta kundens spontana feedback när du ger fingervisningar om de kostnader som olika val av tex arbetsmaterial/utförande, antal resurser eller projektets omfattning medför. Förklara redan här vad som kostar lite extra att genomföra. Du kan även använd gamla årsredovisningar för att få en större förståelse för kundens totala kostnadsbild och i grova drag räkna ut vilken typ av budgetar som borde förligga för olika funktioner i kundföretaget.

2. Förhandla med “rätt” person

- I många företag finns en praxis att man låter en yngre förmåga ta de första mötena med en entreprenör. Det beror oftast på sund intern delegering och blir ett sätt att hantera tidsbrist hos ledning och andra beslutsfattare. Resultatet blir tyvärr ofta att den riktiga beslutsfattaren högre upp i organisationen inte engagerar sig förrän själva konstaden för projektet skall godkännas. Ibland har då tom rena arbetsmöten inletts för vilka man egentligen borde ha betalt. Undvik detta genom att i ett tidigt skede tillsätta en officiell styrgrupp för projektet (i vilket fall beslutsfattaren definitvt kommer namnges) eller helt enkelt fråga kunden “vilka mer som bör engageras internt” för att driva projektet på bästa sätt. Verka för att få till ett möte med den som har det egentliga budgetansvaret så tidigt som möjligt under förhandlingarna.

3. Undvik oväntade överaskningar i offerten

- En bra offert skall bara vara en bekräftelse på vad som redan är överenskommet i tidigare diskussioner och möten. Ett skriftligt förtydligande av det muntliga som punktar upp kostnader och arbetsmoment och som ligger i linje med kundens förväntningar i sammanhanget. Att i offerten “passa på” och addera något som man inte diskuterat med kunden under resans gång är sällan en lyckad idé. Åtminstone inte om man tänkt ta extra betalt för tillägget.

4. Se till att din offert är skalbar

- Det bästa sättet att aldrig få en offert refuserad är att få med så gott som alla möjliga projekupplägg i ditt förslag. Genom att dela upp projektet i faser, steg eller olika moduler får du en klart ökad förhandlingsförmåga när ni sedan ska gå igenom offerten verbalt. Du kan alltid föreslå att stryka vissa delar om det visar sig att du håller på att prisa ut dig själv ur projektet. Du kan tom presentera två lösningar där du har en “rekommenderad” lösning (oftast den dyrare) och en “fungerande” lösning som får jobbet gjort men i ett mer bantat (och klart tristare) utförande. Oftast hamnar man någonstans mitt emellan och skriver en ny offert på det som båda kan acceptera.

5. Var pragmatisk och utgå ifrån din egen smärtgräns

- Det första du ska ta reda på när du offererar en tjänst är var din egen eller din organisations ekonomiska smärtgräns ligger. Var ligger breakeven för projektet. Var din maxförväntan på vad du tror att du kan få betalt ligger visste du redan i taxin på väg från det första mötet med kunden. Alla hoppas på att kunna fakturera som en kung efter ett lyckat möte. Det viktigaste är därför att du själv vet var du går back på uppdraget. Detta betyder dock inte att du automatiskt ska tacka nej till uppdrag som du kanske bara nätt och jämnt går runt på. Ibland kan det ju vara värt att nästan jobba gratis för att långsiktigt få in en bra kund eller kunna lägga till ett prestigefyllt uppdrag på sin CV. Så var pragmatisk i förhandlingarna och ställ dig frågan varför du vill ta dig an projektet och vilka dörrar det kan öppna framöver kunden ifråga eller hos kommande kunder. Man behöver inte ha goda marginaler i alla projekt.

6. Var flexibel med betalningsalternativ

- Ett bra sätt att minimera risken för att en affär skall gå i stöpet är att i fall där man ligger långt ifrån varandra prismässigt istället diskutera olika betalningalternativ. Ofta kan man lättare mötas om en del av betalningen består i någon typ av barter av tjänster eller produkter. Kanske har kunden en vara som du eller ditt företag behöver. Det kan röra sig om allt från kostnadsfria hotellnätter, en resa för familjen eller datorer och utrustning som ditt företag behöver. Det är inte heller ovanligt att man som betalning för ett uppdrag kan få aktier och kanske bli delägare i kundens företag. Naturligtvis innebär sådana lösningar en viss risk men kan visa sig mycket lönsamt. I synnerhet om man tror på företaget. En positiv bieffekt blir ofta även att uppdraget känns roligare och projektmedlemmarna får lättare att engagera sig i kundföretagets produkter eller tjänster.

7. Dela upp betalningen för att minska osäkerhet

- Ibland kan det vara lämpligt att dela upp själva betalningen av ett arbete i flera delar. Ofta betalas halva summan vid projektstart och återstående belopp vid utfört arbete. Det är ett bra sätt att minska risken för båda parter om man inte gjort affärer tidigare. Delbetalningar kan också vara aktuella om kundens likviditet sätter begränsningar för projektets omfattning. För bolag som precis startat upp eller som är beroende av riskkaptial för sin finansiering är ofta likviditetsproblem något som drabbar företaget vid olika typer av expansion. Särskilt om det rör sig om en storsatsning på en ny produkt eller ny marknad. Eftersom inget företag gärna skyltar med likviditetsproblem som trots allt är en del av entreprenörens vardag kan delbetalningen vara ett smidigt sätt att komma ur en återvändsgränd i förhandlingen.

8. Var beredd på skambud och tappa inte humöret

- Att få ett skambud från en kund kan kännas trist. Särskilt om man redan lagt ned mödosamt arbete på att ta fram skisser eller lagt en massa tid på förarbete och offertskrivning. Har du dock gjort din läxa rätt (punkt 1 igen mao) och konstaterat att det finns en seriös köpvilja hos kunden genom att prata med beslutsfattaren i företaget så kan du oftast ta eventuella skambud med ett leende. Alla vill vara duktiga förhandlare och bli hjältar i den egna organisationen för att man fått en tjänst utförd till ett lägre pris än väntat. Så kundens skambud kan kännas som en förolämpning men faktiskt vara ett tafatt men ändå inte ondsint menat försök att plocka poäng internt. Om så är fallet kan det vara bra att med humorn i behåll förklara varför ett så lågt prisläge inte fungerar. Genom att bryta ned och återigen förklara kostnaderna och laborera med skalbarheten kan det ofta vara värt att ta diskussionen ett varv tlll innan man ger upp. En viktig regel i sammanhanget är att alltid hålla stilen. Många tror tyvärr att “vara en tuff förhandlare” innebär att man ostraffat kan vara en “otrevlig förhandlare” Detta är naturligtvis helt fel. Och leder oss till nästa punkt…

9. Gå aldrig in i ett projekt som inte är en “Win-win”

- Denna punkt blir särskilt viktig om man inte tar reda pengar som betalning utan bartrar tjänster, utbyter aktier eller på andra sätt går in och delar risk i ett projekt. Många gånger kan det vara frestande att köra igång ett projekt där man kanske förhandlat till sig lite väl goda villkor eller har avsevärt mer att vinna på samarbetet än den andre parten. För bara för att man har ett kontrakt på att vissa saker skall utföras enligt en överenskommelse, så gör obalansen mellan parterna vad gäller de faktiska fördelar som projektets slutförande genererar, ofta att någon typ av osämja skapas med tiden. Den part som känner sig lurad eller tycker sig “jobba gratis” kommer garanterat att göra ett sämre jobb, på längre tid och göra allt för att kompensera utebliven fakturering i andra projekt eller sammanhang om så är möjligt. Ett annat sätt att se det på är att “om något låter för bra för att var sant, så är det oftast det”. Undvik alltför snedfördelade projekt där någon part riskerar att känna sig utnyttjad och din vardag kommer att bli väldigt mycket enklare.

10. Tänk långsiktigt och våga tacka nej till ett uppdrag

- Om det känns för svårt att mötas kring pris och omfattning på ett projekt är det viktigt att komma ihåg att det inte är fel att tacka nej. Många räds att tacka nej till uppdrag av flera skäl, ofta även trots att klara signaler på att det vore rätt beslut i sammanhanget förekommer. Ofta är man rädd att tappa en tidigare värdefull relation med ett företag och ser en strandad förhandling som ett alltför definitivt avslut på kundrelationen i fråga. Faktum är att många kunder får en ökat respekt för dig som yrkesman när de får ett nej från dig som leverantör. För en del är det först i det läget som självkritiken kommer fram och insikten om motpartens egentliga värde framträder. Ett vanligt resultat blir ironiskt nog att kunden kommer tillbaka efter på nytt strandade diskussioner med en annan leverantör och är denna gång betydligt mer förhandlingsbenägen och mån om att återupprätta och bibehålla en god relation. Du bör även alltid hålla i åtanke vad du har för “alternativkostnader” i samband med att du tar på dig ett ofördelaktigt uppdrag. Kanske missar du andra mer utvecklande eller mer lönsamma uppdrag som långsiktigt tar dig och ditt företag i rätt riktining som organisation.

Lycka till!

Inför en förhandling idag fick jag ta på mig vassa armbågar, skinn på näsan, och bra argument på fötterna. Genom att peppa mig själv inför mötet kunde jag låta det lallande fånet i mig stanna hemma och våga säga allt det där viktiga.

Jag övade också på tanken på att släppa groll så fort parterna hamnar på en acceptansnivå. Efter kampen mellan viljorna släpper man det som är hett och blickar framåt, på det som är positivt. Att hamna i en win-winsituation är gott nog. Jag känner mig lättad och glad att det blev som jag trodde. Mental förberedelse är A och O.

Idag har jag varit på dag två av tre i Unionens kurs i praktiskt förhandlingsarbete. Vi är totalt 16 deltagare från olika företag i Borås- och Varbergsområdet. Under kursens första dag igår blev vi satta vid fyra olika bord och sedan fick vi presentera oss själva inför hela gruppen. Sedan blev det lite genomgång av olika avtal och lagar såsom kollektivavtal, MBL och LAS. Under dagen fick vi lite olika frågeställningar som vi skulle ta ställning till, dessa skulle sedan redovisas i helgrupp. Väldigt nyttigt att höra vad andra har för erfarenheter och få ta del av deras kunskap samt att själv få dela med sig. Konferensanläggningen är helt underbar! Kanonbra värdinnor, underbar fika och suveränt god mat. Våra kursledare från Unionens regionkontor i Borås är också helt underbara! Kunniga, pedagogiska och roliga. Det var en kanonbra första dag!

Under dagen idag fick vi så sätta igång med lite rollspel. Vårt bord skulle agera arbetsgivare i en varselsituation och vi fick förhandla mot ett annat bord som agerade klubb. Vi hade fått en del underlag som beskrev hur det fiktiva företaget såg ut, vilka som var anställda på respektive avdelning, deras ålder, utbildning och anställningstid. Vidare fick vi ett omorganisationsförslag från ledningen och det var det vi skulle sätta oss in i för att sedan argumentera mot “klubben”. Det var lite snärjigt att sätta sig in i företagets struktur och ta på sig rollen som arbetsgivare men vi lyckades riktigt bra tycker jag! Vi tänkte till en början som en klubb för att kunna förbereda oss på hur vår motpart skulle reagera på förslaget och på så sätt fick vi även med tänket som klubben bör ha innan en förhandling. Rollspel är kul! I morgon är det dags att ta fram turordningslistan, då ska vi kicka folk… =)

Efter kursen i morgon ska jag och Sofia hem till min jobbarkompis som också är med på kursen. Hon ska bjuda oss på middag! Därefter ska jag och Sofia gå på konsert och se och höra Lars Winnerbäck. Hon fick biljetter av oss när hon fyllde år för en månad sedan och nu är äntligen dagen för konserten här. Ska bli riktigt kul!

Ha det gott!
Kram Ann aka Anna, VD-sekreterare på GodGlass AB

Socialdemokraterna beslutade igår om skolpolitiken och det blev förvånande nog ett ganska fegt beslutsområde där det talades gott om välfärdens finansiering genom offentliga skattemedel. Det var där den ideologiska skiljelinjen mellan olika ombud fanns och trots goda tal och prat i talarstolen var det en stor besvikelse som kändes för mig efter avslutningen av politikområdets behandling på kongressen.

Det finns dock viktiga punkter som innebär att socialdemokratins politik om den svenska skolan skiljer sig från den borgerliga. Trots det har jag förståelse för de som med stor besvikelse tyckte att den skolpolitiken lika gärna kunde formulerats av en lite mildare Jan Björklund. Socialdemokraternas jobbkongress beslutade om att säkra kvaliteten i skolan och sätta press på friskolorna att följa de riktlinjerna som finns. Det mest handlade om kvalitetssäkring, något som tog bort fokuset från den riktiga skiljelinjefrågan, d.v.s vinstutdelning i välfärdstjänster.

Jag personligen hade räknat med att den socialdemokratiska linjen skulle behållas och att välfärden skulle självfallet räknas som nödvändig att skyddas mot vinstintressen, att välfärden, speciellt vården och skolan är inga marknadsvaror som ska handla om vinstmaximering, de handlar om alla människors möjligheter till grundläggande rättigheter.

Att SSU:s beslut är mer ideologiskt baserade än moderpartiet är ingen hemlighet, vi beslutade på SSU-kongressen om att välfärden ska drivas av ENBART offentliga utförare och vinstutdelning i välfärden ska inte vara tillåten. Att partiet i en tid av finanskris förorsakad av nyliberalismen och marknadsfundamentalismen öppnar dörrarna till marknaden att ta över välfärden och göra vinstmaximering som norm.

Jag vet dock att många fler ombud än de som röstade för vinstförbud är för det, man vill dock inte att partiet ska anses ha lågt stöd för sina antaganden, det gör mig mer besviken än själva besluten. I och med att kommunerna som desperat och hopplöst försökte få till stånd en kommunal rättighet att säga nej till etablering av nya friskolor för att rädda de kommunala fick nej av partistyrelsen kan man konstatera att nn socialdemokratisk skolpolitik inte kommer att kunna förändra så mycket av den skolpolitik som borgarna för. En besvikelse, givetvis men jag erfar, som Ingvar Carlsson, att det partistyrelsens linje i skolfrågan har förhandling med miljöpartiets liberala skolpolitik i åtanken.

PRESSEMEDDELELSE

22. oktober 2009

Den fjerde runde af forhandlinger mellem Taiwan og Fastlandskina er planlagt. Forhandlingerne vil finde sted imellem Rådet for udvekslinger på tværs af Taiwan-strædet (SEF) beliggende i Taiwan og Kinas pendant; Association for Relations Across the Taiwan-strædet (ARATS) i Taichung City i midten og slutningen af december i år.

Ifølge Taiwans SEF mødtes rådets viceformand og generalsekretær Kao Koong-lian med ARATS’ viceformand Zheng Lizhong i Hangzhou den 13. oktober for at diskutere procedurespørgsmål og officielt sætte det forberedende arbejde i gang op til den fjerde runde konsultationer mellem de to halvofficielle organisationer.

De to parter aftalte at iværksætte kommunikationskanaler imellem de respektive myndigheder på begge sider af Taiwan-strædet om fire vigtige emner ved samtalerne til december. Formålet med at etablere kommunikationskanalen er, at parterne så hurtigt som muligt kan udforme en foreløbige konsensus og et udkast til kommende aftaler.

De fire emner der skal drøftes, er:
•    Samarbejde om erhvervsfiskeri
•    Karantæne og inspektion af landbrugsprodukter
•    Samarbejde om standarder, inspektion og certificering
•    Aftaler for at undgå dobbeltbeskatning.

Viceformand for Taiwans Rådet for Fastlandsanliggender (MAC) hr. Liu Te-hsun har tilkendegivet, at de involverede myndigheder forventes at påbegynde kommunikationen om disse spørgsmål i midten af oktober.

Selvom den foreslåede økonomiske rammeaftale (ECFA) imellem Taiwan og Fastlandskina ikke er på dagsordenen for det kommende møde, håber de to parter dog fortsat at kunne forberede og inkludere dette emne på møderne til december.

Hent pressemeddelelsen i pdf.

Hver uge udsender Taiwans Informationskontor (GIO, Government Information Office) en pressemeddelelse om regeringens arbejde i Taiwan.

Pressemeddelelsen er leveret af
Taipei Representative Office in Denmark
Information Division
Amaliegade 3-5, 2. sal
1256 København K
Tlf.: 33 93 53 66
Email: tpenews@tiscali.dk

This entry lists some impressions from the Gothenburg book fair, held in Gothenburg 24-27 September 2009. In the book fair, Nordic literature and IKEA shelves were present side to side with international human rights forums. The blogger visited the fair to present her new book, a Swedish translation of her study on women’s agency in early modern noble families.

Här berättar skribenten om sitt besök på Göteborg bokmässan där hon presenterade sin egen bok Anpassning, förhandling, motstånd (Svenska litteratursällskapet i Finland & i Sverige Atlantis, se Atlantisbok.se) om kvinnor som aktörer i en adlig familj (tack Camilla Frostell för ditt översättningsarbete!!!) - se också vad en lyssnare tyckte om temat. Dessutom såg skribenten Joanna Rubin Dranger, Burning bridge, M. A. Numminens “miniopera” om Svenskans kraft mm.

Ei, Göteborgin polttopullojen ja kivien heittäjät eivät ole riistäytyneet, vaan liekit ja valo ovat havaintoja pitkältä marssilta Göteborgin kirjamessujen halki. Olin siellä esittelemässä ruotsin kielelle käännettyä tutkimustani Anpassning, förhandling, motstånd, joka kertoo Flemingin sukupiirin naisista, jonka Camilla Frostell on kääntänyt todella taitavasti (ja ainakin yksi kuulija kiinnostui). Haastatteluissa syntyi hauskoja linkkejä Henrika Tandefeltin Borgå 1809 -kirjassa käsiteltyihin vallan ja velvollisuuden teemoihin, kertoilimme kirjoistamme yhdessä ja erikseen.

Palavia siltoja edustivat turkulaiset, sillä Euroopan kulttuuripääkaupungin 2011 kirjallisuutta oli esillä teemalla “Burning Bridge“, kaupungin teemoihin kuuluvan tulipaloteeman hengessä. (Täytyy tosin sanoa, että palavista silloista tulee itselleni yleensä mieleen Tapani Löfvingin seikkailut, jonka alkupuolella hän jossain siltakahakassa menettää korvansa.)

Kirjamessujen torstai ja perjantai tuntuivat viihtyisiltä ja hyvin järjestetyiltä, perjantai-illalla tosin jo tuntui siltä, että voi olla hyväkin livistää alta pois, kun suuret ihmismassat alkoivat tulvia sisään.  Kuulijoita riitti ensimmäisinäkin päivinä monenlaisissa seminaareissa ja pienemmissä keskustelutilaisuuksissa.

Ja kirjoja, kirjoja, kirjoja… houkuttelevia kirjoja… Keskiaikaista simanteko-ohjetta ja aatelisnaisen (Metta Magdalena Lillie) päiväkirjoja ja gotlantilaisia tilikirjoja… Ihan varmaan niille löytyy vielä jotain käyttöä. (Ja itse asiassa löytyykin – esimerkiksi lähdekurssin aineistona.) Yksi asia tosin uupui – paikalliset kollegat.  Kirjamessuilla Turussa ja Hesassakin tapaa paljon enemmän historioitsijoita ja näiden yhdistyksiä. Tai sitten kuljin vaan silmä taskussa.

Esitteitä livahti mukaan erilaisilta kojuilta, päivän päätteeksi saattoi vain ihmetellä Singaporen kirjoittajafestivaalien, puolalaisten painotalojen, palestiinalaisjärjestöjen, tulevaisuuden tutkimuskeskuksen, ex libris -yhdistyksen ja Skaran hiippakuntahistoriallisen yhdistyksen yhteiselämää messujen tuoksinassa.

Messujen tärkeä osa oli myös kansainvälinen tori, jossa käsiteltiin sananvapautta, ydinvoimaa ja monia muita tärkeitä kysymyksiä. Kauempana IKEAn Billy-hylly juhli 30-vuotista taivaltaan ja vanhat Suomen matkailujulisteet vetosivat luontonäkymillään.

Eräs mieluisimmista nähdyistä oli Konstfack-taidekorkeakoulun professori Joanna Rubin Dranger, jonka sarjakuvaromaanit “Neiti pelokas ja rakkaus” (Fröken livsrädd och kärleken) ja varsinkin “Neiti tärkeä ja uraputki” (Fröken märkvärdig och karriären) ovat mielestäni sarjakuvamaailman Maija Vilkkumaa -sanoituksia (tosin Joannan tarinoissa on optimistisempi loppunosto).

Messuilla Joanna kertoi erityisesti lastenkirjoistaan ja niiden syntyvaiheista. Huimalta kuulosti myös seminaarin lomassa mainittu Story telling -opintokokonaisuus, jota Konstfack on tarjonnut muutaman vuoden ajan. Siellä voivat kerrontaansa hioa niin muotoilijat, kirjailijat ja mielikuvituksellisempienkin alojen edustajat, vaikka hiukkasfyysikot.

Göteborgin yön tummuessa alkoi illanvietto, ja osanottajat siirtyvät kukin tahoilleen. Meille esiteltiin juhlijoiden kantapaikkoja, ja lisäksi tarina kertoi että tosi VIP-kirjailijoilla oli omat hotellihuonebiletyksensä. Jotenkin hupaisaa ajatella tuolloin mainittua historiaromaanien kirjoittajaa kuvatunlaisissa kemuissa kaiken seurueen kruununa.

Mutta mahtoiko heillä olla hauskempaa kuin vähemmän eksklusiivisessa Pusterviks-baarissa, jossa Claes Andersson ja Katarina Gäddnäs lausuivat runoja (runoja pitäisi tosiaan useammin KUULLA kuin LUKEA), M. Into esitti tavanomaisen hämärää tarinaa jossa Auran aallotkin liplattivat, ja M. A. Numminen marssitti lavalle pienoisoopperaksi kutsumansa esityksen ”Svenskans kraft”, vapaan tulkinnan Suomen historian käännekohdista.

“Inden jeg begav mig ind i fusionsarbejdet som senere resulterede i Nordea, troede jeg at den største forskel mellem danskere og svenskere var sproget. Nu ved jeg, at det er den eneste lighed”, sagde Peter Lybecker fra Nordea i Danmark i 2006 i bogen “Når vikinger slås.”

Der er altså kulturelle forskelle på Danmark og Sverige – men hvilke. På baggrund af undersøgelser fra Geert Hofstede og Exportrådet i Sverige, har jeg forsøgt at beskrive dem. Beskrivelsen skal bruges til at undersøge, hvordan forskellene giver problemer, når danskere og svenskere forhandler med hinanden.

Men jeg vil gerne have indspil fra virkeligehen, så hvis du har et bud, så send mig en mail på jacob @ talegaver.dk eller svar her:

Konklusioner på dansk / svenske forskelle
På baggrund af undersøgelser, mine egne erfaringer og tilbagemeldinger fra den del af mit netværk, som har erfaringer med både svensk og dansk kultur, vil jeg herefter i overordnede kasser beskrive de væsentligste kulturelle forskelle mellem danskere og svenskere, som får / har betydning i forhandlingssituationen.

Forhandlingsstilen: Den uformelle dansker og den formelle svensker
Den korrekt klædte, formelle svensker er ikke en myte. Svenske forhandlinger er mere professionalisererde end danske. Derfor bliver de svenske forhandlere ikke personlige og viser ikke følelser. Man skal dog ikke tage fejl; svenske forhandlere værdsætter i høj grad relationen. Faktisk i lige så høj grad som danskere (et af de områder, hvor de to kulturer faktisk er helt ens). Målsætningen med en forhandling for danskere og svenskere er i lige så høj grad at bygge en relation, som at skrive en kontrakt, viser undersøgelsen fra Exportrådet.

Den danske forhandlingsstil er derimod langt mere uformel. Danske forhandlere forsøger hurtigt at opnå den personlige relation – blandt andet ved at holde en fri omgangstone og vise følelser.

Perspektivet i forhandlingen
Lad os tage en beslutning og komme videre til den næste forretning. Sådan tænker danske forhandlere. De er kortsigtede og har ingen problemer med at løbe risici – i hvert fald ikke set i forhold til deres svenske modparter. Forretningsverdenen opfattes i virkeligheden som en evig forhandling, hvor man kan ændre præmisserne, når verden ændrer sig. Derfor er der ingen grund til at bruge lang tid på at undersøge alting i bund, siger danskerne, og indgår en generel kontrakt. Men det betyder også, at danskerne har en tendens til at knuselske deres første ide / indskydelse, og dermed ikke åbner muligheder for at få alle de andre gode input.
Svenskerne derimod tænker langsigtet og strategisk. Aftaler skal være holdbare også lang tid fra nu. Derfor er svenskerne langt mere grundige i forhandlingssituationen, de foretager analyser og undersøgelser – både alene og sammen med den anden forhandlingsdelegation. Svenskerne indgår derfor også langt mere detaljerede kontrakter, end danskere.

Eksempel: I efteråret 2008 forhandlede Valad Property Group outsourcing af property management i henholdsvis Danmark og Sverige. I Danmark blev man hurtigt enige på det overordnede plan med to parter. En kontrakt blev skabt, som i forholdsvis generelle vendinger – og med 6 måneders opsigelse – beskrev den opgave, som de to virksomheder skulle udføre. Herefter mødtes direktørerne for de forskellige firmaer, så hinanden i øjnene… og skrev under. I Sverige tog forhandlingerne derimod udgangspunkt i et paradigme fra den svenske brancheorganisation. Et dokument over mere end 20 sider, som beskriver alle tænkelige property management ydelser i et afkrydsningsskema. Dette blev udgangspunktet for kontrakten.

Samspillet med omverdenen
Når en dansker sætter sig til forhandlingsbordet, vil han normalt have et forhandlingsmandat med sig hjemmefra. I det omfang, han holder sig indenfor dette mandat, vil han kunne tage en beslutning på stedet. Det hænger sammen med den korte magtdistance, den store individualisme, kortsigtetheden og ikke mindst den autoritære styring af forhandlinger i Danmark. Begrebet autoritær har umiddelbart nogle konnotationer, som er farlige. Det er vigtigt at gøre sig klart, at autoritært her ikke benyttes som et negativt begreb. Autoritært skal forstås som modsætning til konsensus – danskerne stiller altså med én beslutningstager.
Den interne svenske beslutningsstruktur, derimod, er langt mere konsensusorienteret, og en svensk forhandler vil derfor i højere grad skulle søge denne konsensus internt i sit forhandlingsteam eller endog sin virksomhed, før han kan træffe en beslutning.

Beslutningshastighed
Danskere tager hurtige beslutninger, mens svenskere tager grundige beslutninger. Egentlig er der ikke tale om et selvstændigt punkt – mere en konsekvens af de forhold, jeg har beskrevet i dette afsnit. Jeg har alligevel taget det med her, fordi det giver nogle konsekvenser i forhandlingsforløbet, som det er værd at forholde sig til selvstændigt.

En aftale er en aftale
”En aftale er en aftale,” hedder et dansk begreb. Men sådan opfatter svenskere bare ikke danske forhandlere. Danske forhandlere har nemlig en tendens til hele tiden at genforhandle. Det skyldes dels, at danskere er forholdsvis kortsigtede, og at de foretrækker generelle kontrakter frem for detaljerede. Det betyder heller ikke så meget for danskerne at arbejde under usikkerhed og risiko. Alt det tilsammen betyder, at danskerne betragter en aftale som et udgangspunkt for et samarbejde. De overordnede linier er på plads, og så finder vi ud af det derfra, siger danskeren.

Svenskerne derimod vil hele tiden forholde sig til kontrakten eller aftalen. Det er den detaljerede kontrakt, som er udgangspunktet for alting – det er jo det, vi er blevet enige om. Problemet for svenskerne er, at hvis forhandlerne lige pludselig bliver enige om noget andet, skal man igen søge konsensus i baglandet, ligesom det bliver nødvendigt detaljeret at udføre undersøgelser for at afdække risici. Selv har jeg oplevet det i forbindelse forhandlingerne om outsourcing af Valads property management i Sverige. Partneren insisterer på at arbejde med det, som svenskerne kalder fortydningar. Hver gang forhandlingsteamsene mødes har den svenske side fundet et punkt i kontrakten, som ikke er helt tydeligt. Reaktionen på det er endnu flere detaljer i form at et tillæg til kontrakten, som tydeliggør det, forhandlerne tidligere har aftalt. Det giver altid nogle sjove situationer, hvor den danske side forsøger at fjerne fortydningarne igen ved at sige; ”jamen, det står der jo allerede, og vi må finde den løsning, der passer bedst.”

Så kom den, uppsägningen.
Efter att ha arbetat två år på lagret och innan det varje sommar från det jag var 16 år så sägs jag nu upp. Den officiella anledningen är arbetsbrist men såklart har vi fortfarande lika mycket att göra som vi alltid har haft.
När vi blev varslade i början av året så blev jag så jävla uppgiven. Helt plötsligt var jag och mina arbetskamrater i samma sits som alla andra som hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet.
Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den passar den minskade orderingången. Det handlar såklart egentligen om att de hellre gör sig av med arbetare och tjänstemän än att de sänker de skyhöga direktörslönerna eller ger ut mindre pengar till aktieägarna.

 
Stämningen bland var och är bitter. “Det är maffian som styr” sa en arbetskamrat när han gav mig skjuts hem förra veckan, vi snackade om storföretagens beteende i allmänhet.

Precis som de äldre arbetarna gissade så kunde de flesta av de “nödvändiga” uppsägningarna lösas genom avtalspensioner. Företaget ville såklart inte gå efter LAS-listan och sparka de yngsta arbetarna. Allt snack från det extremistiska Centerpartiet om att “LAS måste skrotas så att ungdomar kan få behålla sina jobb” är rent nonsens. Det är de unga man vill behålla.

Men trots relativt lyckade förhandlingar gällande förtidspension tackade några äldre arbetskamrater nej till de erbjudanden de fick. De tyckte inte att pengarna räckte till för alla år av sina liv de slitit för företaget. 

Veckan innan alla förhandlingar om vilka som skulle få gå skulle vara klara så vinkade då mina fackliga representanter in mig till verkstadsklubbens kontor för att diskutera problemet.

Långt tidigare så hade jag berättat för klubben att jag inte planerade att vara kvar särskilt länge inom industrin, utan min framtid låg inom barnomsorgen eller utbildningsväsendet. Frågan hade kommit upp nära flera arbetskamrater ville nominera mig till diverse lediga fackliga poster. Även om jag kände mig hedrad av deras förtroende så ville jag såklart inte ta på mig uppdrag jag inte var säker på att jag kunde genomföra till fullo.

Mitt fackombud hade nickat förstående när jag svarat att jag inte var säker och sagt att han visste att min “huvudnäring” såklart var bland barn och ungdomar och att jag nog skulle trivas bättre där. Men han sa också att det skulle vara tråkigt att tappa en sån radikal och medveten arbetare.

Jag fick i alla fall uppmaningen att hålla tyst om mina planer på att söka till någon pedagogikutbildning för att inte cheferna skulle få för sig något. Ett mycket klokt råd, som jag följde så gott jag kunde.

Och det var därför jag nu bads komma in och prata. Mina representanter frågade om jag fortfarande funderade på att studera igen. Jag svarade att jag hade det, antagligen till hösten. Men jag beklagade mig över att jag väntat för länge med att ansöka om studieledighet och nu var rädd för att det var försent. “Då kanske du är intresserad över vad vi tänker lägga fram för dig nu?” fortsatte min ordförande. “Men kom ihåg att det här bara är ett förslag och ingenting du måste besluta idag!” fyllde ombudet i.

De förklarade läget, att det inte fanns nog med äldre kamrater som kunde tänka sig att gå i pension i förtid. Och att de därför såg en lösning i att jag, i utbyte mot avgångsvederlag, gick med på att gå från arbetet.

Vilken chock!

Jag frågade om storlek på avgångsvederlag, om hur länge jag skulle vara kvar, om hur det nu skulle bli med min semester och en massa andra saker. Efter att fått det mesta uträtt för mig så gick jag ner till telefonen för att ringa min mamma för att be om råd. Åter igen så hade de bett mig om att inte läcka förslaget till någon, då företaget knappast skulle vilja ge mig några pengar om jag ändå tänkt lämna företaget inom den närmaste framtiden, men såklart så var det ingen risk att min familj och närmaste vänner skvallrade.

En vecka senare hade jag bestämt mig och jag gav min ordförande klartecken att starta förhandlingarna. Han frågade vilka veckor jag hade sökt ledigt i sommar och lovade att göra sitt bästa för att jag skulle få ta ut hela min semester.

Ytterligare en vecka senare så stod det klart och jag mottog med lite smått nervöst darrande händer kontraktet av en kvinna från personalavdelningen inne på min förmans kontor. Den här gången var det min förman och hon som bad mig hålla tyst om vår uppgörelse för mina arbetskamrater. Jag tackade och gick direkt till verkstadsklubben för att be dom läsa igenom det en sista gång. Allt verkade vara i sin ordning och dagen efter hade jag skrivit på och överlämnade det till den högre lagerchefen.

Givetvis berättade jag för mina närmaste kamrater på jobbet att det var jag som var den som skulle få sparken och de lovade såklart att hålla tyst om det. Allt kändes overkligt, vi sa adjö till de två visstidare som inte fick stanna när deras anställning gick ut och vi åt tårta och lyssnade på tal när en av de äldre hade sin sista arbetsdag.

Men den sorgsna, bittra stämningen på jobbet kunde inte tynga ner känslan av befrielse som jag kände. Äntligen! Det var som en sten fallit från mitt bröst.

Jag var äntligen på väg någonstans! Med avgångsvederlaget och mina ihopsparade slantar som bas så skulle det vara mycket enklare att dyka ner i böckerna på högskolan. Jag återfick fort känslan jag kände igen från alla mina sommrar på lagret, att min tid instängd i den dammiga och högljudda fabrikslokalen var begränsad. I mitt huvud började jag räkna ner dagarna jag hade kvar tills jag kunde stämpla ut för sista gången och jag blev genast mycket gladade på jobbet. Arbetskamrater berättade hur mycket kommer sakna mig men att de verkligen tror att jag kommer bli en bra förskolelärare. Givetvis måste jag hälsa på!

Det är fortfarande över två månader kvar tills jag sticker. Vardagspusslet på jobb och fritid har fortsatt som vanligt. Men det känns bättre.

På en bekants födelsedagsfest inte länge efter att jag skrivit på kontraktet så skrek jag “Drinkar till alla! Bolaget bjuder!” och viftade, full som jag var, med bankomatkortet i riktning mot mina vänner runt bordet. Som tur är så hoppade bara en kompis på uppmaningen, de andra ville vara snälla mot mig.

Jag hoppas i alla fall att allt ska gå bra och att jag kommer in på någon av utbildningarna jag sökt.

/Krastavac

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin
…
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Och så fick de ockupera ett par hus, andread0ria skriver Vitt är det nya svart, admin skriver ockupanter på taket, Vidar skriver Film: Victor Marx på möte med Mejan om konstprojekt (O)önskad samhällsutveckling, Wot skriver Fina, rara, söta internet, Forever United skriver Varför man blir kommunist

Jag har ju gnällt tidigare i bloggen över nämndemän, dels att medelåldern ligger på typ 70 år och dels att många sitter och halvsover sig genom rättegångarna, oavsett om det handlar om små mål eller om det handlar om mord. Nu har en domare i Sundsvall, Hanna Hjort, avbrutit en förhandling pga att en kvinnlig nämndeman somnat till under förhandling. Både domaren och andra uppfattade att nämndemannen sov, vilket nämndemannen själv nekar till. Jag tycker det var kanonbra att förhandlingen avbröts, detta sker faktiskt lite nu och då, att nämndemännen slumrar till och det har tillåtits varenda gång, eller rättare sagt så har ingen tyckts uppmärksamma det eller bry sig.

Jag har varit på åtskilliga rättegångar och varit med om detta fenomen ett antal gånger så det är inte bara vid något enstaka tillfälle det händer tydligen. Varför gör man inte om hela nämndemannasystemet. Det ska vara ett snitt av samhällsmedborgarna som sitter där, och det är det inte som det ser ut nu. Ta in lite yngre människor som orkar hänga med och som dessutom varit med i samhällsutvecklingen. Ha nämndemän som är genuint intresserade av lag och rätt. Det är människor som ska dömas till ev fängelse, det är rimligt att kräva att de som ska döma är vakna.

Storvilde: “mamma..har du tjugo kronor?”

Jag  ” Ja”

(lång tystnad)

Storvilde :“men..svara då”

Jag ler : “Jag svarade ju.”

Storvilde “mähh..sluta! Kan jag  få jag tjugo kronor av dig?”

Jag ” Ta om det där är du snäll”

Storvilde : “visst ja..ok.Snälla mamma tror du jag kan få tjugo kronor av dig?”

Jag “ mmm..ja..vänta lite.Vad ska du med dem till?”

Storvilde pekar på Lillvilde: “Köpa lim och limma fast skitungen i sängen när han sover.”

Det blev inga tjugo kronor.

——————-

Not:

En annan liten detalj är att jag gjorde en liten “autistisk ” grej medvetet:

” Storvilde: “mamma..har du tjugo kronor?”

Jag  ” Ja”

Jag svarade endast specifikt på frågan på samma sätt som Storvilde ofta gör. Det intressanta var att han förväntade sig att jag skulle förstå undermeningen i frågan. På samma sätt som de flesta .  Det känns bra, riktigt bra.

Har jag tur så kanske jag kan förvänta mig att han städar sitt rum framöver när jag säger åt honom : “kan du städa ditt rum?”.

För er som inte vet så har Storvilde högfungerande autism

Jag hade någon sorts ambition när jag startade denna blogg att inte bara skriva om mig själv, mina projekt eller konst och litteratrur. Utan också kommentera det politiska skeendet omkring oss. Men som takten är i händelseutvecklingen just nu, vem hinner med?

När systemet krisar och de som vanligen tiger, anstränger sig ännu mer, möjligen knyter näven i fickan och muttrar om att det är alltid är de som får betala, nu ställs på bar backe som tack. Då är det kanske inte så konstigt att vi får se en hel del action.

I min bekantskapskrets har arbetslösheten brett ut sig mer och mer, och jag kan slå vad om att ni har upplevt detsamma. I en stad som Göteborg undrar man ju verkligen vad som ska hända efter så många arbetsplatsers kollaps? Stockholm har ju en mer tjänstebaserad ekonomi och här går arbetslösheten runt och plockar folk en och en, här och där, som en bortskämd bufféätare. Många har inte fasta jobb och arbetslösheten smyger på lite fördolt genom att individerna inte längre som brukligt kan finna nytt påhugg. Somliga har i likhet med mig hoppat på utbildningståget, kanske ett av de sista som går om man ska tolka regeringens utbildningspolitik. Toppcheferna tar ogenerat ut bonusar samtidigt som deras anhang kräver att arbetarkollektivet ska gå med på lönesänkningar.

Själv minns jag när det nuvarande pensionssystemet sjösattes på 90-talet. Hur jag och några andra cyniska vänner skrattade åt skrattarna. De som skrattade åt att regeringen i Albanien (eller om det var Bulgarien?) hade lurat sina medborgare att gå med på ett pyramidspel. För samtidigt som man skrattade åt det naiva och efterblivna i att låta sig luras så, accepterade man att själv utsättas för en pensionsreform som ökade spekulerandet med de egna ihoparbetade pengar som borde gå till den egna ålderns dagar.

För oss som läst lite Marx var det uppenbart att flera lågkonjunkturer skulle följa innan vår pensionering, och att dessa pengar var prisgivna så att säga. Två bra sätt att förstå kapitalismens periodiskt återkomande kriser: 1. läsa Marx 2. genomleva en kris och lära sig av erfarenheten. USA försökte desperat genom krig och utplundring bromsa sin fortsatta ekonomiska nedåtspiral och under större delen av 00-talet blåstes lite konstgjord luft i ekonomin. Även Ryssland och Kina har agerat på liknande sätt. Men en sån där radikal krislösningsmetod som de båda världskrigen utgjorde är svårt att se idag. Vi ser fram emot ännu tuffare tider framöver.

Det har varit sorglustigt att se LO-höjdarna krumbukta sig inför kritiken mot vart våra pensionspengar, genom deras aktiva medverkan, slussats mitt under brinnande kris. Och LO-höjdarna gör naturligtvis rätt i att våndas. Deras grepp om utvecklingen är vad som står på spel. Detta är ju tider som uppmanar också de vanligtvis mest beskedliga och tålmodiga arbetare att plocka fram näven ur fickan och till och med börja se på sin situation med öppet politiska ögon. Och DET gud förbjude!

I Sverige tog desperata byggnadsarbetare redan i höstas situationen i egna händer när de ockuperade den beställare som vägrade utbetala deras löner. Under våren har vi sett soparbetarna gå ut i vild strejk och på så vis tvinga fram förhandlingar och dessutom få arbetsgivarsidan att backa från sina hot om repressalier. Nu har Byggnads varslat om strejk med den högst relevanta kommentaren: ”Oavsett hög- eller lågkonjunktur är  det viktigt att arbeta för bättre villkor för medlemmarna”. Byggnads visar de andra LO-facken vad de måste göra om de ska behålla någon som helst trovärdighet bland medlemmarna.

I Danmark har målarfacket gått ett steg längre genom att man också dristat sig till att öppet tänka på socialistiska lösningar:

“Målarna kräver: Stoppa krisen – sätt igång byggandet

Den nuvarande krisen i Danmark har drabbat byggandet hårt. Arbetslöshetssiffrorna växer explosivt. Nybyggandet har stannat av, och överallt minskas byggandet. Detta samtidigt som den borgerliga regeringen har infört skärpta begränsningar för offentligt byggande och renoveringar.

Den ekonomiska krisen kommer att drabba det danska samhället hårt. Ekonomer förklarar att krisen kommer bli djup och långvarig. Den borgerliga regeringen har lagt bördan av krisen på arbetarna, både genom stigande arbetslöshet och de olika krispaket som ska betalas via skattesedeln.

Målarnas fackförening i Storköpenhamn finner detta oacceptabelt. Krisen har skapats av bankerna, som har lockat tusentals arbetarfamiljer att ta dyra lån. Bankerna har satt hela landet i pant och lånat ut pengar utan garantier. Den borgerliga regeringen har bidragit till den ekonomiska kollapsen genom att göra osäkra låneformer lagliga. Det måste vara de som har skapat krisen som betalar räkningen!

Därför kräver vi ett omgående igångsättande av det offentliga byggandet. Överallt står offentliga byggnader och förfaller. Det måste göras något åt – målarna står redo! Många lägenheter över hela landet saknar fortfarande bad och toalett. År 2009 bör detta inte längre finnas till. Därför föreslår vi renoveringar av de lägenheter där det finns behov av detta. Samtidigt som många har svårt att hitta bra bostäder, står tusentals nybyggda lägenheter tomma, eftersom de är för dyra. Dessa måste övertas av staten och göras om till billiga offentliga bostäder.

Vi måste protestera mot att staten ska agera som kassakredit för bankerna, som har givit aktieutdelningar på miljardbelopp. Bankspekulanterna har visat sig opassande för sin uppgift. Att de konstant ber staten om mer pengar har gjort saken klar. Bankerna måste övertas av staten, så att de kan drivas för samhällets bästa, istället för att fylla spekulanternas fickor.

Vi uppmanar arbetarpartierna Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan att arbeta för följande:

- Sätt igång det offentliga byggandet!
- Sätt igång med renovering av lägenheter!
- Nationalisera bankerna!”

Målarfacket i Storköpenhamns generalförsamling, 22 mars 2009

Längre ned på kontinenten är temperaturen ännu högre. Under våren har franska chefer kidnappats av sina anställda på minst tre företag, kan vara fler men det är dem jag hört talas om, efter att ha kommit med omfattande varsel av folk helt utan fallskärm. Under dessa förhandlingar, som vi kan kalla “hårdare förhandlingsmetoder”, har de av arbetarna pressats till kompromisser.

Sen har vi naturligtvis gatorna som i land efter land fylls av protester där folk som aldrig tidigare deltagit i sådana sammanhang nu kommit med. Med resultat som i Grekland där vänstern haft stora framgångar, eller regelrätta regimförändringar som på Island där regeringen fick avgå.

I London har det som alla hört om de senaste dagarna varit en mycket upphettad stämning, när världens ekonomiskt ansvariga i G20 samlat sitt infamösa gäng för överläggningar. Det brukar alltid bli protester vid sådana tillställningar. Men vissa år, som sommaren 2001, och våren 2009, brinner det på allvar under protesterna, på grund av en så utbredd insikt om hur mycket makthavarna har att stå till svars för.

Och tyvärr. Precis som sommaren 2001 har nu protesterna våren 2009 skördat ett dödsoffer här i Europa. Igår kom nyheten om en död demonstrant. Tyvärr är rapporteringen kring detta allt annat än informativ. Det som framgår är att polisen använt en taktik som jag känner igen från min ungdoms 30e-november-demonstationer bland annat (alltså anti-fascistiska då, taktiken mot nassarna var en rakt motsatt). Man har omringat demonstranterna, och försökt gå in och spöa så mycket som möjligt. När detta tillämpades i Lund på 90-talet började polisen med att med milt våld (läs: batongslag mot armar och överkropp) jaga iväg journalistkåren för att slippa vittnen. Möjligtvis gick det till så även igår, eftersom rapporterna är så vaga. Hur demonstranten dog är oklart. Man kan tänka sig att denne klämdes ihjäl om folkmassan fick panik, eller kan ha reagerat överkänsligt om det var så att polisen använde tårgas.

I vilket fall som helst är det alltid lika tragiskt när en ung (förmodligen) människa på detta sätt får sätta livet till, som en sorts människooffer för makthavarnas lust att demonstrera sin bibehållna kontroll över läget. Jag vill uttrycka mitt medlidande med demonstrantens anhöriga, vänner och kamrater.

Att den här typen av maktdemonstrationer kommer att lägga locket på de våldsamma reaktioner lågkonjunkturen skapat är naturligtvis ett fåfängt hopp. Konjunkturen och dess mycket reella konsekvenser i människors liv tvingar alla och envar att ställa de där mest förbjudna frågorna om maktens och pengarnas fördelning i samhället. Och vi kan nog räkna med en fortsatt spännande (på både trevliga och ytterst otrevliga sätt) under året.

Som jag inledningsvis sa är det svårt att som enskild person, med ett liv och allt det där man har, försöka hinna med att rapportera och öppna upp för diskussion om allt som pågår. Därför är det trevligt att så här på slutet av mitt inlägg få presentera Dagens Konflikts nya bloggportal, som har som ambition att samla så många röster som möjligt med vänsterperspektiv och intresse för den sociala, ekonomiska och politiska händelseutvecklingen. Kolla gärna in den! Och om du vill vara med med din blogg så tveka inte att höra av dig till DK.

Och eftersom jag skrivit ett par texter åt Konflikt (och hade fått skriva betydligt fler om jag bara fått tummen ur), har jag blivit bjuden till Konflikts 1:årsfest imorgon kväll. Det har utlovats lite info om nyheter där, så om er undertecknade uppsnappar något intressant så lovar jag att posta det här.

Ibland händer det att man måste sätta fokus på sakerna som inte sägs, i stället för att fundera på det som sades. Så hände det med vår elaka kund.

Vi fick ett långt email av honom där han förklarade varför han inte kunde acceptera höjningar och den största anledning var att han hade själv en massa valuta förluster eftersom han säljer våra varor vidare till vissa länder där valutan gått spikrakt ner mot Euron. Egentligen tycker vi ju att det är hans problem hur han säljer vidare eller inte, och han borde ju själv se till att ha valuta klausuler eller liknande, men OK, vi kan förstå läget.

Det han inte nämnde var ju att hälften av varorna går till länder där valutan hållit sin ställning eller till och med förbättrats under året. Det kom min kollega på. Tänk om vi höjer priserna där i stället? Han har ju inte sagt något om dessa! Att efteråt komma med nya förklaringar är ju inte så lätt, nu när han beskrev läget som han gjorde. Det blir svårt för honom att backa och hitta på nya anledningar varför inte acceptera de nya priserna.

Sagt och gjort så gjorde vi det och nu är det tyst på andra sidan. Som ett schackspel där den andra funderar. Just nu känns det bra att det är tyst. Lyckas vi med hälften blir det lättare sedan med den andra hälften.

Det har varit en lugn vecka på jobbet. I vanliga fall så skulle vi pusta ut och misstänktsamt snegla mot datorerna. När kommer nästa stora våg av arbete? Det brukar nämligen vara så, extremt mycket jobb och stress som följs av lugn och vila.
Men nu är vi istället oroliga. Betyder det här att vi inte kommer kunna övertyga företaget om att deras varsel är orimligt?

Kommer fler att varslas? Vi vet inte.

De äldre är inte så oroliga, de har varit med om varsel förr. Äldre arbetskamrater lugnar oss och säger att det främst kommer att bli äldre arbetare, såna nära pensionen, som får gå.

Men jag vet inte, på väg hem på bussen idag sa en av dom att hon sagt att hon skulle kunna tänka sig att gå i pension tidigare. Men hon “var för ung” hette det. Hon är 60 år.

I vilket fall så jobbar jag inte eftermiddagsskift just nu. Det är skönt eftersom jag slutar tidigare då. Men jag är så ovan att gå upp 5 istället för 7 så att jag är sömning hela dagen på jobbet. Men de två extra timmarna med sömn väger inte upp mot fördelarna att ha två timmar extra på eftermiddagen.

Igår så åkte jag och köpte kläder tillsammans med mina grannar och kompisar från grannförorten. Vi skulle avsluta med pizza i centrum men det körde ihop sig för mig. Istället så var jag tvungen att rusa ifrån dem och hoppa på bussen. Jag blev blixtinkallad till skyttelaget som hade tävling. Vi var en man kort och skulle förlorat per automatik om inte jag dök upp.

Hungrig, trött och stressad skyndade jag till skyttebanan. Min lagkamrat hade tagit med fel gevär och det låste sig tio minuter in i tävlingen. Men jag fick snabbt låna en av klubbens och sköt på. Efteråt så tackade jag för mig och skyndade iväg. Som tur är var det två nya i laget där som sköt för att få klart sitt handikapp och de kunde hoppa in istället för mig runt det administrativa (vi var hemmalag och hade lite saker att göra).

Väl hemma hos flickvännen så kollapsar jag på sängen efter att ha hängt in mina genomblöta strumpor i torkskåpet. Jag vaknade upp med mer ont i handleden än dagen innan. Jag gav arbete och gevär skulden och skyndade till bussen, kom försent och gick på en värdelös jobbkurs i,  ja fan vet jag, nåt kontorspåhitt om databaser. En kamrat från skytteklubben kom och berättade att vi vann tävlingen. Tack vare mig tydligen.

Nu har jag på mig ett handledstöd som jag fått låna av en arbetskamrat. Det känns skönt för jag packar tungt den här veckan.

Vi tar det lugnt nu. Vad ska dom göra, varsla oss?
No stress…

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

…

Läs också:
Kim Müller, Dom Ljuger och Johan Frick på Dagens Konflikt

Horlänkar till högermedia:  1, 2, 3, 4

ps. Fuck finanskrisen!

Snøen ligger som et uskyldig dekke i oppkjørselen.

Det er morgen. Huset er i gang, barna skal ut, og Mamma er mistenkelig sein med å kle på seg. Det blir etterhvert klart for Pappa at hun regner med at han skal kjøre Poden til barnehagen. Men Pappa ser at det “uskyldige” dekket i oppkjørselen må måkes før noen bil kan komme på veien. Han syns det er for mye om han skal bruke en halvtime på måking, og så en halvtime på kjøring, mens Mamma får gjøre som hun vil.

- Det har snødd i natt! Jeg kan måke, og så kan du kjøre!

- HVA!?

- Jeg kan måke oppkjørselen, og så kan du kjøre Poden i barnehagen.

- Men jeg kjørte i går!

- Fordi du skyldte meg en dag fra sist uke!

- Åhh! Skal vi liksom holde regnskap på alt nå da!

- Nei, men du får ikke dobbelt betalt for en avtale vi har gjort!

- Åhh! Vel, da vil jeg måke! Du får kjøre!

- Da må du kle på deg og måke nå! Jeg kan ikke sitte og vente mens du tuller deg vekk på badet!

- Ja-ja-ja! Jeg skal kle på meg og måke! Hmpfff!

- Mamma?

- Ja!?

- Det er spådd mer snø i dag …

- Javel?

- Så du må sikkert måke mer seinere i dag …

- Hva!? Ikke tale om! Det er urettferdig!

- Men kjære deg; du må jo ikke måke! Om jeg skulle måke, måtte jeg selvsagt ta all måkingen i dag. Om du syns det er urettferdig, kan du velge å kjøre i stedet for …

Det blir stille inne på badet. Pappa smiler for seg selv. “Urettferdighet” er av og til ei svært subjektiv greie. Han forventer en utvikling i rettferdighets-sansen til Mamma innen kort tid …

Og så skjer det … ei langt mildere stemme melder fra badet:

- Det er greit! Jeg kan kjøre! Du får måke!

- Greit?

- Mmm!

- Flott! Da går jeg ut og måker nå, så oppkjørselen er klar til du skal ut med bilen!

Og så går Pappa ut, finner snøskuffa og setter i gang. Det er en deilig, frisk vintermorgen med rein snø og litt dryss fra trærne. Han måker seg ferdig ganske raskt, og så setter han seg på benken oppi bakken, med vottene under baken, og nyter det myke vinterlandskapet.

Han elsker snø, og det er god trim i å måke. Og når Mamma kommer ut med Poden, og ser at Pappa har kjørt ut bilen, og snudd den i den trange oppkjørselen, da får han litt kjærlighet tilbake også, og kjenner at dagen har fått en god start.

Jag rekommenderar denna resonerande bloggpostning som en tänkvärd nyansering.

min syditalienske kompanjon som kommer för att hämta de videofilmer vi spelat in för hans räkning.

Den här affären är nog den mest idiotiska jag förhandlat mig igenom. Nu gäller det bara att hoppas. Jag har nämligen skrivit på ett kvitto och en faktura om att jag fått betalt. Det har jag inte. Inte nog med att om Guido har lust kan han -med rätten på sin sida- skita i att betala mig. Jag måste dessutom skatta för det jag inte fått betalt.

Så går det när man är desperat-värsta tänkbara förhandlingsläge.

No te preocupes, bella säger Guido.

Jag kan inte mycket italienska, lite grann bara.

Den här ramsan med kärleksråd t.ex:

Quando l’amore va bene- avanti con il pene!

Quando l’amore mingua – avanti con la lingua!

Quando l’amore è nulo – avanti con il…il…non, non, sempre avanti

Sempre avanti!

Har funderat över detta med bussar eller bussförare då som strejkar. Att dom strejkar på sommaren. Är det inte då som det minst reser folk kollektivt ? Vore det inte effektivare att strejka t ex då skolorna börjar? Det man är ute efter nu med strejken är att förarna ska få en mer sammanhängande arbetspass. Det är juklar att man inte kan ha en massa ’slö’ timmar emellan passen. Utan man bör ju få köra riktiga pass och sen ha en riktig ledighet. Det måste ju vara positiv för t ex sömnen?

Källa

Du kan se den undersøgelse fra Exportrådet, som omtales, her.
Denne post hænger sammen med denne her om samme emne.

I sin research report: Ten ways that culture affects negotiation style: Some survey results, opstiller Jeswald W. Salacuse ti faktorer, som giver kulturelle forskelle i forhandlingsprocessen. Alle faktorerne består af et kontinuum af muligheder fra den ene yderlighed i spektret til den anden. De fleste vil ligge et eller andet sted på dette kontinuum.
Salacuse opstiller en række dimensioner, som du kan se i rapporten fra Exportrådet her:

Ligesom hos Hofstede er der tale om selv-rapporteringsundersøgelser. Salacuse undersøger hverken Danmark eller Sverige, men hans undersøgelse indikerer, at de ti faktorer rent statistisk kan fungere i forbindelse med en beskrivelse af nationers forhandlingsstil (Salacuse 1998 p 237). Der er imidlertid tale om en meget begrænset undersøgelse af 310 personer fordelt på 12 lande.

Derfor satte en forskergruppe sig for at bekræfte eller afkræfte resultaterne i en undersøgelse af fem lande med større population i: ”Cultural tendencies in negotiation: A comparison of Finland, India, Mexico, Turkey and the United States” (Metcalf et al 2006). Her undersøges altså heller ikke forskellene mellem Danmark og Sverige, men undersøgelsen bekræfter, at ”…cross-national variation in negotiation tendencies can be identified.” (Metcalf et al 2006 p 393).

Derfor benyttede det svenske Exportrådet i 2007 denne Metcalf’ske metodologi i en undersøgelse af ”..svenska dotterbolag i Danmark med avseende på skillnader i förhandlingsstil.” Undersøgelsen er besvaret af 126 chefer i svenske datterselskaber i Danmark. De er blevet spurgt om deres opfattelse af forskellen mellem svensk og dansk forhandlingsstil. Der er altså ikke længere tale om selvrapportering. Til gengæld er det 126 respondenter, som må siges at have et godt indblik i forskellene på Danmark og Sverige.

Igen viser undersøgelsen, at dansk og svensk kultur – her forhandlingskultur – på mange måder minder om hinanden. Derfor vil jeg i det følgende fokusere på de punkter, hvor vi reelt er forskellige.

Først og fremmest drejer det sig om forhandlingsstil. Her drejer det sig om den måde, man interagerer med sine med- og modspillere ved forhandlingsbordet (Salacuse 1998 p. 228). Danskerne er uformelle, hvor svenskerne er formelle i deres måde at forhandle på. Den uformelle forhandler tiltaler sig modpart frit, fortæller anekdoter og vittigheder og søger at udvikle et personligt og venskabeligt forhold. I modsætning til den formelle forhandler. Den uformelle stil sammen med de hurtige beslutninger hos danskerne er formentlig med til at understrege svenskerne opfattelse af danskere som useriøse. Omvendt betyder den formelle svenske stil kombineret med den længere og mere undersøgende stil formentlig, at danskerne opfatter svenskere som ubeslutsomme og kedelige.

Samtidig er der stor forskel på de to landes kommunikationsstil. Som det også blev antydet af den mere maskuline danske kultur, er danskere således ifølge undersøgelsen mere direkte i deres kommunikationsstil end svenskerne, som beskrives som komplicerede og indirekte i deres stil. Det betyder, at svenskerne i højere grad skal analyseres af deres danske modparter, fordi de kommunikerer med referencer, metaforer, gestik og lignende mere indirekte former (Salacuse 1998 p. 230). Dette hænger i øvrigt formentlig tæt sammen med det formelle i svenskernes forhandlingsstil.

Også i den samme retning taler, at der er en vis forskel på, om danske og svenske forhandlere viser følelser. Det er sådan, at danskere i højere grad gør brug af følelser i forhandlingssituationen end svenskerne.

Når det kommer til kontrakten, bruger danskere helt generelle kontrakter, mens svenskerne er mere detaljerede. Det hænger formentlig sammen med, at svenskerne – som Hofstede viser det – er mere langsigtede og søger mod at undvige usikkerhed. Modsat ser danskerne mere kontrakten som en kortsigtet løsning – uagtet dens løbetid. Hvis situationen ændrer, kan den jo laves om eller rettes til. Hvis vi er enige om det overordnede samarbejde, finder vi en løsning henad vejen, vil en dansker formentlig mene.

Når Hofstede taler om at undvige usikkerhed, taler han ikke nødvendigvis om risikoaversion. For ham forholder risiko sig til usikkerhed, som frygt til angst. Frygt og risiko retter sig således mod noget specifikt, mens angst og usikkerhed er noget mere generelt (Hofstede 2001 p. 148). Derfor kan man ikke med Hofstede sige, at danskerne er mere risikovillige i forhandlinger end svenskerne. Men det kan man med Exportrådets undersøgelse. Ifølge den er danskerne nemlig betydeligt mere risikovillige end svenskerne. Igen passer det godt i et billede, hvor svenskerne arbejder langsigtet med deres industrivirksomheder, mens danskerne hurtigt er videre til nye aftaler, som enten giver overskud eller underskud.

Slutteligt bekræfter undersøgelsen også de mere anekdotiske beretninger om, at svenskerne er mere konsensusøgende i deres beslutningsproces. Dette hænger godt sammen med både magtdistancen og de feminine dimensioner i svensk kultur.

Hovedkonklusionerne i denne undersøgelse er altså:
• At svenskerne vitterligt er mere langsigtede og mindre risikovillige end danske forhandlere. Det står i skarp kontrast til dansk fleksibilitet og villighed til at løbe risiko.
• Svenskerne arbejder med detaljerede kontrakter, mens danskerne mere ser kontrakten som en guide for et fremtidigt samarbejde.
• I selve forhandlingssituationen virker svenskerne mere professionelle end danskerne, som i højere grad er personlige og viser følelser.
• Danskerne styrer forhandlinger autoritært og kan dermed tage hurtige (og ifølge svenskerne uigennemtænkte) beslutninger, mens svenskerne i højere grad søger konsensus i baglandet.